Karl Popper och den sociala ingenjörskonstens omöjlighet

Filosofen Karl Popper är högerns älsklingsfilosof, men kanske har man inte läst honom tillräckligt noga? Det vore i så fall inte första gången en hänvisning till ett känt namn används för att motivera en övertygelse. Jag här tänker närmast på oppositionens kritik mot regeringens coronastrategi, som faktiskt är kompatibel med Poppers tänkande. Man kan inte både hänvisa till Popper för att motivera sin egen politik och samtidigt kritisera regeringen för att den utgår från samma filosofi när den utarbetar sin strategi. Ändå är det just så som oppositionen, som vill avreglera snart sagt allt, agerar när man kräver att Sverige ska byta till en mer strikt reglerad strategi.

Popper skakades liksom många andra av fascismens framväxt och skrev boken Det öppna samhället och dess fiender som ett försök att hindra att det händer igen. Fascismen bygger på enhet och kontroll, och Popper förespråkar följaktligen frihet och öppenhet. Han gör det dock inte som ett självändamål, inte för att han tror på eller menar att frihet i sig löser alla problem, vilket många (dåligt pålästa) högerdebattörer verkar tro. Ingen tvingade människor i Tyskland att rösta på nazisterna och politiska partier valde att samarbeta med dem för att hindra vänstern att få makt och inflytande. Popper var alltså antifacist, vilket är ett rött skynke för många av dagens högerpopulister.

Oppositionsindignationen som luftas i TV och debattartiklar samt på sociala nätverk bygger på att regeringen borde göra mer, alltså precis vad högern INTE vill när man faktiskt talar om sin egen politik. Regeringens strategi finner stöd hos Popper, medan högerns indignation och samarbete med SD är precis vad Popper varnar för. 

När jag letade efter något annat hittade jag detta citat, i boken Historicismens elände (Popper 2002, 90) som får illustrera tanken och som visar att Sveriges coronastrategi faktiskt finner stöd hos den filosof som tydligast kritiserat den sociala ingenjörskonsten och politikers försök att styra samhällsutvecklingen i en viss riktning.

För den teknolog eller ingenjör som går stegvis tillväga så innebär de här synpunkterna att om han vill införa vetenskapliga metoder i studiet av samhället och politiken så är intagandet av en kritisk hållning, liksom insikten att inte bara försök utan också misstag är nödvändiga, det som allra mest behövs. Och han måste lära sig att inte bara förvänta sig misstag utan medvetet söka efter dem.

Detta är exakt vad Regeringen och FHM gjort, det är just detta som strategin bygger på. Försök och misstag, utvärdering och omvärdering. Och detta kritiserar högern som vanligen hänvisar till Popper för att ge trovärdighet för sin egen politik. 

Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser.

Dagens kunskapsförnekande politiker har gjort denna mänskliga svaghet till en dygd och försöker vinna väljare på den genom att agera både mot bättre vetande och mot sina egna principer för att nå makt, vilket är ett sätt att tänka och agera som Popper varnar för eftersom det banar väg för totalitära samhällen. 

Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem och att ta lärdom av dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra.

Exakt så agerar regeringen, och just så borde alla politiker agera om man vill värna det öppna samhället. Att dagens höger i Sverige väljer att INTE agera så utan istället kräva mer av social ingenjörskonst genom att kräva hårdare straff, stängda gränser och mer pengar till företagen borde få varningsklockorna att ringa hos alla konsekvenstänkande människor.

Vetenskaplig metod inom politiken innebär att den stora konsten att övertyga oss själva om att vi inte begått några misstag, att ignorera dem, att dölja dem och att ge andra skulden för dem, ersätts med den större konsten att erkänna ansvaret för dem, att försöka dar lärdom av dem och att tillämpa denna kunskap så att vi kan undvika dem i framtiden. 

Sveriges coronastrategi har från början byggt på vetenskaplig kunskap och aktuell information, och den har förändrats och anpassats efter utfallet. Det har begåtts misstag, men det är oundvikligt och man har LÄRT av dessa. Att högern kritiserar regeringen för detta samtidigt som man håller fast vid favoritfilosofen Popper visar hur man ser på kunskap och studier; som strategi för att övertyga snarare än som verktyg för att bygga ett öppet och demokratiskt samhälle. 

Ideologins sublima objekt, av Slavoj Zizek

Jag minns det som igår, det första seminariet där jag verkligen kände att jag förstod en svår filosofisk text. Det var i mitten av min doktorandtid. Någon hade hört talas om Slavoj Zizek, och hans bok Ideologins sublima objekt hade kommit i svensk översättning. Vi bestämde oss för att läsa den tillsammans och satt sedan regelbundet under några veckors tid på olika kaféer i Umeå och diskuterade tankarna i boken. Jag minns att vi tyckte det var oerhört svårt, men vi kämpade tillsammans. Så plötsligt under ett av tillfällena vad som om boken öppnade upp sig, rätt som det var förstod jag vad jag läste och hur tankarna hände samman. Det var en berusande känsla och den känslan har jag jagat sedan dess och även fått uppleva vid några tillfällen efter det, särskilt under Deleuzeseminarierna i Göteborg 2008. Jag hade dock aldrig klarat det på egen hand, fler som tänker tillsammans kommer alltid längre än var och en på egen hand, förutsatt att alla är ärliga och står ungefär lika frågande inför texten man arbetar med. Tar någon över som anser sig veta mer än övriga och förklarar hur man ska tänka är det dock snarast en nackdel att tänka tillsammans, eftersom man då faktiskt inte längre tänker TILLSAMMANS. 

När jag letade efter en annan text i arkivet på datorn fann jag den text jag skrev för att bena upp tankarna och sätta ord på kunskapen. Kanske kan den hjälpa någon. Hur som helst publicerar jag den. Boken förtjänar att läsas, just för att den är svår, eftersom det innebär att intellektet utmanas och hålls i trim. Jag kan varmt rekommendera den även för innehållets skull. Zizeks senare böcker finner jag lite för ostringenta för att jag ska orka läsa dem, men här håller han sig till en linje och förmedlar viktig kunskap om människan och vårt sätt att tänka.

En kul twist är att jag har en granne från forna Jugoslavien som jag ofta träffar på mina promenader, och han har alltid något att berätta och är dessutom väldigt beläst. För ett tag sedan träffade jag honom och han berättade då om en filmare som jag glömt namnet på, men berättelsen fick mig att associera till just Zizek. Jag antog att han visste vem det var men döm om min förvåning när han säger att de gjorde lumpen tillsammans och även hade författat en text ihop, långt innan Zizek blev Zizek med hela världen. 

Det ser ut som en tanke, men jag tänkte bara skriva detta som en introduktion, fast nu fick jag med två av min egen filosofins viktigaste teman: Slump och gruppens vishet eller mellanrummets betydelse. 

Texten nedan ligger nära originalet och därför vill jag vara noga med att orden till största del är citat eller referat som ligger nära originaltexten. Urvalet och upplägget är mitt, men orden är hämtade från boken:

Ideologins sublima objekt
Slavoj Zizek

Syftet med boken

1. Att introducera några av de grundläggande begreppen inom lacansk psykoanalys. Mot den förvrängda beskrivningen av Lacan som en del av en poststrukturalistisk strömning. Enligt Zizek bryter Lacan radikalt med poststrukturalismen. Zizek placerar Lacan i en rationalistisk tradition. Lacans teori är kanske den mest radikala versionen av Upplysningen vi har idag.

2. Att genomföra ett slags ”tillbakagång till Hegel”, att aktualisera hegeliansk dialektik genom att nyläsa den i ljuset av lacansk psykoanalys. Hos Hegel går att finna ett radikalt bejakande av skillnad och villkorlighet. Det Hegel kallar ”absolut kunskap” är inget annat än namnet för en grundläggande förlust.

3. Att fungera som ett bidrag till ideologiteorin. Presentera nya sätt att förstå Marx: varufetischism och Lacans: nodpunkt, det sublima objektet och mernjutning.

Dessa tre punkter hänger samman. Zizek vill rädda Hegel genom Lacan och därigenom öppna upp ett nytt perspektiv på ideologi. Zizek varnar för att falla för den postmoderna illusionen om att vi skulle befinna oss i ett ”postideologiskt tillstånd”.


Förståelsen av Hegel (Enligt översättarens efterord)Hegel var den som slutgiltigt punkterade den klassiska filosofin genom det sätt på vilket han klargjorde de inre, symptomala paradoxerna i den universalitet han kallade anden (det vill säga det mänskliga tänkandet i dess temporala och historiska utveckling). Hegels dialektik är enligt Zizek en systematisk framställning av omöjligheten av någon systematisk, logisk-begreppslig totalitet. Det Hegel kallade ”historiens slut” blir då snarast det stadium där anden slutligen blir kapabel att förstå att historien inte kan ha något slut. Samhället och subjektets relation till sin omvärld kan aldrig syntetisera sina inre motsägelser i någon harmonisk enhet. Alla nya synteser ger obönhörligen upphov till uppkomsten av nytt överskott, eller symptom som inte kan integreras i den ordning som det på en och samma gång tillhör och undandrar sig.

Grundprincipen i Hegels dialektik är, i Zizeks läsning, att den dialektiska processen aldrig kan nå något slut, att varje dialektisk Aufhebung resulterar i en ny ”rest som undflyr subjektiv tillägnelse och mediering”. Det är alltså detta jag måste inse och försona mig med genom en omöjlig identifikation med just det jag inte kan identifiera mig med: mitt symptom, det obegripligt Andra inom mig, det radikalt främmande och externa som ständigt tycks undslippa varje meningssammanhang, och just därför förblir vad Freud kallade, kärnan av mitt väsen som människa. (det reala? Lacan).


Symptomet
”Undantaget gör regeln” Ett undantag bekräftar ”sin” regel av den enkla anledningen att vi endast kan klassificera det som ett undantag genom att relatera det till någon välkänd regel. Först finns regeln (innan vi ser den?) och sedan konfronteras vi med ett fenomen som vi identifierar som ett brott mot denna regel, och som därmed bekräftar dess existens.

Hur kan ett undantag ”göra” en regel? När undantaget både etablerar, bekräftar och bryter mot denna regel. Fenomenets status föregår alltså upprättandet av den regel i vars namn det klassificeras som undantag. Det är en sådan ”sublim” undantagslogik som Zizek försöker beskriva i termer av det han kallar symptom.

Detta sociala symptom kan inte bortförklaras som något villkorligt, historiskt femnomen, som skulle kunna undanröjas av samhällets vidare utveckling (som liberalerna menar). Zizek menar att symptomet istället är en nödvändig förutsättning för och effekt av varje symbolisk struktur. Varje försök att etablera en logiskt sammanhängande beskrivning av världen inkluderar med nödvändighet ett enskilt element som fungerar som dess undantag och interna negation.

Sublima objekt (svartskallar, bögar för nazismen?) maskerar det faktum att ett samhälle aldrig kan fungera utan inre motsägelser. Samhället som en harmonisk konsistent helhet är omöjlig. Zizek implicerar en radikal kritik av filosofier med en grundläggande tro på möjligheten av en enhetlig konsistent ontologi (Habermas?). (Argument för Radikal pluralistisk demokrati?).


Subjektet
Subjektet har inget ontologiskt vara utan endast ett förmedlat vara. Alltså en omöjlig förening av vara och icke-vara, något som vi är genom det sätt på vilket vi ex-isterar i anslutning till livet och medvetandet som processuell tillblivelse.

Kunskap om vårt vara kan endast uppnås indirekt och i förmedlad form. Jag kan endast (åter)finna och förstå mitt vara som subjekt genom en paradoxal identifikation med något som i det oändliga motstår varje naiv, omedelbar identifikation, samtidigt som det i sinnevärlden representerar mig metonymiskt, som en närhetsrelation.

Språkets, eller den store Andres, inre inkonsistens korresponderar således med subjektets brist på vara. Medan subjektet endast kan kompensera sin brist på vara genom den symboliska mening det erhåller från språket – det vill säga genom att upprätta en symbolisk identitet där frågan om dess vara ersätts och kompenseras med frågan om dess mening (meningen med livet) – kan en symbolisk struktur endast erhålla en skenbart inre konsistens genom det sätt på vilket subjektet tar plats i den och gör den till sin.

Subjektets närvaro i en symbolisk struktur förblir paradoxal, eftersom det handlar om två heterogena storheter som på en och samma gång förutsätter och exkluderar varandra. Subjektet förblir ett externt intimt element som genom sin excentriska närvaro delvis kan täcka över och maskera strukturens inre brist, men som aldrig fullt ut kan kompensera för den. Det är av denna anledning som varje teori om språket och symboliska strukturer alltid också är en teori om subjektet.

Subjektet är med andra ord självt ett slags undantag som måste inkluderas för att en struktur skall kunna fungera symboliskt (betydelseuttryckande och representerande). Men det förblir samtidigt något som faktiskt ex-sisterar som något ”mer och mindre” än de subjektiva positioner som tillhandahålls av en struktur, och vars excentriska närvaro förhindrar strukturen att sluta sig till någon alltigenom konsistent, motsägelsefri ordning. Det är alltså i denna mening som subjektet är korrelativt med strukturens symptomala objekt.

”Signifikantens subjekt” (Lacan) handlar om ett subjekt som föregår och därför förblir något på samma gång mer och mindre än den symboliska representationslogik som språket och kulturen tillhandahåller. (och det är just av denna anledning som det är en psykoanalytisk och inte en lingvistisk subjektsteori). Subjektet blir hos Zizek ett performativt objekt som aldrig kan integreras, och heller aldrig utelämnas ur en teoretisk reflektion över språkets faktiska, intersubjektiva eller mellanmänskliga funktion.

Ideologi
Det är denna Lacanska språkförståelse som Zizek utgår från i sina analyser av ideologins funktion. Ideologin blir, i likhet med mer personliga fantasier, de ”fiktioner” som subjektet (eller kulturen) utvecklar för att sammanfoga och maskera den ”omöjliga” relationen mellan subjekt, språk och objekt a.

I syfte att klargöra hur denna sammanfogning går till, kan man tänka på talesättet: Det finns ingen regel utan undantag, eller undantaget gör regeln. Det handar således om att förena det oförenliga. ”Samhället är en omöjlighet” och varje ideologi syftar till att försäkra oss om motsatsen. Altusser beskriver ideologi som en oundviklig dimension av mänskligt medvetande. Ideologi tilldelades en status av fiktioner eller fantasier om världen och vår egen plats i den som något helt nödvändigt för att vi alls skall kunna etablera någon meningsfull förståelse av världen, samhället och oss själva. Och framför allt för att vi ska kunna inta en aktiv roll som sociala och historiska aktörer. Men de kan naturligtvis endast fungera om vi fullt ut tror på dem, vilket förutsätter att vi måste göra oss blinda för deras ideologiska karaktär. Varje tro på att vi och vår förståelse av samhället befinner sig utanför ideologin är med andra ord själva indikationen på att vi befinner oss innanför ideologin, att vår förståelse är styrd av någon form av ideologisk fantasi.

Zizeks projekt är att hålla fast vid insikten om den symboliska ordningens inneboende paradox och omöjlighet, insikten om att det inte kan finnas någon universalitet utan symptom. För detta vore endast möjligt under förutsättning att det inte längre fanns något subjekt. Därför är varje ideologisk fantasi om en harmonisk ordning utan inre motsägelser och symptom en dödsdrift. I samma ögonblick som den realiseras försvinner subjektet.

Idag lever vi i ett tillstånd där ideologin kan sägas vara tron på att: Vi vet precis vad vi gör (och att det är en lögn) men vi gör det i alla fall! Vi fortsätter att handla i den ideologiska fantasins logik även om vi inte längre tror på den rent intellektuellt. Denna cyniska blandning av intellektuell insikt och ”naivt” handlande utgör en komplex och svåråtkomlig form av ideologiskt självbedrägeri, som Zizek menar endast kan förstås, och motverkas, med hjälp av den lacanska teorins beskrivning av subjektets paradoxala och excentriska relation till symboliska strukturer av olika slag, och inte minst den roll som symptomet och fantasin spelar i denna omöjliga relation.

Existentialism: en levande filosofi om livet

Alla texter är inte lika roliga att skiva och jag vaknar inte alla dagar fylld av inspiration. Ibland känns det som skrivandet går på tomgång och kreativiteten är nere på noll. Skrivande och tänkande är skapande verksamhet och liksom livet går det upp och ner, det är som det ska och så länge det kommer dagar då inspirationen flödar fortsätter jag. Det finns ett värde i att hålla igång skrivandet och jobba sig igenom motigheten. Som dyslektiker behöver jag träningen för att inte tappa förmågan. Flyktlinjer är även ett av få sammanhang i vardagen där jag får tillfälle att ägna mig åt filosofi. Och här i veckan dök det upp en fråga på en äldre bloggpost, om filosofen Levinas, med utgångspunkt i en gammal Under Strecket. Jag blev glad och antog utmaningen, och nu känner jag att jag orkar blogga ett bra tag till. Frågan och svaret förtjänar att lyftas tänker jag, och eftersom utbytet av tankar fick mig att börja läsa den mycket intressanta och välskrivna boken Existentialisterna, som jag köpte när den kom men som sedan blev stående i bokhyllan, blir det även ett boktips.

... har läst i Sarah Bakewells bok Existentialiserna några korta rader om Levinas där hon liknar hans förhållande till livet vid Sartres äckel inför livets förmåga att existera utan syfte, om varat som kontingent, och där Levinas beskriver det som något som håller nere en eller ett dovt brus. Hans "Il y a". "Det känns som om tomheten var full, som om tystnaden var ett ljud" säger han och att det är en mardrömsliknande förnimmelse av total yppighet som inte medger något utrymme för tankar – ingen inre grotta, skriver Bakewell. Jag har försökt googla om detta och framför allt detta som är som en mardröm, för jag förstår inte riktigt.

Jag har fortfarande inte läst Levinas och Existentialisterna står också i bokhyllan och pockar på uppmärksamhet. Viljan att läsa och lusten att löpa böcker är större än tiden och ron att faktiskt ta sig tiden. Jaghar nog inget bra svar och vet inte om jag kan förklara vad jag tänker kring det du skriver, men jag tänker på ett begrepp från deleuze: Virtualitet som realiseras här och nu genom att dess överflöd begränsas genom att aktualiseras. Drömmarna och allt det som går att föreställa sig är alltid större än tillvarons begränsningar. Tänker man så blir tomheten full och tystnaden ett ljud. Inser man vad människor är kapabla till blir humanism ett problematiskt begrepp. Jag kan överväldigas av stress och press när jag tänker på allt som jag skulle vilja men inte hinner skriva, läsa och utveckla. Kanske är det något liknade han sätter ord på och uppfattas som en mardröm. Man vill att livet ska hänga ihop och ha en mening, men det är svämmar över alla brädder och det blir sällan som man önskar och tror. Därför går det inte att söka sig inåt för att få svar, för där är det fullt och finns ingen möjlighet till lugn och ro. Man tvingas konfrontera den andre som också saknar mening och som är lika sökande som en själv. Det går att skapa filosofiska och etiska system som fungerar i teorin, men livet är inte linjärt och kontrollerbart.

Svaret ledde till en fördjupning av frågan och jag uppmanades att slå upp ...

sidorna 120-122 och läsa. På sida 122 står en meningen: ”Vi blir civiliserade genom att fly den tyngd som pressar oss i våra mardrömmar, inte genom att omfamna den.” och egentligen är det den tanken jag undrar lite över vad den betyder. Vad jag förstått gillade Levinas till en början Heidegger, men när han förstod att han hade nazitiska sympatier valde han att gå ifrån hans tankar, och till skillnad från Heidegger kom Levinas fram till att man inte bör acceptera det råa varat som det är. Innebär det att man om man lever under förtryck inte ska acceptera det, tror du?

Jag gillar utmaningar och du har knuffat mig närmare en läsning av boken, så jag ska göra ett försök att svara, med reservationen att jag inte riktigt tänkt igenom det jag skriver. Ibland kan det dock finnas en poäng att (som Sartre) gå på känsla, också. Jag har läst Heidegger (och har bloggat om Vara och tid) och Husserl och fenomenologin är jag hyfsat bekant med. Det var bland annat därför jag blev nyfiken på Levinas.

Det har tvistats om ifall Heideggers filosofi var nazistisk eller om hans fenomenologiska tankar utvecklades i den riktningen. Han söker ett ursprung i sakerna själva och det ursprungliga och finner det bland tyska bönder och deras liv i närhet med naturen. Kanske var det därför han lockas av nazisternas nationalism och dyrkan av renhet, deras tanke på det ariska folket som överlägset alla andra. Det skulle ju kunna tolkas som ett slags (skruvad) fenomenologisk återgång till "sakerna själva", och gillar man den tanken kan man säker komma att omfamna det råa varat som det är. Då kan man dessutom blunda för folkmord och annat, vilket Heidgger gjorde. Jag tolkar citatet från Levinas som en reaktion på Heideggers utveckling och ställningstagande, och tycker mig kunna förstå hur Levinas styr sina tankar i en annan riktning. Kanske både av avsky för Hedeggers nazism och för hans filosofi som uppenbarligen inte hindrade honom från att tänka om eller ta avstånd från nazismen som kan uppfattas som själva antitesen till civiliserad.

Har man sett vad en ideologi kan göra med människor tankar och handlingar är det lätt att förstå hur man kan landa i övertygelsen om att civiliserad blir man genom att INTE följa känslorna och kroppens signaler, det råa varat. Mardrömmar kan ju handla om saker som människor är kapabla att göra, men det är ändå något som får dem att låta bli. Och det kan man tolka som civilisering. Jag vet inte om Levinas tänkte så, men det är så jag förstår citatet och passagen i boken som jag nu lägger överst i läshögen.

Nu har jag börjat läsa boken och den fångade mig omgående. På Bokus hemsida står följande, delvis hämtat från bokens baksida.

Det sägs ibland att existentialismen är mer en sinnesstämning än en filosofi, och att den kan spåras tillbaka till ångestridna romanförfattare på 1800-talet och längre bakåt till Gamla Testamentet och till Job. Kort sagt till var och en som någonsin känt sig missnöjd, upprorisk eller alienerad. 

Men man kan också göra tvärtom och fixera den moderna existentialismens födelse till ett ögonblick mot slutet av 1933, då tre unga filosofer satt på baren Bec-de-Gaz på rue Montparnasse i Paris och skvallrade och drack husets specialitet, aprikoscocktail.

I Sarah Bakewells hyllade kulturhistoria står Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir i centrum. Men Existentialisterna är framför allt en bildande och lustfylld rundmålning av en av 1900-talets mest inflytelserika idéströmningar, fängslande som en roman. ”en överdådig och idérik bok.…detta är existentialism som både lära och livsstil.” SVD

Hon skriver verkligen fantastiskt bra och sättet att lägga upp berättelsen på är fängslande. När jag läser inser jag hur mycket jag saknar det där sättet att tänka och förhålla sig till kunskap. Existentialismen och fenomenologin hånas av många idag eftersom den anses ovetenskaplig, men det gör filosofin eftersom den söker efter en annan typ av kunskap är naturvetenskapen. En kunskap som behövs lika mycket som kunskapen om det som går att uttala sig säkert om. Livet är mer än svängande strängar och elementarpartiklar. Livet är levande och vi människor är inte maskiner; därför behövs det en filosofi och forskning som skapar kunskap som kan hjälpa oss förstå vad det innebär att leva och vara människa tillsammans med andra människor.

Jag lovar inget, men det kan mycket väl bli en bloggpost till om denna bok när jag väl läst ut den.

Om vikten av mellanrum och att återvända till tankar och brottas med begrepp

Deleuze och andra tänkare som med åren kommit att uppskatta allra mest har jag lärt mig förstå genom att återvända till tankarna, genom att fortsätta brottas med begreppen och hela tiden försöka förstå innehållet i deras texter på nya sätt. Om och om igen, på olika sätt och i skilda sammanhang. Jag har tagit till mig filosofin genom att fortsätta försöka och försöka igen. 

Det finns väldigt mycket klokt att hämta från Deleuze, men han skriver texter som kräver en lite annorlunda läsning än den som påbjuds idag. Hans filosofi är levande, dynamisk och därför blir den i hög grad vad man gör den till. Det är viktigt att inse det, annars letar man efter förklaringar, förståelser och resultat som inte finns där. Deleuze är en filosof och hans filosofi kräver eget arbete av den som läser och vill förstå. För att tankarna som presenteras ska bli begripliga krävs egna ställningstaganden och personlig reflektion, först därefter blir filosofin meningsfull och användbar. Det finns inte ett enda sätt att läsa och förstå Deleuze. Och lika viktig som texten är i sig, är bidragen till helheten som läsaren lämnar och det mellanrum som uppstår mellan texten och tanken/handlingen.

Min stora bok om kultur, mitt livsverk, det jag ser som kronan på mitt vetenskapliga verk handlar om de där mellanrummen. Det är en mellanrummens filosofi jag försöker skriva fram. Kulturvetenskap vill jag se som ett slags mellanrummens vetenskap. Kulturvetenskap undersöker och intresserar sig för det som ingen annan bryr sig om, för att det spelar roll. Kulturvetaren vill förstå (förutsättningar för förändring), inte försvara uppnådda resultat. Och orsaken till att det blivit så, skälet till att just dessa egenskaper utvecklats inom ämnet, är att kulturen enda konstant är förändringen. Sanningen om kultur är inte, den blir. Kultur skapas i handling, kollektiv handling. Kultur är resultatet av förhandlingar, kollektiva förhandlingar, i vardagen. Kulturen som skapas i handling här och nu avgör vad som blir möjligt att göra imorgon. Våra val och göranden och låtanden, i vardagen, bestämmer framtidsblivandets riktning. Och det är i mellanrummen som det som blir uppstår, delvis som ett resultat av slumpen.  

En förutsättning för mellanrum är balans, mellan delarna som helheten består av. Utan mellanrum, ingen utveckling. Utan marginaler finns inget liv. När ska vi fatta det? När ska politiken beakta dessa för livet och allas vår överlevnad fundamentala egenskaper? När skall vi förstå att livet och kulturen inte kräver något annat av oss än det vi väljer att satsa på? När skall vi bejaka balansen i tillvaron, lika mycket som arbetet och effektiviteten? Semestern vore ingen ledighet om den inte var en del av arbetet. Och arbetet vore inget arbete utan semestern, ledigheten, marginalerna och tid utan krav. Allt och alla hänger ihop. Livet utgörs av helheten, av både arbete och ledighet. Liksom samhället som består av både arbetare och människor som inte arbetar. Det är när vi kompletterar varandra som det uppstår harmoni i samhällsbygget.

Läkaren behöver sjuka för att utveckla kunskap som kan användas för att främja hälsa. Polisen behöver brottslingar för att skaffa kunskap om hur man håller ordning under olika förhållanden. Läraren är ingen lärare utan elever som lär. Om man väljer att se på saken så förstår man hur viktigt det är med marginaler och mellanrum. Idag talas det ofta om arbete, arbete, arbete. Ändå lägger man, i effektivitetens namn, ner verksamheter som ger människor anställning och jobb. Vården och skolan skriker efter resurser, både ekonomiska och personella, ändå skär men ner och avskedar för att sänka kostnaderna. Det är som samhället gått i baklås, och vattnet man använder för att släcka elden visar sig vara bensin som göder lågorna som förtär oss alla. Både den som har arbete och den som saknar anställning drabbas när effektiviteten drivs till sin spets.

Sammanhang utan mellanrum, hårt drivna processer utan marginaler, liv och organisationer som pressats till det yttersta för största möjliga effektivitet låter kanske lockande. På pappret är effektivitet och eliminering av allt som inte har med saken att göra ett självklart mål. Men man glömmer då något fundamentalt. Livet vore inget liv utan död. För att andas in måste man andas ut. Motpoler som balanseras mot varandra är vad som skapar harmoni i tillvaron. Därför blir det som ser bra ut på pappret och som fungerar i teorin, i praktiken problematiskt. Inte nu eller idag, men på sikt. Förr eller senare kommer reaktionen. Och ju längre man väntar, ju hårdare processen drivs, desto högre blir priset.

Boken handlar inte om dessa saker, men förhoppningsvis kan dess innehåll inspirera andra, med andra kompetenser, att tänka vidare med hjälp av verktygen som jag utvecklar. Det är min förhoppning, men jag är ödmjuk inför det faktum att jag kan ha fel också. Det fina med texter som som kräver något av läsaren, liksom texter som inte handlar om att leda något i bevis, är att oavsett vad som händer som ett resultat av läsningen har man lärt sig något. Och det är där som värdet av mellanrummen finns; det är en option, en möjlighet som kan utnyttjas eller bara lämnas därhän.

Innan samhället ekonomiserades sågs mellanrum som självklara, oundvikliga inslag i tillvaron, inte som uppmaningar att göra något eller en möjlighet att tjäna tid och pengar. Det väntades som den självklaraste sak i världen och marginalerna fanns inbyggda i systemet och gjorde det robust. Därför gick allt långsammare, men med en helt annan driftsäkerhet. Idag går det snabbt och så länge som inget går fel fungerar allt enigt planen. Men ju snabbare hjulen rullar på desto mer sårbart blir systemet och kostnaden för att uppnå driftsäkerhet ökar. Därför har vi att göra med ett slags ekvation, eller jag föreställer mig i alla fall att det borde kunna gå att räkna på dessa saker. Hur förhåller sig priset för kontrollerna, underhållet och utvärderingarna till vinsten? Vad vinner man egentligen när saker och ting går snabbare och vinsten ökar?

Sätt att se på bildning, agens och ansvar

På min bildningsresa har jag kommit i kontakt med många kloka forskare, filosofer och författare. Alla som påverkat mig och hjälpt mig fram till den kunskap jag har idag kan dock inte nämnas även om jag skulle vilja, av den enkla anledningen att jag glömt av att jag läst och tagit del av deras texter. Bildning fungerar på det sättet och det är också själva poängen med bildning. Det är en unikt mänsklig egenskap. Människan är inte en maskin som kan plocka fram fakta och information, människan är en tänkande, tolkande och ständigt värderande varelse som styrs lika mycket av känslor som av rationalitet. Påverkan går aldrig från en till en annan, den är alltid dynamisk.

Några tänkare sticker dock ut. En av dem är fysikern och kulturteoretikern Karen Barad vars bok Meeting the Universe Halfway har hjälpt mig mycket. Inte för att jag fick några direkta svar när jag läste hennes bok utan för att jag fick hjälp att se det invanda på nya sätt. Barad hämtar inspiration från och bygger vidare på den danske fysikerns Niels Bohr teorier. Han menade, att ska man kunna förstå världen måste man i förståelsen införliva såväl människan i världen som världen i människan. Och Barad skriver att agens (förmågan att få något att hända) uppstår i relationer mellan, inte inuti den eller det som agerar. Agens går inte att ha, den är resultaten av något som uppstår mellan. Kultur kan sägas bli till genom agens och forskningen handlar om att hitta sätt att studera vad som händer, där och när detta något händer. Agens definierad så är ett tankeverktyg avpassat efter (vår kunskap om) världens uppbyggnad. Förståelsen är relevant för alla iakttagbara fenomen, fysiska, biologiska och kulturella. Deleuze och Guattari har fått kritik från naturvetare som hävdar att det finns fel i deras sätt att räkna på vissa saker, men Barad som själv har disputerat i partikelfysik, (och som även är professor i genusvetenskap), rör sig bekvämt och uppskattande i den tankevärld som Deleuze och Guattari skapade, vilket stärker mig i övertygelsen om att deras flödesontologi är viktig och användbar. Alla forskare skriver om samma värld. Ändå är många oense om hur den ska förstås. Jag tror det är bra och något man kan använda för att utveckla kunskapen, men då måste man sluta debattera och börja samtala och samverka mer. Är man oense kan man välja att aningen strida för att få rätt, eller lära av och försöka förstå varandras respektive olikheter. Idag utkämpas alldeles för många strider om vem som har rätt, trots att det ofta finns en uppenbar risk att alla har fel. Barad visar på vägar ut ur den låsningen genom ödmjukhet i anslaget, nyfikenhet och det rörliga intellekt hon visar prov på.

Barad hävdar, i linje med Bohr, att alla resultat av vetenskapliga studier är avhängiga verktygen och den apparatur som används. Inte bara kulturvetenskapliga resultat, utan även fysikernas och biologernas. Dels handlar det om hur man ställer frågan, dels om vart intresset riktas, dels om att apparaten i sig påverkar resultatet. Detta får inte betraktas som ett problem eller som ett försök att ifrågasätta vetenskapen, det är istället förutsättningen för allt vetenskapligt arbete. Ett faktum som alla måste acceptera, även om det strider mot ens vardagliga uppfattning om världen. Politik och etik är centrala aspekter av vetenskapen vars gränser aldrig är absoluta. Ibland och allt oftare på senare tid fördöms den typen av uttalanden som ovetenskapliga, vilket bara är ännu ett exempel på att kunskap alltid uppstår i och får sin mening inom kulturella och föränderliga sammanhang. Till eventuella kritiker vill jag säga: falsifiera mina påståenden och utgångspunkter istället för att anklaga mig för att jag inte gör som man brukar. Jag vill samtala, inte bestämma eller kontrollera. Jag vill förstå och lära samtidigt som jag ställer mina kunskaper och kompetenser till samhällets förfogande. Har jag fel vill jag få en chans att modifiera tankarna eller ändra uppfattning, inte avfärdas eller tystas.

Det mest intressanta med Barad är att hon visar vad som är möjligt att uppnå genom samtal mellan olika kompetenser. I kraft av att vara företrädare för, och med stöd i djupa kunskaper om, både naturvetenskap och kulturvetenskap behöver hon inte hamna i fällan att försvara en särskild disciplins intressen. Barad visar vägen till en mer långsiktigt hållbar förståelse för världen genom sina kunskaper och sin tydliga vilja att förstå förutsättningarna för levande liv, kultur och kunskap. Att läsa henne är verkligen att ge sig ut på en resa i det okända. Jag förstår inte hälften, men lär mig massor av att jobba med tankarna. Hon skriver till exempel som den självklaraste sak i världen, att ”En performativ förståelse av vetenskaplig praktik, exempelvis, tar hänsyn till det faktum att kunskap inte kommer ur distanserade representationer utan snarare från en direkt materiell sammankoppling med världen. (Barad 2007:49. Min översättning).[1] Kunskap är med andra ord även för Barad något som växer fram mellan människorna och världen snarare än inuti huvudet på suveräna subjekt, eller något som finns där ute för vetenskapen att upptäcka.

Barad lanserar ett begrepp som benämns agensrealism, vilket utgår från och bygger vidare på Bohrs teorier. Agensrealism är i alla fall vad översättningen blir i mitt försök. Barad (2007:225) förklarar begreppet på följande sätt.

Agensrealism är ett epistemologiskt och ontologiskt ramverk som löper genom många av de utslitna invändningar som cirkulerar i traditionella debatter rörande realism kontra konstruktivism, agens kontra struktur, idealism kontra materialism, och poststrukturalism kontra Marxism. I sin omformulering av agens och genom sina analyser av den avgörande roll, för upprätthållandet av distinktionen mellan natur och kultur och i förlängningen även materialiseringen av alla kroppar, som sådana exkluderande vetenskapliga praktiker spelar, där det ensamma geniets exklusiva upphovsrätt till tankar erkänns och idealiseras, rör sig agensrealismen bortom performativitetsteorier vilka fokuserar uteslutande den socialt humanistiska domänen. Agensrealism beaktar det faktum att krafterna som är i arbete när kroppar materialiseras inte uteslutande är sociala och att kropparna som produceras inte uteslutande är humana. (Min översättning).[2]

Resonemanget bygger på tankar kring människoblivandet där tillblivelsen utgår från ett slags spänningsfält mellan kraftpoler (eller intensiteter om man använder Deleuze terminologi). Även här är det helheten och det som händer mellan snarare än enskilda delar som anförs som förklaringsgrund. Alla svar på alla frågor ingår i ett sammanhang och kontextens roll för synen på frågorna och uppfattningen om svaren är avgörande.

Adekvata och långsiktigt hållbara svar kräver väl underbyggda argument och god förståelse för topografin hos den terräng eller det rum man befinner sig i. Utgångspunkten är att det inte finns några fundament i världen att förankra något i. Allt är rörelse, förändring och tillblivelse. Det måste vara en central premiss även för den vetenskapliga texten och inte minst för synen på forskarsubjektet. Inget står någonsin stilla. En sten är ett exempel på mycket långsam rörelse. Stenen förändras över tid, även om det inte går att registrera med blotta ögat eller ens uppfatta under en människas livstid. Stenen har dock inte alltid existerat, den har liksom allt och alla andra en historia. Världen och tillvaron saknar fasta gränser och fundament. Allt som sker händer på insidan. Forskningen jag bedriver bygger på en ontologi som betonar det relationella och processuella. Förstår man bara det, och inser att kunskap inte är enkelt, har man kommit en lång bit på väg. Då öppnas en rad nya möjligheter att utarbeta långsiktigt hållbara strategier och vardagliga praktiker för att förstå. Det finns en överallt närvarande möjlighet till förändring inbyggd i det sammanhang som alla lever i och en hel massa olika saker kan vid varje givet tillfälle realiseras. Den röda tråden i alla mina texter är försöken att påbörja samtal om hur olika insikter, möjligheter och förutsättningar för samverkan kan användas för att förstå kultur på ett annorlunda sätt. Samma sak kan sägas på väldigt många olika sätt men det är vad man gör som spelar roll. Ett annat citat från Barad (2007:178), där hon talar om att världen byggs upp av linjer som segmenteras, kanske kan förtydliga tankegången.

Vi har ansvar för de segmenteringar som vi hjälper till att utföra, inte för att vi står bakom urvalet (och inte heller kan vi frånsäga oss ansvar för att ”vi” har blivit ”utvalda” av någon/något annan/t), utan därför att vi utgör en aktiv del av universums materiella tillblivelse. Segmenteringar [eller brott] utförs inte av uppsåtliga individer utan av större materiella arrangemang av vilka ”vi” utgör en ”del.” (Min, lätt tolkande, översättning av Barad 2007:178).[3]

Samtalet är mitt sätt att både ta hänsyn till ovanstående tankar och ansvar för kulturen som växer fram mellan. Alla kan göra skillnad men är samtidigt del av olika sammanhang som alltid är överordnade delarna. Vad som är möjligt att göra och vad som blir utfallet bestäms av sammanhanget. Agensen är med andra ord fördelad i nätverket och utspridd mellan aktörerna. Och det får som konsekvens att ansvar inte kan vara något kopplat till enskilda individer. Ansvar är inget man kan tilldelas eller ha, vilket är en vanlig missuppfattning. Likafullt kan det finnas en poäng att tala om ansvar istället för det mer anonyma ordet delaktighet eftersom ansvar är ett ord laddat med lite mer agens. Vilket ansvar har enskilda för segmenteringarna man är med om att skapa och upprätthålla? Det är inte upp till någon annan att bestämma, det måste var och en själv fundera över. Att ta ansvar är inte samma sak som att ha ansvar. En enskild individ kan inte ställas till svars för effekterna av det som sker som ett resultat av handlingar utförda i ett sammanhang. Det vanliga sättet att tänka kring ansvar är att något har det (och får betalt för att ta det). Sedan, om eller när något går snett, utkrävs ansvaret. Visst går det att organisera samhället på det sättet, men det löser inte problemet för det är ett syndabockstänkande, en meningslös symbolhandling. Att ta ansvar kan aldrig handla om att avgå eller lämna organisationen. Det är ett, i relation till skadan som skett, meningslöst straff, (eller straff? Höga ”ansvariga” får ofta rikligt betalt när de avgår och lämpar över ansvaret på andra). Ska samhället bli hållbart på riktigt måste man förstå och lära sig hantera det faktum att alla medborgare i ett givet samhälle har ett ansvar i kraft av sin delaktighet. Därav följer dock inte att enskilda individer är skyldiga till utfallet, till konsekvenserna av det som händer i samhället. Ansvaret för kulturen är kopplat dels till individens egenskap av språkbrukare, konsument och deltagare i den demokratiska processen, dels till individens del i universums tillblivelse enligt Barads tanke. Frågan man kan ställa sig är om inte förändring till syvende og sidst kräver lika mycket handling som bevarandet av det rådande.

Ansvar handlar om graden av delaktighet, inte om man är antingen skyldig eller oskyldig. Ansvarsfrågan kan lika lite som kunskap avgöras genom debatter. Vad som krävs är samtal. Och ett sätt att närma sig ansvarsfrågan kan vara att samtala om vilken makt över människors ”mentala kartor” som till exempel film har, vilket jag gjort i min studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Film är ett kulturellt uttryck och en konstform som kanske kan uppfattas som ren underhållning, som harmlös förströelse. Men det är att underskatta kulturens förmåga till agens. Alla intryck som möter en påverkar och förändrar. Film är allt annat än trivialt. Film är allvar och dess innehåll bör granskas närmare om man vill förstå förutsättningar för förändring. Uttalandet om att film påverkar och att alla har ansvar handlar inte om att jag tror att någon till exempel går ut och mördar för att han eller hon sett våldsfilmer på video. Påverkan är inte linjär, den är dubbelriktad och dynamisk. Kausaliteten går inte att bestämma eller räkna på, den kan man bara förhålla sig ödmjuk inför. Det går att lära sig se mer medvetet på film och medvetenheten om sådant som man annars inte tänker på kan och bör bli större. Det handlar om att reflektera mer över sådant man ser och läser om som inte går på tvärs mot allmänna värderingar och djupt rotade vanor, för mot detta är alla öppna för influenser. Okritisk konsumtion av film och litteratur bidrar till att göra medierna till ett slags reglerande teknologi med förmåga till agens. Bruk av alkohol är en sådan sak, något man kanske inte tänker så mycket över (om man inte konsumerar mer alkohol än konventionen bjuder). Någonstans ifrån kommer tanken om att man vill prova alkohol eller droger. Där spelar populärkulturen en stor, men aldrig avgörande, roll. Populärkulturen bär inte ansvar för problemen, men i kraft av delaktighet i sammanhanget spelar filmer och böcker en roll. Såväl publiken som kreatören och hela den kontext, eller för att tala med Deleuze, den abstrakta maskin som filmen, boken eller konstprojektet, utgör, kan sägas vara ansvarig (även om ingen kan ställas till svars). Det spelar roll vilka filmer man går på och vad man köper, vilka kulturella uttryck som efterfrågas.

Vad blir norm om vi gör och agerar så här? Det skulle kunna vara ett slags mantra som upprepades. Vad är norm och vad är avvikelse i detta sammanhang? Det handlar inte om kritik, utan om att närma sig kulturen på ett mer kritiskt analyserande och ansvarsfullt sätt. Konsumtion av ekologiska eller besprutade bananer, faire-trade kaffe, eller ”vanligt” kaffe, till exempel. Ett sätt att ta ansvar kan vara att göra som den uppmärksammade handlaren som skyltade med bananer och besprutade bananer, vilket fick som konsekvens att konsumtionsmönstret ändrades. Inget förändrades i sak. Utbudet var det samma, liksom priset. Det som ändrades var normen, utgångspunkten för vad som anses normalt. Ansvar måste inte regleras i lag och behöver inte handla om stora och allvarliga saker. Efterfrågan styr produktionen av varor och tjänster och flöden av pengar har agens och omvittnad förmåga att förändra det mesta, tankar, kroppar, landskap och klimat. Även om jag i förhållande till världsekonomin som helhet är obetydlig är jag del av systemet tillsammans med alla andra till synes obetydliga konsumenter. Vi spelar roll och gör redan idag skillnad varje dag även om det inte upplevs så, utifrån individens begränsade perspektiv. Var och en har ansvar även om ingen kan ta eller tilldelas ansvaret. Kanske blir det lättare att förstå kraften i rörelsen om man tar med mellanrummen i beräkningen, för det är där kraften uppstår och därifrån den sprids och ger upphov till effekter.

__________________________________________

[1]“A performative understanding of scientific practices, for example, takes account of the fact that knowing does not come from standing at a distance and representing but rather from a direct material engagement with the world.”

[2]“Agential realism is an epistemological and ontological framework that cuts across many of the well-worn oppositions that circulate in traditional realism versus constructivism, agency versus structure, idealism versus materialism, and poststructuralism versus Marxism debates. In its reformulation of agency and its analysis of the productive, constraining, and exclusionary nature of naturalcultural practices, including their crucial role in the materialization of all bodies, agential realism goes beyond performativity theories that focus exclusively on the human/social realm. Agential realism takes into account the fact that the forces at work in the materialization of bodies are not only social and the bodies produced are not all human.”

[3] “We are responsible for the cuts that we help enact not because we do the choosing (neither do we escape responsibility because “we” are “chosen” by them), but because we are an agential part of the material becoming of the universe. Cuts are agentally enacted not by wilful individuals but by the larger material arrangements of which “we” are a ‘part.’”

Bruno Latour, om politik och vetenskap 7

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (kanske tre eller flera) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Detta är den sjunde posten, och här fortsätter jag reflektera över det som sägs i intervjun.

Do you favor a particular metaphysical system? 

I’m trying to free religion from metaphysics because it didn’t do any good.

Det är skillnad på det man med säkerhet kan sägas veta och det man med hjälp av tolkning kan ana sig till, samt det man tror på. Att blanda samman dessa saker, vilket är lätt hänt om man utgår från att det finns ett enda bästa svar på alla frågor, eller har fått för sig att positivism, hermeneutik och religion är likvärdiga metoder som det går att strida om. Vetenskap är något annat än religion, och BÅDA behövs för att människor ska kunna leva fullvärdiga liv. Problemet är att dessa saker blandas samman, att politik, religion och forskning klumpas ihop till en mix där man satt samman delarna för att optimera sina chanser att nå makt och inflytande, det är allvarligt.

And it’s very clear in the case of ecology that the abandonment by so many religious people of any sort of interest in the cosmic dimensions of their own practice has led to an indifference toward the issue of climate change. There is an apocalyptic dimension to all this, especially in this country. Americans consider themselves as being already saved. What is the expression — “City on a Hill”? And now we have the real apocalypse, which is largely not recognized by religious people, so this sort of ecological question does not frighten them. They feel protected. There’s a famous moment when one of your congressmen cited Genesis for the promise that God will not send another flood.

Människans intellektuella förmågor kan användas till mycket, inte bara till vetenskap och rationellt tänkande. Och vi är alla sociala varelser och mer eller mindre beroende av varandra; vi styrs av känslor i hög grad och våra medvetanden är resultatet av neurala processer som jaget saknar fullkomlig överblick och kontroll över. Det syns heller inte på utsidan om hen talar med stöd i vetenskap eller religiös (eller någon annan) övertygelse. Det är förfärande lätt för alla att förföras av den som är säker. Detta vet vi, liksom att alla är beroende av klimatet och resten av livet på jorden. Människan äger inte jorden, vi lever alla här på denna den enda plats i universum där människor kan överleva som människor. Scientister glömmer lika lätt som religiösa fundamentalister bort att livet är en komplex helhet som bygger på samspel mellan en lång rad delaspekter och att balans mellan delarna är det avgörande. Hybris är känslornas makt över intellektet, och dess grund kan vara vetenskaplig likväl som religiös. Varken Gud eller forskningen kommer till vår hjälp i det akuta läge som vi nu befinner oss i. Därför är ödmjukhet så viktigt i alla lägen, särskilt när det kommer till klimatet och människans påverkan på miljön. Bara misstanken om att det kan finnas problem räcker för att iaktta största försiktighet!

We’ve been talking about your personal history, and there’s another intriguing part of your family background. You come from a family of wine growers. The Burgundy wines of Louis Latour are sold all over the world. Did you grow up in the vineyards? 

Yes. It’s the only business of my fathers and grandfathers and great-grandfathers. 

Did you work out in the fields yourself? 

No, I was always terrible, I couldn’t do what I was supposed to do, so I shifted to philosophy. I have an older brother who took over the business, so they didn’t need me. But the wine business is very interesting. It’s globalized now. Burgundy has been globalized since the Romans, of course. I don’t know if the idea of a multiplicity of disciplines comes from that historical fact — because you have to be interested in the commercial business and also in the very complex chemistry of the soil. 

And I’m guessing you still enjoy a fine bottle of wine. 

Yes, I’m proud of it. Our Burgundy is supposed to be the best. My father was always surprised that people in other countries produce wine. He couldn’t understand why there was wine in Australia or California or Chile. It seemed to him a waste of time. I only drink our wine, in fact. Not Bordeaux — just Burgundy! I’m not a relativist, you see. [Laughs.]

Livet består av så många olika aspekter och det är helheten liksom balansen mellan delarna som räknas. Att rösta med plånboken kanske ger en fördelar på kort sikt, men ett förändrat klimat där extremväder blir vanligare kan och kommer högst troligt att leda till kostnader som vida överstiger vinsten. Att låta sig styras av känslor, oavsett om det är tankar hämtade från vetenskapen eller religionen man ansluter sig till och gör till sina, är lika illa. För det är inte det man vet som är det viktiga, utan hur man förhåller sig till insikterna och vad man gör med dem, liksom hur man agerar i mötet med konkurrerande åsikter och påståenden. Den som inte kan förändra sin uppfattning eller byta åsikt är inte ödmjuk, och om den inställningen till kunskap och andra görs till norm, om säkerhet blir till en dygd bland människor, utsätts livet på jorden för oöverblickbara risker. Människan må vara fantastisk, men hen är bara en liten del i ett gigantiskt och mycket komplext system.

You mentioned the soil, which is a key element of the wine business. You seem to be very interested in soil. On your Facebook page, there’s a picture of you digging in the dirt. 

Yes, because no one understands Gaia, I decided to turn to another concept, the notion of a “critical zone.” Now I’m joining with scientists in geochemistry, hydrology, and soil science who study the science of critical zones. It’s an accumulation of different types of sciences working together to render the complexity of these thin layers. I’m trying to find a way to handle the complexity of this critical zone.

Latour har varit intresserad av jord länge. Hans artikel om forskningsprojektet han studerade, som gick ut på att undersöka om regnskogen drog sig tillbaka eller om savannen utvidgades som finns att lösa i antologin Pandora's Hope, var en av texterna som ledde mig in hans tankeuniversum. Latour har med sin tvärvetenskapliga ansats och breda intresse för så väldigt många olika saker inspirerat mig enormt mycket. Jorden, den odlingsbara delen av Tellus yta som inte täcks av vatten, är ömtålig. Liksom vi och resten av biosfären är jorden komplex och föränderlig, och som det verkar håller vi människor på att utarma den med våra moderna metoder att bruka jorden efter strikt ekonomiska principer. Därför byggs det även bostäder på Sveriges mest bördiga och livsdugliga jordar. Som sagt, människans förmåga att ta rationella beslut måste användas med respekt för alla okända variabler som oundvikligen påverkar utfallet och som ingen kan styra över. Bibeln är det fallet en bättre vägvisare, med sina ord: Av jord är du kommen. Jord ska du också bliva, eller var det nu står i boken.

Your background is in philosophy and science, but you’re also involved in various art projects and you’re writing a play about Brecht. Why are you so interested in art? 

I’m interested in art for the same reason I’m interested in science — it’s a way to handle the fact that we have landed in a completely different world than we thought we were moving toward. We need art now for the same reason that we needed art in the 16th century, when we learned about the discovery of America, which changed everything — music, theater, poetry, literature. We don’t have the mental equipment, the sensory equipment, to handle the ecological mutation going on today. You cannot expect the social sciences to learn how to handle the ecological crisis. How do you cope with telling your grandchildren that you were born in 1947 and had an enormously good time — that you profited from globalization and the process that has led to the sixth extinction. How do you tell this to your grandchildren? If you say, “Well, I had a good life, too bad for you,” you are a moral wreck. So how do you handle this situation? This is fodder for art.
You’re talking about activating a certain part of our imaginations that may be hidden from us.

Saxar följande tankar från en gammal bloggpost, om just relationen mellan konst och vetenskap, med bildning som den förmedlande länken: Konsten som ett slags subjekt. Något man som åskådare underkastar sig. Gillar den tanken, för den manar till aktivitet. Vetskapen om att det är konstverket som styr mig och inte tvärtom tvingar mig att bjuda motstånd och det i sin tur främjar ödmjukhet. Och detta är egenskaper som finns alldeles för lite i dagens samhälle, motstånd kombinerat med ödmjukhet. Dagens politik leder till passivitet hos det stora flertalet, och till hybris hos makthavare och elit. Och det i sin tur leder till ökad efterfrågan på (omöjliga kvaliteter som) experter, prognoser och kontroll. Kultur kan aldrig kontrolleras, bara följas och vara del i. Kultur uppstår i kommunikation. Kultur är resultatet av samtliga deltagares kollektiva interaktion med varandra. En konsekvens av helheten, aldrig något som kommer uppifrån eller nerifrån. Kulturen har inget ursprung, den har liksom konsten bara riktningar som kan följas eller bjudas motstånd mot.

Studier av konst blir därför studier av medborgarskap. Kulturstudier ger inga precisa och exakta kunskaper, det man får med sig är något mycket mer värdefullt: Förmågan att hantera komplexitet och insikt i vad som krävs för att skapa och upprätthålla ett hållbart samhälle. Det spelar ingen roll vilka tavlor eller bilder man studerar, vilka filmer man ser eller filosofer man studerar. Det viktiga är inte vilka kurser man går, det är egenskaperna man utvecklar i och genom bildningsprocessen, som pågår hela livet. Aktivitet, följsamhet OCH förmågan att tänka kritiskt är vad kulturvetare ständigt och i samspel med andra utvecklar och sprider i samhället. Kulturvetaren är dock ingen expert på konst, hen är lika mycket som alla andra en underordnad följare. Dock med en stor och djupt känd medvetenhet om det faktum att kulturen alltid är subjektet. Kulturvetaren vet att, hur och vikten av att dröja kvar i stunden och det aktuella sammanhanget. 

Kulturen framträder för oss först när vi gör något annat. Först när vi släpper koncentrationen, ger oss hän eller kanske gör något helt annat. Det är också vad som krävs för att förstå, och därför är experten en dålig auktoritet att luta sig mot. Experten kontrollerar och kräver lydnad. Experten använder alla till buds stående medel för att slå ner motståndet. Expertsamhällen är samhällen som marscherar i takt. Det är inte hållbart. Kulturen har oss alla i sitt grepp, och först när vi inser det och följer med kan vi göra motstånd och bidra till förändring. Bara genom att följa kan vi ledas i önskad riktning. Det låter paradoxalt, men är en exakt beskrivning av kultur. Kultur är paradoxal, och det är ett faktum som ingen kan göra annat än dröja sig kvar vid eller i. Kulturen är en händelse som i stunden uppfyller vår erfarenhet, liksom konsten som vi därför har enormt mycket att lära av, just som Latour säger. Att förneka kulturen och dess olika uttryck är lika konstruktivt och klokt som att sluta äta för att spara pengar. Besparingar inom kultursektorn eller nedläggningar av kulturvetenskapliga utbildningar är lika kloka som sagans försäljning av gåsen som värper guldägg. Ett samhälle som med öppna ögon säljer ut grunden för samhällets långsiktiga överlevnad för en kortsiktig vinst är inget hållbart samhälle, oavsett vad experterna säger. Därför behövs kulturvetenskap, i kombination med andra vetenskaper. Därför är det produktivt att studera filosofi, även om man inte håller med om allt.

Yes, and if you need new attitudes and feelings, you can’t rely on a bunch of moral philosophers to give you that, even though it’s very useful to have moral philosophers. You need artists, you need playwrights, you need visual art. There’s a very big turn in visual art toward soil, for example. It is everywhere in art shows. I’ve visited four or five exhibitions where soil has become a central aspect of inspiration. You can read the scientific literature, but you also need to become sensitive to the meanings of land — not just as physical landscape but as terroir. All of that is a reason to work with artists.

Förra våren var jag i Järna på ett seminarium på temat jord och där möttes forskare och konstnärer för att utbyta tankar och erfarenheter. Då skrev jag följande: Sommaren kom oss till mötes i Järna, och naturens skapande kraft i kombination med mötena mellan människor, tankar, kompetenser och utbytet av frågor, gav upphov till en explosion av intryck och känslor. Utan jorden klarar vi oss inte, och jorden under våra fötter visade sig vara långt viktigare för människans överlevnad än jag anat innan jag åkte till mötet. Människan är bokstavligen skapad av jord och vi kommer alla på ett eller annat sätt återföras till jorden. Människan liksom allt annat liv på Jorden är kolbaserat. Människan må vara fantastisk på många olika sätt, men det är trots allt och till syvende og sidst mer som förenar människor med djuren och växtligheten än sin skiljer dem åt. Jag har varit inne på det tidigare, men det blev än mer uppenbart under dagarna i Järna att människan är en relation. Vi lever inte bara i relation med livet på jorden; människan är en relation. Tankar uppstår och sprids mellan, och utan samverkan med bakterier, djur och växter är det meningslöst att tala om människa. Livet uppstår och förändras, lever vidare och utvecklas relationellt, av ömsesidigt beroende delar som samverkar för varandras överlevnads skull, inte för att vara snälla utan för att det inte finns något alternativ.

På det avslutande, uppsamlande mötet den sista dagen, enades vi om att detta sätt att mötas, utan något annat mål än att just mötas, tänka tillsammans och gemensamt formulera möjligheter att gå vidare, är enormt stimulerande. Utan krav på prestation främjas kreativitet, och genom att gruppen bestod av forskare, konstnärer och teatermänniskor skapades oväntade möten, gavs nya perspektiv och öppnades rhizomatiska kopplingar. Det slog oss att vi lämnade mötet med i princip samma frågor som vi kom dit med, men att svarsmöjligheterna nu var fler. Än en gång fick jag bekräftat för mig vilken styrka det finns i att mötas, förutsättningslöst och utan krav på prestation, kring ett begrepp. Att tänka parallellt och med utgångspunkt i kunskaperna man förfogar över, att samtala utan annat mål än att lära sig något av andra, är något annat än att tänka tillsammans för att komma fram till något bestämt. I Järna var det som tiden gick långsammare. Tystnaden, ron och naturens ljud öppnade upp och skapade utrymme för nytänkande.

You recently retired from your university, but you still seem to be very active. Has retirement been a big change for you?

My wife would tell you that it hasn’t changed much. But it does change the fact that I’m emeritus, which is a sort of zombie life for an academic. I don’t have to manage my lab and that’s a great relief. I was the head of a lab and the head of my school for almost 10 years, so now I’m freed from all that. But for the rest, I’m going to work more. I’m going back to fieldwork, trying to figure out what a critical zone could mean for science and for politics. And I keep giving the keynote talks at scientific meetings, which is very amusing after being accused of being a critic of science for so many years. [Laughs.]

Jag är så enormt tacksam för att jag fann Bruno Latour och hans påverkan på mitt sätt att se på vetenskap, hans inflytande över mitt sätt att tänka och arbeta är större än jag nog förstår. Jag är stolt över att ha fått hälsa på honom personligen och att jag fick tala kort med honom. Hans sätt att ställa frågor och metoder att söka svar är det som inspirerat mig mest, för jag ser mig inte som en lärjunge. Jag verkar i hans efterföljd, men följer honom inte slaviskt och ser mig inte som en lärjunge; filosofer som kräver det av mig som läsare tar jag avstånd från. Jag vill inte veta hur det är, jag vill få verktyg att tänka själv.

Vad vet vi? Hur vet vi? Och vem eller vad är det som vet? Vad är kunskap, och vad är det som det där verbet vetande riktas mot och försöker förstå? Det är eviga frågor som filosofer ägnat sig åt på olika sätt, med olika utgångspunkter, olika mål, i olika tider och på olika sätt i relation till olika andra tänkare. Tänkande och vetenskap är inte linjära processer och framsteget är mer en myt eller en förhoppning, än en beskrivning av sakernas tillstånd. Och för att komplicera saken ytterligare så är det ett faktum att forskare också är människor, med ALLT vad det innebär. Forskare är människor, också, inte några genier som står över det mänskliga; hur kloka framstående tänkarna än är så är de fortfarande människor. Börjar man där och kan man förmå sig själv att se sig som en mindre del i ett gigantiskt system av interagerande delar, som en aktör bland andra i det nätverk som skapar livet, är mycket vunnet.

Bruno Latour, om politik och vetenskap 6

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (kanske tre eller flera) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Detta är den sjätte posten, och här fortsätter jag reflektera över det som sägs i intervjun.

I want to step back for a moment and talk about your background. Sometimes you’re described as a sociologist, or an anthropologist, or a philosopher. How would you describe yourself? 

I am not very disciplined, I guess. I’m at heart a philosopher but I’ve been accepted as an anthropologist by anthropologists because I work on modernity, and now modernity is turning into the Anthropocene question. So work I had done many years ago — saying we have never been modern — is now being vindicated. Everyone agrees we will never modernize the planet. Something else is happening. It’s called the Anthropocene. And despite the fact that no sociologist really recognized me as one of them, I’m a sociologist.

Vad ÄR du, är en vanlig fråga som pockar på svar. Jag känner så väl igen mig själv i Latours svar och tankar om sig själv; jag vet inte vad jag är och har aldrig brytt mig särskilt mycket om hur andra ser på den saken. Mina verkliga vänner känner mig som den jag är, och det har alltid handlat om att vara i rörelse, både i fysisk och intellektuell bemärkelse. Jag har alltid värjt mig mot att bli placerad i ett fack och har alltid varit nyfiken. Jag vill inte specialisera mig inom ett fack eller bygga ett personligt varumärke inom en nisch, jag skulle dö av leda. Det är när jag befinner mig just på gränsen till förståelse som jag trivs som allra bäst. Fast det får man inte vara i den akademiska världen, bland annat därför tog min resa som alkohol och drogforskare slut när ett artikelförslag refuserades med hänvisning till att jag, "skrev min avhandling om lastbilschaufförer."

När jag läste Latours bok We have never been modern föll en hel massa bitar på plats för mig och jag hittade där en balans mellan det postmoderna tänkandet, som jag fostrats i, och den moderna tanketradition jag kom ifrån. Latour raserar grunden för alla debatter vi doktorander hade med professorerna på 1990-talet genom att visa att båda lägren hade förbisett det faktum att det vi stred om och för bara fanns i våra huvuden och de kulturella sammanhang där vi kände oss hemma och hade skapat oss en position. Människan har aldrig varit MODERN, och som Latour säger, vi kommer aldrig att kunna modernisera jorden. Det vi kallar modernt är i själva verket en allvarlig åverkan på komplexa system som vi människor är beroende av. Ett tag ser det kanske ut som om vi hanterar situationen, men vi glömmer konsekvent att bakterierna och växterna härskade på jorden långt innan vårt medvetande vaknade till liv och att våra kroppar är beroende av dem och den unika miljö som biosfären utgör. Det moderna projektet tar bara hänsyn till människans tankar och drömmar, inte till verklighetens komplexa samband, därför är antropocen en illustration av kraften i det virtuella och en påminnelse om det moderna tänkandets destruktivitet. Medan forskare världen över strider om vad de är och vilken vetenskaplig disciplin som är bäst och viktigast, medan alla kämpar med att visa hur nyttiga de är utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv, utarmas jordens biologiska, intellektuella och kulturella mångfald i en rasande takt, vilket hotar den långsiktiga hållbarheten.

Didn’t you actually get your PhD in theology? 

Yes. I’m very interested in the philosophy of religion — actually, in biblical exegesis, which is a classic question of learning how to read texts. Philosophy and theology have a common overlap here.

Idag är det, som jag skrivit om i två bloggposter här i veckan, allt färre som läser texter och tolkar språkliga utsagor. Allt fler tar allt mer bokstavligt. Därför har även jag kommit att intressera mig för religion på senare tid, och den ofta ursinniga kritiken mot Islam och muslimer i synnerhet och religion och religiösa i allmänhet, skrämmer mig. Det visar på vilken destruktiv kraft som det moderna tänkandet bär på, samtidigt som det illustrerar hur sammanvävd kunskapen och makten är. Vetenskapen är idag vad Jesus var innan upplysningen: Den enda vägen, sanningen och livet. Jag är forskare och värnar vetenskapen, men håller med Steven Pinker om att man inte bör ställa vetenskap mot religion, dels eftersom det vore att reducera vetenskapen till en trosföreställning, dels eftersom båda behövs, fast på olika sätt. Det man kan veta säkert vore ju idiotiskt att inte ta reda på, men alla frågor går inte att besvara med hjälp av den så kallade vetenskapliga metoden. En hel massa kunskap kräver en utvecklad tolkningsförmåga, vilket är det område där kulturvetenskapens kompetenser behövs. Och bortom det finns religionens domän, där förmågan att tro är enda sättet att nå kunskap och förståelse. Den som ställer vetenskap MOT religion visar i akt och mening att hen tror på vetenskapen och vad är då skillnaden mellan forskare och präster? Detta skriver Latour om i sin bok On the Modern cult of the factish God. Jag ser religion och vetenskap som två olika kompetenser som båda behövs eftersom jag värnar mångfalden i allt jag gör; det är den enda garanten för hållbarhet.

Did you have a religious upbringing? 

I’m Catholic, which is a very important aspect of my interest in texts. I am also very sensitive to the misuses of religion. I have a very good ear for when religious views get transported into politics. So I’m careful not to confuse politics and religion.

Det är ju där den verkliga motsättningen finns, mellan både religion och vetenskapen och POLITIKEN. Det är makten som är problemet, inte tro eller vetande. Människor är inte dumma i huvudet, men i kampen om inflytande strävan efter hegemoni gör människor korkade, och det gäller lika för forskare och präster. Det är dumheten vi borde ta strid mot, och den finns som ett underliggande hot överallt. Populism, fundamentalism och alla former av extremism är det verkliga problemet, inte religionen som sådan. Jag tänker som så ofta på Tage Danielsson, som värjde sig mot alla grupper och företeelser som slutade ist, och som bara accepterade två cyklist och humanist. Han och Lator hade helt klart haft mycket att tala om, och jag skulle gärna vilja sitta med vid bordet för att lyssna. Vishet är något helt annat än evidens, och först när man förstår det och kan skilja mellan tro, vetande och politik kan man växa som människa, vilket kräver ödmjukhet och inte tvärsäkerhet.

It’s one thing to study religion and know how to interpret the Bible, and quite another to be a religious practitioner. Do you go to church? 

Yes, I go to church. But religion is even less understood than science, and I have to say that’s discouraging. People transform religion into ideologies, into belief, and it really has nothing to do with belief. I don’t believe in belief as a category. Belief in God is not the right category. I was raised in the [Rudolf] Bultmann tradition of exegesis, and belief is a misreading of how the text is supposed to affect you. I mean, do you believe in the Virgin Mary’s Immaculate Conception? Not for one minute, if you ask me. But if you ask what produced this belief, then I could point to the moment in the history of the Church when it was important to produce this interpretation.

I mina öron låter dessa ord som ljuv musik. Om det är någon som utgör ett problem i samhället idag så är det alla missförstånd som medvetet och omedvetet uppstår hela tiden, och vars förekomst ökar i takt med att effektiviseringarna drivs allt längre. Det är viljan till makt som tar sig dessa uttryck och det handlar om att förgöra sina motståndare. Debatten är ingen väg till kunskap, det är maktens redskap. Tro är något annat än veta och tolka, och alla tre är mänskliga kompetenser som alla behövs och som måste balanseras mot varandra för att livet ska bli rikt och samhället hållbart.

Why do you go to church? Why is that meaningful to you? 

Because the Church, in spite of all its limitations and the slow transformation of religion into belief and identity, is still active in many ways. It is words — the Logos, the Spirit — that transform the life of those you address. This is something I want to cherish, but it’s very different from believing.

Den som söker vishet och vill utvecklas som människa kommer att misslyckas i sitt uppsåt och sin strävan om hen väljer att förneka religionen, eftersom religionen (liksom bakterierna) fanns där långt före vetenskapen utvecklades. Vårt moderna samhälle vilar på religiös grund även om få idag ser och förstår det, och vetenskapen kommer aldrig att kunna ge människor svar på ALLA frågor som kan uppstå i hjärnan genom livets alla skeden. Jag vill som sagt se tro, vetande och tolkning som KOMPETENSER, som verktyg för att nå svar som fungerar. Inte som sanningsproducerande anordningar, för är det så man ser på vetenskapen eller religionen transformeras verktygen till vapen och det är som upplagt för krig.

In terms of information, the content of the Bible is very limited. But you need to push aside a certain definition of religion, which unfortunately is now dominant almost everywhere. It’s also happening in the sphere of politics, which has been replaced by issues of identity — again, by belief. “I believe in this and I don’t want to dispute it. It’s indisputable.” So a country like the United States now links political belief and religious belief. You cannot do politics with these feelings.

Så länge forskare och präster strider mot varandra kommer fundamentalismen att hållas levande och samhällsklimatet hårdnar när allt fler samtalar allt mindre över olika typer av gränser. Där och när människor inte vill förstå varandra och om det bara anses finnas utrymme för en enda väg fram kan inget hållbart samhälle växa fram och leva vidare. Och då spelar det ingen roll om vetenskapen eller religionen vinner, för det är ett förödande krig som gör alla till förlorare. Att vara människa är en upptäcktsresa i okänd terräng, det är något att förundras över, inte något att strida om. Man kan vara människa på en lång rad olika sätt och alla sätt som fungerar är bra. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre om både och.

What you’re saying about religion reminds me of William James. In The Varieties of Religious Experience, he wrote about actual religious experience rather than belief and called himself a “radical empiricist.” Does that resonate with you? 

James felt and captured something about the originality of this mode of existence. “Nothing except the experience but no less than an experience.” This is a great line by James and I completely agree with him. I’m a Jamesian.

 Och jag kan bara instämma i de kloka orden. Tro är ingenting annat än upplevelsen men heller ingenting mindre än en upplevelse. Att leva är att uppleva och alla begränsningar av människors önskan att uppleva saker är problematiska. Att uppleva och följa sin vilja att veta och upptäcka är avgörande för humanismen som är den enda ism jag anslutit mig till; dock inte i den tolkning av begreppet som föreningen Humanisterna valt att strida för. Jag är människa och som människa är jag del av mänskligheten, och därför bryr jag mig om vart mänskligheten som helhet är på väg och vilka konsekvenser våra sätt att vara och verka i världen, kollektivt, ger upphov till.

Tar paus där och återkommer inom kort med fler tankar, framlockade av Bruno Latours kloka svar på intervjuarens frågor.

Bruno Latour, om politik och vetenskap 5

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (kanske tre eller flera) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Detta är den femte posten, och här fortsätter jag reflektera över det som sägs i intervjun, här med fokus på kunskap.

Kunskap är något jag funderar över mer och mer för varje år som går; och ju fler böcker, artiklar och andra texter jag läser och egna texter jag skriver och delar, ju mer erfarenhet av forskning och utbyte av tankar om forskning jag får, desto mer inser jag hur lite jag vet (i relation till vad som är möjligt att veta) och hur dåligt utvecklad kunskapen i samhället faktiskt är, för att inte tala om kompetensen att förstå och använda kunskap. Dessa frågor upptar en stor del av mitt liv, och Bruno Latour har hjälpt mig öppna dörrar, övervinna hinder och komma vidare i sökande efter förståelse för kunskapen och kunskapens gränser.

Idag uppfattas kunskap allt mer som en färskvara trots att verkligheten inte förändras snabbare idag än för 30 år sedan, det är en effekt av att det hela tiden kommer nya studier, och vetenskap håller av samma anledning på att bli ett sätt att göra personlig karriär. De där två sakerna hänger ihop. Låt mig förklara hur jag tänker. När allt fler tvingas producera allt fler resultat för hålla sig kvar i akademin leder det till att studierna blir dels allt mer smala och specialiserade, dels till att studiernas aktualitetsspann och relevans minskar. Information är en färskvara, men kunskap bör inte förvandlas till det. Kunskap är något annat än nyheter. Och när allt fler studier uppfattas vara inaktuella (eftersom det ständigt kommer nya studier) samtidigt som behovet av forskare och experter ökar i takt med att samhället blir allt mer differentierat och teknologiserat kommer mängden publicerade resultat att bli viktigare för karriären än kvaliteten i de studier som publiceras. Eftersom det ständigt kommer nya studier och forskningsresultat försvinner allt fler studier under radarn. Den som är först med det senaste vinner uppmärksamhet och den som publicerat flest artiklar vinner ära och aktning. Så ser logiken ut idag, om man hårdrar.

Fokus riktas, i det system för kunskapsproduktion som växt fram i akademin, från kunskapen, till kunskaparen. I dagens (allt snabbare) föränderliga värld hinner man inte riktigt med att vänta tills kunskapen så att säga satt sig och relaterats till tidigare forskningsresultat, vilket är vad som krävs för att fakta ska transformeras till kunskap. När allt fler, allt mer ihärdigt vill veta allt mer säkert och när man vill veta nu, uppstår den här situationen. Viljan att veta är ett känslouttryck medan kunskap kräver intellektuell mognad och förståelse för vad vetande är för typ av kvalitet. Därför är det så lockande att lyssna på den person som antas veta, snarare än på det man faktiskt vet (vilket sällan lever upp till människors förväntningar). Eftersom känslan så lätt övertrumfar intellektet kommer ansedda forskares ord att granskas mindre än forskare som inte är lika ansedda och man kommer att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som faktiskt sägs. Forskares inflytande riskerar att bli oproportionerligt stort, och medborgarnas kompetens att kritiskt granska vad som sägs i namn av vetenskap hotar att utarmas. Detta är en utveckling som Latour aktivt arbetat för att motverka, han vill rikta fokus på KUNSKAPEN och har ihärdigt och med kritisk skärpa studerat den framväxande personkult som dagens syn på kunskap riskerar leda till.

Was part of your project to knock the scientists off their pedestal? 

Yes, a little bit because I was young, but my goal mainly was just to give a scientific view of science. 

Dessa ord är så enormt viktiga. Forskare är människor, med allt vad det innebär, och ingen människa har direkt tillgång till någon kunskap; därför krävs det alltid tolkning för att data ska omvandlas till kunskap, det krävs en rad översättningar för att resultaten ska bli användbara ute i samhället och i människors vardag. Forskare är som folk är mest, det finns ödmjuka forskare, snåla forskare, avundsjuka forskare och grandiosa forskare, vidare finns det kloka forskare med dåligt självförtroende och mindre kloka forskare med gott självförtroende. Forskning är både en social verksamhet och en tekniskt handgriplig, och gränserna mellan vad som är vad är alltid flytande. Ingen tycker om att bli granskad eller ifrågasatt, men det måste man acceptera, om man sysslar med forskning för KUNSKAPENS skull. Tyvärr valde Latours kritiker, trots att han bara var ute efter kunskap, att skjuta på och ifrågasätta budbäraren. Paradoxalt nog bekräftar den typen av agerande tesen som drev Latour, att sociala aspekter spelar roll i den vetenskapliga processen.

You’re really talking about a sociology of science. 

Yeah, I’m still doing it. Now, the problem is completely different because scientists ask us for support because they are being attacked by very powerful people who are trying to throw doubt on their epistemology and accusing them of being political lobbyists.
But I have to point out the irony here.

Det viktigaste jag lärt mig under åren som forskare är att kunskap passar synnerligen dåligt att strida om och över. Antingen fungerar insikterna och forskningsresultaten, eller också inte. Och finns det flera olika men lika rimliga tolkningar eller om forskningsresultaten spretar är det aldrig självklart så att det är forskningen som är problemet eftersom alla frågor inte självklart har ett enda rätt och sant svar. Kunskapens användbarhet är det enda som är relevant, och det kan inte avgöras vid ett förhandlingsbord eller i den debatt. Utvärderingen av arbetet måste överlåtas till andra instanser. Samhället har inget att vinna på interna vetenskapsstrider, som ofta handlar mer om makt och inflytande än om kunskap (som ingen ändå äger). Vetenskap handlar i praktiken och eftersom forskare är människor (med allt vad det innebär) alltid lika hög grad om att försvara uppnådda resultat och positioner, som om att forska. Detta är ingen kritik dock, det är en beskrivning av vardagen inom vetenskapen. Utan kunskap om hur kunskap blir kunskap och hur forskare OCH forskning fungerar i praktiken blir det svårt att ta beslut om vilka resultat och forskare man bör lita på. Bruno Latours forskning har dock inneburit att vi idag vet långt mer än vad vi gjorde tidigare, och hans iakttagelse ovan visar även att kritiken mot honom och andra postmodernister för att vara relativister är gripen helt i luften och är en illvillig anklagelse.

Forty years ago, a lot of scientists were angry at you. They claimed you were saying that science is relativistic and that there’s no such thing as a scientific fact. Now, some scientists are asking for your help to show that climate change is real science. 

Well, the irony is to do the same thing and to be accused of two different things. [Laughs.] It means the times have changed. The current climate skepticism is not the normal thing that’s happened in the history of science. It has completely taken scientists by surprise. Suddenly they were being attacked by other scientists paid by a very powerful industry, not because their policy prescriptions were wrong but because the science was supposedly wrong. So their defense of science as something like the Immaculate Conception didn’t work. Suddenly they looked around and said, we need the institutions and the peer review, all those social processes I had been focusing on as essential to the scientific project.

Vad jag vill visa på och reflektera över handlar om hur samhällets resurser, de ekonomiska medel som kommer från det offentliga, skulle kunna användas mer kunskapseffektivt, vilket väl är vad vi önskar oss även om vi bara talar om pengar. Forskning och kunskap är grunden som ett långsiktigt hållbart samhälle bygger på och vidareutvecklas med hjälp av. Men vad är kunskap egentligen? Den frågan behöver ställas dels för att man ska kunna förstå hur relativism uppstår och sprider sig i samhället, dels för att kunna bedöma olika vetenskaper och dess bidrag till samhället, och den frågan kan bara besvaras genom att studera hela den vetenskapliga processen och olika aspekter av den, förutsättningslöst. Just så som Latour gjort sedan 1970-talet.

Why would scientists come to people like you — sociologists of science — for help? 

We are showing that science is absolutely part of the culture and that our culture is now engaged almost in a war against science itself. Now that the United States has abandoned the Paris Climate Agreement, we clearly are dealing with questions of war and peace. Mr. Trump basically declared war on Europe and the rest of the world by saying, “We in the United States don’t have climate change. You have climate change, but not us.” That’s geopolitical war. It’s tragic, but it actually clarifies that geopolitics is now organized by this question of climate change. What do you do when your ally is saying, “Go to hell!” That’s a completely new situation. There was something called Western solidarity before and the French and Europeans were looking at the United States as an ally. And the military is very interested in these questions. I’m now discussing the climate question with people in the French Ministry of Defense.

Ja, det är både allvarligt och på allvar det som sker. Det är en enorm skillnad att granska den vetenskapliga PRAKTIKEN kritiskt, vilket är vad Latour sysslat med, och att kritisera forskare och vetenskapliga resultat. Jag har tidigare skrivit om anti-gender-rörelsen och dess angrepp på genusforskare. Och det är genom att så frön av misstänksamhet eller blåsa upp småproblem till orimliga proportioner man vill hindra forskare som undersöker saker och aspekter av mänskligt liv man av olika anledningar har problem med att bedriva sin forskning. Klimatförnekarna använder all sin kraft och allt sitt inflytande för att förhala den vetenskapliga processen, som är komplex nog utan att forskarna ska behöva försvara sin forskning mot orimliga argument och mot människor som inte vill förstå eller är intresserade av att lyssna. Relatvismen är ett mänskligt problem, inte något man sysslar med i vetenskapen. Symptomatiskt nog krävdes det en allvarlig kris innan man började lyssna på Latour. Tänk om han gett upp och ägnat sig åt annat?

Why is the military interested? 

The issue is central to migration patterns and all sorts of thinking about energy resources and use. Before Trump, it was still not clear that climate change was a central geopolitical issue. Now it’s clear. In fact, we could have solved the problem years ago with something equivalent to the effort put into the Manhattan Project during World War II. 

So if we had confronted this problem decades ago — if we had reorganized our industrial system — we would not have climate change? 

Yes. The historian [Naomi] Oreskes says that even in 1980 we could have done it. 

You’re talking about getting rid of the fossil fuel economy. 

Yeah, decarbonize it. It’s very simple. I mean, it’s nowhere near as difficult as war. Of course, every year that passes, it’s becoming more complicated. And the tragedy is compounded by what has been called the “sixth extinction” [the human-caused wiping out of flora and fauna around the world].

Ett annat samhälle är alltid möjligt, men det behövs kunskap, intresse och en kollektiv vilja att göra vad man kan för att förändra det som går att förändra och acceptera det man måste. Därför är det olyckligt, eller det är ett understatment det är tragiskt att vetenskapens värde reducerats till tillväxtmotor, vilket är just vad som lett oss fram till den situation som nu hotar att gå över styr och bli omöjlig att vända även vi skulle vilja det och gör allt vi kan. Jag tror det behövs en annan syn på kunskap för att nå dit och en annan syn på skola och högre utbildning. Politiker, journalister och opinionsbildare behöver tänka om och deras olika roller behöver uppmärksammas och diskuteras kritiskt. All publicitet är inte bra, och tillväxt är ett sätt att organisera samhällen på; det finns andra, mer klimatneutrala, eller det går i alla fall att arbeta fram sådana sätt.

Tänker högt och låter tankarna ta mig dit jag hamnar, med inspiration från ovanstående. Återvänder till tanken på träd, vilket kan fungera som modell för rådande kunskapssyn, och på rhizom som är en struktur utan centrum och ett helt annat sätt att se på organisering (bland annat av utbildning och kunskapsproduktion). Tänk om det var så vi såg på kunskap, som resultatet av samverkan mellan aktörer (inte bara människor) sammankopplade i ett nätverk, istället för en verksamhet utförd av genier som står över alla misstankar. Om det var så vi såg på kunskap skulle fokus riktas mot framtiden, samhället och användbarheten av resultatet av det vetenskapliga arbetet, bort från individerna som utför arbetet och som ändå bara är delar i det maskineri som frambringar kunskapen. Om kunskapsprojektet, det gemensamma akademiska uppdraget, utgick från att kunskap skapas kollektivt och inte uteslutande av människor, istället för upptäcks, och att resultatet av det vetenskapliga arbetet endast kan värderas i relation till graden av användbarhet, över tid. Då händer något med uppdraget och alla dess utövare.

Rhizomatisk kunskapspraktik är ett projekt som ständigt befinner sig i rörelse, i alla riktningar. Vetenskap som bedrivs på sådana premisser utgår från och tar dessutom hänsyn till såväl konkret materiella aspekter, som immateriellt virtuella. Allt arbete är lika värdefullt, alla projekt (om de bara är tydligt framskrivna) är lika angelägna och potentiellt värdefulla, det är utgångspunkten när medlen fördelas i en sådan kunskapsregim. Ifråga om bedömningen av resultatet däremot kan man fokusera på nyttan eller användbarheten, på sikt som sagt eftersom den omedelbara nyttan inte självklart är en indikator på resultatens långsiktiga värde. Idag gör man tvärtom, vilket får till effekt att många innovativa projekt kvävs i sin linda eftersom ingen utom forskaren själv förstår vad som ska göras och det är kanske svårt att förklara på förhand. Många idéer och olika forskare kommer att få förtroendet och möjligheten att visa vad de går för om en rhizomatisk modell införs, men bara de som ägnar sig åt forskning och som presenterar resultat kommer att få fortsatt förtroende. Det är ett självorganiserande och kvalitetsdrivande process där människors makt och inflytande balanseras mot andra intressen, vilket gynnar kunskapsutvecklingen.

Det jag saknar i dagens akademi är incitament som främjar rörlighet, på alla plan. Allt för mycket tid, pengar och energi läggs på att bevaka uppnådda resultat, eftersom det är garantin för att få nya medel. Och på tok för mycket tid och möda läggs på ansökningar för att få forska. Fokus ligger på utdelning av medel, och på att räkna referenser i jakten på konkurrensfördelar gentemot kollegor man skulle kunna samverka med om kampen stod om kunskapen istället för om forskningsresurser. Dagens förhållanden främjar och framkallar odlande av mänsklighetens allra sämsta sidor vilket knappast gynnar kunskapsutveckling. Det är som att be om bråk! Och bråk, intriger och personliga vendettor och vedergällningar är tyvärr vardag inom vetenskapen.

Med ett mer rhizomatiskt upplägg inom akademin och med friare forskningsuppdrag, där fokus ligger mer på utfallet än på utfästelserna, skulle forskare kunna ägna sig åt att forska istället för att strida med varandra om makt, medel och uppmärksamhet. Och den som inte presterar straffar ut sig själv. Ett sådant upplägg skulle vara självkorrigerande och främja kärnverksamheten inom akademin, och det skulle kontinuerligt anpassas efter samhällets långsiktiga behov, fler det är så rhizom fungerar; de växa där det går, när det går och så länge det går. Det skulle främja kreativitet, nyfikenhet och skulle tvinga fram nytänkande.

Forskare ska forska, det är detta de är utbildade för. Forskning handlar om att tänka nytt, och det som fungerar är rätt, fast vad som fungerar vet man först i efterhand när resultaten omsatts i handling ute i samhället. Att kunna tänka nytt kräver att man får ägna sig åt att i lugn och ro arbeta med det man är bra på. Det är självklarheter. Ändå är det inte så det ser ut inom akademin. Vem tjänar på att detta inte diskuteras? Fundera ... Vad jag söker efter och tror på är en infrastruktur för forskning som mer liknar rhizom än träd. Dagens system för finansiering och organisering av forskning lägger för mycket fokus på människorna som bedriver forskningen och för lite på kunskapen som arbetet resulterar i. Allt för mycket hänsyn tas till titlar och nyckeltal, och allt för lite till utfallet; och jag menar här inte antalet artiklar publicerade i ansedda tidskrifter utan den kunskap som arbetet faktiskt leder till.

Ingen enskild forskare borde tillåtas vara större än sin senaste rapport. Kunskap skall inte vara förkroppsligad, eller bunden till isolerade forskargemenskaper. Kunskap måste vara fri och spridas så vit och brett som möjligt. Men eftersom det nu är människor som utför forskningen, och eftersom människor tydligen uppskattar utmärkelser och titlar, så måste även detta behov tillfredsställas. Men att blanda ihop personligt mänskliga behov med forskning är olyckligt. Och det är det största problemet inom akademin, om man frågar mig. Därför är Latours forskning och perspektiv på kunskap så oerhört viktigt och hållbarhetsfrämjande. Han har visat att forskare också är människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Och det påverkar kunskapen; att konstatera detta är inte relativism eller kritik, det är hard facts och resultat av forskning. Det är svårt att ändra på det, och det önskar nog ingen. Forskningen måste därför skiljas från dess utövare. Forskningen skulle, för att kunna uppfylla uppdraget, betraktas som ett slags hyperobjekt slår det mig (och jag kommer att återkomma med fler tankar om detta begrepp, som jag återknutit bekantskapen med på senare tid, inom kort här på bloggen). Det skulle kunna främja en utveckling där forskningen få gå dit där arbetet och målet med uppdraget leder den, utan hänsyn till utövarna.

För att komma dithän behöver rådande förhållande brytas upp. Tanken att forskare är subjekt och forskningen objekt, den måste ifrågasättas och en annan definition lanseras. Mitt förslag, det förslag jag skissar på just nu, ligger i linje med och hämtar inspiration från objektorienterad ontologi som jag via Latour insett värdet av. Där görs ingen skillnad mellan subjekt och objekt, allt som finns och verkar i världen behandlas symetriskt som objekt, eller som aktörer i nätverk för att tala med Latour.

Forskaren som objekt bör värderas uteslutande i relation till resultatet av det arbete som utförs. Och samma gäller forskningen som objekt: det är utfallet som räknas. Det är emellertid två olika objekt, med olika behov och mål. Och poängen med detta perspektiv är att det gör det möjligt att analysera behov symmetriskt. Både forskningen och forskarna har behov och båda objekten eller aktörerna finns och verkar i världen på sina egna premisser, vilket ger upphov till olika konsekvenser. Forskaren, liksom forskningen är komplexa objekt som är svåra att greppa fullt ut. Därför är det viktigt att inse betydelsen av en syn på kunskap som mer ser till resultat och som söker sig fram utan på förhand uppsatta mål, ständigt på väg mot bättre vetande och mer användbar kunskap. Först när forskningen och forskarna är fria, och frikopplade från varandra. Först då har processen som leder till långsiktig hållbarhet inletts. Kunskap är verktyg, i arbete! Inte en karriärväg bland andra.