söndag 14 april 2024

Bildningsmörkret sänker sig

Jag vet att det finns en risk att det uppfattas som att jag tjatar om (behovet av) kunskap, men jag tar den risken. Ingen är tvingad att läsa vad just jag skriver, och den som inte bryr sig om vad som händer i skolan och den akademiska världen, kanske på grund av att man anser att allt någon vill veta något om finns på nätet, bara ett klick bort, hittar nog inte hit. Jag skriver här om det som ligger mig närmast om hjärtat och det jag anser vara viktigt, och eftersom kunskap dels är grunden för allt, dels befinner sig i ett slags kris i dessa dagar, är det ett ämne som upptar en stor del av min tid och mitt tänkande. Det som oroar mig är att dagens kunskapskris inte som tidigare i mänsklighetens historia handlar om bristande tillgång, idag handlar den istället allmänhetens förmåga att förstå både vad kunskap är och hur man använder den, vilket får konsekvenser för vad man gör, vem man litar på och vilken politik man efterfrågar.

Internet svämmar över av information som dessutom dränks i ett alarmerande brus vilket gör det hopplöst svårt att finna de faktadelar som utgör kunskapens grundstruktur. Och eftersom allt förändras så fort idag och allt fler har allt mindre tid att stanna upp och tänka efter går förståelsen för helheten och kunskapens föränderlighet samt perspektivberoende förlorad. Dessutom behövs det (uppenbarligen) ingen kunskap för att vinna makt och pengar och därmed även inflytande. När jag skriver och undervisar gör jag det med andra ord i ett klimat där jag måste fokusera lika mycket på att fånga läsarnas och åhörarnas intresse som på ämnet i sig. Eftersom ämnena jag skriver om är komplexa och kräver både tid, tålamod och en vilja att förstå, finns en uppenbar risk att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling gör att det jag forskar om uppfattas som trivialiteter. Kunskap är både svårare och enklare än många anar, och det är denna egenskap som gör uppdraget så hopplöst svårt. Därför återkommer jag ständigt till ämnet. Och jag skriver om kunskap dels för att försöka nå ut med mina tankar, dels för att bearbeta min frustration över att så många bryr sig så lite om vad det innebär att veta något.

Som lärare kan jag inget annat göra är att på olika sätt försöka få studenterna att förstå att det ligger i deras eget långsiktiga intresse att ta sig den tid och utrusta sig med det tålamod som krävs för att utveckla förståelse för kunskapen som sådan. Kunskap om och förståelse för vad kunskap är och hur vetenskap fungerar är en nyckelkompetens. Utan förståelse för kunskapen som sådan kommer man inte att kunna lära sig något på djupet om de ämnen man studerar, vilket gör tiden på högskolan bortkastad. Tror man att det går att googla sig fram till kunskapen är det lätt att få för sig att studierna handlar om att få en examen. Den föreställningen möter jag varje dag och den gör mig ledsen, för jag bryr mig om människorna jag möter i min yrkesvardag. Ju högre upp i utbildningssystemet man rör sig, desto mer flyttas det pedagogiska ansvaret för studierna från lärarna till studenterna. Målet är att bli helt självständig, eftersom det är vad som krävs för att klara av att ta nästa utbildningssteg, från student till doktorand och senare forskare, alternativt för att kunna axla ansvaret för kvalificerade uppgifter ute i arbetslivet. 

Den typen av lärande som jag försöker diskutera går inte att nå med hjälp av någon smart strategi för framgång för det handlar om en inställning till studier och ett förhållningssätt till kunskap som leder till att man utvecklar förmågan att ta klokare beslut i nya miljöer. Utan rätt mindset och ett genuint intresse för det man ska lära sig något om blir det svårt att utveckla kunskaper och kompetenser som går på djupet och som kan användas i andra sammanhang och i nya situationer, vilket kännetecknar kunskaperna som är syftet med all högre utbildningen. Studier på högskolan är självständiga och handlar ytterst om att utveckla förmågan att lära nytt och lära om, därför är kunskapen (och kunskapen om vad kunskap är och hur vetande fungerar) så viktig. Kunskapsteori är en nyckelkompetens. Lika glad som är för att jag fått möjlighet att skriva en bok om kunskapsteori: Vägar till vetande. En bok om kunskap, lika ledsen är jag för att efterfrågan på den typen av texter och insikter är så låg. Bildningsmörkret som sänker sig över vårt land nådde en ny bottennotering här i veckan när utbildningsministern meddelade att han vill förbjuda (vissa) fristående kurser, och därmed blottade sin totala okunskap eller fullständiga ignorans (lika illa vilket som) inför vad som gör universitetet till ett universitet.

Syftet med högre utbildning är inte att överföra fakta utan att främja förståelsen för och utvecklingen av ny kunskap. Och det är svårt nog i sig. I en värld där alla jagar snabba svar och där googlingsbara fakta uppfattas som synonymer till kunskap, kommer man som lärare att tvingas kämpa i motvind. Det man inte vet något om eller förstår nyttan med kommer man inte att sakna, och när många tänker så riskerar den som tar studierna och frågan om kunskap på allvar att betraktas som en kuf. Viljan att lära – alltså önskan att ta till sig och utveckla kunskap, inte strävan efter att skaffa högskolepoäng och examina – är en nyckfull kraft som man måste förstå och respektera för att högskolestudierna verkligen ska kunna sägas vara högre och leda till den belöning som väntar på alla som tar sig tiden och mödan att utveckla kompetensen. Viljan att lära kommer inifrån individen och växer till sig mellan intresserade medmänniskor. Som lärare kan man skapa en god miljö för att hjälpa studenter att utvecklas, men det går inte att ta över ansvaret för kvaliteten i resultatet av studenternas arbete med att lära. Den högre utbildningen och dess akademiska kvaliteter står och faller med lärarnas och studenternas gemensamma intressen att värna det som är högre i högre utbildning och deras ömsesidiga förmåga att samverka med mer och bättre kunskap som mål.

För att utbildningarna på högskolan verkligen ska kunna leda till att befolkningens generella kunskapsnivå höjs krävs helt andra metoder och en annan syn på verksamhetens mål än dagens fokus på ekonomi och genomströmning samt produktion av nyckeltal. Det krävs mer akademisk frihet och tillit för att akademin ska kunna visa vägen för samhällsutvecklingen (Bexell 2011). Lärarna måste lita på studenterna och studenterna måste lita på lärarna, och samhället måste lita på att alla som befinner sig i akademin gör sitt bästa för att föra kunskapens stafettpinne vidare in i framtiden. I dag saknas ofta marginaler i vardagen, tid att tänka tankar till slut och långsiktighet – inte bara för lärarna utan också för studenterna och i förlängningen för samhället som helhet.

fredag 12 april 2024

Nietzsche — En filosof att tänka med

Igår kom paketet med mina författarexemplar av boken Nietzsche – En filosof att tänka med och jag fick äntligen hålla boken i min hand. Det vackra omslaget ramar in mina tankar på ett fint sätt. Jag kommer aldrig att vänja mig vid känslan av att se mina ord tryckta på papper och publicerade i ett smakfullt typsnitt. Att skriva böcker handlar inte, i alla fall inte för mig, om att producera något för en marknad, det är en skapande verksamhet, ett sätt att kommunicera. Mediet är en viktig del av budskapet. Min kärlek till boken handlar om både form och innehåll. Den tryckta boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i mångfalden av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det en avgörande roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den, och hur dess innehåll ska förstås menar jag måste avgöras av de som läser den. På samma sätt som jag i min roll som lektor på högskolan ser mig själv som student och mina studenter som lärare (Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren här liksom i mina andra vetenskapliga publikationer (om kultur), som medskapare till den kunskap och förståelse som boken syftar till att skapa förutsättningar för.

Boken är utgiven på H:ström förlag i Umeå, vilket känns extra fint eftersom det var där jag disputerade. Förlaget har skrivit en väldigt fin presentation av boken som jag gärna vill dela. Även om jag inte skriver för att tjäna pengar vill jag naturligtvis att mina tankar om det jag ser som viktigt ska nå spridning, därför är jag så himla glad att boken fått ett vackert omslag som många reagerar positivt på. 

Det är alltid med viss oro jag öppnar en nytryckt bok som jag författat, för det brukar alltid ha smugit sin in något litet och irriterande korrekturfel, och det känns ibland som om blicken dras dit, men denna gång hittade jag inget, vilket jag tar som ett gott omen. Jag känner mig nöjd med innehållet, och när jag läste förordet blev jag glad. Ibland är man så tacksam över att vara klar att man skriver något som känns bra i stunden, men som man sedan ångrar. Denna gång känner jag inte så, vilket jag är tacksam för.

Förord

Den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches förmåga att vara relevant och aktuell saknar motstycke i filosofihistorien. Varje ny generation verkar kunna återupptäcka och utveckla sin egen förståelse för hans texter som är lika eviga som Shakespeares dramer eftersom de handlar om människans, kulturens och kunskapens natur. När jag började läsa Nietzsches samlade verk väcktes omgående lusten att skriva, inte så mycket om hans aforismer som meddem. Ambitionen här är att inspirera andra att med hjälp av Nietzsche tänka, och kanske skriva, själva. För det är så som ny och användbar kunskap utvecklas.

Även om hans böcker är fyllda med kloka ord är långt ifrån allt som Nietzsche skriver lika aktuellt eller briljant. Jag vill därför likna läsandet av hans texter vid en guldgrävares tålmodiga vaskande. Läser man inte uppmärksamt och saknar en egen idé om hur man ska gripa sig an innehållet är det lätt att gå vilse i överflödet av olika tankar, ord och hugskott. Den som här söker efter essensen i Nietzsches tänkande kommer att bli besviken, men förstår man att just avsaknaden av något sådant är en central aspekt av filosofin som han skapade blir resonemangen förhoppningsvis lättare att förstå. Sättet som Nietzsche valde att skriva på förklarar han själv på följande sätt.
Inpass – En bok som denna är inte avsedd att sträckläsas eller läsas högt utan att slås upp här och var, särskilt på promenader och på resor; man ska kunna sticka in huvudet i den och sedan lyfta upp det igen och finna omgivningen helt förändrad. (Nietzsche 2001, 210f)
Just den här passagen är en viktig nyckel till min egen förståelse för Nietzsche. När jag lyfter blicken och ser på världen genom hans ögon så är den förändrad, även om allt är sig likt. Han får min förståelse för tillvaron och vetandet att växa, inte för att han vet mer och undervisar utan för att han är så filterlös och ärlig i sitt skivande. Hans aforismer som ytligt sett ser ut att vara en salig blandning av tankar om olika ämnen, högt och lågt, är fyllda av mänsklig visdom. Nietzsches rastlöshet lyser dock igenom och är något man behöver lära sig att förstå och respektera för att läsningen ska kunna leda till lärande och bättre förståelse för de ämnen som behandlas. Hans sätt att skriva är okonventionellt, men texterna sprakar av liv och kanske är det just därför de fortfarande läses?
Otålighet – Det finns hos idérika och handlingskraftiga människor en grad av otålighet, vilken får dem, när de misslyckas med något, att genast växla över till ett nytt område, de finner ett brinnande intresse och detta sysselsätter sig här med nya saker – tills den uteblivna framgången också här driver bort dem på nytt: så irrar de omkring, äventyrligt och häftigt, genom flera slags verksamheter på många områden och domäner och kan till sist, om deras drift mildras något och genom den oerhörda kunskap om människor och ting som deras ofantliga vandring och övning skänkt dem, bli till män med kolossal praktisk erfarenhet. På så vis blir ett karaktärsfel till en skola för geni. (Nietzsche 2001, 210)
Otåligheten är en av Nietzsches största tillgångar och han visar verkligen hur det ”karaktärsfelet” kan bli en skola för det geniala. Han låser inte fast sig vid en bestämd uppfattning som han sedan argumenterar för, i stället rör han sig runt frågorna och testar ständigt nya svar. Min ambition är att visa att och hur Nietzsches aforismer kan användas som ett slags hammare för att testa hållbarheten och relevansen i ens egen förståelse av världen och verkligheten. Det är när man lyfter blicken, ger sig ut i världen och omsätter insikterna som arbetet med filosofin ger i vardagen man lever i och delar med andra, som dess viktigaste värde uppstår. Nietzsches otålighet och rastlöshet känner jag igen mig själv i, och jag ser liksom honom med oro på hur människor anpassar sina handlingar och tankar efter auktoriteter. Det är svårt att bryta mönster och gå sin egen väg, särskilt i en kultur fylld av tvingande normer. Men just det är vad som behövs för att vi ska kunna hantera utmaningarna som mänskligheten står inför. Jag ser honom inte som en auktoritet som man måste följa utan som ett slags guide som ger mig goda råd och hjälper mig reflektera över tillvaron. Nietzsche är ingen avslöjare utan en upptäckare, en nyfiken och erfaren vandrare att inspireras av.

Bokens disposition är inte särskilt genomtänkt, inte av slarv eller lathet utan dels för att Nietzsche skriver och tänker som han gör, dels för att utmana normen om hur man förväntas disponera akademiska texter, vilken hotar att likrikta vetenskapen och beröva den dess liv. Jag tänker att eftersom verkligheten inte kommer till oss i väl avgränsade, lagom stora, logiskt uppbyggda och sammanhållna delar behöver texterna vara lika levande som ämnet de handlar om. Min erfarenhet är att resonemang som är lite mer öppna och sökande blir intressantare och mer spännande att ta del av och det sättet att skriva gör det också lättare att bilda sig en egen uppfattning om innehållet. Kunskapen som behövs för att förstå världen vi lever i och kulturen som både påverkar oss och som vi påverkar genom att leva i den är inte logiskt ordnad och pedagogiskt organiserad. Jag har försökt dela upp tankarna i teman och presentera resultatet av min dialog med ett urval av Nietzsches aforismer på ett någorlunda stringent sätt, men det blir oundvikligen en del omtag. Jag tänker att det är nödvändigt eftersom många av idéerna går på tvärs både mot vår intuition och konvention. Ambitionen är att skapa ett aktuellt och samhällsrelevant resonemang om vår egen samtid med inspiration från Nietzsche. Boken är skriven lika mycket för att dela med mig av mina kunskaper om kultur, som är ett ämne jag studerat i över 30 år, som för att visa på filosofins möjligheter. Idag mer än kanske någonsin tidigare behövs filosofer som Nietzsche, som inte talar om hur det är utan hjälper oss att hjälpa oss själva. Mänskligheten står inför en rad utmaningar som måste hanteras, och eftersom det handlar om högst komplexa problem finns inga enkla lösningar. Nietzsche ger oss verktyg att tänka med och läsandet av hans tankar främjar den kreativitet som krävs för att kunna tänka nytt.

Några ord om boken som medium

Följande text tänker jag mig ska ingå i en annan bok som jag har för avsikt att skriva klart i höst. Den handlar om relationen mellan kunskap och kultur. Där skriver jag följande om boken: Intellektuell utveckling och lärande är biologiska processer som inte går att effektivisera, skynda på eller målstyra. Kunskap, bildning och vishet är komplexa, mänskliga egenskaper. Datorer är överlägsna människorna på att bearbeta information, men lärande och utbildning handlar om kunskap och intellektuell utveckling samt om fostran av kritiskt drivna, ansvarskännande och demokratiskt sinnade (världs)medborgare. Bara för att det går att ladda ner all världens litteratur på sin padda betyder inte att man också tillägnar sig mänsklighetens samlade visdom. Läshastigheten och den mänskliga hjärnans processorkraft har inte förändrats även om tekniken och kulturen gjort det. Kunskapen beror på vad man lär sig, inte hur stora mängder information och fakta man har tillgång till. I en bok finns det plats att utveckla resonemang och följa tankarna dit de tar en, det finns utrymme för just den fördjupning och möjlighet att göra utvikningar som krävs för att utveckla förståelse för kultur. Böcker kan härbärgera det överflöd och den mångfald som präglar allt som är komplext och föränderligt. I de vetenskapliga journalerna regerar formalia, vilket får kulturvetare att framstå som antingen ovetenskapliga eller överflödiga. 

När pappersböckerna nu i snabb takt överges i den akademiska världen riskerar något ovärderligt att gå förlorat. En djupt mänsklig kvalitet offras. Boken liksom människan är ett analogt medium som skapar förutsättningar för en långsammare och mer eftertänksam läsning som många tyvärr inte anser sig ha tid med i dag. Boken av papper kan aldrig ersättas, bara kompletteras, den är en unik artefakt. Pappersboken är ett medium som vuxit fram tillsammans med och i samspel med människans förmåga att tänka. Jag har själv ständigt minst två böcker med mig, även om det är både tungt och otympligt ibland, men för mig är det just därför som böckerna blir lästa. Pappersboken erbjuder inga flyktvägar och lockar inte med förströelse, den tvingar läsaren att koncentrera sig på det som föreligger. Och när man läst den kan man placera den i sitt växande bibliotek där dess rygg fungerar som ankare för tankarna den är fylld med. Jag skriver bäst när jag är omgiven av mina böcker; deras fysiska närvaro hjälper mig minnas vad jag lärt mig. Alla de där miljonerna filer och digitala texter som också finns tillgängliga bara ett knapptryck bort på datorn och som hela tiden blir fler stressar mig bara, och de enskilda texterna tenderar att försvinna i mängden, deras budskap blandas med andra intryck och förvandlas till brus. Kunskap kräver hårt arbete, och det arbetet måste var och en utföra på egen hand, det går inte att delegera till Google eller något annat system.

Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker och kritiken mot digitaliseringen handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. 

Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. 

söndag 7 april 2024

När ska vi börja problematisera manligheten?

Även om mitt bidrag var blygsamt var jag som doktorand med och byggde upp den svenska mansforskningen. Min avhandling handlade om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och teorin jag arbetade med var (förutom kultur och klass) genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Intresset för kulturella uttryck för manlighet väcktes under en etnologisk kurs i kvinnohistoria och feministisk teori där jag läste en artikel av Lars Jalmert som handlade om mansforskning som var ett nytt forskningsområde. Artikeln väckte en massa tankar hos mig och där någonstans väcktes mitt forskningsintresse. Så när jag några år senare fick frågan om jag som etnolog ville delta i en studie av lastbilschaufförer, som ju är ett mansdominerat yrke, föll det sig naturligt att välja maskulinitet som en av ingångarna. 

Under några år i slutet av 1990-talet åkte jag på många konferenser och gick på seminarier samt läste böcker som handlade om män och manlighet. Ämnet var nytt och tillsammans med några äldre forskare från olika ämnen bröt vi ny mark. Kanske just eftersom ämnet var nytt och vi prövade oss fram tillsammans var det enormt lärorikt och jag fick utlopp för min kreativitet. Det var en lycklig tid, men när jag disputerat ville jag vidga mina vyer och inte fastna i ett fack, så jag bytte inriktning och ägnade mig åt (kulturella aspekter på) alkohol och droger istället. Även om jag inte skrivit om maskulinitet har dock intresset för ämnet hållit i sig.

Maskulinitetsforskningen som jag var en del av runt millennieskiftet var en dynamisk, mångvetenskaplig disciplin. Jag tyckte då och jag tycker fortfarande att det var synd att genus blev ett eget forskningsämne, en egen vetenskaplig disciplin, med allt vad det innebär. Jag ser det snarare som ett kritiskt perspektiv som behövs i alla ämnen. Kunskap om och förståelse för kulturella uttryck för manlighet ser jag som nyckeln till förståelse för samtiden. Genusvetenskap handlar om hur samhället ser på och värderar olika sätt att tänka och agera som människa, vilket är ett ämne som rör alla. Feminismens kunskapsbidrag är insikten om att män som personer och uttrycken för manlighet värderas högre än kvinnor och det kvinnor gör. 

Genetiskt är skillnaden mellan oss människor väldigt liten, men kulturellt spelar ytliga olikheter en stor roll. Och eftersom män och manlighet värderas högre är det viktigt att studera dels hur manlighet tar sig uttryck, dels konsekvenserna av manlighetens inflytande över mänsklighetens utveckling. Demokratin idag utsatt för många olika allvarliga hot, och tittar man på ledarna med totalitära ambitioner är det uppenbart att genus är en allt annat än obetydlig aspekt av samtidskulturen och dagspolitiken. Det är män som sitter i toppen för diktaturerna som idag hotar det öppna demokratiska kunskapssamhället. Det är män som skjuter varandra när de kriminella gängen "löser" sina konflikter och det är män som kräver hårdare straff för att "lösa" problemet med växande kriminalitet. Som alltid finns det undantag och därför är det så viktigt att förstå att manlighet är ett kulturellt uttryck, inte ett biologiskt faktum. 

Låt oss titta på vad det är män fokuserar på och vad som förknippas med manlighet idag. Att vara stark och överlägsen alla är ett uttryck för maskulinitet. Titta på Putin, Netanyahu, Trump och en sådan som Andrew Tate. Deras lösning på alla problem är enkel och entydig: Våld. Att Greta Thunberg får så mycket uppmärksamhet handlar delvis om att den här typen av män provoceras av att en kvinna anmäler avvikande åsikt, och det faktum att hon hänvisar till vetenskap är minst lika provocerande. Manlighet (i alla fall om tankefiguren dras till sin spets) handlar nämligen i hög grad om suveränitet, så den som vågar utmana männen som lyckats ta sig till toppen måste enligt manlighetens logik bekämpas. Totalitära ledare utgör ett hot mot mänskligheten eftersom de inte skyr några som helst medel för att behålla sin makt. Länder där man låter sig förföras av ledare med totalitära ambitioner är därför dömda till undergång.

Det finns en anledning till att man talar om toxisk maskulinitet. Titta bara på vad män gör, och nu talar jag om generella tendenser i samtiden, inte om enskilda män, så snälla, kom inte med invändningar på temat "inte alla män". Jag är själv man och det är just för att jag inte känner igen mig i manuskriptet som ämnet maskulinitet intresserar mig.

Jag hävdar inte med bestämdhet att nedanstående uppräkning uteslutande är tecken på manlighet, eller att det bara är män som agerar så, men min erfarenhet är att det framförallt är män som slår sig för bröstet och visar att de kan dricka och äta mycket. Det är män som köper vräkiga bilar, gigantiska båtar och som drömmer om att flyga privatjet och bo i palats. Det är huvudsakligen män som tävlar med andra män om vem som har högst lön. Och det är män som utsätter sig för fara för att bevisa att de är just män. Hur ser vi på förmågan att och intresset för att ta ansvar, arbeta långsiktigt för allas bästa, är det manligt? Och det faktum att investeringar i underhåll, vård, skola och trygghet inte prioriteras idag, är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det inte handlar om idealiseringen av män och manlighet?

Talet om den enda vägen och sökandet efter slutgiltiga lösningar bygger på en manlig logik, och en förkrossande majoritet av de som förespråkar hårdare straff och fler vapen är män. Och vi vet att det nästan uteslutande är män som tar till våld, både mot varandra och kvinnor. Därför borde maskulinitet vara ett ämne som intresserar fler, eller åtminstone en fråga som borde vara med på agendan. Många män brukar säga att de är realister, men att ifrågasätta världens samlade klimatforskare för att deras vetenskapliga resultat strider mot hur det känns och det man vill, är motsatsen till realism. Att dessa saker inte får större uppmärksamhet idag och att manlighetens negativa sidor inte diskuteras mer, är en av grundorsakerna till de växande problemen som förr eller senare måste lösas av alla oss som lever på jorden.

söndag 31 mars 2024

Att se världen som ett barn

En av H C Andersens mest kända sagor: Kejsarens nya kläder, kan sägas handla om några av människans mest problematiska egenskaper och tillkortakommanden. Den fåfänga längtan efter att andra ska uppfatta en som smartare än man är och den snudd på automatiserade sociala anpassningsförmågan liksom fallenheten att se upp till och okritiskt följa auktoriteter, är tre exempel på djupt mänskliga egenskaper som när de förnekas eller bortses från blir till hinder för kunskapsutvecklingen. Därför är förståelse för dessa egenheter så viktig att göra sig medveten om, både på individuell och kollektiv nivå. Det räcker dock inte att bara vara medveten om att vi människor har en fallenhet för att tänka och agera så här, för att undvika att det leder till problem måste man utarbeta system för att förhindra att egenskaperna påverkar beslutsfattandet och samhällsutvecklingen.

Det brukar sägas att de flesta tror att de kör bättre bil än majoriteten, och samma gäller förmågan att inte bara se igenom sociala konventioner utan dessutom kunna förmedla insikten till andra. Tror man att man är immun mot social och kulturell påverkan är det ett tecken på motsatsen, just för att det är så oerhört lätt att dras med och dessutom belönande att ge uttryck för tankar som ligger i linje med den allmänna uppfattningen. Att tänka utanför boxen är en idealiserad förmåga, men den som tänker helt utan hänsyn till den där fiktiva boxen kommer i bästa fall att uppfattas som som excentrisk och i värsta fall betraktas som galen. Sociala konventioner tangerar det existentiella och därför riskerar fritänkare att ses som ett hot mot den allmänna ordningen, vilket påverkar tanke- och kunskapsutvecklingen på ett problematiskt sätt. Det som H C Andersen lär oss, om vi väljer att läsa hans saga på det sättet, är att sanningen behöver avslöjas och att den som kan ställa sig vid sidan av den sociala gemenskapen har lättare att se den. Inte för inte brukar man säga att vetenskapliga paradigm inte överges förrän forskarna som gjort sig en karriär inom ramen för dem går i pension eller dör.

Det är lätt att säga att man följer kunskapen, men i praktiken är det otroligt svårt, just för att vi människor är sociala och har lätt att överskatta vår förmåga att tänka och agera kritiskt. Den som har makt får även inflytande över vad som ska anses vara sant. Och eftersom även kejsaren är människa kan den som får möjlighet att komma nära och påverka personen bakom ämbetet tillskansa sig makt över sanningen. Vävarna med det fantastiska tyget i sagan vet precis vilka knappar de ska trycka på och kan därför manipulera kejsaren att se och känna det som inte existerar och eftersom ingen undersåte vill riskera att stöta sig med kejsaren väljer alla som är i beroendeställning att se det kejsaren ser. Om det är förenat med risk ett fängslas eller förlora sitt liv om man anmäler avvikande åsikt kommer den stora massan att vara lojal med kejsaren. Vi ser den här utvecklingen i allt fler länder idag. Med hjälp av H C Andersen går det att förstå det som händer i Ryssland under Putin, i Kina under Xi Jinping och i det republikanska partiet i USA under Trump. Alla tre ledarna är nakna, men den stora massan väljer att se dem som klädda i de vackraste tyger och smycken. Den som liksom barnet i sagan säger som det är, att deras makt kommer från massans tystnad, gamblar med sitt liv.

Att tänka som alla andra är enkelt, men att tänka själv och att tänka på tvärs är av många olika anledningar, både personliga och sociala, svårt. Vill man utveckla sina kreativa förmågor och bygga upp förståelse för vad som krävs av den som vill tänka nytt behöver man inte bara lära sig se världen som ett barn, det är relativt enkelt. Man måste även motstå frestelsen att säga det som förväntas av en. Detta gäller lika för forskare och lekmän, men menar man allvar med talet om kunskapens värde måste man följa kunskapen dit den tar en, oavsett var man hamnar. 

Förstår man att och i hur hög grad intuitionen och det så kallade sunda förnuftet – som låter som individuella förmågor men som i själva verket är sociala konventioner och kulturellt upprätthålla antaganden – spelar en spratt är det förhållandevis enkelt att utveckla förmågan att övervinna hindren och lära sig tänka tvärtom, men det krävs dessutom mod att förmedla resultatet av sitt sökande efter kunskap. Även om det inte finns någon tydlig manual att följa eller en uppsättning verktyg man kan använda, finns det en del tricks och strategier man kan lära sig att se världen som ett barn. Vill man få syn på en ljussvag stjärna till exempel går det inte att fokusera på den, man måste istället rikta blicken vid sidan av. Vill man verkligen veta måste man på samma sätt göra det som intuitivt känns fel eftersom ingen annan gör det, för det är ofta där som sanningen finns. 

Problemet är att det barn som får alla andra att skratta åt den nakna kejsaren, som därmed i ett slag förlorar all sin makt, ofta upphöjs till ny kejsare. Tricket är att inse att det är så här kunskap (och makt) fungerar. Det räcker inte att se världen som ett barn, man måste fortsätta tänka och agera som det där barnet som ännu inte förstår och därför inte anpassar sig efter sociala normer. Ju fler år jag ägnar åt lärande och kunskapsutveckling desto tydligare blir det att det viktiga inte är vad jag vet, utan det jag inte vet och det som inte går att veta något om. Förmågan att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap liksom öppenheten och beredvilligheten att ständigt utmana allt det man håller för sant, även det som man gjort sig en karriär på och det som gjort en rik, är förutsättningen för all kunskapsutveckling. 

Vi har alla varit barn, men kulturen vi lever i berövar oss den förmågan och tvingar oss att se världen som "alla" andra ser den. Den insikten är både det viktigaste resultatet av min forskning och anledningen till att jag finner kultur (i ordet och begreppets vidaste bemärkelse) så enormt fascinerande.

söndag 24 mars 2024

Marknadsföringssamhället

Nätet må vara fyllt av information och fakta, men kunskapen går inte att googla fram. Den finns inte bara där att plocka fram när behov uppstår, den kräver något av alla som vill ta del av den, och den förändras hela tiden eftersom verkligheten som den ytterst handlar om förändras. Vill man verkligen veta går det alltså inte bara att slå sig till ro med det man hittar, eller hålla fast vid gamla insikter, oavsett hur bra de en gång var och tro att dessa gäller för evigt. Lärande handlar med andra ord inte bara om att skaffa sig kunskap, det handlar lika mycket om att (lära sig) lära om och avlära. Kunskapsutveckling är alltså ingen kumulativ, linjär process. Att säga sig veta förpliktigar, särskilt om andra människor litar på en och om frågan man uttalar sig om är avgörande. Jag är docent, men en akademisk titel är ingen garanti för att det jag eller någon annan som utbildat sig till forskare säger är sant. Detta, alltså det som står i det här stycket, är det viktigaste jag har lärt mig under mina över 30 år i den akademiska världen. Det kan tyckas torftigt, men eftersom vetenskapens syfte är kunskap spelar det ingen roll hur det känns. Tyvärr lever vi i ett samhälle där känslan och det som går att ge sken av får allt större betydelse, samtidigt som förståelsen för och tålamodet med kunskapen som ingen äger och som inte anpassar sig efter människors syn på den.

Idag spelar det, i allt fler sammanhang, allt mindre roll vad man vet. Det sägs att kunskap är makt, men det stämmer bara i sammanhang där kunskapen faktiskt betyder något. Inte ens på högskolan bygger alla beslut på kunskap. Allt fler direktiv kommer uppifrån och lektorer förväntas okritiskt följa order, även om dessa strider mot den forskningsbaserade kunskap och beprövade erfarenhet som forskarna skaffat sig på skattebetalarnas bekostnad. I grundskolan och på gymnasiet är den här tendensen ännu tydligare, lärare betraktas idag som vilka handläggare som helst, vilket gör att studenterna som söker sig till högre utbildning får allt svårare att förstå vad det innebär att bedriva självständiga studier. Den snabbt växande oförmågan i samhället som helhet att förstå vad kunskap är, hur vetenskap fungerar och vad som krävs av den som säger sig veta, underblåser efterfrågan på populistiska politiker och totalitära ledare som högaktningsfullt skiter i vad forskningen visar. Detta är en djupt oroväckande tendens som sprider sig som en löpeld över hela världen. Att Donald Trump betraktas som ett alternativ i ödesvalet i USA i november och att det finns politiker i det svenska regeringsunderlaget som tycker att han är en "frisk fläkt" är allvarliga tecken på kunskapens devalvering och vad som betyder något idag. Kunskapen och demokratin offras på det här sättet av okunniga, ointresserade människor som övertygats om att just den ledare som de tror på ska ge just dem vad just de vill ha. Mot den typen av galenskap står sig kunskapen slätt.

Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget, men vi lever idag i ett samhälle som bara blir ytligare och ytligare för varje år som går. Allt mer betyder allt mindre och det finns ingen tid att gå på djupet med något. I en sådan värld blir kunskapen, liksom sanningen i krig, det första offret. Eftersom ingen äger kunskapen och just för att den upphör att vara kunskap i samma stund som det man anser sig veta inte längre stämmer överens med förhållandena som insikterna handlar om, är vi alla potentiella offer för den som har makt över medierna och kontrollerar flödet i kommunikationskanalerna. Där och när makten tillåts övertrumfa kunskapen blir det den som har mest pengar som bestämmer, och när ett fåtal obscent rika individer tar makten över samhället kommer de naturligtvis inte att ta några beslut som missgynnar dem själva och deras intressen. 

Problemet är att vetande är en känsla medan kunskap inte handlar om hur det känns. Begäret efter säkra svar är utbrett och det växer på kvadraten av tillvarons komplexitet och kulturens förändringshastighet. Därför har makthavare som inte respekterar demokratins spelregler i alla tider pekat på hot och spelat på människors oro. Att härska genom att söndra är en maktstrategi som kräver kunskap för att kunna avslöjas, därför utgör intellektuella, forskare och kritiskt granskande journalister ett hot mot totalitära ledare. Kunskapens föränderlighet, svårigheter att veta något och begäret efter visshet utnyttjas idag hänsynslöst. Med stöd i egen och andras forskning vill jag påstå att ovanstående insikter är det viktigaste man kan och bör lära sig, allt annat står och faller nämligen med förståelsen och respekten för kunskapen. Det räcker dock inte att bara skaffa sig insikterna, man måste ständigt påminna sig om och filtrera bruset av intryck genom dem. Som det ser ut nu är det bara en tidsfråga innan samhällets investering i skola och utbildning stryps, dels för att finansiera populistiska beslut, dels för att säkra efterfrågan på mer av den typen av politik. Än finns det tid att agera, men tidsfönstret krymper lika snabbt som istäcket över Nordpolen.

H C Andersens saga Kejsarens nya kläder går idag att läsa som ett slags allegori över vårt samhälle. Företagsledarna som med stöd av aktieägarna och med hjälp av en kombination av smicker och fagra löften samt utpressning representerar vävarna som erbjuder kejsaren sina fantastiska tyger. Och politikerna och deras okritiska och själviska anhängare representerar kejsaren och dennes entourage. Så länge alla vi som ser och förstår tomheten som idag firar triumfer agerar som den beundrande massan i sagan och låter politikerna förnedra sig på vår bekostnad för att få bo i ett palats och flyga hur mycket de vill samt bjuda på champagne och mingla med kändisar rör vi oss snabbt utför det sluttande plan vi befinner oss på. Alla vi som värnar kunskapen måste agera som det lilla barnet i sagan upprepa faktum: Kejsaren är ju naken!

Friheten och det öppna samhället står och faller med respekten för kunskapen, därför utgör fenomen som mediatränade politiker och kommunikationsavdelningar som kontrollerar narrativen och verklighetsuppfattningen liksom begreppet företagshemligheter, allvarliga hot mot det samhälle vi svenskar lärt oss ta för givet. Marknadsföringssamhället som ersatte kunskapssamhället är ett ytligt samhälle, en kuliss. Där och när lärare betraktas som ett särintresse och forskare behandlas som vilka handläggare som helts, som okritiskt förväntas följa ledningens och politikernas order spelar kunskapen ingen roll, enda anledningen till att vi fortfarande har universitet där det bedrivs forskning och arrangeras högre utbildning är att det än så länge finns ett behov hos de som har makten att legitimera sina beslut. Och den forskare som ger sitt stöd belönas med fina titlar och hög lön. Men det som sagt bara en tidsfråga innan vi får ett totalitärt samhälle där alla tvingas till lydnad under en auktoritär ledning, om, säger om, inte allmänheten och väljarna tar sitt förnuft till fånga och värnar kunskapen, demokratin, friheten och den långsiktiga hållbarheten som är varandras ömsesidiga förutsättningar.

Som lärare kan jag underkänna studenter som inte lever upp till kursernas lärandemål, men så länge betygen hänger ihop med högskolans ekonomi, vilket gör alla som arbetar där, inte minst linjeorganisationen och den växande administrativa apparaten, beroende av en hög och jämn genomströmning, kommer forskningen aldrig att kunna hävda sig mot känslorna. Och när känslorna tar över behövs inte kunskapen längre. Eftersom det är så här som demokratier dör är detta inte bara ett nostalgiskt inlägg i samhällsdebatten från en sentimental forskare som tycker det var bättre förr. Tänk på det innan ni skrattar åt eller avfärdar det jag skriver om här, det är för er skull jag skriver mina texter och tar på mig omaket att påpeka dessa saker. Jag har inga tydliga politiska preferenser och detta är inte en höger-/vänsterfråga, kunskapen är en angelägenhet för alla. Försvarar vi inte kunskapen blir det som med freden, som Tage Danielsson sa på den tiden när Sverige hade världens bästa utbildningssystem: "Freden måste komma först. Gör den inte det min vän, kommer inget efter den".

söndag 17 mars 2024

Långtidsminnets pedagogik

När lärarnas och forskarnas makt över arbetet på högskolan minskar i takt med att New Public Management får allt större genomslag blir den högre utbildningen allt mer produktionsorienterad, och kvalitet anses handla om att hålla produktionen av nyckeltal på en hög och jämn nivå, vilket gör att kunskapen som vi har om vad kunskap är och hur lärande fungerar, liksom undervisningens pedagogiska principer, sätts ur spel. När makten över arbetets utförande flyttas till linjens chefer nedvärderas lärarnas och forskarnas unika kompetenser och erfarenheter eftersom de uppfattas som utförare av tjänsten forskning och undervisning. Därmed förändras kulturen på högskolan, och när annat än kunskap av högsta möjliga kvalitet står i centrum påverkas synen på hur och när man ska arrangera tentor, vilket den här bloggposten handlar om. 

Ifall proven ska kunna visa vad man faktiskt vet måste det ha gått tid mellan inlärningen och kontrollen av kunskaperna. Kunskap är nämligen inte det man kan upprepa, särskilt inte om det bara gått en kort tid innan man memorerat uppgifterna. Först när insikterna, inte bara arkiverats i långtidsminnet utan dessutom organiserats och klassificerats på ett sätt som gör det möjligt att längre fram kombinera äldre och nya insikter, är det relevant att tala om det man lärt sig som kunskap. Kunskap är ingen produkt och den mänskliga hjärnan är ingen dator med en hårddisk varifrån olika uppgifter som matats in i den kan plockas fram. För att ett prov ska kunna sägas vara ett test på vad man verkligen vet och dessutom förstår räcker det inte att med hjälp av närminnen plocka fram uppgifterna man memorerat, särskilt inte om provet ges bara några dagar eller veckor efter att man läst kurslitteraturen och lyssnat på föreläsningarna.

Eftersom kunskap blir kunskap först när den placerats i ett sammanhang och särskilt som vetande för att vara aktuellt och relevant ständigt behöver modifieras och ibland raderas i ljuset av ny kunskap, räcker det inte att man som student utvecklar en studieteknik som bygger på närminnet. Anledningen till det är att det är först när kunskapen tagit sig in i långtidsminnet som det är meningsfullt att tala om den som ett resultat av lärande. Det är först när man kan använda kunskapen praktiskt i andra sammanhang än i de där man tillägnat sig den som det blir möjligt för någon annan att avgöra vad man faktiskt vet och förstår. Kunskapslogik är väsensskilt från den produktionslogik som nu styr det akademiska arbetet. För att kontrollera produktionen av mätbara resultat räcker det att studenterna använder närminnet, men eftersom skattebetalarnas investering i högre utbildning handlar om att tillgodoser samhällets långsiktiga behov av användbar kunskap av högsta kvalitet är det sättet, både att studera och bedriva undervisning helt förkastligt. Om lärarnas uppgift blir att kontrollera att studenterna minns vad som står i böckerna som lästes nyligen eller det som behandlades på de senaste föreläsningarna, handlar deras arbete inte om att skapa förutsättningar för lärande, och studierna som studenterna ägnar sig åt kan inte sägas vara högre. Det krävs mycket mer av både lärarna och studenterna på högskolan för att verksamheten som bedrivs där ska kunna sägas vara akademisk. 

Förståelsen för skillnaden mellan kort- och långtidsminnet och för det faktum att den mänskliga kognitionen präglas av ett snabbt och ett långsamt system för bearbetning av information, liksom respekten för att lärande är en icke-linjär process, är helt avgörande för det ska gå att värna högskolans akademiska kvaliteter. Korttidsminnet är bara en första station på vägen mot insikt, det är där som information och fakta först tas emot och granskas, men det är först när insikterna lagrats i långtidsminnet som det är relevant att säga att man lärt sig något. Och det är inte förrän man kan använda det man lärt sig för att förstå nya problem i nya sammanhang som det går att tala om resultatet av studierna i termer av kunskap. Bedriver man studier på högskolan krävs det dock mer av en för att den examen man får när man får efter tre eller fyra år ska kunna sägas vara akademisk, vilket kräver att man har utvecklat en analytisk förmåga som kan användas för att granska egna insikter och andras påståenden kritiskt. Och det tar tid, tid som idag inte finns eftersom tid är pengar och pengar anses vara viktigare än kunskap.

Om tentorna som används på högskolan bygger på korttidsminnet och det som Daniel Kahneman kallar system 1 kommer kunskapskvaliteten oundvikligen att bli lidande, men eftersom det är det enda sättet som det går att examinera på ett sätt som både leder till nyckeltal som går att kontrollera och följa upp och som är möjligt att regelstyrda på ett sätt som är juridiskt hållbart är det så som lärarna tvingas arbeta. Det leder i sin tur till att det växer fram en administrativ apparat som ständigt växer och som kräver fler och fler chefer, vilket gör att lärarnas makt över arbetet med att förvalta högskolans kunskapsarv och värde dess akademiska kvaliteter minskar. Kunskap och lärande går inte att styra eller kontrollera, det fungerar bara med fakta. Och därför befinner vi oss nu där vi är, med en högskola där landets högst utbildade betraktas som vilka handläggare som helst, vilket gör att studenterna betraktar sig och agerar som kunder. När betygen inte lever upp till förväntningarna klagar man på litteraturen, föreläsningarna samt lärarna och deras uppgifter, istället för att agera som studenter och reflektera över sin studieteknik.

Fakta kan man memorera och lagra i korttidsminnet tills det är dags att tenta, men om det är det enda som kontrolleras av lärarna leder det till ytinlärning och risken är att man glömmer det man memorerat så fort man kommer till nästa kurs, vilket inte är förenligt med högre studier. För att kunna utveckla kunskap måste långtidsminnet aktiveras och den kritiskt, analytiska förmågan praktiseras. För att lyckas med det krävs tålamod och tid samt inte minst ett rikt överflöd av texter, och dessutom en öppenhet för möjligheten att misslyckas. Pedagogikerna som jag skrivit om tidigare här på bloggen hänger alltså ihop och utgör varandras ömsesidiga förutsättningar. Examensarbetet som avslutar utbildningen är inte en inlämning bland andra, den är kronan på verket, det är där man visar vad man vet och kan, och för att det ska kunna leva upp till examensmålen måste långtidsminnet och den kritiskt, analytiska förmågan användas.

söndag 10 mars 2024

Misslyckandets pedagogik

Vet man inte var gränsen för sin egen förmåga går och om man inte är bekväm med att befinna sig i närheten av den går det inte att lära sig svåra saker och utvecklas som människa. Lärande handlar om att tillägna sig ny kunskap, vilket man bara kan göra lyfta sig över sina nuvarande begränsningar. Detta är en helt avgörande aspekt av högre utbildning som det talas på tok för lite om. Idag anses hög genomströmning, alltså att så många som möjligt klarar sig, vara ett tecken på kvalitet på högskolan, vilket är en tanke som går på tvärs mot allt vi vet om lärande och kunskapsutveckling. Om lärare tvingas skapa uppgifter som så många som möjligt klarar och om nivån för godkänt är så låg att det inte krävs något särskilt av studenterna för att nå upp till dem, kan studierna som bedrivs på universitetet inte sägas vara högre. Det kanske känns bra i stunden att slippa göra en omtenta, men i det långa loppet är det förödande för kvaliteten i ens eget lärande. Insikt om och förståelse för var ens egen gräns går är en viktig framgångsfaktor i högre studier. Är man som student rädd för att misslyckas kommer man inte att kunna lyckas. 

Ett alternativt sätt att uttrycka sig skulle kunna vara att säga att om man inte misslyckas någon gång kommer man inte att kunna utvecklas och växa som människa. Det finns naturligtvis inget självändamål att bli underkänd, men så länge man drar lärdom av misslyckandena och inte skyller dem på någon annan handlar det inte om misslyckande i den mening som vanligtvis läggs i ordet. Det går att se det som ett slags pedagogik. Stannar man upp och tänker efter är det självklart att det fungerar så här. De som kämpar med att lära sig göra trick på sin skateboard har inga problem att försöka igen, och igen och igen. Ju svårare det är och ju längre tid det tar, desto större blir tillfredsställelsen när man äntligen lyckas. Samma med dataspelande. Det som gör att människor stannar kvar i spelen är det faktum att man inte lyckas på första försöket. För att andra ska kunna bli imponerade av ens förmåga krävs att det är svårt, och är det svårt kan man aldrig räkna med att lyckas utan hårt arbete och ihärdiga försök. Varför skulle utbildning fungera annorlunda, givet att det är kunskap som är målet? 

Om man kommer till universitetet för att utveckla insikter och förmågor som man ännu inte äger vore det märkligt om man inte misslyckades någon gång. Kan man bara förmå sig själv att inte se eventuella misslyckanden som ett problem, och så länge man drivs av intresse och en vilja att veta, alltså så länge det är kunskap och förståelse man söker, är man på rätt väg. Framgång i högre studier handlar i hög grad om vilken inställning man har. Ser man utbildning som en transportsträcka som man vill ta sig genom så fort som möjligt blir det så klart jobbigt att misslyckas, men om drivkraften i studierna är kunskap kan det mycket väl bli så att man lär sig mer av en missad tenta än tentorna man klarar. 

En viktig förutsättning för nå framgång i studier på högskolan är att man inte ser svårigheter som ett problem, för det ska vara svårt att studera. Lärare som ställer så pass höga krav att man har svårt att leva upp till dem gör det inte för att vara taskiga, tvärtom. För att utbildningarna som ges på högskolan även i fortsättningen ska kunna sägas vara högre, och det behöver de vara för att värdet av examensbevisen inte ska devalveras, behöver både lärare och studenter förstå och försvara de kvaliteter som gör att studierna upplevs vara svåra. På högskolan är svårt ett positivt ord, något man som student behöver lära sig uppskatta. Om det vore lätt att studera skulle vem som helst klara av det och då förlorar den examen man söte sig till högskolan för att få sitt värde. 

Intuitivt känns det kanske som ett problem att misslyckas och man önskar sig kanske att det ska vara lätt att studera, men jag hoppas att jag lyckats visa att det inte stämmer. Kan man bara förmå sig att tänka tvärtom och utveckla en annan inställning till misslyckanden och svårigheter kommer upplevelsen, både av orden och studierna att förändras. Kan man göra sig vän med svårigheterna och lära sig dra lärdom av misslyckandena kommer tiden som student att bli intressantare och därmed roligare, och då kan det mycket väl bli så att man inte misslyckas. Bara genom att fokusera mer på det man klarat av, än på sin oro över alla svåra utmaningar som ligger framför en, ökar chansen att lyckas. Och tillfredsställelsen över att lyckas kan leda till att söker sig till svårare och svårare uppgifter eftersom man vill uppleva den känslan igen. Samma med nervositet, det är en känsla man kan lära sig hantera och kanske till och med älska eftersom den är ett kvitto på att uppgiften man står inför betyder något för en på riktigt.

söndag 3 mars 2024

Vad är ett examensarbete?

Om studierna på högskolan inte förändrar en som människa, alltså om man inte tillägnar sig nya, avancerade kunskaper och färdigheter, och om dessa inte påverkar dels ens syn på världen och livet, dels ens möjligheter att ta kontroll över tillvaron, är det svårt att hävda att man genomgått en högre utbildning. En viktig förutsättning för att det ska kunna bli så är att studierna leder till att man tillägnar sig kunskap. Och för att kunna gör det krävs inte bara att man arbetar hårt och målmedvetet, man måste även utrusta sig med tålamod och anamma en syn på studierna som bygger på tanken att det är vägen mot examensarbetet och vidare efter det som är målet. Kunskap är som kondition eller muskler, i hög grad en färskvara, därför handlar studier inte om det man producerar utan om insikterna man skaffar sig och förmågorna man utvecklar, och kvaliteten står i direkt relation till den tid man lägger ner i arbetet som krävs för att kunna skapa underlaget som bedöms och som ligger till grund för betygen man får.

Eftersom examensarbetet är ett sätt att visa allt man lärt sig under utbildningen, både ifråga om kunskaper, färdigheter och förmågor samt förhållningssätt, är det problematiskt att för det första betrakta det arbetet som vilken inlämning som helst, och för det andra att vänta till sista terminen innan man börjar tänka på och förbereda sig inför arbetet. För att öka chansen att resultatet ska bli så bra så bra som möjligt är det en god idé att se examensarbetet som en integrerad del av utbildningen som helhet. Även om ingen förväntar sig att man lägger mer tid på arbetet än de 400 timmar som den avslutande kursen (på de flesta av dagens utbildningsprogram) omfattar är det ett slags mästarbrev, alltså ett intyg på vilka kunskaper man har. Börjar man tänka på och planera för examensarbetet redan under det första året och om man tar sina studier på allvar, det vill säga anammar en kunskapsorienterad inställning till allt man läser och det som sägs av lärarna under hela tiden som student, kommer examensarbetet dels inte att uppfattas som en skrämmande sista, gigantisk arbetsuppgift innan man blir fri från studietidens "krav", dels kommer det att upplevas mer som ett slags repetition, vilket leder till att arbetet uppfattas mindre skrämmande och stressande. Därigenom ökar chansen dramatiskt att resultatet blir bra. Tanken är inte att man ska lära sig något nytt under utbildningens sista termin, där och då förväntas man visa vad man har lärt sig och att man kan göra något eget av kunskaperna och kompetenserna man förvärvat under studietiden. Nyckeln till framgång är att betrakta examensarbetet, inte som det sista man gör som student, utan den första uppgiften i ett långt och framgångsrikt arbetsliv.

Tålamod är med andra ord en av de allra viktigaste egenskaperna man behöver ha eller utrusta sig med som student. Är man otålig, vilket många är idag eftersom samhället ser ut som det gör, kanske det blir lättare att motivera sig genom att påminna sig om det gamla ordspråket; lätt fånget, lätt förgånget. Ett annat klokt talesätt är: Man får vad man betalar för. No pain, no gain, brukar man också säga. Alla förstår att man inte kan bygga upp en smidig och muskulös kropp utan att ägna timmar, dagar och år i gymmet, och samma gäller kunskaperna man bygger upp. Det som inte är värt att vänta på är ofta inte värt något, skulle man också kunna säga. Förstår man det är det å andra sidan egentligen bara att vara närvarande i nuet, göra det man ska varje dag och sedan låta tiden göra jobbet åt en. Kan man bara förmå sig själv att inse det återstår sedan bara att vänta på att det enträgna arbete man utför dag för dag ska bära frukt. Den där frukten är dock ingen belöning för ett väl utfört arbete, utan ett slags ränta på insatt kapital. Kunskap är avkastningen av arbetet och när den investeras i den fortsatta verksamheten växer man som människa, och det är något man förhoppningsvis vill göra resten av livet.

Tålamod är liksom överflöd ett slags pedagogik, det går åtminstone att se det så. Det är den enda pedagogik man behöver om det är kunskap man söker. Poängen med att se tålamod som en pedagogik är att verkligheten som kunskapen ytterst handlar om ständigt förändras, och då måste även kunskapen förändras, annars är det inte kunskap längre. Förstår man det inser man att kunskap aldrig kan vara ett mål, utan att det handlar om en dynamisk process som aldrig tar slut. Utan tid och tålamod, ingen kunskap, skulle man kunna säga. Ett sätt att se på bildning är att det handlar om det som finns kvar när man glömt det man lärt sig, och det är en bra tanke att ha med sig in i studierna. För att examensarbete ska kunna bli bra som möjligt behöver man aktivera både sitt närminne, sitt långtidsminne, och sin kreativa förmåga. Högskolestudier handlar om generiska kunskaper och förmågor som utvecklas successivt, inte om mål som ska nås, vilka kan brytas ner i delmål. Examensarbetet är möjligen slutet på en fas i livet, men det är samtidigt början på nästa.

söndag 25 februari 2024

Överflödets pedagogik

På samma sätt som livet är här och nu, varenda sekund av våra liv, utgör lärandet en integrerad del av livet som helhet. Är man bara intresserad av kunskap, vilket man är om man söker sig till universitetet – varför skulle man annars vara där? – får man lärandet på köpet om man bara lyssnar uppmärksamt och läser kurslitteraturen. Lärandet är dock inte avgränsat till föreläsningarna, seminarierna eller tiden man ägnar åt läsning, det är en del av livet. Förstår man det och lär sig rikta sin uppmärksamhet mot det man önskar sig kommer man att utvecklas som människa. Även om det finns kursmål och kriterier för att bli godkänd är det inte lärarna som bestämmer vad man ska lära sig. Ingen kan kontrollera någon annans lärande. Detta är fakta, det är så här det fungerar. En del studenter känner sig kontrollerade, men det är ett val de gör. Många vill ha tydliga regler att följa, vilket är ett sätt att underordna sig någon annans vilja. Ointresset för demokratin och drömmen om en diktator som "befriar" medborgarna från politikernas käbbel bygger på samma längtan. Att ta ansvar är jobbigt, men det är enda sättet att skaffa sig kunskap och utvecklas som människa.

Sökandet efter genvägar skulle jag säga är ett av mänsklighetens största kognitiva misstag. Jag möter exempel på dessa saker hela tiden i min vardag som lektor. För varje år som går tvingas jag lägga mer och mer tid på annat än att skapa förutsättningar för studenternas lärande, och mitt eget medvetna sökande efter kunskap får jag ägna mig åt på fritiden. Arbetet som både forskare och lärare handlar idag allt tydligare om att skapa system för kontroll av produktionen av på förhand bestämda saker, och kvalitet i den akademiska världen anses handla om att så effektivt som möjligt nå mål. Det går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap. Frihet och tillit är det fundament som akademin vilar på av den enkla anledningen att det är enda sättet att skapa ny kunskap.

Jag ska inte förlora mig i tankarna om problemen i den akademiska världen idag. Här ska det istället handla om det jag valt att kalla överflödets pedagogik som är motsatsen till att söka genvägar och något helt annat än att vara målfokuserad och effektiv i sitt sökande efter kunskap, vilket jag ser som förutsättningen för att man som student ska kunna få ut mesta möjliga av sin tid på högskolan. Det handlar om ett sätt att se på lärande som liknar evolutionen och som liksom den bygger på två principer eller parametrar. 1, Utkastande av möjligheter. 2, En begränsad miljö. Liksom livet utvecklas lärandet i mellanrummet mellan överflödet av möjligheter (läroböcker, föreläsningar och allt annat som kan leda till kunskap) och den begränsade miljön (dygnets 24 timmar och individens kognitiva förutsättningar) som tvingar fram ett urval, vilket gör att de bäst lämpade och mest användbara möjligheterna till lärande överlever på övrigas bekostnad.

Letar man efter genvägar och vill ha tydliga instruktioner – försöker man studera strategiskt genom att leta efter synergieffekter som gör att man behöver göra och läsa så lite som möjligt utan att missa tentor och få underkänt på uppgifterna som man måste klara för att få en examen – går det ut över kvaliteten i lärandet, och kunskaperna man skaffar sig blir mindre användbara. Vill man att ens utbildning ska bli en värdefull investering för framtiden måste man tänka tvärtom och inse att det är vägen som är målet. Ju mer innehåll man kan fylla tiden som student med, desto mer och bättre kunskaper kommer man att kunna tillägna sig. Kunskap finns i överflöd överallt, kan man bara lära sig förstå det, öppna ögonen och utrusta sig med tålamod är det den enda pedagogik man behöver. Lärandet går av sig själv och kunskapen utvecklas successivt.

I grund och botten handlar det om att göra tvärtemot vad intuitionen och det sunda förnuftet säger. Istället för att söka genvägar och försöka vara så effektiv som möjligt, tänk så här istället: Börja med det viktigaste. Se till att få tillräckligt med sömn, ta dig tid att underhålla dina muskler och din kondition, och tänk på att äta näringsrik mat i lagom mängd. Och umgås med vänner och studiekamrater. Om man delar in dygnet i tre delar kan man ägna åtta timmar åt att sova, åtta timmar åt att träna, äta och vara social. Därmed har man åtta timmar över till studier – förutsatt givetvis att man inte jobbar, vilket många anser sig behöva. Ska man jobba parallellt med studier skulle jag rekommendera att man gör det på deltid, alternativt att man läser på halvfart. Och att man ser det som en del av sitt sociala liv. Åtta timmar, fem dagar i veckan, innebär 40 timmar att fylla med meningsfullt innehåll. Kan man bara komma bort från målfokuseringen och fixeringen vid deadlines ökar chansen att man inte känner sig stressad, vilket är en viktig förutsättning för att man ska kunna minnas det man lär sig.

Genom att först och främst rikta fokus mot förutsättningarna för sitt lärande, alltså sömnen, avsaknaden av stress och träningen samt mathållningen och det sociala, kommer man att kunna vara närvarande i sina studier. Överflödets pedagogik handlar dock om att se hela livet och all vaken tid samt sömnen som möjligheter till lärande. Har man en god och grundad uppfattning om vad man är intresserad av kommer man att vara uppmärksam på det som leder till sådan kunskap, och den finns överallt. Därför är det inte slöseri att läsa skönlitteratur, gå på bio, kolla på TV eller surfa på nätet. Bara man inte gör det för att man är rastlös eller för att komma bort från studierna. Fyller man livet med meningsfullt innehåll spelar det ingen roll vad man gör, man kan vila i insikten om att man kommer att lära sig saker om det man är intresserad av. Genom att läsa och göra annat parallellt med studierna kommer lärandet att vara en integrerad del av ens liv, och därmed kommer det att kännas med meningsfullt, vilket gör det roligare.

Överflödets pedagogik bygger på att man gör vägen fram till målet, och att man låter sina intressen guida en genom livet samtidigt som man är uppmärksam på det som händer och närvarande i det man gör, oavsett vad det är. Fokuserar man på att sova när man gör det blir sömnen bättre. Tänker man på vad man äter får man den näring kroppen behöver. Tar man sig tid att träna och umgås med andra människor får man både stimulans och möjlighet att ta del av andras klokskap och kommer att kunna skaffa sig perspektiv på kunskaperna man har. Allt det där hjälper en att vara närmande i studierna. Och ser man till att även läsa annat kommer kunskapen att placeras i en kontext vilket gör det lättare att både minnas det man lär sig och förstå kunskapen. På det sättet bliv vägen mot examen en spännande resa, och det fina är att resan fortsätter även efter utbildningen, ut på arbetsmarknaden och under resten av livet.

söndag 18 februari 2024

Att läsandet av böcker går ner är ingen liten sak

Skrivande är en fascinerande verksamhet, tycker jag. Kanske beror det på att det är en förmåga jag som dyslektiker fått kämpa så mycket för att förvärva? Att jag idag får möjlighet att skriva böcker och bli utgiven är något jag är gränslöst tacksam för. Fast mest tacksam är jag över att resultatet av mitt kreativa arbete uppskattas, att jag blir läst och att mina tankar kan betyda något för någon annan. Genom åren har jag läst så mycket, av så många kloka forskare, filosofer och författare, så att jag nu själv kan och får skriva texter som andra läser är lite svårt att ta in.

För mig är skrivandet ett sätt att få utlopp för kreativiteten som ständigt pockar på uppmärksamhet och som jag behöver få utlopp för. Det är inte så att jag har huvudet fullt av färdiga tankar som jag sedan bara skriver ner; författande är för mig en skapande verksamhet. Det är när jag ser orden och tankarna som jag förstår dem och när jag läser det jag skriver som jag inser vad som behöver ändras för att en läsare ska kunna förstå vad jag menar. Och det är helt avgörande för läsupplevelsen att det är så. När jag tar del av andras texter är det bara de som talar till mig, texter som engagerat författaren själv och som inte följer någon allt för uppenbar mall, som ger mig något. Därför oroar det mig att allt mer att skrivande idag kommit att handla om produktion och prestation, för det går ut över läsupplevelsen.

När jag tar del av rapporter som handlar om hur läsandet bland befolkningen sjunker blir jag bedrövad, men inte särskilt förvånad. Sorgen jag känner handlar delvis om mig själv och mina möjligheter att få fortsätta skriva, men framförallt om samhället, demokratin och kunskapen. Förmågan att läsa, alltså kompetensen (men även tiden som finns att, och förståelsen för betydelsen av att kunna) försjunka i långa texter under längre tid för att på det sättet avkoda dess många olika betydelser, står i direkt relation till befolkningens generella intellektuella förmågan. Kunskap och intellektuell förmåga kräver tid och möda, det är intet man bara har. Därför är det ingen liten sak att läsandet går ner. Läsarna är inte bara fler än författarna, de är också förutsättningen för att författarna ska kunna fortsätta skriva böcker och andra texter. 

Det handlar inte om tycke och smak. Läsande är inte (bara) ett sätt att förströ sig, det handlar om en för lärandet och kunskapsutvecklingen, och således även för demokratin, essentiell förmåga. Att läsa är att lära, och kunskap utvecklas när tankar sprids mellan människor som förhåller sig aktivt till det som skrivs. Undervisning handlar inte om att överföra fakta utan om att skapa förutsättningar för lärande och om att hjälpa elever och studenter att bygga upp en egen förståelse för det man är intresserad av. Utan förmågan att läsa går det inte att lära. Och idag handlar skolan tragiskt nog allt mindre om lärande och allt mer och allt tydligare för varje år som går om produktion av resultat. Talet om bra och dåliga SKOLOR är ett tecken på det, liksom betygsinflationen och blivande studenters sjunkande förkunskaper. 

När färre anser sig ha tid eller väljer att inte läsa tryckta böcker påverkas skolan och den högre utbildningen negativt eftersom lärarna därmed får svårare att undervisa. Att låta eleverna googla fram uppgifter på egen hand har väldigt lite med LÄRANDE att göra. Och att bara lyssna leder till ytlig inlärning. I en verklig kunskapsskola kan och ska ingen lärare ersätta läsandet, och det finns heller inga smarta pedagogiska metoder som effektiviserar lärandet. Skolans uppgift är inte att producera mätbara resultat, och när skolor konkurrerar med varandra om vilken skola som har bäst resultat är det förödande för alt vad lärande och kunskapskvalitet heter. Undervisning kan liknas vid guidade turer i en terräng som eleverna och studenterna stiftat bekantskap med via olika typer av texter. Lärarna går före och pekar ut sevärdheterna och visar på lämpliga leder, men upplevelsen av och känslan för landskapet går bara att skaffa sig genom att röra sig i terrängen, vilket kräver övning och ansträngning. Tid är den avgörande faktorn här, liksom insikten om och respekten för det faktum att det inte finns några genvägar! 

Om elever i skolan inte läser går det ut över deras intellektuella förmågor, och kan de inte läsa kommer de aldrig att kunna bli studenter. Och om föräldrarna inte läser blir det svårt att inspirera barnen att göra det. Tragiskt nog är det i den riktningen vi rör oss allt snabbare idag. Det är vanskligt att uttala sig om när förändringen inleddes, men något hände definitivt med läsningen när människor slutade prenumerera på och läsa papperstidningar. Och den nedåtgående rörelsen tog definitivt fart när forskare även inom humaniora och samhällsvetenskap övergav den tryckta boken som medium för förmedling av forskningsresultat och började producera artiklar på engelska i vetenskapliga journaler. De akademiska bokförlagen förlorade därmed på kort tid både författare och bokköpare, vilket ledde till att utbudet av välskrivna texter om komplexa ämnen minskade drastiskt. Och när forskarna slutade skriva böcker slutade många av dem även läsa böcker och därmed försvann en stor del av kundunderlaget, vilket gick ut över lönsamheten som aldrig varit särskilt god i mindre akademiskt inriktade förlag. Böcker som kräver något av läsaren, som inte ger den omedelbara tillfredställelse som en feel-good- bok eller en deckare gör, har av naturliga skäl svårt att bli kioskvältare. De flesta akademiska förlag drivs av den anledningen av passionerade eldsjälar. 

Förlagshusen som ger ut akademiska journaler däremot är några av världens mest lönsamma företag, vilket inte är så konstigt eftersom författarna inte bara arbetar gratis, de betalar dessutom höga avgifter för att få publicera artiklarna, som sedan betalas för av skattebetalarna eftersom universitetsbiblioteken måste prenumerera på tidskrifterna som blir fler och fler för varje år. Det ges fortfarande ut böcker, men d ansedda förlagens böcker kan cyniskt nog kosta uppemot 4000 kronor, vilket är en fantasisumma. Det sägs att marknaden ser till att alla varor och tjänster får sitt rätta pris, men ingen som inte måste köper en bok som kostar så mycket, det gör bara bibliotek (och studenter som får böckerna uppsatta på kursernas litteraturlistor), alltså är det ytterst skattebetalarna som göder förlagshusens aktieägare. Jag blir bedrövad när jag tänker på att en majoritet av alla artiklar som skrivs på engelska inte blir lästa, vilket inte är så konstigt eftersom det inte primärt är därför de skrivs. Texterna som dagens forskare skriver, skrivs för att få publikationer, som ett led i meriteringen och för att hävda sig i konkurrensen om nyckeltal. 

Eftersom artiklarna är hårt mallade handlar forskares skrivande idag inte särskilt mycket om skapande verksamhet. Fokus i dagens akademiska skrivande riktas mot form och handlar om produktion, vilket går ut över både innehållet och läsandet. Utvecklingen påverkar inte bara den allmänna förmågan att läsa i samhället, det svenska språket blir dessutom lidande. Lägg därtill en allt mer aggressiv digitalisering som drivs på av människans djupt kända önskan om att finna genvägar till det man önskar sig, och det blir uppenbart hur svårt det är att vända utvecklingen, vilket behövs för att kunna återupprätta kunskapssamhället.

Vill vi även i framtiden ha tillgång till kunskap, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna få kloka politiker och ansvarstagande företag som ser längre än till nästa mandatperiod eller kvartalsrapport, måste läsandet öka generellt. Det spelar roll vad tiden, som är det enda vi människor har, används till. Om lärare och forskare läser mindre och stressar mellan protokollförda möten allt mer, om tiden som ägnas åt skapande verksamhet minskar och produktionen av nyckeltal ökar, går det ut över den intellektuella förmågan. Och om allmänheten läser mindre och tittar på TicToc mer kommer den generella läsförmågan att utarmas. Sammantaget är den här utvecklingen förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. Bildning hålls fortfarande högt, men bara så länge man inte behöver betala för eller lägga ner tid på att tillägna sig den.

Det finns ingen enkel lösning på den här typen av problem, men det är på inget sätt svårt att bryta den onda cirkeln. Om fler ägnar mer tid åt att läsa tryckta böcker istället för att låta sig uppslukas av korta klipp eller bingekonsumtion av TV-serier på nätet skulle det med tiden leda till en positiv förändring av den enkla och självklara anledningen att det spelar roll vad man lägger tid på. Vi blir inte bara vad vi äter, kulturen vi väljer att konsumera påverkar oss och vår intellektuella förmåga lika mycket eller mer än maten vi stoppar i oss. En viktig förutsättning för att att kunna äta hälsosam mat på ett ett som faktiskt främjar hälsa är dessutom dels att man inte är stressad, dels att man har kunskap om och är intresserad av näringslära. Utan kunskap blir det svårt att ta kloka beslut och utan förmåga att läsa blir det svårt att lära och utveckla kunskap. För att kunna förstå den här typen av samband krävs paradoxalt nog kunskap, viket gör det svårt att arbeta för en förändring. Eftersom grogrunden för populistisk poltik och efterfrågan på auktoritära ledare bygger på den okunskap och det ointresse som minskat läsande oundvikligen leder till är tecknen på minskat läsande inget vi kan ta lätt på. 

Jag menar att det är en stor och avgörande skillnad mellan den typen av läsande som krävs för att kunna få ut något av en abstrakt och krävande text med litterära kvaliteter, och den läsförmåga som krävs för att konsumera nyhetsartiklar eller korta inlägg på sociala nätverk. Artiklar vars innehåll går att sammanfatta i några tydliga punkter är något helt annat än en monografi som går på djupet och placerar ämnet för undersökningen i en kontext. Där, i den insikten, är en bra plats att börja arbetet med förändringen som måste till för att kunna återupprätta kunskapssamhället. Förstår man att det inte finns några genvägar till kunskap och inser man att kvaliteten i lärandet är avhängig tiden man lägger på läsning, blir det lättare att få gehör för och hitta sätt att organisera skolan och den högre utbildningen på sätt som inte bygger på den förrädiska men fatala lockelsen som drömmen om genvägar och effektivisering innebär. 

Överger vi inte New Public Management, alltså slutar betrakta skolan och den högre utbildningen som produktionsföretag, kommer den nedåtgående rörelsen att fortsätta. Marknaden kan och kommer aldrig att lösa problemet med minskat läsande, den bryr sig bara om att tillgodose efterfråga. Och efterfrågan på litterärt högtstående texter kan av naturliga skäl aldrig mäta sig med efterfrågan på mer lättillgängliga texter, vilken den aggressiva marknadsföringen av ljudböcker är ett tydligt tecken på. Att till och med fysiska bokhandlare lockar med rabatter på tryckta böcker om man tar emot en gratisprenumeration på en ljudbokstjänst borde vara en alarmklocka. Att lyssna är något HELT annat än att LÄSA. Böcker som skrivs på spekulation, för att locka konsumenter genom att anpassa sig efter vad som för tillfället är gångbart och genom att bjuda så lite motstånd som möjligt, går att producera på löpande band. Troligen är det bara en tidsfråga innan den typen av texter kan skrivas av algoritmer. Det är framförallt sådana böcker som blir ljudböcker vars innehåll konsumeras medan man gör annat. 

Litterära storverk, böcker som med tiden blir klassiker, är resultatet av nytänkande och skapande. Sådana texter kräver något av läsaren; tid, fokus och förmåga att förstå abstrakta resonemang. Och det krävs ännu mer av författaren, men om allt fler köper allt färre sådana böcker blir det svårt för författarna att skapa sådana texter. Vad jag försöker illustrera här är att och hur språk och intellektuell förmåga är kollektiva egenskaper som bygger på och utvecklas i samspel. Läsarna är fler än författarna och deras makt är därför större. Ett samhälle där majoriteten saknar förmågan att läsa är ett samhälle där förmågan att tänka och ta kloka beslut saknas, och där fungerar inte demokratin. 

söndag 11 februari 2024

Finns det plats för litterära upplevelser i dagens högskola?

Följande tankar växte ursprungligen fram under en session på den företagsekonomiska konferensen FEKIS som anordnades i höstas, på Handelshögskolan i Stockholm. Titeln för paneldiskussionen var: Är kurs litteratur? Undervisning som upplevelse. Och mina tankar bygger vidare på tankarna som lyftes av paneldeltagarna – Pierre Gulliet de Monthoux, Jenny Helin, Matilda Dahl, Maria Grafström, Anna Jonsson, Tinni Ernsjöö Rappe – som inledde samtalet med orden: Länge leve kurslitteraturen! Läsning och litteratur.
 
Ämnet ligger mig mycket varmt om hjärtat. Trotts eller kanske just därför att jag är dyslektiker spelar läsningen (och skrivandet) en helt central roll i mitt liv. Frågan är dock större än så. Personligen tror nog att jag kommer att kunna hitta böcker att läsa så länge jag lever, men läsning handlar om så mycket mer än personliga upplevelser. Graden av läsning och intresse för läsande och litteratur i ett samhälle, alltså läsandets och litteraturens andel av kulturen som helhet – den sammanlagda tid som befolkningen lägger på läsning – står i direkt relation till befolkningens som helhet intellektuella kapacitet. Därför är det faktum att läsandet går ner ingen liten sak, det är ett samtidsfenomen som angår oss alla. Kunskapen och dess kvalitet står i direkt relation till förmågan att läsa, som i sin tur hänger ihop med intresset för läsning. 

Just nu arbetar jag med en bok om akademisk kvalitet och en av utgångspunkterna för resonemangen där är att (inte bara) den högre utbildningen behöver bli mer bildningsinriktad, det vill säga placera in i kunskapen i en kontext och ge studenterna perspektiv på kursinnehållet. Idag handlar undervisning, som jag skrev om i en tidigare bloggpost, alldeles för mycket om effektiv överföring av fakta. Dagens studenter lär sig minnas och upprepa det som står i böckerna, vilket man kan göra utan att läsa. Läsande handlar nämligen om att konsumera text, om att förlora sig i böcker. Att läsa PowerPoints, notiser och inlägg på sociala nätverk har mycket lite med läsning att göra. Läsning handlar om att aktivera långtidsminnet. Organiseringen av dagens högre utbildning bygger allt mer och allt tydligare på korttidsminnet. 

När kunskap reduceras till en fråga om rätt eller fel framstår tillvarons inneboende komplexitet som ett problem och det inte finns utrymme för nyanser, vilket leder till att allt fler med tiden förstår allt mindre. Och det banar väg för totalitära ledare och den enda vägens poltik. Boken om akademisk kvalitet skriver jag för att bearbeta oron över vart vi är på väg och för att kanalisera frustrationen över att så få verkar förstå och bry sig om utarmningen och avakademiseringen av den högre utbildningen. Frågan angår alla, så problemet borde engagera fler. Sessionen på FEKIS fyllde mig med hopp och jag fick inte bara med mig tips på intressanta läroböcker, tanken på den lärobok jag nu står i begrepp att skriva och som förhoppningsvis blir klar och utgiven någon gång under nästa år väcktes också under panelsamtalet. Fast jag kämpar mot uppgivenheten för det känns som ett slags Moment 22 att försöka främja läsande med hjälp av en bok. Det är ju där problemet ligger; man saknar inte det man inte vet att man går miste om. Har man aldrig läst en bok och aldrig fått en läsupplevelse förstår man inte vad den läsande delen av befolkningen talar om, och när den andelen blir mindre blir det ännu svårare att övertyga människor om värdet med böcker och läsning.

En sak som diskuterades i panelen är ifall läroböckerna ska informera om korrekt fakta, eller provocera och mana till eftertanke? Jag är en varm vän av det senare eftersom jag är övertygad om att det är enda sättet att fostra självständiga, analytiskt drivna, studenter som dels kan hantera komplexa problem och öppna frågor utan givna svar, dels förstår och respekterar demokratin. Om undervisningen på högskolan inte fostrar till kritiskt tänkande är den inte högre. Och kompetensen att läsa och tolka längre och abstrakta texter är helt avgörande. Utan den förmågan blir det omöjligt att bilda sig en välgrundad uppfattning om vad man anser och sedan både förklara och försvara det man bestämt sig för, samtidigt som man är öppen för att tänka om i mötet med bättre argument. Vill man få en inblick i hur ett samhälle ser du där dessa förmågor saknas kan man glänta på dörren till det som tidigare hette Twitter, eller lyssna på någon av partiledardebatterna på TV. Tragiskt nog anses det inte finnas tid för den typen av intellektuell fostran i dagens utbildningssystem. Eftersom det är svårt att på ett objektivt sätt utvärdera den typen av lärandemål bortrationaliseras litteraturen och konsten att tänka och samtala om kunskap, vilket lett till att kompetensen att göra kvalificerade bedömningar betraktas med misstänksamhet. Därifrån stupar det brant utför.

Två annorlunda läroböcker presenterades. Den första, Hemkomstens ekonomi, kände jag inte till men jag har äntligen kommit mig för att beställa den, för den verkar mycket intressant. Den andra boken, En berättelse om organisering, har jag använt i min undervisning. Tyvärr plockades den av oklara anledningar bort när jag inte längre var kursansvarig. Själv tyckte jag att den var mycket bra, för den placerade kunskapen om olika aspekter av organisering i en kontext. Innehållet förmedlades med hjälp av en skönlitterär berättelse. Båda böckerna bygger på tanken om att vetenskap är ett slags berättande, och i panelen talades det om berättelsens kraft. Utvecklingen som tydligt går mot mot allt mer pedagogiska och instruerande läroböcker oroar mig, för den typen av böcker främjar inte utvecklingen av kompetensen att läsa. I mina egna läroböcker försöker jag få studenterna att tänka själva, och berättande är en bra strategi för att uppnå det. Jag ser det som ett sätt att göra något konstruktivt av insikten om, och det faktum att, människan inte är en logisk maskin, utan en irrationell kulturvarelse. Dagens linjära, effektiva och superpedagogiska läroböcker och de allt mer målstyrda kursuppläggen handlar om överföring av fakta, inte om främjande av bildning, vilket är förödande för arbetet med att bygga upp förståelse för kunskap. Båda dessa böcker bjuder motstånd mot det, och det är fantastiskt, men om studenterna inte läser böcker spelar det naturligtvis ingen roll hur bra de är.

I panelsen diskuterades om kurslitteratur ska vara ett slags instruktionsbok, eller fungera som inspirationsbok. Jag menar att det senare är helt avgörande och jag betraktar mina egna läroböcker som guideböcker, som reskamrater. Jag vill väcka lusten att lära och inspirera studenter till att höja sina ambitioner. Jag tror på överflödets pedagogik och hävdar med bestämdhet att lärande är en analog verksamhet. Som lärare talar jag inte om hur det är, jag ger studenterna verktyg att tänka själva med. Jag menar att det är resan som är målet, och att den viktigaste kunskapen är den som uppstår mellan studenten och det studenten läser, och mellan studenterna som studerar, liksom mellan lärarna som undervisar. Och inte minst mellan kunskapen i sig och den föränderliga verkligheten som den ytterst handlar om. Min bok om akademisk kvalitet som bör bli klar här i vår och förhoppningsvis blir utgiven, är ett brandtal för just dessa saker. Kvalitet i den akademiska världen handlar inte om att överföra fakta så effektivt som möjligt, utan att skapa förutsättningar för studenternas eget lärande. Boken om mellanrummen, som jag arbetat med i många år och nu äntligen insett hur jag ska skriva, handlar om kultur som liksom kunskapen uppstår och förändras relationellt. Den är tänkt att knyta ihop mina tankar om hur kunskap och kultur hänger ihop. När jag påbörjade arbetet med den boken oroade jag mig över min egen intellektuella förmåga för det kändes som jag tagit mig vatten över huvudet, men idag oroar jag mig för om boken överhuvudtaget kommer att (kunna) läsas. Det säger något om hur snabbt kulturen (som boken handlar om) förändrats.

Handelshögskolans litteraturprojekt talade man om. Det hånas av vissa, men jag tycker det är ett fantastiskt initiativ eftersom det bygger på tanken att kunskap uppstår ur överflöd och bäst förstår som ett slags resonans (eller det är i alla fall så som jag ser på saken). På Handelshögskolan läser studenterna inte skönlitteratur istället för kurslitteratur, läsecirklarna ligger nämligen utanför ordinarie undervisning. Tyvärr är det idag bara där, med den typen av högpresterande och motiverade studenter som det är möjligt. Men förhoppningsvis kan de studenterna visa vägen och inspirera andra. Projektet bygger på tanken att läsande är en kompetens, en kommunikativ förmåga. Seminarier om skönlitterära böcker kan på ett helt annat sätt än seminarier om pedagogiska läroböcker utvecklas till öppna processer utan mål, men med riktning, som drivs av kraften i nyfikenheten och lusten att lära genom att uttrycka egna tankar och lyssna på andras. Genom att delta i den typen av seminarier får studenterna chans att utveckla kompetensen att veta tillsammans som Sverker Sörlin skriver om i sin bok om bildning. Den kompetensen råder det skriande brist på i dagens samhälle där dialog ersatts med monolog.

Bildning och samtalskompetens är mänskliga egenskaper som behövs för att kunna bjuda motstånd mot den allt större risken att AI tar över. Seminarier om skönlitterära böcker kan och får inte vara av karaktären läxförhör, det får inte handla om att komma fram till några svar. För att kunna förstå komplexa problem måste man bygga upp förmågan att hantera dissensus. Litteraturseminarierna på Handels fokuserar på moraliska dilemman, som man arbetar med för att belysa problemen och för att utveckla kompetensen att lyssna, tolka och driva egna kritiska resonemang. Det är den vägen vi behöver gå om vi även framöver vill ha en högre AKADEMISK utbildning för det kan vi bara få genom att fokusera på generiska kompetenser. Överföring av fakta har inget med studier att göra. Lanseringen av ChatGPT har gjort det uppenbart hur svarsorienterade våra utbildningar är idag. Tyvärr "löser" vi det problemet idag genom att utveckla system för att jaga forskare, istället för att värna kunskapen och uppvärdera förmågan att läsa och skriva. Istället för att bygga upp våra mänskliga förmågor bidrar vi alltså till normaliseringen av digitaliseringen som tvingar oss att betrakta den unikt mänskliga som ett problem istället för en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling.

En aspekt att tänka på och något att arrangera seminarier om: Vilka känslor ger läsningen av olika typer av kurslitteratur, och annan litteratur, upphov till? Och hur talar man om sina egna känslor tillsammans med människor som har andra känslor? Idag blandas allt oftare kunskap ihop med känslor, vilket ger upphov till hätska debatter. Den utvecklingen behöver brytas och högskolan är en lämplig plats att börja det arbetet på, men då måste tanken på att högskolan (och grundskolan) producerar mätbara resultat överges. Kurslitteratur kan ses som form, fokuserat på att nå mål, vilket jag tänker på i termer av frekvens. Då handlar läsningen och undervisningen om att överföra fakta så effektivt som möjligt. Frekvens och resonans använder jag som metaforer för två sätt att se på utbildning. Frekvenstänkandet dominerar idag, antingen som en effekt av eller orsak till strävan efter effektivisering och målfokusering av den högre utbildningen. Resonanstänkandet bygger på det som jag efterlyser och talar om i termer av överflödets pedagogik där läsande i sig är lika viktigt som det man läser. 

Kurslitteratur kan också ses som innehåll, och då handlar det om att skapa resonans. För att främja lärande menar jag att fokus behöver riktas mot det som händer mellan. Eftersom det är där som kunskapen uppstår och utvecklas är det dit både studenter och lärare behöver rikta sina blickar. Vetenskapens form (akribi) är förhållandevis lätt, medan innehållet är svårt. Formen går att kontrollera, men för att kunna förstå och utveckla kunskap behövs förmåga att läsa, tolka, samtala om innehållet. Mediets makt över budskapet behöver uppmärksammas. För att kunna värna kunskapen och främja LÄRANDE behöver vi bråka med formen och testa olika typer av böcker i undervisningen. Det fins ingen best practice och den enda vägen leder alltid fel. Filosofi är ett slags konst, talades det om i panelen. Tyvärr håller filosofin idag på att utvecklas till en vetenskap bland andra, som fokuserar på svaret i bestämd form singular, vilket omformar samhället och underminerar grunden för kunskapen. När den högre utbildningen pressas neråt i vetandets hierarki, vilket förskjutningen av fokus, från bildning till fakta i praktiken innebär, offras kunskapen och förståelsen för komplexitet i samhället som helhet. 

Högre utbildning måste handla mycket mer om att bryta upp, och bryta mönster. Högre studier kan bara bli höga om undervisningen handlar att tvinga fram nya tankar och om arbetet som utförs på universitetet främjar utvecklingen av förmågan att upptäcka nya aspekter av det kända. Sökandet efter den perfekta läroboken är motsatsen till det. Jag har egen erfarenhet av att dåliga läroböcker ofta kan vara mer lärorika än bra. Kanske ska vi ha dåliga läroböcker som studenterna får jämföra med böcker de tycker är bra – och sedan diskutera skillnaden och argumentera för sin smak och sina åsikter om vad man anser är bra? För att värna högskolans akademiska kvaliteter behövs tid, tid att stanna upp och stanna kvar i olika typer av problem, tid att skaffa sig olika perspektiv på det man anser sig veta och tycker är bra.

Ovanstående tankar är som sagt ingen sammanfattning av paneldiskussionen, tvärtom. Veckans bloggpost är resultatet av resonans. Jag skriver inte om samtalet som utspelade sig mellan panelisterna utan snarare med, vilket också är tanken och den pedagogiska idén med boken om Nietzsche som är korrekturläst, satt och inom kort skickas till tryck. Där tar jag mig frihet att skriva med litterära ambitioner. Jag vill väcka lusen att läsa och kanske även skriva själv, och hoppas att omslagets fantasifulla bild (som jag är så nöjd med och tacksam för) kan få någon att öppna boken. Mer än så kan jag inte göra, mer än så kan ingen göra. Den kollektiva förmågan att läsa och diskutera litteratur står och faller med individernas intresse och engagemang.


söndag 4 februari 2024

Varför uppfattas den som kritiserar som smartare än den som berömmer?

Vi lever i ett bedömnings- och utvärderingssamhälle där allt och alla granskas och betygssätts hela tiden. Idag finns till och med professionella bedömare som på konsultbasis utvärderar olika uppdrag. Som docent får jag ibland uppdrag att granska artiklar och underlaget som sökande till olika tjänster åberopar, och genom åren har jag recenserat en rad böcker. Periodvis har jag reflekterat en del kring hur olika typer av respons uppfattas och hur olika människor griper sig an uppdraget att granska och fälla omdömen om saker de läst, sett eller upplevt, och det som intresserar mig är dels hur olika människor bedömer och vad de lägger vikt vid, dels hur olika typer av omdömen uppfattas.

Att bli bedömd och ta emot kritik på något man arbetat med kan vara jobbigt eftersom man lämnar ut sig när man publicerar något, särskilt om man lagt ner mycket arbete i det som bedöms eller om man identifierar sig med texten eller vad det nu är som recenseras. Jag har suttit med studenter som börjat gråta när jag gett dem kommentarer på sina texter, vilket fått mig att inse att jag som dyslektiker tidigt i livet tvingades inse att texterna jag skriver inte är en del av mig. Den insikten är jag tacksam för eftersom de två viktigaste böckerna jag skrivit, avhandlingen och boken som gjorde mig till docent – som jag är stolta över och som båda fortfarande läses – fick kritik av recensenterna. Jag tyckte då och tycker fortfarande att kritiken mot de två böckerna var orättvis, men jag har aldrig tagit den personligt. Även om jag fortfarande efter alla år irriterar mig på att författarna till recensionerna hakar upp sig på detaljer, fokuserar på oväsentligheter eller missförstår mina intentioner, vet jag och accepterar att det är böckerna som recenseras, inte jag. Kritiken på min bok om alkohol och droger, att den inte var en kvantitativ studie, rann av mig för det var uppenbart att professorn som riktade kritiken mot boken talade mer om sin syn på vetenskap än om den text jag skrivit. Det är så som spelreglerna ser ut och det är bara att acceptera.

Studenter som opponerar på varandras arbeten brukar ha svårt att vara kritiska, och om de är det vill de gärna luta sig mot något eller någon. Anvisningar, till exempel, som man utgår från och jämför arbetet med för att på det sättet slippa ta ansvar för det man säger. Ofta får man som seminarieledare höra att arbetet är så bra att det inte finns något att kritisera, vilket är ett annat sätt att undvika att ta ansvar. För att få studenterna att förstå problemet med båda sätten att opponera brukar jag säga att vem som helst kan peka på olikheter mellan anvisningarna och texten som ska granskas, och att det är hur enkelt som helst att berömma, man kan till och med göra det utan att ha läst. Och det är det helt centrala i alla bedömningar, att den som läser och bedömer faktiskt granskar det man läst eller sett och att kritiken handlar om verket som bedöms.  

En kritisk granskning, särskilt i den akademiska världen, måste alltid bygga på goda argument, och den som för fram kritiken måste ta ansvar för vad man säger och förklara hur man menar. Syftet med kritiska granskningar av vetenskapliga texter är att hjälpa författaren att förbättra texten, eller att bedöma innehållet för att det ska betygsättas. När jag skrev om recensionerna av mina första böcker ovan märkte jag hur jobbigt det fortfarande är att känna sig missförstådd, så missförstå nu inte det jag skriver; jag är tacksam för all kritik jag fått genom åren. Beröm hjälper ingen att bli bättre, och det är syftet med kritiska granskningar av work in progress. När jag recenserar böcker tänker jag dock på att uppdraget handlar om att ta ställning till ett färdigt verk och att man som recensent måste visa författaren respekt, för när boken är färdig går det inte att ändra något. Där handlar det även om att hjälpa potentiella läsare att bilda sig en uppfattning om en bok man inte läst. 

Att kritisera är något annat än att vara kritisk, och den skillnaden är viktig att beakta. Kritik bygger ofta på känslor eller åsikter medan kritiska granskningar måste vara väl förankrade i goda, alltså kontrollerbara, argument. Och så länge bedömningen handlar om det som bedöms (inte om upphovspersonen) och om den bara är respektfullt presenterad måste man som författare respektera det som sägs, oavsett hur besviken man är. Alla vill få beröm, men det är något man måste förtjäna. Dessutom handlar både kritiska och positiva omdömen om texten, inte om den som skrivit den. 

På sociala nätverk brukar många hissa eller dissa böcker de läst och filmer de sett, och den typen av utlåtanden är intressanta på många sätt eftersom de säger så mycket om den som fäller dem. Eller det går naturligtvis aldrig att veta säkert hur någon annan tänker eller fungerar, men man kan i alla fall reflektera över hur olika personer framställer sig själva genom att skriva som de gör, vilket naturligtvis även gäller mig själv. Många verkar tro att man kan skriva vad som helst på nätet och säger därför en massa saker som de aldrig skulle drömma om att säga direkt till någon. Det är ett djupt problematiskt samtidsfenomen, men jag lämnar det. Här handlar det om hur olika sätt att skriva påverkar synen på den som kritiserar, och om det märkliga fenomenet att den som är kritisk uppfattas vara smartare än den som är positiv.

Jag har lagt märke till att den som dissar en film eller bok på sociala nätverk sällan motiverar sin kritik. Och uttrycker man sig gillande om något kan det omdömet ofta utsättas för kritik, för att man uppskattar något man borde ogilla. Det är som om kritikerna seglar över alla oss andra, som om de ser ner på oss. De vet liksom bättre, vilket jag ställer mig allt mer frågande till. Jag ser det snarare som att kritikerna utnyttjar skammen som alla människor känner när de avslöjas för egen vinnings skull. Den som aldrig är nöjd signalerar något slags upphöjd smak, men jag tänker att det snarare kan tolkas som uttryck för dåligt självförtroende, som ett sätt att slippa ställas till svars för det man säger. Vad är poängen att tala om för andra att man inte tycker det eller detta är bra? Varför inte bara vara tyst? Jag tror vi skulle få ett bättre samhälle om vi fokuserade mer på det som är bra, om fler, oftare, talade om vad de tycker om, istället för allt som de ogillar.

Om jag ska försöka sammanfatta vad det är jag vill säga så handlar det om betydelsen av goda argument och om vikten av att ta ansvar för vad och varför man säger det man säger, oavsett om det är positivt eller negativt. Att okritiskt ta för givet att den som kritiserar är smartare än den som berömmer bidrar inte till ett konstruktivt samtalsklimat, tvärtom. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om fler fokuserar mer på det de tycker om än det de ogillar. Om fler är öppna med och skriver om det de vill berömma och möter det de ogillar med tystnad skulle det inte finnas lika mycket utrymme för mobbare och fler skulle våga säga vad de tycker och dela sina texter och tankar.