Den totalitära drömmen om effektivitet

Den bästa vägen mellan två punkter är aldrig självklart den snabbaste. Vissa saker varken kan eller ska skyndas på. Livet till exempel tar längre tid att leva idag, i alla fall för de flesta, i och med att folkhälsan förbättrats, men för att tillvaron inte ska bli en plåga behöver den fyllas med meningsfullt innehåll. Och mer är inte självklart bättre. Livet är på samma sätt som arbetstiden en konstant, det ändras inte i och med den allt mer aggressiva effektiviseringen, vilket gör att den på allt fler områden leder till hälsovådlig stress. Själva poängen med en naturupplevelse, ett besök på en konstutställning, att läsa poesi eller samvaro med någon man tycker om är att ta sig tid och njuta av upplevelsen. Och vad är poängen med att sträva efter att tjäna mer pengar om man inte har tid eller möjlighet att göra något meningsfullt med dem? 

Effektivitet betraktas problematiskt nog som en synonym för motsatsen till slöseri, alltså som något självklart positivt. Hur skulle vi annars göra? Jag hoppas att inledningen visat hur problematiskt den uppfattningen är. Många ser effektivisering som ett slags inneboende kraft, något oundvikligt, och det stämmer till viss del. Men det är skillnad på att försöka tvinga fram effektivisering och att skapa förutsättningar för den. Alla verksamheter går heller inte att effektivisera, och det är inte en synonym för sänkta kostnader (utan kvalitetsförlust) i allmänhet. Förstå mig rätt, jag är inte motståndare till effektivisering; det är inget dåligt per se. Men utan reflektion och eftertanke fungerar det inte.

Konsekvenserna av samtidens fixering av effektivitet och synen på effektivisering som en universallösning behöver analyseras. Idag skär man hänsynslöst i statens utgifter för vård, skola och förvaltningen av viktiga samhällsfunktioner, och man gör det med motiveringen att verksamheterna effektiviseras. Och när ansvariga som luftar sina farhågor över att servicen och kvaliteten i arbetet försämras om intäkterna minskas möts av en finansminister som viftar bort oron med orden: man får väl effektivisera, är det ett tydligt förakt för kunskapen. Människors tillfrisknande från sjukdom liksom lärande är aspekter av mänskligt liv som tar lika lång tid idag som tidigare. Trots att vi vet detta och även om det finns gott om tecken på problem kopplade till konsekvenserna av de allt mer aggressiva nedskärningarna på allt fler områden talar man om det som "besparingar" när det i praktiken antingen handlar om att samhällskostnader flyttas från ett konto till ett annat, eller att kvaliteten utarmas.

Fakta kan man skaffa sig effektivt genom digitala verktyg, men kunskap och än mer bildning kräver tid och kvaliteten i den typen av arbete står i direkt relation till det engagemang man känner för uppgiften och den tid man har till sitt förfogande. Digitaliseringen är bedräglig på det sättet, för den ser ut att effektivisera studier, men i själva verket är det bara hastigheten i sökandet efter svar som drivs upp, vilket får negativa konsekvenser både för elevers och studenters hälsa och för kunskapskvaliteten. Ska man verkligen lära sig något tar det den tid det tar. Försöker man läsa eller skriva snabbare, eller om lärarna talar snabbare eller om undervisningen inte går på djupet går det oundvikligen ut över kvaliteten i studierna. Kostnaderna kan sänkas och nyckeltal kan produceras effektivt, men kunskaper tar tid att utveckla av det enkla skälet att lärande inte är en linjär process.  

Livet på jorden är en dynamisk helhet som kräver förståelse och respekt för komplexiteten, inte en maskin vars prestanda går att pressa och vars utfall går att styra och kontrollera. Viljan kan på många sätt försätta berg, men vissa helt avgörande aspekter av livet måste man bara acceptera. Det gäller även politik och samhällsbyggande. Självklart ska skattemedel inte slösas med, men en effektiv förvaltning av det allmänna handlar inte om att skära ner utan om att skapa så bra förutsättningar för så många som möjligt att leva ett gott liv utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Eftersom demokrati kräver kunskap och respekt för komplexitet blir tiden som finns att ägna sig åt lärande helt avgörande, både för kunskapen och demokratin. Även om politiken idag blir allt mer populistisk och känslostyrd finns det inga enkla lösningar. 

Tanken på en upplyst despot -- som föga förvånande vinner mark idag, eftersom många inte anser sig ha tid att följa med i och intressera sig för politik -- ser på pappret ut som en effektiv lösning, men det är en djupt problematisk uppfattning. Drömmen om effektivisering är även på andra sätt en totalitär tankefigur, eller ett slags destruktiv dödslängtan. Försöker man "effektivisera" barnuppfostran genom att ägna mindre tid åt barnen kan man rättfärdiga det med att man ger dem kvalitetstid, men det är dumheten som talar för det finns bara tid och kvaliteten kommer an på vad man gör och hur man gör det. Tar man sig inte tid och är man inte närvarande ger man sina barn en dålig start i livet. Och man röstar på politiker som lovar att sänka skatten för att "ge" väljarna mer pengar, leder det oundvikligen till att kostnaderna ökar. Och den som redan lever på marginalen får svårare att klara sig. Den gruppen blir fler och fler när klyftorna i samhället ökar, och det går att fler och fler drabbas av oro, vilket leder till stress, som går ut över förmågan att ta kloka beslut.

Samtiden, en diagnos

Samhällsförändring går i skov så det är inte självklart att den går fort bara för att det känns så när det går upp för en hur annorlunda det är nu jämfört med tidigare eller med det man varit van vid. Ganska länge kan man hålla fast vid sin gamla uppfattning och sina vanor för att på det sättet försöka hålla illusionen om att allt är som det var vid liv. På senare tid har det dock hänt en hel del som visar att vi här i Sverige inte längre lever i det land som så många av oss fortfarande minns och en del verkar tro existerar fortfarande. En del skyller förändringen på invandringen, men den är bara ett symptom på den globalisering som många av invandringsmotståndarna själva njuter av genom att kunna resa billigt till andra länder.

Just nu har vi en regering som sökt mandat för en politik som bygger på samma tanke som gav Donald Trump makten i USA, nämligen tanken att det går att bygga en mur som hindrar folk som man av olika anledningar inte gillar att komma in i landet, samtidigt som de som ser ut som den romantiserade bilden av Sverige som dessa partier håller fast vid kan resa hur mycket de vill, både inom och utanför landet. Regeringen sökte mandat även för andra enkla lösningar, som hårdare straff, ny kärnkraft och billigare bensin. Att kalla regeringen för populistisk (som här betyder en politik som bygger mer på hur det känns för stunden än vad vi vet är bra i längden) är ett objektivt konstaterande, inte en åsikt. Jag försvarar inte S eller något annat parti, för det är ont om partier som utgår från en ideologisk övertygelse. MP och V sticker ut och står upp för sina grundvärderingar, men allt för få väljare lockas av genomtänkta förslag, vilket gör att alla partier ser sig tvingade att locka väljarna med varianter av samma populism som nu dikterar villkoren för samtiden.

Sedan 1990-talet har det skurits ner på statens, alltså det allmännas, utgifter eftersom politikerna lockat väljarna med sänkt skatt, vilket lett till att klyftorna ökat och till att vi nu sitter fast i en ond cirkel där kunskapen i allt fler frågor övertrumfas av känslan (det är enda sättet att kunna fortsätta sänka skatten samtidigt som man lovar mer pengar till skola, vård och omsorg). Klimatförändringarna förnekas av många av regeringspartiernas företrädare, ivrigt påhejade av olika opinionsbildare som profiterar på uppmärksamheten som genererar trafik till sina plattformar. Orsakerna till den växande gängkriminaliteten -- den otrygghet och hopplöshet som sprider sig bland den ökande andelen människor som av skattesänkarpolitiken och den gigekonomi som gjorts möjlig tvingas leva på marginalen och därför saknar framtidstro -- förnekas inte bara, dagens politiker profiterar på människornas oro för att drabbas och erbjuder pseudolösningar (hårdare straff) som på sikt förvärrar situationen. 

Jag behöver inte skriva mer om läget i landet och stora delar av världen (Sverige är naturligtvis inte isolerat och unikt), alla vet vad jag talar om. Det jag vill skriva om är diagnosen som behöver ställas för att vi ska kunna hitta lösningar som faktiskt leder till att det blir bättre för alla, inte bara den minskande andelen rika och höginkomsttagare som så många identifierar sig med och därför röstar på en politik som missgynnar dem. Vad vi behöver komma tillrätta med är den destruktiva blandning av kunskapsrelativism, värdenihilism och narcissism som sprider sig i samhället. Så länge vi söker efter grundproblemet eller den yttersta orsaken (och därför ägnar tid och resurser åt att debattera den frågan) till de eskalerande problemen, och så länge vi letar efter enkla lösningar, rör vi oss bort från lösningen. Problemen vi brottas med är komplexa, så vad som behövs är en kombination av insikt om det och en diagnos.

Narcissismen är möjligen en starkare kraft än övriga, och i ett samhälle där kunskapen respekteras kan den hållas nere. Vi människor är egoistiska av naturen, det handlar alltså om en viktig orsak till vår individuella och kollektiva överlevnad. Men narcissismen är en sjuklig upptagenhet av egot, vilket är ohållbart på sikt eftersom ingen människa klarar sig på egen hand. Trots att vi vet detta hyllas människor som lyckas samla flest följare i respektive marknadssegment, vilket underblåser narcissismen. Det går inte att bygga ett samhälle på individens dröm att bli berömd och rik av den enkla anledningen att den drömmen per definition bara kan förverkligas av ett ytterst litet fåtal, alla andra är dömda att bli besvikna.

Kunskapsrelativismen är både en konsekvens av och orsak till narcissismen, och båda leder till värdenihilism, som göder efterfrågan på mer av samma och gör det svårt att bryta den onda cirkeln. Jag vill betona att det inte är någon lösning, men om kunskapen inte uppvärderas och blir den styrande principen är demokratin dödsdömd. Och det är demokratin som gör samhället levande, fast bara där och när den respekteras. Vi behöver demokratin och kunskapen, som är varandras ömsesidiga förutsättningar, mer än kunskapen och demokratin behöver oss. Optimism och framtidstro är något man måste förtjäna, för, som många framgångsrika idrottsutövare brukar vittna om, ju mer man tränar desto mer tur tender man att få. Så länge vi väntar på tecken i skyn om att vändningen är här kommer den inte, vi måste sätta ner foten och reflektera, både ensamma och tillsammans, över vad som betyder något på riktigt. Värdenihilismen kan bara brytas genom att börja bry sig lika mycket om andra och framtiden som om sig själv, och detta tjänar alla på. Genom att respektera kunskapen, som ingen äger, som alla är lika inför, kommer besluten som tas att bygga på vad vi vet är bra och fungerar, vilket inte utesluter att politiken kan testa idéer och måla upp visioner. Så länge vi lär av misstagen och överger sådant som inte fungerar rör sig samhället i riktning mot ökad hållbarhet.

Hur skulle vi annars göra, tänker du?

Här i veckan var jag och såg utställningen om Banksy på Eriksbergshallen, vilket blev en ganska omvälvande upplevelse. Jag kände så klart till honom, och många av verken är ju kända, men det var något helt annat att få en samlad bild av hans konstgärning. Verken väckte så många tankar om samtiden och de samhällen och den kultur vi människor skapat. 

Banksys konstverk väcker så många frågor, han har en enastående blick för vad som betyder något och kommenterar företeelser som konsekvent belyses ur den underordnades perspektiv. Även om allt var tänkvärt och kändes viktigt var det särskilt två verk grep tag om mig, som jag inte kan släppa. Det ena är den här.

Idag känner sig allt fler allt otryggare och det ropas allt oftare på fler poliser. Frågan är om det leder till trygghet, eller om det i själva verket underblåser otryggheten. Bilden berör mig, för jag vill inte leva i ett samhälle där våld betraktas som en lösning. Hårdare tag mot brottslingar låter bra, (det drabbar ingen oskyldig), men det leder till att vi får ett hårdare samhälle eftersom kriminella inte har några planer på att åka fast. När poliserna blir fler och beväpnar sig mer eskalerar våldet, för kriminalitet är ett symptom på något annat. Bilden som visar konsekvenserna av hårdare-tag-politiken och den förmedlar samma kusliga känsla som närvaron av tungt beväpnad polis ger upphov till. 

Den andra bilden som grep tag är den här, som går att tolka på många olika sätt.

Jag ser den som en bild av hur Trump bemöttes innan han valdes till president, men även efter och i viss mån fortfarande. Populismen som Trump är en representant för är både ett sjukligt begär efter något som inte är bra för någon, och en obehaglig personkult där väljare förvandlas till anhängare som okritiskt följer ledarens minsta vink. Bilden är en påminnelse om att kunskapen aldrig blir mer användbar och värdefull än vi människor låter den bli. Dumhet går bara att bemöta med kunskap i ett samhälle och en kultur där forskningens resultat respekteras, och så ser det inte riktigt ut i vårt samhälle idag. Människor som skrattade åt först Trumps kandidatur, sedan hans presidentskap och nu hans återvalskampanj blir ett slags möjliggörare eftersom populismen växer när den inte tas på allvar. Och med allvar menar jag inte att man ska lyssna på folks oro (det vill säga införa strängare straff och anställa fler poliser med kraftfullare vapen bara för att väljarna kräver det) eller legitimera populistiska politiker genom att liera sig med dem för att få makt. Man måste förstå vad det är för destruktiv kraft det handlar om och utarbeta strategier för att undanröja efterfrågan på den typen av politik som bygger på hur det känns, inte på vad vi vet, och som bara bryr sig om en enda sak: vad man kommer undan med. 

Övertygelsen om att sanningen alltid vinner och att människor alltid är rationella är djupt problematiska villfarelser, det är inte så det fungerar. Människor vet ens massa, men alla har inte förmågan att förstå och använda kunskapen, många vill inte ens lyssna på forskning utan litar mer på dem som säger vad de vill höra.

Banksy ställer frågor och pekar på saker som får en att tänka efter, han har inga svar. Och det är så jag ser på kunskap och lärande också. Vetande går inte att googla fram, bildning som är förutsättningen för att kunna ta kloka beslut tar tid att skaffa sig och vill eller kan man inte överge sina övertygelser efter att man överbevisats om att de saknar grund, kommer man aldrig att kunna röra sig uppåt i vetandets hierarki. 

Några ord om rubriken till bloggposten bara, sen återgår jag till helgvilan och uppladdningen inför veckan som kommer. Jag valde den för att den fångar logiken som ger oss hårdare straff, fler poliser och mer populism. Den bygger på den djupt problematiska, men ändå mänskliga, uppfattningen att alla frågor kan besvaras med antingen eller. Antingen är du med mig eller mot. Har man anammat den synen på kunskap kommer man bara att kunna tänka i dikotomier. Öga för öga, tand för tand och blodshämnd känns bra, men det finns inget stöd i någon vetenskap om att det fungerar, tvärtom banar den tanken väg för totalitära regimer. Ska vi kunna värna demokratin och det öppna samhället måste vi förstå det och utveckla kompetens att hantera komplexitet. Det finns varken några enkla lösningar eller gratis luncher, vi måste inse att behöver vi inte betala är det vi som är varan. Vad är vår integritet och frihet värd?

Högskolan är ingen produktionsenhet, och lärare inget serviceyrke

Nu är det nya arbetsåret igång för fullt. Jag har alltid sagt att den dagen då jag inte känner mig nyfiken på och känner tillförsikt inför terminen ska jag sluta som lärare. Arbetet som lärare får aldrig bli ett rutinarbete, för det handlar om lärande, och på högskolan dessutom om utveckling av ny kunskap. I samma stund som arbetet som högskolelärare upphör att vara intellektuellt stimulerande har yrket förändrats till något annat, oklart vad. Det faktum att jag känner mig tvingad att påpeka detta säger lite för mycket om dagens högskola än jag skulle önska, men jag känner fortfarande att mitt arbete både ställer de krav på mig som jag anser att det borde göra och det trots allt ger mig frihet att utvecklas som tänkande människa (även om jag får använda allt större del av fritiden för just det). Jag lär inte bara ut, jag kan och får vara i kunskapen, och det ger mitt liv mening.

Min nästa lärobok, den femte i ordningen, om vetenskaplig metod, är lämnad till förlaget och det känns lika bra nu som tidigare att inleda året genom att börja tänka på nästa bok. Än är jag inte riktigt redo att ta mig an mitt projekt om mellanrummen och relationen mellan kunskap och kultur, men jag tänker på det hela tiden och har ett dokument i mobilen som ständigt fylls på med tankar. Jag ser det som mitt livsverk, så jag skjuter det än så länge på framtiden. Det finns annat jag vill göra först. En bok om akademisk kvalitet är i princip klar, och jag ett råmanus till en bok om samverkan i datorn. De där projekten arbetar jag på vid lediga stunder, när jag får tid över, men det jag ska fokusera på här under hösten är två skrivprojekt -- ett om förändringen av universitetet och den högre utbildningen, och ett om Nietzsche. Boken om högskolan skriver jag tillsammans med två kollegor, och boken om Nietzsche är ett soloprojekt (en kortare bok som jag förhoppningsvis ska kunna vara färdig med innan jul). Precis som när jag läser känns det bra att ha många parallella projekt igång.

Min ambition är nästan aldrig att nå specifika mål, utan att finna nycklar till förståelse ur ett överflöd av intryck och egna tankar som satts på pränt. Först i efterhand ser jag mönster och möjligheter som kan utvecklas. Kunskap, som är det ämne som intresserar mig mest, alltså kunskapen i sig, som begrepp (både form och innehåll), är en gigantisk fråga och ett komplext problem. Liksom kultur är det inget man blir färdig med, och den som tror sig vara eller kunna bli fullärd har inte förstått någonting. Oavsett vad jag gör eller i vilket sammanhang jag befinner mig i fokuserar jag på sökandet efter skärvor och bitar som jag sedan kan skapa en mosaik av. Mitt lärande och min intellektuella utveckling handlar inte om att lägga pussel utan om att fördjupa mig förståelse för livet, verkligheten, allt. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, och både hur lite det går att veta och hur mycket jag skulle kunna veta om jag bara hade mer tid. Jag har tagit till mig Sven-Erik Liedmans tanke om att bildning är ett hem man aldrig varit i, och jag inser betydelsen av att känna igen det där hemmet när man finner det. Bildning handlar om kunskapens förändring och kontextavhängighet samt om överflöd, därför är det något jag kommer att kunna ägna resten av mitt liv åt, och inför detta faktum är jag oerhört tacksam.

Mitt problem är att jag allt mer sällan får användning av kunskaperna och förståelsen jag skaffat mig under alla år i skolan och den akademiska världen. Detta oroar mig, för när jag som lärare och forskare inte kan och får prestera på toppen av min intellektuella förmåga blir jag rastlös och känner att jag bidrar till slöseriet med skattebetalarnas pengar. Den akademiska kulturen har förändrats radikalt sedan jag var student, och det är i sin ordning för kultur är i väldigt hög grad förändring. Problemet är att kulturen förändrats på ett sätt som hämmar lärande och förhindrar kunskapsutveckling, vilket borde oroa alla, för när kunskapen inte längre står i centrum för den högre utbildningen och forskningen blir det svårt att förvalta samhället på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt. Att jag uppfattas som en gnällig gubbe när jag pekar på dessa problem oroar mig lika mycket som förflackningen av kunskapen och utarmningen av den akademiska kulturen. Jag är nämligen inte nostalgisk och drömmer mig inte tillbaka till en svunnen tid, jag blickar framåt, mot de utmaningar mänskligheten står inför och de problem vi har att brottas med. Utan kunskap och i avsaknad av förståelse för vad kunskap är och vad som främjar lärande finns en uppenbar risk att allt går åt helvete. Och oroar vi oss inte för det är det ute med oss.

Produktion av och konkurrens om tomma nyckeltal är inte bara ett meningslöst slöseri med skattemedel, det är långt värre än så eftersom den underliggande kunskapssynen som driver utvecklingen i den riktningen förgiftar det akademiska klimatet och förvandlar den intellektuella förmågan till ett problem. Den som försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten i ett sådant system uppfattas nämligen som ett hot mot den rådande ordningen.

Att vara student innebär att man bedriver självständiga studier. Inom ramen för en kunskapsfokuserad högskola är alla studenter, även lärarna. Alternativt är alla lärare, i betydelsen en som ägnar sig åt lärande, i en högskola värd namnet. Kampen för en sådan högskola är inspirerande, just för att det är på allvar. Så än så länge vill och orkar jag kämpa för det jag tror på.

Vad tar oss längst? Vad är klokast?

Även om utveckling av samtidskulturen oroar mig är och förblir kultur ett fascinerande forskningsobjekt. Har svårt att se att jag någonsin kommer att tröttna på arbetet med att försöka förstå vad kultur är, hur den fungerar och vilken logik som driver dess förändring. Det som oroar mig är ensamheten jag känner, vilken kommer sig av att kunskapen som min forskning resulterar i inte riktigt räknas som kunskap eftersom den går på tvärs mot de grundläggande antaganden som just nu präglar tänkandet och synen på vad vetande är. 

Vad kommer du fram till? är en fråga jag som kulturvetare inte kan svara på eftersom kulturforskningen jag ägnar mig åt inte handlar om att producera tydliga resultat som kan paketeras och spridas på något enkelt sätt. Frågan bygger på ett antagande om vad forskning är som bygger på hur naturvetenskaplig forskning ser ut, och när mitt svar inte lever upp till förväntningarna avfärdas jag. Inte med stöd i några hållbara argument eller för att kritikern hittat logiska luckor i det jag säger, utan för att jag inte svarar på frågan på förväntat sätt. Det är så kultur fungerar, så jag lär mig något varje gång jag försöker svara, men det är också oroande för den typ av kunskap min forskning resulterar i behövs idag mer än kanske någonsin. Oron bottnar i insikten om hur stor makt kulturen har över kunskapen. Kultur äter strategier till frukost, brukar man säga, och mina inledande ord är ett försök att visa hur det fungerar i praktiken.

Dagens bloggpost handlar om vad som tar samhället längst, alltså vilka sätt att se på makt och förvalta det allmännas resurser som är mest långsiktigt hållbart. Idag förväntas ledare sätta upp ambitiösa mål, och sedan entusiasmera medarbetarna att nå målen så snabbt och effektivt som möjligt. Det låter förförande bra, särskilt om ekonomin antas vara ansträngd och det saknas pengar, men problemet är att oavsett hur ambitiösa målen är lägger det sättet att tänka och se på ledarskap en djupt problematisk hämsko på utvecklingen. När den tanken tas upp och blir en del av kollektivets grundläggande antaganden blir det svårt att kritisera uppfattningen, och ännu svårare att peka på problemen med den. Måltänkande handlar dock om att sätta ett slags tak för utvecklingen, det är exakt DIT vi ska och ingen annanstans. Det sättet att tänka hämmar kreativiteten som bara kan frodas i frihet, och det utarmar på sikt vitaliteten i samhället.

Ett intellektuellt utmanande sätt att arbeta med samhälls- och kunskapsutveckling, som har bättre chanser att faktiskt nå längre och högre samt med bättre resultat, dessutom förmodligen till lägre kostnad, är att släppa kreativiteten fri och lita på människorna som knyts till verksamheten och sedan utvärdera resultatet av arbetet i efterhand, inte mot målen utan med utgångspunkt i hur väl förslagen fungerar. För att det ska fungera måste dock alla som deltar känna att utfallet är gemensamt och att det är engagemanget som värderas, inte vilka förslag som fungerar. Och det går på tvärs mot ett annat grundläggande, nämligen idén om att det alltid finns en enda upphovsperson och att det går att äga och kontrollera resultatet av intellektuellt arbete. Människan är kollektiv, det är därför kulturen har så stort betydelse för tänkandet och kunskapsutvecklingen.

Målstyrning, effektivisering och individuella belöningar till de som lyckas i konkurrensen, leder på sikt till likriktning och intellektuell utarmning. Trygga individer vars uppgift är att skapa nya idéer och leta efter möjliga lösningar blir mer kreativa om de inte behöver bry sig om vems förslag som är bäst, vilket dessutom sällan går att avgöra på kort sikt. Dagens syn på ledarskap och management liknar i hög grad kristendomens väntan på Messias återkomst, eller den ensamme hjälten i en western film. Gamla idéer och tankemönster dyker på det här sättet ständigt upp i kulturen i nya former, men innehållet är det samma. Problemet är att det krävs att man ställer sig vid sidan av och tar sig tid att analysera kulturen på djupet för att se mönstren, och den forskare som gör det idag beskylls för att slösa med skattebetalarnas pengar, vilket kräver snabba resultat och tydliga svar på sina frågor. Förstår man inte att kunskap är något annat än svar på frågor, kommer den som försöker förklara den saken att arbeta i uppförsbacke. Och kritiken mot rådande syn på ledarskap riskerar i förlängningen att uppfattas som hädelse.

En annan aspekt av dagens samhälle och dess (problematiska) syn på kunskapskvalitet är att framgång räknas i pengar, eller som inom vetenskapen med hänvisning till antalet citeringar och publiceringar, alltså tomma nyckeltal som på detta sätt reifieras. När den här typen av föreställningar blir norm och del av människors grundläggande antaganden påverkas synen på kunskap och vad som gör forskare och forskningsinstitutioner framgångsrika. Den närmast religiösa tron på ledaren som en frälsare och ledarskapets undergörande potential, gör att akademiska ledares löner blir högre än forskarnas. Det är inte svårt att förstå lockelsen i att hoppa av forskarkarriären för att prova lyckan som ledare och göra administrativ karriär. Och har man nått framgång i en organisation lockar andra organisationer ofta med högre lön och ännu bättre villkor. Drömmen om frälsaren får dessa konsekvenser. På vilket sätt bidrar detta sätt att tänka och agera till att kunskapen blir bättre? Och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att ledare är objektiva och aldrig försvarar sin egen position och sina egna intressen? Finns det verkligen ingen risk med upplägget; går det att kritisera förhållandet utan att trampa på ömma tår och riskera att uppfattas som ett hot mot rådande ordning? Det är frågor jag ofta ställer mig idag, men jag har inga tydliga svar på dessa frågor heller.

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

Sista lediga dagen på semestern

Jag har tre dagar kvar på semestern, men dessa dagar ägnar jag åt skrivande, så detta är den sista lediga dagen innan arbetet drar igång igen. Även om vädret varit kass har semestern varit fin. Jag är både utvilad och peppad inför hösten och ser fram emot arbetet med de texter som ligger i pipeline. Först och främst en ny lärobok om metod, eller egentligen sätt att tänka för att metoden man väljer ska leda till bästa möjliga resultat (läs kunskap). Mitt eviga projekt om relationen mellan kunskap och kvalitet ska också avslutas. Sen, någon gång nästa vår, är tanken att jag äntligen på allvar ska kunna ta tag i och avsluta projektet om mellanrummen. 

Dagens bloggpost får bli ett utkast till text om kvalitet, för vädret ser lovande ut och vi har hyrt bil och vill utnyttja tiden så mycket som möjligt.

Effektivitet är antitesen till kvalitet

Utan kvalitet i verksamheten kan forskningen och den högre utbildningen aldrig bli eller sägas vara akademisk. Fast vad är akademisk kvalitet, och är kvalitet ett begrepp som betyder samma sak i alla verksamheter? Med utgångspunkt i min lekmannamässiga förståelse av kvantmekaniken vill jag hävda att kvalitet är både något definierbart (ett slags partikel) och en rörelse/förändring (en våg) samtidigt. Fokuserar man på det ena tappar man oundvikligen det andra ur sikte, och i dagens högskolevärld nås de mätbara målen, men eftersom akademisk kvalitet inte går att kontrollera, bara skapa förutsättningar för, blir resultatet i realiteten något annat. Högskolans uppdrag är inte att producera nyckeltal, utan lärande och kunskap som liksom kärlek handlar om något man aldrig kan tvinga fram eller förvissa och försäkra sig om. Om resultatet av arbetet inte lever upp till förväntningarna är det inte självklart att någon gjort fel, och på samma sätt finns inga garantier för att resultatet blir det samma en annan gång, i ett annat sammanhang. Fråga vilken artist eller konstnär som helst och de kan vittna om sanningen i att ingen föreställning är den andra lik. Eftersom kunskap är resultatet av skapande verksamhet är liknelsen mer träffande än många tror idag. 

Högre utbildning är en av stadsbudgetens största poster, men det handlar om en investering och eftersom kostnadens rimlighet avgörs av vilken kvalitet man önskar är det olyckligt att fokusera på priset. Och eftersom akademisk kvalitet tar tid att utveckla och kräver särskilda förutsättningar samt medarbetare som har lång utbildning och hög kompetens kommer strävan efter effektivisering av verksamheten och försöken att sänka kostnaderna eller i alla fall inte kompensera för kostnadsökningarna oundvikligen att påverka kvaliteten. Som lektor kan man springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre, men undervisning och forskning kräver tid, fullt fokus och helhjärtat engagemang. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. För att kvalitetsarbetet i universitetsvärlden ska kunna leda till akademisk kvalitet måste man både förstå och acceptera att det inte går att definiera det man strävar efter i termer av kontrollerbara mål. 

Alla vet följande, men ändå är det som man inte vågar lita på insikten: Dålig kvalitet visar sig alltid och är uppenbar för alla som vill se och verkligen försöker förstå hur det faktiskt ligger till. Kvalitet i forskningen och den högre utbildningen uppstår mellan människor som faktiskt bryr sig om innehållet i arbetet och som kan och får förlora sig i verksamhetens intellektuella utmaningar. Regler och kontrollsystem som flyttar ansvar för kvaliteten, från kollegiet till linjen, leder oundvikligen till ökad administration och minskat engagemang för kunskapsutvecklingen (av den enkla anledningen att arbetstiden är begränsad). Om vi inte anser oss kunna lita på vårt lands högst utbildade arbetstagare kan man fråga sig varför samhället ska investera i högre utbildning och forskning, och om det over-head-påslag som dras från alla medel som forskare vinner i konkurrens uppgår till närmare åttio procent (vilket idag inte är ovanligt) kan man verkligen undra vad som är högskolans kärnuppdrag.

Forskare ska forska och lärare ska lära och all tid som inte handlar om det är slöseri med skattebetalarnas medel.Konkurrens som sägs vara kvalitetsdrivande kan givetvis leda till bättre kvalitet, men inte per se och definitivt inte överallt. Och konkurrerar man om nyckeltal som antalet publikationer och citeringar eller storleken på vunna forskningsanslag, är det på inget sätt givet att det leder till bättre kunskap. När man tävlar med någon skärps sinnena och man tvingas prestera på toppen av sin förmåga, vilket absolut kan främja kvalitet. Problemet är att påtvingad konkurrens oftare leder till press, vilket ger upphov till stress, särskilt om förutsättningarna som krävs för att resultatet av arbetet ska kunna hålla högakademisk kvalitet saknas. Konkurrensen som drabbar alla leder till en ökande osäkerhet i hela den akademiska världen och det gynnar varken samverkan eller tvärvetenskap, byten av vetenskapliga inriktningar eller utveckling av ny kunskap.

Arbetsdagarna på högskolan pendlar i mitt eget fall mellan intensivt skrivande, perioder av läsande och promenader där problem bearbetas och kreativiteten får fritt spelrum. Avbrotten är väl investerad tid för det är ofta när man ägnar sig åt annat som nya vinklingar uppenbarar sig. Det som på ytan ser ut som lättja, som att man smiter från jobbet, är ofta den tid på arbetsdagen då man presterar mest och det som blir gjort håller högst kvalitet. Det är en gammal ”sanning” att under tjugo procent av tiden utförs åttio procent av arbetet. Därför är motståndet mot sex timmars arbetsdag och talet om behovet av effektivisering inom skola, vård och annat som rör mänsklig utveckling, kontraproduktivt. Konkurrensutsättning är ett sätt att uppnå effektivitet i många olika typer av verksamheter, men i intellektuella sammanhang är det långt ifrån självklart att det leder till önskat resultat. Konkurrens driver inte akademisk kvalitet, den pressar bara kostnader, hotar människors hälsa och utarmar möjligheterna att värna den intellektuella höjden i universitetsvärlden.

Eftersom konkurrens antas vara kvalitetsdrivande är det få som ser problemet med att uppemot 90 procent av ansökningarna om forskningsmedel idag avslås. Det är naturligtvis inte kompetens, i alla fall inte forskarkompetens,som avgör vem som får pengar, det är i väldigt hög grad slumpen eftersom skillnaden mellan kvalitet mellan framgångsrika och misslyckade ansökningar är så liten. Vinnaren skriver dock historien och kan förklara framgången genom att hänvisa till sin personliga excellens. En aspekt av ansökningssystemet som sällan talas om är att en ansenlig del (ibland uppemot 80%) av pengarna som skattebetalarna investerar i forskning äts upp av over-head-kostnader som går till högskolans förvaltning. Alla som arbetar, både med att upprätthålla systemet och med att skriva och granska ansökningarna får sin lön betald av det allmänna. Konkurrensen om ansökningar är en konkurrens om löften och förhoppningar, inte om något konkret. Den som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att skapa kunskap. Dagens system för meritering gynnar forskare som förhåller sig okritiskt till nyordningar och som lever på gamla meriter eller försvarar det paradigm man byggt sin karriär på, vilket hindrar en utveckling som skulle kunna leda till genombrott.

Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar på högskolan (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på tiden som idag läggs på ansökningar (som till stor del består av lönekostnader), och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med stora delar av administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek. Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet eliminerades genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera, ökar chansen att kunskapskvaliteten förbättras kontinuerligt.

Det finns andra sätt att främja effektivitet. Ett sådant sätt är att bygga upp förståelse och skapa förutsättningar för akademiker att hamna i flow (se Csíkszenmiháli 1992), vilket är ett svåruppnåeligt tillstånd som bara kan uppstå där och när förutsättningarna är de rätta. Det är ett mentalt tillstånd av total närvaro som inte går att tvinga fram eller koppla på när man behöver det. Flow kan bara uppstå i avsaknad av kontroll och krav på effektivitet. Det är ett tillstånd som kräver tid, marginaler och mental förberedelse samt harmoni och balansför att fungera. Konkurrens kan man tvinga fram. Flow måste man arrangera för och vara ödmjuk inför. Vi har alla allt att vinna på att sträva efter flow, vilket är en positiv feed-back-loop som leder till både hälsa och välbefinnande samt kvalitet, men för att kunna nå dit krävs att den onda cirkeln bryts. När jag skriver utan krav, för mitt eget höga nöjes skull, hamnar jag ofta i flow. Och den som en gång upplevt det vill uppleva det igen. Jag blir bättre och bättre på att uppnå flow, och därmed blir jag bättre på att tänka och koncentrera mig. Genom att släppa på kontrollen ökar den paradoxalt nog eftersom prestationsgraden höjs, liksom tillfredsställelsen i arbetet. Med minskade krav på prestation och i avsaknad av konkurrens skulle skattebetalarna som investerar i forskning och högre utbildning få ut mer av mig. Och jag tror det gäller alla, oavsett vad man arbetar med. Intellektuella toppresultat nås helt enkelt inte bara genom topprestationer (jfr Ericsson & Pool 2016). En förutsättning för att nå framgång i arbetet med intellektuella uppgifter är att det finns tid att tänka, och att man kan vila och vara overksam där och när det behövs.

Tomhetens tid

Yta är snart sagt allt idag. Bakom kulisserna är det tomt, i både bildlig och bokstavlig mening. Att påstå att Donald Trump är upphovet till den bedövande tomhet som sprider sig i samhället och kulturen är att tillskriva honom mer än han förtjänar, men han är själva sinnebilden för den tendens i samtiden som den här bloggposten handlar om. En som möjligen skulle kunna sägas vara tomhetens filosofiska upphovsperson är Milton Friedman som med sin teori om trickle-down-effekter skapade den perfekta ursäkten för nedskärningarna som pågått sedan början av 1980-talet. Kritiken mot politiken som bygger på teorin om att välstånd sipprar ner i samhällen möts med att man måste ha tålamod. ”Det tar tid att vända en Atlantångare”, sa Björklund på sin tid, och även om hans uttalande handlade om skolan bygger det på samma kunskapssyn, som i sin tur bygger på att det är känslan som räknas. Teorier kan aldrig vara sanna och uteblir de förväntade konsekvenserna måste man ändra teori och prova nya sätt att försöka uppnå det man önskar. Visst extrapolerar jag, men tanken är inte att leda något i bevis här. Om politiska beslut kan försvaras utan empiri borde i konsekvensens namn även kritiken mot teorin som legitimerar den kunna föras fram utan hänvisning till evidens. Frågan jag vill diskutera är: Hur länge är det rimligt att vänta på resultat av politiska beslut som bygger på idéer om hur det är?

Det faktum att all kritik mot, och till och med alla försök att diskutera, konsekvenserna av utförsäljningar och nedskärningar möts med anklagelser om att man är vänster säger något om kunskapens status i dagens samhälle. George Busch sa: "Antingen är ni med, eller mot USA". Och det är samma tankefigur som delar upp medierna i en höger och en vänsterfalang, och som överlåter åt allmänheten att välja vem man ska lyssna och lita på. Beroende på vilka mediebolag man hämtar information från och vilka uppgifter man väljer att lyssna på anses idag avgöra var man står politiskt, vilket är en skrämmande tanke eftersom den bygger på att allt är relativt. I USA är det tydligare än i Sverige, men även här anklagar högerpopulister Public service för att vara vänster eftersom deras fördomar inte bekräftas av inslagen. Och här finns också alternativa medier, som ger sina kunder den information de efterfrågar. I sin iver att vara alla till lags bjuder Aktuellt in en från varje "sida" när något ska debatteras, en som är för och en som är mot. Rädslan för att det ska uppfattas som att redaktionen anser att frågan går att avgöra leder till att man legitimerar vilka åsikter som helst. I ett samhälle där man inte ens kan försvara kunskapen utan att anklagas för att vara politisk aktivist är det känslorna som styr, och ytan är det enda som betyder något.

Under åren med Alliansen blev det allt vanligare att folkvalda politiker bemötte kritik mot förslag och genomförda åtgärder med följande ord: ”Jag delar inte din bild”, som om kritiken från kritiskt granskande journalister kom från en politisk motståndare. Som om all kritik bara handlar om att misskreditera politikerna. Det var långt innan Trump lanserade sina "alternativa fakta" och började anklaga alla medier som inte glorifierade honom för att ljuga. Trots att världens samlade klimatforskare varnar för konsekvenserna av vårt sätt att leva och många politiska beslut avfärdas vetenskapen som aktivism. Alla som inte är för anses vara mot, av politiska och känslomässiga skäl. I ett sådant samhälle är vetenskapen inte bara överflödig, eftersom kunskapen utgör ett hot mot den populism som allt fler lockas av är det bara en tidsfråga innan politikerna skär ner på samhällets kostnader för skola, utbildning och forskning. Låt oss hoppas att det inte blir så, men om det blir så är det inte bara skatten som sänks. Hela kunskapssamhället skjuts i sank, och sen är det verkligen bara känslor som räknas.

Allt håller på att bli yta, eller ytan anses i alla fall viktigare än det som finns innanför. Våra kroppar, våra lägenheter, våra relationer. Den informerade okunskapen rörande betygsinflationen är ett tecken i tiden, liksom det faktum att det är företagens kommunikationsavdelningar som styr den information som lämnas om verksamheten, inte allmänintresset. När privata intressen tar över allt fler samhällsfunktioner blir yta och sken viktigare än innehåll och kvalitet. Idag kontrolleras många hälsovårdsmyndigheter av läkemedelsbolagen som själva bestämmer både vilka mediciner som ska vara obligatoriska och dessutom vad de ska kosta, och den som vågar rikta kritik mot upplägget eller konsekvenserna avfärdas som antivaxare, oavsett om det finns evidens för kritiken eller ej. "Antingen är ni med eller mot" och "Jag delar inte din bild" utgör grunden för den världsbild och kunskapssyn som Donald Trump och andra populistiska ledare med totalitära ambitioner försöker lansera som sanningen.

Jag säger inte att jag bevisat att vi lever i tomhetens tid, jag pekar bara på olika tecken och indikationer på att det är så och diskuterar riskerna som det i så fall är förenat med. Jag försvarar kunskapen, och vill mötas med argument. Om jag avfärdas med hänvisning till känslor kommer jag att ta mig rätten att inte lyssna, men om jag möter goda argument eller trovärdig evidens som talar för att jag har fel lovar jag att ändra uppfattning, det är nämligen så man gör i det kunskapssamhälle jag längtar efter. Kunskapen är inte demokratisk, men utan kunskap fungerar inte demokratin.

Allt är inte yta, men ytfenomen spelar en allt större roll i allt fler sammanhang idag. Det finns definitivt motkrafter, så läget är inte nattsvart. Men det kommer att krävas en hel del utav oss alla för att bryta trenden. ”Pengar är inte allt”, är lätt att säga, men i en värld där det går att köpa sig makt (och där man många gånger måste ha pengar för att få inflytande) och där det med hjälp av rikedom går att skapa illusionen om att man lever ett lyckligt liv, är det svårt att bryta mönstret. Kulturens makt över människors tankar och handlingar är större än de allra flesta tror. Därför menar jag att förståelse för och forskning om kultur är viktigare än det mesta.

En allt för trubbig kompass

Synen på kunskap är lika mycket ett resultat av kultur som av människans intellekt, och frågan är om inte kultur spelar en större roll. Jag skrev i en tidigare bloggpost om myten om framsteget, vilket är ett exempel på kulturens påverkan på den allmänna uppfattningen om vetenskap och kunskap. Den kollektiva övertygelsen om att forskningen ständigt går framåt och att mänsklighetens kunskaper ökar mer eller mindre linjärt över tid bygger inte på evidens eller kritisk analys, det är en kollektiv föreställning som lever och frodas i kulturen och därför påverkas även forskarna och forskningen. Problemet är att det ena är hopplöst svårt att skilja från det andra. Och utan insikt om och respekt för detta faktum blir det svårt att använda de kunskaper vi faktiskt förfogar över.

En effekt av och samtidigt ett tecken på kulturens roll, som samtidigt också är ett resultat av den mänskliga kognitionen, är den allmänna uppfattningen om att alla frågor har ett mer eller mindre tydligt svar; rätt eller fel, bra eller dåligt. Alla vet egentligen att det inte är så, men i praktiken, särskilt i dagens infekterade debattklimat, blir det den som har den tydligaste uppfattningen och är mest säker på sin sak som blir mest lyssnad på och som därigenom, så att säga får rätt. Och eftersom frågan anses avgjord är det "ingen" som lyssnar på "förloraren", vilket förstärker upplevelsen av att frågan är avgjord trots att det bara är debatten som avslutats eftersom en har utsetts till vinnare. Och just för att alla vet att det finns ytterst få entydiga svar kommer paradoxalt nog den som riktar kritik mot svaren som accepterats som sanning att betraktas som ett problem, eller också uppfattas det som att hen slår in öppna dörrar. I någon mening är vi naturligtvis tvungna att sätta ner foten och bestämma oss för något annars kommer vi ingen vart, men långsiktigt hållbara svar är alltid värda att vänta på och ytterst få verkligt viktiga frågor har ett definitivt svar. Jag ser det därför som kulturvetenskapens viktigaste uppgift att ständigt upprepa dessa saker. Utan en kunskapsfrämjande kultur kommer vetandets kvalitet att påverkas menligt, och eftersom det påverkar kulturen riskerar det att bli en destruktiv spiral.

Konsekvenserna av bristande insikt om och respekt för den felaktiga uppfattningen om att världen, verkligheten och vetandet är ordnat i dikotomier, visar sig i många av samtidens viktigaste frågor. Och att det i praktiken kommer an på en anseende och hur säker man är samt hur otvetydiga ens svar är, visar sig dagligen i diskussioner om komplexa problem som saknar tydliga svar. Problemet är att dessa helt avgörande frågor bara kan lösas om de diskuteras på ett annat sätt än det rådande, där det handlar om att utse en vinnare eller komma fram till vad som är rätt, riktigt och önskvärt. Det krävs tålamod, tid mer av samtal där man inte nödvändigtvis måste komma fram till ett entydigt svar för att komplexa frågor ska kunna belysas på ett bra sätt, alltså på ett sätt som gör rättvisa åt problemets natur och som leder till ökad förståelse för komplexiteten.

Ska vi gå med i NATO är inte längre en fråga, för vi är på god väg att bli medlemmar, med allt vad det innebär. Tragiskt nog behandlades ärendet i raketfart på grund av Putins agerande, trots att det är långt ifrån självklart att Sverige blir ett tryggare land efter att vi (om vi nu blir det) blivit fullvärdiga medlemmar. I den frågan hade vi och inte minst framtida generationer behövt en bättre kompass att navigera med hjälp av, än en som bara säger ja eller nej.

Är det rätt att bränna Koranen, är en annan komplex fråga som just nu urartar i en fatal debatt som bara leder till att den prekära situation vi, och här menar jag alla som lever i Sverige, har försatt oss själva i genom att underlåta att ta yttrandefrihetsfrågans komplexitet på allvar förvärras, vilket inte är bra för någon. Med en mer ändamålsenlig kompass hade Sveriges rykte i världen inte behövts dras i smutsen. 

Och för att kunna göra något åt klimatförändringarna måste man först acceptera att de beror på människans påverkan. Det är ännu en av alla avgörande frågor som allt för ofta går i stå när den urartar i en debatt om vem som har rätt och vem som har fel, eller vad som är bäst att göra. Bara för att alla forskare inte än ense om allt, in i minsta detalj (vilket forskare nästan aldrig är eftersom det inte är så som kunskap fungerar) betyder inte att vi kan slå oss till ro och inte göra någonting. Status quo i väntan på klara besked leder oundvikligen till att viktiga åtgärder skjuts på framtiden och risken är att vi passerar viktiga tipping points som gör det omöjligt att återställa allt till utgångsläget. Klimatfrågan är samtidens stora ödesfråga och det oroar mig att förståelsen för kulturens roll, kunskapens karaktär och respekten för komplexitet inte är större.

Villfarelserna som diskuterats ovan får långtgående konsekvenser och trots att vi människor har tillgång till mer och bättre kunskaper idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, har vårt sätt att se på och förhålla oss till vetenskap och filosofi, liksom sättet vi valt att använda insikterna, lett till större och allvarligare problem än någonsin tidigare. Vi och vårt sätt att tänka utgör ett hot, inte bara för vår egen existens utan även för livet på jorden.

Vi väntar på många sätt fortfarande på frälsaren, och det är påfallande ofta en vit, medelåders, heterosexuell man med massor av pengar som känns igen (sic) som den som med hjälp av sin överlägsna intelligens ska lösa våra problem. Elon Musk ser många fortfarande som en stark kandidat vilket gör att han får oproportionerligt med makt och inflytande över besluten om vad som är lämpligt att göra. Att han på senare tid gjort katastrofalt dåliga affärer rinner liksom vatten på en gås av honom, delvis beroende på att så många människor investerat så mycket i honom och hans idéer. Frälsningen kommer inte utifrån och inte i form av en människa, den är resultatet av kollektiva ansträngningar och hårt gemensamt arbete vars eventuella frukter ingen enskild kan ta åt sig äran för. 

Vi behöver inte mer kunskap eller kunskap av bättre kvalitet, det är synen på forskare och vetande, alltså kompassen som mänskligheten använder för att orientera sig i tillvaron med hjälp av, det är fel på, och det problemet är kulturellt. Så när Timbro påstår att humaniora måste göra sig själv mer relevant för näringslivet avslöjar man alltså sin egen monumentala okunskap eller möjligen ignorans om relationen mellan kunskap och kultur. 

Än så länge har jag semester, och jag behöver verkligen vila, men sen, till hösten, ska jag ta tag i dessa frågor på allvar igen.

Ett (mitt) sätt att utveckla kunskap

Så länge jag minns har jag närt ett intresse för livet, tillvaron och världen. Skolan intresserade mig inte, bara kunskapen som jag tillägnade mig där på mitt eget sätt. Jag lyssnade på lärarna och la saker på minnet, men några läxor läste jag inte och jag pluggade inte till proven. Jag bläddrade däremot igenom morgontidningen och läste kvällstidningen som pappa hade med sig hem, varje dag. Och jag såg på nyheterna på TV och bad mamma ta med sig böcker hem från biblioteket om saker som intresserade mig. Jag har däremot aldrig varit någon kalenderbitare och har fortfarande svårt att se meningen med att systematisera faktauppgifterna jag på olika sätt stöter på i vardagen. Men jag har med åren insett att jag är bra på att minnas frågorna som uppstår i huvudet, om saker jag inte förstår. Och jag är bra på att komma ihåg ord, tankar och detaljer rörande olika saker som dyker upp i flödet av intryck som livet och vardagen innebär. Det går av sig själv, det är inget jag planerar. Sedan har jag märkt att svaren och förklaringarna kommer till mig om jag bara har tålamod, ofta när jag minst anar det. 

Kunskapen jag tillägnar mig är en levande och ständigt föränderlig kropp av vetande som över tid adderas och subtraheras nya insikter och aspekter. Visst växer kunskapen, men framförallt växer insikten om hur lite jag vet och ödmjukheten inför hur lite som går att veta. Mitt lärande är en trial-and-error-process, inte ett målmedvetet sökande efter något. Ambitionen är inte att jag ska lära mig något speciellt, bara att utveckla mer och bättre kunskap. Det är kunskapen i sig som intresserar mig mest och därför återvänder jag ständigt till frågan om vad kunskap är och vad det innebär att veta något om någonting. Genom åren har jag lärt mig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla, och min växande självkänsla ger mig mod att odla mitt dåliga självförtroende, vilket är en förutsättning för att kunna ändra uppfattning i mötet med bättre kunskaper och mer genomtänkta och underbyggda argument.

Det är inte bara genom att ta del av vetenskapliga texter, podcats eller dokumentärer på TV som kunskapen jag har utvecklas. Jag finner nycklar och pusselbitar snart sagt överallt. När jag lyssnar på andras samtal på tåg, spårvagnar eller på krogen fångar jag upp skärvor som kan sättas samman med andra insikter eller ge mig svar på frågor jag ofta inte visste att jag hade. Kunskap är mer en inställning och en process än en produkt. Lärande är ett sätt att leva för mig. Därför bryr jag mig inte så mycket om att jag inte gör någon akademisk karriär, även om jag naturligtvis tycker det är tråkigt att mina insikter och kompetenser inte värderas högre i dagens akademiska värld. Jag skriver för att kunna läsa orden jag använder, för att beskriva insikterna jag skaffat mig. Genom att få syn på tankarna kan jag sedan utvärdera dem i ljuset av kunskapen jag har och på det sättet bearbeta insikterna och hugskotten. Flyktlinjer är för mig ett sätt att bjuda in andra i min tankevärld och mitt kunskapsuniversum, inte ett sätt att informera allmänheten. 

Jag ser kunskap som ett kollektivt projekt och därför har jag kommit att intressera mig för samtalet, både som kunskapsmodell, kulturteori och metod för att utveckla ny kunskap. Genom att ställa sina tankar mot andras och mötas för att lyssna på varandra utvecklas kunskapen ömsesidigt, och eftersom varje möte är unikt växer såväl kunskapen som förståelsen för andra människor; om mötet är ett samtal vill säga, för utvecklas det till en debatt där det handlar om att vinna minskar både kunskapen och den ömsesidiga förståelsen för varandra. Debattsamhället är fyllt av fiender, medan samtalssamhället är en värld av medmänniskor som sitter i samma båt och som lär av varandra.

Tankarna ovan är frukter av mitt liv i kunskapens tjänst, det är resultatet av studier, först i grundskolan, sen på Komvux och därefter universitetet, som student, doktorand och därefter disputerad och docent. Men lika mycket har jag lärt och lär jag mig i vardagen, av livet. Och kunskapen jag skaffat mig genom åren och av livet, säger mig en sak: Den svenska skolan och det utbildningssystem vi byggt är på väg åt helt fel håll. Mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i, alltså målfokusering, ekonomisering, juridifiering och digitalisering, kommer inte att ge oss vad vi önskar, bara det vi förtjänar. Efterfrågan på populism och totalitära ledare är inte självklart en konsekvens av att skolan idag öppnats upp för privata vinstintressen, men det har i alla fall bidragit till att vi befinner oss där vi är idag, i ett kulturellt klimat där kunskap utgör en belastning och bildning betraktas som slöseri med tid och resurser. 

Vi har tragiskt nog skapat en värld och ett samhälle som förbereder sig på att kapitulera inför den artificiella intelligens som bygger på samma logik som nedmonteringen av kunskapssamhället och bildningsskolan. Det skrämmer mig lika mycket som konsekvenserna av klimatförändringarna, eller egentligen mer eftersom kunskap är en förutsättning för mänsklighetens framtid.

Myten om framsteget

Veckan har tillbringats i en stuga i Bohuslän, och det har varit fullt upp med olika aktiviteter och jag har fokuserat på lustläsning, så tiden att skriva har varit begränsad. Men tankarna snurrar ändå och några ord och resonemang har fångats i farten. Det blir därför inte den mest genomtänkta bloggposten, men den bygger trots allt på insikter jag tillägnat mig och burit med mig i många år, och som med tiden kommit att bli allt mer aktuella och pregnanta, så jag publicerar dem ändå. 

Att allt blir bättre och att all forskning tangerar kunskapens frontlinjer är en naiv och kunskapsfientlig syn. Trots det blir den uppfattningen allt mer dominerande vilket gör att den som pekar på problem med och i dagens samhälle eller riktar kritik mot olika saker och företeelser som tas för givna tvingas utstå kritik eller avfärdas som nostalgiska drömmare. Detta utgör ett hot, inte bara mot kunskapen utan även mot demokratin och i förlängningen även livet på jorden.

Så länge budbärarna kritiseras för att budskapet inte är kompatibelt med den allmänna uppfattningen om sakernas tillstånd kommer inte bara läget att förvärras, kunskapen och kompetensen som behövs för att utarbeta verkliga lösningar på centrala problem blir dessutom allt svårare att förstå och utveckla samt inte minst använda. Och det gör att det finns en uppenbar risk att samhället och kulturen fastnar i en nedåtgående spriral.

Vi lever i den värld vi lever i och det finns ingen väg tillbaka, men det betyder inte att allt är bra eller att forskningen och samhällsutvecklingen präglas av eviga framsteg. Det som är nytt är aldrig självklart bättre. Mycket talar istället för att efterfrågan på ständig utveckling och kraven på förbättringar leder till försämring. Och bara för att man formulerar och når mål betyder inte att målen är bra och leder till att allt blir bättre. 

Myten om framsteget är samma andas barn som övertygelsen att ny teknik löser alla problem som den teknik som tidigare var ny gett upphov till, vilket gör att arbetet med att skapa lösningar som faktiskt fungerar utan biverkningar ständigt skjuts på framtiden eller aldrig ser dagens ljus samtidigt som problemen ökar eftersom människors kreativitet konsekvent riktas år fel håll.

Det är djupt olyckligt att vi hamnat här och det finns ingen enkel lösning på dilemmat. Även om jag inte kommer att kunna göra någon signifikant skillnad kommer jag aldrig att ge upp kampen för kunskapen och försvaret av demokratin. Efter semestern och under kommande läsår ska jag ta tag i och förhoppningsvis bli klar med åtminstone tre bokprojekt vid sidan av undervisningen.

Önskar alla en fin fortsättning på sommaren och återgår till ledigheten!

Informationsöverflödets bildningskonsekvenser

Det får bli några korta tankar om ett angeläget ämne innan jag drar iväg på lite hemester. Kanske är det en personlig hang-up, jag har, det kan absolut vara så. Men jag är inte unik, så det borde åtminstone finnas några som delar min uppfattning och liksom jag irriterar sig på all överflödig information som tränger sig på i vardagen. Och jag tänker här inte bara på reklamen som blir allt mer påträngande eller försöken att påverka oss. Bloggposten handlar heller inte om telemarketing och oönskade sms. Mycket av det där går att med olika tekniker komma runt.

Det jag tänker på här är den fördumning som blir konsekvensen av all information som ständigt upprepas. Vi förväntas idag inte (kunna) ta eget ansvar, eller om det är informatörerna som försöker undvika att anklagas för underlåtenhet att informera. Trots att vi inte har samma lagstiftning som i USA där alla kan bli stämda för allt och där man ser sig tvingad att informera om självklarheter för att slippa stå till svars för idiotiska handlingar som utförs för att kunna anklaga företag för de men man ådrar sig eller för risken man utsatt sig för. Jag tänker att det säger något om ett lands generella intelligensnivå och bildningens kvalitet om man måste informera befolkningen om att man inte ska dricka vattnet från toaletten. 

Förväntningarnas makt är stor och bemöts man som mindre vetande eller om det i allt fler sammanhang utgås från att man inte vet eller förstår även de mest basala blir man dum. Kunskap är som kondition, den måste underhållas för att hållas levande och det krävs eget ansvar och möda för att skaffa sig den. Tänker vi oss att det är lärarnas ansvar i skolan att ge eleverna kunskapen som behövs för att klara sig på högskolan blir det svårt att agera student, särskilt som systemen för kvalitetssäkring i den akademiska världen bygger på den kunskapsvidriga uppfattningen att vetande fungerar som bilbyggande längs löpande band. Och inte minst för att högskolornas ekonomi är knuten till genomströmningen. 

Där och när allt fler bara gör vad de blivit tillsagda att göra utarmas kompetensen att lyssna, lära och utveckla kunskap på egen hand. Till och med läsande betraktas som överföring av information, och eftersom förlagen tjänar mer pengar på ljudböcker bidrar det till passiviseringen. Har man väl vant sig vid att få information om allt blir man handfallen om den saknas eller uteblir. Och när detta blir en självklar del av kulturen ökar risken att demokratin avskaffas. Diktaturer bygger nämligen på lydnad och eftersom kunskap och eget ansvar är det enda vaccin som finns mot totalitarismens framväxt är det jag skriver om här ingen liten sak. Visst kan jag uppfattas som en grinig gammal gubbe som drömmer sin tillbaka, men denna text handlar inte om hur det var utan om vad som ligger i farans riktning.

Följande, det som triggade mig att skriva texten, kanske jag är ensam om, så därför tar jag det sist. Jag har fruktansvärt svårt att skärma av omvärlden, även med brusreducerande högtalare (som verkligen är en välsignelse) störs mina tankar av all den meningslösa information som upprepas varje dag, flera gånger, på pendeltåget där alla resenärer betraktas som om det var första gången de åkte tåg. Jag kan acceptera att jag måste visa upp biljetten, men det stör läsningen som jag försöker ägna mig åt under resan. När jag väl störts i min koncentration tar det tid att hitta tillbaka, vilket gör det svårt att läsa under pendlingen till och från arbetet. Om jag visste att det enda som ropades ut var nästa station och om man slapp visa upp biljetten för konduktören varje gång skulle jag med hjälp av mina högtalare kunna fokusera fullt ut på läsandet och på det sättet utveckla mina kunskaper och hålla min intellektuella kapacitet levande.

Hoten mot bildningen är många och här har jag bara pekat på några saker. Men nu ska jag njuta av ledigheten och dess möjligheter att läsa och tänka, skriva och samtala, samt det faktum att jag inte behöver utsatta mig för arbetsvardagens alla störningsmoment.

Marknadsföringssamhället

Planen är att hålla igång bloggandet även under semestern, men det kanske blir en annan, mer friare typ av texter som omväxling och för att undvika känslan av tvång som är förödande för kreativiteten och lusen att lära och utvecklas. Tyvärr känns dock den akademiska världen allt mer tvingande. För varje år som går känner jag mig mer instängd. Trots att jag har gått igenom landets längsta (och inte minst dyraste) utbildning litar organisationen allt mindre på mig. Vi lärare förväntas allt mer följa order uppifrån, som i bästa fall, men långt ifrån alltid, är förankrade i kunskap.

Problemet är att marknadsföringen idag kommer först, och sen fylls budskapet med innehåll. Allt fler verksamheter styrs idag av strateger vars mer eller mindre visionära idéer styr verksamheten. Det fungerar bra inom många branscher och ibland är det enda sättet att tvinga fram innovationer, vilket Steve Jobs och Apple är ett talande exempel på. Men på högskolan är det förödande eftersom vårt uppdrag är kunskap. Som lektor skapar jag förutsättningar för lärande, jag överför inte fakta. Därför leder målstyrningstanken och kvalitetssäringssystemet till produktion av tomma nyckeltal, för det är det enda som går att styra. När det är marknadsförarna och strategerna som styr högskolans verksamhet spänns i praktiken vagnen framför hästen, vilket är djupt problematiskt med tanke på vilka utmaningar mänskligheten står inför.

Ironi är i princip det enda ”vapen” vi som värnar kunskapen har tillgång till idag, vilket är oerhört frustrerande att tvingas konstatera. Som bagare följde jag självklart order, men som docent är jag utbildad för och har många års erfarenhet av att leda. Forskarutbildningen handlade i grund och botten om att utveckla kompetens att söka sig fram i okänd och oländig terräng. Det viktigaste jag lärt mig är förmågan till kritisk utvärdering av det vi anser oss veta. Som kultuforskare undersöker jag den miljö som vi alla lever i och som vi genom att interagera med varandra i vardagen både påverkas av och påverkar. Problemet, eller det är själva förutsättningen, är att kulturen är osynlig; den är som vattnet för fiskarna, vilket gör det till en otacksam uppgift eftersom forskningen ofta inte resulterar i kunskap som människor vill ha. Min forskning handlar i alla fall om kunskap som vi behöver. Och jag ser mig inte som någon expert som talar om för andra vad de ska göra. Forskningen handlar om att skapa verktyg att tänka med för att bygga upp en bättre förståelse för tillvaron och dess inneboende förutsättningar för förändring.

Marknadsföringssamhället är ett girighetssamhälle och jag har tänkt på dess konsekvenser långt innan jag började på högskolan och tvingades se på hur den akademiska kulturen förändrades. Som ung vuxen under 1980-talet retade jag mig på reklamen för ny musik som då blev allt vanligare. Då som nu tänkte jag att verklig kvalitet alltid visar sig. Bra musik sprider sig bland kännarna eftersom dess inneboende kraft att övertyga uppstår i mötet mellan. Visst blir vissa låtar klassiker för att de spelas många gånger, för att många människor hör dem ofta, men är låten dålig spelar det ingen roll hur mycket den marknadsförs. Konsekvensen av marknadsföringen, om den tillåts ta över, är att bara musik som marknadsförs spelas. Och när även artister förväntas följa marknadsförarnas och strategernas order försämras musiken. Där är vi inte och förhoppnings hamnar vi aldrig där. Jag hoppas och tror att konsten är immun mot marknadsföringssamhällets förförande krafter.

Vad jag försöker säga är att reklam för böcker, filmer och musik är lika förödande för kvaliteten som reklamen för skolorna är för kunskapen. När den här vägen väl anträtts rör man sig snabbt ut för ett sluttande plan. Ett strikt kontrollerat samhälle är inget fritt och öppet, demokratiskt samhälle, utan en totalitär och toppstyrd diktatur. 

Förståelsens hierarkiska struktur

På samma sätt som man kan tala om en vetandets hierarki är den rimligt att se på den mänskliga förmågan att förstå och kompetensen att besvara frågor i termer av en hierarkiskt ordnad struktur. Mina texter om vetandets hierarki handlar om kunskapens inneboende egenskaper och här handlar det om människans kognition, alltså förmågan att tänka, förstå och hantera vetandets ökande grad av komplexitet. Ska vi få ordning på skolan, vilket vi måste för att kunna återupprätta den högre utbildningen, som i sin tur är en förutsättning för det kunskapssamhälle som krävs för att kunna komma tillrätta med de allvarliga problem som mänskligheten och livet på jorden står inför, behöver vi samtala mycket med om dessa saker än vi gör idag. 

Insikterna är avgörande för att först och främst kunna inse att kunskap inte är en synonym för fakta. Men det räcker inte för utan bildning går det inte att förstå konsekvenserna av den oundvikliga förändringen av såväl vetandet som kulturen där resultatet av forskningen uppstår, sprids och används. Vishet, som är den högsta nivån av vetande, är i sin tur en förutsättning för att kunna ta kloka beslut. Och minst lika viktigt är det att det finns en allmän och vida spridd förståelse för dessa saker i samhället som helhet, liksom kollektiv kompetens att hantera kunskapens olika aspekter. Inte minst krävs ödmjukhet inför det man inte vet och det som inte går att veta något om. Det kommer aldrig an på hur säker den är som påstår sig veta, och heller inte var påståendena är publicerande. Det finns helt enkelt inga genvägar till kunskap, och heller inga vattentäta system för kontroll av dess kvalitet.

Få saker oroar mig mer än den fördumning av samhällsdebatten som under de senaste åren eskalerat. Vad den beror på är svårt att veta men den sammanfaller i tid med nedmonteringen av den svenska skolan och kunskapskrisen i akademin. Den största förändringen sedan jag växte upp är att efterfrågan på kunskap har sjunkit dramatiskt. Kunskapens inneboende värde har devalverats i takt med att skolan, den högre utbildningen och även forskningen pressats nedåt i vetandets hierarki. Jag vet inte, men misstänker starkt att "utvecklingen" (inom citationstecken eftersom det handlar om en avveckling), beror på införandet av det som brukar benämnas New Public Management i utbildningssystemet, som i korthet går ut på att man skapar system för att målstyra och kontrollera lärandet och produktionen av kunskap. NPM ger oss vad vi vill ha: snabba och tydliga resultat, till lägsta möjliga kostnad. NPM tillfredställer människans djupt kända behov av eller snarare begär efter visshet, men eftersom hela tankebygget strider mot det vi vet om kunskapen och dess natur spelar det ingen roll hur väloljat systemet är och hur effektivt det producerar resultat, vi får inte mer kunskap och blir inte klokare för det, tvärtom. Idag ägnas alldeles för mycket uppmärksamhet mot och investeras allt för mycket pengar i systemen, vars administration inte bara kräver enorma resurser utan dessutom flyttar makten över kunskapen från lärarna och forskarnas till linjens chefer.

Nåväl, det där har jag skrivit många texter om genom åren och det var inte det jag ville skriva om här, men för att tankarna ska bli begripliga behövs en bakgrund. För att kunna vända utvecklingen behövs en massa olika saker göras, och det finns inga enkla lösningar. Den här typen av förändring tar tid, inte för att skolan är en Atlantångare som många politiker påstår för att slippa ta ansvar för den negativa utvecklingen, utan för att kunskapen uppstår och utvecklas mellan människor, inom ramen för kulturen som den både påverkar och påverkas av. Kunskapen kan aldrig bli mer användbar än vi människor låter den bli, och så länge vi är eller gör oss omedvetna om att vi ofta lyssnar mer på vem som talar än på vad som sägs, spelar det ingen roll hur bra lärarna i skolan är eller hur väl underbyggd kunskap som finns i samhället. Högskolans kvalitetssystem kan vara hur väl utvecklade och prisbelönta som helst, men om studenterna som uppehåller sig i systemet inte bedriver självständiga studier kommer resultatet av lärarnas och forskarnas arbete bara att bli tomma nyckeltal. Först när den onda cirkeln brutit och vi tagit oss ur bubblan vi byggt åt oss kan vi börja röra oss uppåt i vetandets hierarki. Och för att kunna göra det krävs insikt om att förståelsen också är hierarkiskt ordnad, och det är detta som resten av den här bloggposten ska handla om.

Några år innan Jimmie Åkesson blev en del av regeringsunderlaget stod han i Almedalen och talade om att det inte känns som att Sverige är ett tryggt land och han påstod även att det är känslan som räknas. Därmed gjorde han sig till talesperson för den kunskapsignorans som sedan dess eskalerat. Den som saknar förmåga att förstå eller inte är intresserad av källkritik, alternativt inte orkar göra rimlighetsbedömningar av det som påstås, befinner sig i en bubbla där det är enkelt att få sina fördomar bekräftade. Det har inget med varken kunskap eller förståelse att göra. Populism känns bra, men är förödande både för individer och samhället, liksom för livet på jorden.

Den mest basala nivån i förståelsen hierarki utgår istället från en binär logik där man ser på kunskap som att det handlar om vad som sant eller falskt, vilket är en uppfattning som bygger på villfarelsen att alla frågor har ett enda rätt svar. Det är en villfarelse oavsett hur vida spridd uppfattningen är idag av den enkla anledningen att verkligheten inte är ordnad på ett sätt som gör det möjligt att tala om kunskap i termer av sant eller falskt. Därför krävs en mer utvecklad förståelse än den som bygger på att man bedömer alla svar enligt mallen: rätt eller fel. Inom matematiken fungerar det dock ofta att tänka och besvara frågor på det sättet. Och många problem är dessutom av denna natur, på en rad frågor finns ett rätt och många olika felaktiga svar. Ska man förstå livet och den sociala verklighet vi människor lever i krävs dock en mer utvecklad förmåga att analysera frågorna och bedöma svar; man måste röra sig uppåt i vetandets hierarki.

De verkligt viktiga frågorna är omöjliga att besvara med utgångspunkt i den binära logik som idag dominerar samhällsdebatten och som allt tydligare vinner mark även i den akademiska världen. Nästa steg i förståelsens hierarki handlar om analytisk förmåga och kritiskt tänkande och handlar om att göra bedömningar av vad som är rimligt/orimligt eller klokt/korkat, vilket är något annat än det kategoriska tänkande som präglar den binära logiken i hierarkins botten. Här handlar det inte om hur säker man är utan om hur stor förståelse och respekt man har för hur lite man vet.

Nästa steg i förståelsens hierarki handlar om hur rörligt ens intellekt är. Här handlar det om graden av respekt för hur lite som går att veta något om, och om förmågan att ta hänsyn till förändring, liksom om hur utvecklad ens förståelse är; både för frågan, vilka möjliga svar som finns och inte minst graden av respekt för människorna man samtalar med.

Rörelsen uppåt i den denna hierarki handlar först och främst om att släppa taget om känslorna, och när det är gjort är det dags att göra upp med begäret efter enkla svar och sluta låta sig förföras av debatter där det utses vinnare, och där man förlorar om man ändrar åsikt i ljuset av bättre argument. Även om man aldrig blir färdig, man kan alltid bli bättre, är målet med rörelsen att bygga upp kompetens att lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar och om att väga olika argument mot varandra; alltså att lära sig samtala.

Metaforer som pedagogiska verktyg

Jag använder ofta liknelser och metaforer när jag skriver och undervisar. Det är ett klassikt pedagogiskt grepp som jag upptäckt passar mig. Därför känner jag mig hedrad över att ha blivit inbjuden att skriva en artikel i en bok på engelska som handlar om just metaforer i undervisningen. För att kunna formulera mina tankar skriver jag dock på svenska, för att sedan översätta texten. Det kanske innebär dubbelt jobb, men det är kärt besvär för skrivandet och arbetet med språk är skapande verksamheter, vilket ger mitt liv mening. Jag är nöjd med både metaforen och nu även tankarna, så jag delar dem här. 

Handledaren som en surfinginstruktör

En vetenskaplig examen handlar om vilka kompetenser man faktiskt har. Och för att arbetet ska kunna leva upp till kraven som ställs på det som sägs i namn av vetenskap måste man ta uppgiften på allvar och verkligen lägga ner den tid som krävs för att utveckla förmågan att tänka och agera vetenskapligt, vilket är vad som bedöms. När man lägger fram en uppsats för granskning är det inte meningen att man ska sitta och vara orolig för om man blir godkänd eller inte. Känner man så är det något som är fel. Att vara nervös och spänd inför stundens allvar är något annat. Alla som utför arbetsuppgifter som kräver att man presterar på toppen av sin förmåga för att det ska bli bra blir nervösa, det visar att uppgiften betyder något för en, vilket följande illustration av metaforen jag valt visar.

Efter några dagar med blåst har det mojnat. Nu lyser solen och väderförhållandena är perfekta. Vågornas rytmiska ljud när dyningarna rullar in manar dig ner till stranden. Väl där ser du hur höga vågorna är och pulsen stegras. Men det är detta du har tränat och förberett dig mentalt inför. Brädan är inoljad, våtdräkten sitter som den ska. Idag är det dags att visa alla att du har vad som krävs för att bemästra vågorna.

På avdelningen där jag handleder studenter talar vi om inslagen av vetenskapsteori i termer av en vetenskaplig våg, och jag har alltid betraktat den som en våg i bokstavlig mening. Därför ser jag oss lärare som ett slags surfinginstruktörer. På programmets inledande kurser har vi föreläsningar om vetenskapligt tänkande och arbetar med enklare uppgifter, och dessa ser jag som första mötet med surfinginstruktören. Föreläsningarna och övningarna utspelar sig på stranden och man får bekanta sig med brädan och lära sig hur vågorna fungerar i teorin. Längre fram under utbildningen får man testa på mindre vågor på grunt vatten under överseende av instruktören. Och examensarbetet handlar om att visa att man kan bemästra en större våg på egen hand. Att skriva avhandling brukar jag likna vid vågorna i Nazaré i Portugal som anses vara världens svåraste. Jag har valt den här metaforen eftersom den riktar uppmärksamheten mot det faktum att uppsatsens kvalitet står i direkt relation till graden av eget ansvar, både i arbetet med att utforma syftet där man sätter ord på vad man vill veta, under utarbetandet av metoden och för att driva arbetet framåt. För att utbildningens resultat ska kunna sägas vara akademiskt räcker det inte att bara skriva en text som lever upp till kraven, efter studierna måste man kunna omsätta kunskaperna man skaffat sig i praktiken ute i samhället och arbetslivet.

Ser man uppsatsen som en surfingutmaning kommer man att ta sig an uppgiften på ett annat sätt än om man betraktar arbetet som en tur med en vattenskoter i en insjö en vindstilla dag mitt i sommaren. Griper man sig an examensarbetet på samma sätt som en som ska lära sig surfa kommer man att ta ett större ansvar för både utförandet och resultatet, och det ökar chansen att slutresultatet blir akademiskt eftersom man då läser metodlitteraturen och lyssnar på handledarens råd på ett mer aktivt sätt. Väljer man att se handledaren som en surfinginstruktör, sig själv som surfare och arbetet med uppsatsen som vågen som ska bemästras, kommer tillfredställelsen över ett lyckat resultat att bli större än om man bara åker med på resan. Handledarens uppgift är inte att tala om exakt hur man ska göra, utan att svara på frågor om hur man kan tänka och föreslå saker man bör göra, samt granska och lämna kritiska synpunkter på texten som växer fram under processen. Det är en avgörande skillnad mellan följande frågor och inställning till arbetet: Hur lär du mig att surfa (forska), och vad krävs för att jag ska lära mig surfa (skriva texter som håller för en vetenskaplig granskning)?

Förhoppningen är att metaforen ska främja förståelsen för hur viktigt det är att läsa metodböcker och anvisningar som ett slags guideböcker som förmedlar en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och pekar de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Guideböcker är motsatsen till regelsamlingar som läses som recept, alltså för att få tydliga anvisningar att följa, vilket man kan göra utan att förstå principerna som vetenskapen utgår från. Handledaren är ingen polis som kontrollerar att man gör rätt och bestämmer heller inte vad man ska göra, han eller hon svarar på frågor och hjälper en att utveckla en egen förståelse för det akademiska hantverket. Om man som student ser sin handledare som en surfinginstruktör blir det lättare att förstå att instruktionerna inte primärt handlar om att uppsatsen ska bli godkänd, utan om att upplevelsen som helhet ska bli så bra och givande som möjligt, inte minst försvaret av arbetet. Betraktar man sina lärare som surfinginstruktörer blir det lättare att förstå att deras roll är att likt sherpas i Himalaya hjälpa studenterna att nå toppen av berget som man själv valt ut. Tillsammans kommer man att klara av utmaningen, men bara om man som student är ödmjuk inför svårigheterna och förstår vad det är för uppdrag man har tagit dig an samt är väl förberedd och lyssnar uppmärksamt på råden man får.

Liksom surfinginstruktören ställer handledaren sina kunskaper och erfarenheter till studenternas förfogande för att hen vill att man ska lära sig hantverket. Men det är bara man själv som vet vad man behöver fråga om för att kunna utveckla förståelsen och förmågan. Det finns många olika sätt att visa och förklara, och alla som vill utveckla kompetensen måste lära sig lyssna efter det som leder till att just jag förstår och kan utveckla min kompetens på bästa sätt så att uppsatsen blir så bra som möjligt. En erfaren instruktör möter varje student där hen är och eftersom varje uppsatsprojekt är unikt förklarar olika handledare samma sak på olika sätt för olika studenter. Låter det som att lärarna säger olika saker kan det bero på att man lyssnat efter något annat än vad man förväntas höra, eller att man inte förstår att personliga råd inte är samma som generella, tvingande krav.

Att skriva uppsats är naturligtvis helt annorlunda än att surfa, men för att lyckas med båda uppgifterna måste man ta utmaningen på allvar, förbereda sig väl och ta eget ansvar. Det går inte att skriva en bra uppsats genom att bara läsa anvisningarna och sedan börja skriva eller lägga ansvaret för resultatet på handledaren. Uppsatsarbetet handlar som sagt om att visa vad man faktiskt kan, och kunskap är som kondition och styrka: det finns inga genvägar. Tvärtom, ju längre omväg man tar och ju djupare förståelse och bredare kunskapsbas man skaffar sig, desto större är chansen att uppsatsen blir bra och att man lär sig något under skrivandet, handledningarna och det examinerande slutseminariet.

För att inte skada sig och för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt gäller det att man redan långt innan brädan läggs i vattnet börjar förbereda sig på olika sätt. Först och främst är det viktigt att man funderar på vilka ambitioner man har (att syftet är väl genomtänkt och att man förvissat sig om att det är genomförbart), så att både utmaningen och träningsupplägget anpassas efter det. Innan man kastar sig ut i vågorna måste man studera var de bryts och hur de rör sig. Kunskap om olika typer av brädor – hur de rör sig i vattnet och vilka krav på teknik och styrka de ställer på den som ska surfa motsvaras inom vetenskapen av inläsningen av tidigare forskning och studierna av relevanta teorier. Utan god kondition och styrka blir det svårt att klara utmaningen, så det gäller att börja den fysiska träningen i god tid, vilket kan liknas vid utarbetandet av metoden och insamlingen av material. Sömn är också viktigt för att orka. När dagen är inne kan det finnas en poäng med att vara ute i god tid för att ta in omgivningen (att inte vara ute i sista minuten är helt avgörande för uppsatsens kvalitet). För att lyckas med både surfingutmaningar och vetenskapligt skrivande är det avgörande att vara både lyhörd och ödmjuk. Både när man ska surfa och skriva uppsats påverkas kvaliteten av hur uppmärksamt man lyssnar på kommentarerna man får på arbetet under processen fram till examen och hur mycket tid och möda man lägger ner, samt hur stort eget ansvar man tar.

Förutsättningarna är desamma för alla, och det finns ingen annan att skylla på ifall man misslyckas på grund av dåliga förberedelser. Surfinginstruktören kan ställa upp och hjälpa en med många olika saker, men ute bland vågorna är man ensam och där är det upp till en själv att få allt att fungera. Inser man att kompetensen att skriva en vetenskaplig uppsats fungerar på samma sätt kommer man att utveckla förmågan att ställa kritiska frågor som hjälper en förstå hur man kan göra för att lära sig tänka vetenskapligt, och man kommer också att ta det ansvar som krävs för att kunna arbeta självständigt, vilket är en förutsättning för att uppsatsen ska bli ett vetenskapligt arbete som visar vilka kunskaper och kompetenser man faktiskt har.

Vad jag försöker säga här är att glädjen i och med högre studier och uppsatsskrivande inte är omedelbar, men när man väl lärt sig hantverket förfogar man över kunskaper och kompetenser som kan berika resten av ens liv. Faller man i fällan att lägga ansvaret för resultatet av studierna på någon annan finns en risk att man för sent upptäcker misstaget, vilket gör arbetet med den avslutande uppsatsen, där man visar vad man faktiskt har lärt sig under utbildningen som helhet, till en plåga. Och det blir dessutom svårt att försvara resultatet, vilket leder till onödig oro inför examinationstillfället.

Utgångspunkten för tankarna som jag försöker förmedla med den här metaforen är att det är i sökandet efter svar som fungerar och arbetet med att utveckla kunskap, som förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” För mig har det kommit att bli ett visdomsord, för med åren har jag allt mer kommit till insikt om att jag som forskare och lärare egentligen inget annat har att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är lika förvirrad i dag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, i dag är jag förvirrad på ett högre plan eftersom svårighetensgraden i utmaningarna som jag tar mig an, höjden på vågorna, hela tiden ökar. Och den insikten gör mig till en bättre forskare, eftersom den hjälper mig att hålla nyfikenheten vid liv, och påminner mig om allvaret i situationen.

Som handledare har jag inget facit, jag vet nämligen inte vilka mål som studenterna jag möter har eller vad de vill göra med resten av sina liv – vilka vågor de ska surfa efter utbildningen. Jag ser mig därför som en surfinginstruktör som ställer sina kunskaper och erfarenheter av att surfa på vetenskapens olika vågor till studenternas förfogande.

Det som händer på insidan

Snart är det semester och så här på upploppet inför ledigheten är det hektiska dagar. Så mycket att tänka på och planera för, samtidigt som det ska läsas och bedömas uppsatser och tentor, samt rapporteras in betyg. Svårt att vara kreativ då, men jag fick ändå en idé. Kanske utvecklar jag den i något annat sammanhang, eller också får den ligga här i det idéarkiv som jag alltid sett Flyktlinjer som. Tanken handlar om ett av livets faktum, något som är så självklart att det sällan tänks på eller tas hänsyn till.

Det som händer på insidan av våra kroppar är dolt för andra, och det ska vi nog vara tacksamma för. Men det är ändå intressant att reflektera över konsekvenserna av detta oundvikliga faktum. Det som pågår på insidan och är dolt för andra kan och kommer nämligen att påverka både individen, kulturen och samhället. Man kan ge sken av en massa olika saker, och beroende på hur skicklig man är på att dölja sina rätta åsikter (om man nu gör det) kommer man att kunna framställa sig själv i en bättre dager än man förtjänar. Det är så här vi människor fungerar så det är inget att säga om, men det blir problematiskt om vi förnekar faktum och utgår från att ytfenomenen säger något om det som försiggår på insidan. 

Man kan dölja sina tankar och det man verkligen drömmer om och tror på för andra, men inte för en själv. Konsekvenserna av det man tänker och det man gör kommer ingen undan. Vad och hur mycket man äter och hur mycket man rör på sig i vardagen är vad som räknas, inte vilken image om vem man är som man lyckas skapa och förmedla. Hälsa handlar inte om vad andra tror om en, utan om vem man faktiskt är och det man verkligen gör. Tillsammans med hur man sover och hur man andas, samt hur medvetet närvarande man verkligen är i arbetet och när man är ledig, påverkar allt detta ens personliga förutsättningar att leva ett gott liv. 

Andra saker som påverkar ens liv är vad man faktiskt läser, inte vilka böcker man har i bokhyllan eller vilka tidskrifter som ligger framme; om man nu har några böcker eller köper tidningar. Mobilen innehåller all världens vetande, men det är apparna som faktiskt används och texterna man verkligen läser som räknas. Möjligheterna som våra digitala verktyg är fyllda med spelar ingen roll, annat än som sociala markörer.

Detta ser jag som ett slags nyckelinsikt, kanske just eftersom det inte är några revolutionerande fakta. Samhället och kulturen utspelar sig inte på ytan, det handlar om komplexa processer som går på djupet. Demokratin gynnas inte av glädjebetyg även om de kan öppna dörrar till drömutbildningar för en del, eftersom demokratin och kunskapen dels är varandras ömsesidiga förutsättningar, dels eftersom det inte är vad man ger sken av utan vad man faktiskt gör och verkligen kan som räknas. Det går att ge sken av att man bryr sig om en massa olika saker som anses kloka och hedervärda, men samhällen byggs från grunden av de tankar som människor verkligen bär på och omsätter i handlingar. Även om ingen annan ser eller ens anar att man säger en sak och gör en annan är det vad man gör som räknas.

På samma sätt är det inte vad politikerna säger eller lovar utan konsekvenserna av politiken som förs som räknas. Marknadsförare hyllas idag som hjältar för sin förmåga att paketera och sälja budskap, men det kommer inte an på hur framgångsrik ett parti eller deras ledare blir i valrörelsen, samhället, demokratin och kunskapen står och faller, liksom vår egen hälsa och intellektuella förmåga, med vad vi faktiskt önskar oss och vilka beslut vi tar. Det gäller inte minst i relation till miljön som allt mer känns som mänsklighetens ödesfråga. Tar vi inte hänsyn till det faktum att klimatet förändras av vad vi gör, inte var vi tycker om olika experter och deras syn på hur allvarlig krisen är eller vad som är bäst att göra. I kraft av att vara människor som lever här på jorden har vi alla ett ansvar, även om det inte känns så eller om vi väljer att förneka detta faktum.

Lyssna på den som vet, eller söka bekräftelse

Mitt intresse för kunskap känns mer och mer som ett problem. Inte så att det finns något alternativ eller att jag ångrar all den tid jag lagt ner på studera och bygga upp förståelse för verkligheten och vetandet, absolut inte. Och jag ger inte upp heller. Dessutom handlar det inte bara om mig. Av många olika skäl är det idag allt mer en belastning att veta. För varje år som går känner jag mig allt mer ensam. Sammanhangen där jag kan få utlopp för kunskapsintresset blir färre och färre och tiden som finns att ägna sig åt intresset krymper, trots att jag arbetar på högskolan som lektor. Problemet jag försöker beskriva är att kunskapen är en valuta som devalveras i en oroande takt, och inflationen ökar dessutom exponentiellt när allt fler förstår allt mindre av vad man går miste om genom att ägna sig åt annat. Böckerna som inte läses får aldrig chansen att förföra eller bidra till utveckling och ökad förståelse.

Ett lika allvarligt problem som hänger ihop med kunskapsinflationen är att den som idag väljer att inte ta hänsyn till kunskapen får konkurrensfördelar och makt. Att vara kunskapsresistent anses idag, i allt fler sammanhang, inte vara belastande, tvärtom går det att samla på sig massor av följare genom att kritisera forskare och tala mer om hur det känns än med utgångspunkt i mänsklighetens samlade kunskaper. Och följare på sociala nätverk är den nya premiumvalutan. Ju fler följare man har desto mer tas det man säger på allvar, vilket ger en makt och inflytande, oavsett om det man säger är sant eller inte. Den som skriver eller talar om kunskap uppfattas som tråkig eller krävande; en partykiller. Alarmist får man inte vara, oavsett om det finns finns ett allvarligt hot eller inte. 

Samhället och kulturen, inte bara i Sverige, rör sig allt snabbare bort från kunskapen när allt fler anser sig, eller ger sken av att, veta, och när allt färre bryr sig om kunskapen lyssnar allt fler på de som bekräftar deras fördomar. Och den som bekräftar flest människors fördomar får mest makt och inflytande. Det är så här som demokratier dör. När kunskapens värde devalveras och allt fler bryr sig allt mindre om hur det är och fungerar ökar efterfrågan på människor som tar på sig ansvaret att säkert uttala sig om saker och ting, vilket leder till att världen får allt fler totalitära diktaturer. Därifrån stupar det brant utför för mänskligheten och livet på jorden eftersom en diktator har makten att trycka ner och undanröja all opposition. Står kunskapen i vägen för makten kommer makten och dumheten att vinna eftersom kunskapen kräver allas respekt för att fungera. Vi vet att demokratin inte är det bästa, utan det minst dåliga styrelsesättet, vilket gör att den kräver både kunskap och respekt samt inte minst kollektivt ansvar och hårt arbete av alla. 

New Public Management är inte vägen till kunskap och därför utgör den synen på ledning av arbetet som utförs i den akademiska världen på sikt ett hot mot demokratin. NPM bygger på villfarelsen att kunskap är en produkt, något man kan producera på samma sätt som man bygger bilar på ett löpande band. NPM bygger även på den kunskapsvidriga tanken att lärande är en linjär process som går att effektivisera. Lärare och forskare som påpekar det uppenbara, att det aldrig finns några garantier för kunskap och att lärande tar tid, avfärdas som nostalgiska drömmare eller pekas ut som hinder för den oundvikliga utvecklingen.