söndag 14 juli 2024

Så här ser jag på tredje uppgiften

Kunskapsutvecklingen i ett samhälle står på många olika ben, till exempel en fungerande grundskola, forskning, undervisning/studier på universitet, en kunnig och intresserad, läsande allmänhet och inte minst medier som tar sitt upplysande och granskande uppdrag på allvar. Alla benen behövs och är lika viktiga för att demokratin ska fungera och för att ett långsiktigt hållbart samhälle ska kunna byggas, från grunden. Eftersom högskolans så kallade tredje uppgift bidrar till att hålla kunskapen levande i samhället, vilket är förutsättningen för högskolans första och andra uppgifter, fungerar den tredje uppgiften som ett slags grund för övriga uppgifter, den är en av kunskapens allra viktigaste ben. Tyvärr är den uppgiften, tillsammans med bildningen och allmänhetens läsning av tryckta böcker ofta missförstådd och styvmoderligt behandlad.

Tyvärr är förståelsen för vad kunskap är och hur vetenskap faktiskt fungerar, liksom respekten för hur komplext arbetet med att undervisa faktiskt är, generellt sett dåligt utvecklad i dagens samhälle, och därför kommer kunskapen inte riktigt till sin rätt i samhället. Med utgångspunkt i ovanstående tankar vill jag säga några ord om högskolans tredje uppgift, i min eviga strävan efter att förmedla förståelse för kunskapen och dess förutsättningar.

Politik handlar om vilja, den ska balansera på det omöjligas gräns, och den ska vara något annat än vetenskap. Så länge politikernas förslag inte utmanar eller strider mot vetenskapen är allt i sin ordning. Idag avfärdar dock många politiker vetenskapliga resultat som strider mot deras ideologiska övertygelse och den politik väljarna valt att rösta på. Och populister som vill ha makt till varje pris och därför medvetet sprider lögner är både kunskaps- och demokratividriga! Lägg därtill det faktum att medierna inte tar sitt granskande uppdrag på allvar, delvis eftersom journalisternas värde mäts med utgångspunkt i hur mycket digital trafik de kan generera och hur många lösnummer som säljs, blir det uppenbart att allt förr eller senare går åt helvete. Vi rör oss oroväckande nog snabbt i den riktningen.

Vetenskapens uppgift är att utveckla kunskap, vilket försvåras om politiker och högskoleledningar premierar forskare och lärosäten som lyckas bäst i konkurrensen om nyckeltal, och om medierna bara sprider forskningsresultat som väcker känslor och kan skapa rubriker. Det är orättvist att klandra forskare som griper sig an det vetenskapliga uppdraget som om det vore en tävling om vem som kan producera flest artiklar, för det är just det som premieras i dagens (allt mer oakademiska) system för forskning och högre utbildning, men om problemet inte uppmärksammas kan ingen förändring komma till stånd och då är både den första (forskningen) och andra uppgiften (undervisningen) hotad, vilket förvandlar den tredje uppgiften till oigenkännlighet.

Kunskapen behöver inte bara spridas i samhället, den måste även hållas levande och diskuteras av allmänheten för att bli användbar. Problematiskt nog är det idag snarare forskningens resultat som sprids. Och ofta är det inte ens resultaten av vetenskapliga studier som når spridning, utan snarare klickjagande journalisters mer eller mindre rättvisande tolkningar av forskarnas arbeten. Enda sättet att hindra en sådan utveckling är en kunnig allmänhet som granskar alla påståenden kritiskt. Problematiskt nog är förståelsen för vilka problem som avsaknaden av en kollektiv kritisk förmåga riskerar leda till bristfällig i samhället idag. Därför kan resultaten av enskilda studier upphöjas till sanningen, som ser ut att förändras hela tiden när nya studier visar andra resultat, vilket i sin tur riskerar leda till att en ointresserad allmänhet uppfattar det som att forskarna inte kan enas eller bestämma sig för hur det är, och därför anammar uppfattningen att forskarnas oenighet är ett giltigt skäl att inte ta vetenskapen på allvar, vilket är en ”kunskapssyn” som driver efterfrågan på populism.

Kunskapen är en komplex helhet, en dynamiskt föränderlig storhet. Och för att kunna använda den är det avgörande att man förstår och respekterar detta. Den insikten och ödmjukheten inför svårigheten som all verkligt vetenskaplig vetenskap är behäftad med är långt viktigare än att vara uppdaterad om vad som händer vid forskningsfronten, både för forskare och för allmänheten, politikerna och medierna. För att kunna uttala sig i namn av vetenskap räcker det aldrig att hänvisa till en eller flera ”väl genomförda” studier och (tolkningen av) deras resultat. Eftersom kunskapen fungerar som den gör varken kan eller får den bli en angelägenhet för experter, kunskapssamhällen växer fram underifrån och blir hållbara genom allmänhetens intresse för forskarnas arbete och vetenskapens resultat, vilket granskande medier utgör en garant för.

Med hänvisning till ovanstående resonemang argumenterar jag för att högskolans så kallade tredje uppgift är minst lika viktig som forskningen och undervisningen. Jag ser på mitt arbete som lektor som att det handlar lika mycket om att skapa kunskap och främja studenternas lärande som att sprida såväl resultatet av egen och andras forskning i samhället, som att hjälpa en bred allmänhet förstå, dels vad kunskap är, dels vad som kännetecknar kritiskt, vetenskapligt tänkande. Och den tredje uppgiften ser jag som en integrerad del av arbetet. Det är en allt annat än enkel uppgift, men just därför är den viktigt och det är också anledningen till att jag finner den intressant.

Den tredje uppgiften handlar som jag ser det inte (huvudsakligen i alla fall) om att popularisera forskningsresultat. Det är en mycket mer komplex och viktig uppgift än att sprida resultat. Utan en bred förståelse, i samhället som helhet, för vilka förutsättningar som finns att forska och uttala sig i namn av vetenskap, kommer spridningen av forskningsresultat varken att leda till att kunskapsnivån höjs bland befolkningen som helhet, eller att förmågan att använda kunskapen generellt sett ökar. Den tredje uppgiften handlar om detta.

Flyktlinjer är ett sätt att arbeta med tredje uppgiften, men det är också ett sätt för mig att arbeta med såväl forskning (om kultur) som mitt eget och läsarnas lärande. För att sammanfatta det jag vill säga med denna bloggpost vill jag påpeka att jag med mina inlägg vänder mig mot uppdelningen av universitetets olika uppgifter. Jag ser första, andra och tredje uppgiften som en integrerad helhet. Det går inte att få det ena utan att värna de övriga. Så när den tredje uppgiften nedprioriteras eller till och med betraktas som en belastning för enskilda forskare går det inte bara ut över forskningen och förutsättningarna för att bedriva högre utbildning, det påverkar även kunskapskvaliteten generellt i samhället.

Forskare har ett ansvar att engagera sig i samhällsdebatten, men inte som experter (för det ingår i forskningsuppdraget), utan som engagerade och kunniga medmänniskor. Det är en viktig del av tredje uppgiften att vara engagerad i samhällsutvecklingen, inte genom att kriga med fakta utan för att bidra med kunskap med utgångspunkt i väl underbyggda argument för olika ståndpunkter. Forskare har inte automatiskt rätt och det som sägs av forskare kräver lika goda argument som alla andras påståenden för att tas på allvar, men om allmänheten inte förstår hur kunskap blir kunskap och hur vetenskapligt arbete fungerar, riskerar samhällsdebatten att urarta i allas krig mot alla. Och där spelar snart fakta ingen roll.

Den tredje uppgiften ser jag som nyckeln till demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Det är en uppgift som inte går att målstyra eller kvalitetssäkra, den måste bygga på tillit och inte minst många människors (både sändare och mottagare) engagemang. Och för att arrangemanget ska fungera måste både forskare och alla andra som påstår saker vara öppna för att granskas kritiskt. Tredje uppgiften är allas angelägenhet, bara så kan den fungera.


söndag 7 juli 2024

Ett tänkt, men refuserat, förord

Alla texter jag skriver fungerar inte, även om de innehåller tankar (som jag anser vara) värda att sprida. Det är en av poängerna med bloggandet. Den här texten skrevs ursprungligen i akt och mening att vara del av förordet till en lärobok som jag arbetar med. Jag vet ännu inte om boken kommer att bli antagen för publicering, möjligen är innehållet väl likt det jag skriver om i mina andra läroböckerna, men med stöd i min egen undervisningsvardag ser jag ändå ett värde i nedanstående tankar. Därför publicerar jag dem här.

Kunskapens väg är spännande att slå in på. När man hittar in i och lär sig navigera och röra sig i vetandets värld blir vardagen rikare. En större andel av innehållet i radio- och TV-program, och fler av tidningartiklarna och inläggen på nätets sociala nätverk makes sense, i brist på ett svenskt ord. Verkligheten blir begripligare om man förstår vad kunskap är och hur vetenskap fungerar, och med ökad insikt följer ett yttre lugn och en inre ro. Den som vet och kan förstår mer av det som händer i vardagen och samhället och blir mindre överraskad, vilket leder till att man kan ta klokare beslut.

Eftersom nyckeln till mina egna studieframgångar är att jag aldrig har varit rädd för att misslyckats är det en central del av min kunskapssyn. Det var så jag hankade mig fram genom grundskolan. Betygen som i de flesta ämnena var dåliga handlade inte om mig, utan om resultatet av arbetet. Om jag inte pluggat till ett prov blev jag därför inte besviken när betyget blev dåligt. Jag visste ju var min egen ambitionsnivå låg, och lärandet har alltid varit viktigare för mig än andras uppskattning. När jag väl sökte mig till komvux läste jag med helt andra ambitioner. Och där blev gensvaret från lärarna ett annat och jag fick högsta betyg i de flesta ämnen. Det gjorde att jag vågade söka mig till universitetet, och där upptäckte jag att jag kunde jag göra mig själv och min intellektuella förmåga rättvisa, om förutsättningarna för det är de rätta. Jag inser att det inte går att undervisa om detta, så jag skriver om mina erfarenheter här i förordet, för att visa på vikten av rätt inställning till studierna. Alla är olika, men förmågan att lära av misslyckanden är en nyckelkompetens. 

När jag gick i grundskolan trodde jag aldrig att jag skulle bli lärare, och att jag skulle arbeta som forskare fanns inte ens i min föreställningsvärld. Som elev saknade jag av olika anledningar motivation och brottades med känslan av skoltrötthet, därför fick jag dåliga betyg och hamnade i ett lågkvalificerat arbete där ledan ganska snart blev ännu större än skoltröttheten. Efter några år i ett yrke jag inte trivdes med vaknade lusten att studera. Hösten 1991 tog jag mig på skakiga ben uppför trappan och in genom den tunga dörren till Sveahuset på Västra Hamngatan i Göteborg, där institutionen för Etnologi låg. Jag vet inte varför jag fastnade för just det ämnet men det var där jag fann min väg in i akademin. Det spelade inte så stor roll för mig vad jag studerade, för jag såg studierna på universitetet som en utmaning, det var lusten att lära som drev mig dit och som har hållit mig kvar. Genom åren av studier, forskning och undervisning har jag samlat på mig massor av erfarenheter och tankar om lärande och kunskap, men i grund och botten är jag densamme i dag som jag var den där första dagen på högskolan. Jag har lärt mig mer än jag trodde var möjligt men har fortfarande minst lika mycket kvar att lära och är lika förundrad i dag som jag var när jag började studera. Den här boken handlar om att förklara och förmedla den känslan och om att visa hur betydelsefull den är för framgång i högre studier. 

Även om man måste visa tillbörlig respekt för kunskapen är det olyckligt om man låter sig förlamas av vördnad för lärarna eller högskolan som institution. Som nybliven student vågade jag inte vistas i lokalerna när vi inte hade föreläsningar, men snart tog lusten att lära överhanden och jag tvingade mig att övervinna min ängslan. Viljan att vara i den akademiska miljön och lära känna människorna där var starkare, och det är jag tacksam för. Jag har nämligen insett att kunskapen inte bara finns i böckerna och inte endast är något man redovisar på tentor, vid seminarier och i uppsatser. Kunskapen är mycket större och viktigare än så, och ingen klarar av att utveckla nya insikter, som håller för en vetenskaplig granskning, på egen hand. Därför uppmanar jag dig som student att ta vara på tiden och alla möjligheter till lärande och intellektuellt utbyte som erbjuds på högskolan. Om du engagerar dig tillsammans med likasinnade och samverkar med dina lärare kan jag lova dig att studietiden blir både roligare och känns mer meningsfull och att chanserna att du lär dig mer och bättre ökar dramatiskt.

Min bildningsresa har gett mig kunskaper men också förberett mig för strapatserna längre fram. Att forska och inte bara lära sig nya saker utan även producera ny kunskap är mödosamt, och det finns inga garantier för att man lyckas. För att nå framgång med studier och vetenskapligt arbete måste man ständigt konfrontera sina egna tillkortakommanden och får inte se svåra utmaningar som problem. Belöningen för väl utfört arbete kommer alltid långt senare. Med detta sagt vill jag vara tydlig med att jag inte tror att  problem och vedermödor är ett självändamål. Det måste finnas balans mellan lycka och leda samt problem och lätthet under studietiden för att mixen ska fungera och hjälpa en att utvecklas. Den som undviker att konfronteras med sina svagheter och inte vill lära sig hantera svåra problem som bara kan lösas genom att inte tappa sugen, trots att man misslyckas gång på gång, kommer att få svårt att utvecklas som människa, vilket i grund och botten är vad högre studier handlar om. Visst gör det ont när knopar brister, varför skulle våren annars tveka, som Karin Boye, skriver.

Den som lärt sig ta eget ansvar och förstår betydelsen av att låta sig utmanas, som inte räds det svåra och komplexa, den som finner glädje i läsandet, skrivandet och utvecklingen av ny kunskap, kan under resten av livet dra nytta av erfarenheterna och skörda frukterna av sina egna mödosamma strävanden och försöken att lyckas. Ju mer motstånd man klarar av, desto större möjligheter att dra lärdom har man – om man tillägnat sig ett sådant mindset. Liksom belöningen för hård träning kommer på sikt utvecklas kunskapen som man behöver först efter hand. Kanske kan man säga att ju roligare man har det i skolan och på universitetet, desto tråkigare och jobbigare liv riskerar man att få. Och omvänt: ju mer grus i maskineriet och ju besvärligare umbäranden och utmaningar man utsätter sig för och kämpar med under studietiden, desto rikare och roligare blir livet sedan.

Vill man verkligen veta måste man vara öppen för att man kan ha missförstått, och man måste lyssna, tänka själv och ta ett stort eget ansvar och göra vad man kan för att faktiskt försöka förstå på egen hand och inte skylla på lärarna om man får underkänt. Förstår man varför man läser på högskolan inser man dels vad man söker efter, dels att svaren på de allra flesta frågorna ger sig om man bara tänker efter lite och tar eget ansvar. Som lärare vill jag dels hjälpa studenterna att utveckla förmågan att lära och bygga upp förståelse för kunskapen och dess unika karaktär, dels visa hur man kan göra för att utveckla förmågan att värdera olika påståenden kritiskt och på egen hand. Jag vill med den här boken försöka bryta mönstret av beroende som många i dag tyvärr kommer till högskolan med. Som lärare och läroboksförfattare vill jag inte bli sedd som en auktoritet som bestämmer hur någon annan ska tänka och vad man ska säga eller göra. Jag vill möta studenterna på halva vägen och lära mig av det som händer i mötet mellan oss. 

Som student gör man tidigt ett av sina viktigaste val, ofta utan att vara medveten om det. Antingen betraktar man utbildningen man kommit in på som ett slags trampolin eller som en katapult (se Nehls 2020). En katapultutbildning skickar snabbt, enkelt och utan ansträngning ut studenterna i samhället och livet – ju snabbare och längre, desto bättre. En trampolinutbildning bjuder däremot motstånd och utgör ett slags plattform att ta spjärn emot för att på egen hand hoppa ut över vattnet och landa på bästa sätt. I en trampolinutbildning handlar undervisningen inte om betygen, utan om det som händer sedan, om hur bra man klarar hoppet ut i samhället, om hur vackert och väl genomfört det är och vilken svårighetsgrad man klarar av. Efter båda utbildningarna finns en risk att man kraschlandar ute i samhället, men den som ser sin utbildning som en trampolin kommer att ha lättare att ta sig upp igen på egen hand och försöka på nytt.

Genom att visa för sig själv att man kan, att man vet, förstår och klarar att hantera svårare uppgifter än förut, och kanske också är bättre på det än andra, blir man tryggare som människa, självförtroendet växer, och därigenom kan man höja ribban och hålla utmaningen vid liv. Lätt fånget, lätt förgånget är en insikt som gäller på livets alla områden. Gratis, fritt, enkelt och roligt är kanske lockande i det korta perspektivet, men i längden är det förödande för allt vad lärande och kunskapsutveckling heter. Livet innehåller både leda och lycka, sorg och stunder av eufori. Så är det med studierna på högskolan också. Det är dock vägen fram som är mödan värd. Vetenskap och högre studier handlar om att söka efter sådant man inte har (ännu), och ju bättre man är på att fortsätta söka även om det ser hopplöst ut och trots att chansen är liten att man hittar det man hoppas finna, desto större är utsikten att lyckas som student och att livet blir långt och levs i en känsla av meningsfullhet och tillfredsställelse oavsett vad man gör efter att man tagit sin examen. Utmaningen för mig som lärare är att man aldrig kan tvinga någon att lära, bara skapa förutsättningar för och locka studenter att förstå och ta till sig samt utveckla kompetens att använda kunskap. 

Ju högre upp i utbildningssystemet man rör sig, desto mer flyttas det pedagogiska ansvaret för studierna från lärarna till studenterna. Målet är att bli helt självständig, eftersom det är vad som krävs för att klara av att ta nästa utbildningssteg, från student till doktorand och senare forskare, alternativt för att ansvara för kvalificerade uppgifter ute i arbetslivet. Syftet med högre utbildning är inte att överföra kunskap utan att främja förståelsen för och utvecklingen av ny kunskap. Den högre utbildningen och dess akademiska kvaliteter står och faller med lärarnas och studenternas gemensamma intressen att värna det som är högre i högre utbildning och deras ömsesidiga förmåga att samverka med mer och bättre kunskap som mål.Högskolelärarens uppgift är inte att förmedla fakta, utan att förmedla förståelse för vikten av att reflektera över, analysera påståenden och tänka kritiskt kring hur man kan förstå angelägna samtidsfenomen tillsammans med andra människor. Skillnad mellan fakta och kunskap är viktig att lägga märke till och förstå. Fakta kan uttryckas tydligt och brytas ner i hanterliga bitar som förklaras var för sig och sätts samman till en fungerande helhet. Fakta är manifesta, det vill säga klart framträdande, observerbara, direkta och uppenbara. Fakta är antingen rätt eller fel och de går att finna med hjälp av Google. Därför går fakta att beskriva och få direkt tillgång till, medan kunskap bara kan gestaltas och nås indirekt. Kunskap är något annat, den går inte bara att samla in och presentera. Den är latent, delvis dold och därför vag till sin natur. Det handlar om en undflyende kvalitet. Kunskap är en mer eller mindre komplex helhet som inte går att dela upp i mindre delar utan att något väsentligt går förlorat.

Vetande växer genom utvärdering och omvärdering, och man måste röra sig och förändras tillsammans med kunskapen. Det går inte att slå sig till ro med det man vet och kan. Vad som hålls för sant förändras i ljuset av nya insikter och när forskningsresultat vederlägger gamla sanningar. Därför är det viktigt att både äga förmågan att lyssna kritiskt och ha insikter i hur man bedömer kunskap. Vetenskap och akademisk utbildning handlar om att tänka kritiskt och om att lösa upp problem, det vill säga gå till botten med orsaken till att problemen uppstår för att inte riskera att man bara lindrar symptomen. Och det är generiska färdigheter och förmågor, långt viktigare än förkroppsligad information och tillgängliga fakta. Studier på högskolan handlar mer om att utveckla dessa förmågor och färdigheter än om att samla och förvalta kunskap. Så har det alltid varit, men i dag förändras samhället fort. Aldrig förut i mänsklighetens historia har kunskap och information varit så enkel att nå som nu, därför blir förmågan att tänka som en forskare med tiden bara viktigare och viktigare.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att reflektera över vilken inställning man har till det man gör. Förväntningarnas makt över tanken är stor och är man inte vaksam kan de sätta förmågan till kritiskt tänkande ur spel. Kunskapen i centrum kan ses som ett slags lärandets mantra eftersom alla verkligt viktiga insikter uppstår i arbetet med att försöka begripa den föränderliga tillvaron. Lärare kan inte styra kunskapsutvecklingen eller kontrollera utfallet, bara med hjälp av kunskap och erfarenhet påverka det som händer i mötet med studenterna. Varje fråga läraren får och reaktionerna hen möter, allt som händer i lektionssalen, påverkar den intellektuella miljön och förutsättningarna för lärande. 

För att forskning och högskolestudier inte ska bli en regelföljande verksamhet och för att värna akademins intellektuella kvaliteter krävs en vidare syn på kunskap och ett friare sätt att tänka kring vetenskapliga metoder och framställningssätt. Den högre utbildningen kan bara bli högre om högskolan är en plats där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Lärare och forskare lyssnar man på för att de kan något, för att de vet och kan visa hur och varför, inte för att de innehar en akademisk titel. Både som lärare och student måste man lära sig hantera flera starka och ofta motstridiga interna och externa krafter liksom den dynamik som uppstår i mötet med andra. Om det är kunskap man söker gör man därför bäst i att vänja sig vid motstånd, svårigheter och ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter den kunskap som ytterst är syftet med hela verksamheten. Det är i samtal där olika viljor och tankar möts som man utvecklas som människa, och det är också där som ny kunskap växer fram och förändras. 

Oavsett hur man ser på saken måste det vara svårt att studera på högskolan, eller det kan i alla fall inte vara på något annat sätt. Det finns inga högre studier än studierna på högskolan, och når man inte gränsen för sin förmåga vet man varken var den går eller hur långt man skulle kunna komma i sitt lärande och sin intellektuella utveckling. Att det är svårt kan man se som ett problem eller som en möjlighet, och det valet är ett av de viktigaste man gör som student. Det handlar om vilken inställning man har till studierna. Tycker man att något är svårt kan man ge upp eller försöka, och det senare är forskarens inställning till uppgifterna hen ställs inför. Om man som student av någon anledning saknar förkunskaperna som krävs för att läsa på högskolan, vilka utformats för att man ska kunna tillgodogöra sig studierna och leva upp till lärandemålen, är upplevelsen av att det är svårt personlig och inget som lärarna kan eller bör ta hänsyn till. Ägnar man sig inte åt heltidsstudier, det vill säga studerar fyrtio timmar i veckan, kan det upplevas svårt att följa en kurs där det krävs av en för att klara den att man gör just det. Ytterst handlar det om vilka kunskaper och kompetenser man anser sig behöva i sitt kommande arbetsliv. 

Jag ber om ursäkt för att texten inte är korrekturläst, jag är på resa och vill vara social. Budskapet bör ändå gå fram. Vi får som sagt se om boken blir publicerad, men hur som helst kommer den att ha ett annat förord. 

Jag vill nu avsluta bloggposten med en kort reflektion om svårigheten att få läroböcker som inte tydligt förklarar hur man ska göra och tänka publicerade. Min analys är att efterfrågan på superpedagogiska läroböcker är att förståelsen för vad kunskap är och hur studier och forskning faktiskt fungerar är dåligt utvecklad i samhället som helhet. Allt fler har idag allt svårare att förstå skillnaden mellan fakta, kunskap och bildning, och den okunskapen och bristande förståelsen skapar efterfråga på bättre pedagoger och tydligare läroböcker. Detta är ett frustrerande moment 22 för mig som lärare, men jag ger inte upp. Och här på bloggen tvingas ingen att läsa, och det kostar heller ingenting. Här kan jag vara fri, men det är inte (bara) därför jag skriver. Jag vill ju att fler ska lära sig mer eftersom det krävs av oss alla om vi ska kunna ha en chans att hantera utmaningarna vi alla står inför.

söndag 30 juni 2024

Vad innebär det att tänka bättre än en människa, och vad är poängen med att försöka?

Artificiell Intelligens (AI) har på kort tid gått från att vara science fiction till att bli något som alla förväntas lära sig förstå och hantera, eller i alla fall måste förhålla sig till. När alla rusar åt samma håll och man snabbt måste ta avgörande beslut som får konsekvenser för framtiden är det viktigt att stanna upp och tänka efter, vilket tyvärr är en tanke som är svår att få gehör för. Här på Flyktlinjer bestämmer jag och nu när det är sommar tar jag chansen att reflektera över frågan om vad AI riskerar att göra med oss och det samhälle vi lever i. Innan AI blir lika bra på att vara människa som människan – det är ju det som är teknikutvecklarnas mål – behöver vi, menar i alla fall jag, ställa oss frågan varför den tekniken utvecklas. Är det rent krasst (eller cyniskt nog) bara för att bevisa att vi människor kan utveckla tekniken? Eller drivs utvecklingen av självhat? Tragiskt nog ser i alla fall jag inga tecken på att teknikutvecklingen drivs av kärlek till och omsorg om det unikt mänskliga. Frågan är viktig, för det är nu den kan ställas, sedan kan det mycket väl vara för sent.

När "alla" dra åt samma håll känns det ofta som utvecklingen drivs av en yttre kraft när mycket i själva verket talar för att det handlar om en självuppfyllande profetia. Det skrämmande och riskabla med AI är att det är så lätt att få för sig att man måste hänga med för att inte bli frånåkt och sedan tvingas stå där ensam och undra vad som hände. Den risken finns, men jag är beredd att ta den. Jag ser nämligen AI som ett hot både mot det som är unikt mänskligt och det som gör livet värt att leva. Min fasta övertygelse är att intelligens och tänkande är mänskliga egenskaper. Talet om artificiell intelligens och tänkande maskiner är skrämmande eftersom premissen är att människan både kan och bör ersättas. Istället för att betrakta det mänskliga som förutsättningen som teknikutvecklingen har att anpassa sig efter är det idag förfärande många som anser att det är klokt att göra tekniken till norm.

Det är något sektliknande över tech-bolagen som lockar till sig människor som använder sin tankeförmåga och intelligens för att utveckla digital teknik som ska ta beslut åt oss. Teknikutvecklingen drivs av karismatiska ledare som utan insyn kan ta vilka beslut de vill. Med hänvisning till den "heliga" rätten att hålla sig med företagshemligheter dikterar några få bolagsledare med fantasilöner villkoren för mänskligheten genom att utmana alla demokratier som på något sätt hotar bolagens makt över framtiden. Jag blir bedrövad när jag läser okritiska reportage om hur AI kan köra våra bilar och "tänka" i vårt ställe. Och jag fylls av sorg när jag konfronteras med fascinationen som många visar över bilder, musik och texter skapade av generativ AI. Produkterna är förvillande lika bilder, musik och texter skapade av människor, men de saknar själ, vilket vi människor också riskerar att berövas om vi inte säger stopp, stannar upp och tillsammans reflekterar över vad som är viktigt egentligen. Det är nu vi har chansen.

Som jag ser det är AI ingen lösning på ett problem som behöver lösas, tvärtom. Lika lite som vitt socker löser problemet med hunger, (det triggar istället suget efter mer socker samtidigt som det skadar folkhälsan) löser AI några avgörande problem för mänskligheten. För att fortsätta liknelsen med livsmedel får det faktum att tillåts AI tar över allt fler uppgifter som fungerar hyfsat till att tankens motsvarighet till kostfibrer ersätts med tomma kalorier, vilket på sikt riskerar att vara skadligt för den mentala hälsan. Det unikt mänskliga måste, likt konditionen och våra muskler, tränas och tas om hand för att kunna utvecklas. Och det är detta som gör oss människor till människor. Vad ska vi göra när maskinerna tänker åt oss och skriver böckerna, som allt fler idag inte anser sig ha tid eller ork att läsa? När vi tröttnat på AI-genererade bilder och musik som skapats av maskiner, vad gör vi då med vår tid och våra liv? Den frågan kan bara ställas nu, men utvecklingen går så snabbt så det anses inte finnas tid att göra det, vilket borde vara en alarmklocka.

Jag påstår inte att allt kommer att gå åt helvete, jag säger bara att innan frågan i rubriken fått ett svar – eller det viktiga är inte ens svaret utan att frågan ställs och att det avsätts tid för att reflektera över möjliga svar – går det inte att uttala sig om ifall AI är ett hot eller en möjlighet. Och så länge techbolagens affärsmodeller, arbetsmetoder och ekonomiska makt inte får ifrågasättas kan och kommer ingen av oss att kunna vara säkra på att utvecklingen (av AI) är riskfri och uteslutande leder till positiva saker. Om förändringen drevs av människor i demokratisk ordning och med full insyn samt för att värna, samt inte bara det unikt mänskliga utan även livet på jorden i fokus, vore det en helt annan sak. Nu är det några få bolag vars superrika ägare tjänar pengar på tekniken (eller förväntningarna på den) som ivrigt påhejade av aktieägarna dikterar villkoren, utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna. All kritik mot AI viftas bort med argumentet att alla tidigare teknikskiften lett till att livet blivit bättre och kritikerna avfärdas som ludditer vars argument och farhågor man inte anser vara värda att bemöta. Som om det vore ställt bortom varje titel att det är en naturlag och att det måste bli så.

Om och när lika mycket tid och resurser läggs på att försöka förstå och värna det unikt mänskliga som idag investeras i digital teknik skulle min oro dämpas, men så länge som jag och andra som värnar förutsättningarna för livet på jorden och våra unikt mänskliga egenskaper kritiseras mer än techbolagen och deras (ledares) makt, förbehåller jag mig rätten att inte jubla över "framgångarna". Så länge som inköpen av ny digital teknik inte får ifrågasättas, trots att upplägget allt mer liknar rymdens svarta hål som drar allt mer pengar till sig eftersom tekniken ständigt måste uppdateras och allt snabbare blir föråldrad, kommer jag att påminna om riskerna. Jag vill bli bemött och överbevisad med evidens och argument, inte avfärdad av känslor.

Artificiell ”intelligens” förvandlar Homo Faber (den skapande människan) till Homo Obedire (den lydande människan), och vi bara låter det ske. Att det anses mer problematiskt att tala om potentiella risker med att INTE utveckla ny teknik än de verkliga och uppenbara risker som tekniken de facto är behäftad med, borde i sig vara ett tecken att ta på allvar. Principen som jag lutar mig mot i min argumentation är att endast människor kan tänka bättre än människor, av den enkla anledningen att tänkande och intelligens är unikt mänskliga egenskaper. Och om människan inte använder sin intelligens för att skapa en levande kultur fylld av mångfald kommer mänskligheten att gå under.

söndag 23 juni 2024

Kultur, en evig och öppen fråga

Jag har ägnat i princip hela mitt vuxna liv åt att försöka förstå vad kultur är, men det är först på senare år som mina forskningsansträngningar medvetet och systematiskt har handlat om den frågan. Mina första studier och texter handlade om att skapa förståelse för olika, avgränsade kulturella uttryck, men nu är det kulturen i sig och rent generellt jag fokuserar på. Boken om mellanrummen som jag återkommer regelbundet till här på Flyktlinjer, där jag samlar tankarna som jag arbetat med i många år nu, är ett levande dokument som revideras hela tiden. Jag har en anteckning i mobilen med olika uppslag som ständigt fylls på med nya tankar och uppslag. Jag vet inte om eller när boken blir klar och har ingen aning om ifall den kommer att bli utgiven.

Anledningen till att jag inte publicerat boken handlar inte om prestationsångest eller något liknande, utan mer om ämnet och (paradoxalt nog i just det här fallet) den kulturella miljö som jag lever i. Att få en bok eller text publicerad på ett förlag är svårt. Först måste man kunna skriva, sedan måste man ha ett angeläget ämne. Finns det inte efterfrågan på antingen dig som författare eller tankarna du vill sprida blir din text inte antagen. Och marknaden för böcker och tidskrifter med litterära ambitioner krymper oroväckande snabbt eftersom allt fler läser allt mindre, av många olika anledningar. 

Kraven på måluppfyllelse och ekonomisk avkastning i dagens samhälle är höga och det finns inga marginaler, därför satsas det på säkra kort. Det finns absolut möjligheter att bli antagen, men det krävs enormt mycket för att få tillgång till den resurs som lektörerna och redaktörerna innebär, vars kompetens och vana vid att granska språk och text är ovärderlig. Som läsare märker man inte av deras arbete, men som författare gör man det sannerligen. Textproduktion är en kollektiv verksamhet. Mina läroböcker (här är en länk till en bloggpost om dem) och min bok om Nietzsche står jag visserligen som författare till, men jag är snarare upphovsperson, för utan synpunkterna och de kritiska närläsningarna av manuset som böckernas redaktörer bidragit med, samt inte minst den professionella språkgranskning och korrekturläsning som gjorts av manusen, hade resultatet blivit ett annat. Det är enormt lärorikt att få sitt manus granskat och jag har lärt mig massor om skrivande av förlagen som jag är tacksam för att ha blivit utgiven på, men det är som sagt ett nålsöga man måste igenom och det finns aldrig några garantier för att nästa bok blir antagen.

Eftersom det är grundforskning jag ägnar mig åt är det minst lika svårt att erhålla ekonomiska medel för forskningen som att bli publicerad på ett erkänt förlag. Därför har jag tvingats ut på en hel del omvägar, det vill säga andra projekt dit jag kunnat rikta min kreativitet i väntan på att möjligheten att skriva boken om kultur ska öppna sig. I ett av de där projekten har jag diskuterat vad akademisk kvalitet är och varför akademisk frihet är så viktigt för kunskapsutveckling, jag har fått positiva indikationer på att det kanske ska ges ut, men jag väntar ännu på ett definitivt besked. Det är så det är och inget jag kan göra åt. Så länge jag inte gör något som går på tvärs mot mina värderingar och så länge själva skrivandet känns meningsfullt och intressant har jag inget förlorat, tvärtom. Skrivandet i sig är meningsfullt och arbetet bidrar också med insikter om kulturen jag lever i och forskar om.

Den som läser inläggen här på bloggen vet att jag ständigt kämpar med oron och mot känslorna av uppgivenhet. Paradoxalt nog bottnar dessa känslor i kunskapen som arbetet med att förstå kultur har givit mig. Jag lever mitt i mitt studieobjekt, tillsammans med alla andra och skulle aldrig drömma om att hävda att mina kunskaper om kultur är bättre än någon annans. Men det är ett faktum att den som varken studerat kultur eller bryr sig om frågan, lätt kan få för sig att deras egna åsikter om kulturen är lika mycket värda som det jag hävdar med stöd i egen och andras forskning. Problemet för mig som kulturforskare är att jag måste förhålla mig till den typen av invändningar eftersom de är en integrerad del av kulturen. Ofta har den typen av invändningar, alltså kritiken mot kulturvetenskapen, större agens att påverka kulturens förändringsriktning än kulturforskningens resultat. Det är ett dilemma, men det är också som det är och inget man som enskild kan göra något åt. Men man kan skriva om det, så därför fortsätter jag.

Nu när arbetet med boken där jag reflekterar över vad jag kommit fram till under alla åren av studier och forskning äntligen börjar anta en lite tydligare form pockar dessa insikter allt mer på min uppmärksamhet. Planen var att jag skulle arbeta igenom det manus som jag har liggande, men som behöver revideras och till stora delar skrivas om, men nu har jag fått andra uppdrag så det får anstå, än en gång. Tids nog kan och kommer jag att berätta vad det handlar om, men det är lite för tidigt än. Och oavsett vad som händer kommer jag att skriva den där boken om kultur. Ju längre jag väntar, desto enklare och snabbare kommer det att gå, så jag bidar min tid och tar de chanser jag får att skriva om saker som intresserar mig och där jag tror att jag har något att tillföra. 

söndag 16 juni 2024

Förmågan att röra sig i okänd terräng

Längtan efter semester är större i år än på länge, och denna gång ser behovet av ledighet dessutom annorlunda ut. Det är inte så mycket möjligheten att vila jag ser fram emot, för jag känner mig inte särskilt trött, vilket är väldigt skönt; utan friheten att göra vad jag vill, när jag vill och på det sätt jag önskar. Känslan av instängdhet som målstyrningen och manualiseringen (om det nu finns ett sådant ord), alltså avprofessionaliseringen av läraryrket, tär på mig. Fram till för bara några år sedan handlade mitt arbete om att skapa förutsättningar för kunskapsutveckling, och lärandet var en central del av arbetet som lektor. Idag handlar arbetet dels om att effektuera ledningens strategiska beslut, dels om att effektivisera produktionen av nyckeltal. Allt inom ramen för en stadigt krympande ekonomi. Kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande, men möjligheterna att diskutera konsekvenserna av det sätt som det akademiska arbetet organiseras på är minimala, dels för att det inte finns tid, dels för att det finns strikta rutiner för hur misstänkta problem ska hanteras. Högre seminarier där kunskapen är i centrum har tragiskt nog bortrationaliserats.

Visst ger de där känslorna mig uppslag till saker att skriva om, men det är inte terapi jag vill ägna mig åt här och i andra texter. Jag vill utmanas intellektuellt, få utlopp för min kreativitet och utvecklas som människa, inte älta. Känslan av att jag tjatar tär också på mig, men vad ska jag göra?! Jag vill inte leva i ett samhälle där kunskapen varken förstås eller uppskattas. Kulturer där känslorna överordnas kunskapen är dömda att förr eller senare gå under, antingen i kaos eller totalitärt mörker. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här och jag inser också att jag ofta slår in öppna dörrar, men faktum är att väldigt många människor varken ser eller förstår i vilken riktning vi rör oss och vilka risker vi uppsätter oss själva, framtida generationer och livet på jorden för. Kanske man ser, men man väljer att inte bry sig, vilket är lika illa. 

Frågan är vad som är hönan och ägget, men allt fler av arbetsuppgifterna på högskolan blir allt mer rutinartade och mål- samt resultatfokuserade, samtidigt som ekonomin får en allt viktigare roll. Och detta leder i sin tur, dels till efterfrågan på fler ledare och mer management, dels till att människorna och de djupt mänskliga egenskaperna allt mer att betraktas som ett hot (mot ekonomin och organisationens strategiska mål). Därför framstår digitaliseringen som en möjlighet, vilket gör mig livrädd. Lärande och kunskapsutveckling är nämligen analoga verksamheter, och kunskapen samt den akademiska kvaliteten skapas av och för samt uppstår mellan människor. Trots att vi vet att det är så här det fungerar skjuter vi idag på budbärarna. Liksom i vårdkonflikten är det inte den skapade bristen på pengar och riskerna som problematiska arbetsförhållanden leder till som kritiseras, utan personalen som påpekar detta och varnar för konsekvenserna.

Det snurrar runt ett mem på sociala nätverk, som går ut på att AI skriver dikter medan upphovspersonen städar och viker tvätt. Och det är så det känns. Teknikutvecklingen drivs idag inte av viljan att hjälpa människor att slippa rutinartade inslag i arbetet eller för att ta över moment som är tunga eller farliga. Generativ AI tar istället i allt högre grad över uppgifterna som är intellektuellt stimulerande. Ursäkta mig för att jag inte omfamnar den utvecklingen. Jag är inte det minsta fascinerad över att en maskin kan spela musik som (nästan) låter som den skapats av en människa, eller att det idag är möjligt att framställa läsbara texter genom att trycka på en knapp. När jag läser annonser som marknadsför AI-verktyg som kan läsa och sammanfatta texter blir jag beklämd och oroad över utvecklingen. Det är ju läsandet och skrivandet som ger mitt liv mening. Ju mer tid jag kan och får ägna åt lärande och författande, som båda är skapande verksamheter, desto bättre eftersom det är så man utvecklas som tänkande varelse, vilket ytterst är vad mitt arbete som lektor handlar om. 

Vid den här tiden på året blir det smärtsamt tydligt att mitt arbete ursprungligen var en skapande verksamhet, och att det sorgligt nog inte lägre är det. Lärande och forskning handlar om att röra sig i okänd terräng, om att skaffa sig insikter och kompetenser man inte hade förut och om att utveckla ny kunskap. Tvingande manualer och målfokuserad kontroll kan bara leda till upprepning av det redan kända, och det är inte vad jag är utbildad för och heller inte därför samhället investerar i högskolans verksamhet. Som bagare följde jag recept och underordnade mig självklart chefens krav, men om jag tvingas agera så i den akademiska världen har det intellektuella arbetet förändrats i grunden, trots att behovet av kunskap är större idag än någonsin.

Jag förstår om jag tappar läsare på grund av ältandet, men det får det vara värt för jag har ingen publiceringsstrategi, jag skriver om det som ligger mig närmast om hjärtat, det jag tror på och brinner för, och det som oroar mig. Mitt engagemang för kunskap och mitt intresse för kultur tar mig till olika platser och triggar olika känslor, och eftersom Flyktlinjer ytterst handlar om dessa saker blir oron över vart vi är på väg en integrerad del av projektet. Jag lever mitt i och med mitt studieobjekt och ny kunskap och bättre förståelse för vardagen och det som händer mellan oss människor har blivit mitt livsmål.

När det blir semester vill jag läsa skönlitteratur och låta tankarna följa sina banor. Det är när jag befinner mig i okänd terräng som jag känner att att lever, där och när jag tvingas prestera på toppen av min förmåga känner jag livsglädjen pulsera genom ådrorna. Därför är det inte vila jag behöver under semestern utan frihet. Jag längtar efter att få möjlighet att göra allt det jag får allt svårare att göra under arbetsåret. Jag vill skriva av lust och intresse och ägna mig åt filosofi, jag vill arbeta med det som jag sökte mig till den akademiska världen för att få möjligheten att göra, men som idag tragiskt nog inte uppskattas där. 

söndag 9 juni 2024

Forskningen, undervisningen, skrivandet och läsandet

Efter ett läsår bestående av 40 välfyllda veckor – som avslutas med att man som lärare tvingas balansera på gränsen till kaos eftersom arbetet i maj är enormt intensivt, och som lämnar en med en massiv administrativ börda som måste betas av innan man kan gå på semester för att ladda batterierna – har jag lätt att fastna i det som uppfyller mig för stunden. Jag har koll på läget, men lusten att bedriva forskning är just nu större än möjligheterna att faktiskt göra det, vilket i kombination med tröttheten jag känner gör att jag får kämpa med känslan av uppgivenhet. Lyckligtvis känner jag mig inte stressad, men det beror på kunskaperna och erfarenheterna jag skaffat mig samt inte minst mediterandet som jag ägnat mig åt under ganska många år nu. Fast det var nu inte detta jag ville skriva om, även om det har med jobbet att göra. Ämnet för veckans bloggpost är karaktären av det arbete man som lektor utför, och det faktum att kvaliteten påverkas menligt när man tvingas producera nyckeltal istället för att fokusera på kunskapen och lärandet som är själva orsaken till att skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning. 

För mig har arbetet som lärare på högskolan aldrig handlat om att antingen undervisa eller forska. På samma sätt som läsandet är en förutsättning för skrivandet är forskningen och undervisningen två aspekter av den mycket större helhet som all kunskapsutveckling utgör. Arbetet är, för att knyta an till ett tema som löper som en röd tråd genom snart sagt alla texter jag skriver här på Flyktlinjer: komplext. Problemet är att arbetet organiseras som om det vore komplicerat, vilket på sikt oundvikligen leder till att kunskapen i samhället som helhet utarmas. Saknas förutsättningarna för att skapa kunskap och främja lärande fylls arbetsdagarna med lika mycket uppgifter, men resultatet blir ett annat. Kunskap är något annat än det som rapporteras in i systemen och som följs upp och formuleras i de strategiska mål som verksamheten leds mot; det som idag betraktas som viktigare än kunskapen som aldrig går att kontrollera.

Förändringen kom inte från en dag till en annan, den har smugit sig på. Det krävs perspektiv och inte minst möjlighet och förmåga att stanna upp och lyfta blicken för att se skillnaden mellan nu och tidigare. På den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem där kunskapen faktiskt stod i centrum (inte valfriheten eller strävan efter ekonomisk vinst) eftersom lärarna och forskarna hade frihet och makt att utforma arbetet på det sätt respektive lärare avsåg var det bästa, var arbetsorganisationen av naturliga skäl anpassad efter komplexiteten. Men när New Public Management fick genomslag uppstod ett fiktivt behov av chefer och det började växa fram en linjeorganisation som via allt fler administrativa system för kontroll (av produktionen av nyckeltal) fick allt mer makt över kollegiet i högskolevärlden, och därmed förändrades organiseringen av arbetet från att tidigare bygga på frihet och tillit till att idag bygga på kontroll och misstro, på samma sätt som i tillverkningsindustrin.

Problemet, det som gör att den olyckliga utvecklingen kan fortsätta, är att det krävs kunskap för att se och förstå konsekvenserna av kunskapsbristerna i samhället som helhet, samt inte minst respekt för kunskapens och läraryrkets och forskningens unika karaktär, för att kunna åtgärdas. Den insikten bidrar till frustrationen som författandet av bloggposten bottnar i, och den blir inte mindre av det faktum att jag forskar och i alla fall delvis undervisar om kultur. Jag förstår hur det kunnat bli som det är. Kultur äter strategier till frukost, brukar man säga. Den är som den är och följer sin egen, dynamiska och inneboende avsaknad av logik. Och av just den anledningen framstår kulturvetare som märkliga figurer som ser saker som få andra ser och som man därför kan avfärda som kufar. Eller också framstår det som kulturforskarna slår in öppna dörrar och konstaterar självklarheter. "Detta vet vi redan", är en ganska vanlig reaktion på mina analyser av den akademiska kulturen. Fast om vi nu vet vad problemet är, varför gör vi inget åt det? Jag önskar att jag inte behövde påpeka det jag ständigt ser mig tvingad att säga i olika sammanhang av den enkla anledningen att alla är överens om att högskolans uppdrag är att forska och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Så länge människor känner sig trampade på tårna av forskningsresultat och väljer att skjuta på budbäraren istället för att ta budskapet på allvar kommer den olyckliga förvandlingen av universitetet att fortgå och med tiden kommer förändringstakten att accellerera.

Min kulturforskning visar inget, den handlar om att förstå förändring och om att utveckla kunskap om vilka förutsättningar som krävs för att man ska kunna förverkliga drömmar och visioner, vilket kunskap och akademisk kvalitet kan ses som. Det är ur det arbetet som insikten om den helt avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerat har vuxit fram. Kunskaperna jag behöver i mitt arbete, både forskningen och undervisningen, skaffar jag mig genom att läsa och skriva om kulturen som jag samtidigt lever mitt i. Både forskningen och dess resultat är en process, därför reagerar jag på försöken att tvinga mig att producera nyckeltal. Så länge uppdraget som lektor är kunskap kommer jag att reagera, inte för min egen skull utan för att göra vad jag kan för att samhällets investering i högskolesektorn ska förränta sig och för att skattebetalarna ska få valuta för sina pengar. Mitt studieobjekt är komplext och går därför inte att avgränsa, det finns överallt och både påverkar och påverkas av allt och alla som ingår i de överlappande sammanhang som tillvaron och verkligheten präglas av. För att kunna bedriva forskning om kultur – alltså forskning som leder till användbar kunskap, inte bara artiklar som räknas meriterande och kan växlas in i högre lön och mindre undervisning – måste arbetet som lektor präglas av balans mellan delarna som det består av. Så är det inte idag, och det beror på bristande förståelse och respekt för den helt avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerad.

Eftersom just jag fungerar som just jag gör finner jag nästan alltid tid och möjlighet att skriva. Läsandet har jag mycket svårare att få ro till, särskilt i tider när jag tvingas hålla alla bollarna som arbetet och den påtvingade administrationen kastar mot mig utan att ge mig tid och möjlighet att hantera dem. Och eftersom det ena påverkas av det andra blir både forskningens och undervisningens kvalitet lidande av frustrationen som detta ger upphov till. Därför värnar jag kollegialiteten och tilliten till oss lärare och det är anledningen till att jag engagerar mig i frågan om akademisk frihet och högskolans bildningsuppdrag. Allt handlar ytterst om kunskapen som jag följer och anpassar mig till eftersom varken jag eller någon annan kan kontrollera den.

söndag 2 juni 2024

Lärare är och kan inte vara ett jobb som alla andra

Läraryrket håller på att förändras i grunden. Tyvärr inte till det bättre, tvärtom är det så att ett av de centrala yrkena i alla demokratiska kunskapsnationer, såväl i Sverige som i många andra länder, håller på att förvandlas till ett jobb vilket som helst. Det finns inte en enda förklaring till den djupt problematiska förändringen, den beror på många olika saker, men det faktum att vi här i Sverige fått för oss att ledare är viktigare och värdefullare än alla andra och därför ska ha mer makt och högre lön, är en bidragande orsak. Lärare passar inte in det narrativet, de förvandlas till ett slags anomali. Lärare är nämligen ledare, men en annan typ av ledare än de ledare som sitter i toppen för multinationella företag och som dikterar villkoren för alla andra. Lärare tar ansvar och behöver vara fria (på samma sätt som forskare måste vara fria) för att kunna utföra sin undervisning på ett sätt som leder till att elevernas kunskaper förbättras. 

Vårt samhälle har på kort tid blivit allt mer segregerat, på allt fler olika sätt. Sverige har inte bara flest miljardärer per capita i världen, klyftan i arbetslivet mellan ledare som anses oundgängliga och den växande andel av arbetskraften som leds och som betraktas som onödiga kostnader, blir bara större och större för varje år. Ett sätt att förklara den här förändringen är att se det som en konsekvens av att ledarnas makt och inflytande över den berättelse som formar alla samhällen, alltså den grundton som präglar kulturen, har ökat. Och det har den kunnat göra eftersom befolkningen i stort är splittrad på grund av att "alla" vill bli ledare, fotbollsproffs, influenser eller någon liknande. Individualismen och övertygelsen om att ensam är stark, eller i alla fall att alla är sin egen lyckas smed, söndrar och gör det möjligt för ett fåtal karismatiska ledare att tillskansa sig makt och privilegier. Detta har lett till att kunskap inte längre är makt, idag är makt kunskap!

Skillnaden mellan ledare och lärare, som profession betraktat, är att förutsättningen för att kunna vara en bra lärare är att man redan innan man blir det äger förmågan att axla ansvar. Ledarskap sägs handla om att ta ansvar, men i praktiken tar ledare inget ansvar, i alla fall inte på det sätt som lärare gör. Ledarna får dock betalt både för det ansvar de har på pappret (de får hög lön och bonusprogram) och ifall de misslyckas ta ansvar (då får de fallskärmar och avgångsvederlag). Lärare som de facto ansvarar för att skapa förutsättningar för elevernas lärande tar inte åt sig äran för resultatet, och kanske detta är en bidragande orsak till att läraryrket idag allt mer betraktas som ett arbete som alla andra, i och för sig ett något mer kvalificerat yrke, men lika fullt ett arbete som går att målstyra och kvalitetssäkra; alltså ledas enligt principer från tillverkningsindustrin. Därför pressas lärarnas löner neråt medan ledarnas, som blir fler och fler i skolans värld, pressas uppåt. 

När Sverige hade ett av världens bästa skolsystem fanns det i princip bara lärare i skolan som tog ansvar för den dagliga verksamheten, och så fanns det någon som la schema och en rektor som såg till att lärarna kunde ägna all sin tid och kraft åt undervisning och kompetensutveckling. Idag betraktas rektorerna som en VD som arbetar på uppdrag av styrelsen, vars uppgift är att generera vinst till aktieägarna. Kunskapen har därför förvandlats till en produkt, och den synen på skolans uppdrag har lett till att behovet av LÄRARE som arbetar med processer och skapar förutsättningar för elevers LÄRANDE, har minskat drastiskt. På pappret och i teorin set allt ut som det alltid gjort, men i praktiken är allt sorgligt nog förändrat i grunden. Tragiskt nog talar mycket för att den här förändringsprocessen är självgenerarande och därför är utvecklingen oerhört svår att vända. 

Dagens förvridna bild av vad en skola är och hur högre utbildning fungerar och den verklighetsfrånvända synen på kunskap (som ett slags produkt) som vuxit fram parallellt, gör att det skapats ett fiktivt behov av ledare som tar strategiska beslut som lärarna sedan ska utföra på ett standardiserat sätt. Nås målen får ledarna en bonus, och om de inte nås får antingen lärarna skulden och tvingas underkasta sig mer kontroll, vilket är det vanliga; eller också avskedas ledaren och som får ett generöst avgångsvederlag eftersom hen har makten att förhandla fram ett sådant. Så som utbildningssystemet är riggat kan lärarna aldrig vinna och ledarna aldrig förlora, vilket utgör ett hot mot både kunskapen och demokratin som är varandras ömsesidiga förutsättningar. Systemet bygger på tanken att eleverna är behållare som ska fyllas med fakta, vilket gör att kvaliteten i den uppväxande generationens kunskaper och deras förmåga att lära och tänka kritiskt – alltså ändra åsikt i mötet med argument som talar för att de har fel och i ljuset av ny kunskap – utarmas. Och det leder i sin tur till efterfrågan på auktoritära ledare, eftersom allt fler brister i förståelse för vilka krav demokratin ställer, på alla som lever i den, för att den fungera. Vill man ha en bild att tänka med skulle man kunna säga att äldre tiders skola fostrade ledare som Nelson Mandela och Martin Luther King jr, och dagens ger oss ledare som Donald Trump eller Victor Orban.

Mina senaste bloggposter har handlat om akademisk frihet och artificiell intelligens, som båda, om än på olika sätt, utgör hot mot kunskapen. Frihet är en förutsättning för att lärare ska kunna undervisa, alltså ansvara för skapandet av de förutsättningar som krävs för elevernas egna lärande och kunskapsutveckling, vilket är dynamiska processer, inte produkter. Om lärarna inte får vara fria kan de inte ta det läraransvar som krävs, och då behövs heller inga skolledare. AI skulle kunna vara ett fantastiskt verktyg, men i dagens utbildningssystem utgör det ett hot mot kunskapen eftersom det används för att effektivisera produktionen av resultat, vilket är något annat än kunskap. När tilliten till lärarna minskar, deras frihet kringskärs och arbetet som utförs anses behöva målstyras och kvalitetssäkras av ledare, upphör skolarbetet att handla om lärande och i förlängningen kommer inte heller forskningen att kunna handla om sökandet efter ny och bättre kunskap. Det är med andra ord bara en tidsfråga – förutsatt givetvis att vi inte tar vårt kollektiva förnuft till fånga och anpassar skolan efter kunskapens krav – innan lärarna ersätts med AI. Eftersom skolan idag betraktas som en tillverkningsindustri bland andra finns inget hinder mot att eleverna använder AI för att producera de nyckeltal som ledarna konkurrerar med andra ledare om att producera mest av, till lägst pris. Om det bara är lärare av den gamla skolan, alltså lärare som är i yrket för undervisa och hjälpa andra att lära, som bryr sig om kunskapen kommer den aldrig att kunna värnas, den kräver en kollektiv förmåga att ta gemensamma beslut, vilket jag också skrivit om nyligen.

Bildningsmörkret sänker sig över vårt land, först gick det långsamt, men när en ny generation medietränade politiker röstades fram, som mötte all kritik med orden: "Jag delar inte din bild", drevs förändringstakten upp. Idag håller sig partier i regeringsunderlaget med trollfabriker, Public Service har skadeskjutits och försöken från regeringens sida att underminera oppositionens möjligheter att bedriva sin politik blir allt öppnare och allt mer ogenerade. Medierna som granskar makten anklagas för att bedriva påverkanskampanjer, och de medieimperier som inte gör det är bara intresserade av att generera så mycket trafik som möjligt i de allt mer polariserade och hatiska sociala nätverken, för att på det sättet skapa så mycket vinst till aktieägarna som möjligt. På det här sättet likriktas den offentliga debatten allt mer, vilket gör att okunskapen accelererar. Och det blir möjligt för politiker att säga att antingen är ni med oss, eller mot. Utan respekt för kunskapens unika egenskaper finns ingen möjlighet att förstå den komplexitet, allt blir en verklighetsfrånvänd fråga om antingen eller, vilken fördummar och banar väg för ledare som bara är karismatiska projiceringsytor för människors fåfänga drömmar eller deras hat mot oliktänkande och allt som är annorlunda.

Grundproblemet är att kunskapen inte uppskattas (och så blir det naturligtvis när allt fler inte förstår den), och därför anses den inte vara värd att ägna tid och möda åt att utveckla och värna. Och det i sin tur gör att allt fler allt mindre ser skolans uppdrag som att det är att fostra demokratimedvetna medborgare med förmåga att diskutera viktiga framtidsfrågor med utgångspunkt i den för tillfället bästa kunskapen. Idag handlar skolan om (produktion av) betyg och i valfrihetens namn väljer dagens föräldrar den skola där deras barn får högsta möjliga betyg till lägsta möjliga insats. Och det är möjligt att tänka och agera så eftersom lärarna idag tvingas underordna sig ledare vars uppdrag anses vara att sänka kostnader och nå mål, snarare än att skapa förutsättningar för bästa möjliga kunskapsutveckling för så många som möjligt.

Lärare är som sagt ledare och de varken kan eller ska ledas! Ett samhälle där man inte litar på lärarna och ger dem den frihet som krävs för att kunskapen ska kunna placeras i centrum har ingen skola, och därmed är det bara en tidsfråga innan kunskapen spelat ut sin roll. Och utan kunskap, ingen demokrati, bara ledare som värnar sin egen makt och en befolkning som leds genom att söndras. Alla förlorar på en sådan utveckling, även ledarna.

Jag vill skrika VAKNA, men jag vet att det inte är så enkelt. Ni som läst ända hit och som ser samma problem och liksom jag oroas över utvecklingen, snälla dela den här texten. Eller skriv inga texter och publicera dem på nätet. Tillsammans är vi starka, och ingen kan hindra oss i vår strävan efter att återupprätta kunskapens status, om vi bara förstår att vi måste arbeta tillsammans och faktiskt gör det. 

söndag 26 maj 2024

AI, hot eller möjlighet? Frågan är felställd!

Förra veckan var jag inbjuden som en av talarna på ett heldagsseminarium om kunskap, högre utbildning och Artificiell Intelligens. Utgångspunkten för inläggen och diskussionerna var frågan om ifall AI är ett hot eller en möjlighet. Jag åkte hem från den där dagen med huvudet fullt av tankar. AI känns allt mer som vår tids verkliga ödesfråga, men jag blir bara mer och mer övertygad om att den är felställd. Om AI blir ett hot eller en möjlighet avgörs av sammanhanget som tekniken implementeras i, inte av tekniken i sig. Om det är någon fråga som inte kan lösas med debatter där utgångspunkten är antingen eller är det denna. Är det så man ser på AI, som att det handlar om antingen ett livsfarligt hot eller en fantastisk möjlighet, kommer vi människor aldrig att kunna lära oss leva med tekniken som likt anden inte går att stoppa tillbaka i flaskan när den väl släppts lös. Oavsett vad man anser om AI så är tekniken idag en realitet, och därför är det viktigare än någonsin att kunskapen värnas, vilket bara är möjligt om den placeras i centrum.

Inget säger att vi som arbetar med utbildning och kunskapsproduktion okritiskt måste bejaka digitaliseringen och allt den för med sig, vi är dock tvingade att förstå och förhålla oss till den. I en bildningskultur kan AI mycket väl bli en möjlighet, men så kan det bara bli om vi bryr oss mer om kunskapen än om tekniken. Idag placeras snart sagt all ny teknik på ett slags piedestal och dess förmågor dyrkas av lite för många, vilket gör det svårt att diskutera digitaliseringen och den generativa AI – som nu i rasande takt utvecklas och sprids – på ett akademiskt sätt. AI blir ett hot om vi inte värnar kunskapen och skapar förutsättningar för lärande. Och det gör vi inte idag. Istället för att ta oss tid att tillsammans reflektera över kunskapsfrågan och vad vi ska ha tekniken till, är det påfallande många akademiker som okritiskt låter AI ta över allt fler av arbetsuppgifterna. Jag är inte det minsta rädd för tekniken, det är människornas lathet, ointresse och aningslöshet som skrämmer mig. 

Fram till den punkt i historien, som brukar benämnas singulariteten, där tekniken blivit så pass avancerad att den övertrumfar människan, är AI en spegel av våra egna, högst mänskliga, förmågor och ideal. Sedan, om vi nu når den punkten, förvandlas tekniken till något helt annat, och vi människor reduceras till slavar under den. I det högt uppdrivna tonläge som råder i dagens debattkultur är det lätt att glömma det faktum att tekniken inte utvecklar sig själv. AI är inget väsen som lever sitt eget liv, det är bara så det ser ut i okritiska människors ögon. Värnar vi inte kunskapen och bryr vi oss inte om bildningen som är förutsättningen för vishet, vilket krävs för att vi ska kunna värna demokratin och säkra framtida generationers möjligheter att bygga hållbara kunskapssamhällen, finns en uppenbar risk att teknikoptimisterna får mandat att förstöra det som tagit tusentals år att bygga upp bara för att de kan. Tekniken kan aldrig ta över, inte av egen kraft, det är människor som driver utvecklingen och som lämnar över makten över framtiden till maskinerna genom att sluta läsa, lära, bry sig om och värna våra unikt mänskliga egenskaper. Mänskligheten och livet på jorden står inför enorma utmaningar som kräver både kunskap och analytisk förmåga, inte av ett fåtal utan av alla. Ansvaret för framtiden går inte att delegera, därför kan AI bara bli en möjlighet om vi bryr oss mer om miljön (både den kulturella och den fysiska) och kunskapen och dess kvalitet, än om tekniken.

Varnar man för risker med utvecklingen blir man avfärdad och kallas luddit eller maskinstormare, vilket bygger på den naiva och orimliga föreställningen att allt som är nytt också per definition är bra och önskvärt. Jag är verkligen allt annat än teknikfientlig. Jag använder datorer dagligen och är tacksam för min smarta telefon, men jag värnar också mina mänskliga förmågor och köper tryckta böcker för minst lika mycket pengar som jag handlar teknik för, troligen mer. Min kritik av AI handlar om hur vi förhåller oss till den, vilka förhoppningar vi laddar den med, och framförallt vad den gör med oss. Det faktum att digitaliseringen av samhället får allt fler att sluta läsa böcker, mötas för att samtala och upphör att tänka själv, borde oroa fler. Pappersboken har unika egenskaper som en läsplatta aldrig kan ersätta och det gör mig bedrövad att inte fler ser och förstår det, att vi som värnar den tryckta boken betraktas som bakåtsträvare när vi i själva verket bryr oss om våra barn och barnbarn som behöver kunskap minst lika mycket som vi som lever här och nu. Teknikoptimisterna kastar ut en hel massa barn med badvattnet och ersätter förlusten med ännu mer ny teknik som sällan håller vad den lovar och som dessutom åldras allt snabbare. Digitaliseringen är ett slags kulturens motsvarighet till rymdens svarta hål, och vi rör oss skrämmande fort mot dess händelsehorisont, varifrån det inte finns någon återvändo. 

Vad går förlorat när allt fler aspekter av vårt liv överlåts till maskiner? Benjamin Labtut skriver i boken Maniac bland annat om första gången som världens bästa, mänskliga, GO-spelare, förlorade mot en AI (här finns en tidigare bloggpost om detta ämne), vilket är en spännande men också outsägligt sorglig historia. Berättelsen visar att och hur något essentiellt mänskligt går förlorat när fascinationen för tekniken släpps fri. Förmågan att förundras, till exempel, över livets gåtfullhet och naturens skiftningar, är en av de saker som gör oss människor till människor. Man brukar säga att man ska akta sig för vad man önskar sig, för risken är att ens drömmar går i uppfyllelse. Teamet bakom AIn som besegrade den mänskliga mästaren i GO firade framgången med champagne, men sen då? Den mänskliga stormästaren slutade spela GO och jag har svårt att se hur spelet ska kunna överleva som kulturellt fenomen när ingen människa kan mäta sig med maskinernas förmåga att spela spelet. Kanske kommer en del att titta på matcher som spelas mellan olika AI, men vad är poängen med det? GO är i grund och botten liksom alla andra sällskapsspel ett sätt för människor att mötas för att mäta varandras egenskaper mot varandra. 

Man saknar kon först när båset är tomt, brukar man säga, men då är det för sent att backa bandet. Därför är frågan om AI är ett hot eller en möjlighet felställd, AI är nämligen både och. Kan vi inte hålla båda tankarna i huvudet och det kollektiva medvetandet samtidigt är vi förlorade, eftersom vi därigenom aldrig kommer att kunna skapa de förutsättningar som gör att AI blir en möjlighet. Det är både fascinationen och rädslan för tekniken som är problemet. AI är ett femomen som bara kan hanteras på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt genom att betraktas som en fråga om både-och. Bara för att man är expert på digital teknik betyder inte att man är expert på kulturen där den implementeras. Trots att vi behöver både kultur- kunskaps- och teknikkompetens satsas det idag uteslutande på teknik, med argumentet att Sverige inte får halka efter i utvecklingen, vilket inte bara vi utan alla andra oundvikligen kommer att göra om vi fortsätter behandla frågan som om den handlar om antingen ett hot eller en möjlighet.  

Det är synd om människorna sa Strindberg, men vem läser honom idag, vem bryr sig? Debatten om bildning som blossar upp med jämna mellanrum handlar om vilka böcker som ska ingå i en kanon, vilket reducerar läsningen och kunskapsintresset till en fråga om att pricka av saker på olika listor. Och de fysiska bokhandlarna sågar av den gren de sitter på genom att erbjuda rabatt på köpet av tryckta böcker om man accepterar ett ljudboksabonnemang som är gratis i tre månader. Att lyssna på en bok är något helt annat än att läsa, och så länge den skillnaden förringas eller förnekas blir det bara svårare och svårare och förr eller senare omöjligt att värna bildningen. Det är så maskiner "tänker", men det är inte så människor fungerar. När högskornas ekonomi försvagas på grund av nedskärningar beslutade av människor är det humaniora man skär ner på först, med argumentet är att vi behöver fler ingenjörer och mer samt bättre teknik. På område efter område skärs det ner på det unikt mänskliga, titta bara på vården, för att vi inte anser oss ha råd att betala skatt (läs gärna förra veckas bloggpost där jag skriver om förmågan att ta gemensamma beslut, eller en äldre post om förmågan att läsa). Sen skyller allt fler de växande problemen i samhället på invandrare, och efterfrågar totalitära ledare. Det blir så när man tror på enkla lösningar och inte förstår eller orkar ta eget och kollektivt ansvar för någonting, och det förvånar mig inte att vi hamnat där vi är. Men, och det är detta som driver mig, så länge det finns liv finns det hopp. Det ser onekligen mörkt ut, men jag ger inte upp. 

söndag 19 maj 2024

Den (samhällsbyggande) förmågan att ta gemensamt ansvar

Förra veckan bloggade jag om det fatala missförståndet att betrakta komplex och komplicerad som synonymer och problemen som går att förknippa med ignorans inför skillnaden. Individualismen är en minst lika problematisk tankefigur. Förutsättningen för individualism är nämligen ett stabilt, resursstarkt och väl fungerande samhälle. Om jag ska kunna få måste någon annan ge, det är helt enkelt ett Fact of Life som inte går att komma förbi. Ensam är inte stark, och om uppfattningen att jaget är viktigare än laget blir norm får alla det svårare. Trots att alla vet detta väljer väldigt många att bortse från insikten. Känslan blir viktigare än kunskapen på allt fler områden, vilket på sikt hotar att underminera samhället och därmed även förutsättningarna för individer att odla sin individualism. Yttrandefrihet är helt centralt, men den måste respekteras för att fungera. Samma med friheten att välja skola; det är inte bara något man får, för att det ska fungera krävs att det finns förutsättningar för det, vilket kostar pengar. I brist på förståelse för detta, och med stöd i källan känsla, säljs därför den svenska skolan ut och skattemedlen som skulle gå till vara barn slussas till utlandet eller hamnar i fickorna på riskkapitalister som köper lyxjakter och hyllas i medierna som hjältar. Individualismen är med andra ord ytterst en kunskapskris som paradoxalt nog utgör ett ännu större hot mot oss alla, både som individer och som kollektiv, än den förhatliga kommunismen.

Det är sant att det inte finns något linjärt samband mellan storleken på skatten och samhällets möjligheter att investera i välfärden, men det är inget bevis för att sänkt skatt leder till mer pengar att investera i samhället och dess välfärdssystem, vilket många är övertygade om idag. Vad man känner inför att betala skatt eller vad man tror är möjligt, har inget med saken att göra. Vi får helt enkelt det samhälle vi förtjänar, alltså det samhälle vi gemensamt bidrar till. Om ingen vill betala mer kommer alla att tvingas nöja sig med mindre. Viljan kan försätta berg, men den kan inte trotsa naturlagarna. Problemet är att samhället betraktas som ett komplicerat problem, när det i själva verket är komplext. Samhället är en dynamisk helhet där allt och alla både påverkar och påverkas. Så länge det stora flertalet angriper alla problem i termer av antingen eller, trots att det mycket oftare handlar om mer eller mindre av både-och, skjuts lösningarna på framtiden. 

Grundproblemet är att det saknas förståelse för det faktum att gemensamt ansvar både är en individuell och en kollektiv kompetens. Föreställningen om att delat asvar är ingens ansvar präglar både den allmänna debatten och synen på hur beslut tas idag, samt hur man organiserar saker och ting. Idag delegeras ansvar allt oftare till chefer som får lön för att ta ansvar, men i praktiken tar ingen något ansvar eftersom hela systemet bygger på att chefen som får betalt för att göra det avgår om det uppstår problem. Att ansvaret ska förläggas så högt upp i hierarkin som möjligt låter och känns bra, men i praktiken har det lett till att vi skapat en klass av ledare som svävar över alla andra och som rekryterar varandra till ansvarsfulla poster för att de känner och litar på varandra. Övertygelsen om att meritokratin fungerar, vilket det finns massor av tecken på att den inte gör, är ett slags opium för folket och så länge den hålls levande kommer klyftan mellan eliten av ledare och resten av befolkningen att fördunklas och problemen som den leder till går därmed att skyllas på invandringen eller sossarna. Eliter har i hela mänsklighetens historia härskat genom att söndra, det är bara metoderna och argumenten som skiljer sig åt. Vi ser också att demokratin är på tillbakagång och att efterfrågan på totalitära ledare ökar, trots att historien gång på gång visat vilka enorma risker för mänskligheten och livet på jorden som det innebär. Som sagt, det handlar ytterst om en kunskapskris.

Förmågan att ta gemensamt ansvar och viljan att bidra, både ekonomiskt och socialt, till det allmänna – alltså byggandet och förvaltandet av det samhälle som alla civiliserade människor som vill leva ett tryggt liv i ett långsiktigt hållbart samhälle måste investera i – är avgörande både för individuell och kollektiv lycka. Trygghet växer fram mellan människor som litar på och tar ansvar för varandra. Hotet kommer därför alltid inifrån, ytterst sällan utifrån. Förmågan att ta gemensamt ansvar är en lika viktig investering för framtiden som kunskap, vilket kräver ett utbildningssystem som fungerar. Men för att utbildningssystemet ska fungera krävs både investeringar och respekt för att komplexiteten som uppstår i alla kollektiva system. För att kunskap ska kunna utvecklas och förvaltas krävs inte bara excellenta forskare, minst lika viktigt är det att det finns en befolkning som förstår och visar respekt för forskningens resultat, vilket förutsätter en hög, generell grad av läsförmåga i i samhället som helhet. Och det i sin tur förutsätter att människor faktiskt läser längre texter, alltså texter som ger ut av seriösa förlag som inte bara jagar kortsiktiga ekonomiska vinster. Jag fick kritik i en av kommentarerna på förra bloggposten som gick ut på att jag inte förklarade med hjälp av pedagogiska exempel, men här är ett sådant. Allt och alla hänger ihop och språket är ett slags kitt som håller en befolkning samman samtidigt som det är ett medel för kommunikation av både kunskap och gemensamma värderingar. 

Samhället är ett slags försäkring, eller det går i alla fall att se det så, och väljer man att göra det blir det lättare att förstå betydelsen av att alla som vill ta del av tryggheten måste betalar en liten summa kontinuerligt när allt går enligt plan, för att vara garanterade att inte stå ensamma med alla kostnader om katastrofen är ett faktum. Hela poängen med en försäkring är att man tar GEMENSAMT ansvar för varandra, och det gäller även samhällen. Om en växande andel av befolkningen anser sig ha rätt att kräva av samhället att få tillbaka lika mycket som man betalar, eller mer, kommer samhället förr eller senare att lösas upp och tryggheten går förlorad. I en demokrati är skatt ett sätt att bygga den gemenskap och de trygghetssystem som gör samhället till ett samhälle, men det kräver respekt för svårigheten i uppdraget och förståelse för att det inte kan bli exakt som jag vill. Demokrati är med andra ord inte det bästa styrelsesättet, utan det minst dåliga, vilket gör att det aldrig kan fungera perfekt. Samhället kan bara fungera någorlunda bra om majoriteten förstår vikten av att ta gemensamt ansvar och upparbetar kompetens att göra det. 

Väljer man att lyssna på anonyma nättroll och om man accepterar att politiska partier håller sig med sådana är demokratin dödsdömd, kunskapen hotad och allt det vi som lever i Sverige har vant oss vid kommer att tas ifrån oss.

söndag 12 maj 2024

Ett djupt problematiskt missförstånd

Med tiden samlar man på sig en rad lärdomar, i alla fall om man är intresserad av och vill försöka förstå livet, samhället och det som händer omkring en. De viktigaste insikterna jag skaffat mig handlar om mönster och djupare liggande strukturer i det mänskliga tänkandet, kulturen, liksom logiken bakom samhällsutvecklingen (som ofta saknar logik). Jag har alltid, så länge jag kan minnas, intresserat mig för och velat förstå vad som händer, både inom och med mig själv och samhället som jag lever i. Det är ingen slump att det kändes som att komma hem när jag hittade till universitetet och fann etnologiämnet. Kultur är ett mångfacetterat ämne som handlar om det finns runtomkring oss människor. Allt påverkas av kulturen och vi människor både påverkar och påverkas av kulturen som ständigt förändras. Sökandet efter kunskap om kultur kan därför inte vara målfokuserad och insikterna man skaffar sig växer inte inte linjärt. Jag hade aldrig orkat hålla intresset för mitt arbete uppe om jag inte kunnat forska och söka kunskap på det förutsättningslösa sätt som kännetecknar grundforskning. Därför är det heller ingen slump att jag engagerar mig i försvaret av den akademiska friheten, som jag skrev om i förra veckans bloggpost.


Missförståndet som jag vill reflektera över här är ett av de teman jag ständigt återkommer till, ett av de missförstånd eller grundläggande problem som mänskligheten behöver acceptera, förstå och lära sig hantera för att kunna hoppas på att överleva. Det handlar om skillnaden mellan komplex och komplicerad, eller snarare om ointresset för det faktum att det är en fundamental skillnad mellan fenomenen dessa båda ord beskriver. Svårigheten att inse skillnaden är lätt att förstå eftersom den bottnar i vår perception och vårt sätt att tänka, men ointresset för frågan och försöken att avfärda den som påpekar det uppenbara, att komplex och komplicerad inte är synonymer för det som är svårt, oroar. Samtidigt är det just det som fascinerar och håller intresset för frågan vid liv. 


Problemet med att ignorera skillnaden är kanske inte så stort i vardagen, men ska man kunna hantera allvarliga utmaningar är det helt avgörande att man vet vad det är för typ av fenomen man står inför. Försöker man lösa ett komplext problem med metoder skapade för komplicerade kommer problemet att förvärras. När en uppgift ska lösas idag är det oftast metoder skapade för att lösa komplicerade problem som används, för dessa har visat sig fungera. Men, och det är så klart ett helt centralt men, komplexa problem går inte att lösa på det sättet, där krävs andra sätt att tänka och arbeta; ofta finns det inga patenterade metoder att ta till. Komplexa problem går helt enkelt inte att lösa, det enda man kan göra är att försöka upplösa grunden för dem. 

 

Typexemplet på ett komplicerat problem är Appolloprojektet, som handlade om att skicka människor fram och tillbaka till månen levande. Det var ett gigantiskt och oerhört svårt problem, men det gick att lösa genom att delas upp i mindre delar som löstes var för sig och sedan sattes samman till en fungerande helhet. Om alla problem var av den karaktären skulle det sättet att arbeta vara standard, men verkligheten fungerar inte på det sättet. Det spelar ingen roll hur bra ett visst verktyg är, om det används på fel sätt eller för ändamål som det inte är skapat för fungerar det inte. Komplexa problem är av en helt anan art och de går inte att delas upp; komplexiteten kvarstår nämligen. Därför tenderar problemen att förvärras när man försöker lösa dem med någon best practice. Ignorerar man skillnaden och griper man sig an komplexa problem på samma sätt som komplicerade gör man visserligen något, men det arbetet blir ofta ett meningslöst slöseri med resurser och tid. Detta ser vi exempel på hela tiden. Ofta förvärras problemen.


För att kunna komma tillrätta med den växande kriminaliteten, den alarmerande klimatkrisen, minskande läsförmåga och den kunskapsignorans som banar väg för destruktiv populism som i sin tur utgör grogrunden för totalitarism måste man först förstå och respektera skillnaden mellan komplex och komplicerad och sedan utarbeta metoder anpassade efter sammanhanget och frågan. I grund och botten är problemen som listats ovan ett och samma problem, och det är en konsekvens av bristande förståelse för vilken typ av problem vi står inför och har att hantera. 


Politiker i olika läger förordar sin metod för att komma tillrätta med problem, men så länge åtgärderna som presenteras och försvaras inte adresserar grundproblemet kommer detta oundvikligen att förvärras. Och så länge politikerna skyller misslyckandena på varandra går det inte att komma tillrätta med problemen som alla är överens om att vi måste komma tillrätta med för att kunna bygga ett hållbart samhälle där det stora flertalet kan leva ett drägligt liv. Det är ingen lösning, det är inte ens början på en lösning, men förhoppningsvis kan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad innebära början på slutet av den process med förvärrade problem som vi alla ser och som ingen är nöjd med; för att travestera Churchill.

söndag 5 maj 2024

Akademisk frihet

Förra fredagen satt jag i en panel på högskolan där jag arbetar. Temat för diskussionen var akademisk frihet, som är ett både viktigt och intressant ämne. En typ av fråga som intresserar mig. Mitt nuvarande forskningsområde är inriktat mot relationen mellan kultur och kunskap. Och akademisk frihet har i högsta grad och med det ämnet att göra. Forskningen som jag bedriver är av karaktären grundforskning, mitt sökande efter kunskap och förståelse är inte målinriktat. Jag kan alltså inte peka på några förväntade resultat och det finns ingen deadline. Det är en öppen fråga utan givet svar. Förutsättningen för att kunna bedriva den typ av forskning jag är intresserad av är att jag kan vara fri i sökandet. Och det är detta som den AKADEMISKA friheten handlar om, vilket många har svårt att förstå. Det handlar om en frihet som kommer med ett stort ansvar. 

En av de första sakerna jag lade märke till under samtalet i panelen är hur svårt det är att förstå och hantera frågor som bygger på två eller fler premisser. Vår mänskliga hjärna är inställd på och har en tydlig tendens att tänka i dikotomier, vilket gör att komplexa problem förvandlas till en fråga om antingen eller. För att det ska vara meningsfullt att tala om akademisk frihet måste båda aspekterna beaktas. Det handlar inte om något slags löneförmån för forskare och lärare på högskolan. Alla förnumstiga påståenden om att friheten inte handlar om att forskare ska få göra precis som de vill blir därför meningslösa. Bara för att det går att hitta enstaka exempel på lärare och forskare som är excentriska eller lata betyder inte att friheten är problematisk, det ett utbrett missförstånd som behöver göras upp med. Risken är annars att allmänheten får för sig att man söker sig till akademin och går igenom en forskarutbildning för att kunna njuta av en generöst tilltagen ledighet. Den akademiska friheten är liksom grundskolelärarnas (och elevernas) sommarlov en viktig förutsättning för kvalitet i lärandet och kunskapsutvecklingen.

När jag såg andra avsnittet av TV-serien Smärtpunkten, som handlar om arbetet med Lars Noréns pjäs 7:3, slog det mig att den akademiska friheten på många sätt liknar konstnärlig frihet (och i viss mån även pressfrihet). Det handlar om frihet som ett medel, inte ett mål. Konstnärlig frihet handlar om nödvändigheten av att kunna vara fri i sökandet efter en känsla eller ett uttryck som ofta framträder efter hand, under arbetet och i processen. På samma sätt fungerar grundforskning. Både konst och kunskap kräver att den som arbetar med frågorna är fri att söka sig fram där och när det går, så länge det går. Högskolelagen säger att forskaren är fri att formulera det syfte, utarbeta den metod och välja det publiceringssätt som kunskapen man söker kräver. Anledningen till att det står så i lagen är att friheten är en förutsättning för att vetenskapen ska kunna skapa ny kunskap. Akademisk frihet handlar inte om rätten att göra vad man vill och hur man önskar, utan om att värna kunskapen. Om forskare ska kunna använda förmågan, som man bygger upp under forskarutbildningen, att tänka själv, utan andra hänsyn än till kunskapen, måste man vara fri, och det är detta som akademisk frihet handlar om.

Problematiskt nog är friheten hotad på grund av att det är så svårt att förstå den här typen av problem, företeelser eller kvaliteter. Mitt arbete om relationen mellan kunskap och kultur handlar delvis om detta, eller svårigheten att förstå och problemen att värna den akademiska friheten går att förklara på det sättet. Allt fler forskare och akademiska lärare underordnar sig idag okritiskt den kunskapsvidriga devisen frihet är bra, men kontroll är bättre (en modern uttolkning av Tomas Thorilds berömda citat ovanför stora hörsalen i Uppsala) eftersom det gynnar karriären. Kunskapen offras alltså på mätbarhetens och målstyrningens altare, för att man inte förstår hur problematiskt det är och för att "alla" andra gör det. Idag produceras det därför mer resultat än någonsin, men kunskapen späds ut till homeopatiska proportioner. Det finns ingen enkel lösning på problemet, men tänker man på det, inte som ett problem som ska lösas utan ett problem som bara kan upplösas, ökar chansen att kunskapen kan tas till heder igen. Frihet är just avsaknad av kontroll, men akademisk frihet bygger på ansvar. Transparens och kontrollerbara argument är det enda man kan få och begära av den som strävar efter kunskapsutveckling.

  • Akademisk frihet är en förutsättning för kunskap och akademisk kvalitet. 
  • Akademisk frihet är en svårfångad kvalitet.
  • Akademisk frihet är ett komplext problem.

Vad är poängen med att utbilda människor till forskare – alltså en utbildning om fyra år på heltid, efter avslutad kandidat- fast oftare magisterexamen – om de inte får använda kunskaperna och kompetenserna de skaffat sig? Det är en av de dyraste utbildningarna som finns, och skattebetalarna investerar i forskarnas kompetens för att få kunskap, som alltså kräver frihet. Det är allmänt bekant att kultur äter strategier till frukost, och utvecklingen i den akademiska världen där linjens makt över kollegiet stadigt ökar är ett tecken på det. Föreställningen om att kontroll är bättre än frihet är en konsekvens av den förändringen, och eftersom makt tenderar att övertrumfa kunskapen försvagas forskarnas inflytande över kunskapen som vi idag mer än kanske någonsin är i behov av. Bristande frihet i den akademiska världen handlar alltså om ett problem som angår alla, kanske inte idag men på sikt. Är det kunskap vi vill ha är det akademisk frihet vi behöver, tillsammans med kompetenta och dedikerade människor som äger förmågan att hantera friheten för att söka kunskapen.

Regler och målstyrning liksom en växande och allt mer komplex administrativ apparat (läs New Public Management) utgör ett hot mot friheten och därmed även mot kunskapen och i förlängningen demokratin, så det är ingen liten sak vi diskuterade i panelen. Och det handlar absolut inte om ett perifert  särintresse eller en angelägenhet enbart för forskare. Vetenskap är en fråga som angår alla, åtminstone så länge vi lever i ett kunskapssamhälle. Ska vi kunna komma tillrätta med den organiserade kriminaliteten och hantera problemen som klimatförändringarna leder till måste vi ha kunskap, och för att kunna skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapen behöver vi en fungerande demokratisk ordning eftersom det är den enda styrelseformen som bygger på kunskap. Idag rör sig allt fler länder oroväckande nog i motsatt riktning. Efterfrågan på populism och totalitära ledare ökar så länge som villfarelsen om att frihet är bra men kontroll är bättre inte ifrågasätts. Förmågan att arbeta med öppna frågor utan givna svar tar oss in i en hållbar framtid medan strävan efter kontroll leder bakåt. Det bildningsförakt och den kunskapsresistens som idag sprider sig som en löpeld i samhället är alla andra problems moder.

Grundforskning, som är själva sinnebilden för all kunskapsinriktad vetenskap, går inte att målstyra, det är själva poängen och anledningen till det är att ingen vet var kunskapen man söker efter finns. När man väl har insikten eller (upp)löst problemet, med facit i hand, är det enkelt att se och förstå. Kanske är det därför det är så svårt att förstå hur viktig den akademiska friheten är? Det finns inga garantier för att man kommer fram till något nytt och användbart när man bedriver den typen av forskning, men om man gör man det är den kunskapen ovärderlig. Ju fler som får försöka, desto större blir chansen att någon når ett genombrott. Ingen kan dock på förhand veta vem som gör det. Därför är det så viktigt att inte ställa krav på någon annan prestation än att forskarna gör sitt bästa och utnyttjar tiden klokt. Kravet på att enskilda projekt ska vara lönsamma utgör ett hinder för forskningen, det är motsatsen till att utnyttja skattebetalarnas pengar så effektivt som möjligt. Och att mäta framgång i pengar, publikationer och citeringar är huvudlöst. All verksamhet som inte handlar om att utveckla eller värna kunskapen (alltså hela den administrativa apparat som vuxit fram i Högskolesverige och som bekostas genom att ta ut en over-head-kostnad på alla forskningsmedel som vinns i konkurrens) är ett slöseri med tid och resurser. Den som är forskarutbildad behöver ingen ledare som talar om hur undervisningen ska läggas upp eller forskningen bedrivas, det är själva poängen med att utbilda forskare. Vad är samhällsvinsten och vad tjänar skattebetalarna på att forskarutbildade människor slutar forska för att höja sin lön genom att göra administrativ karriär? På vilket sätt är det ett ansvarsfullt sätt att förvalta skattebetalarnas pengar? 

När den som försvarar kunskapen känner sig som en besvärlig jävel är det ett tecken att ta på allvar, det är en indikation på att den akademiska friheten är hotad eftersom andra hänsyn än kunskap placeras först inom akademin. Det kan handla om ekonomi eller olika typer av mer eller mindre medvetna bias. Det är viktigt att påpeka (för detta brukar vara en av invändningarna man möts av när man försvara den akademiska friheten) att friheten inte handlar om att man som forskare ska få så mycket pengar man önskar, utan att behöva förklara eller motivera varför. Politikerna ansvarar för resurstilldelningen och friheten är förenlig med olika typer av satsningar och riktade anslag, men det måste vara upp till forskaren att avgöra hur man ska gripa sig an frågan och hur man utnyttjar tiden och resurserna som samhället anser ska läggas på forskning och högre utbildning. Idag kostar administrationen nästan lika mycket som forskningen och den högre utbildningen, vilket är inte bara är ett sanslöst slöseri med skattebetalarnas resurser, det utgår dessutom ett allvarligt hot mot kunskapen.

Skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning för att säkra tillgången på kunskap, det är tanken med all utbildning, men för att kunna få det man vill ha måste förutsättningarna för detta värnas. För att kunna utveckla och förvalta kunskap som håller hög akademisk klass krävs forskarutbildade lärare. Just det är det ingen som förnekar, tvärtom anses det vara ett kvalitetskriterium (det går att mäta) att andelen lektorer är hög, men eftersom förståelsen för betydelsen av den akademiska friheten är låg kringskärs lektorernas möjligheter att vara lektorer. Det är inte särskilt svårt egentligen att komma tillrätta med problemet, men föreställningarna om att det finns en enkel lösning och villfarelsen att man inte kan lita på landets högst utbildade och kunniga människor gör det svårt. Bristande förståelse och respekt för den avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerad är en av orsakerna till problemen. Vägen till vetande är aldrig rak och den leder ut i okänd terräng. För att kunna värna den akademiska friheten behövs ett akademiskt ledarskap, alltså ett ledarskap som liksom kunskapsinriktad forskning bygger vetenskapliga principer. Akademiska ledare kan inte peka med hela handel och tvinga fram resultat som de sedan tar åt sig äran för, det måste bygga dels på kollegialitet, dels på frihet under ansvar och med hänsyn tagen till kunskapen. 

Jonna Bornemarks tal vid Riksdagens öppnande 2019: Om mätbarhetens tyranni och behovet av bedömningskompetens skulle kunna varit en början på en förändring, men inget hände! Det talas om greenwashing och om pinkwashing, men vi borde även tala om bildungwashing. Den akademiska kvaliteten kommer inte an på vilka ord som uttalas vid högtider eller publiceras i värdegrundsdokument, utan om vad som faktiskt värdesätts och skapas förutsättningar för i vardagen på högskolan. Kollegialiteten som idag håller på att avskaffas är ett tecken på att den akademiska friheten bara är ett annat fint ord som liksom bildning. Tillitsbaserad ledning måste bygga på principer, frihet och individuellt ansvar; annars kommer arbetet som den akademiskt utbildade personalen utför aldrig att kunna leda till kunskap och förståelse för den värld vi människor lever i. För att kunna skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling i samhället som helhet måste alla som arbetar med forskning och högre utbildning röra sig från vänster till höger i följande kontinuum: 

  • Regler – Principer
  • Kontroll – Tillit
  • Mäta – Bedöma
  • Fakta – Kunskap, Bildning, Vishet
Kunskap är ingen produkt, utan en process. Utan en generell uppskattning och respekt för kunskapen, och i avsaknad av förståelse för vad som krävs för att värna demokratin, kommer den akademiska friheten att vara hotad, trots att friheten i själva verket är en förutsättning för kunskapen och den akademiska kvaliteten. Det är ett moment 22 som rör oss alla, ett problem som ingen som fortsatt vill leva i ett öppet och demokratiskt kunskapssamhälle kan förneka eller förringa.

söndag 28 april 2024

Behöver vi förmågan att läsa?

Frågan i rubriken är naturligtvis retorisk. Självklart behöver vi människor förmågan att läsa. Problematiskt nog tas dock den där helt avgörande och djupt mänskliga egenskapen för given, och behandlas därför som ett slags formalitet. Har man bara gått igenom skolan och fått ett betyg i Svenska, verkar många tänka, så kan man läsa. Fast så är det inte. Funktionell analfabetism är ett reellt och växande fenomen. Enligt hjärnforskaren Martin Ingvar är var fjärde femtonåring i riskzonen (artikel). Eleverna kan läsa, men förstår inte vad de läser; de kan inte använda text för att kommunicera eller utveckla kunskap och förståelse för världen de lever i. Denna utveckling utgör ett allvarligt hot mot demokratin och det samhälle vi byggt upp. Vad gör det när vi har AI, verkar många tycka. Vem bryr sig, det finns viktigare saker att rikta uppmärksamheten mot, tänker allt fler idag. Vi har inte råd att satsa på åtgärder för att öka läsförståelsen, det måste vara upp till var och en att utveckla förmågan. Tar vi inte problemet på allvar och tar vi oss inte råd att göra något åt saken är det bara en tidsfråga innan det är för sent att göra något för att rädda (kunskaps)samhället. Kriminella gäng har redan tagit över delar av ekonomin och samhället, och deras rekryteringsbas växer stadigt. Funktionella analfabeter är lätta att manipulera och passar perfekt in i alla totalitära ledares drömmar om ett samhälle fyllt av lojala anhängare som okritiskt följer ledarens order. 

Jag vill inte säga att New Public Management är orsaken till den sjuknade läsförmågan, men kraven på målsäkring och produktionsfixeringen som rådande förvaltningsprincip är förknippad med är en av orsakerna till den växande betygsinflationen, vilken förvärras av att vi i Sverige tillåter aktieägare att plocka ut vinst från skolan. Oavsett vad som är orsaken till att lärarna i grundskolan släpper iväg eleverna till gymnasiet med förmaningen: detta fungerar inte på gymnasiet, är det en realitet som givetvis får konsekvenser. Eftersom gymnasiet också handlar om att producera mätbara resultat och generera vinst till ägarna säger lärarna även där: detta kommer aldrig att fungera på högskolan. Universitetet är än så längre en statlig myndighet där det inte går att plocka ut vinst, men eftersom lärosätenas ekonomi är knuten till genomströmningen går allt fler studenter ut i arbetslivet med en högskoleexamen trots att förståelsen för vad de studerat är dålig; delvis beroende på att definitionen av kvalitet bygger på uppfattningen att bara det som går att mäta är värt något, trotts att kunskap inte fungerar på det sättet. Tragiskt nog uppskattar inte arbetsgivarna (läs Svenskt näringsliv) heller kunskapen, alltså förmågan att förstå och kompetensen att tänka kritiskt, många företagsledare och politiker ser högskolan som ett slags grovgallring. Ju mindre man kan och ju sämre kritiskt och analytisk förmåga deras anställda har, desto lättare är det att forma lydiga anställda som följer ledningens order. 

För mig som dyslektiker har språket kommit att bli närmast heligt. Förmågan att läsa har jag verkligen kämpat för, och det är fortfarande en daglig kamp. Jag är idag tacksam för att det inte fanns varken förståelse för eller verktyg att hantera dyslexi när jag gick i skolan. Som barn hade jag nästan säkert sökt genvägar och letat ursäkter, vilket skrämmer mig. Jag visste inte mitt eget bästa. Min smala lycka var att jag tvingades kämpa på egen hand, för det är enda sättet att förvärva läsförmåga. En verklig kunskapsskola handlar inte om betyg, utan om att bygga upp förståelse för den värld vi lever i och att utveckla kompetenser som är användbara både för en själv och det samhälle som genom skattemedel investerar i ens möjlighet att utbilda sig. Och läsförmågan är grunden för allt det andra, därför är sjunkande läsförmåga och ökande funktionell analfabetism ett långt allvarligare problem än många idag ser på och behandlar det som. Kanske just för att jag vet att jag inte kan ta läsförmågan för given; får jag inte tid eller möjlighet att läsa i vardagen försvagas den. Därför läser jag hela tiden, och jag stressas över att utrymmet för läsning som finns i mitt arbete stadigt krymper. Det är av samma skäl som jag skriver, för att vara i och bygga upp och utveckla känslan för språket. Skrivande och läsande är mänskliga, intellektuella förmågor som liksom musklerna förtvinar om de inte används. Det är en av anledningarna till att jag oroas över den växande fascinationen för AI och övertygelsen om att det är antingen lösning eller något oundvikligt som vi måste acceptera.

När läsförmågan minskar generellt och när tiden att läsa längre texter stadigt krymper, kommer fler att söka genvägar. Ljudböcker är en ekonomisk succé, men att lyssna är inte att läsa. Läsande är en aktivitet, inte något man utsätter sig för, det handlar inte om att passivt tillägna sig information eller fakta. Förmågan att läsa är intimt förknippad med kunskap, som i sin tur är förutsättningen för demokrati och öppenhet, vilket krävs för att värna långsiktig hållbarhet. Alla som inte bara kan läsa utan dessutom gör det, alltså läser på riktigt, inte bara scrollar på en skärm eller googlar efter information, inser faran med den populism och totalitarism som underblåses av funktionell analfabetism. Det handlar inte om tycke och smak! Att läsförmågan sjunker är ingen åsikt, och när den går ner utgör det ett hot mot kunskapen, och mot samhället, liksom mot livet på jorden. Vi rör oss med andra ord snabbt ut för ett sluttande plan. Myten om den kokande grodan som dör för att den saknar förmågan att känna av successiva temperaturhöjningar är just en myt, men innebörden i den där bilden är det centrala. Det är på just det sättet som demokratier dör, långsamt och över tid, av bristande engagemang och förståelse för vad som krävs av medborgarna som lever i den. Griper man sig an myter på samma sätt som fakta, som att det handlar om antingen rätt eller fel, är det ett tecken på dåligt utvecklad analysförmåga (och möjligen ett tecken på funktionell analfabetism).

Glädjen och tacksamheten jag känner inför att ha fått förtroendet att publicera böcker (sedan 2020 har det blivit sex stycken), dessutom om kunskapsteori, vetenskapligt tänkande och vad som kännetecknar högre studier, samt filosofi – vilket jag betraktar som de viktigaste ämnena eftersom de utgör grunden för allt det andra – grumlas av att allt färre köper böcker idag. Jag skriver inte för att bli rik, utan dels för att jag är fascinerad av skrivande, dels för att jag vill sprida kunskap och visa på betydelsen av och locka till lärande. Att mina studenter inte köper de böcker jag lyckas få med på kurslistorna är en sak, det finns ju bibliotek och det finns andra sätt att komma över texter idag. Men det är allt oftare uppenbart att allt fler inte läser litteraturen (det vill säga jobbar med texternas innebörd och den egna förmågan att förstå innehållet), vilket visar sig på en rad olika sätt. Och jag kan inte tvinga någon att läsa, bara påpeka vikten av och på olika sätt uppmuntra till det. För att studier på högskolan ska kunna sägas vara högre krävs dock eget engagemang, högskolestudier kräver eget ansvar och förstår man inte vikten av att läsa och tar man sig inte den tiden som krävs blir kunskaperna ytliga. Man kanske klarar tentorna, det vill säga lever upp till kursens formella krav. Kunskap och intellektuell utveckling är dock något annat, något mycket mer komplext och svårkontrollerbart. Problematiskt nog betraktas studenter idag som hjälplösa och maktlösa offer som man inte kan kräva något av, och när deras kunskaper sjunker är det allt oftare och allt tydligare lärarna som ställs till svars. Hur ska förmågan att läsa och intresset för att lära sig något kunna värnas under dessa förhållanden och på dessa premisser?

Fortsätter utvecklingen är det bara en tidsfråga innan AI tar över både textproduktionen och läsandet, och därifrån stupar det brant nerför på snart sagt alla områden. Hotet mot allt det vi vant oss vid att ta för givet kommer dock inte från tekniken, utan inifrån oss själva. Därför är det faktum att läsandet går ner och den funktionella analfabetismen ökar problem som måste tas på allvar. Demokratin är hotad på allt fler ställen i världen, och Sverige är ett litet land med ett förhållandevis litet språk. Att svenskarna som kollektiv inte bryr sig mer om språket och förmågan att använda det än vad som är fallet är ett allvarligt tecken på krisen vi befinner oss i, som vi måste ta oss ur om vi vill leva i ett fritt och demokratiskt land även i framtiden. I ett land där majoriteten består av funktionella analfabeter finns ingen möjlighet för ett krympande fåtal kunniga och engagerade medborgare att värna läsförmågan och kunskapskvaliteten. Utan kollektiv respekt för kunskapen är vi alla utlämnade åt känslor och åsikter, vilket ger makt åt ledare med totalitära ambitioner. Det kanske känns som de karismatiska ledarna som lovar guld och gröna skogar vill just dig väl, men den känslan kommer oundvikligen att förändras när deras makt är säkrad, och då är det för sent att ända åsikt och göra något åt saken.