tisdag 5 april 2011

Introduktion till den Materiella vändningen

Med Foucaults tankar om Diskursens ordning (se tidigare bloggposter här) i färskt minne borde det inte vara speciellt svårt att förstå att den språkliga vändningen bara delvis är en beskrivning av hans tankar. Det fattas något, om man bara utgår från och intresserar sig för språket. Visst är språket viktigt för Foucault, men lika viktigt för alla kulturella skeenden är den materialitet och de teknologier som krävs för att kultur skall kunna ta form och som bär på inneboende hinder såväl som möjligheter.


Världen blir ständigt till i ett slags interaktion mellan komponenter som alltid är fler än en, men färre än många (vilket är ett centralt påpekande som det går att läsa mer om här), vilka alltid består av både materiella aspekter och immateriella. För att kunna förstå hur värden, den värld vi människor lever i (det vill säga samhällen och kulturer), fungerar och förändras processuellt, är det av yttersta vikt att man i analysen uppmärksammar såväl de icke-mänskliga, materiella arrangemang som världen konkret byggs upp av, som de immateriella koder och språk vilka bildar de maktstrukturer som alla samhälls- och kulturvarelser har att anpassa sig efter. Och då kommer man inte långt om man bara intreserar sig för språk.

Semiotiken är emellertid inte obsolet, den behöver bara kompletteras med ett moment av materialitet för att fortsätta vara aktuell. Det är alldeles för många barn som kastats ut tillsammans med det smutsiga badvatten som de ger upphov till. Att ständigt uppfinna hjulet på nytt är ingen god strategi om man vill bygga en användbar och långsiktigt hållbar och för samhället användbar vetenskap. Man talar därför om materiell semiotik inom den materiella vändningen.

Läsningar av Michel Foucault som betonar att, till exempel, disciplinerande maktapparater inte bara består av språkligt immateriella element utan i lika hög grad av materiellt teknologiska, finns det få av i den svenska receptionen av Foucault, vilket i hög grad beror på att man här har tagit till sig honom via en amerikansk läsning (läs Judith Butler).

Här kan man lägga märke till två saker, för det första hur problematiskt det är att som forskare utgå från någon annans läsning av en betydelsefull teoretiker. Ett litet problem eller missuppfattning förstoras lätt när det traderas i led efter led, och det gäller för övrigt medvetet alternativa läsningar också. Frågan man kan och bör ställa sig är hur långt in i en sådan receptionsprocess som den åberopade originalteoretikern fortfarande kan sägas vara upphovsman eller kvinna till de tankar och analytiska verktyg som de facto används.

För det andra kan man resonera kring vad det är för poäng att åberopa en persons tankar som man själv inte stiftat bekantskap med i original. Jag är av den bestämda uppfattningen det är mycket bättre och dessutom ärligare att slipa på definitionen och formuleringen av egna tankar, och att sedan jobba analytiskt i eget namn. Gärna med inspiration från välkända teoretiker. Då uppnär man två saker, dels ger man den man hämtar inspiration från cred, dels blir man friare i sin gen användning. Dessutom friskriver man sig från en del av den destruktiva kritiken som frodas inom akademin och som handlar om vem som har den rätta definitionen eller vem som använder upphovsmannens tankar på mest korrekt sätt, vilket inte leder den intellektuella värden framåt alls. Sådana strider handlar bara om makt!

I en annan studie av Foucault (1993), Övervakning och straff undersöker han, med hjälp av det diskursperspektiv som presenterades i Diskursens ordning, hur nya uppfattningar (immateriella aspekter) om hur man skulle förhålla sig till avvikande beteende under 1800-talet kom att samverka med fängelsernas och andra institutioners arkitektur (materiella aspekter). Foucault understryker att dessa båda aspekter (kriminallagen å ena sidan och fängelseteknologierna å den andra) må ha uppstått vid samma tidpunkt, men de kan inte reduceras till varandra. De är samproducerade. Fenomenen som uppstår som ett resultat av samverkan mellan aspekterna är med andra ord emergenta.

Det materiella och det immateriella bör uppfattas som två unika men symbiotiskt samverkande fenomen. Semiotiken bör med andra ord även beakta de materialteter som utgör en förutsättning för allt språk (stämband, pennor, papper, datorer o.s.v.). En språkfixerad analys av maktstrukturer missar helt enkelt det obestridliga faktum att immateriella uppfattningar, tankar och tal om något är verkningslösa fram till dess att de förs samman med teknologier och andra materiella arrangemang. Helheten är vad som ger upphov till vekan i världen, och den går inte att reducera utan att förlora i sin innebörd.

Det samma gäller givetvis för teknologierna och materialiteten, dessa är lika verkningslösa tagna för sig. Betydelsen av dem och den verkan de har på och i världen uppstår i resonansen mellan storheterna, i det mellanrum som uppstår i glappet mellan det som bygger upp helheten. Och svaret finns följaktligen återigen hos fler än en men färre än många komponenter. Närmare än så går det inte att definiera fenomenet. Den viktigaste analytiska poängen man kan dra av detta resonemang är att det inte går att dela upp tillvaron i dels språk, dels materialtet. Världen, så som vi människor känner den, uppstår i samspelet mellan språk och materialtet.

Därför bör man heller inte göra skillnad mellan den ”riktiga” världen som människorna lever och verkar i, och bilderna av världen, berättelserna och representationerna av densamma. För att tala med en av de forskare som arbetar materiellt semiotiskt, Rosi Braidotti, bör man istället förstå film och texter, både som en,

semiotisk och en materiell struktur, med andra ord inte som en isolerad företeelse fastlåst i ett dualistiskt oppositionsförhållande, mellan en social kontext och en tolkningsakt. Texten [och filmen] ska snarare förstås som en process, ett slags kedjereaktion reglerad av det nät av maktrelationer som den ingår i. Vad som krävs för att uppnå denna förståelse av texten är, just därför, mindre tolkande och mer avkodande av det nätverk bestående av kopplingar och effekter som förbinder texten med hela det sociosymboliska system som den är en del av och förstås genom. Med andra ord, vad som behövs är en neo-materialistisk teori för att förstå texten [och filmen] och de praktiker som texten [och filmen] blir till genom. (Braidotti 1994:154, min översättning).
Den analytiska blicken öppnas upp betydligt när (film)analysen även beaktar teknologin som mobiliserats för att skapa bilderna, för att visa dem och för att distribuera dem över världen. En sådan analys handlar om att identifiera några av de kopplingar eller förbindelser som så att säga håller världen samman, några av de teknologier som för samman immateriella föreställningar med det konkret materiella. Det är som sagt helheten som ger upphov till konsekvenserna som sedan går att studera av kulturforskaren.

Redan på 1960-talet talade medieforskaren Marshall McLuhan, i sin berömda bok Media (vill man se en film finns det en länk här), om vikten av ett sådant perspektiv. På ett varierande och initierat sätt samt med hjälp av en lång rad exempel visar han där hur medier, i en mycket vid bemärkelse av begreppet, har en egen verkan i världen.

McLuhan menar att radion, TV, filmen, flyget, typografen, klockan och så vidare, kan sägas fungera som utbyggnader av människans centrala nervsystem. Ett motiv för detta är att det i historien går att iaktta dramatiska samhälleliga förändringar i samband med införandet av nya medier. Tryckpressen är ett exempel på det, Internet ett annat. Båda är teknologier som får betydelse först i samverkan med immateriella aspekter såsom språk och tankar. En viktig aspekt av detta förhållande, detta processuella samspel, är att när medierna väl ingått förening med människor kommer ingen av dessa båda aspekter av kulturen att ensam kunna påverka helheten, då är det sammanhanget som helhet som bestämmer utfallet (se även Jülic m.fl. red., 2008 och Kittler 2003. Fler referenser finns i min artikel om (materiell) filmanalys som nås här).

Att utfallet av interaktionen inte går att förutsäga kan exemplifieras med tanken som fanns i datorns barndom, att den skulle ge upphov till minskat resande och ett papperslöst samhälle. Ingen av utopierna kom att realiseras, tvärt om talar mycket för att både resandet och pappersanvändningen har ökat. Vad McLuhan gör är att koppla ihop mänskliga aktörer med teknologierna som dessa använder och behandla alla ingående delar som olika aspekter av samma sammanhang. Och det är just vad man behöver göra, om man vill skaffa sig en användbar förståelse för det som brukar benämnas kultur.

Kultur är aldrig uteslutande immateriellt språklig eller materiellt teknologisk, den är hela tiden och överallt både materiell och immateriell. En emergent storhet!

Inga kommentarer: