Intrycket jag får av de böcker jag läst i ämnet pedagogik är att de i väldigt hög grad utgår från ett autonomt och från världen avskilt subjekt. Det gäller både författarna, de tilltalade läsarna och de människor som utgör underlag för analyserna. Det är ett djupt problematiskt förhållningssätt.
Kunskapssynen som lyser genom sådana texter präglas i hög grad av det Platonska/Aristoteliska synsätt som förfinades av Descartes och som under 1800-talet firade triumfer under namnet Positivism. Och det är just denna kunskapssyn som jag, under en lång och ibland smärtsam process, har försökt frigöra mig från. Det är en kunskapssyn som är som gjord för den typ av maktutövning som min forskning är upptagen med att försöka förstå och motverka.
Den kan lätt invagga studenter i en falsk trygghet som är problematisk eftersom den försvårar utvecklandet av ett kritiskt tänkande. Undervisning borde i mycket högre grad än som idag är fallet utgå från följande fråga, som hela tiden både kan och bör synliggöras för studenterna: Hur går det till när kunskap produceras?
Allt för ofta tas kunskap för givet, lite som så att står det i en vetenskaplig bok då måste det väl vara sant? Men det kan man inte ta för givet. Det är farligt att ta det för givet. Och därför blir jag alltid lika osäker när jag av olika anledningar förväntas hålla föreläsningar där jag skall redogöra för aktuell kunskap. De föreläsningar som jag är mest nöjd med och som jag själv tycker fungerar bäst är föreläsningar där all energi läggs på, och hela upplägget handlar om, att få studenterna att tänka kritiskt kring innehållet i de böcker de läser.
Pedagogen och forskaren Paul Ramsden (1998, 2003) ser jag som ett viktigt och positivt undantag från ovanstående reflektion över högskolans studentinriktade arbete. Jag uppskattar hans förståelse av den akademiska verksamheten som ett resultat av dynamiska processer. Det ser jag som viktigt då man både som lärare och som student inom akademin måste lära sig att hantera flera starka och ofta motstridiga krafter.
Under mina år som lärare på högskolan har jag lärt mig att man för att överleva måste vänja sig vid ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter gamla traditioner. Ramsden skriver också att det finns en ständig konflikt, både för studenterna och för lärarna, mellan tydligt uppsatta mål (läs högskoleverket) och en absolut frihet. Det gäller därför att så fort som möjligt förstå och lära sig att hantera kryssandet mellan uppsatta mål, kortsiktiga problemlösningar, högskolans långsiktiga visioner och kraven från det omgivande samhället.
Det är viktigt att som lärare aldrig glömma att den akademiska verksamheten bedrivs inom ramen för och i relation till det omgivande samhället. Vi lever i och måste alla, både studenter och lärare, förhålla oss till den ekonomiska diskurs som råder i samhället idag. Min lärargärning (och pedagogik) påverkas av fokuseringen som finns på ekonomiskt mätbara resultat (d.v.s. studentprestationer, genomströmning o.s.v.). Konsekvensen blir allt för ofta att man som lärare idag snarare bedöms utifrån det ekonomiska resultatet av sitt arbete (att man lyckas få igenom så många studenter som möjligt, till en så låg kostnad som möjligt), än med hänsyn till de kunskaper som studenterna får med sig ut i livet. Den vetenskapliga kompetensen, och kunskapen hamnar på det sättet olyckligtvis och allt för ofta ”mellan stolarna”, även om det är något som aldrig får nämnas. Hur kvaliteten påverkas av ekonomiseringen av högre utbildning är en fråga som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad man gör idag.
En förutsättning för att arbeta som lärare på högskolan är att man ständigt utvecklas. Men hur viktigt det är inser man kanske först när man tar hänsyn till kontexten, det omgivande samhället och det faktum att de studenter som kommer till högskolan alltid kommer dit med nya erfarenheter. Ramsden menar, och det tycker jag är den kanske viktigaste insikten jag fått genom min utbildning till lärare/forskare, att lärarens roll är att hjälpa studenterna att åstadkomma saker som går utöver både deras och lärarens förväntningar.
Högskolesystemet, Högskoleverket, det egna ämnet, den egna högskolan, institutionen, lärarkollegorna och lärarens personliga utveckling (men även bokförlagen och deras utbud av litteratur) är aspekter som på olika sätt påverkar pedagogiken och i förlängningen naturligtvis även studenterna. Vi är alla en del av olika sammanhang. Det är så lätt att glömma det och därför lägger jag ner mycket kraft och möda i undervisningen på att synliggöra detta för studenterna, just för att hjälpa dem att åstadkomma resultat som går utöver deras egna förväntningar.
Ett annat exempel på pedagogik som jag inspirerats av är Roger Säljös (2000) bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom våra gemensamma, kollektiva verksamheter, ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i.
Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Hur ska lokalen möbleras till exempel? Och ska man använda Power Point, eller inte? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör, var man gör det, och vilka verktyg man använder, spelar roll och är viktigt att reflektera över, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att målstyra processen.
Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Här och nu sitter jag alltså och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer mina tankar att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig till?
Det är frågor som fyller min vardag som lärare och som bloggare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar