Ebba Grön, 800 grader och alla tankar och känslor den låten väcker

När blir man vuxen? Var går gränsen mellan oskyldig barndom och mogenhet. Det finns så klart ingen skarp gräns, men det finns definitivt tillfällen som med tiden visar sig utgöra ett slags gräns mellan det som var och det som sedan blev. Ofta har det för mig varit musiken som spelat den rollen. Nu när det alldeles snart är sommar, ledigt och semester tänkte jag roa mig själv och alla som vill följa med på färden, åt att återvända till några sådana tillfällen i livet, till några av alla de impulser som lett mig fram till där jag är idag. Har låtarna, eller vad det nu kan vara som dyker upp under vägs, åldrats med behag eller har livet och samhället gått vidare? Vi får se. Jag har ingen aning och har heller ingen plan. Detta är den andra av sommarens lite mer anspråkslösa bloggposter. Ska jobba idag också, men tjuvstartar semestern på detta sätt, genom att reflektera över Ebba Grön och låten 800 grader. En länk till You Tube, för er som kanske inte var med, eller som glömt.

Jag glömmer aldrig. Minns mitt pojkrum hemma hos föräldrarna. Hur jag ensam hemma kunde spela låten på högsta volym och hur den fyllde mig med sådan enorm kraft att jag fortfarande bärs framåt av den. 1981 kom den. Då var jag 15 år, vilket kändes vuxet. Första fyllan, check! Idag tror jag generellt sett att föräldrar vet mer om sina barn än vad mina föräldrar och deras generationskamrater visste om sina barn. På frågan: Var ska ska du? Svarade vi: UT! Sedan var vi i vår värld, dit inga vuxna hade tillträde. Vi satt inte hemma och spelade spel på datorn, vi var ute. Vi drev runt, i väntan på trycket. På något. Hängde utanför kiosken, nere på torget. Alltid träffade man någon. Och så hände det saker. Plötsligt förlorades kontrollen över det som nyss var en liten eld bara och hela grässlänten borta vid tåget brann upp. Det ser inte ut så idag. Min ungdom är en förlorad värld, som alla generationers ungdomstid är. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Inom mig bubblade det av känslor, där runt 1980. Hormoner, humörsvängningar. Ena dagen var jag oslagbar, den andra ångestriden och självmordsbenägen. Förälskad och ihop, sedan sviken och ensam. Lockad av alkohol och droger, allt som var farligt. Tjuvrökandes, för att det kändes vuxet. "Har du rökt", sa mamma när jag kom hem. "Nej, men de andra gjorde det och röken fastar så lätt i kläderna", svarade jag. "Du dricker väl inte", konstaterades det hemma. "Nej" sa jag. Och jag var på inget sätt extrem. Mina försök till tonårsuppror var blygsamma. Har alltid varit ängslig. Men jag var nyfiken, är fortfarande nyfiken. Det uppstod en spänning där och ute bland jämnåriga förlöses den spänningen ibland. 800 grader hade den effekten på mig. Puttade mig över kanten, ut i fritt fall. Tvingade mig in i det okända som varje tonåring måste upptäcka på egen hand.

Fortfarande har introt till låten den effekten på mig. Det är som en betingad reflex. De där bubblande ljudet från förstärkarna (som inleder den klassiska skivan Kärlek och Uppror och öppningslåten 800 grader) eller vad det nu är, försätter mig varje gång i samma känsla som uppfyllde mitt tonåriga jag. Det är som inpräntat i min biologi. Det unga öppningsackordet, som egentligen låter som en avslutning på låten, bygger upp spänningen. Dramaturgin, som jag tänker på först nu, är genialisk och träffade mig när jag vad som allra mest mottaglig. Just när ackordet klingat ut kommer trummorna, de förlösande trummorna. Lyssnar inte så ofta på den låten idag. Vill inte förstöra minnen och känslan, men jag rörs till tårar när jag sätter på den här. För mig representerar låten så enormt mycket kraft. Inte nostalig, utan ren och rå kraft. Det hedrar Thåström att han inte spelar den låten längre. Det gör att minnet inte solkas av mediokra framföranden för pengar. Tillräckligt många har gjort vad de kunnat för att profitera på originalet. Ingen kommer dock ens i närheten av det som händer i min när jag sätter på Kärlek och Uppror.

Försöker här inte övertyga någon om storheten i låten. Sätter bara ord på min känsla. Bloggposterna om musik är ingen lista på Greatest hits, handlar inte om att det var bättre förr. Detta är mitt sätt att förstå mig själv, min historia och samtid och hur det var och hur det sedan blev. Om knappt ett år fyller jag 50 och jag har bestämt mig för att det är ett annat steg i livet. Något nytt måste hända. Jag vill på allvar känna mig vuxen och om inte förr så tänker jag flytta in i den känslan då. Och ett sätt att göra det är att rekapitulera, att titta i backspegeln för att känna efter och reflektera.

Trummorna bygger upp stämningen. Förflyttar mig på samma sätt som jag förflyttades då, fast nu förflyttas jag bakåt, då var det framåt, utåt, uppåt. 1980 rasade det kalla kriget. Låten handlar om det, men låtars politiska betydelse hade jag ingen aning om då. Mitt tonåriga jag var naivt och hade fullt upp med känslolivet. Önskar jag kunde skriva att jag redan då var engagerad, men det kan jag inte. Det var inte så det var. 800 grader är ren och rå, köttslig affekt. Kraften var och är enorm, även om den finns mellan mig och inspelningen. Någon annan upplever något annan. Hos äldre lyssnare och yngre väcker den andra känslor. Hos mig är det eufori och dramatik. Löften om framtiden.

Varför förklara när jag slutat tro?
Vad finns det kvar mer än the biggest blow?
Den e så hundraprocentigt effektiv
när den tar våra liv.

Det är uppenbart idag att låten är den undergångslåt, men för mig var och är det en låt som rymmer så mycken positiv kraft. Har ofta tänkt på det, att texterna drabbar mig långt senare. Det är musiken, känslan och i fallet 800 grader euforin som träffar mig som ett knytnävsslag i magen, som får foten att hoppa och kroppen att vilja dansa som en galning.

Vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Ja, vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Det blir åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.
Åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.

Det är en ganska lugn låt, men just därför kraftfull. För likt en tonårskropp fylld av känslor byggs intensiteten upp av dynamiken mellan. När man växlar till moll och tonartssänker i raderna; "Du kan lita på mej, du kan lita på mej", får det en större effekt än schlagerlåtarnas tonartshöjningar. Sänkningen knyter an till något primitivt, eller får i alla fall den verkan på mig, fortfarande. Jag litade på Thåström. Han guidade mig mellan alla blindskär och grynnor som finns i sundet mellan barndom och vuxenhet och jag kan fortfarande hämta kraft och inspiration från tonerna och orden. Bredbent svingande med gitarrer fungerar inte alltid, men det fungerade där och då och i den versionen. Tungt gungande sjungs det om hotande värld som inte blev, men textraden mobiliserade kraft och energi.

Människor med stirrande blick,
du grät fast du inte fick.
Varma kläder med så kalla kårar,
inte konstigt när jag bara ser dårar.

Idag är det andra saker som utgör hot, som vi oroar oss över. Då var det bomben, idag har hotet krupit närmare inpå och blivit både mer trivialt och därför också mer konkret och kanske också förlamande. Som tonåring var jag skoltrött och gjorde minsta möjliga, utan att det oroade mig. Något arbete visste jag att jag skulle få och jag betalade priset utan att ligga sömnlös. Jag var mycket mer oroad över andra saker. Idag är det ingen som har råd att vara skoltrött eller missköta sig, för idag avgörs barns framtid mycket tidigare. Kanske är det därför tonåringars ilska ser annorlunda ut idag? Kanske är det därför det råder en skriande brist på solidaritet? Har ingen aning och sambanden är så klart aldrig enkla. Men det är i alla fall uppenbart att vi lever idag i en helt annan värld än den Thåström sjunger om.

Vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Ja, vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Det blir åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.
Åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.

Om det var kallt då är det inget mot hur kallt det är idag. Fortfarande levde minnet av Hitlertysklands fruktansvärda brott mot mänskligheten och kanske var det därför riksdagen var fri från främlingsfientliga partier? Idag är det kallt, så kallt att om något berättat hur kallt det skulle bli skulle inget tro det. 1980 var på det sättet en oskyldig tid. När jag kastades ut i arbetslivet var det lågkonjunktur och landet var i kris. Arbetslösheten var enorm och den närmade sig 4 %. Och så oroade vi oss för bomben. Som sagt, en helt annan tid. Min tonårstid. En tid utan TV-spel, datorer och Internet. Vi hade tråkigt när jag var liten. Det var tyst och trist hemma och väl ute var det samma där. Vi drev runt i en ständig jakt på något. Oklart vad, men vi hoppades.

Ibland känns det ingenting alls,
Även när dom hugger av min hals.
Bara så jävla tom,
när jag väntar på min egen dom.

Kanske sätts här fingret på något. Kalla kriget var mörkt och hotfullt, men det fanns ändå hopp om en bättre värld. Vi har uppgivna och kände att det inte fanns någon framtid, men vi hoppades och gjorde massor av saker. Fast det inte fanns något att göra, eller kanske just därför? Vi fick inga instruktioner till livet, inga anvisningar för framtiden. Kanske tillhör jag den sista generationen som själv fått uppfinna min väg. Jag fick på egen hand bana mig väg i väglöst land. Så var det även på högskolan när jag började där. Ingen tala om för mig hur, det fick jag upptäcka på egen hand. Det fanns ytterst få program. Min studentgeneration fick skriva uppsats utan anvisningar, utan annan övervakning och kontroll än den vi själva underkastade oss. Det var inte bättre då, men det gick det med. Och resultatet blev inte dåligt.

Vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Ja, vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Det blir åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.
Åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.

Låten slutar med att Thåström skriker i ett ångestvrål och avslutas dramatiskt med en gång-gång. Märkligt ur svärtan och förtvivlan som är så uppenbar när jag lyssnar på texten idag kan fylla mig med så mycket kraft, så mycken lust att leva. Kanske är det så livet är, en enda komplex härva av motsägelser? Mycket talar för det och det stärker mig i tron på att om jag skulle få chansen att förflytta mig tillbaka till det där pojkrummet, om jag kunde bli den jag en gång var, så skulle jag med mycket små ändringar leva exakt samma liv igen. Jag är en oändligt mycket tryggare människa idag, men inom mig bär jag fortfarande på kraften av 800 grader.