Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna.Redan här i bokens allra första rader finner man en rad intressanta iakttagelser och ledtrådar till en förståelse av helheten. Dessa ord fångar andemeningen i det som sedan följer. Kunskap springer inte ur huvudet på genier, hur gärna vi än vill tro det. Kunskap är ett kollektivt projekt vars mening och värde endast går att uttala sig om i efterhand, och de individer som av övriga tillskrivs epitetet geni är i grund och botten bara helt vanliga människor.
Vill man ta Foucault på allvar kan man försöka ta till sig insikten om att vad som behövs för att kunna värja sig mot delar av de effekter som diskursens maskineri ger upphov till. För det första kan och bör fler framstående människor och experter öppet och ärligt tala om vad de inte kan. Det är viktigare än vad det faktiskt kan, för det visar var gränsenför vetandet finns. Och det gör dem vi litar på och vars händer vi lägger våra liv, lite mer mänskliga.
För det andra (och framförallt) behövs en bred, beläst och engagerad allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas.
Medvetenheten om detta behöver öka betydligt i samhället, och det är här som jag menar att ämnet kulturvetenskap har sin kanske viktigaste pedagogiska uppgift.
Om detta förhållande, vars upprätthållande Foucault går igenom i sin förläsning, är han mycket väl medveten, därför tvekar han att träda in i rollen. Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte handlar om någon ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.
Det andra citatet som jag vill uppehålla mig vid är hämtat från slutet av boken (Foucault 1993:49).
Den kritiska delen av analysen ägnar sig åt systemen för inneslutande av diskursen. Den försöker lokalisera och avgränsa principerna för diskursens inordning, uteslutning och knapphet. Låt oss, för att leka med orden, säga att den praktiserar ett slags engagerad likgiltighet. Den genealogiska delen av analysen ägnar sig däremot åt de serier som det faktiska utformandet av diskursen bildar. Den försöker få grepp om diskursens bekräftande makt – och med detta menar jag inte en makt som skulle vara motsatsen till makten att negera, utan makten att konstituera objektsdomäner om vilka man kan bekräfta eller negera olika påståenden som sanna eller falska. Låt oss kalla dessa objektsdomäner för positiviteter och – för att ännu en gång leka med orden – säg att om den kritiska stilen kännetecknas av en flitig likgiltighet, då är det genealogiska humöret en glad positivism. En sak måste i vilket fall som helst påpekas: uppfattar man diskursanalysen på detta sätt kommer den inte att avslöja allmängiltigheten hos en mening. Tillsammans med en grundläggande bekräftande makt drar den i stället fram spelet hos en påtvingad knapphet i ljuset. Knapphet och bekräftande, när allt kommer omkring är det knappt om bekräftanden: absolut inget generöst meningsflöde, absolut ingen det betecknandes monarki. Och nu kan de som har brister i sitt ordförråd säga, om de tycker det låter bra trots att de inget förstår, att detta är ju strukturalism.Här värjer sig Foucault mot alla former av kategoriserande och klassificerande av tänkande och vetenskap. Behöver man en etikett på upphovsmannen till en tanke för att kunna förstå den, då har man inte förstått någonting. Det är så jag läser citatet, och det manar till eftertanke samt riktar fokus mot idéerna samt dess innehåll och bort från det subjekt vilket ikläder sig rollen som dess förmedlare.
Kunskap springer inte ur huvudet på unika individer, den är alltid resultatet av ett sammanhang och dess värde är alltid relaterad till detta sammanhang och de konsekvenser den ger upphov till där.
Om det handlar Diskursens ordning. Läs den!
7 kommentarer:
Tack för mycket intressant läsning! Har försökt mig på Diskursens ordning några gånger men nu klarnade det lite faktiskt :) Det fina med Foucalt är att man alltid kommer på nåt nytt när man läser honom tycker jag. Har precis börjat läsa "The lives of Michel Foucault" då jag är mycket intresserad av Foucaults livsverk. Själv skulle nog Focault bara ha skrattat åt sådan dårskap att ägna sig åt hans person för att söka förståelse :) Eller som han ska ha sagt "Don't ask me who I am and don't expect me to remain the same"
/Henrik
Tack Henrik! Om du visste hur glad jag blir för dessa ord! Tacksam över att kunna vara till hjälp. Det är vad jag vill med bloggen, att visa hur man kan arbeta och tänka, på egen hand. Vill inte mästra och lyfta fram mig och mina tankar. Jag vill ställa mina kunskaper och kompetenser till andra förfogande, och via kommentarer och reaktioner själv lära mig något. Lycka till med vidare Foucaultläsningar, och meddela gärna hur det går. Ser min inte som en expert, men är oerhört inspirerad och influerad av honom.
Uppfattade absolut inte dina kommentarar som mästrande utan väldigt pedagogiska! Känns verkligen som du tänkt en helt del på innebörder. Foucault hade blivit glad tror jag! :)
Tänker själv en hel del på hans texter och blivit mycket influerad. Kom i kontakt med honom första gången via Sexualitetens historia. Viljan att veta när jag lästa sociologi och detta var verkligen ett ahaögonblick för mig. Hans teorier och biomakten är tex något som verkligen intresserat mig.
Övervakning och straff har jag läst också. Har du några speciella tips på något att läsa? Tanken är väl att jag ska ta mig igenom allt men det är en hel del :) och jag tycker det är texter som kräver sin tid och sin reflektion.
Jag är verkligen en novis men jag tänkte fråga vad du tror om min tolkning av Foucalts syn på subjektets betydelse.
Skulle du hålla med om att Foucault i grunden inte trodde på subjektet som koncept i den mening att det finns en konsekvent grundande subjektupplevelse? Alltså att denna inte är naturligt inneboende i människor utan skapas utifrån tex externa diskurser och dess historiska utveckling..som tex konceptet människa..olika kategoriseringar som psykiskt störd inom psykiatrins diskurs etc? normal/inte normal...tom ”upplevelsen” att vara en ”ung man” skulle man kunna säga är historiskt och kulturellt skapad. Vad får då detta för implikationer?…vågar man dra slutsatser att det som Foucault nämner som ”lydsjälar” är hur faktiskt är ofria och dömda till en plats i ett produktionssystem :)... eller finns det möjlighet att genom att åskådliggöra och kritisera till synes självklara och oberoende institutioner bryta sig loss på nåt sätt...håller med till fullo om det kommenterade där...att stå utanför normen är fortfarande att förhålla sig till densamma och även bekräfta den...
Trevlig helg!
Mvh/
Henrik
Mitt svar rörande dina tankar om subjektet, som jag för övrigt tycker ligger i linje med mina egna tankar om samma sak, hämtar inspiration från Foucaults genombrottsverk, The Order of Things, som jag varmt rekommenderar. Där visar han, mycket pedagogiskt, hur människans syn på sig själv som ett subjekt (med allt vad det innebär) är ett resultat av humanvetenskapens framväxt. Människans syn på sig själv som subjekt är ett resultat av samproduktion mellan vetenskapen om människan och mänskligheten (i västvärlden, bör man väl tillägga).
Kritiken mot Foucault är ju den att man låses fast i systemet, men jag tycker den typen av kritik faller på eget grepp lite, för om det nu är som Foucault skriver, då är det ju så. Och då spelar det ju ingen roll om man väljer en annan teori, där det går att förändra. Förändringsbenägenheten torde ju vara som den är, oavsett. Och att världen och verklighten förändras, om det råder det ju ingen tvekan om. Därmed inte sagt att det är enkelt att förändra. Och den insikten ser jag som oerhört viktig, om man vill vara med och förändra. Enkelt är det inte, men det går, om rätt förutsättningar föreligger och rätt insatser utförs.
Det ser jag också som kulturvetenskapens viktigaste uppgift, att undersöka förutsättningarna för förändring. Var, när och hur kan man agera? Det är vad jag undersöker, på olika sätt.
Trevlig helg, Henrik!
Hej Eddy!
Tack för alla poster om diskursens ordning och Focault! Dina tankar och inlägg har gett mig verktyg och insikter om hur jag ska tänka kring diskurs, vetenskap, människan och samhället. Jag kommer fortsätta att läsa dina tankar.
Vh,
"Det viktigaste är inte vem som säger något utan vad som sägs..."
Tack för att du delat med dig!
Tack Tobias!
Skicka en kommentar