Olika sätt att refusera

Med tanke på att jag inom en hyfsat snar framtid ska skicka mitt bokmanus till ett ännu okänt förlag (jag har några kandidater, men har inte bestämt mig än) tänker jag en del på detta med att bli refuserad. Jag har blivit det tillräckligt många gånger för att inte ta åt mig, och visst bidrar det faktum att jag på bara ett åt fått två böcker antagna till känslan av självförtroende. Jag är ödmjuk inför det faktum att bokförlagen bestämmer och att det inte är upp till mig som författare att avgöra om boken håller för utgivning eller inte. Just den här boken, mitt försök till formulering av en kultur- och kunskapsteori om mellanrummens betydelse, har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Inget står och faller med just den där boken, men jag har levt med den i snart tio år nu och jag ser den som mitt livsverk och den är mitt bidrag till etnologin i synnerhet och humaniora i allmänhet.

Det känns ödesmättat att boken nu närmar sig sin fullbordan och jag skriver detta för att förbereda mig mentalt på att jag kanske blir refuserad. Blir jag det ger jag ut den på nätet som jag gjort med de tre förarbetena, men helst vill jag naturligtvis få den antagen och utgiven på ett erkänt förlag. Att nå ut och bli läst är viktigare, men för mig är det bara pappersböcker som räknas som riktiga böcker.

Refusering var det. Olika sätt att refusera, som jag tänkt en hel del på genom åren. Jag förstår att bokförlag inte hinner läsa alla manus man får, inte ens översiktligt. Och som lärare som genom åren läst tusentals tentor och uppsatser vet jag att en tränad blick omedelbart ser om texten har kvaliteter och om det är mödan värt att läsa vidare. Ingen kan förvänta sig att få en personligt utformad motivering till att manuset inte antas. Samtidigt tycker jag inte att det är rimligt att man får vänta i sex månader på att få ett torrt och kort standardsvar efter flera år av arbete med manuset. Det borde gå att sköta hanteringen bättre, för allas skull. Jag tänker mig att man enkelt skulle kunna sätta samman en uppsättning lite längre brev där man förklarar vad som brister och hur man kan tänka för att öka sina chanser att få manuset antaget.

Erfarenheten säger mig att man många faller på språket, och det ser man med en gång. Bokförlag som tar emot manus borde inte behöva lägga mer än någon eller några timmar per vecka eller månad på att skicka svarsbrev där man hövligt förklarar för manusförfattare som inte kan skriva att det är detta man faller på. På sikt tror jag det skulle göra att marknaden saneras och att fler inser hur viktigt det är att jobba ordentligt med språket.

Många kan självklart skriva med saknar förmågan att bygga upp en berättelse på ett intressant sätt. Den som inte kan skriva behöver veta det, men den som inte kan skapa en berättelse kanske behöver uppmuntran, och detta skulle man enkelt kunna formulera med hjälp av standardformuleringar. Även bokförlagen tjänar ju på att människor med författardrömmar får veta vad man behöver tänka på, och ett hövligt brev som innehåller tips tror jag de flesta skulle uppskatta; särskilt den som fick sitt första manus refuserat på grund av uselt språk skulle kunna sporras av insikten om att man utvecklats.

Jag föreställer mig att en van lektör snabbt kan sortera veckans skörd av inkomna manus i tre högar, en med språkligt undermåliga texter och en där berättelsen haltar. Dessa författare skulle kunna få besked redan veckan efter och högen med manus skulle krympa betydligt. Resten av manusen skulle man kunna samla ihop och göra en lite mer grundlig genomgång av för att vaska fram guldkornen. De som går vidare till denna granskning men faller ifrån där skulle kunna få ett brev där den informationen delges dem, vilket jag tror många skulle vara tacksamma för.

På det här sättet skulle förlagen med enkla medel och utan att det tar mer tid och pengar i anspråk än dagens hantering bygga relationer och stärka sitt varumärke. Alla vet att många äro kallade men få är utvalda och har vad som krävs för att uppfylla sina författardrömmar, men att efter år av arbete mötas av ett kort, kallt och okänsligt: Tack, men nej tack, är knäckande. Ingen tjänar på det, allra minst förlagen som trots allt lever på att det finns människor som arbetar gratis i åratal för att få chansen att prövas i den benhårda konkurrensen. Lite mer engagemang och omsorg borde man kunna kosta på sig. Vissa förlag säger att de tar emot manus och lovar besked inom sex månader, men hör inte ens av sig. Då är det ärligare och bättre att meddela att man inte tar emot manus. Den som skickar sin text på vinst och förlust kan naturligtvis inte kräva något.

Jag ser detta som en samhällsangelägenhet och ett inslag i arbetet med att bygga ett kunskapssamhälle. Om fler uppmuntras skriva och dessutom får konstruktiv respons och därigenom lär sig vad som krävs av en som vill bli läst och tjäna pengar på sitt skrivande skulle det troligtvis innebära att fler efterfrågan mer genomarbetade böcker. Och med ett ökat intresse för språk och litteratur skulle kunskapens värde öka och lärare skulle lättare kunna uppmuntra elever att läsa mer och bättre böcker. Bokförlagen idkar ingen välgörenhet men om de bara fokuserar på kassaflödet och inte bryr sig om människorna som väljer att sända resultatet av sitt arbete till dem för påseende riskerar de att på sikt gräva sin egen grav.

Skrivande är skapande

Språket är ett medium som liksom alla medier påverkar budskapet på olika sätt. Medier är aldrig neutrala. Exakt samma innebörd och mening kan uttryckas på lika många sätt som det finns författare och möjligheter att sprida budskap på. Alla skrivande människor möts och förenas i språket samtidigt som sättet att använda språket är individuellt och unikt för var och en. Språket både påverkar och påverkas genom bruket av det.

Förra veckan inledde jag arbetet med nästa bok, som jag har ambitionen att få antaget på ett etablerat förlag. Det är en bok jag betraktas som mitt Magnum Opus, mitt bidrag till humaniora i allmänhet och till kulturvetenskap i synnerhet. Bokens innehåll utgörs av essensen av de tre böcker som publicerats open access på nätet (sök på DIVA, där finns länkar). Jag vet sedan långe vad jag vill säga, men budskapet är inte färdigt. Mina tankar ändras i redigeringsarbetet, som en konsekvens av att jag läser det jag skrivit och ser det i ett nytt sammanhang. Jag leder med andra ord inte arbetet mot ett mål, utan följer med och påverkar innehållet på marginalen genom att väga orden på guldväg. De tre första böckerna ser jag som ett slags skisser eller förarbeten till den bok jag redigerar och korrekturläser nu. Det som slagit mig här under inledningen av processen är hur mycket av skapande skrivandet är.

Liksom kulturen som jag forskar om går språket inte att kontrollera, det behöver vara levande och föränderligt för att bli meningsfullt. Det spelar roll vilka ord som väljs och vilken språkdräkt som tankarna kläs i, fast det går inte att målstyra hur budskapet tas emot. Texten utgör det på det sättet ett slags mellanrum där författaren och läsarna kan mötas. Mening uppstår i mötet och den är alltid preliminär. Ju mer jag lär mig och forskar om kultur desto viktigare blir den insikten. Det är därför jag bloggar och skriver böcker och det är därför jag gör det på det sätt jag valt att arbeta på. Det är för kunskapens skull.

Skillnaden mellan kod och språk är viktig att uppmärksamma, liksom mellan ratio och intellectus samt frekvens och resonans. Inte för att det ena är bättre än det andra utan för att samhället och kulturen präglas av mer eller mindre av antingen eller och respektive uppsättning egenskaper leder till olika förutsättningar att skapa kunskap. I boken jag arbetar med skriver jag om helhetens och mellanrummens betydelse. Jag tänjer på språket och målar abstrakta konstverk med ord för att sätta igång resonanser som kan tolkas med hjälp av intellektet. Bokens innehåll är en omväg till startpunkten och läsaren förväntas vara lika förvirrade efter att ha tagit sig igenom boken som innan, men på ett högre plan och med bättre överblick. Det är så jag ser på bildning, som första steget mot den vishet som ingen kan nå men som alla har ett ansvar att sträva mot. Det är också därför jag är så kritisk mot försöken att effektivisera skolan och den högre utbildningen.

Av samma skäl är jag kritisk till de allt mer uttalade kraven på produktion av standardiserade artiklar. Jag vänder mig mot och är starkt kritisk till kurserna som finns på nätet där man får tips på hur man genom att följa ett antal regler kan skynda på produktionen av artiklar och öka graden av acceptans. Skrivande och kunskapsutveckling handlar inte om att knäcka någon kod. Det sättet att se på författande leder inte till kunskap, bara till produktion av mätbara resultat som i en snar framtid mycket väl kan komma att delegeras till datorer. Då behövs inga forskare längre, och i förlängningen behövs ingen skola heller, och snart betraktas människor som ett problem som ska elimineras. Det finns i alla fall ingen mekanism inbyggd i systemet som hindrar en sådan utveckling. Redan idag anses pengar och ekonomisk vinst vara viktigare än människor, så den som hävdar att det aldrig kommer att bli så har ett ansvar att övertyga. Istället viftas kritiken bort och man skrattar åt den som uttrycker oro.

Trots att vi vet att människor inte processar data rationellt utan skapar kunskap tillsammans med andra människor och sedan förhåller sig till den kultur och de normer som uppstår mellan envisas vi med att välja kartan framför terrängen i strävan efter att uppnå det omöjliga. Och ju mindre tid det finns att läsa eftertänksamt och samtala om olika innebörder av texters innehåll, ju mindre utvecklad den kollektiva förmågan att uppskatta ett varierat och vacker språk är, desto mer rör vi oss bort ifrån humanismens ideal. Det är inte datorerna som tar makten, det är människorna som överlämnar sig till och underordnar sig maskinerna genom att ge upp allt fler av sina unika egenskaper och kvaliteter.

Språket måste användas och värnas för att utvecklas och överleva. Fritt skapande av texter som inte följer någon mall är en kulturgärning. Det är i alla fall så jag ser på det, och jag är enormt tacksam för att jag har en kanal att nå ut med mina tankar och att det finns människor som läser och reflekterar över det jag har att säga.

Texten som gränssnitt mellan ...

Det som finns på respektive sida av texten blir meningslöst om språket inte fungerar. På ena sidan finns en som tänkt tankar och vill förmedla dessa och nå ut. På andra sidan finns (förhoppningsvis) en eller flera som vill läsa. Tankarna som tänkts kan dock bara nå fram till läsaren om språket fungerar och om det finns en struktur i upplägget som läsaren förstår. Ansvaret för texten är helt och hållet författarens. Det räcker inte att bara ha en tanke eller vilja bli läst för att det ska bli så. Välvilliga läsare kan till dels kompensera för brister men det är på marginalen. För alla som läser är detta självklara påpekanden, men sannerligen inte för alla som skriver.

Skolan har misslyckats här; i en missriktad rädsla för att ta död på lusten att skriva håller man på att föröda konsten att läsa. Det är ingen rättighet att bli läst, det måste alla förstå. Utan kollektiv omsorg om språket riskerar tankarna och kunskapen att lösas upp. Befinner mig just nu mitt emellan förra veckans tentarättning och denna veckas skrivande. Därför dessa tankar. Jag förstår att det inte går att ställa hur höga krav som helst på studenter, men att texten som lämnas in ska vara läsbar och att den som drivit den själv har läst igenom den innan den lämnade in tycker jag inte är för höga krav; ändå är det påfallande många som inte lever upp ens till det. Så här har det alltid varit och jag vet inte om det blivit sämre, men det har i alla fall inte blivit bättre. Genom åren har jag arbetat på olika sätt för att försöka förmedla hur jag ser på skrivande och hur jag tänker och eftersom jag just nu känner mig lite splittrad delar jag med mig av ett dokument jag inte längre använder, men som jag själv tycker håller och definitivt fortfarande behövs (även om jag faktiskt inte tycker att det borde vara så; vi lärare på högskolan ska inte behöva påpeka dessa saker).

Checklista inför tentainlämning.

Huvudpoängen med alla skriftliga uppgifter på kurserna är att ni ska lära er att föra ett självständigt, kritiskt, vetenskapligt, resonemang kring frågorna (utifrån och med hjälp av litteraturen). Om ni, till exempel, skriver om arbetskraftsinvandring, blir det er uppgift att förhålla er till samt kritiskt diskutera hur denna fråga tas upp i de texter som ni läst. Tänk på att det är utifrån litteraturen ni skriver, inte om den ”verklighet” som analyseras i texterna.

I respektive uppgift anges vad ni ska göra, men tänk allmänt på att en hemtentamen är en redogörelse över hur ni läst litteraturen på kursen. Det finns ett moment av kontroll men också utrymme för egen improvisation. Ni får gärna komplettera resonemangen med hänvisningar till annan litteratur, men det som läggs särskild vikt vid när tentamen bedöms är hur ni tagit till er kurslitteraturen och de verktyg som presenterats på föreläsningarna.

För att kunna bedöma era tankar på bästa sätt och för att undvika onödiga missförstånd bör texten innehålla en kort inledning. Där presenteras frågeställningar och textens uppläggning. Sedan följer ”brödtexten” (själva tentan) som bör utgöras av en sammanhållen text (det vill säga få blankrader och inga halva sidor), med egna resonemang (alltså inga avskrivningar från böckerna!). Här får ni gärna hänvisa till egna erfarenheter, men tänk på att det görs för att belysa er förståelse av litteraturen. Tentamen avslutas med en kort sammanfattning.

Föreställ er att ni skriver för en läsare som inte har mer än en allmän kännedom om det ämne ni skriver om. Ni får inte ta för mycket för givet. Texten ska fungera i kraft av sig själv.

Som ett slags riktmärke, eller standardmall kan ni använda typsnittet: Times New Roman. 12 punkter. 1 ½ radavstånd. Givetvis får ni använda andra typsnitt med det är efter detta som vi räknat ut sidantalet. Tänk på att lämna utrymme för kommentarer.

Glöm inte att försöka ha roligt. Tänk på att vi uppmuntrar er att ta vara på era egna erfarenheter och intressen. Det märks direkt om ni är engagerade! Tänk också på att de texter ni lämnar ifrån er är ett slags visitkort, att ni presenterar er själva genom ert sätt att uttrycka er.

Innan tentamen lämnas in måste ni …# Läsa igenom hela texten noga (gärna högt för er själva, eller för någon annan) utifrån en papperskopia. Var noga med syftningar, meningsbyggnad och stavning. Lägg er vinn om att resonemanget har en röd tråd och saknar inkonsekvenser. Här kan ni med fördel ta hjälp av kompisarna i basgruppen!

# Dubbelkolla eventuella citat så att de stämmer överens (ordagrant) med originalet. Ni ska undvika citat, men om ni ändå väljer att ha det med i tentan (uteslutande som uppslag till diskussion) är det av absolut vikt att det återges korrekt och det gäller även alla namn!

För att även ge en bild av texterna jag får in och hur jag försöker förmedla vilka problem studenterna har med skrivande publicerar jag ett dokument jag delade ut till studenterna i samband med att de fick tillbaka sina tentor på en kurs jag var inne på för cirka tio år sedan. Det slår mig när jag läser vad jag skrev hur mycket mer tid det fanns då i jämförelse med nu och att jag då faktiskt hade en chans att lära känna studenterna, vilket jag inte hinner idag. Att rätta tentor har aldrig varit roligt, men då fanns mer tid att läsa och reflektera över innehållet; det var inte lika pressat som det är idag. Och det gäller för övrigt allt, även mitt eget skrivande. Det går ut över kvaliteten och riskerar att förflacka kunskapen.

Jag har på denna kurs fått möjlighet att realisera mina tankar om pedagogik och utfallet är mer än positivt, tycker jag. På föreläsningarna har jag talat om sådant som anses vara svårt och som ligger nära forskningsfronten, om sådant jag själv brottas med. Och er uppgift var att lyssna samt försöka förstå efter eget intresse och personlig förmåga. Därför vet ni nu i stora drag hur tankarna går och när ni framöver stöter på namnen så har ni i alla fall ett hum om vem det är, vilket ökar chansen till förståelse. Det är en viktig poäng i detta upplägg att hjälpa er att blicka framåt. En annan poäng, minst lika viktig, är att ni har fått litteraturen som kursen bygger på belyst från ett annat håll, den har så att säga perspektiverats. Och detta, det märker jag tydligt i läsningen, gör att ni har tagit till er böckerna på ett mer personligt sätt än vad som är vanligt. Kul! Ni har inte färgats i er reception av texterna av mina tankar. Arbetet med att förstå litteraturen har ni med andra ord utfört helt på egen hand. Och jag vill inleda kommentarerna med att säga att jag är imponerad. Så gott som alla har löst uppgiften på föredömligt sätt och det märks att ni har lärt er mycket.

Lärande är en process. Därför vill jag inte att ni läser kommentarerna som slutet på övningen, utan som början på något nytt, på resten av er utbildning.

Här tas upp sådant som alla har nytta av att höra, sådant som jag finner genomgående i era texter, sådant som ni kan och bör tänka på framöver, inte minst i kommande uppsatser. Kommentarerna lämnas i punktform, högt och lågt blandat.

1. Komposition. Hur börjar man en text? Mitt råd här är att man ska tänka som och se sig själv som en författare. Första intrycket är ett välkänt begrepp och alla vet att det är viktigt. Det gäller även texter. Redan i den första meningen bildar man sig en uppfattning om det som komma skall. Underkatta inte detta. Vänta gärna med att skriva detta till sist. Slå an en ton. Försök fånga läsaren. Tänk på att det är ert ansvar att få läsaren att vilja läsa texten. 

2. Språket. Jag vet inte hur ni gör och det ser säker olika ut. Men alla texter som jag lämnar ifrån mig läser jag först noga igenom en gång på skärmen. Sedan skriver jag ut texten och läser den från en papperskopia. Har jag tid för det gör jag detta gärna med någon dags mellanrum. Under skrivandet är jag författare och kämpar med ord, formuleringar och själva innehållet. Sedan växlar jag till rollen som läsare. Jag utsätter då min text för hänsynslös prövning. Står det verkligen det jag vill skall stå där? Är meningsbyggnaden korrekt? Kan läsaren förstå innehållet? Att namn är rätt stavade och att citat är identiska, är särskilt viktigt att kontrollera. Är man det minsta osäker bör man slå upp. Ett bra tips är att låta någon annan läsa, eller att läsa texten högt. Det kan inte nog poängteras hur viktigt detta är! Tänk på att ni blir bedömda utifrån texten. Innehållet på pappret som ni lämnar ifrån er är det enda som läsaren har att utgå från.

3. Omfång. Några påpekar att två sidor är för lite. Tänk då på att ingen kommer att ge er den tid och det utrymme som ni anser er behöva. Ni kommer alltid att få anpassa er efter givna ramar. Kort om utrymme kan aldrig anföras som skäl för att utelämna något. Det gäller att komponera texten på sådant sätt så att utrymmet utnyttjas maximalt.

4. Retoriska frågor. Många av er ställer retoriska frågor i texten. Undvik dessa är mitt råd. Skriv bara om sådant som ni också svarar på.

5. Hålla med eller inte. En del skriver att man inte håller med om det ena eller det andra, eller att man gör just det. Tänk på att det är svårt för läsaren att veta orsaken till er ståndpunkt i frågan, om ni inte också anger skälen för att ni håller med, eller inte håller med. Det man vill veta är era argument för eller emot. Dessa kan se ut på olika sätt och behöver inte vara speciellt omfattande. Det kan vara en referens till en annan bok eller liknande. Det viktiga är att man inte bara skriver att man håller med, eller inte, ytan att man motiverar varför. 

6. Kritiskt förhållningssätt. Att ha ett kritiskt förhållningssätt handlar inte om att tycka illa om något, det handlar om just argumentering, om att inte rakt av köpa någons resonemang. Det handlar om att vända och vrida på påpekanden, passager och exempel, om att jämföra olika författares ståndpunkter och det handlar om att själv tydligt förklara hur man tänker och motivera varför.

7. Analys? Detta med att analysera är den kanske svåraste utmaningen man ställs inför som student. Och inser man bara att det är svårt, då är mycket vunnet. (Jag vill påpeka att jag tycker att ni överlag klarar detta galant, men det går att jobba vidare). En analys handlar lite förenklat om allt det som kommenterats hittills. Det handlar om att skriva på ett sådant sätt att läsaren aldrig svävar i ovisshet om vad som är vad. Vad som är era tankar, vad som är referat, vad som är citat och vad som är tolkningar, vad som är andras åsikter och så vidare. Det handlar om en väl genomlyst text. Vetenskap är inte hokus pokus, det handlar i grund och botten om öppenhet. Är ni bara ärliga och noga med att förklara era tankar och själva arbetsprocessen, jag då är texten vetenskaplig. 

8. Skrivregler. Det enkla svaret är att det finns bara en: Tydlighet!

9. Referenser. Som ett led i tydligheten måste man alltid ange referenser. Och en referens är en angivelse om var man hittar underlaget för påståendet eller den källa man åberopar. För att texten ska bli så läsbar som möjligt bör detta göras på ett smidigt sätt. Uppfyller man bara tydlighetskriteriet och är man bara konsekvent i genomförandet så kan det i princip inte bli fel. Jag föredrar Harvardprincipen där man i den löpande texten skriver författarens efternamn inom parentes, tillsammans med tryckåret för den utgåva av boken man läst. Men då måste man ha en korrekt litteraturlista på slutet. Meningen med den är att man ska kunna hitta boken eller vad det nu är som hänvisas till. Är det ett bokförlag som gett ut boken så är det den ort där detta finns (är ni osäkra kolla på nätet) och inget annat. Tydlighet och läsbarhet är ledorden. Att genomgående skriva ”enligt NN” är inte speciellt snyggt. Variera er, använd efternamn ibland, han/hon ibland och referera uteslutande inom parentes ibland. Låt läsbarheten styra vad ni väljer. Och tänk på att ett efternamn och ett årtal inom parentes i slutet av ett stycke inte ger läsaren speciellt mycket vägledning! 

10. Föreläsningsanteckningar? En del hänvisar till föreläsningarna, vilket naturligtvis är smickrande, speciellt om det står att de var givande. Tack! Men om jag, vilket har hänt i läsningen, inte känner igen mig … Hur gör vi då? Fundera på det. Vad är källan? Vem har rätt? Mitt förslag är att ni tar till er och använder allt det ni får av oss lärare, men gör det i eget namn och argumentera för er förståelse. Oftast talar vi ju om och utifrån böcker. Det blir som ni märker tolkningar, av tolkningar av tolkningar. Och då gäller det att vara tydlig, att har kött på benen (det vill säga att man kan visa upp svart på vitt vad man utgår från). Föreläsningar eller föreläsningsanteckningar är och kan aldrig vara en källa såvida ni inte har spelat in dem.

11. Ordet vi. Ibland läser man i tentor och andra uppgifter att Vi gör si, tycker så eller att Vi här i Sverige har kommit långt eller ligger efter med det ena eller andra. Då undrar jag alltid vem det där viet representerar. Är jag inbegripen? Tänk återigen på tydligheten och försök förklara hur ni menar. Har ni verkligen belägg för att ALLA i Sverige tycker si eller så? Och kan ni vara säkra på att, i detta fall, examinatorn håller med? Fundera noga på dessa frågor innan ni skriver vi. 

12. Namn. Det ska inte behöva påpekas. Men några har inte skrivit namn på sina uppgifter. Tänk om det var en fullkomligt lysande jobbansökan ni författat. Står det inget namn på texten ni lämnar spelar det ingen som helst roll hur innehållet ser ut. Och en lärare som får leta igenom 40 inlämningsuppgifter på DisCo för att se vem som skrivit är inte på sitt bästa humör under rättningen. Det ska naturligtvis inte spela någon roll och gör det heller inte här, men kan ändå vara värt att tänka på.

Avslutningsvis vill jag bara än en gång tacka er för gott samarbete under detta moment. Det kanske låter konstigt, men studier på högskolan är i hög grad ett samarbete mellan lärare och student. Vi har gjort detta tillsammans, fast det är ni som dragit det tunga lasset. Och just därför är jag så glad att ni gjort det med så gott mod. Jag ser ju att ni har lärt er oerhört mycket. Hoppas ni känner det själva, och att den processen fortsätter i och genom läsningen av kommentarerna. Snart är det dags för uppsats. Då står ni i (i princip) på egna ben och ju mindre ni lutar er mot handledaren desto bättre blir uppsatsen!

Lycka till med allt, såväl på utbildningen som i ert kommande arbetsliv.

Vänliga hälsningar!
Eddy

Sätter ord på tankar om text och skrivande

Fångas av Lena Anderssons krönika i DN, om skrivande, text och språk. Jag är en skrivande människa. Texterna som sätts på pränt är en del av mig på samma sätt som jag är en del av språket. Mellan språket och texten som bildas av orden blir jag till. Genom att skriva skapas och skapar jag mig själv. Så har det kommit att bli med åren och språket intresserar mig därför mer och mer.

Det händer att jag tycker att skriften, texten och människans förmåga till litteratur är enastående i sitt slag; att språket är något av det märkligaste bland organiskt framväxta ordningar. Till exempel händer det när jag läser om inspelningen av Ruben Östlunds senaste film ”The Square”. Skådespelaren Claes Bang berättar: ”En scen tog vi om säkert hundra gånger. Vid tagning 95 drog Ruben mig till sig, pekade på sin monitor och sa: ’Titta! Jag vill inte ha något mer av det här usla tv-skådespeleriet, skärp dig nu!’ Det var som en spark i huvudet” (SvD 22/5). 

Som författare omarbetar också jag de flesta passager hundra gånger, och vid nittiofemte kommer oron för att texten aldrig ska bli av med klumpfoten. Det underbara är att ingen då behöver förnedras eller skällas ut. Och när jag stryker i texten och gör mig av med hela karaktärer eller resonemang blir ingen besviken över att bli bortklippt och ingen producent rasar över att ha bekostat lönerna för onödiga arbetsinsatser.

I mitt eget skrivande känner jag igen mig i det Andersson skriver även om bloggtexterna oftast bara skrivs rakt på, utan redigering och omarbetning. Med böckerna är det annorlunda, där ändras och skrivs om, stryks och läggs till, flyttas och flyttas tillbaka. Olika medier kräver olika saker av den som vid uttrycka sig genom dem. Mitt egna skrivande ger livet mening och hjälper mig förstå, livet, mig själv och det omgivande samhället. Omsorgen om orden och det orden uttrycker är en omsorg om livet. Att skriva är att leva. Som lärare och handledare känner jag mig mer som Ruben Östlund, fast jag kan dock aldrig ta med mig studenterna till en monitor och peka på problem och kräva skärpning. Studenterna är kunder och kunden har alltid rätt. Jag kan skriva i marginalen att texten inte fungerar, att den behöver arbetas om från grunden, och jag kan försöka förklara vad som saknas. Fast allt som ofta kommer den tillbaka efter några timmar eller en dag, med orden: Nu har jag rättat uppsatsen. Likheten med versionen jag nyss läst och lagt ner timmar på att kommentera är slående, och nu förväntas jag läsa igen. Ibland tror jag att jag lägger mer tid på att läsa och skriva kommentarer än vissa studenter ligger på att skriva texterna som lämnas in. Det är det jobbigaste med att vara lärare, att tvingas arbeta med texter som skrivits för att få poäng och utan en vilja att uttrycka allvarliga tankar på riktigt. När jag arbetar med egna texter är jag hänsynslös mot mig själv som författare; jag stryker och ändrar, skrattar åt fel och märkliga syftning, irriteras över tappade ord och felstavningar. Det är så jag arbetar med och förhåller mig till språket, det är så jag skriver och alla som skriver vet att att det är enda sättet att få till en text som fungerar och kan läsas med behållning av andra. Vill man bli läst måste man underordna sig och vara ödmjuk. Det är läsaren som bestämmer, aldrig författaren. Som handledare blir jag ledsen när jag, trots att jag lindat in synpunkterna och tonat ner kritiken, möts av irritation och en anklagande ton som går ut på att det är jag som har problem. Ruben Östlund möts av respekt och skådespelarna ifrågasätter inte hans perfektionism, de vet att deras framgång ligger i hans händer och accepterar att det är han som bestämmer. Mina studenter (långt ifrån alla, men alldeles för många) bryr sig föga om vem jag är, vad jag kan eller att jag vill dem väl. Jag delar med mig av min erfarenhet och ger tips som jag skaffat mig med möda och år av försök, men möts sällan. med tacksamhet. Det gör ont och gör mig ledsen. Ju mer författare jag försöker vara i mötet med studenterna desto mer motstånd möts jag med, och väljer jag att inte bry mig skär det i mig och jag vet att studenterna drabbas längre fram. Damed if you do and damed if you don't. Ett av lärarens alla dilemman.

Endast författaren har tagits i anspråk, medan den arma filmregissören redan från början är beroende av otaliga yrkespersoners förmågor och därmed underkastad deras brister.
Det är alltid andra som ska utföra det filmaren ser för sitt inre öga. Författaren anlitar hjälp först när arbetet är klart. Av dessa skäl blir skrivandet inte despotiskt, och föga heroiskt. Produktionsförhållandena är mödosamma men inte omständliga. Där filmandet måste ske med faktiska kroppar och ting i den besvärliga sinnevärlden arbetar författaren med sådant som endast finns som föreställning och språk. En ynnest.

Skrivande är befriande på det sättet. Handlederiet är det inte. Båda handlar om samma sak, men bara i skrivandet är jag fri. Det är en ynnest. Språket rymmer oändliga möjligheter och lika stora svårigheter. Det krävs det blod, svett och tårar för att skriva, och därför som varje text som publiceras en seger. Jag behöver skriva för att orka arbeta med det jag gör.

Och allt detta har att göra med språkets och skriftens väsen. Språket är abstrakt, filmen konkret och materiell. Texten kan säga människa, medan filmen aldrig kan visa människa, utan måste visa en särskild människa med vissa egenskaper. Texten är vidare det enda medium som kan säga skulle ha haft, och inte, ingen, ingenting.

Språket beskriver inte bara, det skapar också mening och ger perspektiv. Språket är aldrig neutralt eller objektivt. Orden bär på mening och rymmer såväl begränsningar som möjligheter. Följer man en manual och bara vill bli klar; skriver man utan en egen vilja att uttrycka något man verkligen känner och står för, blir texten platt och meningslös. Det påverkar läsningen och märks mellan raderna. Det går aldrig att ljuga med språket, inte för en van och intresserad läsare. Texten för samma och förmedlar känslor lika mycket om information. Text och skrivande handlar om livet och det som är levande. Texten beskriver inte bara, den förändrar och skapar också.

Språk, kunskap och komplexitet

Uppslag att blogga om och tänka med finns i överflöd, det handlar bara om att öppna sinnet och göra kopplingar, använda det man vet och tänka vidare, bortom det givna. Kunskap kan inte paketeras och bearbetas för någon annan, vetande kan inte sammanfattas eller förenklas. Utbildning går inte att delegera och ansvaret för lärande är alltid individens. Därför reagerar jag så starkt på allt tal om effektivisering av den svenska skolan, för det är ett ekonomiskt krav, helt befriat från alla kopplingar till vetenskap och beprövad erfarenhet. En omöjlig dröm. Det finns inga genvägar till kunskap. Hittar en artikel som handlar om det, i DNs pappersupplaga, som också finns att läsa på nätet. Det är en språkkrönika skriven av Anders Svensson, som är redaktör för Språktidningen, som inleder med följande ord.

Kan det vardagliga språk som präglar dagens läroböcker ligga bakom kunskapsraset i den svenska skolan? Texterna som eleverna läser idag är nämligen betydligt lättare än på 1970-talet.

Jag ser samma tendens på högskolan, där allt fler tillrättalagda läroböcker används och allt mer av tiden går åt till att plugga in färdigförpackade resultat och pedagogiskt presenterade, översikter av vetenskapliga arbeten. I takt med att det blir allt viktigare att kunskapen har kontrollerats och resultatet godkänts kommer allt mer fokus att riktas mot det som står i böckerna, och när allt mer av verksamheten handlar om betyg och examina, för både studenter och lärare, tvingas övningar som främjar kritiskt, självständigt (och därför svårkontrollerat) tänkande, allt längre och längre ut i periferin. När kvaliteten mäts i termer av genomströmning lockas alla, i hela utbildningssystemet att förenkla innehållet och underlätta vägen fram mot examen. Och så länge den ideologin är rådande kommer förenklingar att framstå som positiva och önskvärda.

Klart det går ut över förmågan att tänka, som liksom fysik träning kräver motstånd för att utvecklas. Ju mer man vill lära, desto mer friktion måste man lära sig utså. För att kunna hantera den komplexitet som ett modernt samhälle präglas av krävs en utvecklad förmåga att tänka kritiskt och självständigt samt att inte bara kunna ta egna beslut, utan även kunna motivera och stå för dem. Där brister det också på högskolan och det tar sig olika uttryck. Tydligaste kanske att allt mer av handledningen handlar om vad som står i manualerna och hur det ska tolkas, egentligen. Samt det faktum att det allt oftare står i utvärderingarna att vi lärare säger olika saker. Klart vi säger olika saker, men det viktiga är ju att vi menar samma, och att så är faller råder det aldrig någon tvekan om. Vi lektorer bedriver alla egen forskning och vet vad vi talar om, och säger vi olika saker visar det på bredden i hur man kan göra. Våra olika råd är en möjlighet för studenterna, inte ett problem. Problemet är att det svårt att nå fram med den informationen.

Jag ser allt fler tecken på en växande osjälvständighet, på allt fler olika områden. Och kanske det är en konsekvens av att språket i läroböckerna som används i skolan har förenklats under de senaste fyrtio åren. Svensson skriver att både orden och meningarna har blivit kortare. Enklare och kortare betyder snabbare och mer effektivt. Men det är som bekant inte så som kunskap uppstår. Kunskap är en kamp som kräver blod, svett och tårar. "Det är för mycket att läsa", eller "Vi hinner inte skriva så mycket", alternativt "Det går inte att få plats med allt på bara en sida", är invändningar på högskolan som blivit vardag. Dagens studenter anser att det är vi lärare det är fel på, inte deras inställning. I förhållande till vad är det för mycket att kräva att dagens studenter ska läsa lika mycket som jag läste när jag var student? Vad är argumentet för att det krävs mindre idag och enklare texter, när samhället är mer komplext? Och den som tycker det är svårt att sammanfatta det viktigaste i en text behöver träna mer på det, inte få mer utrymme. Kunskap tar tid och anser vi inte att vi har den tiden, ja då får vi ingen kunskap. Kunskapen anpassar sig inte, det kan bara människorna göra. Och förenklar vi går något viktigt förlorat. Kanske är det där orsaken till kunskapsraset ska sökas, i synen på kunskap och i inställningen till komplexitet? Jag tror det ligger en hel del förklaringskraft i den hypotesen.

Trots ständiga larmrapporter är det ändå ytterst få elever som går ut skolan utan att kunna läsa. Men att kunna läsa för att lära är något annat. Kanske är det där problemet ligger.

Det är en stor skillnad mellan att kunna läsa, det vill säga kunna ta sig igenom en text, och att läsa för att lära. En enorm skillnad som måste uppmärksammas mycket mer. Annars kommer kraven på förödande förenklingar, fler studieguider, instuderingsfrågor och kortare, enklare texter att öka, och kunskapens kvalitet att minska ytterligare. När jag var student läste vi avhandlingar. Idag läser studenterna tillrättalagda, pedagogiska läroböcker. Det är som att ersätta gymnastiken med verktyg. Alla vet att övning ger färdighet, så vad är då poängen med att göra det enklare? Är det kunskap skolan ska ge behöver det snarare bli svårare och mer ansträngande, för annars blir resultatet därefter. Lätt fånget, lätt förgånget är ett mycket gammalt visdomsord, som fortfarande gäller och som borde vara ledordet i all utbildning.

Språkfrågor blir dock lätt snobbism som leder till elitism. Det är absolut inte det jag menar, och jag tar avstånd från vad Per T Ohlsson skriver i Sydsvenska Dagbladet om Stefan Löfvens språk.

Med undantag för självlysande stjärnor som försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman saknar Löfven en omgivning som hade kunnat erbjuda stadga. Sverige styrs med andra ord av en hop amatörer. Och därför blir det som det blir när statsministern öppnar munnen. Löfven är helt enkelt en produkt av den miljö han skapat kring sig själv. Stefan Löfven har en sympatisk framtoning och är naturligtvis besjälad av att göra så gott han kan; en vänlig man. Men i nuvarande läge, med den svåraste flyktingkrisen sedan andra världskriget och terror i Europa, är det inte vänlighet som behövs, utan tydligt och bestämt ledarskap och ett säkert språk som lyfter och förklarar.

Ohlsson använder här språket för att framställa statsministern i dålig dager, och luftar därmed sitt förakt för folklighet. Det är möjligt att Löfven inte uttrycker sig så nyanserat som en del andra, men politik handlar inte om ord utan om handling. Den svenska politiken blir inte bättre av att Ohlsson och andra pekar finger åt Löfvens sätt att uttrycka sig, för det leder inte Sverige framåt, det bidrar bara ytterligare till föraktet i samhället mot allt och alla som inte är som jag. Dessutom kommer landets statsminister alltid att vara en del av den kontext han verkar i, och kanske uttrycker han sig som han gör för att det är enda sättet att nå majoriteten av befolkningen. Språk är som kultur kollektivt, och det kan ingen enskild ändra på. När jag menar att vi bör höga ribban gör jag det inte av något annat skäl än att jag anser att det är enda sättet att höja kunskapen och kompetensen i landet. Och att peka finger och baktala den som inte uttrycker sig belevat, enligt någon förlegad etikettsregel, är inte vägen fram, för det leder bara till mer förakt och mindre kunskap.

Modersmål, översättning, kunskap och framtiden

Läser en krönika om översättning av skönlitteratur. En viktig text, som även handlar om kunskap och hållbarhet, eftersom allt hänger ihop, allt är delar av samma helhet. Det är SvDs kulturchef som tänker och skriver klokt, om mångfald och om språkets betydelse för Sverige och allas vår framtid. Graden av komplexitet i det språkliga uttrycket och medborgarnas samlade förmåga att uppfatta den säger något viktigt om samhället man lever i. Modersmålet är något unikt och det är intimt förknippat med identiteten och intellektet, hos alla. Därför är det så viktigt att värna språket, det egna, ursprungliga språket. Att kunna behärska fler språk är naturligtvis också viktigt, men grunden för allt är det egna språket. Lätt att glömma det i en globaliserad värld, men just därför viktigt att uppmärksamma saken.

Krönikan handlar om översättning av texter, om hantverket och förmågan att hitta rätt ord och klä tankarna i en adekvat språkdräkt. Översättning är ett hantverk och en kulturgärning av rang, men uppskattas inte på det sätt det borde. Det är lätt att få för sig att översättning är onödigt och att det är bättre att lära sig andra språk och läsa texterna i original istället. Inget kan vara mer felaktigt. Visst är det bra och viktigt att lära sig språk och att läsa skönlitteratur på originalspråk är utvecklande. Men om det sker till priset av ett utarmat modersmål och om det leder till att svenskan utarmas är det förkastligt och ett allvarligt problem. Därför vill jag lyfta tankarna och reflektera över innehållet.

Översättning av skönlitteratur är ett digert arbete, som inte alltid får den uppskattning det förtjänar. Förutom att översättare först ägnar många års studier åt att verkligen lära sig ett språk – och vi vet nog alla att många års studier inte alltid resulterar i att man verkligen lär sig ett språk – är själva översättningsarbetet ofta både mödosamt och tidskrävande. Inte sällan är det dåligt betalt och lite uppmärksammat; vi läsare ser författaren bakom verket, men inte den som har gett det en svensk språkdräkt. Ändå är översättaren också något av en författare – det räcker inte att ordagrant återge en originaltext, här måste dessutom formuleras något som blir skönlitteratur även på svenska. Översättaren Kajsa Öberg Lindsten sammanfattade det bra i en intervju i SvD förra sommaren: ”Man kan bara förstå författarens röst på originalspråket in till gränsen för sin egen förståelse, och i själva översättandet finns möjligheten att formulera något nytt, kanske för första gången på svenska”.

Översättare bygger broar mellan människor och eftersom alla inte kan lära sig alla språk kommer vi att behöva översättningar även i framtiden. Vi behöver det för att vi är födda med svenska som modersmål och för att svenskan är en del av oss som har svenska som modersmål. Det ligger ingen värdering i ett sådant konstaterande, det är ett faktum att alla utom barn som växer upp i familjer där föräldrarna talar två språk har ett modersmål och att det aldrig kan ersättas. Inget annat språk än modersmålet går att lära sig lika bra. inget annat språk ligger därför närmare oss än det vi lärde oss tänka på innan vi visste vad ett språk är och hur centralt det är för oss. Översättare behövs och borde få långt större uppmärksamhet än vad som är fallet idag. För att de håller svenskan vid liv.

Översättare öppnar världar för dem av oss som inte har lyckats lika väl med våra språkstudier, världar som vi annars aldrig skulle ha fått träda in i.

Alla kan som sagt inte lära sig alla språk. Därför behövs översättare, och ju skickligare de är desto bättre för Sverige, kunskapsutvecklingen här och framtiden. Översättare öppnar dörrar till andra världar och bygger som sagt broar mellan folk. Resultaten i den svenska skolan sjunker. Kunskaperna utarmas och för varje ny kull studenter som kommer till högskolan måste allt mer tid ägnas åt att jobba med saker som tidigare kullar lärt sig och behärskade innan de kom till högskolan. Och för att spara pengar talas det om att man ska korta tiden som studenter befinner sig i utbildning. Det går ut över språket och drabbar kunskapen och i förlängningen drabbar det även Sveriges möjligheter att hävda sig internationellt. Vill vi vara en kunskapsnation som står för framåtanda och som försvarar positiva värden måste vi värna skolan och den högre utbildningen och det gör vi inte genom att utarma och dra ner på kvaliteten av översättningar. Svensk skola behöver det svenska språket, klarar sig inte utan det. Det ser ut som en besparing men är i själva verket huvudlöst.

I en tid av internationalisering och globalisering kunde man tro att behovet av översättning skulle öka. I stället råder något av en isolationistisk trend inom litteraturutgivningen i Sverige. Pengar och människor må röra sig fritt över gränserna – ändå når allt färre utländska böcker de svenska bokläsarna i översättning. Helt ny statistik från Svenska förläggarföreningen visar att utgivningen av utländsk skönlitteratur har minskat med nästan en tredjedel de senaste 20 åren. 1994 gav svenska förlag ut 325 översatta nya romaner i inbundet format, förra året var motsvarande siffra bara 222. Den minskade utgivningen påverkar naturligtvis bokkonsumenterna i samma riktning; på tio år har försäljningen av nyutgiven utländsk skönlitteratur i inbundet format halverats.

Det är allvarliga siffror som blottlägger en fara och en risk, men få ser faran och riskerna. För sambandet mellan dessa siffror och sjunkande resultat i skolan är inte direkta och uppenbara. Här finns goda möjligheter för den som aspirerar på makt att förvränga och tolka. Och så länge majoriteten inte ser faran kan utvecklingen fortgå och fler besparingar genomföras. Vi är därför inne i en ond, nedåtgående spiral.

För två år sedan såg det dessutom ut som att Sverige skulle sluta att utbilda översättare av skönlitteratur. Då kom beskedet att Södertörns högskola skulle ställa in alla kurser på sitt litterära översättarseminarium. Svenska Akademien slog bakut och varnade för ”det aningslösa slöseri som denna besparing skulle innebära”. Glädjande nog trädde i stället Göteborgs universitet in och startade i våras ett magisterprogram för litterär översättning i tyska, engelska och arabiska.

Besparingarna är inga besparingar, det handlar om nedskärningar av vitala delar av den svenska kulturen, av allas vår själ och basen för kunskapsutvecklingen. Utan ett modersmål kan ingen högtstående kultur växa fram. Vill vi ha en skola värd namnet är denna fråga viktigare än något annat. Att tvinga elever läsa mer matte löser inte grundproblemet, tyvärr. Det finns ingen enkel lösning och det finns inga genvägar till hållbarhet och kunskapskvalitet. Att barn blir bättre på engelska av spela datorspel är naturligtvis bra, men om det sker till priset av att barnens modersmål utarmas är det förödande. Bara om det finns en stabil bas och endast om alla tillsammans värnar svenskan kan svenska barn hävda sig ute i världen. För engelska kan bara engelska barn få som MODERSMÅL. Därför kommer svenska barn som är bra på engelska aldrig att kunna hävda sig på allvar gentemot engelska barn. Goda kunskaper i engelska och andra språk är viktiga, men inte viktigare än modersmålsundervisningen och värnande av svenska.

Även om vi alla till mans kan uppleva att vi lever i något sorts centrum – av våra egna liv, om inte annat – är det ett faktum att Sverige är ett litet land i Europas periferi som är starkt beroende av impulser utifrån. Det borde tas som intäkt för att översättning av skönlitteratur är extra viktig för just oss.

Modersmålsundervisning är inte ett hot mot mångfald, det är en förutsättning för en hållbar globalisering. Svenska är en förutsättning för en stabil och god kunskaps- och identitetsutveckling. Att värna det svenska språket är dessutom ett skydd mot rasism och främligsfientlighet. Det är ur det egna språket kunskap och förståelse för andra växer.

Språkfilosofiska reflektioner 44

Här slutar samtalet om språk, lingvistik, samtal, makt och kunskap. Denna bloggpost blir den sista i serien. Tar en liten paus från Deleuze och Guattari nu. Men jag kommer tillbaka med fler tankar om och utifrån boken A Thousand Plateaus, deras stora verk. En av de böcker som betytt allra mest för mig. Det är en bok att återvända till, gång på gång. En bok att ständigt upptäcka. Samhället och världen förändras och Deleuze och Guattari ger oss verktyg att förstå, men det gör att även innehållet i deras bok förändras. Förundras över det, att det hela tiden går att upptäcka nya saker, ingångar och förståelser i en text. Det handlar om hur den är skriven. Den är anexakt i sitt upplägg, den ger inte läsaren några svar. Frågor, förslag, verktyg och tankar om en massa olika saker får man dock i överflöd.

Ibland sägs det att författare som skriver som Deleuze och Guattari föraktar läsaren. Sådana uttalanden säger mer om den som uttalar dem, än om den de riktas mot. Det är orättvist. Visst finns det författare som skriver medvetet tillkrånglat, men Deleuze och Guattari är tydliga med att textens mening uppstår i mötet med läsaren, i mellanrummet mellan texten och tanken. Vill man förstå boken krävs att man jobbar med innehållet, att man som läsare tar på sig ett ansvar. Det krävs fantasi och intresse för det omgivande samhället och kultren som boken ger oss verktyg att försöka förstå med hjälp av. Därför återvänder jag ständigt till Deleuze och Guattari. För att jag känner mig respekterad och tagen på allvar av dem. Jag växer och utvecklas av arbetet med deras texter. Och jag skriver dessa bloggposter lika mycket för min egen skull som för att förmedla upplag på ingångar till en egen lösning av originaltexten. Kunskapen i centrum, det är vad det handlar om hos Deleuze och Guattari. Sökande efter vetande och glädje i arbetet med att försöka förstå något så pass komplext och föränderligt som kultur. Är säker på att jag kommer att öppna upp en ny serie bloggposter, men jag lovar inget. Skrivandet här får aldrig bli ett tvång. Lusten att lära är det som ger livet mening.

Språket är en del av den helhet som allt och alla är en del av. En delaspekt av något större, det är den tanken som utforskas i platån om lingvistik, språk och kultur. Kunskapen som växer fram i arbetet med texten handlar lika mycket om språk som den handlar om livet och samhället, om det som är här och det som är nu. Om föränderlighet och om förutsättningar för förändring. Verktyg för att tänka vidare med hjälp av är vad texten handlar om. Nu är det upp till dig och mig att göra något. Ett samhälle byggt på kunskap, som sätter kunskapen i centrum, är inget som skapas i en handvändning. Det kräver mod, möda och kollektiva insatser. Det är upp till oss, på exakt samma sätt som det rådande, det vi känner igen som vår vardag, är upp till oss och ett direkt resultat av våra kollektiva handlingar. Kultur är som samhället och världen resultatet av görande, en icke-linjär process av tillblivelse. Upprepar det, för det är en tanke som behöver upprepas. Det är en insikt om livet som är lätt att förbise. Speciellt när vardagens krav växer en över huvudet och när hjulen snurrar allt snabbare. Samhället, kulturen och den värld vi lever i står i direkt relation till vårt kollektiva engagemang i och för det gemensamma. Det är i alla fall så jag tänker och inspiration till dessa tankar kommer från arbetet med texter, bland annat av Deleuze och Guattari. Men nog om ramarna och det övergripande. Över till texten, de avslutande orden.

The multiplicity of systems of intensities conjugates or forms a rhizome throughout the entire assemblage the moment the assemblage is swept up by these vectors or tensions of flight. For the question was not how to elude the order-word but how to elude the death sentence it envelops, how to develop its power of escape, how to prevent escape from veering into the imaginary or falling into a black hole, how to maintain or draw out the revolutionary potentiality of the order-word.

Rhizom är en bra modell för samhället, kulturen och språket som tillsammans med allt och alla bildar den grundstruktur som skapar förutsättningarna för förändringen och påverkar tillblivelsens riktning. Order-words, eller fasövergångarna uppstår ständigt, när och om förhållandena är de rätta, eller vad man ska säga. Det är inget som går att planera i detalj för, det händer bara. Om och när, som sagt. Vad som behövs för att dessa insikter och kunskaper ska bli användbara är lite ödmjukhet, inför det oväntat oväntade. Världen är oöverblickbar och framtiden skapas här och nu, av allt och alla som finns och verkar i sammanhanget. Order-word är en immanent kraft, som finns i världen och som verkar på insidan. Det är en kraft som går att lära känna, men som aldrig går att kontrollera. Därför betoningen på ödmjukhet, inför världens komplexitet. I helheten finns krafter med oanad förmåga till agens. Vill man förstå samhället, kulturen och språkets roll är detta viktiga insikter. Det är inte sanningen om världen, men ett verktyg och en metod att nå fördjupad förståelse med hjälp av.

Hofmannsthal adopts the order-word, "Germany, Germany!", or the need to reterritorialize, even in a "melancholy mirror." But beneath this order-word he hears another, as if the old German "figures" were mere constants that were then effaced to uncover a relation with nature and life all the more profound for being variable. When should this relation to life be a hardening, when submission? At what moment is rebellion called for and at what moment surrender or impassibility? When is dry speech necessary and when exuberance or amusement?

Allt hänger ihop, allt och alla är delar av samma helhet. Det som sker och förutsättningarna för samt förändringen i sig kommer inifrån. Den tanken går på tvärs mot det sunda förnuftet och vår vardagliga förståelse av världen, livet, allt. Vi vill så innerligt gärna tro på att räddningen finns någon annanstans, där borta. Eller att problem kan förpassas bort från vår trygga vrå av världen. Ständigt uppfinner vi och hoppas vi på evighetsmaskiner och kakor som går att äta och samtidigt ha kvar. Hela tiden uppfinner vi det hjulet igen, och igen. På hoppet om att det skulle kunna gå, att det omöjliga trots allt är realiserbart bygger vi vår värld. Och vi litar hellre på den som säger att det går, än den som manar till eftertanke och besinning. Varsamhet och kunskapen i centrum. Det är ett kollektivt dilemma, ett gemensamt problem. Konsekvensen av det sättet att tänka får vi leva med. En för alla alla för en. Eftertänksamhet, lite tydligare betoning på och uppskattning av kritiskt tänkande, behöver vi. Och arbetet med texter, till exempel av Deleuze och Guattari leder till det. Leder till att samhällets kollektiva förmåga att hantera det oväntat oväntade ökar och skyddet ökar. Låt oss syna samhället, kulturen och språket; vår värld i sömmarna, för allas vår gemensamma skull. Och för framtida generationers skull. Det finns ingen början, inget slut, bara tillblivelse, förändring, variation.  

Whatever the breaks and ruptures, only continuous variation brings forth this virtual line, this virtual continuum of life, "the essential element of the real beneath the everyday."

Vad är viktigast egentligen? För dig, för mig och för oss alla tillsammans. Vad svarar du? Hur tänker vi? Och det som betyder något är inte vad vi svarar på enkäter eller vad vi säger, det som spelar roll är vilka tankar vi realiserar i vardagen. Här och nu skapas framtiden, av oss alla tillsammans, i och genom sammanhangen vi utför delar av med allt och alla andra. Förändring, variation och tillblivelse, tillblivelse, tillblivelse. Det är vår värd. Förutsättningarna för förändring av vår framtid. Förstår vi det förstår vi en hel del. Inte allt, men mer än så går inte att veta. Det är en av de kanske viktigaste insikterna jag fått genom åren av kulturstudier. En av de kanske viktigaste kunskaperna som mänskligheten behöver, för sin långsiktigt hållbara överlevnads skull. För vår skull, låt oss placera kunskapen i centrum. Låt oss värna mellanrummen, reflektionen och tiden för eftertanke. Låt oss läsa mer och samtala oftare om innehållet i det vi läser och tar till oss som kunskap.

There is a splendid statement in one of Herzog's films. The main character asks himself a question and then says, Who will answer this answer? Actually, there is no question, answers are all one ever answers. To the answer already contained in a question (cross-examination, competition, plebiscite, etc.) one should respond with questions from another answer. One should bring forth the order-word of the order-word. In the order-word, life must answer the answer of death, not by fleeing, but by making flight act and create. There are pass-words beneath order-words. Words that pass, words that are components of passage, whereas order-words mark stoppages or organized, stratified compositions. A single thing or word undoubtedly has this twofold nature: it is necessary to extract one from the other—to transform the compositions of order into components of passage.

Order-word. Den punkt, det tillfälle, då tillvaron förändras, även om allt är sig likt. Order-words är ett sätt att se på och förstå kulturens roll i livet, vardagen, allt. Kulturen är lika viktig som naturen. Kulturen är en aspekt av levt liv som visserligen kan förnekas och underkommuniceras, som kan bortses från och behandlas styvmoderligt. Forskare som arbetar med kultur kan förlöjligas och deras forskning kan hånas. Ingen kommer dock undan kulturen och dess verkan. Kulturen är allt det vi gör med och mot varandra, tillsammans. Kulturen är resultatet av våra gemensamma ansträngningar. Stöter vi på hinder är dessa alltid till dels i alla fall skapade av oss. Inte var och en för sig, men tillsammans. Vi är inte passiva i förhållande till världen, vi är medskapare av tillvaron. Kulturen är den plats där tolkningen av intrycken bestäms, det gränssitt där våra uppfattningar tar form och det är följaktligen där vad som är möjligt och vad som är omöjligt avgörs.

Om detta handlar texterna av Deleuze och Guattari. Det är i alla fall detta jag ser och tar fasta på i läsningen. Någon annan ser kanske någon annan. Ingen har rätt, ingen har fel. Det som betyder något är vad vi gör och vad vi håller för sant. Det viktiga är inte vem vi läser, utan vilka tankar vi tar till oss, vem vi väljer att lyssna på. Sanningen om världen är något vi skapar, tillsammans. Kulturen delar vi på. Kulturen, med allt vad det innebär, växer fram i mellanrummen. Därför måste dessa värnas. Tid för eftertanke är ingen kostnad, det är en investering. Slutar där. Återkommer. Om och när andan faller på.

Språkfilosofiska reflektioner 43

På resa. Vaknar i Saeby, strax söder om Fredrikshamn, på Jylland i Danmark. Det kallt ute, snöar och blåser. Är här på projektmöte. Vi ska snacka turismutveckling och hitta fram till det ur EU-synpunkt (projektets finansiär) så eftertraktade, gränsöverskridande mervärdet. Svårt! Kultur är svårt. Just därför är det viktigt att uppmärksamma det, för vi har annars en tendens och en egenhet att glömma kulturen, dess påverkan på och och därmed även dess möjligheter och begränsningar. Kulturforskarens uppgift är otacksam på det sättet, för det framstår för vissa som man slår in öppna dörrar eller säger självklarheter och för andra som man talar i tungor. Det är ett stort dilemma, eller en spännande utmaning, att forska om ett ämne som väcker så mycket och så olika känslor. En utmaning jag gillar. Ser fram emot dagen, framtiden, det fortsatta livet. För jag vet att kulturforskningen aldrig blir färdig. Är ute på ett never ending fieldwork. Följer med kulturen som nomaderna följer betesdjuren samt terrängen och anpassar mig efter rådande förhållanden.

Fortsätter samtalet med Deleuze och Guattari. Texten om språk och lingvistik är som sagt snart slut. Är inne på sista stycket. En post kvar efter denna. Det handlar om form, förändring och upprepad variation. Om språkets inneboende logik och dess dynamiskt föränderliga egenskaper. Om din och min roll som medskapare av kultur och om mellanrummens betydelse som platsen varifrån förändringen emanerar. Ingen äger ett mellanrum, det är en gemensam resurs, en delad plats. Ser det som den kanske viktigaste insikten, om man ska förstå kultur. Mellanrummen som finns överallt. Om vi inte passar oss, om effektiviteten drivs allt för långt riskerar vi att utrota kulturens dynamik. Då utarmas förändringen. Då finns ingen dynamik, bara stagnation och på sikt död.

We witness a transformation of substances and a dissolution of forms, a passage to the limit or flight from contours in favor of fluid forces, flows, air, light, and matter, such that a body or a word does not end at a precise point. We witness the incorporeal power of that intense matter, the material power of that language.

Det finns en oanad kraft i mellanrummen. En kraft och en makt som är immanent, som är inbyggd i eller kanske en del av helheten. Den kraften gör att inget ord, ingen kropp, inget av allt det som finns i kulturen har en tydlig gräns. Ingen människa, ingenting är en ö. Alla utgör delar av varandra, delar aspeter av varandra. Det går inte att tala om språket, eller om jaget eller om sanningen i bestämd form singular, allt och alla är aspekter av varandra. Kulturen finns överallt, på ett eller annat sätt. Kulturvetenskapens uppdrag handlar därför inte, kan aldrig handla om, att kontrollera kulturen. Det enda man an göra, om man vill studera kultur eller om man vill leva ett liv mer i enlighet med kulturens inneboende dynamik och premisser är att följa med i flödet, förändringen, variationen. Makten som finns och som verkar i mellanrummen går inte att tämja, under den är vi alla, slavar.

A matter more immediate, more fluid, and more ardent than bodies or words. In continuous variation the relevant distinction is no longer between a form of expression and a form of content but between two inseparable planes in reciprocal presupposition. The relativity of the distinction between them is now fully realized on the plane of consistency, where the assemblage is swept up by a now absolute deterritorialization. Absolute, however, does not mean undifferentiated: differences, now "infinitely small," are constituted in a single matter serving both for expression as incorporeal power and for content as limitless corporeality.

Kulturforskning handlar om att förstå betydelsen av små skillnader, i vardagen. Kultur liknar kaos på det sättet, där ytterst små förändringar kan ge upphov till enorma förändringar. Överfört till kultur kan man peka på ett så pass trivialt ord som eller, vilket, om det yttras av rätt person vid rätt tillfälle kan ge upphov till omvälvande konsekvenser. Han är oskyldig, eller ... Ett höjt ögonbryn. Eller en felsägning. Kulturell förändring kan börja med snart sagt vad som helst. Och när processen väl är igång kan ingen hindra den, ingen enskild i alla fall. Därför är kultur en mäktig kraft, men den går inte att styra för den är oss övermäktig. Vi är delar av en helhet, inte dess ledare. Tillsammans styr vi och förändrar, men ingen av oss har kontroll över processen. Allt sker i mellanrummen.

The relation of presupposition between variables of content and expression no longer requires two forms: the placing-in-variation of the variables instead draws the two forms together and effects the conjunction of cutting edges of deterritorialization on both sides; this occurs on the plane of a single liberated matter that contains no figures, is deliberately unformed, and retains in expression and in content only those cutting edges, tensors, and tensions. Gestures and things, voices and sounds, are caught up in the same "opera," swept away by the same shifting effects of stammering, vibrato, tremolo, and overspilling.

Kulturen är som språket en komplex helhet som ger upphov till resonans. En självsvängande helhet vars dynamik regleras av små, ytterst små, variationer. Först när dessa variationer satts i verket, realiserats och först när den förändringen fortplantat sig i och genom helheten blir förändringen möjlig att upptäcka. Och då går den inte att dra tillbaka, då är stenen i rullning. Det är vi som rullar den, tillsammans. Kulturen är vår, men vi delar den med allt och alla andra.

A synthesizer places all of the parameters in continuous variation, gradually making "fundamentally heterogeneous elements end up turning into each other in some way." The moment this conjunction occurs there is a common matter. It is only at this point that one reaches the abstract machine, or the diagram of the assemblage. The synthesizer has replaced judgment, and matter has replaced the figure or formed substance. It is no longer even appropriate to group biological, physicochemical, and energetic intensities on the one hand, and mathematical, aesthetic, linguistic, informational, semiotic intensities, etc., on the other.

Det är vackert beskrivet tycker jag. Kulturen som ett föränderligt kontinuum, en helhet som resonerar där allt och alla, även det minsta och tillsynes obetydliga räknas och spelar roll för helheten. Det är vi, det är oss Deleuze och Guattari talar om. Vår värld, vår vardag, vår verklighet. Språket vi använder för att avslöja kulturens innersta väsen eller universums ursprung är en del av helheten, en aspekt av det som studeras. Allt och alla finns på insidan. Allt och alla påverkar varandra och är med och skapar helheten. Tillsammans, på gott och på ont. Sådan är och fungerar kulturen. Men att säga det, om det var så kulturforskningens resultat formulerades, då vore det inte mycket till forskning. Det vore att hävda det triviala. Kulturforskning handlar om att förstå principerna för förändringen, inte om förändringen i sig eller kulturen så som den upplevs. Kultur är inte, den blir.

Kulturen behöver energi för att processen ska fortsätta. Olja är en typ av energi, en ändlig resurs. Mat är en annan. Dags för lite frukost, så att forskningen om hållbar destinationsutveckling kan hållas igång.

Språkfilosofiska reflektioner 42

Vi närmar oss slutet av detta samtal, om språk, makt och sätt att förstå kultur. Denna och två poster till. Uppslag till samtal om den filosofi som utarbetats av och mellan Deleuze och Guattari och fortsatta samtal med hjälp av deras tankar, om kulturen och det samhälle vi alla är med om att skapa genom att leva våra liv, finns i överflöd. Funderar redan på vilka platå jag ska ge mig i kast med härnäst. Saknar redan utmaningen i att ha en svår text att konfronteras med och försöka avlocka betydelse. Det blir en fortsättning, ingen tvekan om det. Men först ska detta projekt ros i land. Först ska tankarna om språk rundas av.

If we consider the other aspect of the order-word, flight rather than death, it appears that variables are in a new state, that of continuous variation.

Mellan död, det vill säga den punkt där sammanhållningen är total och ingen rörelse finns, inget liv existerar och den andra ytterligheten flykt, eller fullkomlig upplösning av alla former, skapas språk och kultur. Blir livet och vardagen till, interaktivt. Variation är den enda konstanten, upprepad förändring. Deleuze utvecklar den tanken i sin avhandling, Difference and Repetition. Skillnad, skriver han, är en egenskap i sig. Den är absolut, inte relationell. Skillnad upprepas, återkommer. Hela tiden. Skillnaden är det som skänker liv åt processen som är livet, samhället och kulturen. Variationen växer fram, genereras i mellanrummet, mellan nu och sedan. Variation och skillnad är kopior utan original, eller simulacra. Det finns ingen punkt vi färdas från och livet har inget mål, inte riktning. Det finns bara upprepad skillnad, förändring, variation. Därför finns inga original, bara tillblivelse och förändring.

An incorporeal transformation is still attributed to bodies, but it is now a passage to the limit: that is the only way, not to eliminate death, but to reduce it or make it a variation itself.

Kultur är en passage. Gillar den tanken. Kultur som en gräns, vilken ständigt överskrids. Kroppar möts och tankar utväxlas. Ingen lever för evigt, men kulturen dör inte. Varje människas livstråd tvinnas samman med alla andras och gemensamt vävs kultur. Växer samhället fram, mellan dig och mig och mellan nu och sedan. Tillsammans skapar vi förutsättningarna för vår gemensamma överlevnad. Vi förändras. Ny kunskap läggs till och modifierar gammalt vetande. Nya ord skapas och påverkar utbytet av tankar. Genom att upprepa ord och när de sätts i nya sammanhang skapas nya perspektiv. Upptäcks nya sätt att se på och förstå världen. Skapas kultur. Förändring och upprepad skillnad. Livet är en levande, kollektiv process. Rörelse. Förändring.

This movement pushes language to its own limits, while bodies are simultaneously caught up in a movement of metamorphosis of their contents or a process of exhaustion causing them to reach or overstep the limit of their figures.

Språket befinner sig hela tiden på gränsen. Ständigt tänjer det på sina egna inneboende begränsningar. Språket utmanar och utmanas. Inget är sig likt från en dag till en annan. Nya ord läggs till och gamla faller i glömska eller blir obsoleta för att de inte längre talar till oss. Tekniska landvinningar gör att ord förlorar sin mening, att behov av nya ord ständigt uppstår. Gamla ord får ny mening och nya ord ger liv åt gamla meningar. Inget är, allt blir. Förändring, variation, skillnad. Det är den enda hållbara definitionen av begreppet kultur. Kulturvetenskap handlar om att studera skillnad, om att förstå förändring. Och om att konstruera verktyg som kan användas för att skapa nytt. Eftersom allt blir och inget är behövs visioner, som inte är mål. Förändring drivs av önskningar och ju fler som vill och försöker, desto större är chansen att vi närmar oss visionen. Vissa motstånd är hårdare än andra och både materiella hinder och kulturella finns och måste ständigt övervinnas. Och det är i mellanrummen som vardagen utspelar sig, som kulturen blir till.

This is an appropriate place to bring up the opposition between minor sciences and major sciences: for example, the tendency of the broken line to become a curve, a whole operative geometry of the trait and movement, a pragmatic science of placings-in-variation that operates in a different manner than the royal or major science of Euclid's invariants and travels a long history of suspicion and even repression (we will return to this question later).

Vetenskap är en mänsklig verksamhet. Det handlar om kollektivt sökande efter kunskap och förståelse. Fler som tänker tillsammans tänker bättre en enskilda, aldrig så kloka människor. Men sökandet efter kunskap kan se olika ut, kan arrangeras på olika sätt. Vetande är inget i sig, det kan och bör liknas vid verktyg. Kunskap blir aldrig bättre än dess funktion. Det är konsekvenserna av kunskaper omsatta i handling som ger vetande sitt värde. Två vägar finns att söka. Den ena handlar om att sträva efter kontroll, om att bygga system av vetande. Om att lägga den ena biten kunskap till den andra. Bara kunskap som passar in accepteras. Inom Royal science, om man hårdrar och generaliserar. Minor science anpassar och följer efter. Uppmärksammar och försöker förstå. Det är grova förenklingar och ingen form är renodlad i praktiken. Två ytterligheter längs ett kontinuum. Var finns du på skalan? Hur tänker du? Jag är nomad i tanke och handling och ska man studera kultur är det en framkomlig väg. Det är inte den enda vägen, men den är framkomlig.

The smallest interval is always diabolical: the master of metamorphoses is opposed to the invariant hieratic king. It is as though an intense matter or a continuum of variation were freed, here in the internal tensors of language, there in the internal tensions of content. The idea of the smallest interval does not apply to figures of the same nature; it implies at least a curve and a straight line, a circle and a tangent.

Språk är förändring. Språk kan inte kontrolleras. Språk ser ut att följa lagar, men det är mer ett slags tröghet. Ju fler som talar ett språk desto trögare går förändringen. Språk är som en glaciär. Förändringen uppstår mellan och även den minsta intervall bär på sprängkraft, på möjligheten att förändra. Tänk på droppen som urholkar stenen, som får bägaren att rinna över. Tänk på att livet består av år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder. Ögonblick, följda av ögonblick. Mellanrum som följs av mellanrum. Där sker förändringen, förskjutningar. I det lilla. Kulturvetaren måste lära sig förstå det, att det är i det lilla som det stora skapas. Kulturvetenskap ger mening åt och ser betydelsen av det som utifrån ett annat perspektiv ser meningslöst, obetydligt eller trivialt ut. Förändring. Det är vad det handlar om. Livet. Inget och inget är sig någonsin likt, ändå är allt som det brukar. Fast bara nästan.

Språkfilosofiska reflektioner 41

Språket är det verktyg vi människor använder för att kommunicera med varandra. Språket är vad som gör oss till människor. Utan språk är människan bara biologi. Ingen människa är bara biologi. Och när man ger kunskap om människans biologi tolkningsföreträde över kulturella aspekter och insikter om människan, då blir paradoxen uppenbar, för det är med hjälp av språkliga medel som makten över vetandet upprätthålls. Ingen kommer emellertid undan kulturen, som är en aspekt av språket, hur mycket kulturen än förnekas. Utan språk ingen historia, ingen framtid. Bara ett evigt nu. Så ser inte vardagen ut, för någon som kvalar in i kategorin människa. Ändå finns det dem som framhärdar, som väljer att bortse från kulturen. För att den inte går att väga och mäta. För att kulturvetenskapliga forskningsresultat inte ser ut som naturvetenskapliga och för att evidens är ett problematiskt begrepp om det är språk eller kultur som studeras. Om det handlar texten av Deleuze och Guattari som jag här samtalar kring och med. Den handlar om att föra fram kunskap om kulturens karaktär och dess roll och om hur viktig insikten om kulturen och dess närvaro i vardagen är. Kulturen är inte viktigare, men lika viktigt som annan kunskap.

Deleuze och Guattari samtalar, med varandra och med läsaren. Filosoferna går i dialog med tidigare kunskaper och vänder och vrider på olika teorier. Kritiserar gör de inte, de visar bara på inkonsekvenser, felaktigheter och för fram alternativ. Detta gör de, inte för att få rätt, men för att fördjupa kunskaperna om människan vara i världen, om samhällets tillblivelse och förutsättningarna för förändring av det rådande. Deleuze och Guattari talar inte om hur det är, men de ger oss verktyg som kan användas i arbetet för att bygga en bättre och mer hållbar värld. Och språket är en aspekt av världen, av människans värld.

Det spelar roll hur man ser på och definierar språk. Det gör något med vår uppfattning av världen. Språket är som ett slags kalejdoskop. Fast det finns ingen verklig värld att beskåda, det finns bara det där kalejdoskopet. Och det spelar roll hur det är inställt, för världen är inget i sig, den blir till genom att vi människor gör oss föreställningar om den och agerar utifrån och i enlighet med dessa. Människan och samhället består både och samtidigt lika mycket, av materia och av språk. Innehåll och uttryck är orden Deleuze och Guattari använder.

It is true that we are bringing in considerations of content as well as expression. For even at the moment when the two planes are most distinct, as the regime of bodies and the regime of signs in an assemblage, they are still in reciprocal presupposition. The incorporeal transformation is the expressed of order-words, but also the attribute of bodies.

Människan blir människa i dynamiken som uppstår mellan biologins materiella innehåll och språkets immateriella uttryck. Kroppen är en aspekt av den helhet som människan utgör och kulturen är en annan. Relationen mellan dessa båda, vad som kan sägas spela störst och viktigast roll går, aldrig att avgöra en gång för alla. Vad som betyder något och det som spelar roll avgörs inom och av det sammanhang där händelserna som ska tolkas utspelar sig. Därför går kultur aldrig att bestämma en gång för alla. Ibland spelar den ingen roll, ibland spelar den all roll. Det beror på, en massa olika aspekter. Och har man svårt att acceptera dessa premisser kan man fundera över hur man ställer sig till rymdens förmenta oändlighet. Det är också svårt att förstå, men vi har bara att acceptera fakta. Hur skulle det vara annars? Det är samma med kultur. Dess osäkerhetsprincip är lika exakt och tvingande som någonsin Heisenbergs. Bara för att kulturvetaren studerar människors vardag betyder inte att kunskapen blir mindre vetenskaplig eller att lekmäns kunskaper eller invändningar är lika giltiga för det.

Not only do linguistic variables of expression enter into relations of formal opposition or distinction favorable to the extraction of constants; nonlinguistic variables of content do also. As Hjelmslev notes, an expression is divided, for example, into phonic units in the same way a content is divided into social, zoological, or physical units ("calf divides into young-bovine-male).

Både livets immateriella uttryck och dess materiella innehåll kan delas upp i formaspekter och substansaspekter, det är en tanke som Deleuze och Guattari hämtar från Hjelmslev och som de utvecklar vidare. Både det immateriella som det materiella består dels av överordnade principer och lagar, dels av enskildheternas unika egenskaper. Så fungerar asseblagen, som är en tankemodell som kan appliceras på snart sagt vad som helst som man vill förstå. Vad är innehåll och vad är uttryck? Hur ser substansen, den minsta beståndsdelen av dels innehållet, dels uttrycket ut? Och hur ser formen ut? Helheten går inte att delas upp utan att dess betydelse förändras, men analytiskt går det att närma sig fenomen på detta sätt, för att nå ökad förståelse för helheten och hur den skulle kunna förändras. Poängen med detta analytiska angreppssätt är att innebörder alltid är godtyckligt skapade, av kollektivet, inom kulturen. Inget är, allt blir. Och då behövs verktyg för att förstå blivandets underliggande principer. 

The network of binarities, or arborescences, is applicable to both sides. There is, however, no analytic resemblance, correspondence, or conformity between the two planes. But their independence does not preclude isomorphism, in other words, the existence of the same kind of constant relations on both sides.

Samspel och interaktion mellan aktörerna som finns och verkar inom ramen för helheten är det som ger upphov till blivande. Kultur är en dynamisk process, är resultatet av icke-linjär, kollektiv tillblivelse. Delar utan inbördes relationer som sätts samman och interagerar, som ger upphov till konsekvenser. Så ser blivandet som vi känner igen som vår vardag ut. Assemblage är ett begrepp för att fånga förståelsen för detta, ett analytiskt verktyg för ökad förståelse. Inte ett vetenskapligt faktum. Viktig skillnad.

It is by virtue of this type of relations that linguistic and nonlinguistic elements are inseparable from the start, despite their absence of correspondence. The elements of content give the interminglings of bodies clear contours at the same time as the elements of expression give the noncorporeal expresseds a power of sentencing or judgment. These elements are all abstract or deterritorialized to different degrees, but in each instance they effect a reterritorialization of the overall assemblage on certain order-words and contours. Indeed, the significance of the doctrine of synthetic judgment is to have demonstrated that there is an a priori link (isomorphism) between Sentence and Figure, form of expression and form of content.

Kanske uppfattas upprepandet av dessa tankar som tjatigt, men det behövs. För så länge som den rådande synen på människan och samhället är att det är mer eller mindre statiska och odelbara storheter vi har att göra med, kommer det att vara svårt att samtala på ett konstruktivt sätt om ett framtida och mer hållbart samhälle. Att hävda att världen är föränderlig och i tillblivelse är inte det samma som att säga att allt kan hända eller att vad som helst är möjligt. Det handlar bara om att skapa en bättre och mer detaljerad bild av världen, som vi alla lever vi och som alla vinner på att förstå bättre.

Kunskap kan aldrig vara hotfull, det är handlingarna som är farliga. Men utan kunskap ingen handling. Kulturen är resultatet av och växer fram mellan orden och utförandet. Båda aspekterna behövs för att samhället ska bli allt det vi känner igen det som. Och som avslutning på denna bloggpost vill jag visa på kulturens och språkets makt över vardagen och våra handlingar genom att peka på måndagens debattartikel, på Brännpunkt, om förnybar energi. Där skriver, Göran Bryntse, Bodil Jönsson och Anders Wijkman, följande.

Ingenting styr en utveckling så hänsynslöst som fastlåsta tankemönster kombinerade med infrastrukturer uppbyggda utifrån de samma. Energiområdet är därvidlag inget undantag. ”100 procent förnybart”, exempelvis, låter utopiskt för gårdagens ögon och öron. Ändå skulle det kunna vara verklighet i Sverige utifrån de unika förutsättningar vi har inom bara några decennier.

Förnybar energi har länge framställts som en marginell företeelse, både av oljebolagen och kärnkraftens förespråkare. Därför är de största hindren mentala. Om man vågar se nya sanningar i vitögat och ta till sig redan uppnådda resultat kommer dock resten att välla fram. Den tekniska utvecklingen har redan visat hur detta kan ske, inte minst på solenergiområdet, med ökande verkningsgrader och fallande kostnader som följd. Bioenergin har de senaste åren vuxit kraftigt och är idag Sveriges viktigaste energikälla.

Vill vi inte går det aldrig. Försöker vi, kanske det går. Däri finns nyttan med kulturvetenskaplig forskning och kunskap. Ökad förståelse för hur människan, i hela sin vidd och komplexitet, fungerar är inte viktig, den är livsnödvändig.