Klockan 06.00 ringer lastbilens alarm. Sture kör den korta biten fram till fabriken och ställer lastbilen längst bak i kön som bildats utanför grindarna. Under natten har det snöat en del, men nu är vädret kallt och klart. Sture försöker ratta in svenska nyheter på mellanvågen och lyckas ganska bra, men det brusar och låter avlägset.
07.30 väntar vi fortfarande utanför fabriken. Lite senare när vi äter frukost berättar Sture att föraren har det yttersta ansvaret för att godset fördelas på ett trafiksäkert sätt på trailern. Han berättar också att ute på resorna är det huvudsakligen speditören föraren har kontakt med.
Det visar sig vara Alla hjärtans dag och Sture sänder därför över satellitsändaren ett kärleksfullt SMS-meddelande till hustruns mobiltelefon. Innan han åkte, berättar Sture, fick han en pin av henne som det står ”I love you” på. Den plockar han nu fram och fäster ovanför huvudet i hyttens innertak. ”Det är ytterst sällan som jag och frun grälar”, säger han. Under resan har han ofta talat om familjen med stor ömhet. Han har berättat hur barnen ofta genom åren lurat sin far och med list fått sina önskningar uppfyllda bara för att Sture inte kan säga nej. Frun har många gånger blivit arg när Sture köpt saker till barnen som hon tidigare nekat dem, säger han. Sture berättar också att han ibland får dåligt samvete över att han är hemma så lite. Sammanlagt blev det femtio resor under 1996, vilket innebar 225 nätter i lastbilen och på fraktfärjor. Två veckors sammanhängande semester per år brukar han ta ut. Familjen åker vanligtvis på en resa tillsammans, berättar Sture och poängterar att det är viktigt att alla ska åka. Alla eller ingen är ett ”stenhårt motto i familjen”, säger han.
09.05 står vi fortfarande och väntar. För att ha något att göra går vi in på fabriken och letar efter ett ställe där vi kan borsta tänderna. Sture pratar med en förman som ger oss tillåtelse att låna fabrikens duschar om vi vill. Och det vill vi! Eftersom vi inte fått någon chans att tvätta oss riktigt hittills under resan känns det skönt att få byta kläder. En halvtimme senare är vi tillbaka i lastbilen igen, nyduschade och rena. Sture har fått beskedet att det med åttio procents säkerhet blir lastning av trailern före klockan tolv. Sture hämtar en öl åt oss var. En liten stund senare blir han sugen på mat igen och matlådan hämtas tillsammans med ytterligare var sin öl.
Efter maten kommer vi att samtala lite om min närvaro i lastbilen. Sture har tidigare sagt att han uppskattar sällskap, men här händer något som förvånar mig. Fältarbetets svårigheter och risker blir på några sekunder uppenbara när Sture nu, nästan för sig själv, berättar om hur han reagerade när åkaren frågade om han kunde tänka sig att ha mig med i lastbilen. Han framställer det som att han uppfattade frågan som en order och att han inte kunde, eller ville säga nej till chefen. Sture berättar hur mycket han beundrar åkaren. En gång, berättar han, blev han erbjuden att resa tillsammans med denne till Göteborg för att titta på nya lastbilar. Sture gjorde klart för familjen att den resan var viktigare för honom än familjens årliga och sedan länge planerade semesterresa. Det slutade med att familjen reste en annan vecka. Konsekvensen av Stures påpekande och det sätt han talar om detta för mig blir att jag känner mig obekväm i lastbilen. Länge efteråt funderar jag på varför han berättade detta för mig. Tyckte han det var jobbigt att ha mig där? Plötsligt längtar jag hem. Jag vill inte vara i lastbilen, Stures hem. Hans berättelse och sättet han framförde den på får mig att känna mig påträngande och i vägen, men vi är obönhörligen hänvisade till varandras umgänge. Det är bara att försöka göra det bästa av situationen.
Sture berättar att det inte är onormalt med så långa väntetider som jag fått uppleva under resan. Det kan bli dygn ibland, säger han. Mobiltelefonen gör emellertid att han kan lämna hytten. Livet är på det sättet lite enklare än förr.
11.35 vinkas vi äntligen fram till lastningsplatsen. Sture räknar ut hur lasten ska placeras för att viktfördelningen på dragbilens drivaxel ska bli bra. Det känns att hemresan är nära förestående, men klockan 12.15 stoppas aktiviteten på fabriken plötsligt på grund av skiftbyte och lunchpaus. Efter en stunds tyst väntan i lastbilen går vi ut och vandrar planlöst omkring inne i fabriken. Vi köper soppa från en automat och tittar håglöst på lagret av bildelar som tillverkas där. Väl ute igen ser vi till vår glädje att en truckförare håller på att spänna band om Stures pallar med diverse gjutgods.
13.45 är lastningen färdig. Truckföraren arbetade i en rasande fart. Med millimeterprecision lastades pallarna effektivt och han fick plats med det maximala antal Sture räknat med. Vi hjälps åt att sy ihop trailerns kapell. Efter ett snabbt besök på fabrikens toalett åker vi utan ytterligare dröjsmål mot Rostock. Sture är stressad. Kontrasten mot väntan utanför fabriken är påtaglig. Väl ute på Autobahn knappar han in ett meddelande på tangentbordet, samtidigt som han ostadigt manövrerar lastbilen. Det ser vanskligt ut. Jag erbjuder min hjälp. Meddelandet till speditören är att vi förmodligen hinner med första färjan lördag morgon (alltså dagen efter).
När Sture kört en stund säger han att lasten nog ändå inte riktigt ligger som den borde. Förmodligen är trycket på drivaxeln för lågt, vilket gör bilen ostadig och greppet mot vägbanan dåligt, framförallt om det skulle börja snöa. ”Jag känner att det inte är riktigt bra”, säger Sture utan att visa någon ansats att åtgärda problemet. ”Det är som det är”, säger han och kör vidare. Speditören svarar efter en stund att ”Färjan är bokad. Trevlig resa”.
Sture berättar att han inte vet hur det blir när vi kommer till Rostock. Det har tydligen hänt att han fått besked i sista stund att byta trailer på färjan och bege sig ut på en ny tur, alltså ytterligare en vecka på vägen utan att komma hem emellan. ”Det kan bli så, men det är inte vanligt”, säger han. ”Det står i våra arbetstidsavtal att arbetsgivaren bestämmer över planeringen i fjortondagarsintervaller”. Varken Sture, eller familjen där hemma vet alltså om han kommer hem på lördagen, eller senare under nästföljande vecka. Sture verkar dock inte oroa sig nämnvärt.
16.00 stannar vi i Greding, där vi sov på vägen ner. Denna gång på andra sidan Autobahn. Sture tankar och därefter går vi in och äter korv och dricker kaffe. Färdskrivaren måste rita minst en timmes vilotid innan vi kan fortsätta.
17.00 är vi tillbaka i hytten. Vi får vänta någon minut på färdskrivaren innan hemfärden kan fortsatta. Efter två timmars körning hamnar vi i en kö, eller ”Stau”, som Sture säger. Det visar sig bero på ett vägarbete längre fram. Kön av bilar ser oändlig ut. Trafiken kryper sakta fram. ”Tyskarna är bedrövliga. Dom klarar inte av att samarbeta i trafiken”, säger Sture. Under krypkörningen berättar han om familjens ekonomi, hur hustrun får hushållspengar till mat och annat. När det gäller pengar delar paret lika. Allt hans är hennes, och vice versa, säger han (men han nämner också att pengarna familjen sparar finns på ett konto i Stures namn).
19.20 kör vi fortfarande i krypfart, men efter en stund lättar det. Tre timmar senare stannar vi för en kopp kaffe och lite mat. Det är fortfarande en bra bit kvar till Rostock. Sture tänker köra så länge han orkar och sedan stanna vid vägen för att sova några timmar.
Väl ute i lastbilen på vägen sitter vi för första gången under resan mestadels tysta. Det är mörkt ute. Jag är trött på lastbilsåkandet och vill hem. Milen rullar sakta fram och det känns som en evighet att passera Berlin på stadens jättelika ringvägar.
När klockan blir 00.45 stannar Sture bilen. Han orkar inte köra längre. Ett tag trodde jag han skulle somna vid ratten. Vi lägger oss omgående efter att Sture ställt väckarklockan på halv fyra för att säkert hinna till färjan. Sextiofyra mil förflyttade vi oss denna dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar