Vad jag vill göra här är att koppla ihop insikterna från den boken med mina egna upplevelser av hur det var då. Det vill säga knyta ihop egna erfarenheter av att vara skivköpare med erfarenheterna från dem som tillhandahöll varan som bjöds ut till försäljning. Varför? För att då framträder en intressant bild. Lägg därtill artisterna vars arbete förpackades och såldes av skivbolagen, då ökar komplexiteten, men också intresset och betydelsen av analysen.
Verktyget för analys är haeccety, och målet med bloggposten är tvådelad. Dels vill jag definiera begreppet, dels vill jag använda det för att presentera en rimlig förklaring till skivbolagens och artisternas problem. Vad var det som hände under slutet av 1990-talet? Vad var det som gick snett? För mig är det uppenbart, vilket begreppet haeccety hjälper mig att inse och förstå.
Varje entitet är unik, har sin haecceity. De utmärkande egenskaper som gör något, till något. Allt som krävs för att just det skall kännas igen som det.
It is the entire assemblage in its individuated aggregate that is a haecceity; it is this assemblage that is defined by a longitude and a latitude, by speeds and affects, independently of forms and subjects, which belong to another plane.LP-skivor var det som jag köpte. Det var LP-skivorna som förmedlade musiken till mig under de viktiga tonåren och mina tidiga vuxenår. Vad var det jag betalade för när jag köpte skivor? Vad var det jag bar hem i påsen? Vad var det egentligen jag eftertraktade så mycket att jag, tidvis, utan att blinka lämnade ifrån mig närmare 100 kronor om dagen (när jag mådde dåligt, de sista åren som bagare. Innan jag började studera. Som tröst). Vad fick jag i utbyte för pengarna? Det är värt att reflektera över, och begreppet haecceity hjälper till att sätta fingret på det som är viktigt.
Haecceity hjälper framförallt till att vidga blicken och väga in fler aspekter än de som vanligtvis lyfts fram i diskussionerna om musik, upphovsrätt, nedladdning och sjuknade lönsamhet inom skivindustrin.
Allt var frid och fröjd under 1960-, 1970- och 1980-talen. Skivförsäljningen pekade stadigt uppåt. Alla var nöjda och glada. Artisterna, skivköparna och skivbolagen levde i lycklig harmoni med varandra. Och utbytet av pengar mellan aktörerna skedde utan att någon ifrågasatte priset. Jag betalade och var lycklig. Det jag fick för pengarna var väl värt investeringen.
Och vad fick jag då? Jag fick en helhet, en sammansättning av olika saker eller aspekter. Jag fick musik (som är immateriellt), men jag fick även en vinylskiva, ett intresseväckande och ofta vackert konvolut (materiella aspekter). Sammansättningen som helhet betraktad förmedlade en mycket speciell känsla. Och det var den känslan jag betalade för. Kombinationen av samtliga aspekter gjorde varan värd sitt pris.
1992, på hösten, köpte jag min första CD-spelare. Den fungerar fortfarande, och jag brukar spela skivor på den när jag rättar tentor i vardagsrummet. Det händer dock inte så ofta längre. Jag ser ett tydligt trendbrott i min relation till musik, och det är där någonstans som intresset började dala. Först var jag glad över att jag slapp vända sida på skivan. Lycklig över att kunna zappa mellan låtarna, och att kunna spela in blandband snabbare. Konvoluten ersattes med texthäften, och även om jag saknade de stora konstfulla omslagen till P-skivorna, så var den förlusten inget stort problem.
Sedan lanserades möjligheten att ladda ner musik. Då slutade jag i pricip att köpa skivor. Men jag laddade inte ner musik, det har jag aldrig gjort. Jag slutade i princip lyssna. Nu har jag visserligen en iPod, och på den har jag lagt in alla mina CD-skivor. Och det händer att jag köper en skiva. Någon gång om året betalar jag för en CD, men det hör till undantagen.
Varför blev det så här? Min förklaring har med haecceity att göra, eller begreppet hjälper mig att sätta ord på känslan. Musikbranchen trodde, och tror fortfarande att vad de sålde, vad kunderna betalade för. Det var musiken. Ljuden som frambringades av favoritartisterna.
Redan i samband med lanseringen av CDn började jag tappa förtroendet för skivbolagen. Redan där slogs första spiken in i kistan. För jag minns tydligt hur det sades att CDn var billigare att producera än LP-skivan. Ändå blev priset högre?! Klåfingriga ekonomer slog därmed in en kil mellan mig och de artister jag gillade. För den handlar musik om pengar, men det gör den inte för mig. Så varför skulle jag skänka mina pengar till någon som föraktfullt drar mig vid näsan, och dessutom har mage att skryta om det?
Jag kan se för min inre syn hur det såg ut när tanken om att erbjuda musik i form av datafiler lanserades. Det måste ha varit skivbolagsekonomernas våta dröm. Nu kunde de sälja en vara direkt till kunderna, utan andra kostnader än dem som genereras i studion. En vinn-vinn situation för artisterna och för skivbolagen. För skivköparna var det en spark i ansiktet. Dessutom har bolagen och vissa artister mage att skylla på kunderna när försäljningen rasar.
Som kund, och dessutom en kund med helt rent samvete, (eftersom jag aldrig sysslat med fildelning) kan jag meddela skivbolagen och artisterna som inte har fattat det. Jag betalade bara delvis för musiken. Det jag framförallt betalade för var helhetsupplevelsen som LP-skivan representerade. Och jag är övertygad om att jag inte är ensam!
LP-skivan lever i högönsklig välmåga fortfarande. Det säger något. Mina skivor står i källaren, men jag tänker på dem med värme och nostalgi. En del av den värmen spiller över på artisterna. Men när jag läser om deras kamp mot köparna. När jag hör dem säga att nedladdning är stöld, då förbyts känslan i förakt. En del låtar har jag betalat för, fröst en gång på LP, sedan en gång till på CD. Att hävda att det vore stöld av mig att ladda ner de låtarna via nätet, det är skamligt!
Ödmjukhet anbefalles! Dags att börja fundera på hur man kan återskapa det som gick förlorat när man lyssnade mer på ekonomerna än på skivköparna. Vad är männsikor villiga att betala för? Vad är det unika, det som gör en artist eller hans/hennes produkter värda att betala för? Hur lockar man potentiella köpare att öppna plånböckerna igen? En konsertupplevelse, kanske? Eller en unik samlingsbox?
Dags att tänka kreaktiv igen, som man tvingades göra (av tekniska skäl), och även fick göra (eftersom musiken ännu inte blivi en guldgruva), under 1960-talet. 1970-talet, innan tekniken förändrade allt, fanns det harmoni och balans mellan aktörerna som tillsammans gav upphov till effekterna som vi idag känner som de artister som hamnade på CBSs legendartiska skivettikett. Ingen av delarna var viktigare än någon annan. Det var helheten, materialiteten, teknologierna och det immateriella i samspel som skapade framgångssagan. Ekonomerna rubbade balansen, och resten är historia.
Begreppet haecceity kan användas till mycket, liksom kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar