Betydelsen av allt det vi inte gör

Det resultat- och produktionsorienterade samhälle som vuxit fram i västvärlden blir allt mer ohållbart eftersom det bygger på det orimliga antagandet att förändringshastigheten kan öka exponentiellt i oändlighet, vilket gör att människorna utsatts för en ständigt ökande stress. I vår kollektiva strävan att leva upp till våra egna och andras mål, vilka hela tiden höjs pressar vi både oss själva, varandra och livsbetingelserna på jorden, till gränsen för överlevnad. Grundpremissen för samhället vi lever i och anpassar oss efter är nämligen att ingen någonsin ska vara nöjd. Allt fokus riktas därför mot det som kommer sedan, vilket dessutom gör att ingen är närvarande i det som är här och nu. Vi tror att vi har makten i vår hand och att alla önskningar kan uppfyllas om vi bara vill och jobbar tillräckligt hårt. 

Strateger och ledare får allt större makt och deras uppgift är dels att skapa nya mål, ju högre och djärvare desto bättre, dels att se till att målen nås. Den eviga frågan som alla förväntas ställa sig är vilka förbättringsmöjligheter man ser. Därför arbetar alla proaktivt, vilket gör att det som inte är problematiskt också förändras. Rädslan för att inte vara tillräckligt förändringsbenägen eldar på utvecklingen och driver upp hastigheten. Det som började som en god tanke, men nu är förändringen i sig det enda som anses vara positivt. Om vi inte värnar livsbetingelserna på jorden kommer vår planet förr eller senare att bli obeboelig. Risken är dock att vi människor långt innan dess har pressat oss själva över våra egna fysiska och mentala gränser. Samhällsordningen leder till att klyftorna ökar, och de redan rika blir allt snabbare rikare och får mer makt, samtidigt som de blir färre och färre. Eftersom den som har makt har också makt att värna sitt inflytande finns en uppenbar risk att det jag skriver om här inom en snar framtid kan uppfattas som ett hot mot rådande ordning, alltså ett hot mot det ekonomiska system som vi tillåter diktera villkoren för våra liv.

Vi är idag så fixerade vid vad vi gör att vi glömmer betydelsen av allt det vi inte gör. Om vi inte sover, låter bli att röra på oss, inte tänker på vad och hur vi äter får det naturligtvis konsekvenser. För att inte äventyra hälsan måste man återhämta sig, och det kräver att man har förmågan att inte göra någonting, att bara vara. Men i en kultur och ett samhälle där inaktivitet betraktas som illojalitet blir det svårt att få det man behöver för egen del. Det finns nämligen alltid någon annan som är beredd att pressa sig lite mer. Alla tvingas på det sättet tävla med varandra om vem som gör mest, snabbast och till lägst kostnad. Detta kollektiva sätt att tänka och leva leder till att tiden för vila och återhämtning minskar, vilket utgör en hälsorisk. Men vad värre är, även tiden för eftertanke minskar och det leder till att fler får allt svårare att se problemen som hopar sig. 

Både som individer och som samhälle är vi liksom naturen vi är beroende av för vår överlevnad, i desperat behov av det som när det pågår i kroppen benämns homeostas, som förenklat kan sägas handla om inre balans, i relation till en föränderlig omgivning. Balans är liksom demokrati och jämlikhet inget man kan producera, det är något man ständigt måste vara uppmärksam på och kämpa för, något man bara kan värna och förvalta. Balans är inte ett mål man kan nå, utan ett tillstånd man ständigt strävar efter. För egen del kan man försöka, så gott ens omgivning och de sammanhang man finns och verkar inom tillåter det, sträva efter homeostas, men på en samhällsnivå krävs det att många ser, förstår och aktivt värnar balansen mellan arbete, ledighet och sömn. Så ser det inte riktigt ut idag, eller låt oss vara ärliga: så ser det inte alls ut idag.

För en gångs skull skriver jag inte om kunskap, men det går naturligtvis inte att komma runt det faktum att lärande kräver tid och tillit, att forskning bara kan bedrivas i frihet och i avsaknad av tydliga mål (alltså andra mål än mer och bättre kunskap). När man bedriver studier på universitetet är det särskilt viktigt att man inte bara fokuserar på det man gör, på själva pluggandet. Kunskapsutveckling är nämligen en icke-linjär process som går i skov. Även om följande siffror inte är exakta vill jag med stöd i egen erfarenhet och både egen och andras forskning peka på det verkar vara så att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av arbetet, i alla fall när man håller på med intellektuellt krävande uppgifter. Och båda aspekterna är lika viktiga för att resultatet ska kunna bli bra. För att det ska vara möjligt att prestera på toppen av sin förmåga under 20 procent av tiden behövs de där övriga 80 procenten eftersom tiden av inaktivitet är själva förutsättningen för att resultatet av arbetet ska bli så bra som möjligt.

Kvalitet kan man bara skapa förutsättningar för, aldrig tvinga fram. Trots att ingen lyckats falsifiera den insikten införs system för kvalitetssäkring och målstyrning av forskning och högre utbildning som hämtats från tillverkningsindustrin. Därför förväntas lärare som ansvarar för kurser som fungerar utmärkt förändra dess varje år, trots att det leder till försämringar. Det låter kanske märkligt att lärare som vigt sitt liv åt kunskapen och som utbildats för att värna den agerar så här, men förstår man att lärarna inte längre har makten över det som händer på högskolan inser man förhoppningsvis hur det kunnat bli så här. Och eftersom politiker och företrädare för näringslivet ser utbildning som en kostnad som till varje pris måste minska, talas det dessutom allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste kortas.

Den redan tidigare ohållbara utvecklingen kommer, som en konsekvens av att kunskapen idag inte respekteras och dess värde därför devalverats, att accelerera. Kunskapen kräver nämligen tid för eftertanke och inaktivitet, och när förutsättningarna för lärande omintetgörs kommer kunskapen att få svårt att vinna över känslorna, vilket gör det svårare och svårare att värna kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen. Alla som stannar upp och tar sig tid inser vad som ligger i farans riktning, problemet är att allt färre gör det.

Binärt tänkande må vara naturligt, men klokt är det inte

Vår mänskliga hjärna är helt uppenbart fantastisk. Den har åtminstone tagit oss dit vi är idag, vilket i och för sig innebär att vi har en hel massa problem att hantera, just på grund av vår hjärna. Utan tvekan är vi intelligenta nog att tackla utmaningarna, men det finns inga enkla och entydiga lösningar. Problemen som jag tänker på här är nämligen långt mer komplexa än många anar. Intelligens är som jag ser på saken en balansgång, dels mellan höger och vänster hjärnhalva, dels mellan kognitionens positiva egenskaper och dess negativa. Dessutom räcker det inte att ha fantastiska förmågor, kommer de inte till användning spelar de naturligtvis ingen roll. Och om det är hjärnan som ger upphov till många av problemen vi tvingas hantera är vi beroende av dess positiva egenskaper för att vår nettointelligens (om det nu finns något sådant ord) inte sa dras ner av de negativa egenskaperna. Det går inte att välja bara de positiva särdragen och förmågorna, vår hjärna är en sammanhållen helhet som även består av negativa egenskaper, vilka tillsammans gör oss till dem vi är. Hjärnan är en dynamisk helhet, inte en uppsättning delar isolerade från varandra, och vi får helt enkelt ta det onda med det goda.

Som jag förstår det har vi som lever idag i princip samma kognitiva förmågor som människorna som levde på stenåldern och mycket talar för att de var bättre anpassade efter sin miljö än vad vi som lever idag är efter den värld vi skapat. Över tid och med hjälp av sina förmågor har mänskligheten successivt utvecklat det moderna samhälle som vi som lever nu är utkastade i och måste hantera, vare sig vi vill det eller inte och oavsett om vi kan eller ej. I ljuset av detta faktum är jag inte så säker på att jag tycker att människans hjärna är så särdeles fantastisk egentligen. Tvärtom är världen full av människor som antingen saknar förmågan att ta kloka beslut eller som medvetet avstår från att använda den intelligens de fötts med, eller som använder sina kognitiva förmågor för rent egoistiska syften, för att manipulera andra att tänka och göra på sätt som gynnar dem själva. Även mänskligheten är en komplex och sammansatt helhet bestående av olika typer av människor med olika förmågor och intressen, och det är helheten samt den generella förmågan som räknas.

Utan att blinka tas idag beslut som vi vet kommer att påverka generationer av människor och livsbetingelserna på jorden under överskådlig tid, för att vi kan (som de säger i Foodorareklamen). Och människor som försöker göra allmänheten uppmärksam på klimatförändringarna och bristen på hållbarhet i vår moderna, västerländska livsstil, fängslas medan en sådan som Donald Trump mycket väl kan bli USAs nästa president. Kontrasterna och de kognitiva motsättningarna blir särskilt tydliga just denna vecka när årets Nobelpristagare presenterats. Å ena sidan uppmärksammas och hyllas vetenskapen, å andra sidan dyrkas dumheten, och den galenskap som världens totalitära ledare visar prov på kan och får fortsätta, ibland för att marknaden och den heliga tillväxten anses kräva det (trots att det på sikt kommer att kosta mer än det smakar). Aldrig tidigare har problemen som jag pekar på här varit tydligare än i intervjun med en av årets fysikpristagare, som antyder att han ångrar att han forskat om AI, nu när han ser konsekvenserna av sitt arbete. Det är en talande men tragisk bild av mänskligheten, och den borde mana till eftertanke.

Inser att jag förlorade mig lite i samhälls- och riskanalysen. Tanken var ju att jag skulle skriva om hjärnans fallenhet till binärt tänkande. Fast jag har skrivit om det indirekt, och så där fungerar bloggandet för mig. Jag skriver om det som för närvarande upptar mina tankar, och när jag väl börjar skriva har jag ofta bara en titel och en vag tanke, sedan ger det sig. Ibland ändrar jag rubrik när texten är klar, men här tycker jag nog att den jag utgick från fortfarande är befogad. Arbetslivet, även i akademin, blir allt mer regelstyrt och målfokuserat, vilket gör det till en fråga om rätt eller fel. Till och med kunskapen och lärandet antas fungera på det sättet (som att det vore en fråga om sant eller falskt), det har i alla fall blivit svårare att bli lyssnad på om man hävdar att lärande och kunskapsutveckling är komplexa företeelser och dynamiska kvaliteter, snarare än något man kan producera enligt principer från tillverkningsindustrin. Efter att reformerna på 1990-talet fick genomslag och NPM förvandlade forskning och undervisning till en standardiserad tjänst och landets högst utbildade degraderade till vanliga tjänstemän som förväntas följa ledningens order utan att klaga, trots att många av besluten strider mot den kunskap som forskningen skapat, har avakademiseringen av universitetet och avintellektualiseringen av högre utbildning accelererat allt snabbare år för år.

Binärt tänkande är känslostyrt, och kulturen vilka alla såväl påverkar som påverkas av genom att leva och verka i den är en kraft att räkna med och båda tenderar att övertrumfa intellektet om det inte finns tid att stanna upp och tänka efter. Eftersom detta inte anses vara en prioriterad fråga tas problemet inte på allvar, och en häpnadsväckande stor del av våra kognitiva förmågor kan därigenom användas för att skapa logiska förklaringar till beslut som tagits av en slump, för att det kändes rätt eller för att andra gjorde samma sak. Det där måste vi komma tillrätta med om vi ska kunna använda våra kognitiva förmågor, först för att hantera alla de olika typer av problem vi står inför, både de som drabbar oss oförskyllt och de som vi delvis i alla fall själva skapat (även om vi inte varit medvetna om det), inte sällan genom valet av lösningar på tidigare problem. Nobelpriset är i enlighet med detta sätt att tänka delvis missvisande, för det visar bara upp ena sidan av den mänskliga förmågan. Ingen av oss, inte ens genierna vi hyllar, är helt igenom och alltid logiska och kloka, alla styrs även av känslor och bekvämlighet. Båda sidorna av oss sammantaget gör oss dels till dem vi är, och båda aspekterna bidrar till att forma samhället som är förutsättningen för att vi ska kunna skapa ny kunskap om fenomen och företeelser som ligger bortom vår egen sfär. Samhället är alla vi tillsammans, och det är den SAMLADE intellektuella förmågan som gör att vi alla och livet som omger oss överlever eller går under.

Vår hjärna får vi leva med, men förstår vi inte hur den fungerar och vilka spratt den ständigt spelar oss alla i högre eller mindre grad kommer vi varken att kunna utveckla kunskap eller lära oss använda den. Fallenheten att tänka binärt tenderar problematiskt nog att få oss att dela upp världen i förment hanterbara delar som behandlas var för sig, i övertygelsen om att det går att göra så och att man senare kan sätta ihop kunskapsdelarna till en fungerande helhet. Därför gör vi rätt saker, men vi gör det på fel sätt, vilket gör att dagens lösningar blir morgondagens problem. Och istället för att reflektera över både våra förtjänster och brister skjuter vi budbärarna som dristar sig till att påpeka faktum, vilket är en annan konsekvens av det binära tänkandet; det delar in världen i vänner och fiender. Det binära tänkandet får oss att tänka att alla som inte håller med oss är mot oss, och den som bara umgås med likasinnade upplever därmed all kunskap som inte bekräftar gruppens världsbild som ett hot. Universitetets uppdelning i en linjeorganisation som har makt över strategierna och ett kollegium som förväntas följa order, även om det strider mot deras egen och andras forskning, är en samtids tendens att ta på allvar. För att kunna placera kunskapen i centrum krävs ett icke-binärt tänkande och en kollektiv förmåga att både förstå och hantera komplexitet.  

När jag kom till universitetet kändes det som att komma hem, men på senare tid känner jag mig som lektor och docent allt mer som ett problem, trots alla år av erfarenhet av forskning och undervisning, vilket är högskolans kärnuppdrag. Jag tror, med hänvisning till tankarna ovan, att jag vet varför det blivit så, men en av mina viktigaste poänger är att världen, kunskapen och vår mänskliga kognition är allt för komplexa fenomen och företeelser för att någon ska kunna säga något säkert om den här typen av fenomen, vilket är en tanke som går på tvärs mot de normer och värderingar samt grundläggande antaganden som avgör vem som anses klok och vem som uppfattas vara en tok. Det är ett moment 22 som heter duga.

Kunskap är som syre

Lärande är en process, som handlar om att utveckla ny kunskap, bättre förståelse och förfinade färdigheter. Tyvärr tänker många på lärande som ett slags produkt, alltså en text eller ett betyg, något man kan mäta och konkurrera om. Tänker man så kommer man inte att kunna förstå vad kunskap är, och då blir det svårt att förstå vad man behöver göra för att utvecklas om människa och för att förvalta demokratin. Jag tycker om att tänka på mitt eget lärande som att det handlar om att tillägna sig allt bättre färdighet att röra sig i ökänd terräng, utan några garantier för att man finner det man söker. Det är rörelsen och strapatserna som tilltalar mig. Och eftersom världen vi lever i, särskilt kulturen som är mitt forskningsområde, ständigt förändras blir jag aldrig färdig, vilket känns tryggt för det innebär att jag har goda chanser att kunna leva ett intressant och meningsfullt liv, så länge jag lever.

För mig, i mitt liv, fungerar kunskapen som syret jag andas, och ju svårare terräng jag kan röra mig i desto starkare blir musklerna och desto bättre blir uthålligheten och syreupptagningsförmågan, vilket gör att jag kan höja ambitionsnivån och ta mig an ännu svårare utmaningar. Liksom kondition handlar lärande och kunskapsutveckling om förmågor som måste upprätthållas för att vara vitala. Det går alltså inte att slå sig till ro med uppnådda resultat, vilket man kan göra om man tänker sig att lärande handlar om det man åstadkommer, de produkter man skapar, artiklarna, citeringarna och pengarna man vinner i konkurrens. Jag blir mindre och mindre intresserad av titlar, delvis eftersom de igen betyder allt mindre. När kunskap blev synonymt med betyg och examina gick det inflation i akademiska titlar, vilket jag tycker är synd för jag var mäkta stolt över min docenttitel när jag fick den 2011. Kunskapens värde är evigt och lärande ger tillfredställelse, så jag klagar egentligen inte, känner mest sorg.

Vårt utbildningssystem bygger allt tydligare på tanken att kunskap är en produkt och att lärande handlar om att skapa nyckeltal. Det slår mig när jag skriver detta att vi inte ens talar om betygsinflationen längre, den har efter det att privata aktörer tog över skolvärlden blivit vardag. De utländska aktieägarna och marknaden bryr sig inte och lärarna som klagar eller försöker värna kunskapen och försvarar kvaliteten lever farligt. Och produktionstakten är högt uppdriven, vilket stressar alla som finns och verkar i skolans värld, inte bara eleverna och studenterna utan även lärarna och forskarna. Allt handlar idag om kvantitet, och eftersom kvaliteten anses vara möjlig att säkra med hjälp av system som bygger på regler och management, kan galenskapen fortsätta. Därför känns det allt oftare som att jag håller på att kvävas i den akademiska världen, och inte bara där. 

Även om kunskapen inte syns är vi alla beroende av den. Även om liknelsen med syre syre haltar lite, för utan syre dör man omgående, medan det går att leva ganska länge på tron att det är kunskap man lutar sig mot när det i själva verket handlar om känslor eller åsikter. Bevisligen går det till och med att bli president för världens största och mäktigaste demokrati trots att man öppet föraktar kunskap. En gång i tiden ansågs kunskap vara makt, men idag är det närmast en belastning. Forskare som inte ger ledarna som styr stöd ifrågasätts, och människor som agerar med hänvisning till vetenskap betraktas som problematiska och kan till och med fängslas. I vår syrefattiga värld måste man vara kunskapsresistent för att lyckas bli rik och därmed mäktig. Okunskapen kan liknas vid en drog, kanske vid strypsex för att hålla fast vid tanken på att kunskap är som syre. Liksom i mötet med heroin får den som lämnar kunskapens väg en smekmånad där man går på moln och känner sig fri och oövervinnerlig. Sedan är man fast och blir paranoid i mötet med andra människor som utgör ett hot eftersom alla är utelämnade till sig själva. I en värld där ens framgångar bygger på produkterna man skapat och ens förmåga att kanalisera andra människors känslor och beror på hur många anhängare man kan knyta till sig blir kunskapen ett existentiellt hot mot makten.

Det går så långe det går, men sedan går det inte längre. Utvecklingsvägen vi slagit in på kan mycket väl sluta i katastrof. Det vore i så fall inte första gången i mänsklighetens historia som hybris straffar sig. Utan kunskap förtvinar demokratin och totalitära samhällen går alltid under förr eller senare. Det kan inga skattesänkningar, murar eller bomber ändra på. Vi får det samhälle och den värld vi förtjänar, inte vad vi önskar oss. Fortsätter vi leva som vi i västvärlden gör kan jorden, den enda plats i universum som kan härbärgera liv i någon meningsfull betydelse. Elon Musk och andra miljardärer drömmer om att kolonisera Mars, men där finns symptomatiskt nog ingen skyddande atmosfär och inget syre, vilket säger något om deras självuppfattning. Övertygelsen om att de kan kontrollera livet och att så många människor idag väljer att lyssna mer på sådana som dem än på forskare som vigt sitt liv åt kunskapen är tragisk men talande. 

Det går att hålla andan ett tag, men sedan svartnar det för ögonen. Att hyperventilera är ingen lösning, för ett överskott av syre i kroppen kan också leda till medvetslöshet. Jag tar det därför med ro. Jag bidar min tid och ägnar så mycket av den tid jag har åt lärande, åt skivande och läsande. Mina böcker, artiklar eller bloggtexter kommer troligen inte att förändra världen, men dels ger arbetet med dem mitt liv mening, dels finns det alltid en chans att någon läser och inspireras att själv lära och fylla luften med syre. Om många gör det kan det mycket väl bli en kraft att räkna med. Jag är dessutom långt ifrån ensam. Vi som vet kunskapens värde må vara i minoritet just nu, men kunskapen kan ingen ta ifrån oss och när tiden är mogen finns den där och går att bygga något verkligt varaktigt på. Den övertygelsen kan jag leva på, och det känns gott så.

Tankar om läraryrkets status

I ett öppet och demokratiskt samhälle är graden av förståelse och inte minst respekten för kunskapen, generellt sett bland befolkningen, liksom värderingen av lärares arbete och deras unika kompetenser, viktiga indikatorer för samhällets långsiktiga hållbarhet. Så när politiker och andra säger att ett samhällsbärande yrkes "prestige måste höjas", är det ett tydligt tecken på hur illa det i praktiken är ställt med såväl kunskapen status som värderingen av lärares (och andra helt centrala yrkeskategoriers) arbete. Ett yrkes prestige är inget som går att påverka på något enkelt sätt, det är inget man kan beställa fram. Antingen respekteras lärarna, eller också inte – och om lärarna inte respekteras upplevs yrket naturligtvis inte prestigefyllt av dem som arbetar med undervisning, och därmed blir det ännu svårare att rekrytera de bästa till yrket, vilket på sikt riskerar leda till att det blir ännu svårare att få elever och senare studenter att förstå och respektera kunskapen. Applåderna som sjuksköterskorna fick under pandemin (och det sätt som den yrkeskategorin behandlas idag) är en plågsam påminnelse om hur lite dagens samhälle värderar det fundament som demokratin vilar på. 

Vill vi att läraryrkets prestige ska öka är det en mycket mer genomgripande och långt mer komplex uppgift än att bara höja lärarnas löner. Yrkets attraktivitet handlar lika mycket om vilka förutsättningar man får att göra ett bra jobb samt om kraven och förväntningarna på vad lärarna ska fylla arbetstiden med. Om kunskap verkligen är skolans mål måste man ställa sig frågan: hur många elever bör en klass bestå av, och hur många kurser kan en universitetslärare arbeta med parallellt innan kvaliteten i utförandet blir lidande? Om och när lärarna inte får förutsättningar att göra ett bra jobb kommer eleverna i grundskolan och på gymnasiet och studenterna på högskolan inte att få förutsättningar att lära och utveckla kunskaper om och förståelse för ämnena de studerar, och det leder, förr eller senare men oundvikligen, till att kunskapen generellt i samhället försämras, vilket ökar efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än till förnuftet. Det blir en ond cirkel.

Om vi även i framtiden vill leva i ett demokratiskt kunskapssamhälle behövs det ett utbildningssystem där elever och studenter faktiskt lär sig det man behöver veta för att kunna ta kloka och informerade beslut om sin egen framtid och samhällets. Och för att elever och studenter ska kunna lära sig viktiga saker måste lärarna både få tid att förbereda sig och vara närvarande i undervisningsvardagen, och då kan den administrativa bördan inte vara för stor. Dygnet har bara 24 timmar och veckan har endast fem arbetsdagar, så när politikerna mot bättre vetande försöker tvinga fram "effektiviseringar" för att slippa höja skatten, går det naturligtvis ut över såväl lärarnas känsla av tillfredställelse med sitt arbete som (på sikt) kunskapens kvalitet. Enda sättet att göra läraryrket till ett prestigefullt yrke igen är att låta lärarna vara lärare, alltså dels lita på deras kompetens och omsorg om kunskapens kvalitet, dels ge dem förutsättningar att göra ett bra jobb. Om storleken på klasserna växer samtidigt som tiden för varje arbetsmoment minskar, parallellt med att kraven på dokumentation och administration ökar, går det inte att vara LÄRARE, vilket är vad vi betalar lärarna för att vara. 

Elefanten i rummet är det faktum att arbetet med att formulera strategier och skapa regler idag värderas högre än arbetet med att undervisa elever och studenter. Lärarna befinner sig idag längst ner i den hierarki som först långsamt men på senare år allt snabbare vuxit fram i skolans värld. Trots att kvaliteten i skolans verksamhet står och faller med lärarnas kompetens och möjlighet att skapa förutsättningar för elevernas och studenternas lärande, vilket är utbildningssystemets syfte, anställs fler administratörer som tvingar på lärarna allt fler dokumenten som ska fyllas med nyckeltal för att ledningen ska kunna visa på goda resultat, trots att kunskapen och progressionen inte finns i pappersvärlden utan uppstår i mötet mellan lärare och elever/studenter. När cheferna och administratörerna blir fler blir lärarna procentuellt sett färre, och eftersom samhällets investering i skola och högre utbildning i praktiken minskar när verksamheterna inte får full täckning för kostnadsökningarna, sjunker både lärarnas makt och yrkets prestige (särskilt som cheferna får högre lön eftersom deras arbete värderas högre). Först när lärarna befinner sig i toppen av den hierarkin och administrationen de facto är ett stöd (inte en kravmaskin), kan man börja hoppas att läraryrkets prestige kan öka.

Högskolan förvaltar skattebetalarnas investeringar i utbildning och kunskapsproduktion, därför är frågan om läraryrkets status ingen liten fråga eller ett särintresse, det är en fråga med direkt bärighet på demokratin och samhällets långsiktiga överlevnad. Och eftersom det inte finns några kausala samband mellan betyg och kunskapskvalitet, av den enkla anledningen att betygssättning bygger på kvalitativa bedömningar av elevers och studenters insatser, kommer det produktionstänkande som idag skapar efterfrågan på tydligare regler och mer ledning inom utbildningssystemet oundvikligen att gå ut över kvaliteten i kunskapen som samhället är i desperat behov av idag. Arbetet som utförs på landets skolor och universitet behöver givetvis ledas och organiseras, men förutsättningen för att skolan och den högre utbildningen ska kunna leda till ökade kunskaper är tillit till professionen och respekt för den akademiska friheten, vilket är oförenligt med mer administration och fler ledare.

Det är svårt att säga ifall det är produktionstänkandet som fått oss att acceptera prioriteringen och värderingen av olika uppgifter inom utbildningssystemet, eller om produktionstänkandet är en konsekvens av bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande faktiskt fungerar. Oavsett vad som beror på vad är det som jag diskuterar här ett växande problem som behöver adresseras, annars finns en risk att vi en dag upptäcker att vi inte lever i ett kunskapssamhälle längre, utan i en totalitär stat där en mäktig elit kontrollerar befolkningens liv in i minsta detalj. Sådana tendenser finns redan, och de förstärks av sjuknade kunskaper och bristande förståelse för hur lärande faktiskt fungerar. Därför är frågan om läraryrkets sjuknade status en fråga som ytterst angår oss alla.

Idealiseringen av ledare och övertron på administration liknar synen på Påven och den katolska kyrkan, innan renässansen och upplysningen. Vill vi inte tillbaka till medeltiden är det nu vi kan och behöver göra något. 

Några ord om ämnet samverkansskicklighet

Vi människor fungerar som vi gör och just detta intresserar mig; jag vill förstå hur vi fungerar, både enskilt och tillsammans. Och synen på samt arbetet med samverkan är en bra utgångspunkt för den typen av studier. Tanken är att det någon gång i framtiden eventuellt ska bli en bok, men jag har så många andra projekt som ligger före just nu att vi får se hur det blir. Samverkan är som jag ser det, liksom kultur och kunskap, något som uppstår mellan människor. Det är alltså inget som någon kan bli expert på eller undervisa någon annan i. Jag finner det intressant att parallellt med talet om och efterfrågan på samverkanskompetens dyrkas det ensamma geniet och ledaren med stort L. Kombinationen av att något anses vara värdefullt, samtidigt som det ses som Lösningen och därför efterfrågas av många, är sällan en bra grogrund för att skapa något riktigt bra och långsiktigt hållbart. Det dock så här kultur fungerar, den är fylld av paradoxer och får delvis sin karaktär av människors önskan om och strävan efter att förena det oförenliga. Om vi verkligen tror på samverkan och ser det som vägen fram, vilket jag gör, måste förståelsen för företeelsens komplexitet öka, liksom respekten för svårigheterna som detta sätt att arbeta faktiskt innebär.

Det ordnas många konferenser om och det finns en massa experter på samverkan, problemet är att man här liksom i många andra frågor börjar i fel ände och kastar sig över potentiella lösningar. Följaktligen arbetas det massor med samverkan, men det samverkas inte särskilt mycket. Bara för att man arbetar i samma projekt och kan peka på resultat betyder inte att man faktiskt har SAMVERKAT. Och bara för att någon skrivit en bok om eller står på en scen och talar om hur fantastiskt det är att samverka betyder inte att hen faktiskt vet vad hen talar om är och är bra på samverkan, ofta handlar det istället om någon som är bra på att ta åt sig äran av andras arbete. Och detta att hen får stå ensam på scenen och tala om ämnet är i sig en paradox. Samverkan, menar jag, är inget man talar om, det är något man gör, tillsammans. Och det är resultatet av arbetet som är det viktiga, ingen enskild part.

Det vanliga är att man fokuserar mer på ordets andra led (verkan) än på det första (sam), och därmed tenderar man att jobba på samma sätt som vanligt, men man kallar det samverkan, för att det är det nya och efterfrågade. För ett antal år sedan talade man om triple helix ... Faktum är dock att vår demokrati, som är resultatet av samverkan, mår sämre idag än på många, många år. Här liksom i många andra frågor är FRÅGAN långt viktigare än svaren, och det som händer mellan är viktigare än parterna som möts för att samverka. Problemet är att det sällan finns tid att stanna upp och reflektera över frågan, särskilt inte frågor som är så pass komplexa som dessa. Balansen mellan intresset och förståelsen för problemet och lösningarna som är förfärande lätta att förföras av, måste öka, annars kommer ingen SAMVERKAN att kunna komma till stånd. Istället bidrar "lösningen" till att förvärra problemen, som i detta fall är att vi lever i en lösningsfixerad och individorienterad kultur (där ledaren idealiseras och där man letar efter syndabockar när problem uppstår) där "alla" ser sig själva som upphovspersonen till lösningarna vilka i alla verkliga samverkansprojekt är resultatet av just SAMverkan, alltså något som uppstår och utvecklas mellan deltagarna i projektet. Ju mer framgångsrikt ett samverkansprojekt blir, desto större är individernas önskan att vara den som får äran av att vara upphovet till lösningen. Och så länge DETTA problem (eller det handlar egentligen inte om ett problem, utan om själva förutsättningen för arbetet) inte uppmärksammas kommer ingen verklig samverkan att kunna uppstå, och problemen kommer att förvärras. 

Grundproblemet finns överallt och tar sig olika uttryck, och det bottnar i det faktum att önskan att förena det oförenliga är så stor, stark och utbredd. Inom vetenskapen talas det ofta om behovet av tvärvetenskap, som handlar om att forskare med olika kompetenser möts för att TILLSAMMANS arbeta med ett problem. Tanken är naturligtvis god, men eftersom förståelsen för mänsklighetens grundproblem (jag tänker här närmast på människans begär efter visshet och den bristande respekten för komplexitet) är så dåligt utvecklad, kommer resultaten oundvikligen att låta vänta på sig. Vill man ha något måste man se till att skapa förutsättningar för det, annars drömmer man om det ouppnåeliga. Och när det gäller tvärvetenskap, som skulle kunna bidra med massor av användbar och värdefull kunskap, är förutsättningarna för detta idag mycket dåliga. Ska man få pengar och meritera sig, vilket man tvingas till ifall man vill göra karriär som forskare måste man publicera sig i rätt journaler, och det finns inga journaler där det går att publicera resultatet av tvärvetenskap. Fokus idag är inriktat på (produktionen av) nyckeltal, och i den strukturen passar inte TVÄRvetenskap in. SAMverkan skulle kunna fungera om förståelsen för dels vad det är, dels vilka förutsättningar som krävs, fanns, men som det ser ut nu blir det tyvärr bara ett nytt ord för det man alltid gjort.

Vad är det då för kompetens som främjar samverkan? För att förstå det måste man inse att det är en indirekt kompetens, inte en kompetens att göra något särskilt, utan en kompetens att göra något TILLSAMMANS. Det handlar alltså om att sluta fokusera på sina egna kunskaper och färdigheter, och istället rikta fokus dels mot det man ska åstadkomma gemensamt, dels mot det som händer mellan den eller de man arbetar mer. Mellanrummet är viktigare än var och en av dem som möts med det mellan sig. Musikskapande är ett bra exempel på samverkanskompetensens signum och värde. Det kan vara en soloverksamhet, men många låtar och musikaliska upplevelser skapas mellan musiker som inte kan säga vad den ene eller andre bidrar med. Lennon/McCartney, till exempel, eller U2 innan Bono började fokusera mer på att umgås med eliten i Davos, hade kvaliteter som vida översteg summan av var och ens individuella bidrag. Eller tänk på en symfoniorkester, som visserligen har en ledare, men som kräver både soloprestationer och samverkan. Ingen del av helheten är viktigare än någon annan. Det är vad som händer MELLAN som är det centrala. Bara så blir resultatet av arbetet ett resultat av SAMverkan. 

När man idag efterlyser samverkansskicklighet letar man tragiskt nog efter individuella egenskaper. Man tänker sig att det är något som enskilda kan vara mer eller mindre bra på. Och att detta något går att mäta (för idag är den dominerande tanken att det som inte går att mäta finns inte), vilket riskerar leda till att forskare och lärare, vilket är arbeten som bygger helt och hållet bygger på samverkan, förvandlas i grunden. Samverkan handlar om det som uppstår mellan, det är alltså en kollektiv kompetens. Samverkansskicklighet är något man delar med den eller de som det fungerar att samverka med. Den som fungerar ihop med en eller vissa kanske inte gör det med någon annan. Om något ska mätas eller utvärderas är det alltså gruppen, men vad är det man ska mäta egentligen? Så fort mätande blir en faktor i sammanhang där man arbetar med lärande och kunskapsutveckling hamnar nyckeltalen i fokus, och processuella kvaliteter förvandlas till produkter. 

Problemet att förstå tvärvetenskap, samverkan och andra mellanmänskliga kvaliteter, eller företeelser som integration (för att nämna ytterligare ett aktuellt exempel på en liknade företeelse), försvåras av fixeringen vid mätning, av den enkla anledningen att det som går att kontrollera är något annat än det som efterfrågas. I den akademiska världen talas det om vikten av pedagogisk skicklighet och forskarskicklighet, vilket i grund och botten handlar om saker man gör tillsammans med andra. Så när man på senare tid börjat tala om behovet av att mäta samverkansskicklighet, får det som konsekvens att man får ännu mindre av det som man önskar sig. Dygnet har bara 24 timmar, och när mätandet ökar intensifieras förpappringen och därmed även slöseriet med skattebetalarnas pengar. Om och när utvärderarna (och utvärderingskompetens) anses vara viktigare och mer värdefulla än lärarna och forskarna förvandlas akademin till en gigantisk apparat för produktion av tomhet.

Samverkan är liksom akademisk kvalitet inte målet med verksamheten, utan själva förutsättningen för att högskolan ska kunna främja lärande och utveckla kunskap.

Varför är det bara avvikarna som får diagnoser?

Allt fokus riktas idag mot avvikarna från det som uppfattas vara det normala, vilket gör att många glömmer att "normal" är ett slags slaskkategori som rymmer alla som inte utmärker sig åt något särskilt håll. Den stora gruppen normala människor ser vid en ytlig betraktelse ut att likna varandra, men det är i hög grad en konsekvens av att vi talar så mycket om avvikarna och deras egenskaper. Vill vi förstå samhället och hur det kan göras mer hållbart behöver vi förstå att det enda som förenar gruppen (som uppfattas vara) helt vanliga människor är att de saknar just de egenskaper som gör att avvikarna betraktas som avvikare. Skillnaden mellan avvikare och normala är inte att avvikarna har problem och att normal saknar problem.

Att vara normal är ingen diagnos, men kanske det borde bli så? Människor tillhör kategorin normala, inte för att de är bättre eller saknar problem, utan för att de saknar de egenskaper som skulle kvalificerat dem för en diagnos. Liksom avvikarna (från normen) har alla normala människor en hel massa egenskaper och alla är inte positiva, vilket man lätt får för sig när allt fokus riktas mot avvikarna och deras problem, som långt ifrån alltid handlar om några egentliga problem. Diagnoserna handlar nämligen i hög grad om att sätta ord på och kategorisera problemen kopplade till olika svårigheter av att leva i ett samhälle anpassat efter normala människors egenskaper och problem. I ett annat samhälle skulle andra individer än de som idag får en diagnos, eller inte diagnostiseras, betraktas som normala och avvikare. 

Genom att fokusera på avvikarna från det som uppfattas vara normalt, vilkas egenskaper beskrivs i detalj för att kunna ge dem en diagnos och i förekommande fall stöd och medicin, finns en risk att den stora gruppen människor utan diagnos invaggas i tron att de är ensamma om sina problem. Om det gjordes en ordentlig undersökning av alla utan diagnos är det mycket möjligt att den skulle visa att det är mer som förenar oss människor än vad som skiljer oss åt. Redan av det vi vet idag är det uppenbart att vi människor är olika, och att olikheten är det som förenar oss. Vi vet också att många egenskaper som idag diagnostiseras tidigare sågs som tillgångar, alltså att problemen är kontextrelaterade och egentligen inte handlar om individen, utan om vad dagens samhälle gör med vissa människor med vissa egenskaper. 

Mycket talar för att gruppen normala består av en lång rad underkategorier, samtliga med sina problem och förtjänster, precis som alla de som idag diagnostiseras, det är bara det att dessa inte uppfattas som samma typ av problem som de som kategoriseras. Betraktar man diagnoserna på det sättet blir det förhoppningsvis enklare att se hur trubbigt det verktyget är. Och riktas fokus mer mot samhället och vad det gör med alla som lever i det skulle det definitivt bli enklare att förstå hur man kan hjälpa olika människor. I ett mer tillåtande och mindre produktions- och tillväxtfixerat samhälle skulle fler människor kunna finna sig tillrätta och slippa få problem, och då skulle kostnaderna, för diagnostisering, medicinering och olika typer av stöd, som idag läggs på att anpassa alla individer efter en allt snävare norm, kunna läggas på insatser för att anpassa samhället efter olika människors skilda behov.  

Eftersom antalet diagnoser ökar över tid, tillsammans med samhällets kostnader för det sättet att tänka och agera, når vi förr eller senare en punkt där det blir billigare att ändra på samhället som ger upphov till problemen, än på att medicinera ett växande antal grupper med avvikare för att få dem att passa in i normen, som över tid tenderar att bli allt snävare och som därför ger upphov till allt fler problem. 

Stannar vi upp och tänker efter tillsammans finns det massor som talar för att vi alla har mer att vinna på att lyssna på varandra och arbeta gemensamt för att skapa ett samhälle där ingen betraktas som normal eller avvikare, (alltså ett samhälle där alla betraktas som människor, med allt vad det innebär) än på att skapa skillnader mellan oss som bara existerar i våra föreställningar och som kräver en växande apparat för kategorisering och diagnostisering vars kostnader ökar exponentiellt. 

Möjligen skulle även rädslan för främlingar och synen på invandrare kunna mildras om vi tänkte mer inkluderande. Nu är det som att alla människor vars yttre olikhet i relation till (den allt annat än homogena och högst föränderliga) gruppen infödda svenskar får många att betrakta invandrare som problematiska avvikare från normen, i behov av en diagnos. Historien har visat att konsekvenserna av det sättet att tänka är potentiellt katastrofala. Att kategorisera och diagnostisera kanske låter som något positivt, men det är i själva verket förenat med enorma risker för alla människor och det samhälle som ingen enskild klarar sig utan.

Tredje uppgiften vs Uppdragsutbildning

Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1000 år sedan som den blir synlig. Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Kulturell förändring och samhällets utveckling är därför inte linjär och går således inte att räkna på. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer, liksom av miljön och annat som ingen styr över, så även om dess riktning går att påverka går den inte att målstyra. Kunskapen om dessa saker är svår att förstå och ta till sig, delvis eftersom den är kontraintuitiv, vilket gör att insikterna inte får genomslag i den allmänna uppfattningen.

Anledningen till att jag skriver dessa saker är dels att jag håller på att slutredigera min bok om akademisk kvalitet, dels att vi på uppstartsmötet inför hösten fick i uppgift att spåna på möjliga uppdragsutbildningar som skulle kunna ges för att dra in pengar till institutionen. Både boken och frågorna som lyftes på mötet handlar om vad en högskola/universitet är, vilket på inget sätt är givet eller ristat i sten. Det finns en massa olika uppfattningar om vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift och vad det innebär att vara elev, student och lärare. Sammantaget formar dessa individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom.

Jag har en bestämd uppfattning om vad som är universitetets uppgift i ett demokratiskt samhälle, och den strider varken mot Högskolelagen eller grundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är önskvärt), men jag hävdar inte att jag bevisat att min syn är den enda rätta. Med hänvisning till de inledande resonemangen om kulturell förändring inser jag naturligtvis att min uppfattning är en bland många, och att jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen äger varken kulturen eller kunskapen, vilket naturligtvis inte hindrar mig från att uttrycka tankar och visa omsorg om organiseringen av samhällets behov av kunskap.

För inte särskilt länge sedan talades det om högskolans så kallade tredje uppgift – och jag har alltid sett bloggandet och mina nätpublikationer (som finns gratis nedladdningsbara i det CV som finns här på Flyktlinjer) som en del i den uppgiften – som går ut på att man som forskare förväntas sprida kunskapen som ens arbete resulterar i till allmänheten. Jag betraktar det som en viktig uppgift som jag fortfarande tar på största allvar. Under mötet och i diskussionerna om uppdragsutbildning växte det dock fram en känsla av att arbetet med den tredje uppgiften inom en snar framtid mycket väl kan komma att uppfattas som ett uttryck för illojalitet. Jag ser egentligen inga problem med att högskolor och universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer. Men om det sättet att arbeta inte utgår från en tydlig idé om varför man säljer utbildningar som annars ges utan att man tar betalt, eftersom det är så som universitetsväsendet fungerar i vårt land, finns en uppenbar risk att synen på högskolans uppdrag förändras. Från att man ska investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap, till att kränga kurser till högstbjudande för att försöka dra in så mycket pengar som möjligt, i konkurrens med andra aktörer.

Vad händer när högskolornas ledningar (som till stor del består av representanter från näringslivet) ser det som att deras uppgift är att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet, snarare än att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt – alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier? Jag ser en överhängande risk att synen på pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning förändras, från att vara ett medel till att bli ett mål. Blir det så kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet allt för komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.

Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukade tidigare säga, och kanske säger man så fortfarande även om det inte alls fungerar så längre, att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället. Visst finns det fortfarande granskande journalister, men de blir färre och färre för varje år som går. Idag granskar journalister i allt mindre utsträckning makten, fokus ligger istället på att publicera så uppmärksammade avslöjanden som möjligt, för det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare. Även om ett fåtal journalister fortfarande granskar makten håller mediernas ägare på att liera sig med den, och då urholkas naturligtvis uppdraget eftersom den journalist som granskar den hand som föder dem i bästa fall inte får sina artiklar publicerade och i värsta fall blir av med jobbet, vilket utgör ett hot mot det öppna och demokratiska samhället. 

Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.

 

Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Som jag brukar säga, vi får inte den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, bara det skapar förutsättningar för, alltså det vi förtjänar.

Vilja som med- och motmakt

Jag har jobbat här några veckor efter semestern, men detta blev den första veckan med fysiska möten och tidiga tågresor. Viljan har därför satts på prov, vilket fått mig att reflektera en del över den kraften, inte bara i mitt eget liv utan även i andra människors, såväl på ett individuellt som ett kollektivt plan. Det är en ansenlig förändringskraft som vi borde uppmärksamma oftare och diskutera mer. Framtiden blir till exempel till i ett evigt nu, som ett resultat av vilja, tänker jag. Kultur och samhällen är ytterst resultatet av människors handlingar, vilka styrs av och får kraft från var och ens vilja. Ingen har makt, den uppstår mellan människor och växer underifrån, men den som kanaliserar andras vilja blir mäktig. 

Många tänker sig att vilja bara handlar om att uppnå det man önskar sig, och att ens framgångar kommer an på vad och hur mycket man vill, men det är en villfarelse. Viljan är lika mycket en motmakt som hindrar oss att få eller uppnå det vi önskar oss. Att vilja gå upp på morgonen när man ställer klockan innan man lägger sig är till exempel en helt annan sak än att faktiskt komma upp när klockan ringer i ottan. Och ibland känns det som man vill något, men egentligen önskar man bara att man vore en som faktiskt önskar sig det som många andra efterfrågar. Det mest tragiska exemplet på det är citatet som cirkulerar på sociala nätverk, som går ut på att vi människor köper saker som vi inte vill ha, för pengar vi inte har, för att imponera på människor vi inte känner. Och alla har väl någon gång fallit för frestelsen att äta eller dricka något som man bestämt sig för att avstå från. 

En stark dröm om att bli författare är på inget sätt någon garanti för det blir så, för att kunna förverkliga den drömmen krävs det nämligen att man kan få en hel massa andra viljeyttringar att samspela, annars kommer man inte att kunna få ihop något att erbjuda bokförlagen, till exempel att man tar sig upp ur sängen varje dag och att man sitter kvar timme efter timme vid skrivbordet även om skrivandet går trögt. Och det är ändå bara de viljeyttringar man styr över själv. För att faktiskt bli författare måste även ett förlag vilja ge ut ens text, och det är ett beslut som är avhängigt boköparnas vilja att faktiskt köpa boken. 

Viljan är bara delvis medveten. Många processer i våra kroppar, som andningen och ätandet, styrs ytterst av viljan att fortsätta vara vid liv. Och önskan att vara del av en social gemenskap är också viljestyrd, både på ett medvetet och ett omedvetet plan. Viljan att bli beundrad av andra är en ansenlig kraft som styr mycket av konsumtionen som i sin tur styr ekonomin som i hög grad är psykologi. Viljan är med andra ord både kollektiv och personlig, både medveten och omedveten, och den handlar samtidigt om såväl det vi önskar oss och behöver eftersom det är bra för oss, som om det vi begär trots att det är skadligt. Det handlar om en komplex egenskap som påverkar livet, och den aspekten av viljan behöver uppmärksammas mycket mer, särskilt i dagens effektivitetsfixerade samhälle där alla ska vara entreprenörer och lycka mäts i hur många mål man uppnår.

Så länge vi bortser från komplexiteten och bara intresserar oss för viljans möjligheter kommer samhällets långsiktiga hållbarhet att vara hotad. Många vill att politikerna ska sänka skatten, men de vill samtidigt att samhället ska investera i bra vård, fungerande trygghetssystem, en pålitlig infrastruktur och ett utbildningssystem som faktiskt resulterar i kunskap. Och när människor ska sälja sin bostadsrätt vill de ha så bra betalt som möjligt, men när de köper på samma marknad önskar de sig ett så långt pris som möjligt. Alla vi ha hälsan och leva länge, men den önskan är så långsiktig och abstrakt att den ofta övertrumfas av viljan att äta gott och lata sig i vardagen. Den här typen av oförenliga önskningar är resultatet av vilja, och utan förståelse och respekt för komplexiteten kommer den enkla lösningen att leta efter syndabockar, alltså att skylla problemen som man själv delvis är upphovet till på andra, att framstå som önskvärd trots att det i själva verket är ett uttryck för viljan att förneka det som är jobbigt.

Viljan kan absolut försätta berg, som man brukar säga, men den kan på samma sätt förhindra att önskningar går i uppfyllelse eller ge upphov till problem som är värre än dem man försöker lösa genom att önska sig det som inte går att få. Många människor som går samman och förenar sina individuella viljor och får dem att svänga i takt förfogar gemensamt över en ansenlig kraft, men den kan bara kanaliseras mot något konkret och långsiktigt hållbart om alla faktiskt, alltså både medvetet, undermedvetet och på riktigt, vill samma sak och faktiskt drar åt samma håll. 

Det är lätt att säga att man vill, men vi människor är inte alltid ärliga. Ibland är önskan av att vara del av en gemenskap större än gemenskapens visioner, vilket oundvikligen försvagar kollektivets kraft. Vissa önskningar skäms man över och därför försöker man dölja att man har dem, men eftersom viljan styr våra liv går det inte att ljuga, på ett eller annat sätt kommer även outtalade och bortträngda önskningar att påverka livet, kanske inte här och nu men på sikt. Och den typen av problem tenderar att ackumuleras över tid, vilket klimatförändringarna är ett tecken på. Viljan att förneka att förändringarna utgör en reell risk för livet på jorden må vara stark och väljer man den vägen är man del av ett stort och starkt kollektiv, men det förändrar inte faktum: Vi får det samhälle vi genom våra önskningar (allt vi vill, inte bara det vi säger att vi vill) och handlingar bidrar till att förverkliga, och om inte vi själva tvingas hantera konsekvenserna får våra barn eller barnbarn göra det.

Anhängarsamhället är inget kunskapssamhälle

Vad är hönan och vad är ägget, är en fråga som rör en av de viktigaste aspekterna av kunskapssamhället, nämligen relationen mellan kausalitet och korrelation. Livet och samhället är fyllt av korrelationer som ofta är enkla att identifiera. Vad som faktiskt beror på vad, är en helt annan och långt svårare fråga. Och för att kunna uttala sig med säkerhet om kausalitet rörande sådant som ännu inte hänt, det vill säga påstå att det beror på detta överallt och alltid, krävs det gedigen empiri och inte minst ödmjukhet inför svårigheten i att uttala sig om framtiden. Kunskap är nämligen något annat än fakta, den handlar om vad vi vet och det är alltid mer eller mindre osäkert och föränderligt, av den enkla anledningen att det är så verkligheten ser ut och fungerar. För att kunna förstå och diskutera de allt tydligare tecknen på fördumning av samhället är just frågan om kausalitet en av sakerna man måste inse och förhålla sig till, men man måste även förstå att en viktig orsak till kunskapens generella förflackning har att göra med människans inneboende begär efter sanning och säkerhet (fallenheten att bara acceptera ja eller nej som svar på alla frågor), vilket måste tyglas för att sökandet efter svar som faktiskt fungerar ska kunna leda till kunskapsutveckling.

Skolans betydelse för byggandet av ett kunskapssamhälle kan inte underskattas, men så länge debatten om vad skolan handlar om vad lärarna ska göra för att tillfredsställa föräldrarnas önskemål, inte om förutsättningarna för elevernas lärande, talar mycket för att debatten i sig bidrar till fördumningen. Politikernas tal om behovet av effektivisering av skolan och lärandet är tecken på att makten över skolarbetet flyttats från lärarna till politikerna och marknaden. Och just eftersom det är så svårt att uttala sig om kausaliteten mellan beslut och utfall i förändringarna av skolan, som pågått lika länge som vi haft en skola för alla i vårt land, kan förutsättningarna för elevernas lärande försämras utan att det märks, eftersom allmänhetens fokus är riktat mot annat. Oro för krig, smittsam sjukdomar, den egna ekonomin och så vidare – alltså sådant som inte går att kontrollera – tar fokus från den helt nödvändiga kritiska granskningen av samhällsförvaltningen som tidigare var mediernas uppgift (fast nu agerar allt fler journalister som populistiska politiker och ger läsarna det läsarna vill ha, inte vad de behöver) men som alla ansvarsfulla medborgare måste ägna sig åt för att demokratin ska kunna överleva.

Korrelationen mellan kunskapens allmänna förflackning i samhället och skolans kommunalisering, införandet av "fritt" skolval samt New Public Management, är tydliga, medan kausaliteten är svår att uttala sig om. Sambanden mellan olika företeelser inom ramen för kulturella sammanhang är anexakt, för att använda ett filosofiskt begrepp som fångar karaktären av den här typen av fenomen. Det som är anexakt är vagt till sin natur. Debatterar man den typen av frågor kommer någon sida alltid att vinna debatten, trots att det inte går att en gång för alla avgöra vad som faktiskt beror på vad. Därför leder debatten – kanske just därför att den tillfredställer vårt begär efter säkerhet – till fördumningen av samhället. Debatter utser nämligen vinnare som sedan för förklara varför dels varför de vann, dels varför det ser ut och fungerar som vinnaren påstår, men är det kunskap man söker, alltså om man verkligen vill förstå fenomenet och faktiskt göra något åt problemen, är det sättet att mötas för att avgöra vad som bäst att göra helt förkastlig.

Idag präglas samhället av ett allt mer utbrett grupptänkande där man tillsammans med likatänkande odlar och försvarar gruppens ensidiga fokus på fördelarna med den person eller det förslag till lösning man gillar, och nackdelarna med det man ogillar, vilket gör att nyanserna försvinner. Med det här sättet att tänka blir världen svartvit och den ser då ut att bestå av vänner och fiender samt fantastiska och värdelösa förslag. Det är inte bara de ekonomiska klyftorna som växer, polariseringen av samhället (och världen) tar sig även den här typen av uttryck. Grupptänkandet som växer fram som en konsekvens av att vi människor har en fallenhet till dikotomiskt tänkande och bekräftelsejäv, vilket tar sig uttryck i att man lyssnar mer på vem som talar, än på vad som faktiskt sägs, blir ett ännu större problem än det i grund och botten är när det inte finns tid att tänka efter och när intresset för kunskapens natur och verklighetens komplexitet är lågt, vilket det blir när känslorna ger företräde framför intellektet. 

Demokratin står och faller med medborgarnas engagemang, och den är beroende av kunskap och respekt för svårigheten att tänka och leva tillsammans. Och kunskapen är å sin sida beroende av demokratin och medborgarnas intresse och engagemang för skolan och den högre utbildningen. Kausaliteten mellan kunskapen och demokratin är kristallklar men eftersom båda aspekterna av samhället lika viktiga är detta det enda man kan veta. Det ena kommer inte före det andra, de skapas och kan bara värnas i en och samma process av ömsesidig tillblivelse. Idag är följaktligen både kunskapen och demokratin hotad, förfallet av den ena aspekten påskyndar förflackningen av den andra. Tragiskt nog finns det krafter i samhället som cyniskt utnyttjar både demokratin och kunskapen (eller snarare den bristande förståelsen och respekten för båd) för att tillskansa sig pengar och makt för egen del. Just eftersom det inte går att fastställa någon kausalitet kan både kunskapen och demokratin lösas upp medan politikerna, ivrigt påhejade av sina (okritiska) anhängare, debattera de frågor som ger dem störst chans att vinna valen och få inflytande över beslut som tas. Och när problemen sedan visar sig går det, särskilt i ett samhälle där förståelsen för kunskapen och respekten för demokratin saknas, att skylla allt på invandringen, den tidigare regeringen, sjukskrivna, arbetslösa, klimataktivister och så vidare. 

Att bygga murar och höja straffen blir i ett sådant samhälle en lösning, trots att forskningen visar att det leder till fler och värre problem. Och skatten kan sänkas samtidigt som man lovar mer trygghet, bättre samhällsservice, fler poliser, lärare och vårdpersonal, ny kärnkraft och så vidare. I anhängarsamhället tar ingen ansvar för något, och då kan den som samlar många följare på sociala nätvek rekryteras till politiska partier och locka väljare med sin förnekelse av klimatförändringarna eller andra former av kunskapsförnekelse. Rasism uppfattas i samhällen där politiker håller sig med anhängare som något naturligt och önskvärt. Totalitära ledare ses som lösningen, och forskare som inte ger ledarna stöd för sin politik stöd betraktas som ett hot. Kunskapssamhället går inte under i en krasch, det luckras upp successivt över tid via ett populistiskt beslut i taget.

Problemet med kognitiv lättja är inte att vi är lata, för det är vi av naturen, utan att vi låter lättjan påverka oss i våra studier och får oss att bortse från problemen med okritiska anhängare till tvärsäkra ledare som talar om för sina lojala följare hur de ska tänka.

Kognitiv lättja och övertygelsens bekvämlighet

Arbetsåret är igång igen efter semestern, vilket känns bra. Det är skönt att vara ledig och alla behöver vara det, men balansen mellan arbete och resten av livet är viktigare. Överhuvudtaget är balans mellan en massa olika saker i tillvaron viktigare än aspekterna som balanseras mot vartannat. Utan arbetsårets mödor hade inte ledigheten haft det skimmer den har, och för att orka arbeta behöver man vara ledig. Det kanske inte känns så, men det är så det fungerar. Många tänker att det ena är viktigare eller mer värdefullt än det andra, och det verkar som vi människor har en fallenhet för att den typen av tänkande. För att inte falla i fällan att tänka i dikotomier krävs dels medvetenhet om att det är problematiskt att göra det, dels att man mobiliserar kraft och utvecklar sina kognitiva förmågor. Kunskap är inget man kan googla sig till eller få, den kräver eget arbete. Problemet är att vi människor ofta låter känslorna styra. Det har tagit oss dit vi är, så känslorna i sig är det inga problem med, men det blir problematiskt när känslorna tar överhanden och får styra. 

Intellektet är lika viktigt att hålla igång som konditionen och musklerna, även när man är ledig. Det går inte att prestera mentalt på topp hela tiden, men för att kunna göra det när man måste behöver man sova, vila, tänka på vad man äter och hålla igång kroppen. Allt hänger ihop och det är balansen mellan kroppens delar och aspekterna som vårt liv består av som gör oss till dem vi är. Lättjan och lusten att vara fri och ledig är en del av oss och den är också en viktig drivkraft i tillvaron. Många av mänsklighetens innovationer och framsteg bottnar i lättja, i begäret efter att följa minsta motståndets lag. Tänker man i dikotomier, att allt handlar om antingen eller, är det lätt att få för sig att kunskapsutveckling endast kräver hårt och målmedvetet arbete. Just när det gäller lärande och kunskapsutveckling är vila och ledighet från uppgifterna man arbetar med en helt central förutsättning.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag innan semestern snubblade över ett citat som innehåller insikter som skulle kunna förklara många av problemen som vi brottas med idag. Under sommaren har jag funderat en hel del på detta med kognitiv lättja och konsekvenserna av att låta känslorna styra intellektet, vilket är ett växande samhällsproblem. Efterfrågan på populistiska politiker som ger oss det vi vill ha och det kollektiva undvikandet av det vi behöver, vilket ofta är jobbigt, har länge framstått som en fullkomlig gåta för mig, men efter att jag har läst boken Öppet sinne: kraften i att veta vad du inte vet, av Adam Grant, förstår jag bättre att, hur och varför så många människor tänker och agerar som de gör. På bokens baksida står följande:

Intelligens ses ofta som förmågan att tänka och lära sig, men i en värld som snabbt förändras finns det en annan uppsättning kognitiva färdigheter som kan vara ännu viktigare: förmågan att tänka och lära om. Alltför många av oss föredrar övertygelsens bekvämlighet framför tvivlets obehag. Vi lyssnar på åsikter som får oss att må bra i stället för på idéer som får oss att tänka efter. Vi beter oss som åklagare som försöker bevisa att motståndarsidan har fel i stället för som forskare på jakt efter sanningen.

Övertygelsens bekvämlighet präglar verkligen samtidsdebatten. Det är lätt att förstå känslan av obehag som tvivlet ger upphov till, liksom känslorna av alienation som upplevelsen av att världen förändras snabbare än man själv och ens kunskaper ger upphov till. Förståelsen för att allt fler väljer att lita mer på sina känslor och människor som säger sig sitta inne med sanningen, än på forskare som ägnat hela sina liv åt att utveckla kunskap om världen och oss människor, vilken sällan är entydig och enkel att förstå. Kvaliteten i allt lärande och all kunskapsutveckling står i direkt relation till mödan som den som vill lära och förstå lägger ner i arbetet. Bejakandet av dumheten som ett känslostyrt tänkande oundvikligen leder till, liksom tilliten till populistiska ledare med totalitära ambitioner, utgör ett lika stort hot mot livet på jorden som klimatförändringarna som många, även högt upp i samhällshierarkin, förnekar för att de väljer att lita mer på sina egna känslor än på vetenskapen (omkring den inte bekräftar deras fördomar).

Det må vara bekvämt att vara övertygad om att man vet eller att ledaren för det parti man alltid röstat på är klok och vill en väl, att den politik som lett till framgångar i historien alltid kommer att vara framgångsrik, men att ge efter för kognitiv lättja är förödande, både för en själv och samhället man lever i. Det spelar ingen roll att det är så här vi människor fungerar, samhället vi lever i (men nu är på god väg att rasera) är resultatet av kunskap och hårt arbete, inte av bekvämlighet och förnekelse av fakta! Rubbas balansen, till exempel genom att samhället delas upp i en liten klick av privilegierade med makt, som bara är lediga och en majoritet som aldrig är det, kommer kunskapen att bli lidande. Kunskapssamhällen växa fram underifrån och mellan människor, vetande är liksom kultur och samhällen, en kollektiv angelägenhet. Hur det känns har inget med saken att göra. Grant skriver i boken:

En del av problemet är kognitiv lathet. Vissa psykologer hävdar att vi är mentala snåljåpar: vi föredrar ofta bekvämligheten i att hålla fast vid gamla åsikter framför svårigheten i att brottas med nya. Men det finns också djupare krafter bakom vår motvilja att tänka om. Att ifrågasätta oss själva gör världen mer oförutsägbar. Det kräver att vi erkänner att fakta kan förändras, att det som en gång var rätt nu kan vara fel. Att ompröva något vi tror starkt på kan hota våra identiteter och få oss att känna att vi förlorar en del av oss själva.

Vill vi leva i en trygg och långsiktigt hållbar värld finns det inga genvägar eller enkla lösningar, och ju längre vi undviker kunskapen – om hur saker och faktiskt ting fungerar och hur allt verkligen hänger ihop – vilken alltid är mer eller mindre föränderlig, rör vi oss längre och längre ut för det sluttande plan som ger upphov till just de känslor som får oss att tänka och agera mot våra egna intressen. När världen förändras måste kunskapen följa med, det går inte att slå sig till ro med historiska insikter. Och hur jobbigt det än är måste man tänka om och byta åsikter när kunskapen säger att det är klokt, att slå sig till ro med de övertygelser man en gång skaffat sig är ett uttryck för kognitiv lättja och därför förkastligt. Väljer man att lyssna mer på den som tvärsäkert hävdar att världens samlade forskare har fel, än på vetenskapen och dess resultat, vilka aldrig är entydiga, är det känslorna som styr en tänkande, inte intellektet. Och hänvisar man till något som står i en bok som skrevs för tusentals år sedan och håller fast vid övertygelsen mer ju fler indikationer på att man har fel man konfronteras med, är det inte kunskapens väg man valt att vandra. Alla typer av fundamentalism är förkastliga eftersom de talar till känslorna. Att leva i förnekelse känns bra för många, men det spelar ingen roll hur många man är som väljer att följa ledare som pekar ut en enda väg eller skyller problemen på andra. 

Det faktum att så många idag väljer att inte respektera vetenskapen, det vill säga världens samlade forskare (alltså inte enskilda vetenskapsutövare eller studier), och att så många även inom vetenskapen väljer att inte förhålla sig ödmjuk inför verklighetens komplexitet och kunskapens mångtydighet, är ett av samtidens grundproblem. Först när majoriteten inser problemet och bjuder motstånd mot alla former av lättja och fundamentalistiska övertygelser kan det mödosamma arbetet med att bygga upp ett fungerande utbildningssystem påbörjas, men tidsfönstret krymper för varje dag som går. Ju längre vi väntar, desto dyrare och mödosammare blir arbetet, och vid någon punkt är det försent.

Ansvar och lusten att lära

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på känslan av att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären, och jag har funderat massor över varför det var så. Min smala lycka och nyckeln till framgång, inser jag efter år av reflekterande över dessa saker, är en märklig kombination av att jag alltid närt en hunger att veta och förstå, och känslorna av att vara annorlunda. Eftersom jag aldrig velat sticka ut men ändå alltid gjort det har det alltid varit viktigt för mig att förstå både det sociala spelet, kulturens väsen och människans (både min egen och andras) natur. Det är kunskap jag söker, inte om något specifikt egentligen eftersom ingen kan veta vilka kunskaper som kommer att visa sig viktiga och användbara i framtiden. Jag har varit filters i mitt sökande efter insikter och förståelse. Allt intresserar mig, inte minst vetandet som sådant och lärandets inneboende egenskaper. Att vara och fungera som jag är svårt att kombinera med en karriär i dagens akademi. Men om drivkraften för allt fler som studerar och forskar allt mer handlar om annat än kunskap och lärande, har vi snart inget kunskapssamhälle och då är även demokratin i fara. 

Jag återkommer ofta till dessa saker, och till det faktum att jag idag undervisar och forskar i en akademisk miljö som är helt annorlunda än den jag inledde min forskning och började undervisa i. En viktig anledningen till att jag så ofta hamnar här i mitt tänkande och bloggande är just det jag skriver om inledningsvis. Om forskare och lärare som bejakar den akademiska friheten genom att följa sin nyfikenhet och kunskapsintresse betraktas som ett organisatoriskt problem får det konsekvenser för synen på kunskap i samhället som helhet, liksom för demokratin, eftersom andra drivkrafter än kunskapen därmed leder mänsklighetens utveckling. Frågan borde med andra ord intressera fler, inte minst eftersom förändringen och dess konsekvenser berör  oss alla. New Public Management är inget entydigt begrepp, men det fungerar som samlingsbegrepp för samtidens förkastliga produktionsfixering och besatthet av mätbarhet samt effektivisering. Kunskap handlar inte om att producera något, och lärande går inte att effektivisera, ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Problemet är att konsekvenserna av det sättet att leda och organisera utbildning kommer smygande, lite som ränta-på-ränta-effekten, när min generation går i pension minskar andelen individer i arbetsför ålder som minns hur det var när Sverige var en kunskapsnation. Och då blir det ännu svårare att diskutera kunskapsteori och värna den akademiska kvaliteten.

När jag vågade ta steget in i högskolan upptäckte jag en värld som jag omgående knöt an till, och jag kände mig från dag ett bekväm med rollen och ansvaret som det innebar att vara student, till skillnad från att vara elev, vilket överraskade mig. Idag förstår jag bättre varför. Jag har så länge jag kan minnas kämpat med (eller mot) känslorna av rastlöshet, men när jag arbetar med öppna frågor utan givna svar, vilket kunskapsfrågan är, är det ingen nackdel att vara rastlös, tvärtom. Rastlösheten, i alla fall om den kan kombineras med uthållighet, vilket intresset för kunskapen som sådan leder till, blir en tillgång i sökandet efter vetande och förståelse (men blir ett problem om och när utbildning anses handla om att producera resultat) eftersom de ständiga bytena av perspektiv och det eviga testandet av olika uppslag främjar kreativiteten som krävs för ett utveckla ny kunskap. Även om jag trivdes i akademin kändes det under de första åren som om jag inte kom någonstans, och därför växte oron över att avslöjas som en bluff. Men efter några år när jag började urskilja mönster och såg samband mellan olika ämnen och kunskapsområden märkte jag att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bedriva forskning. Och eftersom det fortfarande fanns förståelse för grundforskning, alltså nyfikenhetsdriven forskning om öppna frågor utan givna svar, vilket kultur är eller kan sägas handla om, blev jag doktorand och kunde jag disputera, vilket stärkte mig i tron på att jag inte är någon bluff. 

När jag väl hittade in i akademin på 1990-talet kändes det som att jag kom hem eftersom jag fann en värld där kunskapen stod i centrum. Undervisningen inspirerade mig till lärande just för att jag fick ta eget ansvar och var fri att söka mig fram där och när det fungerade och så länge det intresserade mig. Det jag kan har jag lärt mig genom att gå min egen väg, vilket inte alltid varit enkelt eftersom alla som gör det betraktas med misstänksamhet. Både misslyckandet i grundskolan (jag gick ut högstadiet med usla betyg) och den där känslan av att förr eller senare avslöjas som en bluff, tror jag delvis handlar om att jag läser böcker och lär mig saker på andra sätt och söker kunskap på andra platser än många andra. Jag följer vetenskapens principer eftersom det är enda sättet att flytta vetandets gränser, och därför är jag kritisk mot reglerna och alla manualer som NPM-tänkande leder till och som gör det möjligt även för människor som inte är intresserade av kunskapen. som sådan att producera resultat som vid en ytlig granskning ser ut som vetenskap, men som i själva verket är något annat.

Den typen av kunskap som vetenskapligt tänkande bygger på har ett mycket längre bäst-före-datum än ämnesspecifika specialkunskaper, därför växer sådan kunskap exponentiellt och blir mer och mer värdefull över tid. Så kallad faktakunskap och artiklar i vetenskapliga journaler blir snabbt obsoleta eftersom kunskapen upphör att vara kunskap när verkligheten förändras, vilket den gör i allt snabbare takt när alt fler får allt mindre tid att tänka och reflektera över de saker som jag skriver om här. NPM är med andra ord ett slags svart hål som suger livet ur allt och alla, samtidigt som tankesättet och ledningsfilosofin leder till ett fiktivt behov av mer av samma sak. 

I varje klassrum och föreläsningssal sitter det troligtvis någon som är som jag, och om det jag skriver kan få bara en enda att snabbare och mer smärtfritt nå sin fulla potential och att inte vika ner sig och nöja sig med mindre än hen förtjänar, är jag tacksam. Och den förhoppningen inspirerar och fungerar som drivkraft för mig. Därför fortsätter jag. Och under året som kommer har jag stora planer för mitt skrivande, inte bara här på. Flyktlinjer.

Multitasking leder till sämre utbildningskvalitet

Det är smidigt att alltid ha tillgång till all världens fakta och ett överflöd av information i mobilen. Och uppkopplade datorer är tveklöst ett oundgängligt verktyg som bidrar till att fler får möjlighet att studera. Men ingenting är uteslutande antingen bra eller dåligt, och vi får aldrig enbart vad vi önskar oss, vår det vi förtjänar. Vi går inte från mörker till ljus, vi tar bara beslut som vi sedan får leva med. Digitaliseringen utspelar här och nu för att människor av olika anledningar driver utvecklingen i den riktningen. Därför är det problematiskt att betrakta internet som framtiden, särskilt för skolan och den högre utbildningen.

Medier som hela tiden pockar på uppmärksamhet, som stör och tar fokus från studierna, påverkar kvaliteten i lärandet negativt, så när utbildning digitaliseras får det givetvis konsekvenser. En konsekvens av användandet av så kallade smarta telefoner är att allt fler idag läser allt färre böcker. Och särskilt unga människors förmåga att arbeta fokuserat under en längre tid sjunker drastiskt när deras attention span krymper eftersom allt fler aspekter av deras liv utspelar sig på nätet som är fyllt av lockelser och belöningar, skapade för att hålla dem kvar (så att ägarna av medierna kan inhämta data om användarna, som sedan säljs till företagen som tjänar pengar på att sälja på oss människor saker vi inte behöver). Vill vi fortsätta leva våra liv och även i framtiden kunna njuta av allt det vi vant oss vid att ta förgivet – sådant som demokrati, sjukvård, en fungerande infrastruktur samt ett fungerande polisväsende och ett rättsystem – är ovanstående saker något vi måste diskutera.

Ny teknik innebär absolut fördelar och den är ofta fylld av möjligheter, men vi människor kan bara dra nytta av möjligheterna som är kompatibla med vår biologi. Stresstålighet må vara en eftertraktad egenskap på dagens arbetsmarknad, men eftersom stress och splittrat fokus utgör ett hinder för allt lärande leder avsaknaden av kritisk reflektion över kraven som successivt växer fram i vardagen och arbetslivet till att vi människor utsätter både oss själva och livet på jorden för oöverskådliga risker. Många tänker att de blir mer effektiva om de håller på med olika saker parallellt, men multitasking får oss inte att producera mer på kortare tid. Det är varken ett modernt eller ens ett exklusivt mänskligt fenomen eller egenskap. Alla djur på savannen måste kunna fokusera på fler än en sak åt gången för att överleva. Multitasking handlar handlar alltså om överlevnad i en värd fylld av existentiella hot. Vår biologi har inte förändrats även om vår kultur gjort det. 

Den som inspirerat mig att tänka och skriva som jag gör här är författaren Byung-Chul som i boken Trötthetssamhället både visar prov på en utvecklad förmåga att förstå hur vi människor fungerar och pekar på en lång rad risker med digitaliseringen av allt fler aspekter av livet, kulturen och samhället. Kraven på prestation som leder till stress, vilket gör att man känner sig tvingad att hålla på med olika saker samtidigt, är förkastliga skriver Byung-Chul i sin mycket tänkvärda bok där han krossar en rad myter om digitaliseringen och ekonomiseringen av samhället.

Om man som student känner sig stressad och lider av prestationsångest är det inte nya digitala verktyg utan lugn och ro man behöver, för det är bara i en sådan miljö det går att bedriva högre studier. Byung-Chul (2020, 54) beskriver leda som ett slags förmåga. Ger man efter för tröttheten sprider sig ett lugn i kroppen och genom att inte se leda och sysslolöshet som ett problem får man perspektiv på tillvaron och kan reflektera över vad man vill egentligen. Nyckeln till insikt om dessa saker är att man förstår att skapande liksom lärande inte handlar om prestation. Utan tålamod, fullt fokus på uppgiften man håller på med och närvaro i arbetet, kommer man inte att kunna prestera på toppen av sin intellektuella förmåga. Det är inte en förhandlingsfråga eller något man kan önska vore annorlunda, det är så här vi och vårt lärande fungerar.

Den depressiva individens klagan, ingenting är möjligt, är bara möjlig i ett samhälle som tror att ingenting är omöjligt. (Byung-Chul 2020, 20)

Det finns idag ett stort men lika fullt fiktivt behov av gurus och influensers som sprider budskapet att man måste tänka positivt om man vill lyckas. Byung-Chul vänder dock på det och visar att den allt mer utbredda tröttheten kommer inifrån, både oss själva och det prestationssamhälle vi alla bidrar till att skapa. Vi lider idag brist på negativitet, skriver han. Kan vi bara släppa taget om tanken på att det är genom att prestera mer på kortare tid som vi blir lyckliga kan den kollektiva trötthet som sprider sig i samhället och som leder till att fler drabbas av känslan av uppgivenhet vändas till något positivt. 

Vad man behöver och det man vill ha

Semesterdagarna rinner som sand mellan fingrarna, och snart är årets ledighet slut, så jag försöker ta vara på och njuta av dagarna i frihet. Att skriva är ingen prestation i sig för mig, det är inte så jag ser på det, vilket jag är tacksam för, men denna vecka har jag fokuserat på annat. Därför publicerar jag ännu ett utkast till ännu en bokidé som refuserats, men som jag kommer att jobba vidare med på något sätt, någon gång i framtiden. 

Många böcker som handlar om studieteknik är fyllda av tips och beskriver pedagogiskt olika sätt att effektivisera studierna för att underlätta vägen fram till målet: en examen. Den här boken har ett annat upplägg, för att lyckas i livet behöver man nämligen tänka längre än så. En högskoleexamen öppnar absolut dörrar till arbetslivet, men det räcker inte att komma in på arbetsmarknaden, väl där måste man kunna visa att man har de kunskaper som krävs för att stanna kvar där. Även i arbetslivet är det problematiskt att fokusera allt för mycket på olika mål. Risken är nämligen uppenbar att man därmed förringar den helt avgörande insikten att det är vägen som är det viktiga. Fokuserar man allt för mycket på målet riskerar man att hamna fel. Det finns nämligen inga genvägar till kunskap och det dyker hela tiden upp nya problem som kräver nya lösningar. 

För att kunna utveckla en långsiktigt hållbar studieteknik som är tillämpbar även i arbetslivet behöver man lära sig tänka på tvärs mot konventioner och allmänna uppfattningar, som till exempel detta att man behöver sätta upp tydliga mål för att bli framgångsrik. Förmågan att gå mot strömmen och kompetensen att konsekvent tänka tvärtom och se möjligheter där andra ser problem är värdefull i alla kvalificerade verksamheter i dagens snabbt föränderliga samhälle. Det handlar om en kompetens som bara går att nå indirekt, så den här boken innehåller ingen handlingsplan eller listor på saker man kan göra. Fokus ligger på hur man kan och bör tänka för att lära sig se möjligheter och vägar fram i okänd terräng.

Efterfrågan på smarta tekniker för att förenkla studierna är stor, men eftersom lärande inte handlar om att producera något leder den typen av tankar fel. Examensarbetet är inte slutet på utbildningen, utan inledningen till resten av livet. Det är i alla fall utgångspunkten för den här boken som handlar om hur man kan tänka och vad man kan göra för att tillägna sig ett processorienterat förhållningssätt till lärande, som ökar chanserna att studietiden känns meningsfull. Om man slutar fokusera på mål och ger upp tanken på att söka genvägar och istället försöker hitta en inställning till studierna som gör att tiden man tillbringar på högskolan blir en investering i framtiden blir det lättare att finna inspirationen och energin som krävs för att utveckla akademisk kunskap. Ser man studieåren som en möjlighet och fyller tiden med så mycket meningsfullt innehåll som möjligt istället för att jaga mot ett mål blir det inte bara roligare att studera, stressen minskar också vilket gör att man får mer gjort. Resultatet av studierna blir dessutom bättre eftersom det blir lättare att minnas det man lär sig och hålla kunskapen aktuell längre. Tänker man så kommer man redan från första dagen på utbildningen att börja lägga grunden, inte bara för ett riktigt bra examensarbete utan även för ett arbete man trivs med och kan växa i samt ett meningsfullt och tillfredsställande liv.

Premissen för resonemangen i boken är att vägen mot kunskap är en omväg och att kreativitet är en nyckelförmåga man kan lära sig förstå och hantera. Genom att stanna upp inför problemen man ställs inför och konsekvent fundera på ifall det möjligen är tvärtom mot hur man vanligtvis tänker ökar chansen att man griper sig an studierna på ett sätt som gör studietiden till en positiv upplevelse och ett minne att hämta kraft från under resten av livet, istället för något man vill klara av så fort som möjligt. Lärande är långt ifrån alltid roligt, men när man väl har skaffat sig en bred bas av kunskap och förståelse och har utvecklat kompetensen att lära för livet blir det lättare att göra sig av med kunskaper som inte är relevanta längre, och det i sin tur leder till att kunskaperna man förfogar över blir stabilare, vilket gör att man blir tryggare och chansen ökar att man hamnar i en positiv spiral av minskad stress och ökad glädje.

Förmågan att tänka annorlunda är ofta enda sättet att skapa ny kunskap, vilket ytterst är målet med högre studier. Särskilt idag när människor allt oftare tvingas konkurrera med algoritmer och maskiner som är snabbare och bättre på allt det som går att uppnå med hjälp av smarta studietekniker är kompetensen att tänka annorlunda viktig. Drömmer man om att bli en ny Henry Ford, Steve Jobs eller någon annan innovativ entreprenör går det inte att kopiera deras recept på framgång, för då blir man en kopia. Att oreflekterat göra tvärtom fungerar heller inte för då utgår ens tänkande från det redan kända. Resonemangen i denna bok bygger på tanken att förmågan att tänka tvärtom inte är en teknik eller strategi utan ett klokt förhållningssätt till lärande och en långsiktigt hållbar syn på kunskap.

Populismen, en ananlys

Skolans och den högre utbildningens uppdrag är att fostra kritiskt medvetna och demokratiskt sinnade medborgare, och förmedla fördjupad förståelse för vad kunskap är och hur vetenskap fungerar. Grundskolans viktigaste uppdrag är att skapa förutsättningar för så många som möjligt att söka högre utbildning. Det är ett fungerande utbildningssystem byggs, från grunden, och en kunskapsnation växer fram, mellan människor. Liksom kunskap är demokratin en delad kompetens och en kollektiv förmåga, alltså något man utvecklar tillsammans. Förmågan att tänka kritiskt är därför långt viktigare än kunskap, som i sin tur är något annat och mycket mer värdefullt än fakta. När man tänker kritiskt vänder man sig lika mycket mot sig själv som mot det man studerar, och det är en förutsättning för att hålla såväl kunskapen som samhället levande i en föränderlig värld.

Kritiskt tänkande kan sägas vara en ständig påminnelse om att inte ta något för givet. Förenklat handlar det dels om att aldrig slå sig till ro med några svar, dels om att vara medveten om men inte fastna i kritiken. Att ha ett kritiskt perspektiv på tillvaron handlar om att tänka igenom sitt svar minst ett varv innan man talar, om att alltid kontrollera källor och konsekvent reflektera över alternativ. Det handlar med andra ord om att lära sig leva med osäkerhet och om att vara öppen för att byta perspektiv när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant, alltså om att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd för påståendena finns?) och konsekvenserna av att resultatet accepteras som korrekt. Kritiskt tänkande hjälper oss att se vad som möjligen är bra på sikt och vad som kanske är dåligt, aldrig om att uttala sig tvärsäkert om något. Jag vill se det som en kompass som leder mänskligheten rätt i det kaos som samtiden utgör och som vi alla alltid befinner oss mitt i. Utan den kompassen kommer andra krafter att styra. Egoism och girighet, till exempel, eller rädsla för det som är främmande.

Vill man verkligen veta hur världen ser ut och hur samhället och människan fungerar är den viktigaste kompetensen man kan utrusta sig med konsten att lyssna kritiskt och uppmärksamt på vad som faktiskt sägs och inte på vem som säger det. Det behövs ingen ingående analys av samhällsdebatten idag för att se bristerna på denna kompetens, vilket utnyttjas hänsynslöst av politiker som är mer intresserade av makt än av att axla ansvaret och gripas sig an utmaningen att förvalta demokratin och styra landet med utgångspunkt i både en tydlig ideologisk övertygelse och aktuell kunskap. Problemet är att den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende, kommer att kunna utöva ansenligt inflytande över den kunskap som inget samhälle i längden klarar sig utan. En av kunskapens egenskaper är nämligen att den alltid går att manipulera, om man vill. Och det blir möjligt när allt fler intresserar sig allt mindre för kunskap och kritiskt tänkande.

Enda möjligheten att möta den växande efterfrågan på populistiska ledare, som talar om det folk vill höra och lovar det som folk vill ha, vilket är motsatsen till ideologiskt driven politik som förs med respekt för kunskapen, är en bred allmänhet som värnar kunskapen och tänker kritiskt. Försöker man göra faktakontroller av populisternas påståenden eller hänvisa till vetenskap i kritiken mot dem kommer de att använda alla till buds stående medel att misstänkliggöra budbäraren och det kritiska budskapet, så det är inte en framkomlig väg. Kunskapen och demokratin kan bara fungera om majoriteten respekterar den och använder den (lilla men helt avgörande) makt man har för att påverka vilka politiker som får makt. Det är alltså inte populisterna som är problemet, utan den kollektiva efterfrågan på den typen av politiker.

Alla försök att styra och kontrollera kunskapen och demokratin är förkastliga eftersom det leder samhället i en riktning där känslorna får mer makt än vetandet, och där det handlar mer om vad man kan komma undan med än vad som är klokt och långsiktigt hållbart. Den viktigaste konfliktlinjen i politiken handlar inte om politikerna vill åt höger och vänster, utan utan om hur väl deras ideologiska övertygelse hänger ihop (och hur ofta den ändras) och hur stor deras respekt för kunskapen och demokratin är. Totalitarism är inte en utifrån kommande kraft, det är ett hot som växer fram på insidan och mellan oss människor.

Så här ser jag på tredje uppgiften

Kunskapsutvecklingen i ett samhälle står på många olika ben, till exempel en fungerande grundskola, forskning, undervisning/studier på universitet, en kunnig och intresserad, läsande allmänhet och inte minst medier som tar sitt upplysande och granskande uppdrag på allvar. Alla benen behövs och är lika viktiga för att demokratin ska fungera och för att ett långsiktigt hållbart samhälle ska kunna byggas, från grunden. Eftersom högskolans så kallade tredje uppgift bidrar till att hålla kunskapen levande i samhället, vilket är förutsättningen för högskolans första och andra uppgifter, fungerar den tredje uppgiften som ett slags grund för övriga uppgifter, den är en av kunskapens allra viktigaste ben. Tyvärr är den uppgiften, tillsammans med bildningen och allmänhetens läsning av tryckta böcker ofta missförstådd och styvmoderligt behandlad.

Tyvärr är förståelsen för vad kunskap är och hur vetenskap faktiskt fungerar, liksom respekten för hur komplext arbetet med att undervisa faktiskt är, generellt sett dåligt utvecklad i dagens samhälle, och därför kommer kunskapen inte riktigt till sin rätt i samhället. Med utgångspunkt i ovanstående tankar vill jag säga några ord om högskolans tredje uppgift, i min eviga strävan efter att förmedla förståelse för kunskapen och dess förutsättningar.

Politik handlar om vilja, den ska balansera på det omöjligas gräns, och den ska vara något annat än vetenskap. Så länge politikernas förslag inte utmanar eller strider mot vetenskapen är allt i sin ordning. Idag avfärdar dock många politiker vetenskapliga resultat som strider mot deras ideologiska övertygelse och den politik väljarna valt att rösta på. Och populister som vill ha makt till varje pris och därför medvetet sprider lögner är både kunskaps- och demokratividriga! Lägg därtill det faktum att medierna inte tar sitt granskande uppdrag på allvar, delvis eftersom journalisternas värde mäts med utgångspunkt i hur mycket digital trafik de kan generera och hur många lösnummer som säljs, blir det uppenbart att allt förr eller senare går åt helvete. Vi rör oss oroväckande nog snabbt i den riktningen.

Vetenskapens uppgift är att utveckla kunskap, vilket försvåras om politiker och högskoleledningar premierar forskare och lärosäten som lyckas bäst i konkurrensen om nyckeltal, och om medierna bara sprider forskningsresultat som väcker känslor och kan skapa rubriker. Det är orättvist att klandra forskare som griper sig an det vetenskapliga uppdraget som om det vore en tävling om vem som kan producera flest artiklar, för det är just det som premieras i dagens (allt mer oakademiska) system för forskning och högre utbildning, men om problemet inte uppmärksammas kan ingen förändring komma till stånd och då är både den första (forskningen) och andra uppgiften (undervisningen) hotad, vilket förvandlar den tredje uppgiften till oigenkännlighet.

Kunskapen behöver inte bara spridas i samhället, den måste även hållas levande och diskuteras av allmänheten för att bli användbar. Problematiskt nog är det idag snarare forskningens resultat som sprids. Och ofta är det inte ens resultaten av vetenskapliga studier som når spridning, utan snarare klickjagande journalisters mer eller mindre rättvisande tolkningar av forskarnas arbeten. Enda sättet att hindra en sådan utveckling är en kunnig allmänhet som granskar alla påståenden kritiskt. Problematiskt nog är förståelsen för vilka problem som avsaknaden av en kollektiv kritisk förmåga riskerar leda till bristfällig i samhället idag. Därför kan resultaten av enskilda studier upphöjas till sanningen, som ser ut att förändras hela tiden när nya studier visar andra resultat, vilket i sin tur riskerar leda till att en ointresserad allmänhet uppfattar det som att forskarna inte kan enas eller bestämma sig för hur det är, och därför anammar uppfattningen att forskarnas oenighet är ett giltigt skäl att inte ta vetenskapen på allvar, vilket är en ”kunskapssyn” som driver efterfrågan på populism.

Kunskapen är en komplex helhet, en dynamiskt föränderlig storhet. Och för att kunna använda den är det avgörande att man förstår och respekterar detta. Den insikten och ödmjukheten inför svårigheten som all verkligt vetenskaplig vetenskap är behäftad med är långt viktigare än att vara uppdaterad om vad som händer vid forskningsfronten, både för forskare och för allmänheten, politikerna och medierna. För att kunna uttala sig i namn av vetenskap räcker det aldrig att hänvisa till en eller flera ”väl genomförda” studier och (tolkningen av) deras resultat. Eftersom kunskapen fungerar som den gör varken kan eller får den bli en angelägenhet för experter, kunskapssamhällen växer fram underifrån och blir hållbara genom allmänhetens intresse för forskarnas arbete och vetenskapens resultat, vilket granskande medier utgör en garant för.

Med hänvisning till ovanstående resonemang argumenterar jag för att högskolans så kallade tredje uppgift är minst lika viktig som forskningen och undervisningen. Jag ser på mitt arbete som lektor som att det handlar lika mycket om att skapa kunskap och främja studenternas lärande som att sprida såväl resultatet av egen och andras forskning i samhället, som att hjälpa en bred allmänhet förstå, dels vad kunskap är, dels vad som kännetecknar kritiskt, vetenskapligt tänkande. Och den tredje uppgiften ser jag som en integrerad del av arbetet. Det är en allt annat än enkel uppgift, men just därför är den viktigt och det är också anledningen till att jag finner den intressant.

Den tredje uppgiften handlar som jag ser det inte (huvudsakligen i alla fall) om att popularisera forskningsresultat. Det är en mycket mer komplex och viktig uppgift än att sprida resultat. Utan en bred förståelse, i samhället som helhet, för vilka förutsättningar som finns att forska och uttala sig i namn av vetenskap, kommer spridningen av forskningsresultat varken att leda till att kunskapsnivån höjs bland befolkningen som helhet, eller att förmågan att använda kunskapen generellt sett ökar. Den tredje uppgiften handlar om detta.

Flyktlinjer är ett sätt att arbeta med tredje uppgiften, men det är också ett sätt för mig att arbeta med såväl forskning (om kultur) som mitt eget och läsarnas lärande. För att sammanfatta det jag vill säga med denna bloggpost vill jag påpeka att jag med mina inlägg vänder mig mot uppdelningen av universitetets olika uppgifter. Jag ser första, andra och tredje uppgiften som en integrerad helhet. Det går inte att få det ena utan att värna de övriga. Så när den tredje uppgiften nedprioriteras eller till och med betraktas som en belastning för enskilda forskare går det inte bara ut över forskningen och förutsättningarna för att bedriva högre utbildning, det påverkar även kunskapskvaliteten generellt i samhället.

Forskare har ett ansvar att engagera sig i samhällsdebatten, men inte som experter (för det ingår i forskningsuppdraget), utan som engagerade och kunniga medmänniskor. Det är en viktig del av tredje uppgiften att vara engagerad i samhällsutvecklingen, inte genom att kriga med fakta utan för att bidra med kunskap med utgångspunkt i väl underbyggda argument för olika ståndpunkter. Forskare har inte automatiskt rätt och det som sägs av forskare kräver lika goda argument som alla andras påståenden för att tas på allvar, men om allmänheten inte förstår hur kunskap blir kunskap och hur vetenskapligt arbete fungerar, riskerar samhällsdebatten att urarta i allas krig mot alla. Och där spelar snart fakta ingen roll.

Den tredje uppgiften ser jag som nyckeln till demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Det är en uppgift som inte går att målstyra eller kvalitetssäkra, den måste bygga på tillit och inte minst många människors (både sändare och mottagare) engagemang. Och för att arrangemanget ska fungera måste både forskare och alla andra som påstår saker vara öppna för att granskas kritiskt. Tredje uppgiften är allas angelägenhet, bara så kan den fungera.