Slumpen roll och experternas tillkortakommanden

Efter önskemål från en läsare tänkte jag öppna upp en serie bloggposter på temat litteraturtips, tankar om böcker och annat som har varit viktiga hållpunkter på den resa som tagit mig dit där jag är idag. Lämpligt uppdrag för en helg som går i vilans och uppsamlingsarbetets tecken.

Vilken bok har betytt mest för dig, i ditt akademiska liv? Vilken anser du vara den bästa avhandlingen? Det är frågor jag ofta ställde till mina lärare, handledare och andra när jag var student. Och jag nu själv fick frågan i en kommentar har den upptagit mig och mina tankar. Vilka böcker har betytt mest för mig? Vilka böcker har förändrat mitt akademiska liv? Vilka böcker återvänder jag till, och vilka böcker anser jag fångar ämnets kulturvetenskap essens?

Det ska jag försöka svara på, i ett antal bloggposter under ettiketten Litteraturtips, och andra. Tänkte, för att komma igång, börja med några böcker som faller lite utanför den kulturvetenskapliga ramen, men som ändå betytt en hel för mitt tänkande om kultur.

Först ut är en bok som belyser slumpens roll i tillvaron, kulturen och samhället. The Black Swan. The Impact of the Highly Improbable, av Nassim Nicholas Taleb. Det är en populärvetenskapligt hållen bok som pedagogiskt och övertygande visar vilken roll slumpen spelar i människors liv. Taleb pekar på en massa saker och lyfter fram och belyser en rad ögonöppnande exempel.

Han menar att den mänskliga hjärnan lider av tre problem som gör att vi förleds tro att vi har större koll på världen än vi har. För det första lider människan av ett utbrett missförstånd om att vi förstår hur andra människor tänker, och att vi har överblick nog att veta vad som händer och varför. Vi förleds till denna typ av övertygelser av vår hjärnas konstitution, men världen är en långt mer komplex och slumpmässigt framskridande storhet än någon enskild hjärna kan förstå, åtminstone till vardags. Det vi ser och uppfattar är alltid ett slags genomsnitt av de logiker, viljor och tankar vi möter. Men varje enskild gärna, varje del av helheten är långt mer unik än det går att förstå.

För det andra förleds människan av sin hjärnas uppbyggnad och sätt att fungera att uppfatta världen som ett resultat av orsak-verkan. Studerar man världen märker man att så inte är fallet, det är alltid bara i efterhand man upptäcker sambanden. Människan lever livet genom backspegeln. Det är bara i historieböcker som hitorien följer mönster och uppvisar regelbundenheter. Och först i efterhand man vet vad som skulle hända. Ingen vet detta i stunden, men eftersom vi så förtvivlat gärna vill skåda in i framtiden lyssnar vi på den som säger sig veta. Vi glömmer att det vid varje tillfälle finns en hel massa röster som reser anspråk på att kunna se in i framtiden, och att det på varje individ som kan säga: "Vad var det jag sa" går tio som hade fel. Först i efterhand vet vi, aldrig på förhand.

För det tredje visar Taleb hur människan ständigt övervärderar fakta som föreligger. Besattheten med fakta är utbredd, och det tydligaste exemplet på det är idrotten. Den världen vimlar av experter och här hänvisas till hur mycket fakta som helst. Ändå vet ingen hur matchen skall sluta. När 22 fotbollspelare springer ut på planen spelar det ingen roll hur mycket man vet om laget eller om de individuella spelarna. Det är histrorisk kunskap som inte har något, eller mycket lite, med framtiden att göra. Samma inom ekonomin och politiken. Fakta blir ett slags tröst, något att luta sig mot. Men om man övervärderar fakta kommer samhällets långsitktiga skydd att utarmas.

Boken visar hur dessa problem, som går att koppla till den mänskliga hjärnans konstitution, gång på gång spelar samhället och mänskligheten spratt. Fasthållandet vid tron på att världen går att förutse är ett av mänsklighetens största problem. En knäckfråga för arbetet med samhällets och världens långsiktiga hållbarhet. Vad som istället behöver göras till ledstjärna i arbetet med att förstå kultur, samhälle och världen är insikten om den ständiga närvaron av Det OVÄNTAT oväntade. Om den insikten kunde integrerar mer i politiken, då skulle arbetet med att bygga världen se annorlunda ut. Skyddet mot tillvarons komplexitet och slumpmäsighet skulle öka. Och mycket mer än så går inte att göra. Vill påpeka att detta inte betyder att experter eller forskning inte behövs, det handlar överhuvudtaget inte om kritik. Det handlar om att sprida insikten om vad som går att säga med hjälp av vetenskapliga metoder, och det handlar om hur man bör värdera det som expterna hävdar.

Exempel på relevansen och riktigheten i det Taleb säger finns överallt. Idag, till exempel, granskar Svenska Dagbladet Anders Borg. Resultatet blir att hans betydelse i sammanhanget blir betydligt mindre än vad han eller regeringen vill tro. Han har betydelse, om detråder ingen tvekan, men den är mindre än slumpens betydelse (och tidigare finasministrars insatser). Så är det överallt, alltid. Slumpen, det oväntat oväntade och dess roll för och i samhället, kulturen och världen, bör uppvärderas.

En annan bok som också har betytt mycket för mig, och som jag gärna rekommenderar, är The Wisdom of Crowds. Why the Many Are Smarter Than the Few, av James Surowiecki. Det är också en bok som ifrågasätter den status och tro på som vidhäftar experter i dagens samhälle. Människan vill så förtvivlat gärna veta hur det är, egentligen. Och denna önskan är så stark, så utbredd och så lite diskuterad och ifrågasatt att den spelar en betydelsefull roll för hur samhällen organiseras. Det är problematiskt, för när man väl granskar experternas utlåtanden och hur det går till i forskningen. När och om man undersöker hur kunskap blir just kunskap, då finner man dels att slumpen spelar en stor roll (och här får upptäckten av Viagra fungera som typexempel).

Suriowiecki visar med hjälp av en rad exempel att många som samarbetar alltid kommer längre och når bättre resultat än en ensam expert, oberoende av hur duktig han eller hon är. Ju mer större problem som skall lösas och ju mer komplicerat det är, desto mindre användning har man av experter i arbetet med att lösa problemen. Fler som arbetar tillsammans, förutsättningslöst (och det är viktigt i sammanhanget, för så fort man litar mer på någon än någon annan så är man tillbaka där man började), desto större är chansen att man faktiskt lyckas hitta en lösning.

Ett av exemplen som Suriowiecki hänvisar till när han bygger upp sin tes är det experiment som genomfördes på en djurmarknad. Där lät man besökarna gissa slaktvikten på en oxe, och sedan räknade man fram ett medelvärde av lekmännens gissningar. Och det visade sig att det låg mycket, mycket nära det faktiska värdet. Ingen av experterna, även om de hade mångårig erfarenhet av denna typ av bedömningar, kom i närheten av den precision som de samlade gissningarna uppvisade.

Ett annat exempel är jämförelsen mellan de två livlinorna i TV-programmet Vem vill bli milionär, Ring en vän, och Fråga publiken. Det visar sig att det alltid är en god inverstering att lita på publikens samlade gissning. Vännerna må vara experter, men de lyckas sällan hjälpa den som sitter i stolen.

The wisdom of crowds är ett verktyg som borde användas mycket mer i många fler sammanhnag än vad som är fallet idag. Viktigat att lägga märke till är dock att verktyget lätt komprommitteras och förlorar sin verkan om maktordningar blandas in. Om någon i gruppen reser anspråk på att bli mer lyssnad på än någon annan, då förlorar verktyget sin kraft. Då är man tillbaka där man började, i den otillbörliga tilliten till experter. 

Återigen, det handlar inte om kritik mot experter. Vad jag har lärt mig av dessa båda böcker (vilka är populariseringar av tankar som finns i andra böcker som är mer teoretiskt underbyggda, och som kommer att dyka upp här längre fram), är att slumpen spelar en långt större roll i världen, samhället och kulturen än det går att föreställa sig. Och att tron på experter många gånger gör mer skada än nytta.

Den tredje boken som jag vill rekommendera handlar lite om samma saker, men utifrån ett helt annat perspektiv. Det är boken Vete, Vapen & Virus - En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren, av Jared Diamond (som fått pris även i Sverige för sina insatser). Detär en svindlande, ögonöppnande och rikigt tänkvärd bok.

Diamond förklarar där hur och varför det var européerna som koloniserade Amerika och resten av världen, och inte tvärt om. Amerka hade ju en högkultur och var på många sätt överlägsna europeerna, men de var ändå förlorade på förhand. Även här spelar slumpen en viktig roll.

I korthet går Diamons bok ut på följande: Europa och Asien, där mänsklighetens kulturella vagga ligger, ligger på samma breddgrad. Så när man väl lärt sig odla och förändla grödor, vilket ledde till att man kunde bygga städer, då spred sig denna kunskap snabbt i både öst och västlig riktining. Klimatet är det samma, och grödorna växer lika bra oasett var man befinner sig. Svårare är det att flytta växter i nord sydlig riktning, vilket är det sätt som den Amerikanska konitnenten är placerad.

