Filmanalyser I

Populärkultur är ett viktigt material eller underlag/utgångspunkt för analyser av kultur. Detta är den första i en serie bloggposter om hur man kan analysera (populär)kultur, med hjälp av verktyg hämtade från såväl den språkliga, som den materiella och den affektiva vändningen.

Vi kan inte analysera [Leviatan, står det i originaltexten, men det begreppet han enkelt bytas ut mot t.ex. film] om vi ger företräde åt en viss typ av förening, t.ex. förening av människor med människor, järn med järn, nervceller med nervceller, eller en specifik faktorstorlek. Sociologin är bara levande och produktiv när den undersöker alla föreningar med åtminstone samma djärvhet som de aktörer som utgör dem. (Latour 1998:27).

Avsikten med analysen är att presentera just en levande och produktiv analys av filmen som medium, och det går inte om diskussionen begränsas till uteslutande till bilderna. Film är så mycket mer än bara bilder. Analytiskt handlar det här om att tänka på och uppmärksamma såväl bilder som människor och droger (exemplen är hämtade från filmer där droger spelar en viktig roll) samt den teknologi vilken filmmediet är beroende av i termer av interagerande aktörer, som delar av ett större och i hög grad självorganiserande system.

Film består inte bara av bilder. Bilderna är bara en aspekt av en mycket större helhet som blir till inom ramen för ett komplext ”samarbete” mellan en lång rad aktörer. Och alla aspekter som krävs för att skapa och sprida bilderna måste beaktas om förståelsen för mediet ska kunna fördjupas. Men innan den diskussionen inleds, i nästa bloggpost, vill jag säga något om tolkning.

Deleuze och Guattari har några ”käpphästar” som återkommer om och om i deras böcker och en av dessa är avfärdandet av psykoanalysen som de menar i allt för hög grad handlar om makt och om att bestämma innebörder i sådant som per definition är obestämbart. Talet om det undermedvetna som endast kan få sin rätta tolkning av psykoanalytikern, vilken ofta har sin bild klar redan från början (jfr Freuds tal om sexualiteten), menar D&G är ett utryck för maktutövande (se t.ex. Deleuze & Guattari 2003:26ff). Och samma kan sägas om alla ambitioner att tolka något för någon annan, för den som tolkar reser anspråk på att sitta inne med en bättre förståelse av bilden eller vad det nu är man tolkar, än den som läser tolkningen.

Filosofen John R Searle skriver i sin bok Konstruktionen av den sociala verkligheten (1997:241),

Enligt min åsikt är den traditionella motsatsställning som vi är benägna att postulera mellan biologi och kultur lika felaktig som den traditionella motsatsställningen mellan medvetande och kropp.

Searle menar med detta att ”kulturen är den form som biologin tar”, och att

den biologiska förmågan att få någonting att symbolisera – eller betyda, eller uttrycka – någonting utöver sig självt är den grundläggande förmåga som bildar grundvalen för inte bara språket utan även för alla andra former av institutionell verklighet.

Min läsning av dessa tankar tar fasta på att det vi känner som kultur och samhälle, det får vi kontakt med och interagerar, påverkar och är med och skapar, med hjälp av och genom våra kroppar (och alla de teknologier och proteser vi kopplar till dessa). Vi kan alltså inte, hur gärna vi än kanske vill, ignorera varken våra kroppar eller vårt intellekt. Det som gör oss till människor är kombinationen kropp och intellekt. Alla teorier om kultur måste således ta både kropparna och intellekten i beaktande, och inte minst kommunikationen och det ömsesidiga utbytet mellan mänskliga kroppar och intellekt.

Searles förhållningssätt till språket lyder som följer: ”Vissa slags ljud eller märken räknas som ord och meningar, och vissa slags yttranden räknas som talakter”. Språket, menar han, representera en institutionell struktur utan någon annan förbindelse med verkligheten än den som den tillskrivs av människorna och deras kultur. Språket betraktas därmed av Searl som en bland många andra institutionella strukturer såsom pengar, egendom, äktenskap, regeringar och universitet, vilka existerar enbart genom olika former av mänskliga överenskommelser som i sin tur inte vore möjliga utan förmågan att symbolisera.

Searl är en varm anhängare av korrespondensteorin om sanning (att sanning är lika med det som stämmer överens med världen, oberoende av tänkandet), vilken han menar utgör en väsentlig förutsättning för all sund filosofi och all vetenskap. För att förstå samhället, världen och människans plats däri behövs, många olika vetenskapsgrenar. Fysik, kemi och medicin blir därför lika viktiga som kultur- och samhällsvetenskaperna. Jag är emellertid motståndare till alla former av hierarkisering av kunskap som inte tar hänsyn till kunskapens användbarhet i samhället och kulturen.

Searls tänkande kan användas för att ro iland argumentationen om att man som kulturvetare kan betrakta alla krav på sanning i anslutning till vetenskapen som något sekundärt. Inom den vetenskap jag ägnar mig åt utgör åtminstone vare sig verifikation eller falsifikation relevanta kunskapsanspråk. Möjligen kan det tyckas vara en onödig omväg att börja resonemanget i en verklighet, för att sedan direkt hävda att man inte kan komma åt den med en tolkande metod.

Verkligheten som är omöjlig att nå representerar ett slags naturlagsliknande begränsning för vad som är möjligt att uppnå i samhället. Den som menar att problematiken som finns knuten till alla former av tolkningar är ett uttryck för relativism av typen ”anything goes” utgår, som jag ser på saken, bara efter den dominerande synen på vetenskap där fysiken utgör sinnebilden för en ”idealvetenskap”. Sådana uppfattningar strider mot min tanke/vision om en värld där olika men ömsesidigt beroende och ifråga om samhällelig makt och inflytande jämställda vetenskaper och individer samarbetar för att skapa en bättre värld för alla.

Med inspiration från Bengt Kristensson Uggla (som i sin tur hänvisar till den italienske filosofen Gianni Vattimo), väljer jag att närma mig frågan om tolkningens teoretiska status utifrån en insikt om den egna historiciteten och ”varje sannings interpretatoriska väsen”. Kristensson Uggla argumenterar för en hermeneutik som han menar kan sägas ha upplöst verklighetens problematik i en mångfald av tolkningar. En central utgångspunkt blir då att det ytterst sett inte finns, eller kan finnas en korrekt tolkning.

Förutsättningen för detta är att tolkningen tar formen av ett svagt tänkande, som inte vilar på någon yttersta grund, vilket i sin tur kräver ett ansvarstagande från den tolkande forskarens sida. Om man som Kristensson Uggla utgår från att sanningserfarenheten alltid är en tolkningserfarenhet, blir det möjligt att ta hermeneutikens egen historicitet på allvar, även om det är fylld av motsägelser:

Hermeneutiken är inte bara en teori om sanningens (sanningshorisonternas) historicitet; den är själv en radikalt historisk sanning” (Kristensson Uggla 2002:343ff).

Det svaga tänkande som Kristensson Uggla skissar på är ett ödmjukt tänkande som erkänner sig själv som tolkning och som samtidigt präglas av och strävar efter att presentera förslag på hur man kan leva ett liv och skapa ett samhälle som fungerar för alla utan närvaro av några yttersta sanningar.

Sådana tankar strider uppenbart mot rådande vetenskapsideal och är därför mycket svårt att ta till sig för den som inte redan tänker i dessa banor. Vad jag kan göra är därför att vädja till läsaren att inte avfärda tankarna som värdelösa, bara för att de strider mot det ”sunda förnuftet”. Förhoppningsvis blir det lättare att förstå kritiken och tänkandet om man gör sig medveten om att det sunda förnuftet, åtminstone med detta perspektiv, är något som människor tillägnat sig genom en socialisation som påbörjades långt innan man föddes och som påverkat en under flera år innan man ens lärt sig tala, än mindre tillägnat sig förmågan att tänka kritiskt.

Analytisk förmåga äger visserligen bara människor, men vad är en människa? Hur ska det begreppet definieras? Och var går gränsen mellan människan och hennes omgivning (tänker närmast på kommunikationsutrusningarna och infrastrukturen som jag och många med mig är beroende av för att kunna fungera i världen)? Den amerikanske professorn i engelska och media arts, Katherine Hayles (1999:199), betraktar människor som förkroppsligade minnen vilka med hjälp av teknologier interagerar med världen, i och genom nätverk bestående av en lång rad aktörer. Subjektivitet kan vidare, med inspiration från den italienska genusteoretikern och nomadologiska filosofen Rosi Braidotti (1994:146), uppfattas som ett multidifferentierat, icke-hierarkiskt flöde i kontinuerlig tillblivelse.

Närmar man sig filmen med sådana tankeverktyg utgår man från att hjärnan är den ”duk” där bilderna projiceras, oavsett varifrån dessa kommer (jfr Flaxman 2000, Pisters 2003), vilket innebär en mer direkt påverkan som så att säga inte behöver ta omvägen via kulturen för att få mening.

Kultur, liksom film och subjekt betraktas här på Flyktlinjer som sammanhållna fenomen. För, som Latour skriver:

samhället är inte det som håller oss samman, det är vad som hålls samman.