Om nu sanning är ett dåligt mål för den vetenskapliga praktiken, och om det dessutom är problematiskt att utforma manualer för arbetet. Vad blir då kulturvetenskapens uppdrag? Och hur kan man arbeta? För någon metod måste man naturligtvis ha. Det är frågor som det slarvas med, lite för ofta.
Även om sanning med stort S är problematiskt innebär det inte att alternativet är en kakofoni av röster där allt är lika bra som allt annat. Ett sådant fatalistiskt förhållningssätt kommer aldrig att lösa kulturvetenskapens legitimitetsproblem, det kommer bara att marginalisera ämnet än mer. Bara för att man ställer upp på att sökandet efter sanning är problematiskt betyder det inte att det vetenskapliga projektet skall överges, men de ohållbara premisserna som leder till att kunskapen som genereras ur arbetet blir problematisk bör överges.
För att hitta en väg ut ur detta dilemma kan det vara bra att även här gå tillbaka till de grundläggande premisserna för all vetenskaplig verksamhet. Transparens är i grund och botten vad man strävar efter att uppnå när man utformar en metodologi. Och man försöker vidare undanröja alla tendenser till subjektivitet och godtycklighet med hjälp av en strävan efter stringens. Transparens och stringens är centrala nyckelord och det finns inga problem att förena sådana strävanden med den ontologi och epistemologi som Flyktlinjer utgår från och samtidigt undersöker förutsättningarna för.
Det viktigaste problemet med och invändningen mot ett oreflekterat metodologiskt förhållningssätt som slaviskt följer en på förhand utarbetad manual, i övertygelsen om att resultatet som arbetssättet genererar självklart är viktigt och användbart, är att upplägget per definition gör att man kommer att tvingas ignorera betydelsefulla aspekter av det man undersöker.
Kravet på strikt metodologi blir oundvikligen ett krav på underkastelse. Metodexercis är att betrakta som ett slags maktordning där den som lyckats få erkännande som upphovsman till en metod får inflytande över processen och tolkningsföreträde ifråga om resultatet.
Att makt korrumperar är allmänt känt, och därför har alla ett ansvar för att undanröja alla sådana tendenser inom akademin. Och om man låter transparens och stringens vara ledord istället för vad det nu kan vara för metodologi som ligger närmast till hands, då ställer det helt andra krav på både utövare och granskare av vetenskapligt arbete.
Metod, det är svaret på frågorna, Vad har du gjort? och Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar