Långsamma medier vs effektivisering

Det finns inget positivt med att tvingas ut i arbetslöshet, men det är lärorikt. Det är åtminstone mitt sätt att hantera situationen jag hamnat i. Jag försöker fylla tiden med så mycket betydelsefulla saker jag kan. Och jag vet inget mer meningsfullt än att läsa, skriva och utveckla kunskap. Även om Arbetsförmedlingen och A-kassan får mig att känna mig som en livegen finns det trots allt gott om tid över att ägna åt det jag alltid tyckt var viktigast. Jag slipper dessutom hålla på med meningslös administration och behöver inte sitta på möten där ingen är mentalt närvarande och tvingas heller inte lyssna på information som lika gärna hade kunnat fås på mailen. Det går att se glaset som halvfullt, märker jag allt mer. Och det blev lättare när jag insåg att tiden i arbetslöshet är begränsad och att friheten väntar på andra sidan.

När jag tänker tillbaka på arbetslivet är det med sorg, för jag inser att det enda jag saknar är den ekonomiska trygghet som arbetet som lektor innebar. Friheten som jag har vunnit kompenserar mer än väl för det jag förlorade. Nu kan jag göra det jag utbildade mig för, vilket var länge sedan jag kunde. I sin iver att effektivisera arbetet tvingade nämligen mina chefer mig att göra fler och fler saker som inte hade med kunskapsutveckling att göra, vilket fick som konsekvens att tiden som fanns att ägna sig åt kärnverksamheten krympte år för år. Det där stressade mig, och det gick ut över hälsan eftersom jag vägrade att låta de försämrade förutsättningarna att göra ett bra jobb gå ut över kvaliteten i undervisningen och forskningen. Nu äger jag min tid och det jag fokuserar på just nu är att hitta mitt naturliga tempo, den optimala lunk som alla människor har.

Jag slås av att det känns som jag befinner mig i stormens öga. När jag stannar upp och lyfter blicken ser jag hur många runtomkring mig som stressar och som har svårt att vara närvarande. Och det får mig att inse hur mycket vi går miste om i samtiden. För att kunna ta kloka beslut rörande framtiden, både för egen del och för samhället och mänskligheten, krävs tid att tänka, och tänkande måste få ta sin tid, annars går det ut över kvaliteten. Att ständigt jaga deadlines, springa mellan möten och aldrig kunna vara riktigt närvarande förändrar ens prioriteringar i livet, ofta obemärkt. En av de första sakerna som allt fler idag väljer bort är läsning av lite längre och mer krävande texter. 

Istället för att sitta försjunken i en bok lyssnar en del på inlästa böcker samtidigt som de gör annat, vilket kanske känns som en bra kompromiss, som ett sätt att hålla fast vid en älskad vana trots att tiden inte räcker till. I själva verket leder det sättet att tänka och agera till att den tryckta boken tvingas bort från det allmänna medvetandet. Blir det så talar mycket för att det inte finns någon väg tillbaka. Det finns de som pekar på att LP-skivan lever kvar och att försäljningen till och med ökar, men det mediet bygger fortfarande på lyssnande så det finns inga riktiga paralleller eller lärdomar att dra. Redan skillnaden mellan tryckta böcker och texter publicerade på nätet är stor, och att lyssna på böcker är något väsensskilt. Att läsa är en intellektuell förmåga som hänger ihop med tänkandet, så när allt fler slutar avkoda text med ögonen och slutar umgås med tryckta böcker innebär det ett avgörande skifte, förenat med potentiellt stora risker.

Förutsättningen för all kunskapsutveckling är kritisk medvetenhet och eftertänksamhet, liksom förståelse för betydelsen av att vända och vrida på argumenten. Helt avgörande är också att man ändrar uppfattning i mötet med bättre argument, vilket försvåras när allt går snabbare och snabbare. Kloka beslut kan bara tas med stöd i vetande som bygger på forskning, men förstår och respekterar man inte vetenskapen blir det svårt att förstå vad det innebär. Kunskap är något annat än fakta, den går inte att googla sig fram till. Verkligt viktigt vetande tar helt enkelt tid och kan bara utvecklas mellan människor som läser, ju mer och ju längre och komplexa texter, desto bättre. Kulturens förändringshastighet har i och för sig ökat genom hela mänsklighetens historia, men nu går vi in i en helt ny era. När våra liv blir allt mer uppkopplade och vi kommunicerar med varandra mer och mer på nätet via olika (mer eller mindre) sociala medier, tenderar känslorna att över. Och eftersom enskilda individers tankar rör sig snabbare än det kollektiva tänkandet, och intellektet kräver tid för att komma till sin rätt, får kunskapen allt svårare att få genomslag i det allmänna medvetandet. 

På samma sätt som tänkande och eftertänksam läsning tar tid finns det inga genvägar till den typen av kunskap som både är lämpat för och skulle kunna rädda, den tryckta boken. Det är ett slags kulturens motsvarighet till naturlagarna. Man kan tro och önska sig att det vore annorlunda och det finns massor av människor att lyssna på som hävdar motsatsen, men faktum kvarstår, det är inte känslan som räknas. Vad man tror och hur det känns är något helt annat än det som är möjligt att veta och hur det faktiskt är. Slutar vi läsa tryckta böcker och överger analoga medier för mellanmänsklig kommunikation förlorar vi kontakten med tänkandet och förvandlas till maskiner som drivs av känslor. 

Demokratin kan inte fungera i en värld där tänkandet tagits över av algoritmer, och vetenskapen har inget att bidra med i ett samhälle där graden av makt och inflytande bestäms av hur många följare man har, hur mycket trafik som ens digitala plattform genererar och hur stor uppmärksamhet ens inlägg på sociala nätverk får.

Jakten på effektivitet är lika en lika fåfäng strävan som sökandet efter krukan med guld vid regnbågens slut. Det är som att jaga sin skugga. Det är illa nog att enskilda individer okritiskt anammar det sättet att tänka och agera, men när den livssilen  blir norm kommer samhällsutvecklingen allt mer att styras av marknadskrafterna och risken är överhängande att kritik mot politiska beslut kommer att uppfattas som subversiva hot mot rådande ordning, trots att kritiken riktas mot och handlar om konsekvenserna av att makt har blivit något man kan köpa och försvara med hjälp av rikedom. Eftersom kunskapen oftast inte bekräftar känslorna kommer vetenskapen i ett sådant samhälle förr eller senare att uppfattas som ett hot. Och då kommer forskare, lärare, författare och alla andra som använder sin intellektuella förmåga och ägnar sin tid åt att tänka efter och med stöd i kunskap ifrågasätta felaktiga uppfattningar och beslut, att uppfattas som fiender mot rådande ordning. 

Eftersom man bara kan bli av med sitt jobb en gång, och jag dessutom kan tacka min lyckliga stjärna för att jag, oavsett vad som händer, klarar mig ekonomiskt fram till pensionen, kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att försvara den eftertänksamma läsningen av tryckta böcker.

När vi människor slutar skapa upphör vi leva

Vi vet att mänsklighetens samlade välstånd ökar när det sprids ut och att kreativitet är en vitaliserande kraft som är oundgänglig i allt arbete, inte minst i arbetet för demokrati och hållbarhet i det begreppets alla aspekter. Just nu lever vi dock i en upp-och-nervänd världsordning där några få män med totalitära ambitioner äger över hälften av alla pengar som är i omlopp, och som utnyttjar makten som det ekonomiska övertaget innebär till att skydda sina egna intressen genom att påverka den demokratiska ordningen. Den här postfeodala ordningen upprätthålls genom att majoriteten av medborgarna i allt fler länder underordnar sig ett växande antal chefer – som trots att de är helt vanliga människor värderas högre än de som fortfarande har en (allt mer hotad) anställning. När de på vars axlar demokratin, kunskapen, kulturen och vinsterna ytterst vilar betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri gör det något med samhället.

Det är ett faktum att demokrati inte leder till att jag får som jag vill, men det är just därför det sättet att förvalta samhället är det minst dåliga styrelsesättet (ett enda bästa sätt finns inte). Idag tror förfärande många att deras liv blir bättre om de använder friheten att rösta till att ge makt åt ledare som lovar guld och gröna skogar åt sina anhängare om de bara får göra livet surt för "de andra", de som inte ser ut eller tänker som "vi". Det känns uppenbarligen som att beslutet att ge upp sin autonomi inte kommer att drabba individerna som tänker och agerar så, men eftersom det är bara en tidsfråga innan diktatorer utvecklar paranoida drag och uppfattar allt och alla som ett hot mot deras ömtåliga egon befinner vi oss på en motorväg till helvetet just nu. Gör vi inte upp med villfarelsen att ökade klyftor mellan människor är oproblematiskt och om inte efterfrågan på upplysta despoter minskar drastiskt innebär det slutet för allt det vi vant oss vid att ta för givet.

När allt fler människor delegerar besluten över sina liv till den som lovar mest och skriker högst förtvinar den kollektiva förmåga att ta ansvar och alla problem framstår som att de beror på någon annan. När man agerar som okritisk konsument genom att följa order och sluta skapa idéer reduceras man till ett lydigt redskap för överordnades intressen. Förmågan att ta ansvar hänger ihop med friheten att vara kreativ, så när allt fler tänker allt mindre själva förvandlas samhället till en totalitär mardröm. Därför är det så viktigt att skolan handlar om kunskap och lärande, istället för som idag; betyg. När elever väljer och vrakar bland olika skolor fostras de nämligen till följare och kommer inte att kunna agera som studenter längre fram, vilket är förödande för deras egna och alla andras möjligheter att leva fria i ett öppet och demokratiskt samhälle. Förutsättningen för det är nämligen att man utvecklar en kreativ förmåga, bygger upp förståelse för kunskapen och det vetenskapliga sättet att tänka samt lär sig respektera och ta ansvar för resultatet av gemensamma beslut.

På område efter område gör det stora flertalet istället tvärtom, allt fler slutar tänka själva och konsumerar passivt det som bjuds. AI lanseras som framtiden, men vems framtid är det som förverkligas i en värld som kontrolleras av några få ofattbart rika individer? Idag ser vi det som ett tecken på framgång att ett snabbt växande antal människor allt oftare använder AI för att "slippa" skriva och läsa. Mot virussjukdomar finns det vaccin, men för att kunna bekämpa dumhet krävs kunskap som i sin tur kräver just det som allt fler idag gör sig av med. När majoriteten läser allt mindre (att låta sig översköljas av text på nätet är inte att läsa) och allt fler texter genereras av AI förflackas språket som är tankens medium, vilket leder till att den kreativa förmågan utarmas. Det gör mig beklämd att se hur musik skapad av AI nu verkar klättra på topplistorna. När artister som lagt ner sin själ i ambitionen att lära sig hantera ett instrument för att med hjälp av det skapa ny musik får ännu svårare att leva på sitt skapande förlorar kulturen sin dynamik.

Vi är på väg med full fart in i ett nytt paradigm, en ny världs- och livsordning. Om vi inte försvarar friheten och värnar vår kreativa kompetens löses kunskapen upp och förmågan förtvinar, och då förvandlas vi som kollektiv till maktens lydiga redskap, vilket gör alla (även det krympande antalet rika och mäktiga människor) till förlorare. Människa blir man nämligen tillsammans med andra, och kultur växer och frodas mellan människor som ägnar sina liv åt att skapa och hämta inspiration från litteratur, konst, film, vetenskap och så vidare. Kreativitet är livgivande, men bara om många människors tankar och handlingar kan och får stötas och blötas mot varandra i öppenhet och frihet från övervakning och målstyrning.

Ytterst handlar livet om att komma underfund med vad det innebär att vara människa, och eftersom det är en öppen fråga utan givet svar behövs många olika typer av svar – ju större mångfald i skapandet av dem desto bättre – som kan testas i realtid och vars konsekvenser kontinuerligt stäms av mot verkligheten (inte mot något protokoll eller någon kravspecifikation). Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en uppsättning fakta som med hjälp av en pedagogisk metod kan överföras till någon annan eller effektivt pluggas in. Utbildning handlar inte om att producera resultat och absolut inte om att utveckla blind tilltro till auktoriteter. Lärande är något som växer fram i miljöer där man är fri att skapa egna svar på olika frågor samtidigt som man kritiskt granskar resultatet av andras kreativa arbete. 

Därför ger vi upp våra liv när vi slutar skapa.

Medielogiker och ett allt ytligare samhällsklimat

Att lära känna någon annan på djupet och komma sina medmänniskor nära ta tid, vilket är en bristvara idag. Och eftersom många på grund av detta inte har en särskilt djup kontakt med sitt inre vet de inte ens själva vem de är eller vad de egentligen vill. Allt fler blir därför rön för vinden och faller offer för olika typer av förförelsekonster. Den kulturella miljö som successivt växer fram blir därigenom allt mer ytlig och i allt fler sammanhang kommer det an på vad man kan ge sken av, vilket gör att tomheten växer, både den upplevda och den faktiska. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga, men det är ett faktum att väldigt många håller på att förvandla sig själva till varumärken som konkurrerar med andra varumärken om uppmärksamhet på en begränsad marknad. Samtidens brist på autenticitet och ärlighet, på alla nivåer, från regeringen och neråt, är hur som helst slående. 

Sociala nätverk som skapades och blev omtyckta för att de kopplade samman människor handlar idag allt mindre om mellanmänsklig kommunikation och allt mer om att låta sig översköljas av reklam. Och inte bara reklam för företag, allt fler inlägg sponsras och tvingas på en vilket gör att kontakten med vännerna löses upp i bruset som alla lockande och pockande konton ger upphov till. Jag skriver inte på FB för att skapa "content", och jag ser det inte som att mina inlägg här på bloggen "presterar". När jag lägger ut kort och skriver texter för att dela med mig av tankar och reflektioner om högt och lågt gör jag det för att berätta om vad som händer i mitt liv eftersom jag är intresserad av vad som försiggår i mina vänners liv. Blir något inlägg läst ser jag det inte som en "achievement", vilket FB vill att jag ska se det som eftersom de tror att jag kommer att bli mer aktiv då.

Innan jul kollade jag på TV-serien Hatet som gav mig inblick i en värld på nätet som jag visste fanns, men som jag inte har någon egen relation till. Den där granskningen väckte en hel massa tankar, men det är först nu jag tagit mig tid att reflektera över och sätta dem på pränt. I ett inslag i Aktuellt i december sa någon att dokumentären och debatten om den visade på en krock mellan två medielogiker – och det där har jag tänkt på sedan dess. Det har gått upp för mig att medielandskapet idag å ena sidan präglas av ett fåtal gigantiska konton på YouTube med massor av följare som fritt och oreglerat sprider vilka tankar och anklagelser de önskar utan att behöva stå till svars för konsekvenserna, och å andra sidan finns det välorganiserade medier med ansvariga utgivare vars innehåll och granskningar regleras i lag. Däremellan finns resten av befolkningen som har att navigera landskapet och som genom det påtvingade väljandet och vrakandet dels får allt mindre tid att bygga verkliga relationer, dels får allt svårare att avgöra vad som är sant och falskt. 

Medierna är en central del av alla demokratiska samhällen, men i det ytliga samhälle och den allt mer ointellektuella kultur som växer fram, där bristen på tid och eftertanke är skriande, saknas förståelse och respekt för dessa saker, framförallt för skillnaden mellan fria fantasier och gediget granskande arbete. Och eftersom kunskap och kritiskt tänkande är bristvaror idag får allt fler allt svårare att förstå skillnaden mellan Public Service och Henrik Jönssons nya kanal 100%. Båda antas producera content och när man bara jämför innehållet ser det ut som att skillnaden är försumbar, vilket är förödande för samhällsutvecklingen. Det faktum att allt fler idag likställer medier som styrs av transparenta regler och bekostas av skattemedel (och där uppdraget är att sakligt granska samhället och makthavarna) med medier som sponsras av hemliga miljardärer (där man presenterar vinklade nyheter och bara granskar sådant som ligger i de hemliga sponsorernas intressen) utgör ett allvarligt hot mot både kunskapen och demokratin.

En av personerna bakom ett av kontona som var del av härvan som granskades i Hatet beskrev situationen på nätet på följande sätt: ”En del är sanning, en del är sanning med modifikation, och väldigt mycket är rena lögner”. Samma ord kan användas för att beskriva den cirkus som Donald Trump ansvarar för och som är på god väg att upplösa demokratin i USA och därmed även i Sverige eftersom våra så kallade vänner ser upp till Trump och regeringen behöver deras stöd. Sanningen är alltid svår, men den är inte en förhandlingsfråga! Det handlar inte om hur det känns eller vad man kan ge sken av, utan om hur det är och faktiskt fungerar. Och för att nå insikt om och förståelse för det krävs tid, kritisk medvetenhet och kunskap, vilket idag är bristvaror.

Efterfrågan på sådant som är gratis och det som inte kräver något av en är stor och det är en kultur- och samhällsförändrande kraft som om den inte medvetandegörs och regleras hotar att förgöra samhället och allt det som vi vant oss vid att ta föregivet. Ingenting är gratis och det som är lätt fånget är oundvikligen lätt förgånget. Idag kan den som förnedrar sig för att få tillräckligt många följare (som inte betalar något för att titta på en) bli rik, berömd vilket innebär makt. Hatet visade dessutom att den som är influenser kan räkna med att följarna är så pass lojala att all kritik mot personen bakom kontot betraktas som ett illegitimt påhopp. Idag när allt fler politiker anammar den nätets medielogik, vilket USAs 47 president banar väg för, kommer alla frågor som innehåller den minsta kritik mot den egna politiken och besluten som tas att betraktas som påhopp och avfärdas som lögn av anhängarna som idag betraktar även politiken som ett slags underhållning. Den medielogik som gjort Joakim Lundell ofattbart rik och Donald Trump till president är starkare och vinner följaktligen allt mer mark över traditionella medier som tar det granskande uppdraget på allvar, vilket gör samhället och tillvaron ännu ytligare.

Alla som drömmer om att bli influensers med många följare på olika sociala nätverk bör fundera en gång till på om det verkligen är vad de önskar sig, för drömmen uppnås till priset av att man blir slav under en algoritm som när som helst kan ändras och på en sekund beröva personen ifråga både pengarna och inflytandet som algoritmen ger de konton som seglar i medvind. Det är inte i framgången som ens värde som människa avgörs, utan när verkligheten kommer ikapp en. Och det gör den, förr eller senare för alla. Problemet är att medan vi debatterar om för- och nackdelarna med internet blir ägarna av techbolagen ofattbart rika på vår jakt efter uppmärksamhet. Idag har ett ytterst litet fåtal män i kraft av att vara ägare av algoritmerna som styr våra liv och vårt tänkande enorm makt över samhällsutvecklingen. De kan utan insyn och på olika sätt manipulera demokratiska processer. 

Nätjättarna suger på olika sätt både själen och märgen ur oss alla, utan att ge något annat tillbaka än förströelse och tillfredsställelsen i att få sina fördomar bekräftade. Och bara genom att vara på nätet bidrar man till att ge AI underlag att öva sig på, i sin strävan efter att bli bättre än människan på att uttrycka unikt mänskliga tankar, vilket är en annan och ännu mer problematisk medielogik som hotar att förändra samhället i grunden och göra oss människor obsoleta. 

Med tanke på att mycket talar för att vi gräver vår egen grav, varför talar man inte om detta hot i Sälen, på Folk och Försvar? Varför talar man bara om den typen av hot som kan mötas med vapen, vilket är en annan multinationell miljardindustri där insynen är minimal?

För mig som vigt mitt liv åt kunskapen är det bottenlöst sorgligt att tvingas konstatera dessa saker. Samtidigt gör den här typen av insikter min egen uppsägning begriplig, för universitetet är en integrerad del av samhället och det går inte att få mer eller bättre kunskap än vad man skapar förutsättningar för. Från och med mitten av februari är jag fri att följa kunskapen dit den tar mig, men det gör mig rädd att tvingas konstatera att kunskapen idag betyder så lite och framförallt att så många inte kan skilja alternativa fakta från verkligt vetande. Jag vill inte bli influenser, vill inte ha en massa följare som förväntar sig att få gratis förströelse. Jag vill bli lyssnad på för att jag anses ha något viktigt att säga, och jag vill bli bemött med respekt och vill också bli kritiskt granskad. För det är så kunskap, människor och hållbara samhällen utvecklas. 

Sätt att se på och arbeta med förändring

Det var inte min tanke från början, men så här i backspegeln inser jag att den röda tråden i min forskning är (förutsättningar för) förändring. Min avhandling handlade om att undersöka olika faktorer som kan beaktas om man vill arbeta med jämställdhet (inte bara) i den svenska åkerinäringen som var mitt empiriska exempel. Mitt projekt om alkohol och droger handlade dels om att uppmärksamma kulturens betydelse för synen på vad en drog är, dels drogernas betydelse inom och för kulturen, vilket är kunskap som behövs om man verkligen vill skapa en klok och hållbar alkohol- och drogpolitik. Och arbetet med att försöka förstå vad som kännetecknar akademisk kvalitet, som bland annat resulterade i boken En svanesång för universitetet, handlar om förutsättningarna för att bygga en kunskapskultur och verka för en återakademisering av högskolan.

En sak som jag blir mer och mer övertygad om ju längre jag lever och ju mer jag läser och lär mig, är hur problematiskt det är att utveckla strategier som går ut på att sätta upp mål som ska brytas ner i delmål som man sedan fokuserar på. Det sättet att tänka och agera gör en nämligen blind för helheten och det faktum att kulturen och världen i hög grad förändras icke-linjärt. Och eftersom förändring är ett av kulturens viktigaste kännetecken kommer både den man är, sammanhangen man lever i och innebörden i de mål man satte upp att ha förändrats när man väl "når" dit. Ambitioner är bra att ha, självklart! Det är tanken på att formulera dem som tydliga och nedbrytbara mål som är problematiskt. Meningen med livet uppstår här och nu, den skapas i vardagen. Lyckan ligger inte i att uppfylla mål (det känns bara bra för stunden), den uppstår i arbetet med och strävan efter att göra gott.

Det är alltid svårt att säga vad som är hönan och ägget, men det råder ingen tvekan om att den stora efterfrågan på influensers, chefer och administratörer korrelerar i tid med framväxten av en kollektiv övertygelse om att lyckan bor i framtiden, vilket gör att livet och samtiden reduceras till en meningslös transportsträcka. Och det i sin tur leder, dels till att allt fler gör allt mer för att så snabbt och effektivt som möjligt komma fram, dels till att många söker efter en frälsare. I ett sådant kulturellt klimat kommer människor som är bra på att peka ut syndabockar att skylla (de mer eller mindre reella) problemen på och som äger förmågan att knyta förhoppningar om en bättre framtid till sig själv som person att få makt och inflytande. Allt skulle se helt annorlunda ut om fler anammade en cirkulär tidsuppfattning. I kulturella miljöer där livet inte ses som en transportsträcka (mot mål som aldrig nås) blir det viktigare vem man är och vad man gör än vart man vill, och det man har värderas högre än det man önskar sig. Sådana sammanhang förändras organiskt och präglas av mer harmoni och tillit samt mindre stress än miljöer som jagar lyckan utanför sig själva och i framtiden.

Problemen i skolan beror i hög grad på att fokus riktas mot mål och måluppfyllelse snarare än på det som händer just nu mellan lärare och elever i klassrummen. Samma i vården, där administratörernas andel av arbetsstyrkan ökar samtidigt som läkarna och sjuksköterskorna får springa mellan patienterna och bara kan fokusera på de mest akuta fallen. Betyg och hälsa skulle med en cirkulär tidsuppfattning bli till värdemätare på hur väl det man gör i vardagen fungerar, istället för som nu vara (produktions)mål som ett växande antal chefer leder lärare och läkare mot, för att ägarna ska kunna pressa så mycket vinst som möjligt ur verksamheten. Med en mer cirkulär syn på tid och ett mer inkluderande sätt att arbeta med förändring skulle vårdpersonal och lärare värderas högre än chefer och administratörer, och elever som får dåliga betyg skulle få svårare att skylla på någon annan eftersom lärandet hamnar i fokus. Mycket talar dessutom för att kulturens förändringstakt skulle saktas ner och det skulle kunna leda till att den allmänna stressnivån i samhället minskade, vilket är bra för folkhälsan.

Jag har alltid försökt vara konsekvent i mitt tänkande och jag strävar hela tiden efter att omsätta kunskaperna – som jag utvecklar och hela tiden förändrar genom att läsa, lyssna och dra lärdom av utfallet – praktiskt i mitt eget liv. Och nu när min egen framtid, i och med uppsägningen, är mer öppen och oviss än på väldigt länge, blir det extra viktigt för mig att vara närvarande och uppmärksam på vad som händer. Jag vill undvika att bli bitter och söker inte efter syndabockar eller oroar mig för det som kanske skulle kunna hända. Även om det varit svårt att hålla fast vid den tanken och det fortfarande går i vågor bestämde jag mig redan i våras för att se glaset som halvfullt och fokusera på det som trots allt är positivt. Här under uppsägningstiden kan jag till exempel läsa och skriva mer än tidigare och jag är fri i tanke och handling på ett sätt jag inte varit sedan jag var doktorand. Tar jag inte vara på möjligheterna att göra det mesta och det bästa av situationen, för att på det sättet arbeta aktivt med att försöka förverkliga den förändring som jag önskar mig, kommer jag oundvikligen att drabbas av den förändring som andra tvingar på mig.

På den plats där jag är i livet just nu blir det tydligt för mig hur förfärande enkelt det är att låta sig förföras av karismatiska individer som säger sig veta hur man blir lycklig och vad som leder till framgång. Därför håller jag fast vid övertygelsen om att mitt liv och min framtid skapas här och nu, och riktar all min uppmärksamhet mot det jag har och vad jag gör. Jag vill inte sätta upp några mål som ska förverkligas i framtiden, jag vill göra det jag tror på och det som gör mig glad idag. Sedan i våras har jag till exempel arbetat med att utveckla affärsidén till mitt företag Puer Aeternus, vilken bygger på tanken att förena så många som möjligt av mina kunskaper, erfarenheter och ambitioner. Målet är inte att bli rik, min ambition är istället att arbeta med förändring genom att samverka med olika uppdragsgivare. Jag vill inte komma in utifrån och agera något slags guru som med hänvisning till forskning talar om för andra hur de ska agera. Syftet är att hjälpa företag och organisationer att förstå förändringens dynamik, samtidigt som jag får möjlighet att fortsätta lära och sprida kunskap, vilket ger mitt liv både mening och riktning.

Puer Aeternus är mitt sätt att göra verkstad av min tolkning av begreppet Arbetsintegrerat lärande som Högskolan Väst sedan starten i början av 1990-talet har haft regeringens uppdrag att utveckla former för. Jag fick aldrig riktigt någon cred för det arbete jag, bland annat som en av forskningsledarna för AIL på HV, gjorde. Mina tankar om vad AIL skulle kunna vara, som ligger i linje med min syn på förändring, ignorerades. AIL har blivit något som forskare söker pengar för och skriver artiklar om. Både enskilda forskare och organisationen som helhet riktar med andra ord sitt fokus mot framtiden och de mål som högskolans ledning sätter upp och som rektor sedan tar åt sig äran för (om de nås vill säga). Lektorerna reduceras på det här sättet till producenter och utförare av tjänster, vilket gör att kunskapen och den akademiska kvaliteten utarmas. Nu slipper jag förhålla mig till det, jag är fri att göra vad jag vill med kunskaperna och erfarenheterna som jag genom åren och på skattebetalarnas bekostnad har skaffat mig. Nu kan jag äntligen göra det jag tror på och har goda argument för.

För att sammanfatta det jag försökt säga om förändring här vill jag avsluta resonemanget genom att ställa frågan till den som läst ända hit (stort tack för det!); hur förhåller du dig till förändring? Anpassar du dig och följer med, eller reflekterar du över konsekvenserna och bjuder motstånd eller lyfter kritik ifall du upptäcker risker och problem som går att knyta till förändringens riktning? Om du är av uppfattningen att man måste anpassa sig och anser att framtiden avgörs av vilka mål man sätter upp vill jag be dig stanna upp, lyfta blicken och tänka efter. Sedan 1990-talet, eller egentligen sedan 1970-talet när Milton Friedman fick världen att tro att välstånd sipprar ner genom samhällen, har vi nämligen fokuserat på framtiden och arbetat med ambitiösa mål. Har vi färre problem och är vi lyckligare idag än runt 1980 då jämställdheten och jämlikheten i världen pekade?

Problemet med bestämda uppfattningar

Vi människor lever i en dynamiskt föränderlig värld fylld av komplexa samband. Och i sådana sammanhang är det svårt att vara säker och ha en bestämd uppfattning om något. Ofta är det bättre (i betydelsen mer adekvat) att vara ambivalent och klokt att välkoma kritik samt vara öppen för att ändra åsikt i mötet med bättre argument. Problematiskt nog har vi skapat en kultur där säkerhet premieras och där den som tar hänsyn till komplexiteten och ändrar uppfattning — antingen för att förhållandena ändrats eller för att hen kommit till insikt om att det är klokt att göra det — betraktas som opålitlig.

Just eftersom vi människor fungerar som vi gör och lever i den värld vi lever i är det lockande att ha en bestämd uppfattning och den som har det kan alltid räkna med uppbackning eftersom vi människor är sociala och vill känna tillhörighet, särskilt med individer som beundras av andra. Den som talar utifrån en tvärsäker position kan därför, i det kulturella sammanhang vi lever i, kritisera den som är ambivalent utan att själv granskas kritiskt, vilket gör att maktförhållandet mellan den som utstrålar säkerhet och den som är ambivalent blir asymmetriskt. Den som kritiseras tvingas nämligen både fokusera på att försvara sig och riskerar att framstå som okunnig och/eller opålitlig, samtidigt som den som är säker på sin sak kan fokusera på framförandet av kritiken.

Tar någon ett beslut att göra något som kan uppfattas som tveksamt — vilket väldigt mycket kan ses som, särskilt från en tvärsäker kritikers perspektiv — spelar det ingen roll att det ofta är en öppen fråga om vad som egentligen, alltså objektivt sett, är rätt eller fel. Allt fokus i en debatt om den här typen av frågor i den här typen av sammanhang, kommer att hamna på den som tog det tveksamma beslutet och hen försätts därigenom i en omöjlig position. Antingen får personen ifråga försvara ett beslut som hen inte nödvändigtvis vill försvara, eller så tvingas hen framstå som moraliskt tvivelaktig. Även om kritiken bygger på svaga argument kommer den som kritiserar någon annan för tvivelaktig vandel att uppfattas som moraliskt överlägsen, bara för att hen är säker och har en tydlig uppfattning som ligger i linje med den allmänna uppfattningen.

I sammanhang där bestämdhet värderas högre än klokhet (och med klokhet menar jag att hålla sig med uppfattningar som ligger så nära den komplexa och föränderliga verkligheten som möjligt, i varje given situation) tvingas alla väga sina ord på guldvåg, och det leder till att en dömande och repressiv kultur präglad av ängslighet riskerar att växa fram. I sammanhang där alla handlingar och allt som sägs bedöms som antingen rätt eller fel och där det inte anses finnas några gråskalor, blir kunskapsinriktade samtal och intellektuella förmågor överflödiga – där handlar nämligen allt om att få rätt och om att utstråla säkerhet.

För att ett sant demokratiskt samhälle ska kunna växa fram måste det finnas en kollektiv förståelse för gråskalorna och komplexiteten, och där kan och får det inte handla om att avgöra några frågor en gång för alla. Totalitarismens kännetecken är att det bara finns utrymme för en åsikt åt gången. Därför ger sig totalitära regimer alltid på utövare av yttrandefrihet och företrädare för vetenskap, som för att fungera kräver rörliga intellekt, kritiskt tänkande och kunskapslojalitet — alltså motsatsen till okritiskt följande av auktoriteter och den rätta läran – samt respekt för komplexitet.

Företrädare för dagens höger brukar kritisera vänsten för att vara ”woke”, men migrationsminister Johan Forsell har profilerat sig själv som en minst lika tydlig kritiker mot det han anser vara fel som Greta Tunberg — och när det visade sig att hans son var engagerad nazist och att han alltså brustit i det föräldraansvar som han länge utkrävt av andra gick hela hans förtroendekapital därmed upp i rök. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter människors önskningar om hur det borde vara. Därför är all politik som bygger på föreställningen att det är möjligt att i alla frågor hålla sig med en bestämd uppfattning om att det är antingen si eller så (rätt eller fel) förkastlig. I en komplex och snabbt föränderlig värld måste man vara ödmjuk och förstående. Alla kloka ledare avstår därför från att agera på lockelsen att jämföra det sämsta hos sina motståndare med det bästa hos sig själva.

Vi måste lära oss leva med insikten om att verkligheten inte går att kontrollera och att det nästan alltid är klokast att vara ambivalent och öppen för att ändra åsikt. I många frågor går det att ha en tydlig åsikt, men att hålla sig med en bestämd uppfattning om det som är vagt, till sin natur, är både oklokt och problematiskt.

Betydelsen av allt det vi inte gör

Det resultat- och produktionsorienterade samhälle som vuxit fram i västvärlden blir allt mer ohållbart eftersom det bygger på det orimliga antagandet att förändringshastigheten kan öka exponentiellt i oändlighet, vilket gör att människorna utsatts för en ständigt ökande stress. I vår kollektiva strävan att leva upp till våra egna och andras mål, vilka hela tiden höjs pressar vi både oss själva, varandra och livsbetingelserna på jorden, till gränsen för överlevnad. Grundpremissen för samhället vi lever i och anpassar oss efter är nämligen att ingen någonsin ska vara nöjd. Allt fokus riktas därför mot det som kommer sedan, vilket dessutom gör att ingen är närvarande i det som är här och nu. Vi tror att vi har makten i vår hand och att alla önskningar kan uppfyllas om vi bara vill och jobbar tillräckligt hårt. 

Strateger och ledare får allt större makt och deras uppgift är dels att skapa nya mål, ju högre och djärvare desto bättre, dels att se till att målen nås. Den eviga frågan som alla förväntas ställa sig är vilka förbättringsmöjligheter man ser. Därför arbetar alla proaktivt, vilket gör att det som inte är problematiskt också förändras. Rädslan för att inte vara tillräckligt förändringsbenägen eldar på utvecklingen och driver upp hastigheten. Det som började som en god tanke, men nu är förändringen i sig det enda som anses vara positivt. Om vi inte värnar livsbetingelserna på jorden kommer vår planet förr eller senare att bli obeboelig. Risken är dock att vi människor långt innan dess har pressat oss själva över våra egna fysiska och mentala gränser. Samhällsordningen leder till att klyftorna ökar, och de redan rika blir allt snabbare rikare och får mer makt, samtidigt som de blir färre och färre. Eftersom den som har makt har också makt att värna sitt inflytande finns en uppenbar risk att det jag skriver om här inom en snar framtid kan uppfattas som ett hot mot rådande ordning, alltså ett hot mot det ekonomiska system som vi tillåter diktera villkoren för våra liv.

Vi är idag så fixerade vid vad vi gör att vi glömmer betydelsen av allt det vi inte gör. Om vi inte sover, låter bli att röra på oss, inte tänker på vad och hur vi äter får det naturligtvis konsekvenser. För att inte äventyra hälsan måste man återhämta sig, och det kräver att man har förmågan att inte göra någonting, att bara vara. Men i en kultur och ett samhälle där inaktivitet betraktas som illojalitet blir det svårt att få det man behöver för egen del. Det finns nämligen alltid någon annan som är beredd att pressa sig lite mer. Alla tvingas på det sättet tävla med varandra om vem som gör mest, snabbast och till lägst kostnad. Detta kollektiva sätt att tänka och leva leder till att tiden för vila och återhämtning minskar, vilket utgör en hälsorisk. Men vad värre är, även tiden för eftertanke minskar och det leder till att fler får allt svårare att se problemen som hopar sig. 

Både som individer och som samhälle är vi liksom naturen vi är beroende av för vår överlevnad, i desperat behov av det som när det pågår i kroppen benämns homeostas, som förenklat kan sägas handla om inre balans, i relation till en föränderlig omgivning. Balans är liksom demokrati och jämlikhet inget man kan producera, det är något man ständigt måste vara uppmärksam på och kämpa för, något man bara kan värna och förvalta. Balans är inte ett mål man kan nå, utan ett tillstånd man ständigt strävar efter. För egen del kan man försöka, så gott ens omgivning och de sammanhang man finns och verkar inom tillåter det, sträva efter homeostas, men på en samhällsnivå krävs det att många ser, förstår och aktivt värnar balansen mellan arbete, ledighet och sömn. Så ser det inte riktigt ut idag, eller låt oss vara ärliga: så ser det inte alls ut idag.

För en gångs skull skriver jag inte om kunskap, men det går naturligtvis inte att komma runt det faktum att lärande kräver tid och tillit, att forskning bara kan bedrivas i frihet och i avsaknad av tydliga mål (alltså andra mål än mer och bättre kunskap). När man bedriver studier på universitetet är det särskilt viktigt att man inte bara fokuserar på det man gör, på själva pluggandet. Kunskapsutveckling är nämligen en icke-linjär process som går i skov. Även om följande siffror inte är exakta vill jag med stöd i egen erfarenhet och både egen och andras forskning peka på det verkar vara så att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av arbetet, i alla fall när man håller på med intellektuellt krävande uppgifter. Och båda aspekterna är lika viktiga för att resultatet ska kunna bli bra. För att det ska vara möjligt att prestera på toppen av sin förmåga under 20 procent av tiden behövs de där övriga 80 procenten eftersom tiden av inaktivitet är själva förutsättningen för att resultatet av arbetet ska bli så bra som möjligt.

Kvalitet kan man bara skapa förutsättningar för, aldrig tvinga fram. Trots att ingen lyckats falsifiera den insikten införs system för kvalitetssäkring och målstyrning av forskning och högre utbildning som hämtats från tillverkningsindustrin. Därför förväntas lärare som ansvarar för kurser som fungerar utmärkt förändra dess varje år, trots att det leder till försämringar. Det låter kanske märkligt att lärare som vigt sitt liv åt kunskapen och som utbildats för att värna den agerar så här, men förstår man att lärarna inte längre har makten över det som händer på högskolan inser man förhoppningsvis hur det kunnat bli så här. Och eftersom politiker och företrädare för näringslivet ser utbildning som en kostnad som till varje pris måste minska, talas det dessutom allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste kortas.

Den redan tidigare ohållbara utvecklingen kommer, som en konsekvens av att kunskapen idag inte respekteras och dess värde därför devalverats, att accelerera. Kunskapen kräver nämligen tid för eftertanke och inaktivitet, och när förutsättningarna för lärande omintetgörs kommer kunskapen att få svårt att vinna över känslorna, vilket gör det svårare och svårare att värna kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen. Alla som stannar upp och tar sig tid inser vad som ligger i farans riktning, problemet är att allt färre gör det.

Vilja som med- och motmakt

Jag har jobbat här några veckor efter semestern, men detta blev den första veckan med fysiska möten och tidiga tågresor. Viljan har därför satts på prov, vilket fått mig att reflektera en del över den kraften, inte bara i mitt eget liv utan även i andra människors, såväl på ett individuellt som ett kollektivt plan. Det är en ansenlig förändringskraft som vi borde uppmärksamma oftare och diskutera mer. Framtiden blir till exempel till i ett evigt nu, som ett resultat av vilja, tänker jag. Kultur och samhällen är ytterst resultatet av människors handlingar, vilka styrs av och får kraft från var och ens vilja. Ingen har makt, den uppstår mellan människor och växer underifrån, men den som kanaliserar andras vilja blir mäktig. 

Många tänker sig att vilja bara handlar om att uppnå det man önskar sig, och att ens framgångar kommer an på vad och hur mycket man vill, men det är en villfarelse. Viljan är lika mycket en motmakt som hindrar oss att få eller uppnå det vi önskar oss. Att vilja gå upp på morgonen när man ställer klockan innan man lägger sig är till exempel en helt annan sak än att faktiskt komma upp när klockan ringer i ottan. Och ibland känns det som man vill något, men egentligen önskar man bara att man vore en som faktiskt önskar sig det som många andra efterfrågar. Det mest tragiska exemplet på det är citatet som cirkulerar på sociala nätverk, som går ut på att vi människor köper saker som vi inte vill ha, för pengar vi inte har, för att imponera på människor vi inte känner. Och alla har väl någon gång fallit för frestelsen att äta eller dricka något som man bestämt sig för att avstå från. 

En stark dröm om att bli författare är på inget sätt någon garanti för det blir så, för att kunna förverkliga den drömmen krävs det nämligen att man kan få en hel massa andra viljeyttringar att samspela, annars kommer man inte att kunna få ihop något att erbjuda bokförlagen, till exempel att man tar sig upp ur sängen varje dag och att man sitter kvar timme efter timme vid skrivbordet även om skrivandet går trögt. Och det är ändå bara de viljeyttringar man styr över själv. För att faktiskt bli författare måste även ett förlag vilja ge ut ens text, och det är ett beslut som är avhängigt boköparnas vilja att faktiskt köpa boken. 

Viljan är bara delvis medveten. Många processer i våra kroppar, som andningen och ätandet, styrs ytterst av viljan att fortsätta vara vid liv. Och önskan att vara del av en social gemenskap är också viljestyrd, både på ett medvetet och ett omedvetet plan. Viljan att bli beundrad av andra är en ansenlig kraft som styr mycket av konsumtionen som i sin tur styr ekonomin som i hög grad är psykologi. Viljan är med andra ord både kollektiv och personlig, både medveten och omedveten, och den handlar samtidigt om såväl det vi önskar oss och behöver eftersom det är bra för oss, som om det vi begär trots att det är skadligt. Det handlar om en komplex egenskap som påverkar livet, och den aspekten av viljan behöver uppmärksammas mycket mer, särskilt i dagens effektivitetsfixerade samhälle där alla ska vara entreprenörer och lycka mäts i hur många mål man uppnår.

Så länge vi bortser från komplexiteten och bara intresserar oss för viljans möjligheter kommer samhällets långsiktiga hållbarhet att vara hotad. Många vill att politikerna ska sänka skatten, men de vill samtidigt att samhället ska investera i bra vård, fungerande trygghetssystem, en pålitlig infrastruktur och ett utbildningssystem som faktiskt resulterar i kunskap. Och när människor ska sälja sin bostadsrätt vill de ha så bra betalt som möjligt, men när de köper på samma marknad önskar de sig ett så långt pris som möjligt. Alla vi ha hälsan och leva länge, men den önskan är så långsiktig och abstrakt att den ofta övertrumfas av viljan att äta gott och lata sig i vardagen. Den här typen av oförenliga önskningar är resultatet av vilja, och utan förståelse och respekt för komplexiteten kommer den enkla lösningen att leta efter syndabockar, alltså att skylla problemen som man själv delvis är upphovet till på andra, att framstå som önskvärd trots att det i själva verket är ett uttryck för viljan att förneka det som är jobbigt.

Viljan kan absolut försätta berg, som man brukar säga, men den kan på samma sätt förhindra att önskningar går i uppfyllelse eller ge upphov till problem som är värre än dem man försöker lösa genom att önska sig det som inte går att få. Många människor som går samman och förenar sina individuella viljor och får dem att svänga i takt förfogar gemensamt över en ansenlig kraft, men den kan bara kanaliseras mot något konkret och långsiktigt hållbart om alla faktiskt, alltså både medvetet, undermedvetet och på riktigt, vill samma sak och faktiskt drar åt samma håll. 

Det är lätt att säga att man vill, men vi människor är inte alltid ärliga. Ibland är önskan av att vara del av en gemenskap större än gemenskapens visioner, vilket oundvikligen försvagar kollektivets kraft. Vissa önskningar skäms man över och därför försöker man dölja att man har dem, men eftersom viljan styr våra liv går det inte att ljuga, på ett eller annat sätt kommer även outtalade och bortträngda önskningar att påverka livet, kanske inte här och nu men på sikt. Och den typen av problem tenderar att ackumuleras över tid, vilket klimatförändringarna är ett tecken på. Viljan att förneka att förändringarna utgör en reell risk för livet på jorden må vara stark och väljer man den vägen är man del av ett stort och starkt kollektiv, men det förändrar inte faktum: Vi får det samhälle vi genom våra önskningar (allt vi vill, inte bara det vi säger att vi vill) och handlingar bidrar till att förverkliga, och om inte vi själva tvingas hantera konsekvenserna får våra barn eller barnbarn göra det.

Kultur, en evig och öppen fråga

Jag har ägnat i princip hela mitt vuxna liv åt att försöka förstå vad kultur är, men det är först på senare år som mina forskningsansträngningar medvetet och systematiskt har handlat om den frågan. Mina första studier och texter handlade om att skapa förståelse för olika, avgränsade kulturella uttryck, men nu är det kulturen i sig och rent generellt jag fokuserar på. Boken om mellanrummen som jag återkommer regelbundet till här på Flyktlinjer, där jag samlar tankarna som jag arbetat med i många år nu, är ett levande dokument som revideras hela tiden. Jag har en anteckning i mobilen med olika uppslag som ständigt fylls på med nya tankar och uppslag. Jag vet inte om eller när boken blir klar och har ingen aning om ifall den kommer att bli utgiven.

Anledningen till att jag inte publicerat boken handlar inte om prestationsångest eller något liknande, utan mer om ämnet och (paradoxalt nog i just det här fallet) den kulturella miljö som jag lever i. Att få en bok eller text publicerad på ett förlag är svårt. Först måste man kunna skriva, sedan måste man ha ett angeläget ämne. Finns det inte efterfrågan på antingen dig som författare eller tankarna du vill sprida blir din text inte antagen. Och marknaden för böcker och tidskrifter med litterära ambitioner krymper oroväckande snabbt eftersom allt fler läser allt mindre, av många olika anledningar. 

Kraven på måluppfyllelse och ekonomisk avkastning i dagens samhälle är höga och det finns inga marginaler, därför satsas det på säkra kort. Det finns absolut möjligheter att bli antagen, men det krävs enormt mycket för att få tillgång till den resurs som lektörerna och redaktörerna innebär, vars kompetens och vana vid att granska språk och text är ovärderlig. Som läsare märker man inte av deras arbete, men som författare gör man det sannerligen. Textproduktion är en kollektiv verksamhet. Mina läroböcker (här är en länk till en bloggpost om dem) och min bok om Nietzsche står jag visserligen som författare till, men jag är snarare upphovsperson, för utan synpunkterna och de kritiska närläsningarna av manuset som böckernas redaktörer bidragit med, samt inte minst den professionella språkgranskning och korrekturläsning som gjorts av manusen, hade resultatet blivit ett annat. Det är enormt lärorikt att få sitt manus granskat och jag har lärt mig massor om skrivande av förlagen som jag är tacksam för att ha blivit utgiven på, men det är som sagt ett nålsöga man måste igenom och det finns aldrig några garantier för att nästa bok blir antagen.

Eftersom det är grundforskning jag ägnar mig åt är det minst lika svårt att erhålla ekonomiska medel för forskningen som att bli publicerad på ett erkänt förlag. Därför har jag tvingats ut på en hel del omvägar, det vill säga andra projekt dit jag kunnat rikta min kreativitet i väntan på att möjligheten att skriva boken om kultur ska öppna sig. I ett av de där projekten har jag diskuterat vad akademisk kvalitet är och varför akademisk frihet är så viktigt för kunskapsutveckling, jag har fått positiva indikationer på att det kanske ska ges ut, men jag väntar ännu på ett definitivt besked. Det är så det är och inget jag kan göra åt. Så länge jag inte gör något som går på tvärs mot mina värderingar och så länge själva skrivandet känns meningsfullt och intressant har jag inget förlorat, tvärtom. Skrivandet i sig är meningsfullt och arbetet bidrar också med insikter om kulturen jag lever i och forskar om.

Den som läser inläggen här på bloggen vet att jag ständigt kämpar med oron och mot känslorna av uppgivenhet. Paradoxalt nog bottnar dessa känslor i kunskapen som arbetet med att förstå kultur har givit mig. Jag lever mitt i mitt studieobjekt, tillsammans med alla andra och skulle aldrig drömma om att hävda att mina kunskaper om kultur är bättre än någon annans. Men det är ett faktum att den som varken studerat kultur eller bryr sig om frågan, lätt kan få för sig att deras egna åsikter om kulturen är lika mycket värda som det jag hävdar med stöd i egen och andras forskning. Problemet för mig som kulturforskare är att jag måste förhålla mig till den typen av invändningar eftersom de är en integrerad del av kulturen. Ofta har den typen av invändningar, alltså kritiken mot kulturvetenskapen, större agens att påverka kulturens förändringsriktning än kulturforskningens resultat. Det är ett dilemma, men det är också som det är och inget man som enskild kan göra något åt. Men man kan skriva om det, så därför fortsätter jag.

Nu när arbetet med boken där jag reflekterar över vad jag kommit fram till under alla åren av studier och forskning äntligen börjar anta en lite tydligare form pockar dessa insikter allt mer på min uppmärksamhet. Planen var att jag skulle arbeta igenom det manus som jag har liggande, men som behöver revideras och till stora delar skrivas om, men nu har jag fått andra uppdrag så det får anstå, än en gång. Tids nog kan och kommer jag att berätta vad det handlar om, men det är lite för tidigt än. Och oavsett vad som händer kommer jag att skriva den där boken om kultur. Ju längre jag väntar, desto enklare och snabbare kommer det att gå, så jag bidar min tid och tar de chanser jag får att skriva om saker som intresserar mig och där jag tror att jag har något att tillföra. 

När ska vi börja problematisera manligheten?

Även om mitt bidrag var blygsamt var jag som doktorand med och byggde upp den svenska mansforskningen. Min avhandling handlade om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och teorin jag arbetade med var (förutom kultur och klass) genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Intresset för kulturella uttryck för manlighet väcktes under en etnologisk kurs i kvinnohistoria och feministisk teori där jag läste en artikel av Lars Jalmert som handlade om mansforskning som var ett nytt forskningsområde. Artikeln väckte en massa tankar hos mig och där någonstans väcktes mitt forskningsintresse. Så när jag några år senare fick frågan om jag som etnolog ville delta i en studie av lastbilschaufförer, som ju är ett mansdominerat yrke, föll det sig naturligt att välja maskulinitet som en av ingångarna. 

Under några år i slutet av 1990-talet åkte jag på många konferenser och gick på seminarier samt läste böcker som handlade om män och manlighet. Ämnet var nytt och tillsammans med några äldre forskare från olika ämnen bröt vi ny mark. Kanske just eftersom ämnet var nytt och vi prövade oss fram tillsammans var det enormt lärorikt och jag fick utlopp för min kreativitet. Det var en lycklig tid, men när jag disputerat ville jag vidga mina vyer och inte fastna i ett fack, så jag bytte inriktning och ägnade mig åt (kulturella aspekter på) alkohol och droger istället. Även om jag inte skrivit om maskulinitet har dock intresset för ämnet hållit i sig.

Maskulinitetsforskningen som jag var en del av runt millennieskiftet var en dynamisk, mångvetenskaplig disciplin. Jag tyckte då och jag tycker fortfarande att det var synd att genus blev ett eget forskningsämne, en egen vetenskaplig disciplin, med allt vad det innebär. Jag ser det snarare som ett kritiskt perspektiv som behövs i alla ämnen. Kunskap om och förståelse för kulturella uttryck för manlighet ser jag som nyckeln till förståelse för samtiden. Genusvetenskap handlar om hur samhället ser på och värderar olika sätt att tänka och agera som människa, vilket är ett ämne som rör alla. Feminismens kunskapsbidrag är insikten om att män som personer och uttrycken för manlighet värderas högre än kvinnor och det kvinnor gör. 

Genetiskt är skillnaden mellan oss människor väldigt liten, men kulturellt spelar ytliga olikheter en stor roll. Och eftersom män och manlighet värderas högre är det viktigt att studera dels hur manlighet tar sig uttryck, dels konsekvenserna av manlighetens inflytande över mänsklighetens utveckling. Demokratin idag utsatt för många olika allvarliga hot, och tittar man på ledarna med totalitära ambitioner är det uppenbart att genus är en allt annat än obetydlig aspekt av samtidskulturen och dagspolitiken. Det är män som sitter i toppen för diktaturerna som idag hotar det öppna demokratiska kunskapssamhället. Det är män som skjuter varandra när de kriminella gängen "löser" sina konflikter och det är män som kräver hårdare straff för att "lösa" problemet med växande kriminalitet. Som alltid finns det undantag och därför är det så viktigt att förstå att manlighet är ett kulturellt uttryck, inte ett biologiskt faktum. 

Låt oss titta på vad det är män fokuserar på och vad som förknippas med manlighet idag. Att vara stark och överlägsen alla är ett uttryck för maskulinitet. Titta på Putin, Netanyahu, Trump och en sådan som Andrew Tate. Deras lösning på alla problem är enkel och entydig: Våld. Att Greta Thunberg får så mycket uppmärksamhet handlar delvis om att den här typen av män provoceras av att en kvinna anmäler avvikande åsikt, och det faktum att hon hänvisar till vetenskap är minst lika provocerande. Manlighet (i alla fall om tankefiguren dras till sin spets) handlar nämligen i hög grad om suveränitet, så den som vågar utmana männen som lyckats ta sig till toppen måste enligt manlighetens logik bekämpas. Totalitära ledare utgör ett hot mot mänskligheten eftersom de inte skyr några som helst medel för att behålla sin makt. Länder där man låter sig förföras av ledare med totalitära ambitioner är därför dömda till undergång.

Det finns en anledning till att man talar om toxisk maskulinitet. Titta bara på vad män gör, och nu talar jag om generella tendenser i samtiden, inte om enskilda män, så snälla, kom inte med invändningar på temat "inte alla män". Jag är själv man och det är just för att jag inte känner igen mig i manuskriptet som ämnet maskulinitet intresserar mig.

Jag hävdar inte med bestämdhet att nedanstående uppräkning uteslutande är tecken på manlighet, eller att det bara är män som agerar så, men min erfarenhet är att det framförallt är män som slår sig för bröstet och visar att de kan dricka och äta mycket. Det är män som köper vräkiga bilar, gigantiska båtar och som drömmer om att flyga privatjet och bo i palats. Det är huvudsakligen män som tävlar med andra män om vem som har högst lön. Och det är män som utsätter sig för fara för att bevisa att de är just män. Hur ser vi på förmågan att och intresset för att ta ansvar, arbeta långsiktigt för allas bästa, är det manligt? Och det faktum att investeringar i underhåll, vård, skola och trygghet inte prioriteras idag, är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det inte handlar om idealiseringen av män och manlighet?

Talet om den enda vägen och sökandet efter slutgiltiga lösningar bygger på en manlig logik, och en förkrossande majoritet av de som förespråkar hårdare straff och fler vapen är män. Och vi vet att det nästan uteslutande är män som tar till våld, både mot varandra och kvinnor. Därför borde maskulinitet vara ett ämne som intresserar fler, eller åtminstone en fråga som borde vara med på agendan. Många män brukar säga att de är realister, men att ifrågasätta världens samlade klimatforskare för att deras vetenskapliga resultat strider mot hur det känns och det man vill, är motsatsen till realism. Att dessa saker inte får större uppmärksamhet idag och att manlighetens negativa sidor inte diskuteras mer, är en av grundorsakerna till de växande problemen som förr eller senare måste lösas av alla oss som lever på jorden.

Att se världen som ett barn

En av H C Andersens mest kända sagor: Kejsarens nya kläder, kan sägas handla om några av människans mest problematiska egenskaper och tillkortakommanden. Den fåfänga längtan efter att andra ska uppfatta en som smartare än man är och den snudd på automatiserade sociala anpassningsförmågan liksom fallenheten att se upp till och okritiskt följa auktoriteter, är tre exempel på djupt mänskliga egenskaper som när de förnekas eller bortses från blir till hinder för kunskapsutvecklingen. Därför är förståelse för dessa egenheter så viktig att göra sig medveten om, både på individuell och kollektiv nivå. Det räcker dock inte att bara vara medveten om att vi människor har en fallenhet för att tänka och agera så här, för att undvika att det leder till problem måste man utarbeta system för att förhindra att egenskaperna påverkar beslutsfattandet och samhällsutvecklingen.

Det brukar sägas att de flesta tror att de kör bättre bil än majoriteten, och samma gäller förmågan att inte bara se igenom sociala konventioner utan dessutom kunna förmedla insikten till andra. Tror man att man är immun mot social och kulturell påverkan är det ett tecken på motsatsen, just för att det är så oerhört lätt att dras med och dessutom belönande att ge uttryck för tankar som ligger i linje med den allmänna uppfattningen. Att tänka utanför boxen är en idealiserad förmåga, men den som tänker helt utan hänsyn till den där fiktiva boxen kommer i bästa fall att uppfattas som som excentrisk och i värsta fall betraktas som galen. Sociala konventioner tangerar det existentiella och därför riskerar fritänkare att ses som ett hot mot den allmänna ordningen, vilket påverkar tanke- och kunskapsutvecklingen på ett problematiskt sätt. Det som H C Andersen lär oss, om vi väljer att läsa hans saga på det sättet, är att sanningen behöver avslöjas och att den som kan ställa sig vid sidan av den sociala gemenskapen har lättare att se den. Inte för inte brukar man säga att vetenskapliga paradigm inte överges förrän forskarna som gjort sig en karriär inom ramen för dem går i pension eller dör.

Det är lätt att säga att man följer kunskapen, men i praktiken är det otroligt svårt, just för att vi människor är sociala och har lätt att överskatta vår förmåga att tänka och agera kritiskt. Den som har makt får även inflytande över vad som ska anses vara sant. Och eftersom även kejsaren är människa kan den som får möjlighet att komma nära och påverka personen bakom ämbetet tillskansa sig makt över sanningen. Vävarna med det fantastiska tyget i sagan vet precis vilka knappar de ska trycka på och kan därför manipulera kejsaren att se och känna det som inte existerar och eftersom ingen undersåte vill riskera att stöta sig med kejsaren väljer alla som är i beroendeställning att se det kejsaren ser. Om det är förenat med risk ett fängslas eller förlora sitt liv om man anmäler avvikande åsikt kommer den stora massan att vara lojal med kejsaren. Vi ser den här utvecklingen i allt fler länder idag. Med hjälp av H C Andersen går det att förstå det som händer i Ryssland under Putin, i Kina under Xi Jinping och i det republikanska partiet i USA under Trump. Alla tre ledarna är nakna, men den stora massan väljer att se dem som klädda i de vackraste tyger och smycken. Den som liksom barnet i sagan säger som det är, att deras makt kommer från massans tystnad, gamblar med sitt liv.

Att tänka som alla andra är enkelt, men att tänka själv och att tänka på tvärs är av många olika anledningar, både personliga och sociala, svårt. Vill man utveckla sina kreativa förmågor och bygga upp förståelse för vad som krävs av den som vill tänka nytt behöver man inte bara lära sig se världen som ett barn, det är relativt enkelt. Man måste även motstå frestelsen att säga det som förväntas av en. Detta gäller lika för forskare och lekmän, men menar man allvar med talet om kunskapens värde måste man följa kunskapen dit den tar en, oavsett var man hamnar. 

Förstår man att och i hur hög grad intuitionen och det så kallade sunda förnuftet – som låter som individuella förmågor men som i själva verket är sociala konventioner och kulturellt upprätthålla antaganden – spelar en spratt är det förhållandevis enkelt att utveckla förmågan att övervinna hindren och lära sig tänka tvärtom, men det krävs dessutom mod att förmedla resultatet av sitt sökande efter kunskap. Även om det inte finns någon tydlig manual att följa eller en uppsättning verktyg man kan använda, finns det en del tricks och strategier man kan lära sig att se världen som ett barn. Vill man få syn på en ljussvag stjärna till exempel går det inte att fokusera på den, man måste istället rikta blicken vid sidan av. Vill man verkligen veta måste man på samma sätt göra det som intuitivt känns fel eftersom ingen annan gör det, för det är ofta där som sanningen finns. 

Problemet är att det barn som får alla andra att skratta åt den nakna kejsaren, som därmed i ett slag förlorar all sin makt, ofta upphöjs till ny kejsare. Tricket är att inse att det är så här kunskap (och makt) fungerar. Det räcker inte att se världen som ett barn, man måste fortsätta tänka och agera som det där barnet som ännu inte förstår och därför inte anpassar sig efter sociala normer. Ju fler år jag ägnar åt lärande och kunskapsutveckling desto tydligare blir det att det viktiga inte är vad jag vet, utan det jag inte vet och det som inte går att veta något om. Förmågan att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap liksom öppenheten och beredvilligheten att ständigt utmana allt det man håller för sant, även det som man gjort sig en karriär på och det som gjort en rik, är förutsättningen för all kunskapsutveckling. 

Vi har alla varit barn, men kulturen vi lever i berövar oss den förmågan och tvingar oss att se världen som "alla" andra ser den. Den insikten är både det viktigaste resultatet av min forskning och anledningen till att jag finner kultur (i ordet och begreppets vidaste bemärkelse) så enormt fascinerande.

Varför uppfattas den som kritiserar som smartare än den som berömmer?

Vi lever i ett bedömnings- och utvärderingssamhälle där allt och alla granskas och betygssätts hela tiden. Idag finns till och med professionella bedömare som på konsultbasis utvärderar olika uppdrag. Som docent får jag ibland uppdrag att granska artiklar och underlaget som sökande till olika tjänster åberopar, och genom åren har jag recenserat en rad böcker. Periodvis har jag reflekterat en del kring hur olika typer av respons uppfattas och hur olika människor griper sig an uppdraget att granska och fälla omdömen om saker de läst, sett eller upplevt, och det som intresserar mig är dels hur olika människor bedömer och vad de lägger vikt vid, dels hur olika typer av omdömen uppfattas.

Att bli bedömd och ta emot kritik på något man arbetat med kan vara jobbigt eftersom man lämnar ut sig när man publicerar något, särskilt om man lagt ner mycket arbete i det som bedöms eller om man identifierar sig med texten eller vad det nu är som recenseras. Jag har suttit med studenter som börjat gråta när jag gett dem kommentarer på sina texter, vilket fått mig att inse att jag som dyslektiker tidigt i livet tvingades inse att texterna jag skriver inte är en del av mig. Den insikten är jag tacksam för eftersom de två viktigaste böckerna jag skrivit, avhandlingen och boken som gjorde mig till docent – som jag är stolta över och som båda fortfarande läses – fick kritik av recensenterna. Jag tyckte då och tycker fortfarande att kritiken mot de två böckerna var orättvis, men jag har aldrig tagit den personligt. Även om jag fortfarande efter alla år irriterar mig på att författarna till recensionerna hakar upp sig på detaljer, fokuserar på oväsentligheter eller missförstår mina intentioner, vet jag och accepterar att det är böckerna som recenseras, inte jag. Kritiken på min bok om alkohol och droger, att den inte var en kvantitativ studie, rann av mig för det var uppenbart att professorn som riktade kritiken mot boken talade mer om sin syn på vetenskap än om den text jag skrivit. Det är så som spelreglerna ser ut och det är bara att acceptera.

Studenter som opponerar på varandras arbeten brukar ha svårt att vara kritiska, och om de är det vill de gärna luta sig mot något eller någon. Anvisningar, till exempel, som man utgår från och jämför arbetet med för att på det sättet slippa ta ansvar för det man säger. Ofta får man som seminarieledare höra att arbetet är så bra att det inte finns något att kritisera, vilket är ett annat sätt att undvika att ta ansvar. För att få studenterna att förstå problemet med båda sätten att opponera brukar jag säga att vem som helst kan peka på olikheter mellan anvisningarna och texten som ska granskas, och att det är hur enkelt som helst att berömma, man kan till och med göra det utan att ha läst. Och det är det helt centrala i alla bedömningar, att den som läser och bedömer faktiskt granskar det man läst eller sett och att kritiken handlar om verket som bedöms.  

En kritisk granskning, särskilt i den akademiska världen, måste alltid bygga på goda argument, och den som för fram kritiken måste ta ansvar för vad man säger och förklara hur man menar. Syftet med kritiska granskningar av vetenskapliga texter är att hjälpa författaren att förbättra texten, eller att bedöma innehållet för att det ska betygsättas. När jag skrev om recensionerna av mina första böcker ovan märkte jag hur jobbigt det fortfarande är att känna sig missförstådd, så missförstå nu inte det jag skriver; jag är tacksam för all kritik jag fått genom åren. Beröm hjälper ingen att bli bättre, och det är syftet med kritiska granskningar av work in progress. När jag recenserar böcker tänker jag dock på att uppdraget handlar om att ta ställning till ett färdigt verk och att man som recensent måste visa författaren respekt, för när boken är färdig går det inte att ändra något. Där handlar det även om att hjälpa potentiella läsare att bilda sig en uppfattning om en bok man inte läst. 

Att kritisera är något annat än att vara kritisk, och den skillnaden är viktig att beakta. Kritik bygger ofta på känslor eller åsikter medan kritiska granskningar måste vara väl förankrade i goda, alltså kontrollerbara, argument. Och så länge bedömningen handlar om det som bedöms (inte om upphovspersonen) och om den bara är respektfullt presenterad måste man som författare respektera det som sägs, oavsett hur besviken man är. Alla vill få beröm, men det är något man måste förtjäna. Dessutom handlar både kritiska och positiva omdömen om texten, inte om den som skrivit den. 

På sociala nätverk brukar många hissa eller dissa böcker de läst och filmer de sett, och den typen av utlåtanden är intressanta på många sätt eftersom de säger så mycket om den som fäller dem. Eller det går naturligtvis aldrig att veta säkert hur någon annan tänker eller fungerar, men man kan i alla fall reflektera över hur olika personer framställer sig själva genom att skriva som de gör, vilket naturligtvis även gäller mig själv. Många verkar tro att man kan skriva vad som helst på nätet och säger därför en massa saker som de aldrig skulle drömma om att säga direkt till någon. Det är ett djupt problematiskt samtidsfenomen, men jag lämnar det. Här handlar det om hur olika sätt att skriva påverkar synen på den som kritiserar, och om det märkliga fenomenet att den som är kritisk uppfattas vara smartare än den som är positiv.

Jag har lagt märke till att den som dissar en film eller bok på sociala nätverk sällan motiverar sin kritik. Och uttrycker man sig gillande om något kan det omdömet ofta utsättas för kritik, för att man uppskattar något man borde ogilla. Det är som om kritikerna seglar över alla oss andra, som om de ser ner på oss. De vet liksom bättre, vilket jag ställer mig allt mer frågande till. Jag ser det snarare som att kritikerna utnyttjar skammen som alla människor känner när de avslöjas för egen vinnings skull. Den som aldrig är nöjd signalerar något slags upphöjd smak, men jag tänker att det snarare kan tolkas som uttryck för dåligt självförtroende, som ett sätt att slippa ställas till svars för det man säger. Vad är poängen att tala om för andra att man inte tycker det eller detta är bra? Varför inte bara vara tyst? Jag tror vi skulle få ett bättre samhälle om vi fokuserade mer på det som är bra, om fler, oftare, talade om vad de tycker om, istället för allt som de ogillar.

Om jag ska försöka sammanfatta vad det är jag vill säga så handlar det om betydelsen av goda argument och om vikten av att ta ansvar för vad och varför man säger det man säger, oavsett om det är positivt eller negativt. Att okritiskt ta för givet att den som kritiserar är smartare än den som berömmer bidrar inte till ett konstruktivt samtalsklimat, tvärtom. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om fler fokuserar mer på det de tycker om än det de ogillar. Om fler är öppna med och skriver om det de vill berömma och möter det de ogillar med tystnad skulle det inte finnas lika mycket utrymme för mobbare och fler skulle våga säga vad de tycker och dela sina texter och tankar.

Vad har jag lärt av David Bowie?

Ända sedan jag var liten, långt innan jag började lyssna på David Bowie, var det något hos honom som slog an en ton hos mig. Jag minns intervjuer med honom på TV och att han fascinerade mig. På högstadiet, när Scary Monsters kom fick jag upp ögonen för musiken men det var först efter konserten på Ullevi 1984 som jag köpte alla skivorna och spelade in kassettband som slets ner i min Walkman. Konserten på Eriksberg 1987 var tyvärr en besvikelse. Och när jag började studera och fick barn fick jag annat att tänka på. Men även om jag inte köpte de nya skivorna glömde jag honom inte. När The next day kom väcktes intresset till liv, men jag hann inte utveckla det förrän han dog samtidigt som Black Star släpptes, vilket berörde mig mer än jag trodde.

Tråkigt nog var det först efter att han dött som jag på allvar började analysera mitt intresse, men när jag väl gjorde det fann jag å andra sidan en massa nycklar till självförståelse, och det är ju så livet fungerar. Först i efterhand har man facit och det är bara då kan kan förstå på djupet. Han var en outsider och när jag tänker på det idag inser jag att det var detta som fångade mitt intresse. Inte så att jag ville vara utanför, tvärtom, men det är inget man styr över och jag tror idag att hans existens fungerade som ett slags fyr, ett ljus i mörkret. Det var absolut inte så jag tänkte då, men det är så jag tolkar mitt intresse för honom som person. Jag lever inte i hans efterföljd och klär mig inte som honom, men hans inställning till livet och skapande är inspirerande och lärorik.

I dokumentären Moonage Daydream, som jag såg på bio förra året och som jag såg om för en vecka sedan, på Netflix, säger Bowie två saker som fastnat hos mig. Det första handlar om att han efter framgångarna med Let's Dance kände sig tom eftersom han gav publiken det publiken önskade, istället för att kämpa för att försöka få publiken att gilla det han själv gillade, vilket var vad hans skapande handlade om under de första tio, fullkomligt magiska, åren av sin karriär. Det andra handlar om hans sätt att se på meningen med livet. Jaga inte efter en dröm; gör det du tycker om, var närvarande i det du gör och gör det bra, så kommer du att skapa din dröm. 

Jag la märke till dessa båda klokskaper redan första gången jag såg dokumentären, men det var när jag såg den en andra gång som jag på allvar insåg hur mycket de där orden svänger i takt med den jag är och det liv jag lever. Jag har aldrig jagat någon dröm, för jag har aldrig haft någon. Jag har strävat efter att komma bort från saker som jag inte trivs i eller med, och jag har aldrig varit rädd att prova saker. Sen är jag lyhörd. Jag har alltid satt en ära i att göra det jag gör så bra jag bara kan. Idag är jag där jag vill vara och jag gör det jag trivs med och finner intressant och utvecklande under en stor del av de flesta dagarna, så även om universitetsvärlden och samhället förändras oroväckande snabbt till det sämre lever jag det liv jag önskar och känner ingen längtan bort. Det är så nära ett slags drömtillvaro som jag kan hoppas på att komma. Jag har förändrat det jag kan och lägger ingen tid och energi på det jag måste acceptera.

Först på senare år, efter att jag fick min första lärobok antagen, när jag äntligen fick gehör för och möjlighet att göra det jag tror på, har jag kunnat kämpa för att försöka få andra att se värdet i och uppskatta det jag tror på. Och det bidrar till att förstärka känslan av att leva ett rikt och meningsfullt liv. Att få böcker antagna är svårt och det blir svårare och svårare att slå igenom i det allt mer öronbedövande bruset, därför kommer jag aldrig att ta det föregivet att jag ska få ge ut böcker. Skrivandet kan dock ingen ta ifrån mig. Just nu lägger jag sista handen vid manuset till min kommande lärobok, om metod. Nästa vecka ska jag påbörja arbetet med nästa lärobok, om ledarskap. Och under tiden jag väntar på besked från förlaget om min bok om akademisk kvalitet filar jag på språket och detaljerna i det manuset, för jag vet att det finns en uppenbar risk att boken inte antas. Jag har blivit refuserad några gånger på de stora förslagen, men jag kommer i inte att ge upp. Så länge jag finner mening i skrivandet jobbar jag vidare med tankarna och slipar på dess form. Det är kampen för att övertyga och få fler att se och förstå det jag ser och förstår som ger min tillvaro mening, och skulle jag lyckas är det en bonus.

Genom att leva efter dessa enkla principer, vilka fylls med det som passar mig och ger min tillvaro mening byggs drömmen successivt och från grunden, och jag riskerar inte att drabbas av den tomhet som framgång byggd på anpassning efter det som ligger i tiden och som andra gillar leder till. Därmed har jag gjort vad jag kan för att få det så bra som möjligt.

Den kontemplativa förmågan

Vi som lever idag har exakt lika mycket tid till vårt förfogande som alla andra människor i världshistorien. Skillnaden är att vi tvingar oss själva och varandra att fylla tiden med fler och fler uppgifter som hela tiden ska utföras på kortare tid. Det finns massor av saker som kan utföras snabbare utan kvalitetsförlust, men vissa saker kräver tid för att kunna bli bra, och ju mer tid man kan och får ägna åt saken desto bättre. Ägnar man sig åt analytiskt, kontemplativt tänkande står kvaliteten i utfallet i direkt relation till tiden som läggs ner på uppgiften. Prestationskrav och stress är den intellektuella kvalitetens värsta fiende, vid sidan av störmoment av olika slag. Utan tid för eftertanke och möjlighet att dra sig undan i en avskild vrå där tankarna kan utvecklas i sin egen takt finns med andra ord ingen möjlighet att uppnå akademisk kvalitet, och utan akademisk kvalitet i den högre utbildningen blir kunskapen lidande och det gör samhällets investering i forskning och utbildning till ett gigantiskt slöseri. Och när kunskapen och den analytiska förmågan utarmas i samhället, vilket den gör när generation efter generation av studenter lämnar högskolan med ett examensbevis i handen (utan att ha förstått vad det innebär att tänka kritiskt och självständigt), samtidigt som äldre generationer går i pension och dör, blir det på sikt allt svårare för allmänheten att hantera komplexa problem. Därifrån stupar det brant utför för demokratin.

Mitt arbete som lektor har förändrats i grunden och jag undervisar idag i en helt annan högskola än den jag var student och doktorand i och där jag påbörjade min lärargärning. Jag har över 30 års erfarenhet av högre studier och kunskapsutveckling, men jag upplever det sorgligt nog allt mer som att mina kunskaper och min erfarenhet betraktas som en belastning i den kontext jag nu verkar i. Det är så himla sorgligt att tvingas konstatera att jag oftare på senare tid önskar att jag inte brydde mig så mycket. Det tär på mig att tvingas se på och i viss mån vara delaktig i avakademiseringen av högskolan. 

Kunskapen kan bara försvaras om den respekteras, och det gör den tyvärr inte idag. I hög grad beror den bristande respekten för kunskap på att tiden för att kontemplera saknas i den prestationssamhälle som vuxit fram mellan oss människor, vilket gör att man inte vet vad man går miste om. Trots att eftertänksamhet och möjligheten att skapa sig perspektiv, samt möjligheten att låta tänkandet ta den tid det tar, är en förutsättning för kunskapsutveckling, betraktas dessa helt essentiella inslag i forskning och utbildning som slöseri med resurser. Det skulle kunna sägas vara definitionen på galenskap, men eftersom kraven på "en budget i balans" och eviga "effektiviseringar" anses vara tecken på klok förvaltning av alla verksamheter idag är det den som talar om det jag skriver om här som betraktas som tokig. Därför finns ingen ljusning i sikte. Sällan har det gamla ordspråket: Man saknar inte kon förrän båset är tomt, känns mer aktuellt. 

Det finns inga genvägar till kunskap och saknas förutsättningarna blir kvaliteten oundvikligen lidande. Det är ingen åsikt, det är ett faktum. Tyvärr finns en risk att den som påpekar detta uppfattas som en nostalgisk drömmare, naiv förespråkare för något som är omöjligt, eller en illojal medarbetare. Och eftersom den som saknar insikt om problemet inte förstår kritiken -- har man aldrig fått möjlighet att utveckla den kontemplativa förmågan vet man inte vad man går miste om -- behöver kritiken inte bemötas och avakademiseringen fortsätter. Detta är saker jag funderar allt oftare på och kämpar allt mer med i vardagen på högskolan. När den enda frågan jag får efter tre timmars föreläsning om vad som kännetecknar självständigt, kritiskt tänkande är om det kommer att läggas ut instuderingsfrågor för att underlätta läsningen av kurslitteraturen, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Och när jag av ekonomiska skäl tvingas låta sex studenter (som gör en intervju var) tillsammans skriva "samma" uppsats på fem veckor som jag själv gjorde ensam (och med stöd i tio intervjuer), blir det plågsamt uppenbart hur mycket förutsättningarna att bedriva HÖGRE studier har försämrats sedan jag var student.

För att inte förlora mitt förstånd och för att inte tappa tron på det jag vigt mitt liv åt stjäl jag till mig stunder i enskildhet där jag kan läsa och skriva. Lusten att lära och nyfikenheten som drev mig till högskolan och som hållit mig kvar i alla år finns där fortfarande, men idag är läsandet och skrivandet snarare en existentiell fråga. Dagligen och stundligen ser jag tecken på bristande kontemplativ förmåga, inte bara på sociala nätverk där känslan och dumheten ständigt övertrumfar kunskapen. Vill man bli känd och rik och få följare måste man tala till känslorna, för ingen (avrundat) har kontakt med sitt intellekt i den stressade tillvaro alla tvingas hantera. Det faktum att man till och med kan bli president i världens största och mäktigaste demokrati utan att äga någon som helst kontemplativ förmåga säger något djupt oroande om samtiden. Hur ska konflikten mellan Israel och Palestina kunna nå något slags lösning när det enda språk som världens ledare förstår är våld? Hur ska vi kunna få bukt med skjutningar och galopperande gängkriminalitet i Sverige om den enda åtgärd som föreslås och debatteras är hårdare straff? Klimatförändringarna kommer aldrig att kunna hindras utan tid att tänka och en kollektiv förmåga till kritiskt tänkande och kontemplativ förmåga, därtill är problemet allt för komplext.

Den där helt avgörande, kontemplativa, förmågan grundläggs tidigt i livet. Får man ingen inspiration, alltså om föräldrarna inte visar vägen och ger en stöd i hemmet kommer skolan inte att kunna fungera som det är tänkt, och det påverkar naturligtvis i förlängningen höjden på den högre utbildningen. Att tillägna sig kunskap som går utöver rena fakta som man kan plugga in, alltså kunskap om det som är komplext och där sambanden inte är tydliga, tar tid. Liksom med kondition måste man initialt vara beredd på att utsätta sig för sådant som är jobbigt för att det ska kunna gå lättare sedan. Belöningen står i direkt relation till ansträngningen och den kommer sen, inte omgående. I en skola där lärarna förväntas underlätta för elever och studenter kommer allt färre att övervinna hindren som man måste övervinna för att kunna tillägna sig förmågan, och går därmed miste om det som ligger på andra sidan, vilket naturligtvis får konsekvenser för kunskapens kvalitet. Fast även de som övervunnit hindren, tagit sig igenom högskolans grundutbildning och disputerat har idag svårt att praktisera den kontemplativa förmågan eftersom forskare förväntas konkurrera om medel för att kunna producera artiklar på löpande band, dessutom inom allt smalare områden. I en sådan miljö finns ingen förståelse för komplexa problem och frågor som kräver kontemplativ förmåga, och den kollektiva förståelsen minskar successivt i takt med de äldre forskarna går i pension. Högre seminarier betraktas idag helt följdriktigt som slöseri med tid, vilket gör att de löses upp. Idag är det få som kommer ihåg eller ens vet hur det såg ut och fungerade på den tiden när Sverige ansågs ha ett av världens bästa utbildningssystem, och därför saknar man inte och förstår heller inte meningen med att tänka tillsammans.

Tillvaron blir allt mer fragmenterad och överblicken går därmed förlorad. Allt fler drabbas av ett slags tunnelseende, som med tiden blir den allmänna uppfattningen om hur det ska vara. Därför ser allt färre faran med att allt fler låser in sig i filterbubblor där alla bekräftar och eldar på varandras åsikter. Livet och tillvaron blir således allt mer obegripligt och för många allt mer hotfullt, vilket driver på den negativa utvecklingen. Ohälsan stiger och går man till läkaren får man piller som i bästa fall lindrar symptomen, men eftersom den underliggande sjukdomen är kulturellt betingad finns en uppenbar risk att man fastnar i en ond spiral. Problemen som jag försöker beskriva liknar i mångt och mycket ett moment 22, för om man inte inser betydelsen av att stanna upp och tänka efter, om man inte förstår värdet av att lyssna på sin kropp och på andra människor samt världen man lever i, blir det svårt att ta till sig talet om värdet av att läsa avancerade böcker och tänka tankar som går på djupet, vilket krävs för att man ska kunna skaffa sig den typen av perspektiv på tillvaron som behövs för att förstå verkligheten i sin fulla vidd på ett adekvat sätt. Problemet förvärras av att både förståelsen för värdet av och respekten för den kontemplativa förmågan, samt inte minst kompetensen att använda den, måste vara kollektiv. Det kommer aldrig an på vad enskilda kan, vet och förstår, det är alltid den generella nivån i befolkningen som helhet som räknas. Jag vägrar tro att det är kört, och även om det är så kommer jag aldrig att ge upp kampen.

Ser du också problemen jag pekar på och värnar även du den kontemplativa förmågan: Sprid gärna den här posten, för det krävs för att tankarna ska kunna bryta igenom det allmänna bruset.

Människan, en aningslös och kännande maskin?

Här i veckan var det ett kort inslag i Aktuellts kulturnyheter som handlade om att svenskarnas bokläsande tydligen fortsätter att gå ner. Det var över på någon minut, bara ett kort konstaterande, men det skrämde mig och jag kan inte riktigt släppa det. Efter konstaterandet fick man se några klipp från stan. ”Det är tråkigt att bara sitta ner”, skrattade en yngre tjej. En pojke stod vid sin mamma och sa att han läste varje kväll. "Det är jag som lärt honom", sa mamman. Sen åter till studion. ”Tack för ikväll”. Ingen analys, ingen diskussion, bara ett kort konstaterande och några röster från vanligt folk. I kulturnyheterna!? Jämför det med när börsen går ner. Då blir det krigsrubriker och ekonomiska experter och sparekonomer kallas in för att ge råd och analysera riskerna. Läsande är en helt central del av det som gör oss människor till människor, så det är ingen liten sak att folk läser allt mindre, och att så många bryr sig så lite är ett illavarslande tecken på bildningens och kunskapens egenvärde.

Vad man läser och hur man läser spelar en avgörande roll. Många väljer att lyssna på böcker istället, ofta samtidigt som de gör något annat. Idag måste man kunna multitaska, sägs det. Men det är ingen unikt mänsklig egenskap, läser jag i boken Trötthetssamhället, av Byung-Chul Han. Evolutionen har tvingat fram den egenskapen (om det nu är så det fungerar). Djuren på savannen måste kunna äta samtidigt som de har koll på omgivningen, annars finns en risk att de blir dödade. Det är dock ingen intellektuell förmåga. Ju fler saker man gör samtidigt, desto ytligare blir tänkandet och "läser" man samtidigt som man gör något annat blir det svårart att ta in meningen i det man läser. Om det bara är information eller förströelse går det nog att hänga med, i alla fall hjälpligt. Och om det man lyssnar på verkligen fångar en styrs naturligtvis uppmärksamheten dit. Men det är omöjligt att ta till sig tankar som går på djupet eller tillägna sig abstrakta tankegångar om man inte är fullt fokuserad på det man gör. Det faktum att att allt fler överger pappersboken är med andra ord ingen liten sak.

Förändringen i synen på bokens och läsandets värde ligger i linje med andra förändringar som oroar lika mycket. Paradigmskiftet tar sig en rad olika uttryck, men det bygger på en kombination av fascination för maskiner och algoritmer och ett förakt för det mänskliga och det får kraft av okunskapen om vad som driver förändring. Människans fallenhet för att lyssna och lita på auktoriteter spelar också en viktig roll, vilken drivs dels av önskan att slippa ta ansvar, dels av uppgivenhet inför komplexitet, dels av drömmen om en frälsare som ska leda gruppen mot en ljus framtid. 

Förändringarna är del av samma rörelse som ytterst handlar om att allt fler människor allt mer försöker likna en maskin. Just nu är AI hetare än någonsin, men drömmen om artificiell intelligens är aningslös och den bygger på känsloargument. Vi måste ingenting, för det är (fortfarande) människor och mänskligt beslut som driver utvecklingen i den riktning som den tar sig, därför är det problematiskt när auktoritet hävdar att att det är av nöden tvunget att göra si eller så. Maskiner kommer ALDRIG att kunna konkurrera på människans villkor, av det enkla och självklara skälet att maskinen aldrig kan bli en människa. Skulle maskinerna utveckla ett medvetande skulle det per definition vara väsensskilt från hur människor fungerar.

I boken Trötthetssamhället, som handlar om konsekvenserna av utvecklingen som diskuteras ovan läste jag om ”förlusten av den kontemplativa förmågan”, och tänker att det är där vi är idag, som kollektiv betraktat. När vi effektiviserar allt försvinner inte bara tiden att tänka, även förmågan att göra det går förlorad. Förlusten av förmågan att tänka är mer skrämmande än de vidriga krigen som rasar just nu i vårt relativa närområde och klimatförändringarna som förr eller senare drabbar oss alla. För med en kollektiv förmåga att tänka kan krig förhindras och klimatförändringar vändas, men utan människans intellektuella förmåga, som är just mänsklig och därför aldrig kommer att kunna övertas av någon algoritm, går vi oundvikligen med öppna ögon mot vår egen undergång.

Trots att riskerna borde vara uppenbara håller mänskligheten på att successivt närma sig maskinerna, som idag utgör idealet och därför betraktas som en auktoritet man måste följa, oavsett vad man tycker eller tror. Med hjälp av kirurgi och botox samt olika slags filter skapar många människor idag en illusion om att utseende är något man väljer och att det är ett permanent attribut, vilket är motsatsen till hur livet fungerar. Det är bara ett trivialt och tragiskt exempel på förnekelse av det unikt mänskliga. Andra exempel är den allt aggressivare digitaliseringen av allt fler aspekter av vardagen och livet, vilken tvingar människor att jämföra sig med maskinerna som vi aldrig kan vinna över. Jakten på effektiviseringsvinster och strategierna för målstyrning och kvalitetssäkring drivs av en ekonomisk logik som algoritmer är bättre på att förstå och ansvara för än människorna som därmed frivilligt underordnar sig maskinerna, genom att försöka likna och konkurrera med dem.  

Börjar man leta efter tecken på vart vi är på väg finner man dem allt oftare och i allt fler sammanhang. Strävan efter att vara och fungera som maskiner i kombination med föreställningen att pengar är det högsta goda gör att vi människor ser varandra som ett potentiellt hot. Här i veckan skrev jag ett antal inlägg om detta på Twitter, som Elon Musk -- en av de fyra eller fem människor som har makt över utvecklingen och som tjänat ihop sin enorma förmögenhet, som ger honom närmast oinskränkt makt över alla andras liv och tänkande -- döpt till X. Tyvärr flimrade inläggen bara förbi i flödet som styrs av känslor, ju starkare desto bättre för det regerar mer data som övervakningskapitalisterna säljer till högstbjudande för att få oss att efterfråga och köpa det marknadens aktörer vill att vi ska köpa, så därför publicerar jag dem här.

Det var inte bättre förr, sägs det. Men när jag var student respekterades forskare för sina breda och djupa kunskaper. Idag avgörs respekten av hur mycket pengar man drar in och hur många publikationer man producerar.

Välkommen till misstänksamhetssamhället, där allt och alla utgör ett potentiellt hot mot dig och där alla därför måste underkasta sig kameraövervakning, visiteringar och nyckfulla förbud, där du ALDRIG kan eller får vila i nuet och ta vara på livets fina stunder.

När hotbilden ökar är det väl allas vaksamhet och försiktighet som behöver öka, inte kontrollerna och restriktionerna? Ett öppet och demokratiskt samhälle måste fortsätta vara just det, annars terroriserar vi oss själva, och vad är då poängen med allt?

Väskförbud låter som en trivial åtgärd, men det innebär att vardagen förändras i grunden. Det är sällan man går direkt hemifrån och sen tillbaka till ett evenemang. Och effekten av att alla betraktas som misstänkta ska inte underskattas. När är det safe att avskaffa förbudet?

Ett samhälle som ser människor som ett hot, ett hinder eller en onödig kostnad, vad fan är det för samhälle?

För att hålla min egen intellektuella förmåga vid liv skriver jag böcker och stjäl till mig stunder av koncentration där jag i tystnad kan försjunka i och fokusera på innehållet i filosofiska böcker och tankeväckande romaner som handlar om djupt mänskliga dilemman. I arbetslivet finns inte tid att tänka, än mindre mötas för att tänka tillsammans med andra människor. Det är orsaken till att jag skrivit en bok om akademisk kvalitet, vilken jag bloggat om här (se posterna som publicerades förra veckan). Och just nu är jag upptagen med slutredigeringen av en bok om Nietzsche. Följande citat reflekterar jag inte över i den boken, men det är skrämmande att se hur en som levde på 1800-talet redan då såg vad som låg i farans riktning. I boken Mänskligt alltförmänskligt, skriver Nietzsche följande:

Den verksamma människans största brist. -- Verksamma människor utmärks ofta av frånvaron av högre verksamhet: jag menar individuell. De är verksamma som ämbetsmän, köpmän, forskare, det vill säga som artvarelser, men inte som enskilda och alldeles särskilda människor: på den punkten är de overksamma. --Det olyckliga med verksamma människor är att deras verksamhet nästan alltid är en smula oförnuftig. Hos exempelvis en penningsamlande bankir frågar man förgäves efter ändamålet med hans rastlösa verksamhet: den är oförnuftig. De verksamma rullar så som stenen rullar, enligt mekanikens dumhet. -- Alla människor sönderfaller, som i alla tider så ock idag, i slavar och fria människor; för den som inte har två tredjedelar av sin dag för sig själv är en slav, han må sedan vara statsman, köpman, ämbetsman eller forskare. (Nietzsche 2000, 172 i Samlade skrifter, band 3)

Det var Byung-Chul Han som gjorde mig uppmärksam på aforismen. Han analyserar i sin bok rörelsen från disciplinsamhället (se Foucault), över kontrollsamhället (se Deleuze), till dagens prestationssamhälle, där människan tvingar sig själv att konkurrera med maskiner, vilket är en kamp som vi aldrig kan vinna och som dessutom gör oss sjuka. Och där prestation är viktigare än kontemplation kommer maskinerna att vinna, men inte för att de är bättre än människorna utan för att människorna inte värderar det unikt mänskliga tillräckligt mycket.

Aldrig någonsin tidigare i utvecklingen av livet på jorden har det funnits ett större behov av att stanna upp och tänka efter. Istället anklagas den som uttrycker minsta lilla oro över vart vi är på för att vara naiv. Kritiken mot digitaliseringen och utvecklingen av AI är den samma som när tågen infördes, säger man. Men det är inget argument, för kritiken mot tågen var en rädsla byggd på känslor för det okända. Hotet som digitaliseringen medför är reellt och går att belägga empiriskt. Paradoxalt nog är det ett moment 22, för det krävs intellektuell och analytisk förmåga samt en vilja att förstå för att se vart vi är på väg, och den förmågan är vi på väg att överge med hänvisning till aningslösa känsloargument. Den som inte läser böcker vet inte vad hen går miste om, och samma gäller kunskapen. Ignorans och dumhet övertrumfar kunskapen, men bara i sammanhang där kunskapen anses sakna värde.

Hur skulle vi annars göra, tänker du?

Här i veckan var jag och såg utställningen om Banksy på Eriksbergshallen, vilket blev en ganska omvälvande upplevelse. Jag kände så klart till honom, och många av verken är ju kända, men det var något helt annat att få en samlad bild av hans konstgärning. Verken väckte så många tankar om samtiden och de samhällen och den kultur vi människor skapat. 

Banksys konstverk väcker så många frågor, han har en enastående blick för vad som betyder något och kommenterar företeelser som konsekvent belyses ur den underordnades perspektiv. Även om allt var tänkvärt och kändes viktigt var det särskilt två verk grep tag om mig, som jag inte kan släppa. Det ena är den här.

Idag känner sig allt fler allt otryggare och det ropas allt oftare på fler poliser. Frågan är om det leder till trygghet, eller om det i själva verket underblåser otryggheten. Bilden berör mig, för jag vill inte leva i ett samhälle där våld betraktas som en lösning. Hårdare tag mot brottslingar låter bra, (det drabbar ingen oskyldig), men det leder till att vi får ett hårdare samhälle eftersom kriminella inte har några planer på att åka fast. När poliserna blir fler och beväpnar sig mer eskalerar våldet, för kriminalitet är ett symptom på något annat. Bilden som visar konsekvenserna av hårdare-tag-politiken och den förmedlar samma kusliga känsla som närvaron av tungt beväpnad polis ger upphov till. 

Den andra bilden som grep tag är den här, som går att tolka på många olika sätt.

Jag ser den som en bild av hur Trump bemöttes innan han valdes till president, men även efter och i viss mån fortfarande. Populismen som Trump är en representant för är både ett sjukligt begär efter något som inte är bra för någon, och en obehaglig personkult där väljare förvandlas till anhängare som okritiskt följer ledarens minsta vink. Bilden är en påminnelse om att kunskapen aldrig blir mer användbar och värdefull än vi människor låter den bli. Dumhet går bara att bemöta med kunskap i ett samhälle och en kultur där forskningens resultat respekteras, och så ser det inte riktigt ut i vårt samhälle idag. Människor som skrattade åt först Trumps kandidatur, sedan hans presidentskap och nu hans återvalskampanj blir ett slags möjliggörare eftersom populismen växer när den inte tas på allvar. Och med allvar menar jag inte att man ska lyssna på folks oro (det vill säga införa strängare straff och anställa fler poliser med kraftfullare vapen bara för att väljarna kräver det) eller legitimera populistiska politiker genom att liera sig med dem för att få makt. Man måste förstå vad det är för destruktiv kraft det handlar om och utarbeta strategier för att undanröja efterfrågan på den typen av politik som bygger på hur det känns, inte på vad vi vet, och som bara bryr sig om en enda sak: vad man kommer undan med. 

Övertygelsen om att sanningen alltid vinner och att människor alltid är rationella är djupt problematiska villfarelser, det är inte så det fungerar. Människor vet ens massa, men alla har inte förmågan att förstå och använda kunskapen, många vill inte ens lyssna på forskning utan litar mer på dem som säger vad de vill höra.

Banksy ställer frågor och pekar på saker som får en att tänka efter, han har inga svar. Och det är så jag ser på kunskap och lärande också. Vetande går inte att googla fram, bildning som är förutsättningen för att kunna ta kloka beslut tar tid att skaffa sig och vill eller kan man inte överge sina övertygelser efter att man överbevisats om att de saknar grund, kommer man aldrig att kunna röra sig uppåt i vetandets hierarki. 

Några ord om rubriken till bloggposten bara, sen återgår jag till helgvilan och uppladdningen inför veckan som kommer. Jag valde den för att den fångar logiken som ger oss hårdare straff, fler poliser och mer populism. Den bygger på den djupt problematiska, men ändå mänskliga, uppfattningen att alla frågor kan besvaras med antingen eller. Antingen är du med mig eller mot. Har man anammat den synen på kunskap kommer man bara att kunna tänka i dikotomier. Öga för öga, tand för tand och blodshämnd känns bra, men det finns inget stöd i någon vetenskap om att det fungerar, tvärtom banar den tanken väg för totalitära regimer. Ska vi kunna värna demokratin och det öppna samhället måste vi förstå det och utveckla kompetens att hantera komplexitet. Det finns varken några enkla lösningar eller gratis luncher, vi måste inse att behöver vi inte betala är det vi som är varan. Vad är vår integritet och frihet värd?