När männiksor väl lärt sig odla kvalitativa grödor som vete och därför kunnat bosätta sig i städer, och när de dessutom lärt sig tämja och hålla dragdjur, då inträder ett kritiskt skede i mänsklighetens historia. För med närheten till djuren kommer sjukdomar som ett brev på posten. Virus muterar enkelt och smittar människor, vilket var vad som inträffade i Europa och Asien, tidigt i historien. Många dog, men de som överlevde var immuna eller hade i alla fall upparbetat motståndskraft mot virusen. Det var den enskilt största och viktigaste faktorn för Européernas framgångar. Amerikas urinnevånare saknade motståndskraft mot virussjukdommarna, och dog i massor. Viruset gick före och hjälpte kolonisatörerna. Det försvagade befolkningen och decimerade dess antal dramatiskt.

Att kolonisatörerna dessutom hade fler dragdjur, och även vapen av stål, påverkade givetvis också utgången. Att Europa är (eller var?) ledande i världen kan alltså förklaras med ekologiska argument. Det har åtminstone inget med intelligens att göra. Viktiga lärdomar, presenterade på ett läsvärt sätt. Boken rekommenderas varmt!

När insikten om slumpems roll i tillvaron väl sjunkter in öppnar sig helt andra perspektiv på världen. Perspektiv som tonar ner människans roll i världens blivande, rejält. Posthumanism är en benämning på detta sätt att tänka. Och inom det området finns en rad vetenskapliga studier och viktiga teoretiker som det finns anledning att återkomma till. Men den bok jag tänker på här och nu, det är en populärvetenskaplig bok. Märk världen. En bok om vetenskap och intuition, av vetenskapsjournalisten Tor Nörretranders. Boken är omfångsrikt vindlande, men otroligt intressant och ögonöppnande.

Här finns alla argument och belägg man behöver för att argumentera för ett mer posthumanistiskt förhållningssätt till världen, och till det egna subjektet. Boken är en genomgång av den mänskliga kroppens funktioner, och den pekar på alla dess begränsningar. Det är svårt att sammanfatta den i några få meningar, men dess slutord belyser väl dess innehåll och bärande tes:

"Det som görs av det som kallas jag, görs troligen av någonting i mig som är större än jag", sade James Clerk Maxwell. Medvetandets besinning är insikten: Jag är inte centrum i mig. Därifrån startar resan tillbaka. På vägen tjänar det ingenting till att framhäva sin egen känslighet och sina egna prestationer genom att säga: Jag märker världen. För världen märker mig - och det är mitt mig som märker den. I stället måste vi säga till varandra: Märk världen. Den märker dig.

Bilden som växer fram mellan raderna i och mellan dessa fyra böcker beskriver på ett populärvetenskapligt och lättfattligt sätt min bild av världen, och av samhället och kulturen. Det är fyra böcker att vila i, att inspireras i och av. Det är fyra böcker med potential att förändra din syn på världen, utan att något i den förändras. Perspektivöppnande böcker. Viktiga böcker.

Böckerna kan med fördel läsas vid sidan av mer teoretska och vetenskapliga böcker, eller de kan fungera som introduktion till dem, som hjälp avv förstå grunderna. De mer vetenmskapliga texterna kommer att presenteras här inom kort, men här finns lite att börja med för den som inte är van.

Den sista boken som jag vill nämna här heter, Super Crunchers. How Anything can be Predicted, av Ian Ayres. Den går lite på tvärs mot övriga böcker i denna post, men just därför är den viktig. Den visar på hjälper oss förstå att mycket av människors vardag är rutinartat och följer mönster. Påfallande ofta går det att förtsäga vad vi människor kommer att göra. Och siffror och uppgifter för att göra sådana förutsägelser finns i massor, överallt i dagens IT-samhälle.

Paradoxalt kan tyckas, men viktigt ändå. Vill nämna den i sammanhnaget för att visa att det inte finns ett, och ett enda svar på frågan vad en människa är, hur ett samhälle fungerar eller hur man bäst förstår kultur. Ofta, men inte alltid, går det att räkna på utfallet av processer. Tricket är att inte förledas tro att det gäller alltid. När man väl vägt in det oväntat oväntade i kalkylen, då kan och bör man lyssna på experter. Men lika viktigt är att vara kritisk.

Det går inte att slå sig till ro, går inte att överlåta ansvaret på någon annan. Världen är fantastisk, och vi vet en hel del om den. Men vi vet långt ifrån allt. Och om framtiden vet vi inget. Människan är fantastisk, men har också irriterande många brister och begränsningar.

Det är anledningen till att jag är fascinerad av Kultur. Ovanstående böcker har hjälpt mig att bli en bättre kulturvetare. Läs dem, återkom med kommenterar. Berätta gärna vilka böcker som betytt mest för dig.

Tillsammans bygger vi världen!