Högt ställda mål, och ambitioner

Mina ambitioner för innevarande år är högt ställda. Tre bokmanus och en artikel ska förfärdigas, vid sidan av mitt ordinarie arbete. En bok har jag kontrakt på, så den kommer att ges ut (det är en lärobok om metod); de andra två skriver jag på vinst och förlust. Därutöver väntar jag på besked från ett bokförlag om en bokidé, som jag hoppas få antagen, och tanken är dessutom att jag ska påbörja ytterligare en bok och inleda en ny vända med boken om mellanrummen. Efter refuseringen här för drygt ett år sedan har jag insett att manuset kräver mer av mig än jag tidigare trodde. Projektet är större än jag kunde drömma om, har jag så sakteliga kommit till insikt om. Mellanrumsboken är mitt livsverk, oavsett om den kommer att ges ut eller inte. Nu kanske någon tror att jag skriver detta för att skryta, men det är inte min tanke. Detta är lika lite som någon annan av posterna på Flyktlinjer en informationstext. Tanken med inlägget är att reflektera över skillnaden mellan mål och ambitioner.

Skrivandet och möjligheten att få utlopp för min kreativitet i skapandet med hjälp av ord ger mitt liv mening, därför ser jag inte böckerna som något mål. Även om alla skrivdagar inte är fyllda av energi och trots att jag bara glimtvis kan njuta av flow vill jag vara i processen. Höga ambitioner inspirerar, men det är helt avgörande att dessa inte blir till mål för då känner jag mig instängd. Jag tycker om att se fram emot och planera för nya projekt, men aktar mig för att lova något innan jag kommit så pass långt i arbetet att jag vet att arbetet inte blir en börda. Att sätta en deadline är inspirerande, men bara om jag kommit en bit på väg och har en god bild av vad det är jag vill. Att få uppdrag slängda på mig, saker som bara ska göras, särskilt om arbetet ska utföras enligt en manual, är förödande för mig. Särskilt svårt har jag för arbetet med kursplaner vars deadline ibland kan vara ett halvår innan kursen ges. Under arbetet med den typen av texter finns inget utrymme för kreativitet, de ska skrivas enligt en mall. Jag tycker om att skapa kurser och undervisning är inspirerande, men jag vill vara närvarande i nuet, inte tvinga fram en mall som sedan inte går att ändra i mötet med studenterna. Sådant arbete är själsdödande och tröttande, medan fritt skapande ger mig energi. Därför är högst ställda mål betungande, medan höga ambitioner inspirerar och ger kraft och uthållighet.

Genom åren har jag tänkt en hel del på detta, inte bara i mitt eget skrivande. Samtidskulturen går att förstå med hjälp av samma tankefigur, vilket är vad jag ser detta resonemang som. Idag förväntas man inte bara sätta upp högt ställda mål, man måste också nå dem, till varje pris. Måluppfyllelse är allt som räknas och den som lovar mest får högst anseende medan övriga betraktas som losers. Det gäller både individer och organisationer och inte minst i politiken. Processer kontrolleras och kvalitet målsäkras idag, vilket riktar fokus mot framtiden, bort från det som är här och nu. Vi får ett samhälle där allt fler blir allt mer stressade eftersom deras mål alltid riskerar att toppas av någon annan vars mål är högre, vilket gör att allt färre når målen. Och även om målet nås måste fokus omgående riktas mot nya och ännu högre mål. Paradoxalt nog leder dagens målfixering till att allt färre mål nås.

Höga ambitioner är något annat. Släpper man tanken på målet och dess uppfyllelse blir man mer närvarande och man kan vila i vetskapen om att man får vara kvar i processen även framöver. Målet med livet är vägen framåt, uppåt, utåt. Livet handlar om att leva här och nu, inte om att jaga efter mål, särskilt inte mål som någon annan satt upp. Höga ambitioner leder inte till stress eftersom inga löften om leveras ges, och eftersom man hela tiden skapar innehåll resulterar skrivandet i texter som går att blicka tillbaka på, vilket inspirerar till fortsatt arbete och höjda ambitioner.

Jag tänker samma som lärare och skiljer mellan krav och förväntningar. Tyvärr förstår dagens studenter inte skillnaden. När jag visar att jag förväntar mig storverk klagar de och tycker jag är orättvis, trots att jag är tydlig med att jag finns där som stöd, hjälp och inspiration. I kursvärderingarna skriver man att kraven är för höga, utan att ställa dem i relation till tiden de förväntas lägga ner på studierna (som i normalfallet är heltid, alltså 40 timmar i veckan). Vad som är hönan och ägget är naturligtvis svårt att säga, men min kvalificerade gissning är att målfixeringen har med saken att göra. Och den har i sin tur med synen på kvalitet i den akademiska världen att göra, vilket en av böckerna jag arbetar med handlar om. Planen är att det manuset ska skickas till förlaget om typ en vecka. Jag har skrivit ut det och ska läsa igenom det en sista gång. Mina förväntningar är högst ställda, men jag har blivit refuserad förr så det är inte hela världen. Det är som sagt skrivandet jag lever för, inte publiceringarna, även om det naturligtvis alltid är ambitionen.

Av hänsyn till ekonomin ...

Det spelar ingen roll hur elaborerade kvalitets- och kontrollsystem som skapas och implementeras, vi får ändå aldrig det vi önskar oss -- vi får alltid vad vi förtjänar. Oavsett hur många som förnekar detta och väljer att utgå från hur det känns, inte vad vi vet, är och förblir det ett faktum. Det gäller på livets alla områden, men när tanken äter sig in i och tar över kulturen i skolan och den akademiska världen legitimeras villfarelsen och därifrån stupar det brant utför. 

Tid är det enda vi människor har, så när vi köper föreställningen att tid är pengar och anpassar oss efter ekonomins logik säljer vi våra själar till djävulen. Ekonomin tar nämligen inga andra hänsyn än sin egen tillväxt. Utan tvekan är ekonomi en kraft med enorm potential, men om priset vi får betala för att ta del av dess positiva effekter är att vi människor tvingas offra både kunskapen, vår hälsa och förutsättningarna för liv på jorden, måste vi ställa oss frågan om det är värt det.

Utan distans till samtidens larmande förändringsflöde som bara blir snabbare och snabbare, går det inte att bygga upp förståelse för den här typen av problem. För att kunna åstadkomma förändring måste det kollektiva tunnelseendet brytas. Idag lever vi, på grund av att allt förändras så snabbt, i ett evigt nu vilket gör att både historien och framtiden, av skrupelfria människor, kan anpassas efter hur det känns idag. När alla är alldeles för upptagna med att få ihop livspusslet här och nu kan den som är säker och karismatisk förföra massorna, vilket förvärrar problemen. Och eftersom dessa skylls på andra och människor som låtit sig förföras har svårt att erkänna detta, kan problemen fortsätta, samtidigt som det införs nya och ännu mer utvecklade kvalitets- och kontrollsystem som sägs kunna komma tillrätta med våra självförvållade problem, vilket gör att kritiken kan avfärdas.

Förr eller senare tvingas mönstret brytas. Det omöjliga är nämligen just omöjligt, även om det finns karismatiska konsulter som vill få oss att se alla orimliga mål som utmaningar, och som försöker få oss att skylla på oss själva eller någon annan om det inte blir som vi önskar. Jag tänker oftare och oftare på de där gråa männen som dyker upp i Momos värld i Michel Endes klassiska bok. Plötsligt fanns de bara där, och övertygade alla att det var en god idé att "spara" tid, vilket är omöjligt eftersom dygnet bara har 24 timmar och livet är så långt det är. Tiden är som ljushastigheten, en naturlag som människornas vilja inte rår på. I vår värld fungerar pengar och ”sparande” i det offentligas utgifter på samma sätt. Vi skär idag ner på allt, i jakt på tillväxt och vinst. Det är sant att en hel del går att effektivisera, men kunskap, kultur och mellanmänsklig omsorg är något annat än tillverkning av bilar längs ett löpande band. Därför offras människors liv och hälsa på ekonomins altare i en yrande dans runt en guldkalv.

Idag tas mer hänsyn till ekonomin än till människorna, därför finns ingen tid för bildning och ingen förståelse för betydelsen av att avläsa. Forskare producerar ständigt nya artiklar som sägs innehålla sanningen, vilket gör att snart sagt vilka beslut som helst kan finna stöd i någon studies resultat. Trots att vi vet att kunskap bara fungerar om den har en relation till verkligheten har få idag tid att stanna upp för att granska forskningen kritiskt. Är resultaten bara publicerade i en peer-reviewad, internationell journal anses det som står där vara sanningen. På det här sättet håller vetenskapen på att sluta sig inom en självrefererande bubbla och den akademiska världen upphör att vara en kunskapssökande institution och börjar istället producera sanningen, enligt regler och produktionsmål som bestäms av de politiker som är bäst på att förföra folket med sina löften.

Visst extrapolerar jag och överdriver, men ibland är det enda sättet att få syn på kulturen och samtidens förändringstendenser. Jag vill skaka om, inte för att få andra att lyssna på mig istället för konsulterna som erbjuder lösningarna på dagens problem som i själva verket är problemet, utan för att jag tror på människans förmåga till kritiskt tänkande och bildningens kraft. Jag skriver som jag gör för att likt det lilla barnet i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder utropa: Han är ju naken!

Tid är som sagt det enda vi har, och tid är liv, inte pengar. Det är människorna, djuren och naturen vi behöver ta hänsyn till om vi vill fortsätta leva, inte ekonomin. För ekonomin tar inga hänsyn, den har ingen moral och den går heller inte att leva på. Det är inte känslan som räknas!

Det relativa betygssystemet var inte bästa, det var det minst dåliga

För några veckor sedan skrev jag en bloggpost om innebörden i begreppet veta. Den frågan blir allt viktigare för mig för varje år som går och ju mer jag läser och skriver. Och anledningen till det är att jag allt tydligare kommer till insikt om hur komplex kunskapsfrågan är. Den allmänna uppfattningen rörande kunskap är att det handlar om en mängd vetande och växer med tiden, och i någon mening stämmer det -- jag vet definitivt mer idag än när jag började studera -- men det viktigaste jag lärt mig är att kunskap inte är en linjär, kumulativ process. Även om hela utbildningssystemet och stora delar av forskningen bygger på tanken att kunskap är ett slags produkt inser jag allt mer hur problematiskt den epistemologiska utgångspunkten faktiskt är. 

Lärande handlar inte som många tror om att plugga in så mycket fakta som möjligt även om det naturligtvis handlar om det också -- utan att läsa, lyssna och tänka går det inte att lära. Kunskapsutveckling handlar dock, i alla fall när man kommer till universitetet, allt mer om att avlära och om att utveckla förmågan att tänka kritiskt och analytiskt kring det som presenteras som kunskap. När samhället och kulturen förändras, och det sker hela tiden och dessutom allt snabbare för varje år som går, måste kunskapen hänga med. Därför går det inte att slå sig till ro med något man lärt sig. Även kunskaper som man slitit för att skaffa sig måste överges om eller snarare när de inte längre stämmer överens med verkligheten som kunskapen handlar om. Även om man brukar säga att viljan kan försätta berg är det överallt och alltid verkligheten som gäller, inte vad vi människor anser oss veta.

Problemet är att människan inte är mer än människa, med allt vad det innebär. Vi är en skapelse av evolutionen och den har gjort oss lata, och vår perception och hela vår konstitution är inställd på fysisk överlevnad. Vi är sociala för att det har gynnat mänskligheten, med det gör samtidigt att vi lätt blir förförda av karismatiska individer som säger sig veta hur det är och erbjuder lösningar på våra problem. Vi har även en fallenhet att söka efter syndabockar om något går fel eller det inte blir som planerat. Det är djupt mänskligt och en aspekt av verkligheten som alla som vill veta måste förstå och förhålla sig till. Problemet är att vi mer eller mindre medvetet bortser från dessa helt grundläggande förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Synen på kvalitet i hela utbildningssystemet bygger på idéer hämtade från tillverkningsindustrin, och lärande ses som en linjär produktion av mätbara artefakter. Därför har det vuxit fram en parallell pappersvärd där progressionen följer en rak linje, trots att det bara är en lek med ord. Och även om betygsinflationen rusar anses betygen verkligare än elevernas och studenternas verkliga vetande, eftersom betyg går att producera, jämföra och konkurrera om. Kunskap är dock något helt annat, men för att förstå vad kunskap är och varför bildning är så viktigt krävs det mer tid än vi anser oss ha tillgång till. Tid, har vi nämligen kommit överens om, är pengar och pengar får man inte slösa med. Det är kulturen som "talar", det är våra grundläggande antaganden som får oss att dra dessa slutsatser.

Sanningen är att det inte finns någon standardiserad metod för att mäta kunskap. Lärare kan följaktligen inte på något objektivt sätt bedöma vad elever och studenter faktiskt kan. Och ingen kan heller kontrollera bedömningens verkliga bärighet. Hela tanken på betyg bygger därför på önsketänkande. Enda sättet att visa vad man kan är att omsätta kunskapen i handling. Det går inte att fejka praktiska kompetenser. Med teoretiska kunskaper är det lite annorlunda, men genom att göra som jag gör här, alltså sätta ord på tankarna man har och försöka förklara för andra vad man anser sig veta och argumentera för kunskapernas relevans och giltighet visar man i någon mening vad man kan. Och genom att andra läser och kommenterar, alltså sätter sina kunskaper i relation till mina kan båda utvecklas; i alla fall så länge utbytet inte urartar till en debatt där man söker förgöra varandra.

Vi vet att nuvarande betygssystem (som påstås mäta elevernas faktiska kunskaper) leder till glädjebetyg, och vi vet också att det relativa system vi hade innan ledde till att det svenska utbildningssystemet fungerade som alla utbildningssystem är tänkt att fungera. Kunskapen stod i centrum på ett helt annat sätt i den skola jag fostrades i, av den enkla anledningen att lärarna inte behövde dokumentera allt som gjordes. Deras uppgift var att locka oss elever att lyssna, läsa och lära, och sedan fördelades betygen (väldigt förenklat) enligt normafördelningskurvan. Det relativa betygssystemet var liksom demokratin inte det bästa betygssystemet, utan det minst dåliga. Dagens betygssystem är populistiskt och leder till den kunskapsvidriga uppfattningen att kunskap är en artefakt som kan produceras enligt principer från tillverkningsindustrin, vilket leder till att samhällsmedborgarnas generella kunskaper sjunker i en oroväckande snabb takt, vilket gör att efterfrågan på populism ökar och demokratin urholkas.

Enda sättet att försvara kunskapen och återupprätta kunskapssamhället är att placera kunskapen i centrum för skolan och den högre utbildningen. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar. Kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden och mödan som läggs på att utveckla den. Först när vi accepterar det och inser att vi inte får den kunskap vi önskar oss, utan den vi förtjänar, kan det hårda arbetet med att vända den negativa utvecklingen inledas och vi kan börja hoppas på en vändning. Det är ingen annas fel att det ser ut som det gör i samhället idag, det är helt och håller vårt eget. Kanske inte ditt eller mitt, men eftersom vi är del av samhället som är summan av allas våra tankar och handlingar kan ingen svära sig fri. Jag önskar att det vore annorlunda, men efter år av studier och egen forskning är detta vad jag kommit fram till.

Att skapa egna och nya tankar av andras insikter

Ibland funderar jag på hur många timmar jag lagt på skrivande. Inte för att det spelar någon roll, utan mer för att det vore kul att veta. Många timmar är det. Det var när jag började blogga som jag började skriva mer på regelbunden basis, vilket också var en av poängerna med bloggandet, att få in den rutinen i vardagen. Under tio års tid skrev jag minst en timme varje dag, och det har jag i princip fortsatt med. Innan dess hade jag skrivit studentarbeten, en avhandling, några artiklar och en bok. Jag har lagt ner mer tid på läsande, och det är mycket mer av en prestation för mig. Skrivandet har inte alltid kommit naturligt, men det blev så efter ett tag när bloggandet blivit en rutin.

Jag är tacksam för att kunna och att det finns tid, att arbetet jag har går att kombinera med skrivande, för det ger livet mening. Det är en skapande verksamhet och när texten väl är inledd vet jag aldrig exakt vart jag landar eller vilka tankar som sätts på pränt. Efter att jag blev docent har ambitionen varit att skapa egen kunskap, alltså inte upprepa vad andra sagt, tänkt eller skrivit. Väldigt många texter är i princip spegelbilder av andras texter. Och det är inte så konstigt eftersom det är svårt att skapa något nytt och eget. Svårigheten ser jag dock som själva meningen med arbetet, för genom att utmanas växer man och utvecklar sin förmåga att tänka och det är vad som driver mig.

När jag blev docent bestämde jag mig för att skapa en egen kulturteori och det projektet har jag arbetat med sedan dess. Inte varje dag, i långa perioder har jag inte skrivit något. Men allt jag läser och hör hjälper mig i arbetet på olika sätt och vid varje genomläsning och revidering känner jag att jag närmar mig målet. Jag vet idag i princip vad jag vill säga, det är uttrycket jag kämpar med. Förståelsen för hur jag kan och ska formulera mig växer i skov och för varje text jag färdigställer och får publicerad växer självförtroendet. Jag ångrar lite att jag sände manuset till mitt Magnum opus till ett förlag för snart två år sedan, men å andra sidan innebar refuseringen att jag fick en annan blick på texten och den fick mig också att inse hur mycket arbete som återstår. Refuseringen förde också det goda med sig att jag insåg vad jag kan och troligen också behöver göra innan jag på allvar tar tag i mitt livsverk igen.

Just nu arbetar jag, vid sidan av författandet av min nästa lärobok, som kommer runt årsskiftet, på två böcker; en om akademisk kvalitet som snart är färdig och en på temat kunskap i samverkan som precis påbörjats. Båda böckerna utgår från mina kunskaper, det jag lärt mig genom åren av studier och egen forskning. Ambitionen är att säga något nytt och eget, något som visserligen bygger på andras tankar men som ändå kan sägas vara ny kunskap. Det är en utmaning, och det tycker jag att det ska vara. Som forskare kan tanken aldrig vara att man ska bli färdig och fullärd. Boken om akademisk kvalitet handlar delvis om detta, om hur man skapar en miljö där verksamheten inte bygger på måluppfyllelse utan om att tänja på gränserna och utmana det rådande. Boken om kunskap i samverkan handlar om vad som händer i mötet mellan människor med olika kompetenser som utvecklar kunskaper, inte bara forskare från olika discipliner utan även människor med andra expertkompetenser. 

Jag kommer fortsätta med detta projekt livet ut och det känns väldigt bra att veta att jag även framöver tvingas prestera på toppen av min intellektuella förmåga för att kunna komma vidare. Fram kommer jag inte, och det är som jag ser det inte meningen med utbildning och forskning.

Vad innebär det att veta något?

Ska man kunna undersöka något på ett vetenskapligt sätt, alltså kunna komma fram till ett resultat som håller för en vetenskaplig granskning, måste man utgå från en väl genomtänkt metod. Men för att kunna utarbeta en metod som svarar upp mot syftet som arbetet utgår från måste man först ta sig tid att stanna upp för att bilda sig en grundad uppfattning om vad man vill utveckla kunskap om och bygga upp en fördjupad förståelse för vad det innebär att veta något. Det finns inget givet svar på den frågan, men likväl är det väl investerad tid att stanna upp vid den för att bilda sig en egen uppfattning om hur ett svar på frågan skulle kunna se ut och hur man avgör svarets giltighet. För att kunna utarbeta en lämplig metod måste man skaffa sig en uppfattning om vad det är för typ av kunskap man behöver, och för att kunna avgöra hur väl man lyckats i sitt uppsåt behöver man reflektera över vad det innebär att veta något.

En vanlig uppfattning rörande frågan om vad det innebär att veta något är att det handlar om att olika påståenden antingen är sanna eller falska, men kunskap är något annat än fakta, som antingen är korrekt eller felaktig. Kunskap är något mycket mer komplext. Kunskap kan vara osäker eller säker, bred eller djup, den kan vara mer eller mindre ändamålsenlig och så vidare. Kunskapens logik är mer dynamisk än den binära logik som sanning och fakta bygger på. Givetvis ska man allltid sträva efter att vara så säker som möjligt, men eftersom verkligheten inte är uppdelad i fasta och tydligt avgränsade kategorier kommer det inte an på hur säker man är eller hur tydliga ens svar är; kunskapens giltighet beror helt enkelt på vad det är man vill veta något om och om det är möjligt att veta något om just det. Vetande handlar om verkligheten och det är alltid verkligheten som avgör hur säker man kan vara. Tillvaron är fylld av komplexa och dynamiskt föränderliga problem och fenomen som inte går att förstå och skapa säker kunskap om enbart med hjälp av verifierade och vederbörligen granskade faktadelar som satts samman till en koherent kunskapskropp.

Människans rationella förmåga har tjänat oss väl, men enligt psykologen Daniel Kahneman (2011) består det mänskliga tänkandet av två system -- system ett som är snabbt och känslostyrt och system två som är långsamt och analytiskt. Och för att bygga upp förståelse för kunskap och vad det innebär att veta något behövs båda systemen. System två kräver tid och eftertänksamhet, det går inte att effektivisera. Utan ett intellekt att balansera rationaliteten mot blir den kall och instrumentell. Det jag försöker sätta ord på här handlar om förmågan att lära sig leva med osäkerhet och om vikten av att vara lyhörd och öppen för att modifiera sina kunskaper när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant. Det handlar alltså om förmågan att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd för påståendena finns?) och inte minst konsekvenserna av att det som hålls för sant accepteras som korrekt (är det hållbart?). En förutsättning för att kunskapen ska kunna hållas levande, aktuell och användbar i en föränderlig värld är dels att det råder balans mellan rationalitet och intellekt (och mellan system ett och två), dels att den kritiska blicken vänds lika mycket mot sig själv och det man anser sig veta som mot det man studerar och resultatet av det vetenskapliga arbetet. Kunskapen måste hela tiden relateras till den verklighet som kunskapen utvecklats för att förstå och bli bättre på att hantera. När verkligheten förändras måste kunskapen överges, annars är det inte kunskap man har att göra med. En förutsättning för detta, som är en vetenskaplig nyckelkompetens, är att man ägnar tid och tankekraft åt frågan vad det innebär att veta något, både i generell mening och individuell.

Det är ur bredden och djupet som mänsklighetens samlade vetande växer. Ett isberg är en liknelse som fungerar, eftersom det mesta av vetandets kropp, både hos individer och kollektiv, befinner sig under ytan och är dolt. Kunskap bygger på information och fakta, men är i sig själv något mer. Kunskap är en sammanhållen och dynamisk helhet bestående av olika komponenter, till exempel förmågan att värdera den information och de fakta man ständigt tar del av. För att man ska kunna tala om vetande i termer av kunskap krävs med andra ord analys och kritisk reflektion, liksom beredvillighet att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Fakta talar liksom regler för sig själva, men kunskap är liksom principer alltid resultatet av analys och kritiskt tänkande. Viss kunskap går bara att nå med hjälp av en tolkande ansats, vilket ibland och av vissa betraktas som ett problem eftersom kunskapen som presenteras därmed inte är säker. Fast strävar man bara efter att i varje läge vara så säker som möjligt faller den kritiken.

Föreställningen om vad kunskap är och hur säkert det går att vara på olika saker förändras hela tiden. Just nu är vi inne i en period av särskilt stark kulturell övertygelse om att vetenskapen producerar fakta och sanningar, som går att bedöma som korrekta eller felaktiga. Och när tron är stark och många agerar som om det går att bevisa vad som är sant fungerar det sättet att tänka förvånansvärt bra, vilket stärker övertygelsen. Kunskapen är på många sätt social (Berger & Luckman 1979), vilket man behöver ta med i beräkningen när man reflekterar över vad det innebär att veta något. Här kan det finnas en poäng att hänvisa till. Filosofen och kunskapsteoretikern Karl Poppers lösning på induktionsproblemet (som går ut på att man aldrig kan veta hur många empiriska belägg som kräva för att något ska kunna sägas vara sant),handlar om att vetenskapen bara kan falsifiera resultat och hypoteser, inte bevisa något. Framtiden är och förblir en öppen fråga, oavsett hur vi människor ser på den saken och oberoende av systemen vi skapar för att nå visshet och kontroll. För att bli lyssnad på i ett kulturellt klimat där synen på kunskap bygger på tankern att den antingen är sann eller falsk måste man ”bevisa” att man har rätt oavsett om det är möjligt eller inte rent kunskapsteoretiskt. I en strikt rationell och faktaorienterad kultur krävs det evidens eller hänvisning till någon typ av hårddata eller forskning (det vill säga artiklar i journaler där bidragen referee-granskats) för att ens påståenden ska kunna passera som giltiga. Men eftersom kunskapens värde alltid bestäms av verkligheten och eftersom den hela tiden förändras, om än i olika hastighet, går det bara att skapa ny kunskap genom att tänka själv och utanför den berömda boxen. Med allt för rigida krav på referenser och allt för stor betoning på evidens finns en risk att vetenskapen sluter sig i en självrefererande bubbla utan kontakt med verkligheten.

Sanning är som sagt inte samma sak som kunskap, men eftersom det finns ett fåtal kriterier för sanning som är relativt enkla att förstå finns det en poäng att låta reflektionen om vad det innebär att veta något ta sin utgångspunkt i dessa. När vetenskapliga resultat ska testas mot verkligheten finns det tre kriterier som används för att bedöma utsagor och deras sanningshalt:

· Koherenskriteriet

· Korrespondenskriteriet

· Pragmatiskt kriterium

Koherenskriteriet: Här är det utsagans inre logik som står i centrum för bedömningen. Har man valt koherens som kriterium för sanning spelar erfarenhet och iakttagelser en underordnad roll. Allt fokus riktas mot utsagans logiska uppbyggnad. Är resonemanget koherent, det vill säga leder det fram till ett svar som hänger ihop hela vägen, kan man på goda grunder lita på riktigheten i det som hävdas. Deduktion är arbetssättet för den som valt att avgöra sanningstvister med hjälp av logiska analyser av resonemangen vilka leder fram till utsagorna om verkligheten. Deduktion bygger på att man med hjälp av logik härleder kunskap ur bevisat korrekta utsagor. Det mest klassiska exemplet på deduktion är följande kedja av påståenden och slutsatsen som kan dras: ”Alla människor är dödliga. Sokrates är en människa. Alltså är Sokrates dödlig.” Givet att premisserna stämmer kommer kunskapen som härleds ur dem att vara sann. Sådan kunskap kallas även a priori, vilket betyder före, alltså att kunskapen föregår sinnesintrycken. Det är en typ av kunskap som är giltig överallt, alltid och som man dessutom inte behöver memorera eftersom den nås genom analys.

Korrespondenskriteriet handlar om jämförelser mellan utsagan och det som undersöks. Stämmer resultatet av det vetenskapliga arbetet överens med verkligheten anses det vara korrekt. Korrespondenskriteriet för sanning hänger samman med induktion, som är det sätt att arbeta vetenskapligt som empiristerna använde. Det går ut på att samla empiriska belägg, och ju fler belägg man har som ger stöd för tesen man förfäktar, desto bättre och närmare sanningen anses man komma. Ett berömt exempel på hur detta kriterium för kunskap används inom vetenskapen är Einsteins förutsägelse om att ljus böjs kring objekt, vilket var en tanke som hängde ihop logiskt och därför var giltigt enligt koherenskriteriet. Einstein publicerade sin teori 1905, men det var först 1919 som den bekräftades genom empiriska iakttagelser och därigenom kunde räknas som kunskap.

Det tredje kriteriet skiljer sig från de andra två på det sättet att det är mer pragmatiskt, och det handlar om att rikta fokus mot utsagans funktion, bort från tanken på om det stämmer överens med verkligheten (vad det nu är) eller ej, och om resultatet hänger ihop logiskt. Inom genusvetenskap använder man sig av detta kriterium på sanning, och förstår man det inser man både hur och varför en del anser att ämnet är kontroversiellt. Tror man att studier av människors kulturella uppfattningar om män och kvinnor samt maktförhållanden mellan könen handlar om att söka sanningen om män och kvinnor blir det så klart svårt att förstå kulturforskningen. Det går att nå relativt säker kunskap om människans biologi, men vill man förstå den sociala miljö som människor formas till individer i är man hänvisad till andra metoder och kunskapsmål. Förhoppningsvis belyser detta resonemang också betydelsen av att göra sig medveten om vilka grundläggande antaganden och förgivettaganden man själv utgår från. Tar man för givet att alla tänker på samma sätt (som en själv) och att det bara finns ett enda giltigt sätt att se på och skapa kunskap blir det svårt att förstå vad det innebär att veta något. Om klassisk vetenskap handlar om att det som är entydigt och tvingande i tillvaron, handlar den vetenskap som använder sig av det pragmatiska kriteriet för sanning om att undersöka tillvarons kontingenser, alltså det som är mångtydigt och möjligt men inte nödvändigt, och det är frågor och aspekter där det är omöjligt att hävda att man har rätt eller vara helt säker på sin sak.

Utöver dessa tre kriterier för sanning finns det två vedertagna sätt att granska vetenskapliga resultat:

- Replikation

- Falsifikation

Replikation handlar om strävan efter att bekräfta resultatet i studierna som granskas. Uttrycket att något är vetenskapligt bevisat bygger på denna tanke. Lyckas en eller flera forskare upprepa samma resultat som i den studie där de banbrytande resultaten först publicerades talar det för att studien går att lita på, och ju fler som lyckas desto säkrare kan man vara på att resultaten är pålitliga och användbara, men med hänvisning till induktionsproblemet som handlar om att man inte kan veta något om framtiden och därför heller inte kan veta säkert hur många iakttagelser eller replikationer som behövs för att vara säker. Man brukar tala om svarta svanar, som syftar på det faktum att i Europa är alla svarar vita, men när James Cook kom till Australien upptäckte han svarta svanar. Nassim Nicholas Taleb (Taleb ????) har skrivit en intressant bok om människors svårigheter att förstå denna i världen och verkligheten inneboende egenskap.

Falsifikation är en vetenskapsteoretisk tanke hämtad från filosofen Karl Popper, som hävdade att han hittat en lösning på induktionsproblemet. Han skapade den hypotetiskt deduktiva metoden som går ut på att forskare formulerar hypoteser, ju vildare desto bättre, som andra forskare sedan försöker vederlägga, och så länge hypotesen inte falsifieras kan man hålla det som påstås för sant.

Två saker är helt avgörande att man förstår och det är skillnaden mellan kausalitet och korrelation. Livet, samhället och verkligheten är fylld av korrelationer, alltså fenomen som förekommer samtidigt. Men, och det är ett helt centralt men, det betyder inte att det finns något betydelsefullt samband mellan fenomenen, arts att det ena beror på det andra. Ett vanligt exempel på korrelation som brukar hänvisas till när dessa saker diskuteras är det faktum att när glassförsäljningen går upp ökar även drunkningsolyckorna. Det är enkelt att belägga med statistik och enligt korrespondensteorin för sanning är det ett korrekt påstående, men eftersom det inte fungerar kan man med hänvisning till det pragmatiska kriterier för sanning falsifiera påståendet. När det är varmt äter fler glass, och fler badar, där finns det korrelationer som håller för en vetenskaplig granskning. Och när fler badar utsätts fler för risken att drunkna, även om badandet i sig inte utgör någon risk för drunkning. Korrelationer finns överallt och är enkla att finna, men ska man påstå att det även finns kausalitet krävs ingående analyser av gedigen evidens. Alla påståenden om att det beror på detta kommer med ett stort ansvar och det är med hänvisning till ovanstående tankar viktigt att vara ödmjuk och aldrig uttrycks sig säkrare än man faktiskt vet att man kan vara.  

Källkritik lyfts ofta fram som en väg till sanning, men även om det naturligtvis alltid är viktigt att granska varifrån man hämtar uppgifterna som man väljer att lita på är det ingen garanti för sanning. Bara för att det står i en bok eller artikeln blir det inte sant, även peer-reviewade artiklar har visat sig innehålla fel. Av ovan angivna skäl finns inga absoluta garantier för att något är sant, vilket absolut inte betyder att man inte kan eller ska lita på vetenskapen. Man måste dock vara lika kritisk till tidigare forskning som man är till alla andra påståenden om verkligheten. Olika studiers resultat måste ställas mot varandra för att man ska kunna bygga upp tillförlitlig kunskap om ett fenomen. För att fördjupa kunskapen måste man undersöka vilka teorier som forskningen bygger på och vilka metoder som används. Det är ovetenskapligt att bara acceptera resultaten utan att reflektera över hur de förhåller sig till forskningen i stort.

Utan förståelse för teorier blir det svårt att förstå vad det innebär att veta något, och här finns en del utbredda missförstånd. En vanlig missuppfattning är att alla teorier handlar om vad som är sant. Det gäller för många teorier inom naturvetenskap och kvantitativ socialvetenskap, men inte överallt och särskilt inte inom humaniora. Teorier kan vara och fungerar som hypoteser som forskare belägger eller falsifierar, men de kan också fungera som analysverktyg utan sanningsanspråk. Det finns inget universellt och entydigt svar på frågan vad en teori är, det avgörs dels av anspråken den presenteras med, dels av hur den används, vilket är viktigt att lägga märke till om man vill bilda sig en väl underbyggd uppfattning om vad det innebär att veta något.   

För att kunna bilda sig en uppfattning om vad det innebär att veta något kan det även vara en poäng att utveckla förståelse för vilka olika kompetenser som finns för att bygga upp förståelse för olika aspekter av den verklighet vi alla lever i. När jag skriver och talar om kunskap brukar jag peka på tre olika kunskapskompetenser: Veta, som är den kompetens som används när man bedriver positivistisk forskning. Tolka, är den kompetens som används i studier där man använder hermeneutiska metoder. Och Tro som är en teologisk och filosofisk kompetens. Det finns ett hierarkiskt förhållande mellan de olika kompetenserna på det sättet att man först och främst ska försöka veta, och om det inte går är man hänvisad till tolkning, som aldrig kan vara lika säker men ändå så säker som verkligheten tillåter. Och eftersom det finns en massa aspekter av livet och tillvaron som inte går att undersöka genom att analysera olika typer av empiriska underlag finns det en poäng att känna till att tro också är ett slags kunskapskompetens.

Grovt och väldigt förenklat går det att dela in världen och vetandet på följande sätt: positivismen sysslar med förklaringar, hermeneutiken med förståelse, och teologin med trosfrågor. Alla tre kompetenserna (veta, tolka, tro) behövs och kompletterar varandra. Att idealisera det ena framför det andra är problematiskt. Det handlar inte om vad som är bäst, utan om hur man använder verktygen och kompetenserna samt när och till vad.

Den som ställer vetenskap mot religion visar i akt och mening att hen tror på vetenskapen och vad är då skillnaden mellan forskare och präster? Bruno Latour skriver i sin bok On the Modern cult of the factish God om likheterna han finner mellan vetenskaplig fundamentalism och religiös dito. Han menar att det är kampen om makt och inflytande över kunskapen som är problemet. Människor är inte dumma, men strävan efter Sanningen i bestämd form singular och i alla frågor fördummar. Populism, fundamentalism och alla former av extremism är det verkliga problemet, inte religionen eftersom den liksom vetenskapen är en mångfacetterad verksamhet. När man förstår detta och kan skilja mellan vetande, tolkning och tro samt ser dem som olika men kompletterande kunskapskompetenser har man tillgång till och kan använda en större och mer användbar verktygslåda, vilket gör det möjligt att begripa fler aspekter av verkligheten och kunskapsutvecklingen. Tro som kategoriskt förkastar vetande är lika problematiskt som vetande som tar avstånd från all tro. Den som hävdar att hen sitter inne med den enda sanningen är fundamentalist, det gäller samma för troende och sekulära. 

Både positivister, hermeneutiker och teologer undersöker tillvaron och dess mångfald av olika uttryck och aspekter på olika sätt och med olika metoder. Tro handlar om livets gåtfullhet och om det som ligger bortom vetandets horisont. Känslan av att vara del av något större som kan drabba en under en morgonpromenad i vårsolen när fåglarna sjunger, när man är kär eller konfronteras med döden, är aspekter av livet där vetenskapen lämnar människan i sticket. Människor har tankar och känslor och reagerar på sin omgivning. Och det man inte förstår tvingas man ändå hantera. Tro i den mening som diskuteras här handlar om att skapa förklaringar till det oförklarliga som fungerar och står i samklang med kunskaperna som mänskligheten förfogar över. Alla tre benen behövs för att förstå och utveckla kunskap. Att leva är att uppleva och alla begränsningar av människors önskan att tänka fritt är problematiska. Att följa sin vilja att veta och vara fri att upptäcka ny kunskap på kunskapens egna premisser är avgörande för att kunna utveckla vetenskaplig kompetens.

Kunskap är med andra ord inget man på något enkelt sätt kan googla sig fram till, vill man verkligen veta något krävs ingående arbete och fördjupad reflektion, samt inte minst en beredvillighet att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap eller kritiska argument som pekar på problem i det man håller för sant. Kunskapsutveckling är alltså en dynamisk process som inte handlar om att samla på sig så mycket fakta som möjligt. 

Den hotade kunskapen och den problematiska synen på lärande

Med dagens syn på kunskap, som bygger på villfarelsen att det är ett slags ting, blir lärande något man presterar, och skolans uppgift blir att producera kvalitetssäkrade nyckeltal, som man konkurrerar om med andra skolor. Och den skola som producerar mest och bäst får flest sökande som man kan välja och vraka bland för att välja ut de mest lönsamma eleverna, alltså de som är mest följsamma. Dagens utbildningssystem bygger på djupt problematiska antaganden som inte får ifrågasättas. Valfrihet till exempel, och att privata aktörer är bättre än offentligt finansierade. Frågan om vad som är hönan och ägget här går inte att svara på, men om kunskapen sågs som en process och lärande mer som en personlig egenskap eller kompetens, skulle kritiken mot dagens skolsystem få mer kraft. En skola där kunskapen och lärandet står i centrum, istället för elever (kunder) och nyckeltal, skapar helt andra förutsättningar för byggandet av ett kunskapssamhälle än nuvarande nyckeltalsfixerade skola där man blandar ihop lärande med produktion, vilket gör att man ser nedskärningar som resultatet av effektivitet snarare än urholkningar av grunden för upprätthållande av den kunskapskvalitet som är hela poängen med samhällets investeringar i skola och utbildning. 

Att stå vid sidan av och maktlös tvingas betrakta hur förutsättningarna för att försvara kunskapen, högskolans akademiska kvaliteter och möjligheten att bedriva högre utbildning raseras, är plågsamt. Jag ropar i öknen, drar på mig kritik för att vara besvärlig och känner mig väldigt ensam, vilket gör att jag får kämpa lika mycket med, eller mot, känslan av uppgivenhet. Även om det ofta känns tröstlöst kommer jag inte att ge upp. Kunskapen är lika viktig som demokratin och livet, delvis beroende på att de är varandras ömsesidiga förutsättningar. Det är också kunskapen som ger mitt liv mening.

Genom åren har jag tänkt väldigt mycket på frågan om vad kunskap är, och detta är i korthet vad jag kommit fram till. Kunskap uppstår inom och utvecklas mellan människor, den är en dynamisk process. Därför bygger hela utbildningssystemet idag på en kunskapsvidrig grund, och ju mer som produceras och ju effektivare arbetet blir, desto mer utarmas kunskapen. Och eftersom det är tillåtet för privata aktörer att hänvisa till företagshemligheter medan offentlighetsprincipen gäller för kommunala skolor snedvrids "konkurrensen" och som om det inte vore nog problematiskt dräneras dessutom utbildningssystemet på pengar när aktiebolagen och riskkapitalisterna plockar ut "vinst". Det faktum att samhället och skattebetalarna inte vinner någonting på upplägget säger allt om vad som prioriteras i dagens skolsystem, som snart inte längre kan kallas skolsystem eftersom det inte handlar om kunskap, lärande och utveckling. 

För varje generation som går ut skolan urholkas på detta sätt förutsättningarna för att bedriva högre utbildning och möjligheterna att försvara demokratin försämras därigenom, liksom den kollektiva förståelsen för vad som krävs för att förstå det komplexa samspel som är förutsättningen för livet, både vårt eget och det som vi människor är del av här på jorden, lärande och även meningsskapande. Detta är den grogrund som populismen växer ur och när allt färre förstår demokratins dilemma växer efterfrågan på diktatorer.

Populismens väg är bred och tar en dit man vill. Och eftersom problemen visar sig först långt senare har kunskapen svårt att hävda sig. Individer och samhället som väljer populismens enkla väg får förr eller senare vad man förtjänar, och då kan det mycket väl vara för sent att göra något. Bara för att man är många betyder inte att man har rätt. Till skillnad från populisterna talar kunskapens försvarare inte i egen sak, vilket idag avfärdas som kommunism. Därför har vi nu en marionettregering som fick makten genom att lovar runt och hålla tunt, vars enda förklaring till allt är att det är sossarnas fel, även om det många gånger handlar om beslut man själv drivit igenom. Och väljarna, eller idag heter det anhängare, köper det, eller också bryr de sig inte. Problemet är att populism inte går att bekämpa med kunskap, den bygger på känslor som tenderar att övertrumfa intellektet eftersom kunskap tar tid och kräver respekt för mänsklighetens samlade insikter och verklighetens komplexitet. Det är därför man sedan 1800-talet har satsat på skolan, just för att försöka undvika att hamna just där vi är idag.

Mitt intresse för kunskap och värnandet av högskolans akademiska kvaliteter handlar inte om att jag ska få några personliga fördelar, tvärtom är det ett hårt och mödosamt arbete som tar det mesta av min vakna tid och det får mig ofta att känna mig som ett problem på jobbet. Kunskap är inte makt, att veta är snarare en förbannelse, i alla fall i dagens samhälle. Kunskapskrav kastar grus i maskinen som producerar nyckeltal. Jag har dock gått in i detta med öppna ögon. Ignorans och medlöperi är värre, för den som väljer den vägen vet inte vilka risker hen utsätter sig själv och andra för, och kommer förr eller senare, oundvikligen att bli grymt besviken. Jag vet i alla fall vad jag gör och ser vad som är på väg att hända och kan därmed förbereda mig och varna andra. Men det är outsägligt sorgligt, och att sen kunna säga; vad var det jag sa, är ingen tröst, tvärtom.

Ta inget för givet

När jag rör mig i samhället och på sociala nätverk är den en sak som slår mig mer än andra och det är att väldigt många människor tar väldigt mycket olika saker för givet. Paradoxalt nog oroar sig samma människor också för fler och fler risker på fler och fler områden i livet. Jag vet naturligtvis inte vad det beror på, men en kvalificerad gissning är att dessa båda tendenser är en konsekvens av att den mänskliga hjärnan fungerar som den gör. Viljan och fantasin övertrumfar förfärande enkelt intellektet. Den utbredda omedvetenheten om dessa saker får djupt problematiska konsekvenser. För att kunna leva ett gott liv, både ensam och tillsammans med andra i ett samhälle, är det helt avgörande att man dels inte tar något för givet, dels håller oron i schack. Framtiden är mer eller mindre öppen. Därför går det inte att ta något för givet, oavsett hur stark viljan att få det man önskar är. Oro är vidare en känsla, det är en fantasiprodukt. 

Även om det är svårt går det att lära sig att bli bättre på att kontrollera både viljan och fantasin, och den förmågan framstår som allt viktigare att utveckla, både individuellt och kollektivt. Det går helt enkelt inte att bygga ett helt säkert samhälle, och det man önskar sig är inte självklart sådant som är bra för en, särskilt inte på lite längre sikt. En kollektiv förmåga att kontrollera viljan och fantasin framstår allt mer som den viktigaste samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskapen. Och det är en förmåga som går att öva upp. Till skillnad från verkligheten går det faktiskt att kontrollera vad som händer i ens hjärna, och även om det är svårare är det i alla fall möjligt att försöka motarbeta efterfrågan på populism och sociala nätvek på internet styrs av algoritmer som går att ändra.

Det som saknas i samhället idag är ödmjukhet, tacksamhet och solidaritet. We are in this shit together, och ska vi klara samhällets utmaningar och bli bättre på att hantera alla hot är det inte mer säkerhet som behövs, för det är som sagt en känsla och låter man den ta över leder det bara till mer osäkerhet. Först när man accepterar att säkerhet är en känsla, inte ett objektivt tillstånd går det att lyfta blicken och skaffa sig det perspektiv som behövs för att inse vad som är klokast att göra, vilket är något väsensskilt från det som känns mest rätt.

Hälsa är ett exempel på saker som aldrig går att ta för givet. Låter man känslan styra kommer man bokstavligen talat att lägga sitt liv först i händerna på några få multinationella bolag som producerar mat som tagits fram i laboratorier där målet är att skapa produkter som tillfredställer våra begär och önskningar, inte våra biologiska behov. Matproducenterna samarbetar med reklambyråer som skapar efterfrågan. Och sedan när man blir sjuk hamnar man i händerna på lika stora och mäktiga läkemedelsbolag som arbetar på i princip samma sätt, och som bedrägligt nog misstänkliggör allt och alla som är kritiska till någon aspekt av deras verksamhet för konspirationsteorier eller antivaccare, vilket gör det hopplöst svårt att diskutera dessa saker på ett sant vetenskapligt sätt. Intuitivt känns det kanske som rådet att äta vanlig mat där och när man är hungrig som ett råd byggt på sunt förnuft, men det räcker att jämföra folkhälsotalen idag med hur det såg ut på 1960-talet för att inse hur problematiskt det rådet är. Hälsa kräver först och främst kunskap om hur våra kroppar fungerar och förståelse för vad, när och hur mycket man ska äta för att inte riskera att bli sjuk, och sedan vilja att faktiskt äta i enlighet med det man vet främjar hälsa, vilket kräver ganska mycket av en idag eftersom mat och lockelser finns överallt.

Demokratin och det öppna samhället är andra saker som idag utsätts för hot från många olika håll, inte minst från populistiska politiker som valts in i rikstagen och regeringen. Trumpism är ett typexempel på det jag reflekterar över här. Det är en politiskt strategi som bygger på att ge människor vad de vill ha, och anklaga alla som motarbetar en för lögnare samt skylla alla problem på utifrån kommande faktorer. Kunskapsförnekelse känns kanske lika bra som att trycka i sig snabbmat när det kurrar i magen, men det är förödande för både hälsan och livet som vi som lever i Sverige vant oss vid. Det är en motorväg till undergång, som bara kan motarbetas genom att placera KUNSKAPEN i centrum. Tragiskt nog är det bara möjligt att göra det om tillräckligt många inser vad som behövs och är dedikerade nog att göra vad som faktiskt krävs för att bygga och förvalta ett sant kunskapssamhälle. Och det blir svårt så länge som valfrihet anses viktigare än lärare som faktiskt kan och får undervisa i enlighet med de kunskaper och den erfarenhet som krävs för att övertyga eleverna om kunskapens värde och betydelse för hälsan, miljön, demokratin och kvaliteten i den högre utbildning där förutsättningarna för framtida generationers behov av kunskap finns.

Nyckeln till framgång är enkel, det handlar i grund och botten om att vårda och leva efter insikten om att inget kan tas för givet, och om att förstå att människa är något man blir tillsammans med andra människor här på jorden.

Min syn på och bok om akademisk kvalitet

Det blir allt tydligare för mig att jag tillhör en (lurad) akademisk mellangeneration. Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer ironisk, som vi i min generation sägs vara, men jag vill verkligen, inte bara arbeta med utan även leva ett sant meningsfullt liv, vilket var vad jag signade upp för och till min stora tacksamhet under ganska många år fick vara del av, strax innan och efter millennieskiftet när jag hittade fram till och in i högskolans värld. Sen fick NPM genomslag på riktigt och nu är akademin förändrad i grunden. Samma ord som lockade mig till universitetet används fortfarande för att beskriva verksamheten, men orden betyder inte längre samma sak idag som förr. Eftersom genomströmningen kopplats till universitetens ekonomi får kunskapen svårt att hävda sig i konkurrensen med andra intressen och bildningen far all världens väg. Allt fokus riktas mot (effektivisering av produktionen av nyckeltal), vilket gör att en kollektiv girighet sprider sig i akademin som föröder grunden för akademiska samtal om kunskap. Konkurrensen sägs vara kvalitetsdrivande, men eftersom kunskap och lärande inte är produkter utan förkroppsligade egenskaper som bara kan växa mellan människor som samverkar är det bara ännu en förtetagsfloskel som tagits upp av högskolornas ledningar.

Att den som liksom jag, med stöd i både forskning från olika områden och lång beprövad erfarenhet, värnar kunskapen har kommit att uppfattas som en kritiker till högskolans verksamhet är outsägligt sorgligt men framförallt är det oroväckande. Det säger nämligen något om kunskapens verkliga status i dagens akademi. Det blir omöjligt att värna kunskapen och den akademiska kvaliteten när det anses viktigare att man vinner pengar i konkurrens (där minst hälften äts upp av högskolans administrativa kostnader) än att medlen förvaltas så klokt som möjligt. I en bildningshögskola där kunskapen verkligen är i centrum firar man när forskningsresultaten är klara, inte är ansökningarna om medel beviljats. Problemet är att kunskapen idag betraktas som ett slags formalitet, som något man tillverkar enligt samma principer som man tillverkar varor, alternativt som ett slags tjänst, upphandlade i konkurrens. Jag kanske låter bitter, eller nostalgisk, men det är jag inte. Jag är oroad både över utvecklingen och det faktum att så många forskare bryr sig så lite om den kunskap som samhället förväntar sig att forskningen ska resultera i. Bara för att man använder en godkänd metod och kommer fram till ett resultat som presenteras i en artikel som blir publicerad betyder inte att resultatet av arbetet är viktig och användbar kunskap. Ett kvalitetssystem som lägger större vikt vid VAR man publicerar sig, än VAD man skriver, kan enligt min mening aldrig sägas vara akademiskt. Och den tanken strider dessutom mot Högskolelagens 6e paragraf. 

Högskolan har aldrig varit perfekt. Många tror att jag söker efter universitetets förlorade guldålder när jag talar om akademisk kvalitet, men jag söker inte någon essens. Även om vi verkar ha svårt att lära av historien är det dock alltid en god idé att skaffa sig kunskap om den. Man kan inspireras utan att försöka återskapa något som ändå inte går att återskapa. När jag talar om vad kvalitet är och hur den kan främjas, vilket vi inte gör idag eftersom väldigt många är övertygade om att vi har det bästa kvalitetssystem som går att köpa för pengar, blickar jag framåt. Vi utgår idag från att kvalitet är något man kan mäta objektivt och formulera som mål att styra mot, vilket skapar efterfrågan på ledare och administratörer och reducerar forskare till vilka handläggare som helst. Den utvecklingen är djupt problematiskt oavsett om det var bättre eller sämre förr. Akademisk kvalitet hänger, som jag ser det, samman med höjden i det akademiska samtalet om vad kunskap är, hur lärande främjas och vad resultatet ska användas till. Idag strävas efter koncensus men kunskap utvecklas i kritiska diskussioner och kan bara värnas av människor som lärt sig hantera dissensus. Att jag och andra som lyfter dessa frågor och uttrycker oro över vart vi är på väg betraktas som motståndare till utveckling säger något. Vi har nämligen inget att vinna på kritiken, till skillnad från dem som försvarar status quo. 

När jag talar om varifrån vi kommer (alltså reflekterar över hur det såg ut på den tiden när bildning värderades högt och kunskapen stod i centrum, i alla fall i högre grad än idag) gör jag det för att ge perspektiv till dagens situation och syn på vad det innebär att studera på högskolan, inte för att jag tycker att vi ska återskapa dåtidens system. När mina lärare var studenter anmälde man sig till kursen, fick en lista med böcker och välkomnades tillbaka när man kände sig redo att tenta av innehållet. Då bedrevs självständiga studier, som fostrade många legendariska professorer vars arbeten aldrig blir inaktuella. Idag är självständighet och kritiskt tänkande bara ord och formuleringar i kursernas lärandemål vilka lärarna ska styra studenterna mot, utan möjlighet att faktiskt testa om de på riktigt lever upp till de fina orden. Jag säger som sagt inte att vi ska tillbaka dit, men glömmer vi arvet och överger bildningen offras högskolans akademiska kvaliteter för framgång i en meningslös jakt på nyckeltal. Poängen med exemplet är att visa att och hur vi okritiskt, om än i små välvilliga steg, övergav ett akademiskt system som satte kunskapen i centrum för ett målstyrt system som producerar tomhet. Var värnas akademins unika kvaliteter idag, och hur skulle man kunna skapa ett system som sätter kunskapen i centrum? Det är frågan jag reflekterar över och vill diskutera. Och det är ämnet för min kommande bok.

Planerbarhetens teori och praktik

Vi lever i en tid som knappast kan sägas vara klokhetens. Samtidigt som mänskligheten idag förfogar över mer kunskap än någonsin är den kollektiva förmågan att använda insikterna sämre än på mycket, mycket länge. Bara för att att man kan googla betyder inte att man får kunskap! Digitaliseringen för tveklöst mycket gott med sig, men frågan är om inte dess negativa konsekvenser överskuggar nyttan. När man förr slog upp ett ord i en uppslagsbok hände det att man hittade något annat ord som också fångade ens intresse, men på nätet är det söta kattungar eller andra klickbeten som drar uppmärksamheten till sig, vilket väldigt många människor låter sig förföras av. Och vet man inte vad man går miste om är det särskilt lätt att fångas. Många ägnar följaktligen en stor del av sin vakna tid åt att titta på det oändliga flödet av spektakulära klipp och braskande rubriker på nätet. Vi är alla mer eller mindre manipulerade idag, men den stora massa som inte ens förstår det utgör det kanske största hotet mot mänskligheten eftersom de utgör basen för de totalitära och ekonomiska krafter som ser kunskap och klokhet som ett hot mot deras makt och rikedom. Friheten, öppenheten, miljön, folkhälsan, demokratin och skolan samt den högre utbildningen är idag allvarligt hotade. Och grundproblemet kan väldigt förenklat sägas vara ett och det samma: den fåfänga drömmen om kontroll och planerbarhet.

Livet är en icke-linjär process av öppen, kollektiv tillblivelse som rör sig i olika riktningar mot ett mål som ingen vill nå. Liksom samhället och mänsklighetens historia består livet på jorden av dynamiska helheter fyllda av komplexa problem. Gränser, till exempel, är kulturella skapelser som dödat enormt många människor genom historien. Föreställningar om vem som tillhör nationen som växt fram och ständigt förändras innanför gränsen och vem som hör hemma utanför avgörs av kultur. Ett annat exempel på kulturen och dess roll är företagens, liksom idag även skolornas och universitetens, värdering av det arbete som cheferna utför. Medarbetarna ses allt tydligare som utbytbara och därför ointressanta kuggar i ett linjärt maskineri vars resultat ledningen tar åt sig äran av. Och villfarelsen om att det är så det fungerar använder ledarna sedan för att kräva mer lön för att axla ett ansvar som ingen enskild kan axla, vilket bevisas av att cheferna få gå (med en generös fallskärm) när löftena inte infrias, istället för att personligen ställas till svars genom att bli återbetalningsskyldiga. Efterfrågan på mer och handlingskraftigare management ökar, liksom ledarnas löner, trots att både forskningen och erfarenheten visar att kultur äter strategier till frukost. Okunskap och ignorans rörande dessa facts of life leder till att känslorna (tillåts) övertrumfa intellektet, vilket gör att dumheten tar över. Drömmen om planerbarhet på allt fler områden, inte minst elförsörjningen, har inte stöd i kunskap om sakernas tillstånd; det är en känsla. Viljan att få det man önskar är så pass stark att begäret efter det omöjliga, mot bättre vetande tillåts växa och till och med förvandlas till valvinnande partipolitik. Därigenom upphöjs dumheten till norm. Och därifrån stupar det brant utför. 

Flyktingströmmar och kultur, liksom elförsörjning, fungerar i grund och botten på samma sätt. Det handlar om saker och företeelser som inte går att kontrollera, bara (möjligen) påverka på marginalen. Framtiden är de facto öppen, inte planerbar. På pappret och i teorin är kärnkraften planerbar, men erfarenheten har visat att det inte stämmer. Och trots att alla vet att det inte blåser jämt är det bevisligen så att Sveriges elförsörjning och export till stor del utgår från vindkraft. Man kan ha olika åsikter om vad som är bäst, men valet står inte mellan planerbar och nyckfull produktion av el av den enkla anledningen att INGET energislag i praktiken är planerbart. Och flyktingfrågan går inte att lösa med striktare bevakning av gränserna, lika lite som brottsligheten minskar av hårdare straff. Rasisterna får säga vad de vill men mänskligheten är en och den samma och den är resultatet av evolutionen och del av livet på jorden. Tankarna på vi och dom bygger på hur det känns, inte på vad vi vet, oavsett vilka fakta som populisterna pekar på. Planerbarhet låter bra, men det är bara ord och så länge vi litar mer på de som säger vad vi vill höra än på de som talar med stöd i vad vi faktiskt vet om livet och verkligheten kommer problemen att växa, inte minska.

För att förstå kulturens roll och kanske framförallt dess destruktiva sidor krävs kunskap och kunskap är resultatet av forskning. Problematiskt nog anses kulturvetenskaplig forskning inte leva upp till dagens kulturella krav på vetenskaplighet, som bygger på att kunskap är en planerbar tillverkningsprocess och att forskningens kunskapsvärde handlar om hur många artiklar man publicerat, inte på vad man faktiskt skriver om. Trots att jag följer högskolelagen, som säger att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt betraktas jag som ett problem. Kunskapen jag utvecklar är det inget problem med, men den räknas inte meriterande eftersom den går på tvärs mot ledningens produktionsmål. Om jag var yngre skulle jag kanske också satsa mer på karriären än på kunskapen, men jag är för gammal, erfaren och har lärt mig för mycket om hur världen, verkligheten och kulturen fungerar för att offra min själ på dumhetens altare. Även om jag drar på mig kritik och många som lyssnar på vad jag har att säga upplever att min vetenskapligt grundade kunskap utgör ett hot mot deras makt och inflytande över den (allt mer o)akademiska kulturen på högskolan eller ett hinder på vägen mot professorslönen, kommer jag att fortsätta mitt arbete så länge ingen kan falsifiera mina forskningsresultat. "Jag håller inte med", vilket många säger när de lyssnar på mig, är inget argument utan en känsla. Och sådana ska hållas utanför alla akademiska samtal!

När jag var student var det bara de allra bästa som blev professorer. Då var konkurrensen om det högst begränsade antalet professorsstolar mördande och det var den som bidragit mest till ämnets utveckling som i slutet av karriären fick äran att företräda ämnet. Idag utgår man från "objektiva" kvalitetskriterier, vilket gör att allt fler blir professorer allt snabbare. Där kan man tala om hyperinflation, för ingen som vet något om hur människor, kunskap och kultur fungerar kan hävda att kvaliteten inte blir lidande av att antalet professorer anses viktigare än kunskapen de bidrar med. Om akademiska titlar produceras enligt högskoleledningarnas linjära mål kommer kunskapen oundvikligen att bli lidande, vilket ingen som utsetts till professor, av naturliga skäl, kommer att erkänna. Och vad ska alla unga professorer göra under resten av sin karriär, när de redan vid 30 års ålder nått den högsta positionen. Många fortsätter mekaniskt att producera nyckeltal, men skaffar sig ett intresse vid sidan av som de lägger sin själ i. Andra slutar forska och gör en administrativ karriär. Det är så outsägligt tragiskt att stå vid sidan av och se på hur akademin avakademiseras, men jag vet att jag inte är ensam om att vara kritisk till utvecklingen och jag kanaliserar oron och frustrationen till min bok om akademisk kvalitet och arbetet med mitt Magnum opus om mellanrummen (som inte kommer att räknas som en merit i dagens nya sköna akademiska värld).

I ett evigt nu är allt möjligt

Livet pågår, det har det gjort ända sedan det först etablerade sig på jorden. Vi som lever här och nu är del av livets dynamiska flöde, men när man är fullt upptagen med att få ihop livspusslet är det svårt att inse vidden av sin egen okunskap och acceptera faktum; att verkligheten är långt större och mer komplext än någon kan ana. Eftersom det är som det är med dessa saker är det inget problem, i alla fall inget problem som går att lösa, det är helt enkelt själva förutsättningen för allt. Bara för att det är som det är betyder dock inte att man måste acceptera alla sakernas tillstånd. Men för att kunna arbeta med varaktig förändring som pekar i positiv riktning behövs insikt om och respekt för det som är. Utan förståelse, både för det som är här och nu OCH det som varit samt vad som skulle kunna bli, är vi människor dömda att liksom djuren leva i ett evigt nu. Det som gör människan unik är att hon äger förmågan att förändra samt överskrida sina begränsningar. Tyvärr används den förmågan alldeles för lite av alldeles för många. Och visst, det är lätt att ge upp och resignera inför verklighetens oöverblickbarhet. På egen hand går det inte att förändra världen, men det finns en enorm kraft i det arbete som utförs tillsammans. Problemet är att så många vill ta åt sig äran av resultatet, och att detta accepteras av övriga trots att vi vet att inga större uppgifter eller framsteg är resultatet av en ensam människas arbete.

Kunskapens värde är kvalitativt, inte kvantitativt. Och all kunskapsutveckling är dynamisk och går i skov, inte linjär. Det kommer de facto inte an på hur mycket man läst eller hur många artiklar man har skrivit, kunskapskompetens handlar om förmågan att tänka, analysera och inte minst om att ändra uppfattning i ljuset av ny kunskap och bättre argument, oavsett hur länge man haft åsikten som kritiseras och trots att accepterandet av kritiken mot det man hållit för sant kan leda till att man förlorar makt och inflytande. Är det kunskap man söker kan och får inga andra hänsyn tas. Den principen är lätt att hålla med om, men fruktansvärt svår att leva efter. Kunskapen i centrum är en princip som få ifrågasätter, men för att den ska betyda något, för att den inte bara ska bli tomma ord eller en marknadsföringsstrategi, måste den tas på största allvar av alla, i alla lägen. Det går inte att både ha kakan kvar och äta den. Viljan är en kraft att räkna med, även om den aldrig kan övertrumfa verkligheten. Är det omöjligt så är det, oavsett var någon tror.

Ovanstående tankar skulle kunna sägas vara ett slags sammanfattning av det jag lärt mig av livet, både genom att leva det och att studera och forska om olika aspekter av det. Futtigt kan tyckas, men som sagt livet är som det är och kunskapen är varken större eller bättre än verkligheten den ytterst handlar om. Banbrytande kunskaper är sällsynta, och ofta resultatet av slump, inte av forskarens excellens; men när någon kan och får ta åt sig äran av en banbrytande upptäckt förvandlas hen till ett geni, i efterhand. Tyvärr är detta med korrelation och kausalitet svårt för den mänskliga hjärnan att greppa, och en annan sak som spökar är den eviga drömmen om Messias, frälsaren som kommer utifrån och löser våra problem. 

Lever man i ett evigt nu kan historien anpassas efter hur det känns idag, vilket är vad vår nuvarande regering ägnar sig åt. Och framtiden är precis så mörk eller ljus som man väljer att måla upp den som. Den där illusionen behöver vi göra upp med, men för att kunna göra det måste man stanna upp, ta sig tid att tänka efter och betrakta tillvaron från distans. Tragiskt nog är det ett Moment 22 eftersom det inte anses finnas tid att tänka efter idag, på grund av att ekonomin överordnats allt annat.

Lögner och andra sanningar

Långt fram i mänsklighetens historia var kunskap något som idealiserades och respekterades. Inte av alla, men av det stora flertalet. Kunskap är makt sa man och när jag gick i skolan och även i början av min akademiska karriär respekterades lärarna. Det fanns ytterst få professorer och vissa av dem närmast dyrkades. Även om Michel Foucault och andra postmodernister redan på sextiotalet visat att makt ofta ersätter kunskap (eftersom den som har makt, till exempel, inte granskas lika kritiskt som den som inte har det), eller i alla fall att det går att få makt och inflytande även utan kunskap, respekterades ändå kunskapen, lärarna, forskarna och skolan samt universitetet som institutioner. Att veta var viktigt och det var för att lära man kom till skolan, gick gymnasiet och studerade på högskolan. Forskare forskade för att förklara och förstå och belönades med akademiska titlar om och när deras kunskaper ansågs hålla hög klass. Jag vet att det är en idealiserad bild, men detta är inte en historielektion utan en text om samtidens väsensskilda syn på utbildning, akademisk karriär i allmänhet och lögnen i synnerhet. Poängen med inledningen är att visa på skillnaden mellan nu och då, inte att tala om hur det egentligen var (för det råder det delade meningar om, och det beror på vilket sammanhang man talar om).

Det finns alltid ett före och efter och vattendelaren jag tänker på här är Donald Trump. Jag vill inte ge honom större betydelse än han förtjänar och det är inte hans fel att sanning och lögn idag är två ord vars innebörd förändrats. Det är varken Trumps fel att kunskapen förlorat sitt värde eller att allt fler politiker idag far med osanning och använder lögnen som vapen, det är istället den förlorade respekten för kunskap i samhället som helhet som banade väg för politiker som Trump och andra populister. Trump är inte postmodern och det är inte postmodernisternas fel att kunskapens värde devalveras, det finns nämligen ingen syndabock som går att identifiera och eliminera för att allt ska återgå till hur det var en gång. Först när kunskapen anses ha ett egenvärde i samhället som helhet, och när skolan handlar om vad man faktiskt lär sig och verkligen kan, går det att hoppas på en vändning av dagens djupt problematiska utveckling. Utan en allmän respekt för universitet som institution och förståelse för kunskapens unika kvalitet går det inte att tala om ett kunskapssamhälle och så länge det ser ut som det gör är demokratin och den långsiktiga hållbarheten på livets och tillvarons alla områden hotad; det går nämligen inte att få det ena utan respekt för det andra.

Den viktigaste frågan är inte vad vi vet, utan vad kunskap är och hur vetande fungerar. Mänskligheten förfogar idag över vidare och djupare kunskap om fler aspekter av verkligheten än någonsin tidigare i historien och vetandet är dessutom mer spritt och tillgänglig för fler, så det är inte mer kunskaps som behövs, tvärtom är det dagens syn på kunskap (som förkroppsligas i den nyckeltalsfixering som New Public Management bygger på) som banat väg för kunskapskrisen. Problemet är dels att kunskapen idag försvinner i informationsflödet på nätet, dels att den späds ut till homeopatiska koncentrationer när forskare tvingas konkurrera med varandra om vem som fått flest publikationer publicerade, vilket är något annat än vem som vet bäst och har den mest utvecklade intellektuella förmågan. 

Resultatet av drygt trettio år i den akademiska världen och konsekvensen av mina snart sextio år som kunskapsintresserad människa är att jag idag vet enormt mycket mer än jag gjorde för bara några år sedan och mina kunskaper växer snabbare för varje år som går, dels eftersom jag blir bättre på att identifiera mönster, dels eftersom likheterna mellan olika kunskapsområden ofta inte är så stor som man kanske tror. Men, och det är själva poängen och ämnet jag vill reflektera över här, den viktigaste kunskapen jag förfogar över handlar mer om vad jag INTE vet än om vad jag faktiskt kan. Det viktigaste jag lärt mig genom åren är dels hur lite jag vet (i relation till allt som går att veta), dels hur lite som faktiskt går att veta något om. Trots att det är den kanske viktigaste insikten har den problematiskt nog svårt att nå spridning i samhället. Den som säger sig veta blir bara lyssnad på om hen uttrycker sig tvärsäkert och framförallt om hen säger det människor vill höra, och intresset för verklighetens oöverblickbarhet och tillvarons enorma komplexitet är högst begränsad. Utan ödmjukhet och respekt för dessa facts of life kommer kunskapens användbarhet i samhället att minska med tiden. Ju mer vi vet om om hur lite vi faktiskt vet desto mindre kommer de som skaffar sig en examen för att få makt att bry sig om högskolan som institution och än mindre dess klassiska bildningambitioner, och risken finns att populistiska politiker, som redan som det är föraktar kunskap, om de får makt kommer att strypa tillförseln av pengar till utbildning och forskning, alternativt kontrollera i detalj vilka kunskaper (eller i praktiken, vilken propaganda) som sprids.

För att ha en chans att motarbeta en sådan utveckling behöver tiden som finns att tänka tankar till slut värnas. Det finns ingen möjlighet att effektivisera tiden som krävs för att (lära sig) läsa analytiskt, kritiskt och kunskapsorienterat. Det går inte att ge några snabbkurser i kritisk förmåga och förståelse för kreativitet och hur den kan komma till användning i arbetet med att utveckla kunskap om det som går att veta något om tar tid och kräver respekt för det faktum att kunskapen alltid är mindre än okunskapen.

Det är en minst sagt oroväckande utveckling att allt fler av dagens politiker, både internationellt och här hemma utnyttjar osäkerheten om vad som går att veta något säkert om för att driva igenom en demokratividrig och kunskapsignorant politik vars enda syfte är att stärka deras egen makt. Ett av vapnen som används i den kampen är lögnen, inte bara de egna lögnerna, halvsanningarna och glidningarna utan även (och kanske främst) anklagelserna om lögner riktade mot andra, vilket gör det svårt att veta vem som faktiskt talar sanning. Lögnare har liksom rasist och nazist blivit ett slags skällsord som riktas mot allt och alla man inte gillar, för att underminera motståndarens makt och relativisera ordens betydelse, vilket leder till att det blir svårt för den som värnar och talar med stöd i kunskap att få gehör. Det blir därför den som låter mest och bryr sig minst om vad som är sant får makt och inflytande. Därifrån sluttar det brant utfört. Tragiskt nog har vi rört oss en bra bit ut på det sluttande planet, hur långt vet ingen och vi kan mycket väl ha nått en punkt varifrån det inte finns någon återvändo. Jag väljer att utgå från att det fortfarande finns hopp och gör vad jag kan för att värna kunskapen, även om eller just därför att det ser mörkt ut just nu.

Medförfattarskap på en artikel har högre meriteringsvärde än att vara ensamförfattare till fyra läroböcker

Vad är en akademisk merit egentligen? Och vad är syftet med Högskolesveriges system för meritering? Kunskap, kunskapsutveckling och spridande av vetenskapliga insikter, är mitt svar; det är så jag tolkar skrivningarna i Högskolelagen. Det är utgångspunkt för hur jag tänker när jag väljer vad jag ska lägga min tid på och rikta min intellektuella energi mot. Anledningen till att jag skriver läroböcker är dels att det är en intellektuell utmaning som jag själv lär mig massor av, dels att jag får möjlighet att hjälpa studenter att utveckla kunskaper och bli bättre på att lära. Jag är stolt över mina läroböcker. Den fjärde kom från tryck i förrgår, och den handlar om teori.

Jag är i full gång med nästa bok, om metod. Och jag har tankar om åtminstone två läroböcker till. Parallellt skriver jag dessutom på en bok om akademisk kvalitet och när den är klar, senare under året är planen att jag ska ta tag i mitt livsverk om mellanrummen. På datorn finns även ett utkast till en bok om Nietzsche. Det känns tryggt att ha projekt som ligger och väntar för det ger stadga åt vardagen och trygghet i tillvaron. Ett liv utan intellektuella utmaningar och möjlighet att lära skulle kännas meningslöst. Därför är jag så tacksam för att jag hittade till akademin och att jag fått möjlighet och förtroende att arbeta som lärare och forskare. Jag ser det som en ära och att skriva för att sprida kunskap ser jag som en hederssak. Jag står på jättars axlar och bär arvet av mina lärares arbete vidare.

Att skriva böcker och vetenskapliga artiklar är nu en sak, och att bli läst en helt annan. Vi vet att en förkrossande majoritet av alla artiklar som publiceras i vetenskapliga journaler inte läses av någon annan än de som granskar texterna och antar dem för publicering, ändå är det den typen av texter som anses meriterande. Även läroböcker har svårt att nå igenom bruset och väldigt många blir inte lästa av särskilt många. Därför är jag så tacksam för att mina två första, och särskilt den andra läroboken (länk), finns med som kurslitteratur på några av landets högskolor och därmed blir läst. Det är en stor ära och ett ansvar jag tar på största allvar detta att få vara med och hjälpa studenter att hjälpa sig själva att lära och utvecklas som tänkande människor. Det är nämligen så jag försöker skriva, det är den typen av läroböcker jag valt att skriva. Jag vill inte bestämma hur det är eller hur man ska göra, jag vill visa vad man behöver ta hänsyn till och tipsa om saker man kan tänka på för att ens egna texter och kunskapsutveckling ska bli så bra som möjligt.

Igår fick jag det svart på vitt att det arbete jag utför inte anses vetenskapligt meriterande. Det enda som räknas är antalet Peer-reviewade artiklar, storleken på den summa pengar man vinnit i konkurrens och handledning av doktorander (vilka det är huggsexa om, dels för att det är meriterande, dels för att doktorander kan användas som medförfattare till artiklar som räknas som en merit för handledaren). Därför är det mer värt att stå som medförfattare till en artikel än att skriva fyra läroböcker på egen hand. Visst är jag besviken över att jag aldrig kommer att kunna bli professor, för jag vägrar göra något jag inte kan motivera med stöd i den kunskapssyn och det kvalitetsbegrepp jag anslutit mig till, som bygger på min tolkning av skrivningen i Högskolelagen. Jag har sett allt för många framgångsrika professorer som i relativt unga år, alltså med långt över tio år kvar i yrket, förlorat geisten och som bara fortsätter att allt mer mekaniskt producera artiklar och söker pengar eftersom det är detta de är bra på. En del skaffar sig intressen utanför akademin där de lägger ner sin själ medan andra verkar ha tappat livslusten, oavsett hur enskilda löser sin livssituation är allt annat än det som leder till KUNSKAP förkastligt eftersom det är högskolans uppdrag.

Jag vet vad jag gjorde när jag valde den väg jag valde på mina lärares inrådan och det var med öppna ögon jag höll fast vid mitt sätt att tänka och agera som lektor efter att jag blev docent, även om reglerna för vad som räknas meriterande ändrades strax efter. Visst är jag besviken, men jag är inte förvånad. Och jag klagar inte på att min karriär gått i stå, för jag älskar att undervisa och är stolt över mina böcker och tacksam över att de läses och får spridning. Jag har fortfarande ett arbete där jag kan prestera på min absoluta intellektuella topp, även om det arbetet allt oftare utförs på fritiden. Det är bara så sorgligt att det blivit så här, för vad ska vi med högskolan till om inte allt arbete som leder till kunskapsutveckling anses meriterande? Om formen räknas mer än innehållet, hur garanteras då kunskapskvaliteten?

Göra det man tror på, eller det man tror att andra tror på?

Under julhelgen kollade jag en kväll på uppföljaren till Top Gun, vilket var en intressant upplevelse på många olika sätt. Här väljer jag att fokusera på en av sakerna jag satt och funderade på; populärkulturens utarmning eller kanske snarare brist på nytänkande. Maverick, som filmen heter, var utan tvekan resultatet av ett gott hantverk och rent tekniskt var uppföljaren bättre än första filmen. Problemet, och det måste sägas vara ett problem eftersom jag satt och tänkte på det lika mycket som jag levde mig in i handlingen, är att båda filmerna är förvillande lika både i dramaturgin och intrigen. Det kändes som man lagt en karbonkopia på Top Gun, för i princip alla scener i den nya filmen är närmast identiska med den gamla. Som sagt, filmen är inte dålig, jag såg den med behållning, men det jag vill skriva om handlar om samtidens brist på visioner och rädslan för att tänka nytt. Genom att filmbolaget väljer att upprepa innehållet i Top Gun tillförs ingenting nytt, vilket vore oproblematiskt om det bara handlade om den filmen. Historien är fylld av uppföljare, några till och med bättre än den första, så det är heller inte problemet, men när filmbolagen bara storsatsar på det man uppfattar som säkra kort drabbas kulturen av inavel. Och det är problematiskt.

Utvecklingen är den samma inom bokbranschen där förlagen letar efter författare som kan skriva serier av böcker, snarare än unika verk. Idag är det bara genrelitteratur som säljer, alltså böcker som inte överraskar läsaren. Bokhandlarnas hyllor svämmar över av krim, feel good och kokböcker, och förlagen gör vad man kan för att få människor att prenumera på ljudbokstjänster eftersom man tjänar mer pengar på det och dessutom får större makt över författarna, som med milt våld tvingas skriva det som förlagen anser att det finns en efterfrågan på. Det blir allt svårare att skapa något nytt och unikt eller verk av bestående värde, alltså sådant som kommer att ge upphov till efterföljare, eftersom det kräver tid, talang, hantverksskicklighet och förståelse och respekt för risken att misslyckas. Konsekvensen av ekonomifokuseringen är att "ingen" gör något de tror på själva eftersom (den ekonomiska) risken att gå sin egen väg anses för hög, vilket leder till att kulturen sluter sig och blir en självrefererande bubbla.

Influencers är ett samtidsfenomen som aldrig hade kunnat existera utan internet och dess algoritmer. Vi vill gärna se antalet följare som en indikation på hur kompetent en människa är och den som har flest anses bäst. Men så är det inte för influensers gör inte vad de tror på, de skapar en persona som gör och tänker det hen tror att andra gillar, och den som är bäst på att spela det spelet får flest följare. Andrew Tate är tydligen av världens mest "framgångsrika" influencer. Han köper dyra bilar och hatar kvinnor som inte vill ligga med honom. Greta Thunberg däremot, är en människa som gör vad hon tror på, och hon är lika känd som Tate. Till skillnad från honom använder hon sitt kändisskap för att sprida kunskap och förändra världen till det bättre. Detta kunde han uppenbarligen inte acceptera och han använde sin plattform för att håna henne. När hon skrev till honom att han hade en liten penis kände han sig manad att spela in en video där han försökte ge igen, vilket ledde till att han fängslades misstänkt för trafficking och fick sina bilar beslagtagna. Jag beundrar Greta inte bara för det hon tror och kämpar för, utan lika mycket för att hon avslöjar tomheten och förljugenheten i den värld vi skapat.

Eftersom allt och alla påverkar och påverkas av varandra står inte vetenskapen över eller utanför kulturen. Forskningen följer tragiskt nog i stora drag samma utveckling. Där är det inte följare som leder till framgång, utan publikationer, citeringar och storleken på anslagen som vinns i konkurrens. Men för att bli publicerad, citerad och få anslag måste man anpassa sig efter rådande normer och säga det man tror att andra tycker är klokt och bra. Den forskare som går sin egen väg och liksom Greta Thunberg gör det hen själv tror på kanske blir framgångsrik, eftersom verklig kunskap och kvalitet alltid vinner, förr eller senare, men chansen är minimal, och eftersom det kostar på att sticka ut och vara annorlunda kommer det stora flertalet inte att försöka. Dagens forskningspolitik rör sig allt tydligare och allt snabbare i riktning mot tillämpad forskning som ger oss den kunskap vi vill ha, men eftersom kunskap inte handlar om vad man tycker är risken överhängande att vetenskapen snarare sluter sig inom en självrefererande bubbla utan kontakt med verkligheten den säger sig handla om. Grundforskning är nyfikenhetsdriven och handlar inte om att så effektivit som möjligt komma fram till ett resultat som kan antas för publicering, utan om sökandet efter den kunskap som är möjlig att få och som mänskligheten behöver.

Under året som kommer ska jag ägna mig åt grundforskning om kultur och akademisk kvalitet, och åt kritisk granskning av samhället och rådande kunskapssyn.

Gott Nytt Skrivarår!

Gott Nytt År kära läsare! Denna söndag tar jag ledigt, men vill ändå publicera något. Parallellt med mitt vetenskapliga skrivande och bloggandet håller jag på med ett skönlitterärt projekt som troligen blir klart och ska sändas till något förlag under våren. Det är en utvecklingsroman som handlar om vad mobbing kan göra med människor som utsätts, och eftersom allt skrivande förr eller senare handlar om att döda darlings är det där jag är just nu. Vissa passager har jag dock svårt att släppa taget om, och dagens bloggpost, årets första, får därför bli just en sådan. 

Utanförskap kan generera energi har jag märkt. Och att slå ur underläge är en egenskap jag utvecklat till fulländning. Min första triumf var visserligen inte mycket att hänga i julgranen, men om man ser den som inledningen på en annan utveckling, som ett tecken på att en tendens brutits, får händelsen en annan betydelse. Samtidigt blev det en påminnelse om att man inte så lätt kan kasta av sig sin tillskrivna identitet. Händelsen utspelade sig vid mönstringen till lumpen. Där mötte jag för första gången på länge några av mina skolkamrater. Till mönstringen åkte jag från ett sammanhang där jag var en självklar medlem och där jag trivdes, för när jag kom till gymnasiet fann jag riktiga vänner som respekterade mig. Väl framme i Säve på Hisingen insåg jag omgående att de forna klasskompisarna återigen hade makt över mig. På bara några minuter rasade allt jag byggt upp under åren på gymnasiet. Det var smärtsamt, även om jag visste att det var övergående. Triumfen kom den andra dagen då jag som den ende i min gamla klass kallades till telegrafistprovet, som de som hade bra resultat på intelligenstestet blev uttagna till. ”Va fan”, sa en av ”kamraterna” uppenbart förvånad. ”Ska du göra telegrafistprovet”. Idiot tänkte jag tyst, samtidigt som jag svarade att så var det. Visserligen gick provet åt skogen. Inte kunde jag höra några meningsbärande skillnader mellan de där pipen och blippen. Telegrafist blev jag alltså inte, men jag bevisade för mig själv och de där människorna att betygen i grundskolan inte på något sätt var en indikation på min kapacitet som människa.

Återkommer nästa söndag med en vanlig post.