Svårigheten att förstå i hur hög grad olika tankemodeller utövar inflytande över mänskligheten är en viktig utmaning som kulturvetenskaplig forskning har att hantera.
”Hjärnan är som en dator”, när det påståendet väl etablerats och spridits tillräckligt brett är det svårt att uppfatta hjärnan som något annat än just en dator, med hårddisk, arbetsminne och ett behov av uppdatering och omstart ibland. Det är lätt att då glömma att det förut fanns andra modeller för att tänka kring och förstå hjärnan och dess funktion. Den som omedvetet utgår från att människan först och främst är intellektuella varelser kommer att få svårt att resonera med en som på samma sätt omedvetet utgår från att människor styrs av känslor.
Mycket talar för att det är svårt att leva som människa i ett samhälle utan tankemodeller. Därför argumenteras här för att vi har allt att vinna på att utgå från detta faktum, istället för att förneka det. Eftersom det verkar vara oundvikligt eller i alla fall mycket svårt att tänka utan att använda tankemodeller borde den naturliga slutsatsen bli att man lägger ner möda på att utvärdera samt undersöka tankemodellerna man använder. Kulturvetenskapens uppgift blir då, det är i alla fall tanken som lanseras här, att konstruera modeller att tänka med hjälp av.
Vetenskapsteoretikern Donna Haraway kritiserar en utbredd vetenskaplig tankemodell som reglerar vardagen och styr synen på vad som är riktig vetenskap och vad som inte är det. Idealet går ut på att man som forskare skall sträva efter att i så hög grad som möjligt inta rollen som osynlig och objektiv uttolkare av världen. Arbetar man efter sådana principer utgår man från att bara den som iakttar utan att själv iakttas kan beskriva världen med bibehållen auktoritet.
Med hänvisning till bland annat Haraway utgår jag från att det är omöjligt att iaktta världen utan att påverka den. Det finns ingen ren kunskap, obefläckad av mänskligt kulturella aspekter. Kunskap är alltid förmedlad och därmed tolkad samt genomsyrad av allt det som den eller de som utför forskningen står för, medvetet så väl som omedvetet. Därför bör sådana aspekter skrivas fram istället för att undanröjas från presentationen.
Det finns andra sätt att bedriva vetenskap på, som inte osynliggör och underblåser maktordningarna som finns i samhället, och att presentera sådana är vad Flyktlinjer handlar om. Alla rön som hålls för sanna (oavsett graden av evidens) får oundvikligen konsekvenser för alla aktörer som befinner sig i sammanhanget där kunskapen uppstår och används samt erkänns som just kunskap. Därför är forskningen, oavsett hur enskilda forskare ser på saken, politisk och det kan man antingen förneka eller förhålla sig aktivt och öppet till.
Haraway hävdar till exempel att kön och etnicitet genom historien har spelat en betydelsefull roll för bedömningen av vetenskaplig auktoritet. Vetenskapen kommer därför beroende på dess stora förtroendekapital, att underblåsa samhällets hierarkiska struktur, vilken hittills har gjort vita, västerländska män från medelklassen till ett slags norm för mänskligheten (jfr Connell 1999).
Makten som här åsyftas är hegemonisk, det vill säga den innehas inte av någon utan är ett resultat av kollektiva förgivettaganden hos såväl dem som gynnas av förhållandet som de som missgynnas. Att påpeka detta här handlar om vikten av att göra sig medveten om att det finns olika förväntningar på män samt kvinnor och att det framförallt är dessa förväntningar som över tid ger upphov till olika resultat för olika grupper, inte några inneboende egenskaper i individerna. För att överleva inom akademin krävs hårt arbete, men för att lyckas krävs därtill att andra visar förtroende för en som person, och där skiljer det sig fortfarande åt mellan olika kategorier.
Alla som utgår från och är övertygade om att intelligens och duglighet inte har med kön, etnicitet eller någon annan kategori att göra har ett ansvar att förhålla sig kritisk till sådana tendenser och förhållanden. För hur man än gör får det konsekvenser och att förhålla sig passiv är också en handling, vilken i det här fallet innebär att arbetet för jämställdhet och mångfald försvåras.
Om fler vetenskapsmän och vetenskapskvinnor införlivar och skriver fram sina rön på ett sådant sätt att det tydligt framgår dels vems intressen som gynnas av att resultaten godkänns som relevanta, dels vilka tankar forskaren har om det goda samhället, skulle överskådligheten och möjligheten till kritisk bedömning av arbetet öka betydligt.
Och insikter som uppnås i och genom en sådan kommunikation mellan akademin och det omgivande samhället kan användas kollektivt och demokratiskt i arbetet med att bygga en mer jämlik och jämställd värld. Viktigast är dock att ett sådant förhållningssätt tvingar vetenskapen, att på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag, ta ansvar för kunskapen som produceras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar