Jakten på den och det bästa

Övertygelsen om att konkurrens är ett slags universalmetod för främjandet av kvalitet i alla sammanhang är en fråga som jag har reflekterat över i många olika texter om genom åren. Jag menar att det finns gott om indikationer på att den där tanken är en fåfäng dröm om något som inte existerar i verkligheten, åtminstone inte på det sätt man tänker sig. Skillnaden mellan teori (vad man vill ha) och praktik (vad som är möjligt att få) är stor. Ändå sprider sig uppfattningen. Allt fler människor lever åtminstone efter devisen att endast det bästa är gott nog.

Problemet är att begreppet bäst är förföriskt enkelt och att det talar till både känslan och förnuftet. Och vid varje givet tillfälle finns det självklart någon som kan sägas vara bäst. Men eftersom vi lever i en dynamiskt föränderlig kultur blir det meningslöst att försöka avgöra vem det faktiskt är, särskilt som vi människor inte är robotar som alltid, i alla sammanhang och under alla förhållanden, presterar på toppen av vår förmåga. Bäst är dessutom ett relativt mått. Den som anses eller faktiskt är bäst kan fortfarande vara dålig, om man jämför med vad som teoretiskt sett är möjligt att få. Bra är ett bättre begrepp eftersom det går att ställa upp kriterier för det.

Anledningen till att jag skriver om detta nu är att jag under arbetslösheten kommit till insikt om hur stor makt rekryteringsföretagen har över mitt liv. Och deras uppgift är att hitta den bästa kandidaten till den utlysta tjänsten. Orsaken till att så många företag och organisationer använder externa aktörer för att avgöra vem som är bäst lämpad för jobbet är svårt att uttala sig om. Men jag antar att det handlar om en kombination av (upplevd) brist på såväl tid som bedömningskompetens. Möjligen tänker man sig att externa granskare är mer objektiva. Jag funderar dock på om det verkligen är ställt bortom varje rimligt tvivel att den individ som raknats högst i relation till någon typ av mer eller mindre objektivt mått också är den som fungerar bäst tillsammans med kollegorna som redan finns och verkar i organisationen? Vi vet nämligen att olika individer trivs och kommer till sin rätt i olika sammanhang, och det är ett välkänt faktum att såväl människor som kontexter förändras hela tiden.

Även om det faktiskt går att utse någon som är bäst är det bara meningsfullt att lägga ner tid och energi på att söka efter den individen ifall kompetensspridningen mellan kandidaterna är tillräckligt stor för att göra skillnad i praktiken. Urvalsförfarandet innebär en alternativkostnad som måste vägas mot vinsten man kan göra på att försöka hitta den som kan anses vara bäst. Ifall spridningen i urvalet är liten är det långt ifrån självklart att man tjänar på att betala externa aktörer för att ansvara för rekryteringen. Och vill man verkligen ha den bäste måste man så klart välja den bästa rekryteraren, vilket torde vara ännu svårare att avgöra. Ofta är det bättre investerad tid och pengar att skapa så bra förutsättningar som möjligt för så många olika människor som möjligt att komma till sin rätt på arbetsplatsen, alltså ge upp tanken på att det finns någon där ute som är bäst.

Jakten på den eller det bästa, som idag sprider sig till allt fler sammanhang, påverkar oss både som individer och kollektiv. På Tinder, till exempel, är utbudet av potentiella partners i princip oändligt och det tillkommer ständigt nya, vilket leder till att allt fler får allt svårare att slå sig till ro med en helt okej partner att bygga ett bra liv tillsammans med. Arbetsmarknaden och samhället fungerar i princip på samma sätt, som ett slags evigt provisorium i väntan på att Messias ska uppenbara sig. Och det är inte bara människor det väljs mellan, utbudet av varor och tjänster ökar allt snabbare. Risken är att vi fastnar i en loop av evigt jämförande, vilket tar tid, energi och fokus. Både från uppgifterna vi är sysselsatta med och det som är här och nu. Vilket i sin tur påverkar ens möjligheter att lyckas i konkurrensen. Faktum är ju att vi alla är både subjekt och objekt i processen. Samtidigt som vi själva väljer utsätts vi för och måste förhålla oss till andras väljande och vrakande. 

En annan aspekt av jakten på den bästa handlar om när och var man ska vara bäst, och vad man ska vara bäst på. För att passera genom rekryteringsföretagens nålsöga krävs det en speciell typ av egenskaper och kompetenser, och för att lyckas med uppgifterna man kommer att ansvara för om man får tjänsten krävs det andra. Det är långt ifrån självklart att dessa egenskaper är kompatibla. Forskare vars ansökningar når framgång i konkurrensen om medel är uppenbarligen bra på att skriva ansökningar, men det är det ingen garanti för att samma forskare är bäst på att leva upp till löftena som ges i ansökan. Och, vilket är en långt viktigare aspekt av detta; den som inte lyckas i ansökningsprocessen får aldrig chansen att visa vad hen kan och är kapabel till. Ingen vet därmed vad man möjligen går miste om.

En av tjänsterna som jag sökt under arbetslösheten ledde till att jag kallades till intervju, och det blev ett bra samtal. Där och då fick jag känslan att det fanns en god chans att jag skulle få jobbet som lektor. Men det visade sig att jag rankats som tvåa, och det jag föll på var att jag inte skrivit lika många vetenskapliga artiklar publicerade i internationella journaler som den som fick tjänsten. Till saken hör att det var ett vikariat om sex månader jag sökte, där den huvudsakliga arbetsuppgiften var undervisning. Och granskaren rankade mina pedagogiska meriter högst. Allt gick rätt till och även om jag blev besviken vill jag vara tydlig med att jag inte känner mig orättvist behandlad. Men jag har ändå svårt att släppa frågan: Vem av oss kan sägas vara bäst, i relation till det arbete som skulle utföras?

Av erfarenhet vet jag att det finns en risk att den som dristar sig till att diskutera det jag skriver om här uppfattas tala i egen sak, vilket gör att man inte tas på allvar. Jag är dock genuint intresserad av frågan, och hävdar med stöd i mina resonemang ovan, att om vi menar allvar med att alla tjänster alltid ska gå till den som är bäst är det helt avgörande att det inte handlar om en fåfäng jakt efter krukan med guld som sägs finnas vid slutet av regnbågen. Men eftersom bäst de facto är ett slags gummibegrepp som kan betyda nästan vad som helst är det sorgligt nog vad den där jakten i praktiken handlar om idag.

Påfallande ofta möts jag, när jag skriver om den här typen av saker, av orden: Hur skulle vi göra annars? Men det är så klart inget argument, det är ett uttryck för känslan av att vi lever i en perfekt och felfri värld. Och hur många hävdar på allvar att vi gör det? En sak som ofta glöms bort är att alla alltid kan blir bättre om vi möts med respekt och det finns förutsättningar för att utvecklas på arbetsplatsen. Slutar vi jaga efter den bästa frigörs tid och resurser som kan användas för att uppmärksamma och få fler att växa, vilket alla tjänar på.

Hur fett är livet som arbetslös? En reflektion

Efter hundra dagar som arbetslös har jag fått en inblick i hur det är att leva på samhällets baksida, som ett slags utstött. Skillnaden mellan mitt liv idag och under alla år som jag arbetade som lektor är enorm. Under den period som Arbetsförmedlingen och a-kassan dikterat villkoren för tillvaron har jag gjort mindre än någonsin. Och det är inte för att jag vill vara passiv, utan för att jag tvingas vara det på grund av gällande regler. För mig är det närmast tortyr att inte få utlopp för min kreativitet. Att hindras tänka själv är plågsamt. Men det bryr sig handläggarna inte om. Även om reglerna leder till att det blir svårare för mig att få ett nytt jobb. Ett av jobben som AF anmodade mig att söka var jag inte ens kompetent att söka, vilket framgick redan av annonsen. Men jag tvingades söka det ändå, annars riskerar jag att bli av med ersättningen. 

Det många andra tidigare talat om har jag fått bekräftat. AF förmedlar inga jobb, deras uppgift idag är att kontrollera att alla arbetslösa söker tillräckligt många anställningar, tillräckligt långt bort från både den plats där man bor och det yrke man är utbildad för och har erfarenhet av. Sedan skickas informationen om vad man gör till a-kassan som dikterar villkoren för ens ekonomi. Känslan av klaustrofobi är svår att skaka av sig, särskilt som kommunikationen med AF och a-kassan i förfärande hög grad sker med hjälp av AI-genererade mail. Även om det är påfrestande försöker jag se det som en nyttig erfarenhet. 

På grund av den "effektivisering" av verksamheterna som NPM tvingat fram – som i en personaltung verksamhet innebär att man avskedar folk – får jag sitta i telefonkö, ibland närmare två timmar, om jag behöver tala med någon handläggare på AF. Och efter att a-kassan hotat med att ge mig en varning (utan förklaring till vad jag eventuellt gjort fel) fick jag vänta i över åtta veckor innan jag fick svaret att jag i maj månad inte sökt tillräckligt många arbeten utanför dagpendlingsavstånd och därför blir varnad. Händer det igen förlorar jag ersättningsdagar. Därför känner jag mig tvingad att söka fler jobb än jag måste, även om jag har en närmast obefintlig chans att få dem. Det där är jag inte ensam om och därför överöses arbetsgivare som söker efter nya medarbetare med ansökningar. Det bryr sig a-kassan inte om, de säger att det är arbetsgivaren som avgör om jag är kompetent för jobbet.

Man skulle kunna tänka sig att Svenskt Näringsliv reagerade, men arbetsgivarna verkar inte bry sig om att de tvingas hantera en växande mängd meningslösa ansökningar. Möjligen beror det på att många företag idag väljer att delegera sorteringen och urvalet av sökanden till olika rekryteringsföretag. Och deras sätt att jobba bidrar till min känsla av att vara en andra klassens medborgare. Förra veckan fick jag ett AI-genererat mail från en rekryteringsfirma där man bad mig utvärdera "upplevelsen" av att söka jobbet som jag aldrig kommer att få.

Här under valrörelsen talar några av partierna entusiastiskt och passionerat om hur viktigt det är att människor går till jobbet. Deras mantra är att det varken ska gå att "stapla" eller "löna" sig att leva på bidrag. Den som säger så vill få det att framstå som att det är ett val man sätter sig ner vid köksbordet och gör. Men hur många människor i Sverige idag avstår från att ta en anställning och väljer att leva på bidrag istället? Och vilken autentisk människa (alltså inte ett hypotetiskt räkneexempel) tjänar mer pengar på att ta emot bidrag än på att jobba? Jag vet så klart inte, men det framstår som ett helt orimligt och därför oärligt påstående, riktat till väljare som är rika eller som lever i övertygelsen om att de själva varken kan eller kommer att tvingas söka hjälp från samhället.

Någon granskande journalist får gärna besöka den där trappuppgången som finansministern talar om, där det finns familjer som lever gott på bidrag medan deras grannar får slita ute i arbetslivet för att få ihop lika mycket pengar. Det är orättvist, säger hon. I mina öron och med hänvisning till mina egna och många andras erfarenheter låter det snarare som hittepå. Sedan jag gick ut gymnasiet har jag aldrig velat göra något annat än att jobba och göra rätt för mig, och tills någon visar mig statistik som indikerar att jag ett undantag har jag ingen anledning att tro något annat än att en förkrossande majoritet av alla människor som lever i Sverige i första hand alltid väljer lön framför bidrag. 

På grund av att det anses motiverande – åtminstone för alla som inte är rika eller arbetar som chef – att få sänkt ersättning, får man som arbetslös idag, i bästa fall, (alltså om man som jag får hjälp från Trygghetsstiftelsen) 80% av sin tidigare lön. Och ersättningen sänks efter hundra dagar, först till 70% och sedan till 60%. Hittar man inget jobb under a-kasseperioden (som är 300 dagar) tvingas man leva på aktivitetsstöd som också sänks successivt, tills man når botten som idag är 365:- per dag, fem dagar i veckan, vilket blir knappt 8000:- i månaden, innan skatt. Hur fett låter det?

För att påståendet att det ska löna sig att gå till jobbet ska kunna diskuteras på ett vettigt sätt måste man ta med både lönen och bidragsnivån i ekvationen. Storleken på bidragen står nämligen i en direkt relation till nivån på (de lägsta) lönerna på arbetsmarknaden. När bidragen sänks följer lönerna oundvikligen med. Och om bidragen sänks tillräckligt mycket kommer arbetslösa att tvingas leva på en lön som är lägre än det som tidigare räknades som existensminimum, som ingen talar om idag. Konsekvensen av detta är att arbetsmarknaden inte längre är en marknad, i alla fall inte en marknad där utbud och efterfrågan möts. För att en fungerande och hållbar arbetsmarknad ska kunna växa fram måste politikerna stå på löntagarnas sida. 

Bara om det finns ett trygghetssystem som garanterar att ingen är utelämnad till arbetsgivare som inte vill eller kan betala en lön som det går att leva ett drägligt liv på, kan lönesättningen överlåtas till arbetsmarknadens parter. Att lägga allt ansvar för att få en anställning på individen, samtidigt som bidragsnivån pressas ner så pass mycket att det blir möjligt för företagen att sänka lönerna till nivåer som inte går att leva på – är ovärdigt. Och att utnyttja människors politiskt skapade desperation är dessutom ohållbart. Att så många som möjligt i ett samhälle har ett meningsfullt arbete att gå till och får en lön man kan leva på är bra för ekonomin som helhet och där med en investering för framtiden. 

Hittar man inget jobb får man utbilda sig, sägs det. Men om det var så att utbildning var en garanti för att inte bli arbetslös borde jag som docent vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Jag har dock bara kallats till en enda intervju sedan i februari. Jag får i bästa fall ett AI-genererat mail där man meddelar att man gått vidare med andra kandidater. Det är naturligtvis inget bevis, men det säger något om kunskapens värde idag. Och när vi nu ser att arbetslösheten bland akademiker ökar, hur ska unga människor då kunna motiveras studera på universitetet? Jag är långt ifrån ensam om att misstänka att dagens arbetsgivare framförallt söker unga, lydiga och formbara medarbetare, och därför ser både ålder, erfarenhet och högutbildade som ett hot. Allt detta sammantaget gör att varje gång jag går in på platsbanken gör jag det med en klump i magen. 

Konsekvensen av 50 år med trickle-down-politik och skattesänkningar är att ansvariga politiker har tvingat fram nedskärningar som förvandlat samhället i grunden. Skolan har sålts ut till privata aktörer som gör vinst genom att konkurrera med varandra om vem som ger barnen bäst betyg med minsta möjliga ansträngning. Och vården har utvecklats till en slimmad organisation som man bara får verklig hjälp av när ens liv är akut hotat. Konsekvensen av förändringarna är att det bara är vi som har minnen från Sverige på 1970-och 80-talet talet som förstår begreppet välfärds ursprungliga betydelse, vilket påverkar vad politikerna kan säga och göra utan att få kritik. Dagens samhälle liknar på många sätt ett medeltida klansamhälle där ett privilegierat fåtal tillåts diktera villkoren för det stora flertalet. Att det kunnat bli så beror i alla fall delvis på att många lever i villfarelsen att det bara är lata och inkompetenta människor som är arbetslösa. 

Det enda positiva med att vara arbetslös är att jag kommer i kontakt med andra människor som befinner sig i samma situation, som jag kan utbyta tankar och erfarenheter med. Att skriva om erfarenheterna hjälper mig att överleva. Jag är glad och tacksam för att mina reflektioner läses och får spridning. Min debattartikel i tidningen Kollega, till exempel verkar vara en av de mest lästa. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är så pass privilegierad att jag senare här i höst, långt innan ersättningen från a-kassan sänks till 60%, kan hoppa av galenskapen jag tvingats in i och meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Vad jag ska göra på andra sidan min påtvingade arbetslöshet ber jag att få återkomma till längre fram.

Yrkesutövare och tjänsteutförare

Det finns en helt avgörande skillnad mellan arbetande människor, som vi borde tala mycket mer om än vi gör, nämligen skillnaden mellan att få betalt för att utföra olika typer av mer eller mindre standardiserade tjänster och att vara del av en stolt och stark professionsgemenskap som arbetar självständigt och med utgångspunkt i de kunskaper och erfarenheter som medlemmarna har skaffat sig. Jakten på effektiviseringar och ständigt lägre priser gör att antalet yrkesutövare minskar medan utförarna av tjänster ökar. På det här sättet ökar konkurrensen mellan arbetstagarna, och den som är mest stresstålig och kan tänka sig att arbeta för lägst lön ses som vinnare trots att det handlar om ett ”race to the bottom”.  

Innan järnvägstrafiken avreglerades, på den tiden när SJ ansvarade för allt som rörde spårbundna transporter av människor och gods (alltså både tågen, spåren och bokningarna) gick tågen i tid, och när det uppstod förseningar togs passagerarna omhand på ett respektfullt sätt. Idag när ingen har ansvar för helheten skyller alla problemen som ingen kan blunda för på någon annan. Och innan Posten utsattes för "konkurrens" (som innebar att man lät en annan aktör plocka russinen ur kakan och låta Posten ta hand om det som blev över), alltså långt innan Post Nord tog över utdelningen av försändelser till landets hushåll, kom alla brev fram dagen efter oavsett var de postades och vart de skulle. Trots att det idag kostar 22 kronor att skicka ett brev – den som skickar böcker får punga ut med närmare 90 kronor – finns det inga garantier för att försändelsen kommer fram ens efter några dagar.

Det kanske låter som att jag är en kommunist som hatar fri företagsamhet, men så är det inte. Jag är en varm vän av blandekonomi och försvarar demokratin med hjärteblodet. Jag hatar debatter och är kritisk mot alla former av antingen-eller-tänkande. Liksom de allra flesta tror jag att det är en dålig idé att privatisera försvaret, men jag menar att det även finns en poäng med att staten tar hand om den spårbundna trafiken samt utdelningen av post, och jag menar att dessa uppgifter utförs bäst av yrkesutövare tillhörande en profession som känner stolthet över sitt arbete.

Skillnaden mellan professioner och det tjänsteutförande prekariat som idag tar över allt fler uppgifter i samhället är att den medarbetare som är del av en profession tar ansvar för helheten på ett helt annat sätt än den som konkurrerar med andra om vem som är villig att arbeta för lägst lön. Yrkesutövare som åtnjuter anställningstrygghet, som förhandlar kollektivt om sin lön och som ingår i en gemenskap där man känner stolthet över sitt arbete sätter ofta en ära i att göra ett bra jobb, vilket innebär att det varken behövs rutiner (som någon kommunikationschef kan stå i TV och säga att man ska se över när något går snett), en massa mellanchefer eller en administrativ apparat, vilket ofta är förutsättningar för organiseringen av en grupp tjänsteutförare som varken känner varandra eller är lojala med sina uppdragsgivare. 

En hel del av problemen i det svenska utbildningssystemet går att förklara med insikterna ovan. Mycket talar nämligen för att en statlig skola med en välutbildad lärarkår som gemensamt ansvarar för arbetet med att skapa förutsättningar för elevernas lärande är bättre skickad att förvalta utbildningsuppdraget än dagens system med friskolor som skapats för att ge aktieägare maximalt med vinst, vilket leder till att cheferna på skolorna gör vad de kan för att hålla kostnaderna nere, bland annat genom att koppla samman lönen med betygen och anställa så många obehöriga lärare som möjligt. 

Tankarna går även att använda inom högskolesektorn där det idag ofta talas om tillitsbaserat ledarskap, vilket är bra. Men det riskerar i praktiken att bara bli ett ord, ännu en meningslös managementfloskel. När det svenska utbildningssystemet var världsledande styrdes universiteten nämligen kollegialt, av yrkesutövare som satte en ära i att värna kunskapen – utan att lärarna kontrollerades av en linjeorganisation. I dagens högskolevärld växer antalet mellanchefer och administratörer som måste visa resultat för att inte få kritik från högskolans ledning, därför blir kollegiets makt mindre och mindre för varje år som går. Och när lektorernas andel av lärarlaget stadigt minskar och arbetet dessutom standardiseras allt mer, vilket gör att det kan utföras av tjänsteutförare, är det inte längre forskning och HÖGRE utbildning man sysslar med på högskolan. 

Orden jag valt att bygga resonemanget på är ett hugskott, men det viktiga är aldrig begreppen i sig utan hur de definieras och används. Det jag vill peka på med hjälp av orden är den helt avgörande skillnaden mellan två olika sätt att se på arbete och arbetare. Skillnaden mellan yrkesutövare och tjänsteutförare handlar om TILLIT, om makten över arbetets innehåll och utförande. 

Om vi människor ska kunna ha en chans att undvika att bli slavar under den artificiella intelligens som idag tar över allt fler uppgifter i samhället och våra liv måste kunskapen värnas och mänsklighetens bildningsarv förvaltas på ett klokt sätt. Och då kan vi inte reducera oss själva till utförare av standardiserade tjänster, som konkurrerar med varandra om vem som kan arbeta för lägst lön. Förra årets pris i ekonomisk vetenskap till Nobels ära handlare om liknade saker och ger stöd till denna tanke. Forskarna som belönades för sina insatser gör nämligen skillnad mellan integrerande och exploraterande organisationer och samhällen. I medierna talades det i höstas endast om att pristagarnas forskning handlade om att förklara skillnaden mellan olika länders välstånd och att det finns en tydlig koppling till västvärldens kolonisation av det globala syd, men forskarna skriver även om samhällsbyggande och pekar på att det finns evidens för att integrerande samhällen är mer hållbara än exploraterande. 

Det är med andra ord bättre för ALLA att leva i ett samhälle och ingå i en yrkesgemenskap där man litar på varandra och arbetar tillsammans för en långsiktigt hållbar framtid, vilket är motsatsen till dagens ständiga neddragningar på alla områden utom chefernas löneökning och aktieägarnas avkastning samt den totalitarism och kapprustning som blir resultatet av det sättet att tänka.

Mindlessness och pseudoproduktivitet

Det talas om vikten av närvaro, om de positiva hälsoeffekterna med att praktisera mindfulness. Men liksom med så mycket annat idag stannar det ofta vid tal. Begäret efter mätbara resultat och önskan att kontrollera tar över, vilket leder till att även det som i grunden är bra vänds i sin motsats. För att mindfulness ska kunna leda till bättre mental hälsa måste man inse att det är vägen som är målet och förstå att det handlar om en inre och individuell resa. En konsekvens av jakten på enkla lösningar är att det skapas standardiserade handlingsprogram och att det dyker upp inflytelserika gurus som det stora flertalet blir maktlösa följare till. På ytan ser allt ut att fungera. Men eftersom uppmärksamheten inte riktas mot vägen och fokus inte ligger på det som utspelar sig i utövarnas inre uteblir resultaten. Och det är inte så konstigt eftersom motivationen inte kommer inifrån, vilket den måste göra för att mindfulness ska ge några hälsoeffekter. Extern motivation ger mätbara resultat, men sällan några verkliga effekter.

Reflektionen över fenomenet och praktiserandet av mindfulness är en allegori över samtidens fixering av att kontrollera det okontrollerbara. Kvalitet, lärande, fred och demokrati är alla företeelser som kännetecknas av att innehållet är viktigare än formen. Och eftersom dessa saker utspelar sig inom och mellan människor leder alla försök att kontrollera utfallet till att innehållet offras. När det där blivit vardag kommer den som väljer att ta strid för innehållet, alltså det okontrollerbara, att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Trots att alla vet att innehållet är viktigt och håller om att de önskade kvaliteterna är värdefulla. Vill man ha kvalitet, och är det lärande, fred och demokrati man önskar sig, skulle mindfulness kunna vara vägen eftersom det handlar om saker som kräver eftertänksamhet. Men när målet och dess uppfyllande i praktiken blir viktigare leder det istället till att det växer fram tungrodda kvalitetssystem, betygsinflation, krigshot och totalitarism.

Motsatsen till mindfulness borde bli mindlessness och det behövs ingen ingående analys av samtiden för att inse att det är vad vi sysslar med idag. Jakten på effektivisering får som konsekvens att formen överordnas innehållet, vilket i skolans värld gör att efterfrågan på mer av samma av det som försatt oss i problemen som ska lösas med kunskap och bättre utbildning, leder till allt fler ägnar sig allt mindre åt att vara närvarande i nuet, vilket man måste vara för att studier ska kunna leda till kunskap och intellektuell utveckling. Populism kan bara uppstå i sammanhang där det allmänna medvetandet präglas av ältande av det som varit, rädsla för allt som är okänt och oro över det som kanske kan komma att hända, vilket är kännetecken på mindlessness. 

Samtiden präglas allt tydligare av en tomhet som växer inifrån och som utvecklas i mellanrummen. Valet mellan att köpa och läsa tryckta böcker och skaffa sig en ljudboksprenumeration ser kanske ut att vara trivialt, men i själva verket handlar det valet liksom andra liknande val om antingen mindfulness eller mindlessness. Och ännu tydligare blir det om man ser på valet mellan att utveckla kompetensen att skriva och tänka själv och att försöka bli bättre på att promta en AI som gör det åt en.

Det så kallade sunda förnuftet säger kanske något annat, men alla som verkligen ägnar sig åt mindfulness och som studerar för kunskapens skull vet att det krävs mer aktivitet och handlingskraft att fokusera på att vara närvarande och göra ingenting än att vara eller i alla fall se upptagen ut. New Public Management ger oss inte det vi önskar, det enda som genereras av den ledningsfilosofin är uppgivenhet och pseudoproduktivitet. Vi lever därför i en Orwellsk skenvärd där skolans uppgift är ett generera vinst till aktieägare, där kontroll är frihet, diktatur är demokrati och kapprustning betraktas som kungsvägen till trygghet.

Den förödande jakten på genvägar

Inte ens när jag gick på högstadiet och var skoltrött och därför inte läste några läxor närde jag en önskan om att "slippa" lära mig saker och tänka själv. Det var det påtvingade pluggandet som jag undvek. Och även om jag inte visste då, på 1980-talet, som tonåring, vilken lång omväg jag därigenom tvingade ut mig själv på, och trots att jag inte hade en aning om hur mycket jobb det skulle krävas att hitta det yrke som jag sent omsider fann, ångrar jag inte. Inte ens nu när jag är uppsagd och gör min sista vårtermin på högskolan som jag arbetat på i 23 år (nu i dagarna) och alltså är på väg att bli av med jobbet som jag älskar och som ger mitt liv mening ångrar jag mig. Tvärtom anser jag att det varit mödan värt. Jag har aldrig varit intresserad av några genvägar eller enkla lösningar. Tyvärr verkar jag vara ensam om att tänka och känna så.

Samhället vi lever i idag präglas allt mer och allt tydligare av sökandet efter genvägar. Just nu är det AI som bär på löftet om att lösa alla våra problem. AI både läser och skriver allt fler av texterna som översköljer oss, vilket många obegripligt nog verkar välkomna. För mig som forskare har det alltid varit kunskapen, alltså det jag lär mig förstå och hantera, som varit det viktigaste. Därför envisas jag med att köpa och läsa böcker, och jag skriver mina texter själv genom att fila på språket. Det är en av anledningarna till att jag – särskilt nu när insikten om att jag blir av med min tjänst som lektor väl sjunkit in – lever med en känsla av främlingskap i akademin, (vilket i och för sig gör att jag inte kommer att sakna arbetsgivaren som inte värderar mina kompetenser och mitt kunskapsengagemang). 

Allt fler forskarkollegor använder idag AI både för att skriva forskningsöversikter och som stöd i författandet, för att slippa göra sådant som de tycker är jobbigt. Jag tycker det är skrämmande att se hur landets högst utbildade och förmodat klokaste och mest kompetenta människor frivilligt degraderar sig själva till ett slags maskinskötare för att få behålla lönen som de ändå kommer att förlora inom en snar framtid när såväl produktionen som inläsningen och analyserna av "vetenskapliga" artiklar helt kan tas över av AI. Vi människor är på god väg att frivilligt, inte bara göra oss själva till slavar under en teknik som kan utföra allt fler av våra arbetsuppgifter, dessutom, och vad värre är, riskerar användandet av tekniken leda till att framtida generationer fostras till lydnad under algoritmerna, vilket innebär att vi som lever nu inte bara håller på att föröda den enda plats i universum som människor kan leva på, dessutom föröder vi egenskaperna som gör oss människor till människor. 

Eftersom ekonomin är en viktig drivkraft i all samhällsförändring är det bara en tidsfråga innan skolan försvinner på grund av efterfrågan på politiker som lovar att sänka skatten. Redan när man på 1990-talet lanserade den irrationella tanken att erbjuda valfrihet i skolsystemet och särskilt när skolan såldes ut till "riskkapitalister" som skulle effektivisera skolan (utan att pengarna som "tjänas" in på effektiviseringen går tillbaka till skattebetalarna, de hamnar istället på aktieägarnas konton utomlands) inleddes kunskapsraset som nu accelererar. Studenterna som kommer till högskolan idag har inte fått lära sig vad det innebär att lära, de har lärt sig producera svar på frågor. Eftersom studenterna är många, lärarna få och produktionslogiken stark får lärare som värnar kunskapen svårt att bjuda motstånd mot studenternas önskan att göra rätt, vilket får dem att kräva att få veta vad de ska svara på tentafrågorna så att de så fort som möjligt får sin examen (om de nu inte använder AI för att läsa texterna och skriva inlämningsuppgifterna, vilket är hopplöst svårt att kontrollera). Och eftersom det enda som i praktiken räknas idag är högskolans ekonomiska resultat, som hänger ihop med genomströmningen, framstår lärare som försvarar högskolans akademiska kvaliteter som ett problem. 

Den där utvecklingen (eller avvecklingen) förstärks av att de som anser att det är klokt och driver på för att högskolan ska kunna bilda holdingbolag – för att på det sättet kunna "tjäna" pengar på forskning och utbildning, istället för att förvalta skattebetalarnas investeringar på bästa sätt genom att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling – ses som frälsare. Samhällets utgifter för skolan och den högre utbildningen är höga och får vi inte valuta för investeringen, i form av breda kunskaper och användbara kompetenser, blir den utgiften ett gigantiskt slöseri med allmänna medel.

När jag skriver om dessa saker är det inte för att kritisera AI, men jag märker att det ofta uppfattas på det sättet. Det är som att den analoga mänskliga hjärnan, eller i alla fall det kollektiva medvetandet, tagit över datorernas binära tänkande och därför ser världen i svart-vitt – antingen eller, vän eller fiende, rätt eller fel, ond eller god. Och detta skrämmer mig lika mycket som strävan efter genvägar. Det är konsekvenserna av digitaliseringen jag skriver om, och jag gör det i min strävan efter att värna kunskapen och förmågan att tänka analytiskt och vara kreativ. Att värna analoga tekniker och unikt mänskliga förmågor uppfattas bara som kritik av den som tänker som en dator, och om allt fler gör det är det inte jag och mitt sätt att tänka som är problemet. Jag ser stora fördelar med och använder själv digital teknik varje dag, därför känns det orättvist att bli utsedd till fiende. Det är slappheten i relation till tekniken, den naiva fascinationen samt fallenheten att delegera besluten rörande framtiden till algoritmer och förflackningen av människans intellektuella förmågor jag vänder mig mot. Det är naiviteten och genvägstänkandets konsekvenser jag varnar för. 

När jag läser böcker skrivna av forskare (artiklar läser jag nästan aldrig, där finns inte utrymme för den förståelse jag söker) är det författarnas kunskaper jag vill ta del av, alltså deras väl underbyggda, men personliga, tankar om det problem eller fenomen som jag själv är intresserad av. Och jag läser andras tankar för att utveckla egna och för att bilda mig en självständig uppfattning om ämnet som jag sedan samtalar med andra om för testa bärigheten i det jag håller för sant. När jag själv skriver är det för att sätta mina tankar på pränt, för att på det sättet kunna betrakta mina kunskaper utifrån och för hjälpa andra att tänka själv och utveckla sin egen uppfattning. Det är så som KUNSKAP utvecklats i alla tider, och det kan inget teknik i världen ändra på. Kunskap är första steget mot bildning och det är analoga och unikt mänskliga kvaliteter.

Elefanten i rummet är den stadigt växande arbetsbördan och den eviga jakten på effektiviseringar. Trots att vi som lever idag utför fler uppgifter, både i yrkeslivet och privat på fritiden, ökar inte tiden vi har till vårt förfogande för meningsfulla saker. Eftersom vi försöker fylla den högst begränsade tid vi här på jorden med så mycket som möjligt är det bara stressen som ökar, och när tiden upplevs knapp stannar vi inte upp och tänker efter vad det vi gör faktiskt ger oss, vi söker istället genvägar för att kunna göra ännu mer av det som redan idag bara leder till att tomheten och känslan av meningslöshet ökar. Eftersom allt fler idag är allt mindre närvarande i nuet blir det svårt att se vad den naiva drömmen om AI som lösningen (och de allt rikare och allt mäktigare techmiljardärerna som frälsare) kostar i form av stressrelaterade hälsoproblem, utarmade intellektuella förmågor samt kunskapsförflackning. Och inte minst miljöförstöring.

Regler skapar efterfrågan på fler regler

Det är inte bara USAs 47 president som överskattar sin egen förmåga att uppnå det han önskar, det är en djupt mänsklig egenskap. Och just för att vi vet att det är så vi människor fungerar är det oroväckande att efterfrågan på ledare som talar mer till känslorna än till kunskapen inte problematiseras mer. Därigenom blir det nämligen svårt att agera med utgångspunkt i vad vi faktiskt vet, både om hur vi människor fungerar och vilka risker som det här agerandet är förknippat med. All samhällsförändring är ytterst resultatet av människors samlade tankar och handlingar, och bara i liten grad av planering och målstyrning. Vi människor är dock inte offer för det biologiskt givna, det som gör oss unika i djurvärlden är vår förmåga att med hjälp av kunskap samt individuella och kollektiva ansträngningar höja oss över den här typen av förutsättningar.

På samma sätt som viljan har makt över vetandet äter kulturen som vi människor också påverkas av strategier till frukost. Och just nu är mänskligheten inne i en period där längtan efter enkla lösningar och efterfrågan på starka och karismatiska ledare är stor, och då har kunskapen svårt att få genomslag. Min bok En svanesång för universitetet handlar om hur den här typen av egenskaper och problem påverkar förutsättningarna att bedriva forskning och högre utbildning med kunskap som håller hög akademisk kvalitet som mål. Och här ska det handla om vad övertron på regler, som är en aspekt av samma grundproblem, gör med samhället (och med högskolan). 

Problemet som jag vill reflektera över handlar om vad som händer när man försöker styra komplexa verksamheter eller dynamiska processer med regler. Att styra med regler låter logiskt och känns bra, men är i själva verket lika problematiskt som att välja en kunskapsignorant och narcissistisk president med grandios självuppfattning som ledare för världens (än så länge) mäktigaste nation. Ska mänskligheten ha en chans att överleva går det inte att dela upp verkligheten i en teoretisk del (reglerna och ledningen) och en praktisk (livet på jorden och människors vardag). Regler talar till känslorna och det så kallade sunda förnuftet, men verkligheten fungerar som kulturen; den lever sitt eget liv och bryr sig inte om vad människor anser sig veta och tror sig kunna hantera och uppnå.

Datorkod är i en uppsättning regler som kontrollerar den virtuella världen på nätet, men i den realitet vi människor lever (som styrs av motstridiga viljor, hormoner och en massa annat som inte går att nå total kunskap om och kontroll över) kommer införandet av regler (eller egentligen övertron på dem) att leda till att det uppstår ett ständigt växande behov av fler regler och mer kontroll. Verkligheten förändras evolutionärt, alltså icke-linjärt, och därför kommer alla försök att kontrollera utvecklingen med hjälp av regler att vara dömda att misslyckas. Så fort en regel införts kommer agerandet som följandet av den ger upphov till att resultera i att sammanhanget förändras, vilket gör att utfallet av reglerna inte blir det önskade och därför måste reglerna ändras och nya skapas. Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är uttryck för hybris och kunskapsignorans och är därför dömda att misslyckas.

För att bryta den onda cirkel som högskolan, samhället, mänskligheten och världen just nu sitter fast i behöver vi alla stanna upp, tänka efter och sedan behöver vi ge upp alla försök att detaljstyra och kontrollera samhället och kulturen genom regler. Jag menar dock inte att att det handlar om antingen eller, att anarki är lösningen. Människans fallenhet att tänka i binära oppositioner är ett annat problem som behöver uppmärksammas och ta hänsyn till. Reglerna och regeltänkandet behöver ersättas med principer som harmonierar mycket mer och bättre med människor och kultur än regler. Principer måste allmänheten förstå för att de ska kunna följa, medan regler kan och förväntas alla bara okritiskt följa. Regler bygger med andra ord på en totalitär tankemodell, medan principer utgår från en demokratisk.

Regeltänkandet banar väg för fler ledare som får makt genom att tala om behovet av ordning och reda, men som sedan själva bryter mot reglerna samtidigt som de tvingar folket att följa dem. Ett öppet och demokratiskt samhälle kan bara växa fram underifrån, och kan bara fungera om det styrs med utgångspunkt i principer. Tillit både till professionerna som hanterar sina uppgifter med hjälp av kunskap och till allmänheten är förutsättningen för att både samhället och utbildningssystemet ska fungera.

Det finns inget att få, det enda vi gör är att ge

Känslan av att få något utan att behöva anstränga sig är förförande och lockar många. Liksom jakten på låga priser och enkla lösningar leder den här typen av drömmar till problem. Det finns nämligen inget som är gratis. Trots att det inte krävs särskilt mycket eftertanke för att inse detta väljer allt fler, inte bara här i Sverige utan på många håll i världen, att fokusera mer på vad de kan få än på vad de behöver ge. Om det här sättet att tänka och agera är ett resultat av fördumningen eller om det tvärtom är fördumningen som driver efterfrågan på enkla och bekväma lösningar, är omöjligt att uttala sig, men det spelar ingen roll vad som beror på vad. För att bryta mönstret och ta sig själv och samtidskulturen ur den onda cirkeln räcker det att inse och ta till sig tanken om att det inte finns något att få. Det enda som livet, samhällsbyggande och allt lärande handlar om är att ge. Vill man även i framtiden leva i ett land där tanken är fri och där man inte kontrolleras hela tiden och överallt måste man kämpa för friheten och utsätta sig för obehag.

Lyckade människor slår sig ofta för bröstet och ser framgången som ett resultat av deras egna förmåga. Men liksom skönhet ligger i betraktarens öga är excellens inte en objektiv, kontextoberoende egenskap. Individuell framgång är alltid resultatet av många olika människors handlingar. Den som blir rik blir det för att andra väljer att låta sina pengar flöda i den riktningen. Och den som förfogar över makt gör det för att andra accepterar hen som en auktoritet. Ensam är stark säger bara egoister och okunniga. Livet, samhället, kunskapen och framtiden är kollektiva projekt. Bara genom att ge kan man få.

Förhoppningarna som knyts till AI och det faktum att allt fler slutar göra saker som är bra för dem och deras intellektuella utveckling (läsa, skriva, skapa, tänka) för att det finns algoritmer som kan göra det åt dem visar hur stark och förödande den här tankefiguren är. Det går inte bevisa att det är sant, men så länge ingen lyckats motbevisa antagandet väljer i alla fall jag att leva efter devisen att det enda man kan göra är att ge. 

När resultaten uteblir och problemen hopar sig väljer dagens politiker bortförklaringar och försöker skylla problemen på andra; på invandrare, fattiga, sjuka, arbetslösa, eller okunskap. Att politikerna kan driva igenom beslut som handlar om att stoppa invandringen eller sänka straffbarhetsåldern, istället för att lösa grundproblemet, visar vad önsketänkande gör med förmågan att tänka kritiskt. Jag ser också tydliga tecken på vänskapskorruption, både i politiken och näringslivet samt skrämmande nog även i den akademiska världen. Kunskapen betyder ingenting längre, i alla fall om den inte bekräftar känslorna och fördomarna.

När jag hörde J. D. Vance citera Richard Nixon som sa att: "Professors are the enemy", fick jag en klump i magen. Hans uttalande är ett allvarligt tecken i tiden. Betänk att Nixon blev avsatt som president på grund av sina brottsliga handlingar, medan USAs nya president inte bara är dömd för brott, han är dessutom, i alla fall delvis, immun mot åtal. Trump visar i både ord och handling att han liksom Nixon anser sig stå över både lagen och kunskapen, vilket han kan göra eftersom tillräckligt många människor tror att han ska ge dem frihet och rikedom. Enda sättet att hålla illusionen vid liv är att utse alla som inte säger, tänker och gör det Trump önskar till fiender. Eftersom ingen äger eller kontrollerar kunskapen är forskarna som skapar den samt lärarna som undervisar om den endast ett hot mot den som föraktar kunskapen. Tron kan försätta berg men alla försök att trotsa kunskapen slutar förr eller senare i katastrof.

Mellan Nixon och Trump hade USA en president som värderade kunskapen så pass högt att när NASA för första gången skulle skicka en civilist ut i rymden valde han en lärare. Ronald Reagans beslut är intressant och sedelärande på många olika sätt, men visar också hur komplex verkligheten är. Tillsammans med Margret Thatcher förändrade han synen på skatt och vad som bygger långsiktigt hållbara samhällen, vilket vi nu ser de förödande konsekvenserna av (i skolan, sjukvården och infrastrukturen). Deras nyliberala politik hämtade stöd från Milton Friedmans forskning, som predicerade att välstånd sipprar ner genom samhället, vilket visade sig vara en dröm som världen fortfarande, efter över 50 år, väntar på ska gå i uppfyllelse. Reagan är dock förlåten, för han lyssnade faktiskt på forskningen och respekterade lärarna. Det var inte hans fel att rymdfärjan exploderade. Katastrofen var en konsekvens av att ekonomin och känslorna överordnades kunskapen, vilket ledde till att tekniken pressades längre än den medgav. Och det säger allt som behöver sägas om idén att utse forskarna till fiender. Inser vi inte att vi alltid får skörda det vi sår (eller väljer att inte så) – alltså tar till oss tanken att det inte finns något att få – bara att ge, är vi lika dömda till undergång som besättningen på Challenger.

Politiken som förs idag handlar om att underlätta för den som är rik genom att sänka skatten. Tanken är att detta ska göra fler rikare, men konsekvensen blir bara att de redan rika blir rikare. Det är inte särskilt svårt att förstå varför det blir så. Eftersom skatten tas ut i procent kommer de som har högst inkomster att utarma skattebasen mest. Sänks skatten med en procent kommer den som tjänar tvåhundratusen kronor om året att bidra med tvåtusen kronor mindre till det allmänna. Den som tjänar två miljoner minskar sitt bidrag till byggandet av det samhälle som ingen individ klarar sig utan med tjugotusen. Effekten av att alla vill ha utan att ge är att det krympande fåtalet individer i toppen blir rikare medan alla andra medborgare och samhället som helhet blir fattigare. 

Önsketänkandet har ett så pass hårt grepp om samtiden att frågan om skatt är stöld eller en nödvändig kostnad/investering, håller på att bli en ickefråga. Politiker som går till val på en politik som bygger på ett balanserat förhållande emellan det man lovar och vad som krävs för att visionen ska kunna förverkligas, lockar nämligen inte tillräckligt många väljare för att sådana partier ska kunna få makt och inflytande över politiken. Därför lever vi idag i ett pyramidspel där de längst ner skänker bort sina pengar och sin framtid till de i toppen, samtidigt som alla skyller sina problem på de som befinner sig ännu längre ner i hierarkin. I ett jämlikt land där alla faktiskt har en rimlig chans att lyckas är klyftorna små av den enkla anledningen att det är enda sättet att ge alla liknande möjligheter, vilket är förutsättningen för meritokratin som idag bara, liksom bildning och solidaritet, är ett ord. Förekomsten av Foodorabud i vårt land är inte ett tecken på att vi blivit rikare, det är ett tecken på att klyftorna ökat och att kunskapen (om vad det leder rill) inte respekteras.

Samtiden, en diagnos

Samhällsförändring går i skov så det är inte självklart att den går fort bara för att det känns så när det går upp för en hur annorlunda det är nu jämfört med tidigare eller med det man varit van vid. Ganska länge kan man hålla fast vid sin gamla uppfattning och sina vanor för att på det sättet försöka hålla illusionen om att allt är som det var vid liv. På senare tid har det dock hänt en hel del som visar att vi här i Sverige inte längre lever i det land som så många av oss fortfarande minns och en del verkar tro existerar fortfarande. En del skyller förändringen på invandringen, men den är bara ett symptom på den globalisering som många av invandringsmotståndarna själva njuter av genom att kunna resa billigt till andra länder.

Just nu har vi en regering som sökt mandat för en politik som bygger på samma tanke som gav Donald Trump makten i USA, nämligen tanken att det går att bygga en mur som hindrar folk som man av olika anledningar inte gillar att komma in i landet, samtidigt som de som ser ut som den romantiserade bilden av Sverige som dessa partier håller fast vid kan resa hur mycket de vill, både inom och utanför landet. Regeringen sökte mandat även för andra enkla lösningar, som hårdare straff, ny kärnkraft och billigare bensin. Att kalla regeringen för populistisk (som här betyder en politik som bygger mer på hur det känns för stunden än vad vi vet är bra i längden) är ett objektivt konstaterande, inte en åsikt. Jag försvarar inte S eller något annat parti, för det är ont om partier som utgår från en ideologisk övertygelse. MP och V sticker ut och står upp för sina grundvärderingar, men allt för få väljare lockas av genomtänkta förslag, vilket gör att alla partier ser sig tvingade att locka väljarna med varianter av samma populism som nu dikterar villkoren för samtiden.

Sedan 1990-talet har det skurits ner på statens, alltså det allmännas, utgifter eftersom politikerna lockat väljarna med sänkt skatt, vilket lett till att klyftorna ökat och till att vi nu sitter fast i en ond cirkel där kunskapen i allt fler frågor övertrumfas av känslan (det är enda sättet att kunna fortsätta sänka skatten samtidigt som man lovar mer pengar till skola, vård och omsorg). Klimatförändringarna förnekas av många av regeringspartiernas företrädare, ivrigt påhejade av olika opinionsbildare som profiterar på uppmärksamheten som genererar trafik till sina plattformar. Orsakerna till den växande gängkriminaliteten -- den otrygghet och hopplöshet som sprider sig bland den ökande andelen människor som av skattesänkarpolitiken och den gigekonomi som gjorts möjlig tvingas leva på marginalen och därför saknar framtidstro -- förnekas inte bara, dagens politiker profiterar på människornas oro för att drabbas och erbjuder pseudolösningar (hårdare straff) som på sikt förvärrar situationen. 

Jag behöver inte skriva mer om läget i landet och stora delar av världen (Sverige är naturligtvis inte isolerat och unikt), alla vet vad jag talar om. Det jag vill skriva om är diagnosen som behöver ställas för att vi ska kunna hitta lösningar som faktiskt leder till att det blir bättre för alla, inte bara den minskande andelen rika och höginkomsttagare som så många identifierar sig med och därför röstar på en politik som missgynnar dem. Vad vi behöver komma tillrätta med är den destruktiva blandning av kunskapsrelativism, värdenihilism och narcissism som sprider sig i samhället. Så länge vi söker efter grundproblemet eller den yttersta orsaken (och därför ägnar tid och resurser åt att debattera den frågan) till de eskalerande problemen, och så länge vi letar efter enkla lösningar, rör vi oss bort från lösningen. Problemen vi brottas med är komplexa, så vad som behövs är en kombination av insikt om det och en diagnos.

Narcissismen är möjligen en starkare kraft än övriga, och i ett samhälle där kunskapen respekteras kan den hållas nere. Vi människor är egoistiska av naturen, det handlar alltså om en viktig orsak till vår individuella och kollektiva överlevnad. Men narcissismen är en sjuklig upptagenhet av egot, vilket är ohållbart på sikt eftersom ingen människa klarar sig på egen hand. Trots att vi vet detta hyllas människor som lyckas samla flest följare i respektive marknadssegment, vilket underblåser narcissismen. Det går inte att bygga ett samhälle på individens dröm att bli berömd och rik av den enkla anledningen att den drömmen per definition bara kan förverkligas av ett ytterst litet fåtal, alla andra är dömda att bli besvikna.

Kunskapsrelativismen är både en konsekvens av och orsak till narcissismen, och båda leder till värdenihilism, som göder efterfrågan på mer av samma och gör det svårt att bryta den onda cirkeln. Jag vill betona att det inte är någon lösning, men om kunskapen inte uppvärderas och blir den styrande principen är demokratin dödsdömd. Och det är demokratin som gör samhället levande, fast bara där och när den respekteras. Vi behöver demokratin och kunskapen, som är varandras ömsesidiga förutsättningar, mer än kunskapen och demokratin behöver oss. Optimism och framtidstro är något man måste förtjäna, för, som många framgångsrika idrottsutövare brukar vittna om, ju mer man tränar desto mer tur tender man att få. Så länge vi väntar på tecken i skyn om att vändningen är här kommer den inte, vi måste sätta ner foten och reflektera, både ensamma och tillsammans, över vad som betyder något på riktigt. Värdenihilismen kan bara brytas genom att börja bry sig lika mycket om andra och framtiden som om sig själv, och detta tjänar alla på. Genom att respektera kunskapen, som ingen äger, som alla är lika inför, kommer besluten som tas att bygga på vad vi vet är bra och fungerar, vilket inte utesluter att politiken kan testa idéer och måla upp visioner. Så länge vi lär av misstagen och överger sådant som inte fungerar rör sig samhället i riktning mot ökad hållbarhet.

Den bortglömda konsten att argumentera

Idag argumenteras det allt mer sällan, och i allt färre sammanhang. Det tjafsas desto mer och oftare. Anledningen till att det blivit så är att många inte kan skilja mellan åsikter, fakta och kunskap. Andra förstår men väljer att bortse från kunskapen för att de är mer intresserade av makt. Vill vara tydlig med att jag inte vet varför det blivit så här, men jag tror på goda grunder att synen på bildning, alltså uppfattningen att vi inte har tid eller råd att satsa på den, spelar en avgörande roll för den sorgliga utvecklingen.

I en argumentation är det kunskaper och insikter som möts, inte åsikter och känslor. Och målet med utbytet är ökad förståelse, både för verkligheten, kunskapen och varandra. Dagens allt mer polariserade samhällsdebatt är en arena där känslor och åsikter möts i ett evigt tjafsande, där det talas om forskning men där få förstår vad det innebär att uttala sig i namn av vetenskap. Den som är mest slagkraftig vinner och får skriva historien, vilket banar väg för mer karismatiska ledare som säger det folk vill höra. Medierna sas en gång i tiden vara den tredje stadsmakten, och den makten har medierna fortfarande, trots att de övergett sitt kritiskt granskande uppdrag. Dagens medier informerar om det som väcker starkast känslor och underblåser därmed den destruktiva populismen.

I en argumentation tas väl underbyggd kritik på allvar. Man utgår från vad man vet, respekterar varandra och ändrar uppfattning när man inser att man har fel (och är alltid öppen för att man kan ha fel). Men i ett känslostyrt utbyte av åsikter tas allt personligt, och i debatter handlar det bara om att vinna, med alla till buds stående medel. Ingen ändrar åsikt oavsett vad som händer för då ses man som en förlorare. Istället skyller man på motståndaren eller någon syndabock. Därmed stärks polariseringen samtidigt som okunskapen ökar. Jag vet inte om det någonsin funnits ett samhälle där man endast argumenterade, men i dag domineras samhällsdebatten av känslor. Och olika typer av fakta som ger stöd åt ens åsikter kastas mot motståndaren utan hänsyn till kunskapen, som är något annan än fakta, och ofta i strid mot forskningens allmänna uppfattning.

Vad som beror på vad är omöjligt att säga, men den upplevda känslan av brist på tid är en viktig faktor. Föreställningen om att tid är pengar och konsekvenserna av att den uppfattningen accepteras av så många leder till ständiga nedskärningar, vilket gör att vi med ett litet steg i tagen rör oss allt längre ut för ett sluttande plan. Syndabockstänkandet bygger på känslor, liksom populismens fokus på enkla lösningar. Oavsett hur många det är som tror det, är det inte känslan som räknas! Vi får heller inte det samhälle vi önskar oss, utan det samhälle vi förtjänar. Och tar vi oss inte tid att argumentera med stöd i kunskap, möter vi inte varandra med respekt för våra respektive olikheter, arbetar vi inte tillsammans för allas bästa, kan och kommer inget långsiktigt hållbart samhälle att kunna växa fram.

Förutsättningen för att kunna argumentera är att vi gör upp med debattkulturen och verkar aktivt för att främja framväxten av en samtalskultur där kunskapen står i centrum, vilket kräver att skolans och den högre utbildningens mål är bildning (och inte strävan efter att vara bäst på att producera meningslösa nyckeltal). Den tid vi faktiskt har måste värdesättas mer och inte som nu säljas ut till den som bjuder lägst. Tar vi oss inte tid att läsa längre texter som bygger på argument, uppskattar vi inte välskrivna böcker fyllda av vackra formuleringar, kan vi inte lära oss tänka. Kunskap nås aldrig via google. AI är med andra ord inte lösningen, utan ett symptom på den underliggande sjukdomen.

Vi står alltså inför ett vägskäl. Fortsätter vi på den inslagna vägen är vi dömda till undergång eftersom vi håller på att ge upp allt fler av de egenskaper som gör oss till människor. Men vi kan också välja att stanna upp och tänka efter. Sen får vi se.

Bara kunskap kan leda samhället rätt

En framgångsfaktor i politiken har visat sig vara att tala mer till känslorna än till förnuftet. Kloka förslag som bygger på det vi faktiskt vet om människor, världen och verkligheten ratas av väljarna om förslagen upplevs drabba den egna ekonomin eller om de känns fel. Många ser valrörelser som ett slags smörgåsbord där ens val bara handlar om att bli mätt, utan att det spelar särskilt stor roll vad man stillar hungern med. I själva verket fungerar demokratiska val på samma sätt som hälsan, vad man väljer spelar en avgörande roll, kanske inte på kort sikt, men definitivt på lite längre. Tar väljarna inte valet av politiker på allvar kommer politiken att bli ansvarslös av den enkla anledningen att makten utgår från folket. Inte direkt från var och en av oss, men från oss alla tillsammans. Våra gemensamma val får konsekvenser, så om allt fler bryr sig allt mindre om demokratin och förutsättningarna att leda landet de lever i urholkas grunden för det moderna, demokratiska välfärdssamhället.

Problemet är att kunskapen bara är ett vapen och endast kan övertrumfa dumheten i samhällen där vetenskapens resultat tas på allvar, alltså där kunskapen respekteras. Om många väljer att gå på känsla och ignorerar det vi vet finns inget sätt för kunskapen att hävda sig. Redan de gamla grekerna visste att hybris straffar sig. Dumhet fungerar precis som tolerans, om den accepteras kommer den att ta över av den enkla anledningen att den som valt att bortse från kunskapen inte behöver ta hänsyn till något annat än den egna önskan att få det man vill ha. Om tillräckligt många "hatar" sossarna och önskar förändring kommer räcker det för att byta regering, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på en sådan grund. Förutsättningen för demokrat och hållbarhet är kunskap, på samma sätt som demokrati och hållbarhet är förutsättningen för kunskap.

Demokratin har varit utsatt för stora påfrestningar sedan åtminstone valet 2018 då väljarna skapade helt hopplösa parlamentariska förutsättningar för att leda vårt land, vilket oppositionen utnyttjade till max. Tack vare att regeringen respekterat kunskapen har vi klarat oss genom pandemin på ett bättre sätt än de flesta länder. Utmaningarna som vi står inför nu är på inget sätt mindre, och därför oroar det mig, dels att det parlamentariska läget under kommande mandatperioden är nästan lika hopplöst, dels att den regering som gör sig redo att ta över litar mer på känslorna än på vetenskapen i en lång rad frågor, inte minst i synen på kriminalitet.

Det är inte bara här hemma som respekten för kunskapen och demokratins bräcklighet håller på att urholkas, det är oroväckande nog en global trend. Populismens lockelse är stor och den banar väg för totalitära ledare som talar till känslorna och som motarbetar vetenskapen, om den inte ger stöd för den egna politiken, vill säga. Mänskligheten står inför enorma utmaningar och är mer beroende av kunskap än någonsin, och kanske är det just därför som populistiska lösningar lockar? Samtidigt är många av problemen orsakade av tekniska lösningar och vetenskapliga framsteg, så kunskap är på ingen sätt en enkel lösning. Vetenskapen har inte alla svar, men den är själva förutsättningen för att kunna söka svaren som behövs för att kunna möta hoten och bygga långsiktigt hållbara samhällen.

Aldrig har mitt arbete som forskare och lärare på högskolan känts viktigare, men tyvärr (eller kanske just därför) har det heller aldrig känts lika otacksamt. Fast jag ger inte upp. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kunna säga till mina barnbarn att jag gjorde var jag kunde med de förutsättningar jag hade.

Den destruktiva jakten på kostnader

Företagsekonomi är en vetenskap som handlar om hushållande med begränsade resurser. Forskningen handlar inte om hur man tjänar så mycket pengar som möjligt (för egen del), utan om hur man på bästa och mest långsiktigt hållbara sätt kan förvalta det man har. Vad många inte förstår, eller cyniskt nog bortser från, är att det finns en gräns för hur mycket man plocka ut ur verksamheten. Nyckeln till framgång i alla verksamheter är det råder balans mellan det som kommer in eller redan finns i organisationen och det som försvinner ut. Och det gäller alla aspekter, alltså både lokaler, teknik, råvaror, personal och pengar, men även kunderna. På samma sätt som man tappar förtroende om man lovar mer än man kan hålla kommer en lång rad besparingar att drabba verksamheten, i alla fall på sikt. För att förstå måste man dels ta med tidsperspektivet i beräkningen, dels inse att det sträcker sig in i evigheten. Vi lever på en ändlig planet som kommande generationer också är hänvisade till för att överleva, så alla typer av agerande som utgår från tanken att resurser är oändliga är ohållbara och därmed förkastliga. Livet på jorden handlar dessutom inte bara om oss människor, det är inte bara vårt liv det handlar om eftersom det är beroende av alla andra livsformer, oavsett hur obetydliga de kan tyckas vara. Virus och bakterier, svampar och alger samt insekter och så vidare kanske upplevs ovidkommande, men vi och resten av livet på jorden är beroende av varandra för vår ömsesidiga överlevnads skull.

Underhåller man inte lokalerna där ens företag finns och verkar minskar visserligen utgifterna, men eftersom alla verksamheter ger upphov till slitage måste någon, förr eller senare, oundvikligen betala priset för upprätthållandet av den kvalitet som krävs för att hålla verksamheten igång. Samma gäller för den teknik som används, den slits och måste underhållas för att produktionen inte ska stanna upp. Det kanske inte känns så, och det är lätt att låta sig förföras av lockelsen som ligger i snabba vinster, men det är ett oundvikligt faktum att många så kallade besparingar i själva verket leder till ökade kostnader, i alla fall om man beaktar tidsperspektivet, vilket alla har ett ansvar att göra, just eftersom vi lever på en ändlig planet. Nyckeln till överlevnad, både i naturen och samhället, och såväl för individer som kollektiv, är just förmågan att HUSHÅLLA med begränsade resurser. Kampen står med andra ord mellan linjärt och cirkulärt tänkande.

Jakten på kostnader, låga priser och olika varianter på det temat leder oundvikligen, förr eller senare, till en jakt på människor och en utarmning av kunskapen, eftersom människor inte är maskiner och kunskap inget man kan producera enligt principer från tillverkningsindustrin. Identifierar man sig enbart med den position man själv befinner sig i, till exempel säljaren av en bostadsrätt kan man kanske trissa upp priset, men troligen måste man köpa en lägenhet på samma marknad, eller också ska ens barn eller barnbarn göra det. Någon måste betala priser för vinsterna som idag växer snabbare än kanske någonsin, kanske just eftersom de hamnar hos en snabbt krympande minoritet som får mer och mer makt för varje år som går. När makt koncentreras på det sättet kommer personliga preferenser hos ett fåtal superrika individer att få större och större genomslag och inflytande över förutsättningarna för liv på jorden. När en sån som Elon Musk riktar blicken mot Mars är det ingen liten sak, för han förfogar över tillräckligt mycket av jordens ekonomiska resurser för att kunna driva igenom sina kortsiktiga pojkrumsdrömmar. Samma med Mark Zuckerberg och Jeff Bezos som blivit två av jordens rikaste människor genom att samla in kunskap om oss människor. När Bezos lovar att Amazon kan leverera varorna som beställs via nätet inom 24 timmar oavsett var på jorden man lever får det konsekvenser, inte bara för de som arbetar för företaget, det påverkar även alla andra företag som måste anpassa sina kostnader och se över sin personalpolitik för att överleva.

Kunskap tar tid att utveckla och underhålla, och tid är ytterst det enda vårt liv består av. Tanken på att tid är pengar må vara förförande, men den är också potentiellt destruktiv. Tänker vi inte cirkulärt och värnar vi inte mångfald på livets alla områden, är det bara en tidsfråga innan jorden blir obeboelig. Det kanske inte drabbas oss som lever nu, men ju längre vi väntar med att ändra vårt sätt att tänka och leva desto närmare oss kommer hotet. Våra barn, barnbarn eller deras barn får betala priset för vår jakt på kostnader och priser som inte täcker kostnaderna som krävs för att skapa produkten eller tjänsten som efterfrågas. En del tänker att omställningen som krävs är för radikal, men inget av det som måste göras för att värna livet på jorden kan vara för radikalt eftersom alternativet är död och förintelse.

Kontrollera inte det okontrollerbara

Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är dömda att misslyckas, men det är inte för att det är meningslöst att försöka som man ska låta bli. Framhärdar man och inför hårdare kontroller av det som per definition är okontrollerbart vänds nämligen kontrollen mot den som kontrollerar. Virus är ett aktuellt exempel på ett okontrollerbart fenomen som politiker och andra mot bättre vetande försöker kontrollera, framförallt för att visa handlingskraft. Eftersom virus är äldre än både människorna och vår kultur har vi ingenting att sätta emot, så det enda som händer när politiker inför drakoniska åtgärder är att kontrollerna blir det nya normala, vilket tvingar politikerna som väljer den vägen att kräva ännu hårdare kontroll nästa gång ett virus sprider sig, vilket det oundvikligen kommer att göra. Eftersom det saknas stöd i forskning och beprövad erfarenhet för att den här typen av åtgärder fungerar, kommer politikernas framhärdande och påståenden om att munskydd och lock-down fungerar att handla om spridande av osanning, vilket upphöjer lögn och okunskap till norm. Och skyddet mot kontrollens lockelser urholkas därigenom ytterligare och den destruktiva processen påskyndas.

Kontroll och krav på hårdare tag mot, till exempel, kriminalitet, som är ett annat okontrollerbart fenomen, leder oundvikligen till att allas frihet kringskärs och att demokratin urholkas. Enda sättet att undvika smitta och minska kriminaliteten är att hålla avstånd och göra det mer attraktivt att inte syssla med brott, även om det saknas garantier för att det blir som man önskar. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Krav på mer kontroll är en populistisk tankefigur, det är känslorna som talar, inte förnuftet. Den typen av åtgärder lanseras som "medicin" men förvärrar i själva verket sjukdomen som populisterna säger sig kunna bota, vilket tragiskt nog leder till att efterfrågan på populistiska lösningar ökar ju sämre lösningar som införs. Paradoxalt nog kan man alltså nå politisk makt genom att lova hårdare straff och starkare kontroll trots att det är ett omöjligt löfte, och makten kan dessutom stärkas genom att skylla på andra om resultatet uteblir. Populism banar därför alltid väg för totalitarism -- det är i princip en drog lika farlig som heroin eftersom den tenderar att bli sitt eget självförbrännande syfte. Har tanken på kontroll och hårdare straff väl slagit rot är det oerhört svårt att bryta trenden, och den som investerat sin ära i den typen av förslag kommer att göra allt för att slippa erkänna att hen hade fel.  Det blir förfärande lätt ett ond cirkel.

Som tur är finns det ett botemedel: Kunskap! Fast den fungerar bara om, när och där den förstås och respekteras. Kunskap är själva antitesen till kontroll och hårdare straff. Kunskap kan upplösa grunden för problemen, men den tar tid att tillägna sig. Lärande går inte att stressa fram. Kunskap består av både fakta- och bildningsaspekter, av såväl det man kan återkalla med hjälp minnet och det som finns kvar när man glömt vad man en gång lärt sig. Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en lista på fakta eller något slags kanon. Eftersom kultur och samhällen är komplexa är det inte mer eller bättre fakta som behövs, utan förståelse för och kompetens att hantera kunskap, bildning och vishet. 

Utbildning och företagande är väsensskilda verksamheter

Det går inte att få allt man önskar sig. Oförenliga drömmar tar ut varandra och alla försök att förverkliga dem är dömda att misslyckas, just för att man drömmer om det omöjliga. Donald Trump som är själva sinnebilden för populism bars fram till makten med hjälp av löften som redan på förhand var uppenbart orealistiska. Ändå vann han och trots att det omgående blev uppenbart att han inte respekterade varken kunskapen eller det demokratiska systemet fick han hållas i fyra år. Han bråkar fortfarande, ända in i det sista, ivrigt påhejad anhängarna, vilket är ett annat kännetecken på populister. Demokratiskt sinnade politiker drivs av övertygelser och håller sin inte med anhängare. Högern i Sverige tar pliktskyldigt avstånd trots att deras politik i grund och botten är den samma, eller åtminstone lika orimlig. Poltik som bygger på känslor, åsikter och som kräver att kunskapen ignoreras och den demokratiska ordningen sätts ur spel är per definition ohållbar. Förhoppningsvis kan det trots allt komma något ur händelserna i Washington, men då måste alla som värnar demokratin respektera dess komplexitet. KUNSKAP är en förutsättning för demokratin och demokratin är en förutsättning för kunskapen.

I Sverige (som enda land i världen) anses det legitimt att driva skolor som företag, trots att utbildning (liksom för övrigt även vård) är en verksamhet som är allas angelägenhet, där både kostnaderna och utgifterna är fasta. För att skolans verksamhet ska kunna leda till så bra lärande och kunskapsutveckling som möjligt måste all tid och alla resurser gå till utbildning. Plockar ägarna ut vinst eller skär ner på kostnaderna genom att sänka standarden, minska storleken på lokalerna, öka lärarnas arbetsbörda eller dra ner på läromedel eller något liknande, vilket är enda sättet att "effektivisera" utbildning, går det oundvikligen ut över kvaliteten i elevernas lärande (och i förlängningen påverkas förutsättningarna att stå emot populismens lockelser). Ibland hävdas att vinstdrivande skolor visar upp bättre resultat, det vill säga högre betyg; men eftersom det är skolorna själva som sätter betygen, och eftersom friskolorna inte behöver följa samma regler som den kommunala skolan och dessutom kan hindra insyn i verksamheten genom att hänvisa till företagshemligheter, är det inget legitimt mått på kvalitet. Särskilt inte som betyg alltid bygger på mer eller mindre subjektiva bedömningar. 

Ett innovativt företag i tillverkningsbranschen har kontroll över både sina inkomster och utgifter. Verksamheten går i vågor och följer både konjunkturens rörelser upp och ner och kundernas villighet att betala för produkterna. I tider av kris måste företagare se över kostnaderna, och kanske göra sig av med personal, fast man kan också investera i personalens fortbildning för att stå bättre rustade och vara på hugget när det vänder. Företagande är en dynamisk process som ständigt måste söka effektiviseringsmöjligheter för att överleva, och vinsten fungerar både som ett slags ränta och en buffert för hårdare tider. Över tid måste det råda balans mellan såväl inkomster och utgifter som uttag av vinst och återinvestering i verksamheten. Företagande fungerar på det sättet. Går företaget med vinst kan ingen ha synpunkter på vad ägaren gör med pengarna. Skillnaden mellan utbildningsverksamhet och företagande är viktig att upprätthålla, annars hotas demokratin, öppenheten och den långsiktiga hållbarheten.

Om skillnaden mellan företagande och samhällsförvaltning inte respekteras kommer det förr eller senare att bli svårt att skilja på politik och företagande och det kommer framstå som logiskt och önskvärt att välja en företagsledare till statsminister, vilket vi nu lärt oss vad det leder till. Företagsledare tar och ska bara ta ansvar för företaget och endast vara lojal mot ägarna. Demokratiskt valda politiker arbetar på hela befolkningens uppdrag, alltså både de som röstat på dem och de som inte gjorde det. I en demokrati ska politiker inte lägga sig i hur företagare sköter sina verksamheter, men vilken lön företagare betalar till sina anställda kan och bör samhället ha synpunkter på, just för att värna demokratin. Kloka företagare i långsiktigt hållbara företag förvaltar verksamheten väl och inser att företagande bygger på ömsesidigt beroende och betalar därför både skatt till samhället och ger anställda en lön de kan leva på samt skapar arbetsförhållanden som främjar hälsa. Ett samhälle som accepterar att företag utnyttjar människors desperata behov av pengar för sin överlevnad genom att betala löner (för att man kan) som inte går att leva på är inget anständigt samhälle. Människor inte ens kan leva på lönen de får om de så jobbar dubbelt är i praktiken livegna och i ett sådant samhälle har ekonomin förvandlats till en slavekonomi, vilket är oförenligt med både demokrati och mänskliga rättigheter. 

Företagande och utbildning är väsensskilda verksamheter. Och samhällen varken kan eller ska skötas som företag, av den enkla anledningen att kunskap inte är en vara utan en förutsättning för demokratin. Sveriges beslut att låta ägare plocka ut vinst ur skolan är extremt utifrån ett internationellt perspektiv. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga, men populismen växer sig stark i samhällen där vetenskap och vetande saknar egenvärde. Därför är det ingen liten sak att skolor tillåts drivas som företag. Vill vi leva i ett samhälle där meritokratin och demokratin faktiskt fungerar måste alla respektera kunskapen. Vem vill inte det, tänker många av oss. Men långt ifrån alla är beredda att göra vad som faktiskt krävs för att värna vetenskapen och den kritiska granskningen av makten, vilket fyra år med Trump gjort tydligt.

Försätt inte människor i hopplösa situationer

Igår i Aktuellt ställdes, i princip, en läkare från IVA till svars för att smitta spridit sig bland personalen på ett av de större sjukhusen i Stockholm: ”Kan det vara så att ni varit oaktsamma?”, frågade programledaren i en anklagande ton. I ett annat inslag om läget i sjukvården rapporterades om att personalen går på knäna och tvingas jobba sextontimmarspass samt att man tvångsinkallar personal. Lite senare rapporterades det, som för att visa på allvaret i situationen, att det inte sedan Spanska sjukan i början av 1900-talet dött så många människor i Sverige som det gjorde i november i år. Inte ett ord om hur de olika dödstalen förhöll och förhåller sig till det totala antalet människor i landet. 

Det är alltså här vi är, vi får olika kittlande men lösryckta och dåligt förklarade faktauppgifter om saker som händer här hemma och i världen. Och den kritiska granskningen av samhället rikas mot dem som sliter för sitt liv för att det ska bli så bra det kan, medan ansvariga politiker — alltså de politiker som försäkrat sina väljare att det går att få vården att fungera samtidigt som man skär ner på verksamheten år efter år för att kunna sänka skatten — tillåts vara indignerade över hur lite regeringen gör. Och regeringen i sin tur fokuserar på försvaret av sina egna beslut.

Samhällets komplexa helhet bryts upp och dess olika delar presenteras isolerade från varandra trots att allt och alla hänger ihop och både påverkar och påverkas av varandra. Och när något ska förklaras, som i fallet med IVA-läkaren söks förklaringen hos den del av helheten som för tillfället granskas, utan hänsyn tagen till helheten eller andra mycket mer plausibla förklaringar. Den som ansvarar för budgeten svarar på frågor om den, och personalen ute på avdelningarna som utsätts för konsekvenserna av den slimmade budgeten får förklara varför det uppstår problem; trots att alla vet att virus inte tar hänsyn till politiska beslut byggda på önsketänkande.

Även om det i utbildningssystemet inte handlar om liv eller död är läget det samma där som i vården. Lärarna kämpar för att eleverna och studenterna faktiskt ska lära sig något, samtidigt som förutsättningarna att göra ett bra jobb försämras för varje år som går, utan att någon låtsas om det. Och det är där liksom i vården inte de budgetansvariga som granskas kritiskt och ställs till svars när resultaten inte lever upp till förväntningarna, utan lärarna, vilka försatts i en lika hopplös situation som läkarna och sjuksköterskorna. 

Sensmoral: Det finns en gigantisk elefant i rummet och först när accepterar det och börjar tala om den kan vi hoppas på att läget förbättras i vårt land, men så länge vi inte accepterar faktum, att människor som försätts i hopplösa situationer inte kan göra ett bra jobb, kommer problemen bara att bli värre och värre ju längre vi väntar.

Skolan, Posten och ett samhälle i upplösning

Vad vinner skattebetalarna och på vilket sätt blir samhället mer hållbart av privatiseringen av vinster och kollektiviseringen av förluster? Möjligen kan det kännas bra för ett ögonblick att sätta dit sossarna, men är det verkligen värt priset vi alla får betala? När vanliga medborgare köper näringslivets retorik och övertar riskkapitalisternas syn på samhället leder det till ett självförakt, för det man spottar på och föraktar är ju sig själv och det man är beroende av. Dessutom bygger tankemodellen på att samhällen fungerar på samma sätt som ett företag, vilket är en villfarelse som banade väg för Trump, som visat vad det innebär att leda ett samhälle på samma sätt som man leder ett företag. 

Samhällen är till för alla, inte bara aktieägarna. Medborgare är inte kunder och själva syftet med samhället är inte att gå med vinst, utan att ge alla människor trygghet och tillhandahålla service samt möjlighet att förverkliga sina drömmar och få användning för sina kompetenser. Samhället är alla vi tillsammans. Företag kan bli framgångsrika och genom att konkurrera med andra företag tvingas företagare vara uppmärksamma och ständigt bevaka sin organisation och de anställdas prestationer. Den logiken fungerar utmärkt och man producerar varor och i viss mån även tjänster, men skola och vård är något helt annat.

Titta på elmarknaden. När staten hade monopol betalade alla samma pris, och när man skapade en marknad steg å ena sidan det genomsnittliga priset och å andra trakasseras vi av aggressiva försäljare som vill få oss att sänka våra kostnader genom att byta elleverantör. På vilket sätt blev livet och tillvaron bättre av det?

Innan posten utsattes för konkurrens, vilket den gjordes för att konkurrens alltid leder till bättre kvalitet, levererades alla (eller 99, 9 procent) brev dagen efter, oavsett var i landet man bodde. Posten är allas och uppdraget är att leverera post till alla, medan Citymails uppdrag är ett generera vinst till ägarna -- därför delar man bara ut lönsamma försändelser. Postens möjlighet att behålla den höga kvalitet man kunde när man delade ut både lönsamma och olönsamma försändelser tillintetgjordes av konkurrensen, vilket gör att kvaliteten försämrades. Det är dock inte postens fel, för posten kan inte väja vilka försändelser man ska dela ut, det kan bara privata aktörer.

Den Svenska skolan var en gång ansedd som en av världens bästa. Sedan konkurrensutsattes den och privata aktörer gavs möjlighet att göra vinst, och vinsten ökar givetvis om man slipper leva upp till kraven som ställs på den kommunala skolan, och kan man dessutom hålla sig med företagshemligheter blir det ännu enklare att generera vinst i verksamheten. Privata företag är mer effektiva sägs det, och det stämmer. Fast när det gäller skolan som bekostas av skattebetalarna gör det ju ingen skillnad för kostanden är den samma, vilket betyder att vi antingen betalar mer än vi borde, alternativt att vi skulle kunna satsa mer på elevernas skolgång. 

När SJ hade monopol på tågtrafik och dessutom ansvarade för underhållet av järnvägarna fungerade kanske inte allt perfekt, men det blev knappast bättre när privata aktörer bjöds in och underhållet skulle utföras enligt marknadsmässiga principer, som i praktiken handlar om att betala så lite som möjligt och göra allt man kan för att mörka problem och skylla på andra. Nedrivna kontaktledningar, rälsbrott och växlar som inte fungerar är vardag när underhållet ses som en kostnad snarare än en investering.

Privata aktörer plockar russinen ur kakan och gör vinst, som placeras utom räckhåll från skattebetalarna och allmänna verksamheter tvingas upprätthålla en service som “ingen” vill betala för. Och sen kritiseras den kommunala skolan, Post Nord och banverket för problemen som oundvikligen uppstår där eftersom det allmänna inte kan agera som privata aktörer, vilka cyniskt nog lyfts fram som föredömen trots att de inte konkurrerar på lika villkor. 

Vad gör detta sätt att tänka och agera med synen på kunskap, kan man undra? Trump har agerat på samma sätt som president som han gjort som företagsledare, och har på fyra år drivit USA till randen av konkurs, både ekonomiskt och intellektuellt. Genom att ljuga och misstänkliggöra alla som står på kunskapens sida har han splittrat landet och gjort de rikaste ännu rikare på resten av befolkningens bekostnad. Där är vi inte i Sverige, inte ännu i alla fall, men även hör finns partier som vill att vi ska känna mer än tänka och analysera.

Så bygger man inte ett samhälle!

Valfrihet leder oundvikligen till kontroll

Ett samhälle måste ha någon form av struktur för att fortsätta vara ett samhälle, och det finns en gräns för hur mycket frihet strukturer kan härbärgera innan de löses upp och försvinner. Kontrollen som växer fram är inte resultatet av någons illvilja utan en konsekvens av helheten, av summan av allt som tänks, görs och händer i samhället. Den dominerande tanken i dagens politisk retorik och förslagen som läggs är (val)frihet, men hur fria är människorna i dagens samhälle egentligen, och vad är det för samhälle som skapats? Dessa frågor är själva motivet för mellanrummens filosofi, och för att kunna bringa reda i och skapa förståelse för den typen av frågor krävs tid för reflektion och eftertanke, analys och förmåga att ställa sig lite vid sidan av både sig själv och kulturen man lever i, vilket blir svårt när jakten på effektivitet ständigt drivs mot sin gräns. Allt fler är idag allt mer upptagna av att välja och vraka i utbudet av varor och tjänster. Systemet är riggat för att individerna ska kunna optimera sina egna chanser att nå personlig framgång, det är löftet och drömmen som kontrollsamhället bygger på. Paradoxalt nog håller friheten att välja på att bli ett tvång. Ökande valfrihet leder enligt systemets inneboende logik till ökad kontroll, för någon verklig frihet finns inte när allt bjuds ut på en marknad med mördande konkurrens. När allt inte bara kan väljas utan måste väljas tvingas alla bevaka sina intressen överallt och hela tiden. Vilket mervärde i livet ger det att välja telefonabonnemang, elavtal eller bank? I relation till att lägga den tiden på att läsa skönlitteratur, ta en promenad i skogen eller samtala om något viktigt med en vän. Det tål att funderas över, men idag finns sällan tid för det. Hur stor är friheten i valfrihetssamhället egentligen? Deleuze ställde den frågan redan 1990 i artikeln ”Postskriptum om kontrollsamhällena” där han reflekterar över likheter och skillnader mellan Foucaults disciplinsamhälle och den valfrihetskultur som då fortfarande låg i sin linda men som idag blommat ut som spridit sig över hela världen.

Det som skiljer disciplinsamhället från kontrollsamhället är att disciplineringen aldrig var total, även om den strävade efter att vara det. Systemet läckte som ett såll, för det fanns alltid möjlighet att agera under radarn, så att säga. Maktens öga såg inte allt och i skuggan av övervakningen fanns alltid ett visst mått av frihet. En fysiskt handgriplig övervakning av kroppar kan aldrig bli total, i alla fall inte så länge övervakningen sker visuellt och med analoga medel. Metoderna och verktygen för disciplinering måste hela tiden anpassa sig och följa efter människorna och ligger därför ständigt minst ett steg efter. Om disciplineringen däremot digitaliseras, ekonomiseras och internaliseras, om människorna själva bejakar och driver på för att öka kontrollen kommer saken i ett helt annat läge. Kontrollsamhället är ett konsumtions- och valfrihetssamhälle där alla med liv och lust engagerar sig i disciplineringen. Dagens företag är organiserade på ett helt annat sätt än fabrikerna som Foucault analyserade. Anställda är idag sällan fastlåsta vid maskiner men avkrävs ofta lojalitet med företagets idé och varumärke ända in i märgen och även på fritiden. Digitaliseringen gör allt fler allt mer nåbara. Räckvidden på dagens kontroll är långt större än verkan av dåtidens disciplinering, för den har flyttat in i kropparna, anammats av individerna och internaliserats i kulturen. Idag är arbetet en livsstil och identitetsmarkör som gör att även tanken kontrolleras. Fast det är inte någon som kontrollerar, kontrollen är en konsekvens av samhället och finns inbyggd i helheten. Det är vi som kontrollerar varandra och oss själva och driver på utvecklingen mot allt mer territorialisering. Individuell lönesättning ger sken av valfrihet, liksom prestationsbaserade bonussystem, och staten är del av samma logik. Jobbskatteavdraget sägs premiera arbete framför bidrag, men blir i själva verket ett slags internaliserad kontroll eftersom ansvaret för den egna tryggheten blir individuell. Pensionssystemet bygger på individens egen förmåga att placera rätt på börsen. Misslyckas man är det upp till en själv. Överallt tävlas det. Inte bara företag konkurrerar, det gör även länder, kommuner och människor. Accepterar man tankefiguren blir strukturella problem personliga. Valfriheten gör att alla hela tiden måste kämpa mer för att inte halka efter i konkurrensen, vilket gör att samhällsklimatet hårdnar och rädslan och osäkerheten ökar. Ingen kan bli en vinnare i detta system. Inte ens vinnarna, det vill säga det hastigt krympande antalet individer som förfogar över hälften av jordens samlade tillgångar, eftersom rikedomen uppnåtts till priset av att man fjärmat sig från resten av mänskligheten och därför blir ensam och isolerad. Alla tvingas på det här sättet och enligt den logiken se till sig själva för att bevaka sina egna intressen. I valfrihetens namn ökar kontrollen (som via digitaliseringen tar sig innanför huden och in i hjärnan), minskar friheten samtidigt som samhället territorialiseras. När Deleuze skrev artikeln befarade han att skolorna skulle överlämnas till företagen, men idag har processen drivits ett steg längre. Skolorna har förvandlats till eller drivs i alla fall som företag. Utbildning styrs idag följaktligen av ägarnas begär efter vinst istället för av samhällets behov av kunskap. Betraktat på detta sätt, med lite distans till och med insikt om att Deleuze text skrevs för många år sedan, är det skrämmande att utvecklingen tillåtits gå så långt. Lika skrämmande är det att vi kollektivt drivit på och gått utvecklingen till mötes genom att bejaka valfriheten som ett slags befrielse. Från vad? För inte var människor i gemen och till vardags olyckligare förr? Det skulle bli så mycket bättre, på arbetsmarknaden, i skolan och samhället utgifterna skulle sänkas och inkomsterna skulle öka, i alla verksamheter och för alla. Det framstår allt mer som att vi kollektivt lurat oss själva att gå på ett klassiskt försäljartrick, trots att det aldrig funnits någon försäljare. Territorialisering fungerar på det sättet och det är därför den är så viktig att uppmärksamma och bryta upp. Längtan efter frihet och rikedom som driver territorialiseringen gör att allt fler medmänniskor förvandlas till potentiella hot när allt och alla jämförs med varandra och kravet på prestation ständigt ökar eftersom kundernas jakt på låga priser förr eller senare leder till lägre löner för anställda.

I kontrollsamhället kan ingen någonsin slå sig till ro, alla måste hela tiden bevaka sina positioner i förhållande till alla andra. Som docent slås jag allt oftare av att jag aldrig blir färdig. Jag blir befordrad, men jag är minst lika kontrollerad nu som när jag var doktorand eller doktor. Och kollegorna som är professorer kontrolleras också, kanske till och med ännu mer än jag. Utbildning ger varken makt eller frihet, den leder till att man tvingas underkasta sig mer kontroll. Högre utbildning söker man sig inte till för att lära sig eller utveckla kunskap utan för att få ett jobb. En examen är inträdesbiljetten till arbetslivets tävlingsarena där det gäller att vara bäst, snabbast och lyckas producera mest. Och ingen blir någonsin färdig eftersom samhället förändras allt snabbare när konkurrensen hårdnar. Deleuze skriver om kontrollsamhällenas eviga förhalning som är en träffande beskrivning på vad vi utsätter oss själva för idag. Eftersom det alltid finns någon eller något som är bättre och som man med lite ytterligare ansträngning kan pressa sig för att uppnå eller ta sig förbi kommer utvecklingen oundvikligen att drivas till sin spets. Valfrihet är en eufemism, och när den lanseras i och får genomslag på skolmarknaden har skiten träffat fläcken, som man säger i USA. När kunskap blir en fråga om makt och valfrihet blir lärande en förhandling och verkligt vetande snarast en belastning. För vem behöver kunskap när man har inflytande och kan kontrollera utbudet av tillgängliga, relevanta fakta? Eftertanke leder i kontrollsamhället till tappad tid och minskad effektivitet, vilket riskerar att man halkar efter i konkurrensen. I disciplinsamhället kunde man tvinga elever och studenter att följa regler, men i kontrollsamhällets marknads- och valfrihetslogik är elever och studenter kunder som investerar tid och resurser och kräver avkastning på insatt kapital. Betyg och examen blir därför produkter som får sitt värde på marknaden, vilket oundvikligen leder till inflation som gör att både kunskapens värde och dess kvalitet minskar. Försök till disciplinering som andra utsätter en för går alltid att utveckla strategier för att värja sig mot. Det finns hela tiden ett utrymme kvar, som inte är någons och som ingen kan kontrollera, mellan disciplineringen och den som disciplineras. För disciplin är en extern kraft som handlar om kroppar, om makt som utövas mot kroppen. Kontrollen tar sig innanför huden på ett helt annat sätt än disciplineringen och den verkar i alla riktningar. De som styr och kontrollerar är själva i lika hög grad kontrollerade. Alla kontrolleras i kontrollsamhället. Ingen kommer undan.

Tankarna som Deleuze satte på pränt 1990 var inte science fiction eftersom förändringsrörelsen påbörjats, och idag är det inte bara verklighet utan vardag. Skiftet mellan disciplinsamhället och kontrollsamhället smög sig på en reform och ett beslut i taget. Territorialiseringen ökar när ny teknik utvecklas och okritiskt välkomnas eftersom den säljs in med löften om bättre kvalitet och större effektivitet. Fast för varje problem som tekniken löser uppstår nya problem, vilket gör att efterfrågan på system, kontroll och styrning hela tiden ökar. Dilemmat är att kontrollen inte uppfattas som kontroll, utan som frihet. Stannar man upp och tänker efter blir jämförelsen mellan hur det var och hur det är en skrämmande påminnelse om hur nära vi är det George Orwell skrev om i sin bok 1984, där kontroll lanserades som frihet. Överallt införs nya system som sägs vara effektivare och göra vardagen enklare, och det stämmer i varje enskilt fall men eftersom systemen blir fler och fler och omfattar fler och fler aspekter av tillvaron blir kontrollen allt mer allomfattande. Systemens utlovade frihet får vi ”betala” för med ökad kontroll. Ju mer som avregleras och ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrolleras man eftersom allt mer av ansvaret som tidigare låg på samhället idag lämpats över på individen som tvingas lägga allt mer av sin tid och rikta allt mer av sin uppmärksamhet åt att välja. Nu är vi där vi är, och har att förhålla oss till konsekvenserna av tidigare beslut och handlingar. Det faktum att mycket av det som Deleuze hintar om i sin text om kontrollsamhällena faktiskt införts visar på betydelsen av vaksamhet och värdet av marginaler och tid för eftertanke, och visar att allt och alla hänger ihop i kraft av att vara del av samma kulturella tillblivelseprocess. Framförallt visar det att kontrollen, lika lite som fascismen, går att kontrollera. Det går däremot att hantera utmaningarna och skapa förutsättningar som förhindrar en utveckling som pekar i den riktningen. Det är vad filosofin om mellanrummen handlar om och verktygen kan användas till. Lär man sig se och förstå kontrollsamhällets konsekvenser kan man lära sig hantera dess effekter, men det man är mitt uppe i blir svårt att se och förhålla sig objektivt till. Förstår man bara det, inser man hur lite man vet och hur lite man kan veta, är halva utmaningen avklarad. Sedan återstå det arbete, mödosamt och enträget arbete som måste utföras gemensamt. Och det enda man kan vara säker på är att nästa system som införs också kommer att ge upphov till konsekvenser. Ett totalt stopp för alla former av kontroll och disciplinering är ingen lösning, här liksom i fråga om så mycket annat är det balans man måste sträva mot och kämpa för att upprätthålla för att samhället ska bli långsiktigt hållbart.

Innan samhället digitaliserades och ekonomiserades sågs mellanrum som självklara, oundvikliga inslag i tillvaron, inte som uppmaningar att göra något eller en möjlighet att tjäna tid och pengar. Det väntades som den självklaraste sak i världen och marginalerna fanns inbyggda i systemet och gjorde det robust. Därför gick allt långsammare, men med en helt annan driftsäkerhet. Idag går det snabbt och så länge som inget går fel fungerar allt enigt planen. Men ju snabbare hjulen rullar på, desto mer sårbart blir systemet och kostnaden för att uppnå driftsäkerhet ökar. Jakten på kontroll är ett sätt att skydda sig mot riskerna som minskade marginaler ger upphov till, men om man intecknar framtida vinster handlar det inte längre om vinster utan om det nya normala. Det ser ut som en vinst, men när mellanrummen kringskärs krymper tiden för återhämtning, möjligheten att tänka och konsolidera kvaliteten i arbetet. Organiseringen av samhället bygger på att alla är friska, men eftersom mer ska göras på kortare tid tvingas fler att jobba mer och sova mindre, vilket leder till att risken för ohälsa ökar och det leder till mer stress och större rädsla och osäkerhet. Jakten på tidsvinster och effektivisering är på det här sättet ett nollsummespel, alternativt en jakt mot botten. New Public Management är en hänsynslös och rationell produktionsideologi och i en värld där kunskapen inte försvaras, respekteras och anses har ett egenvärde uppstår ett växande glapp mellan nyckeltalen som pekar uppåt samtidigt som vetandet utarmas.

Var-och-en-sin-lyckas-smed-politiken

Vart är vi och vårt samhälle på väg, undrar jag allt oftare. Hur hamnade vi i ett läge där arbetsrätten inte längre ses som något önskvärt och positivt, något att vara stolt över? Är det månne ett uttryck för tanken om att "det händer inte mig", eller handlar det bara om okunskap, eller ännu värre om ointresse? Vad får människor att rösta på politiker som lovar sänkt skatt samtidigt som man säljer ut skolan och vården och är beredda att offra tryggheten på arbetsmarknaden, en trygghet som de flesta andra tryggheter för de allra flesta utgår från? Jag förstår att företagare ser om sina hus och bevakar sina intressen och jagar kostnader, och jag inser också att om det inte går ihop sig går företaget under, vilket i förlängningen också drabbar de anställda. Det är naturligtvis tråkigt för grundaren och ägarna, men det handlar trots allt om ett företag som ingen tvingat företagaren att starta eller driva. Tveklöst behöver vi företag, men inte till VARJE PRIS SOM HELST. 

Detta inlägg handlar inte om att kritisera företagare som är viktiga aktörer i ett hållbart samhälle. Det behövs självklart en företagsvänlig poltik som skapar möjlighet för fler att starta och driva företag; men företag vars affärsidé inte håller eller inkompetenta företagare måste enligt marknadens lagar gå under. Det är en risk att starta företag och det ska givetvis löna sig, men belöningen ska inte subventioneras av skattebetalarna utan av kunderna som gör affärer med företaget. Att sänka bidragsnivåerna, försämra sjukpenningen eller ta bort anställningstryggheten gör samhället som helhet ännu mera otryggt än det redan är. Och att sänka arbetsgivarnas kostnader för att anställa personal kommer INTE att leda till fler jobb, bara till ökade vinster för ägarna och pressade priser för kunderna, vilket går ut över de som redan går på knäna för att få behålla sin anställning. Den väg vi slagit in på leder till att jakten mot botten intensifieras. Kan man som företagare inte betala anständiga löner ska man inte driva företag, och ser man anställdas behov av trygghet som ett problem behöver man stanna upp och reflektera över vilken människosyn man har och vilket samhälle man vill leva i. Ett anständig och humant samhälle kräver anständiga anställningsvillkor och trygghetssystem som fungerar. Och det kostar pengar.

Jag tycker mig se ett mönster. Skolan har tagits över av privata ägare som plockar skattebetalarnas pengar ur utbildningssystemet, och det satsas på entreprenöriell pedagogik som lockar och gynnar barn från välbeställda familjer, vilka belönas med höga betyg och garanteras därmed plats på attraktiva utbildningar som leder till attraktiva och välbetalda arbeten. Det är inte förvånande att dagens unga drömmer om att bli influencers med en egen YouTube-kanal där cashen rullar in. De vill inte binda upp sig, de vill ta ledigt när de önskar för att bara chilla eller resa jorden runt och ser därför inget värde i en trygg anställning som gör att de kan ta lån och köpa en anständig bostad där det kan bygga sig ett hållbart liv och en dräglig tillvaro för sig och sina barn. De har curlats av sina föräldrar och marinerats i en kultur som fått dem att känna sig som vinnare som inte behöver bry sig om sådana saker som alla människor i alla tider har varit tvungna att bry sig om. De har fått för sig att man kan leva för dagen hela livet och ser inga som helst problem med den växande gig-ekonomin som gör alla till företagare och därmed konkurrenter på en hänsynslös marknad som fungerar som ett gigantiskt chicken-race. De kan ha den här inställningen eftersom de är övertygade om att de är och alltid kommer att vara vinnare, och de har fått lära sig att den som inte lyckas är lat, okunnig eller problematisk. Och de som inte känner sig som vinnare röstar på främlingsfientliga partier som skyller alla problem på invandrarna. Däremellan finns en krympande skara människor i olika åldrar som ser problemen, förstår sambanden; men som ropar i öknen.

Det samhälle som växer fram är varken ett kunskapssamhälle eller ett välfärdssamhälle utan ett allt mer renodlat marknadssamhälle där synen på arbetskraft som en vara drivits till sin spets, där skatt ses som stöld eller i alla fall som en kostnad som ska undvikas till varje pris. "Så här mycket betalar du i skatt", säger konsulterna som lobbar för marknadsliberalismen; de vill att anställda ska lockas av möjligheten att höja sin lön utan att förhandla med arbetsgivaren, att de ska tänka mer på sig själva än på samhället som vi alla bygger tillsammans. "Hur mycket av priset som jag som kund betalar går till ägarnas vinst, och tycker jag det är rimligt"; är en annan fråga man skulle kunna ställa. På vilket sätt blir mina barns skolgång bättre om min skolpeng går till ägarna av skolan istället för till lärarnas löner och arbetsvillkor? Hur kan vården bli både billigare och bättre av att skattebetalarnas investeringar i verksamheten hamnar i privata ägares fickor stället för hos sjuksköterskorna som sliter i sitt anletets svett för att vi ska bli omhändertagna och botade om (och gud förbjude när) vi blir sjuka? Vad får skattebetalarna för pengarna som läggs på stafettläkare som sjukvården hyr in av privata företag för att täcka behoven som uppstått på grund nedskärningar som tvingats fram av politiker som lockat väljare med sänkt skatt? Det finns så många frågor, men ingen av dem kan besvaras med sänkt skatt eller att det är invandrarnas fel; ändå är det den förklaringen som allt fler väljer att tro på.

Det blir allt tydligare att vi lever i ett samhälle som fungerar som ett billigt all-inclusive-hotell som lovar lyx till lägsta möjliga pris i den färgglada broschyren, men som lämnar sina gäster i sticket när de väl dyker upp på anläggningen och inser att det överfyllda hotellet serverar hembränd sprit och enahanda mat, att sängarna är slita, ljudisoleringen dålig och poolen fylld av skräp och skrikande ungar. Hur långt ska det drivas innan majoriteten inser att det inte finns några gratis luncher, att man alltid får vad man betalar för och inser att tänker man inte efter före får man stå sitt kast. Om problemen som politiken genererar bara drabbade de som röstar på populisterna som är köpta av näringslivet eller drivs av främlingsfientlighet vore det kanske helt i sin ordning, de har ju trots allt ingen annan att skylla på. Men så fungerar inget SAMHÄLLE. Demokratin är vår att förvalta tillsammans och vi får alla betala priset för dumheten, egoismen och kortsyntheten. Tror du att du är din egen lyckas smed tror du förmodligen också att du är bättre än genomsnittet, men tänk då på att det tror en förkrossande majoritet av befolkningen och att risken därför är överhängande att det är du som får gå först när arbetsgivaren anser att du blivit för gammal, tycker du är besvärlig när du inte vill jobba över varje dag, önskar semester mitt i sommaren eller klagar på undermålig skyddsutrustning eller omänskliga krav på prestation. Tänk också på att de som underblåser denna övertygelse och vill få dig att rösta på en politik som gynnar dem och deras ekonomiska intressen gör det med stöd i familjeförmögenheter, de har redan sitt på det torra och kan köpa sig vård, utbildning, trygghet och förtur i alla köer. Vill du verkligen vara deras nyttiga idiot?

Kom inte sen och säg att jag inte varnade dig!