Några ord om effektiviseringens konsekvenser

Här under sommaren har jag tagit upp arbetet på ett skönlitterärt romanprojekt och märker att min kreativa enregi sugs upp av det projektet. Jag vill dock hålla igång bloggandet så jag testar olika strategier här under semestern. Denna text bygger på en text från 2013 som jag fortfarande tycker jag kan stå för. Den handlar om det intellektuella arbetets särart och problemen med strävan efter effektivitet, som absolut inte blivit mindre, tvärtom.

Arbetar man med tänkande är det inte kroppen som tar stryk, även om hjärnan är en del av helheten och kan pressa muskler och ben till dess yttersta gräns. Forskar man är det hjärnan som pressas och som pressar sig själv till det yttersta. Ju mer man vill och desto fler saker som pressas in i den redan fyllda kalendern, desto mer tänjer man på de mentala och intellektuella gränser som finns men som inte syns. Gränserna är tänjbara och kontextuella, aldrig absoluta. Därför kan man inte veta säkert om man är nära eller på säkert avstånd. Det är förrädiskt. Farligt, ibland.

Behöver vila på semestern för att orka. En termin ser lång ut, på pappret. Men den går fort. Arbetsåren hinner knappt starta innan det är jul. Sedan är det sommar och semester igen. Hur går det till? Vad är det som händer? Det är vi, alla vi, tillsammans, som gör detta mot varandra. Det är vi som pressar oss själva och varandra till det yttersta. Det är vi som ställer krav på effektivitet och som granskar varandra alt oftare och allt mer minutiöst. Det är vi som skapar systemen och budgetarna som reglerar arbetet. Samhället och kulturen existerar inte utanför våra kollektiva handlingar. Om det handlar den bok jag jag fortfarande håller på och skriver på. Boken blev inte färdig under 2013 och den är fortfarande inte klar, men det projektet har resulterat i några andra böcker och nu känns det på allvar som jag är nära målet. Vi får se hur det går. Tycker om att skriva böcker, för där får tankarna ta den plats de behöver för att byggas upp, för att mogna och för att förklaras. Där mellan pärmarna finns det möjlighet att utforska det som är okänt, komplext och svårt, som kultur. Tyvärr finns och verkar jag i ett akademiskt system som på kort tid förändrats. Idag anses det inte meriterande att skriva böcker. Det enda som räknas är artiklar, på engelska, som publicerats i utlandet. För så är det bestämt. Av vem? Av oss, alla vi tillsammans. Varför då? För att det är effektivt och lätt att utvärdera, kontrollera och räkna. Det som citeras mest och den som har flest publikationer när året är slut vinner. Så ser det ut. Det skulle kunna vara så mycket bättre.

Effektiviteten, de ständiga kraven på prestation, är ett resultat av kollektiv handling. Ingen enskild bestämmer. Kraven påverkar alla. Och ju större kraven blir, desto mindre tid för reflektion finns det. Då kan kraven öka ännu mer. Tills samhället når den gräns som enskilda individer stöter på när de pressat sig för långt. Det finns en gräns för vad samhället mäktar med. Pressar vi oss som kollektiv över gränsen faller vi fritt och det kommer att bli svårt eller kanske omöjligt, det vet ingen, att återskapa det som var bra. Det är ett högt spel vi spelar. Vill påminna om det. Det är detta som dyker upp när tanken får färdas fritt, när orden släpps lösa och kroppen återhämtar sig.

Jag återkommer ständigt till Karin Boye. Hon var klok, eller är klok. För orden finns kvar, hennes tankar lever än. Dikterna talar till mig och till alla andra som läser. Många gör inte det, läser alltså. Kanske hinner man inte. För alla krav, alla måsten, Den ständiga pressen. Effektivitetens tvingande kraft suger musten ur enskilda och samhället. Problemet är att kulturen utarmas om den inte hålls levande av oss som lever i den. Om vi inte läser, tänker och talar om konst och litteratur finns ingen kultur. Därför läser jag Boye, för hon visste vad som är viktigt, i livet. Hon förstod och hade den ovärderliga gåvan att kunna klä tankar i ord.

Grunden för all metafysik  

Walt Whitman: Och nu, mina herrar, ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet som grundval och slutsten också för all vår metafysik. 

(Så till studenterna den gamle professorn, av många åhörd, vid slutad kurs.)
Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen, Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel, läst om Platons läror, och Sokrates, större än Platon, och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates -- forskat och klarlagt.
I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system, ser alla filosofer, ser kristna kyrkor och sekter. 

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar, mellan stad och stad, mellan land och land.

Grunden för all metafysik är vi, alla vi och de band som vi knyter mellan varandra. Imaginära band av kärlek och solidaritet. Vänskap är en ovärderlig gåva. Och det fina med att ge kärlek och vänskap, genom att visa solidaritet, är att ju mer man ger desto mer får man. Det är en oändlig resurs. Dessutom är det en långsiktigt hållbar resurs. Håller fast vi den tanken. Jobbar vidare på den längre fram. Men nu ska jag bara vara. Tar dagen som den kommer. Vilar, i tanken och tar vara på det som händer i mellanrummet. 

Återkommer med fler tankar nästa söndag.

Hållbarhet är inte ett problem som ska lösas

Har jobbat på boken hela dagen, och det ska jag göra imorgon också. Sen ska jag ta semester. Orkar inte tänka nytt så jag delar med mig av en passage från manuset som jag inte har hjärta att slänga även om innehållet inte riktigt fungerar. Tankarna kommer att finnas med i boken, men i en annan form och delvis ett annat upplägg.

Liv blir till i samverkan, mellan långt fler aktörer än någon kan förstå och än mindre kontrollera och styra. Mångfald är inte en politisk ståndpunkt och heller inget idealtillstånd. Mångfald är förutsättningen för livets på jordens överlevnad och således något människor måste inse och lära sig hantera. Det är inte ett problem som kan eller ska läsas. Donna Haraway menar att det är en antropocentrisk och övermodig tanke att problemen som livet på jorden brottas med skulle kunna lösas. Istället, menar hon, måste vi lära oss att sluta se problemen som problem, eftersom det handlar om förutsättningar för liv. Istället för att försöka eliminera problemen måste vi lära oss att se vår egen del i dem och utveckla strategier för att vara i problemen.

Ongoingness är Haraways beskrivning av den relationella processontologi som hon anslutit sig till och övertygande argumenterar för. Klimatförändringarna är inget problem som ska lösas, det sättet att tänka på och gripa sig an utmaningen bygger på samma linjära tankefigur som försatt livet på jorden i den prekära situation vi nu alla en gång hamnat i. Livet är inte fyllt av problem eller uppgifter som ska lösas. Livet är en process och nyckeln till hållbarhet och överlevnad på sikt, inte bara för människan utan för livet på jorden som helhet, är att förstå att det handlar om processer som måste vara i rörelse för att vara levande. Det behövs andra berättelser, andra handlingsstrategier och alternativa sätt att se på kunskap, människan, livet, verkligheten och vad som är viktigt för livet på lång sikt. Viljan till makt och önskan att kontrollera, tron på objektivitet, autonomi och Sanning, måste överges till förmån för något annat. Haraway skriver om betydelsen av mångfald på alla områden. Det är OLIKA sätt att tänka och förmåga att hantera komplexitet som livets på jordens överlevnad behöver. Det är samtal om alternativa sätt att leva tillsammans, inte debatter om vilken lösning som är bäst (för människan, för oss eller för mig). We are all in this together, och bara om vi kan lära oss leva med och vara kvar i problemen, kan vi hoppas på att hoten mot allt vi lärt oss ta för givet kan upplösas. Det vi som jag här talar om är ett helt annat och mycket större vi än vad dagens populister och rasister hänvisar till och det är en mer omfattande och inkluderande kunskapssyn än vad main-stream-forskningen utgår från.

Det handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.

För att kunna utveckla lösningar på klimatproblemet krävs en väl utvecklad förståelse för att det finns en tydlig skillnad mellan det som är komplext och det som är komplicerat. Idag tas för givet att alla problem är av samma art och att det går att dela upp problemen i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet, vilket är en naiv och omogen kunskapssyn alldeles oavsett hur överväldigade människor än är av mänsklighetens bländade "framgångar", vilket jag skriver inom citattecken eftersom det just i dessa dagar växer fram en spänning globalt och risken ökar att ett kärnvapenkrig bryter ut när ledarna i USA och Nordkorea utmanar varandra och sätter mänsklighetens framtid och livet på jorden på spel för en meningslös jakt på makt. Vad är de så kallade framgångarna värda om livet på jorden, som är den enda plats i universum där människor kan leva går under?!

Det spelar ingen roll hur många broar, höghus, rymdraketer eller högteknologiska storstäder människan med ingenjörskonst och tekniskt kunnande lyckats bygga och kan kontrollera; klimatet och livet på jorden är en HELT annan typ av problem. Som kulturvetare har jag tvingats vänja mig vid att kallas flummare, liksom James Lovelock som skapade Gaia-hypotesen. Det är lätt att anklaga andra för flum, men hur klokt är det att låta sig drabbas av hybris och ta sig vatten över huvudet? Bara den som med bestämdhet hävdar något som inte stämmer är en flummare och far med osanning, men det är inte bevisat att det gäller kulturvetenskapen eller Gaia-teorin. Bruno Latour är något viktigt på spåren i sin senaste bok Facing Gaia. Det är inte ny teknik eller revolutionernande lösningar som klimatet, livet på jorden och mänskligheten behöver, utan nya sätt att förstå och närma sig problemen vi står inför; nya sätt att se på kunskap. Utan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad kommer problemen att förvärras i och med att riskerna ökar för varje ny framgång.

Forskare är aldrig neutrala och betraktar inte sina studieobjekt utifrån eller objektivt. Forskare är i högsta grad delaktiga i den process som leder till att det blir som det blir och att vi tvingas hantera de växande problem, av olika slag, som vi står inför. Vetenskapen är i praktiken ett slags kapprustning för ju fler nya lösningar som tas fram eller upptäcks desto fler nya och än mer svårhanterliga problem uppstår som en följd av "framgångarna" och "genombrotten". Vi sitter fast i gamla tankestrukturer och först når vi brutit oss loss från dessa kan arbetet inledas och därefter kan vi möjligen börja hoppas, men där är vi inte än på långa vägar. Vi behöver verkligen nya perspektiv och sätt att se på kunskap.

Även om människan skulle vilja flyta från jorden är det här vi lever och till jorden som mänskligheten är hänvisad under överskådlig tid framöver. Oavsett vad vi kan och vill MÅSTE vi alltså lösa klimatfrågan här på jorden, innan vi gör något annat. Ödmjukhet och förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat är nyckeln till framgång. Vi måste byta oss loss från den intellektuella låsning vi befinner oss i och se på oss själva lite mer ur livets och evighetens synvinkel. Alla så kallade framgångar som människan kan förundras över må vara stora steg för mänskligheten, men för livet på jorden handlar det om uppflammande bloss av kreativitet under ett ögonblick av ett ögonblick i ett evigt flöde av oöverblickbara händelser vars konsekvenser ingen vet någonting om. Gaia-teorin och Latours sätt att se på kunskap bygger på insikten om behovet av ödmjukhet inför livets och verklighetens komplexitet.

Det räcker inte att bara förmedla fakta. Kunskap är alltid mer eller mindre relativ. Eftersom det inte går att skaffa sig en komplett helhetsbild och insikt om alla möjliga och omöjliga utgångar av än det ena än det andra beslutet som medborgare, makthavare, terrorister, företagsledare och andra tar är ödmjukhet och medvetenhet om hur LITE i vet egentligen en absolut nödvändighet för livets på jorden överlevnad. Det är inte mer och säkrare kunskap vi behöver, utan, som sagt, ödmjukhet och en annan syn på kunskap. Och det är detta Latour förmedlar. Han har inga svar; det har ingen. Det är inte hans problem, det är så världen och verkligheten är beskaffad. Att skylla på Latour för att han saknar svar är att skjuta på budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Och den problembeskrivningen samt det sättet att se på kunskap, forskning och vad som behövs, är snarare del av problemet än av lösningen. Latour presenterar bara kunskap, han har ingen egen agenda. Han inskärper allvar och går till kompromisslöst till botten genom att följa kunskapen dit den tar honom istället för att vårda sitt eget varumärke eller göra karriär. Människan är bara omnipotent i sina egna ögon men utifrån livets och evighetens perspektiv är vi bara rön för vinden. Vi har tagit oss vatten över huvudet och står nu inför ett slags vägskäl: Mer av samma, eller nytänkande? Oavsett vad vi väljer får vi leva med konsekvenserna och det finns inga garantier för någonting. Allt och alla hänger ihop och är aktörer i nätverken som skapar världen och livet. Jorden och varandra är det enda vi har och det vore idiotiskt att föröda den enda plats i universum där vi människor kan leva och verka som människor. Låt oss lyssna på Latour och andra, inte för att få någon lösning men för att lära oss förstå vad som är problemet.

Jorden kan sägas vara ett objekt, en sammansatt helhet. Vill man förstå jorden som en helhet, och det är detta som jag uppfattar att Latour menar att vi bör, måste man förstå att det inte går att dela upp helheten i beståndsdelar som undersöks var för sig för att på det sättet nå kunskap om helheten. Objektet jorden kan bara nås och förstås utifrån. Det är poängen med att tala om jorden, klimatet och andra fenomen som objekt. Liksom en molekyl (som också kan sägas vara ett objekt) finns det krafter som håller objektet, fenomenet eller helheten samman. Vid varje givet tillfälle är det väldigt många fler aktörer som agerar för att helheten ska se ut och fungera som den gör, än vad något subjekt kan greppa, och alla aktörerna är delar av objektet som hålls samman. Jorden och klimatet är resultatet av sammanhållandet, inte summan av delarna. Det handlar inte om en summa utan om en process. Multiplicitet (som föredömligt förklarats av Annemarie Mol i boken The body muliple) är en annan tankemodell. Det finns fler, liknande. Det viktiga är inte vilket verktyg man använder, det viktiga är vad man gör med det man har och använder. En vanlig önskan är annars att få svar på frågan om vad något är, egentligen. Svaret på den typen av frågor antas existera, men gör inte det. Det finns inget egentligt, yttersta svar på frågor som handlar om helheter. Att förstå detta, insikten om att världen är uppbyggd av objekt som interagerar med andra objekt, och att samtliga objekts inre är dolt för insyn är central. Förstår vi detta öppnar sig fantastiska möjligheter för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.

Är tiden mogen för övermänniskan?

Få av Nietzsches tankar har blivit så missförstådda och missbrukade som tanken på övermänniskan som utvecklas i boken Så talade Zarathustra. Ingen text har en och en enda möjlig tolkning och jag accepterar inte tanken på att övermänniskan handlar om storhetsvansinne och förakt för svaghet, som vissa hävdar. Övermänniskan ser jag som allt annat än ett utryck för förakt för människan. Zarathustra är en gud som lämnar himlen och beger sig ner till människorna för att stärka deras självförtroende och försöka få dem att förstå att livet är här och nu. Det är Zarathustra som ger människorna övermänniskan och han gör det som ett substitut för den gud som dyrkas och som får människor att förhärliga och idealisera livet efter detta och förakta det mänskliga. Övermänniskan är en livsbejakande tanke som handlar om människans möjligheter, förmågor och storhet, inte ett uttryck för förakt för svaghet.

Övermänniskan är en människa som genom bildning övervunnit biologins begränsningar, en som bemästrat givna förutsättningar och med hjälp av kunskap om världen och livet påbörjat det mödosamma arbetet med att leva i nuet. Nietzsche har anklagats för att vara nihilist, det vill säga försvara avsaknaden av moraliska fundament. Jag ser det snarare som att han använder nihilismen, det vill säga insikten om guds död, för att få människorna att ta tag i sina liv och göra något av det man har och situationen här och nu. Det handlar inte om alltings meningslöshet, utan om behov av ökad medvetenhet om livets värde.

Allt är upp till oss som lever här och nu och för att klara av att bära ansvaret som vilar tungt på våra axlar kan vi inte fortsätta som vi alltid gjort, det krävs nya metoder, nya tankar och andra sätt att leva. Övermänniskan är en skiss till en ny humanism. Människan i ett större sammanhang, som med hjälp av kunskap, verktyg och andra människor arbetar tillsammans för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Övermänniskan är en livsbejakare, ett uttryck för kärlek till det mänskliga, till människans outgrundliga förmåga. Tanken om övermänniskan ger Zarathustra till människorna för att hjälpa dem att förädla det som är, för att få människan att växa i och ta vara på det mänskliga. 

Övermänniskan är inte omedvetet slav under biologins och kulturens begränsningar, utan har lärt sig vad som kan förändras och vad som måste accepteras, som har insett kraften i tanken på att alla alltid kan bli bättre och som förstår att det enda man kan göra är att försöka och försöka igen. Jag känner mig i alla fall inspirerad att faktiskt ta Zarathustra på orden. Under alla åren i akademin är det ju detta jag sökt och jobbat med, övervinnandet av det jag hade och den jag var liksom förståelse för tillvarons hinder och möjligheter. Övermänniskan är dock inget mål som ska nås, utan ett sätt att leva. Även övermänniskan är dödlig, så det är med andra ord vägen som är målet. Strävan efter något bättre. Tro, hopp och kärlek.

Övermänniskan finns inom oss alla, om man bara söker kontakt med den inneboende kraften och utmanar det förgivettagna. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande kan alla sträva efter att överskrida det givna och kända. Det är dit vi behöver förflytta oss, som kollektiv. Till en högre samhällelig medvetandenivå. Alla måste med, för det är den generella kunskapsnivån som räknas. Elitsatsningar är månne bra för de utvalda, men det är samhällets generella kunskapsnivå som betyder något. Samma som med pengar, en ofattbart rik individ gör inte att den generella rikedomen i samhället som hen lever i ökar, bara att klyftan mellan den som har och de som saknar ökar. Det är den genomsnittliga nivån på kunskap och välstånd som reglerar helhetens status och förmåga att överleva. Där, i den insikten, finns konstruktiva tankefrön och nycklar till förståelse, om man väljer att se det så och agerar i enlighet med insikten.

Pedagogik och kulturkritik 10

Det är nu många år sedan jag gick den obligatoriska, högskolepedagogiska kursen; över tio år sedan. Kursens innehåll gav mig inte så mycket, men dess upplägg och alla möten med lärarna på kursen och kollegorna som också gick kursen var givande och det jag lärde mig på seminarierna och genom samtalen om lärarvardagen på högskolan bär jag fortfarande med mig. Med åren har jag stärkts i övertygelsen om att det inte är INNEHÅLLET på en kurs, det som går att utvärdera, som avgör dess kvalitet utan relationerna som uppstår under kursens gång. Kunskap uppstår i möten mellan människor som är intresserade och vill lära, den kan inte överföras från lärare till student. Kunskap går inte att producera, den utvecklas och förändras relationellt. Därför är jag kritisk till talet om "obehöriga" lärare på högskolan. På högskolan är alla lärare, alternativt är alla studenter. Högre studier är ingen man blir färdig med, alla kan alltid bli bättre och det är strävan efter att utvecklas och lära mer som gör verksamheten på universitetet akademisk. Försöken att kontrollera och styra verksamheten leder inte till mer och bättre kunskap.

Mitt eget lärande påbörjades långt innan jag startade mina studier och det pågår fortfarande. Den högskolepedagogiska kursen är en integrerad del av en komplex process som resulterat i det jag vet och kan idag. Kursen i sig betyder varken mer eller mindre än annat jag lärt mig, på olika sätt. Kunskap går inte att avgränsa, och kurser är inget man betar av på en lista för att nå ett på förhand uppställt och tydligt definierat mål. Kunskap är ett äventyr; för mig är det så. Därför reagerar jag så starkt på försöken att styra och kontrollera. Utan frihet (under ansvar) kan jag inte lära och utveckla kunskap.

Visioner och ansvar istället för visshet

En helt central utgångspunkt för mitt arbete är att inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kulturen, historien, framtiden eller pedagogiken. Jag utgår även från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och att vara lärare/handledare på, uppmuntra studenterna och mina läsare att tänka själva och våga tolka annorlunda (jfr Kristensson Uggla, 2002:368ff). Detta är viktigt just eftersom det inte finns någon enkel verklighet som det går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar. Ingen har i alla fall lyckats övertyga mig om att det funnits någon given stor Sanning som gått förlorad men som kan återupptäckas eller att det finns någon framtida stor Sanning som väntar på att upptäckas. Det lilla jag tycker mig ha förstått av fysikens senaste rön i allmänhet och strängteorierna i synnerhet, har snarare stärkt mig i tron på att vi människor är utlämnade till oss själva, vårt kollektiva handlande och våra visioner. Därför tycker jag att pedagogik är viktigt. Men det är inte viktigt att det finns ett ämne, en vetenskaplig disciplin som heter pedagogik. Det tror jag är en insikt som ganska väl sammanfattar min uppfattning. Jag menar i förlängningen av det, och med inspiration från Foucault, att alla vetenskapliga discipliner är problematiska, dock inte verksamheten som bedrivs inom disciplinerna, utan själva uppdelningen i olika ämnen/discipliner. Jag vill därför inte dela upp kunskaperna i pedagogiska kunskaper och kulturvetenskapliga. Jag ser kort och gott alla bra och användbara kunskaper som viktiga. Därför är det oerhört viktigt för mig att ständigt försöka utmana och helst riva ämnesbarriärerna som finns inom akademin. Inte minst är detta viktigt i mitt projekt om droger och alkohol.

Förhoppningsvis framgår det av detta arbete att jag har lärt mig väldigt mycket positivt under denna högskolepedagogiska kurs, och dessa kunskaper kommer naturligtvis att användas i mitt framtida arbete både som lärare och som forskare. Den kanske viktigaste insikten jag fått under min tid som student på den högskolepedagogiska introduktionskursen 2006/07 har jag sparat till sist och den är formulerad som ett slags pedagogiskt credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Det jag vill säga med den formuleringen är att vi alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten, konstruktivt i byggandet av det framtida samhället. Vi bör hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än till att leta efter vad som eventuellt kan erkännas som sanning. Viktigt att förstå är dock att det är först när dessa nya tankar ”satts i verket” och används ute i samhället, av många aktörer, som det går att uttala sig om tankarnas värde. Grunden för det arbetet och den synen på kunskap är en väl utvecklad förmåga till ansvar, men inte ett personligt ansvar hos ett fåtal utan ett kollektivt ansvar som inte känner eller accepterar några som helst gränser.

Pedagogik och kulturkritik 9

På mitt skrivbord ligger det 57 tentor och fem uppsatser som ska bedömas och kommenteras, och betygen ska rapporteras in, samtidigt som nya kurser inleds. Jag har därför inte ro att tänka på annat än att bli färdig för dagen, så jag publicerar här den näst sista delen av min pedagogiktenta och återkommer inom kort med nya tankar.

Avslutande tankar om pedagogik

Det torde ha framgått ovan att när jag tänker på pedagogik så handlar det i väldigt hög grad om vikten av att förmedla en (så bra som det bara går) medvetenhet om hur världen ser ut, hur den fungerar och vilken roll individen kan tänkas ha i den, samt om vilka förutsättningar som finns för att skapa vetenskapliga uppfattningar/förklaringar av samma värld. Och det är en helt central premiss för mitt sätt att se på världen, min ontologiska förståelse, att kulturen och samhället skapas genom den praktiska vardagsverklighet som vi alla tillsammans lever i och med, här och nu, överallt, samtidigt. Viktigt är det också att lägga märke till att världen skapas inom ramen för, genom och av en kontinuerlig kommunikation mellan människor i samverkan och med hjälp av icke-mänskliga aktörer och teknologier, samt att den materialitet som omger oss påverkar processen. Med andra ord, samhället och kulturen är inte något passivt som bara finns, det är något som ständigt blir till, en abstrakt maskin som hela tiden skapas och omskapas processuellt genom att begär kanaliseras genom den. Det gäller även och i högsta grad högskolan. Därför är det så oerhört viktigt att fler ägnar sig åt att se på världen med en kritisk blick, som inte nödvändigtvis måste vara samma som den jag skissat på här. Detta är dock mitt förslag. Och lika viktigt är det att förstå att det är först när sådana insikter ”satts i verket” och används praktiskt ute i samhället av många aktörer, som tankarna får något värde. Kort sagt, det är först när vetenskapens resultat begagnas som det blir meningsfullt. Därför vill jag nu avsluta examensarbetet med att reflektera lite över hur jag framgent kommer att använda mig av kunskaperna jag fått/skaffat mig på kursen. Jag vill också diskutera min syn på pedagogikämnet, så som jag fått det presenterat för mig på kursen och relatera det till den ontologi jag just diskuterat.

Mitt övergripande intryck av de böcker som behandlats på kursen är att de utgår från ett autonomt och från världen avskilt subjekt. Det gäller både författarna, de tilltalade läsarna och de människor som bildat underlag för analyserna. Den kunskapssyn som lyser genom texterna präglas i hög grad av det Platonska/Aristoteliska synsätt som förfinades av Descartes och som under 1800-talet firade gigantiska triumfer under namnet Positivism. Och det är just denna kunskapssyn som jag, under en lång och ibland smärtsam process, har försökt frigöra mig från. Det är alltså en kunskapssyn jag inte längre kan ställa upp på. Den kan till och med sägas vara farlig då den förlägger ansvaret för världen dels i några få experters händer (till vilka massan ska vända sig för att få råd och svar på sina frågor), dels till den enskilde individen (vilken får stå sitt kast om han eller hon, till exempel, hamnar i ett missbruk). Den positivistiska kunskapssynen är därmed som gjord för just den typ av maktutövning som diskuterats ovan. Den kan lätt invagga medborgarna i en falsk trygghet som är oerhört farlig. Och här vill jag därför rikta en konkret fråga till mina pedagogiklärare: Hur går det till när den pedagogiska kunskapen produceras? Det är en diskussion som jag saknat under kursen. Vi har väldigt mycket tagit sådan kunskap för givet, lite som så att står det i en vetenskaplig bok då måste det väl vara sant? Men det kan man alltså inte ta för givet, det är farligt att ta det för givet. Det har jag i alla fall försökt argumentera för i denna uppsats. En annan fråga som jag saknat på kursen, men som jag vet är en fråga som diskuterats inom ämnet pedagogik, är den ”dolda” läroplanen. Det är vad jag kan förstå en tanke som är rakt av kompatibel med Foucaults tankar om makt. Inom kulturvetenskapen brukar man till exempel hänvisa till Paul Willis (1991) studie Fostran till lönearbete, som handlar om just detta. Studien gjordes på 1970-talet och utfördes bland ett gäng unga killar med arbetarklassbakgrund och den visar hur deras sätt att agera i (den av medelklassvärderingar genomsyrade) skolan predestinerade dem till en framtid som arbetare i verkstadsindustrin. Inte minst för oss på programmet Människa, mångfald, arbetsliv är detta viktiga frågor som ständigt hålls aktuella av det faktum att majoriteten av våra studenter kommer från studieovana miljöer.

Mina frågor till ämnet pedagogik har alltså inte riktigt besvarats under kursens gång och det är mycket därför som jag även fortsättningsvis kommer att förhålla mig skeptisk till ämnet (vilket ni lärare absolut inte ska ta personligt, jag är skeptisk till väldigt mycket som skrivs och sägs inom akademin). Som tur är finns det undantag och dessa vill jag lyfta fram nu. Vad ser jag som den största behållningen under kursen?

Paul Ramsden (1998, 2003) är till exempel ett viktigt och positivt undantag. Jag uppskattar hans förståelse av den akademiska verksamheten som ett resultat av dynamiska processer. Det ser jag som viktigt då man både som lärare och som student inom akademin måste lära sig att hantera flera starka och ofta motstridiga krafter. Under mina år som lärare på högskolan har jag lärt mig att man för att överleva måste vänja sig vid ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter gamla traditioner. Ramsden skriver också att det finns en ständig konflikt, både för studenterna och för lärarna, mellan tydligt uppsatta mål (läs högskoleverket) och en absolut frihet (i form av det ansvar jag starkt vill betona). Det gäller att så fort som möjligt förstå och lära sig hur man kryssar mellan uppsatta mål, kortsiktiga problemlösningar och högskolans långsiktiga visioner och dessutom måste man anpassa sig till det omgivande samhällets behov och krav. Styrkan som jag ser det med Ramsden är att han har insett hur viktigt det är att man inte (varken som student eller som lärare), endast söker efter ett svar, svaret på vilken fråga det än må vara, utan att man istället ständigt strävar efter att utmanar alla förgivettaganden. Ett sådant förhållningssätt sätter det ansvar jag betonar i fokus, både för lärare och för studenter, för utan ansvar blir ett sådant förhållningssätt farligt. Ramsden uppmärksammar även det faktum att högskolan arbetar efter en resultatstyrd dagordning. Och det är viktigt tycker jag, att aldrig glömma att den akademiska verksamheten bedrivs inom ramen för och i relation till det omgivande samhället. Vi lever i och måste alla, både studenter och lärare, förhålla oss till den ekonomiska diskurs som råder i samhället idag. Min lärargärning (och pedagogik) påverkas ständigt av fokuseringen som finns på ekonomiskt mätbara resultat (d.v.s. studentprestationer, genomströmning o.s.v.). Konsekvensen blir att man som lärare idag snarare bedöms utifrån det ekonomiska resultatet av sitt arbete (att man lyckas få igenom så många studenter som möjligt, till en så låg kostnad som möjligt), än med hänsyn till de kunskaper som studenter får med sig ut i livet. Den vetenskapliga kompetensen, och kunskapen hamnar på det sättet olyckligtvis och allt för ofta ”mellan stolarna”, även om det är något som aldrig får nämnas. Hur kvaliteten påverkas av de ekonomiska kraven är en fråga som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad man gör idag, inte minst inom ämnet pedagogik eftersom det i högsta grad påverkar lärarnas pedagogiska handlingsmöjligheter.

Ramsden menar vidare att den akademiska verksamheten utförs på och relaterar till flera olika nivåer, och det ser jag som något oerhört viktigt att ha med sig i sin vardagliga verksamhet. Högskolesystemet, Högskoleverket, det egna ämnet, den egna högskolan, institutionen, lärarkollegorna och lärarens personliga utveckling (men även bokförlagen och deras utbud av litteratur) är aspekter som på olika sätt påverkar lärarjobbet och i förlängningen naturligtvis studenterna. Det kan och bör uppmärksammas mycket mer, det visar Ramsden på ett bra sätt tycker jag.

Vi är alla en del av olika sammanhang, det är så oerhört lätt att glömma det. Därför uppskattar jag alla författare som väger in detta i sina texter. Det är också något jag strävar efter att uppnå i mitt arbete som lärare och som forskare. Såväl universiteten som lärarna och studenterna, samt lärandet är alltid situationsberoende, med andra ord utspelar sig i en kontext. Och den, det är det jag har försökt visa ovan, har en oerhört viktig betydelse för hur saker och ting blir till och utvecklas, vad man lär sig och hur man lär, samt inte minst vad man gör med kunskaperna. Ramsden betonar vidare det ständiga lärande som jag diskuterat ovan. En förutsättning för att kunna arbeta som lärare på högskolan är att man ständigt utvecklas. Men hur viktigt det är inser man kanske först när man tar hänsyn till kontexten, det omgivande samhället och det faktum att de studenter som kommer till högskolan alltid kommer dit med nya erfarenheter. Samhället är statt i ständigt förändring, och det är särskilt viktigt att integrera tankar om det i den högre utbildningen. Ramsden menar slutligen, och det tycker jag är den kanske viktigaste insikten jag fått genom min utbildning till lärare/forskare, att lärarens roll är att hjälpa studenterna att åstadkomma saker som går utöver både deras och lärarens förväntningar.

Ett annat positivt undantag som inte bekräftar min skepticism mot pedagogikämnet är Roger Säljös (2000) bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom alla våra gemensamma, kollektiva verksamheter, ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett oerhört viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i. Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Hur ska lokalen möbleras till exempel? Och ska man använda Power Point, eller inte? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör, var man gör det, och vilka verktyg man använder, spelar roll och är oerhört viktigt att reflektera över, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att styra processen. När Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt, då kan jag inte göra annat än inom mig höra Johan Asplunds (se ovan) fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Här och nu sitter jag alltså och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer mina tankar att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig till? Det utförs dessutom en ständig kommunikation mellan mig och den artefakt, det vill säga datorn, som jag sitter och konstruerar texten med hjälp av. Och eftersom man just idag utanför mitt fönster håller på att klippa gräsmattan på gården, vilket ger upphov till oljud som stör mitt tänkande blir det än mer uppenbart för mig hur viktig omgivningen är för tänkandet. Inom mitt ämne etnologi har man länge reflekterat över det faktum att allt berättande styrs av kulturella förväntningar. Jag väljer dock att inte begränsa den diskussionen till att enbart gälla i vilken grad mina studenter är präglade av den kulturella kontext de lever i. Insikten leder mig även till funderingar kring vilka signaler jag omedvetet sänder ut och vilka förväntningar som dessa kan tänkas ge upphov till i olika undervisningssituationer. Jag utgår från att såväl min könstillhörighet som den bagarkarriär jag lämnade för ganska många år sedan nu påverkar både mig och i förlängningen synen på och uppfattningen om mig som lärare. Mina val av perspektiv i såväl forskningen som undervisningen och utformningen av båda arbetena styrs naturligtvis av specifika kulturella förväntningar och konventioner inom dels den vetenskapliga kontext och seminariekultur där utkasten till forskningen diskuteras, dels i lektionssalen genom att vi lär känna varandra. Utbildningen till etnolog har givit mig en speciell teoretiserande blick med vilken jag betraktar världen. Allt vetenskapligt tänkande genomsyras därför av teori, vilket innebär att en stor del av kunskapen inom vetenskaperna är av karaktären ”tyst kunskap” som inte går att läsa sig till, den internaliseras på andra sätt. Innebörden i begreppen ”den etnologiska blicken” och ”det etnologiska hantverket” kan bland etnologer sägas vara en sådan ”tyst” kompetens. Och detta måste man försöka uppmärksamma och förhålla sig till på något sätt. Etnologi är dessutom en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras och därför finns anledning att reflektera över hur det slutgiltiga resultatet påverkats av själva skrivakten. Frågan om hur mycket av analyserna som skapats framför datorn och hur mycket av tänkandet som styrts av språkliga konventioner är i det närmaste omöjlig att besvara, men det betyder inte att den är irrelevant. Jag utgår från att det finns en hel rad andra saker som i lika hög grad har påverkar mig som både forskare och som lärare. Att redogöra för alla är omöjligt och får betraktas som en oundviklig konsekvens av tillvarons komplexitet. Detta blir emellertid ett dilemma först när och om det uppfattas som ett problem för studiens vetenskapliga värde (Nehls 2003).

Om jag någonsin har trott att jag bara lärde ut saker till en grupp studenter som tacksamt sög åt sig, så är den illusionen nu definitivt krossad. Kunskap är alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö”. Rätt som det är, i en ny grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet, och studenterna tittar på en som vore man tokig. Då kan det vara bra, känner jag nu efter att ha läst Säljö, att kunna plocka fram det sociokulturella perspektivet. Man slipper då gå under av grubblerier över vad det var som gick snett, eller vems felet var. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Det gäller därför att vara följsam och uppmärksam på skiftningarna. Det har Säljö hjälpt mig förstå. Han tar slutligen upp skriftens roll, hur det påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Därför måste man ständigt jobba med att försöka medvetandegöra det faktum att språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att inte förföras av ett vackert språk. Man måste åtminstone försöka se förbi det (även om skrivande givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt. För mig handlar det sociokulturella perspektivet om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket, och om att öppna upp sitt sinne för att man kanske inte är det unika geni man så gärna vill vara. Det handlar om att göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en. Det handlar vidare om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter samt olika former av materialitet.

Ytterligare ett exempel på positivt undantag vill jag nämna. Det är Fredrik Bondestams (2005) bok Könsmedveten pedagogik för universitets- och högskolelärare. Just för mig som disputerat på en avhandling med ett uttalat genusperspektiv kändes det väl som den bjöd på ganska mycket skåpmat. Men jag finner den ändå bra och viktig och jag hittade där åtminstone några uppslag till praktiska övningar för att få studenterna att upptäcka genusaspekter i vardagen och i undervisningen. Sådär, då har det blivit dags att runda av. Det vill jag göra genom att presentera och diskutera mitt pedagogiska credo.

Pedagogik och kulturkritik 8

Idag ska jag skicka ett första utkast av min tänkta lärobok till förlagsredaktören. Inget kontrakt är skrivet, men hen säger sig vara intresserad. Jag har arbetat intensivt med manuset sedan strax innan jul och kan just nu inte fokusera på något annat. Under arbetet har jag knutit an till boken och den känns väldigt viktig för mig. Därför blir det ännu en post hämtad från arkivet, om fortsättningen på min tenta som jag skrev när jag gick den högskolepedagogiska kursen. Det är två poster kvar, och där knyter jag ihop säcken. Här handlar det fortfarande om droger på film.

Manlig agens och kvinnlig reagens

Eftersom genus är ett viktigt forskarperspektiv för mig vill jag även försöka påbörja en diskussion kring hur man kan förstå missbrukarframställningarna av män och kvinnor. Frågan jag ställt mig till det (högst begränsade) materialet är, hur iscensätts manligt och kvinnligt missbruk? Svårare än så behöver det inte vara att sätta igång en kritisk diskussion. Här ska inget bevisas, det är frågorna och incitamenten till olika diskussioner som är det viktiga.

Min syn på könsidentitet står i djup tacksamhetsskuld till Rosi Braidotti (1994), som i sin tur hämtar inspiration från Gilles Deleuze. Och det är också så som jag ser på kunskap, som ett givande och tagande inom ramen för en oavslutbar kommunikation mellan olika aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga, teknologier och materialitet. De bilder som här analyseras och de filmer som de hämtas från betraktas därför mer som reglerande teknologier än som representationer. Det är funktionen och den makt som kan sägas vara knuten till bilderna som jag är intresserad av att diskutera, inte bilderna i sig. Detta val av analytiskt angreppssätt motiverar jag med hjälp av ett citat från Braidotti (1994:98f) som efterlyser nya teorier för att förstå hur kön görs. Sådana teorier hittar hon hos Deleuze, och hon menar att de kan användas för att uppmärksamma subjektivitetens processuella karaktär, materialteters och teknologiers betydelse, samt de konkret situerade förutsättningar som subjektivitet struktureras på. Braidotti menar att genus är något som bör (om)definieras till att förstås som en subjektivitet som förvärvas inom ramen för en kommunikativ process mellan materiellt institutionella och diskursivt symboliska praktiker. Den processen ska inte förstås som något som pågår medvetet, utan fungerar på samma sätt som Deleuzes tankar om kontroll. Denna syn på genus är på samma sätt som (kontoll)makten tveeggad. Här finns lika stor potential till empowement som det finns till disciplinering. Mitt incitament att använda dessa tankar i analysen av missbruk på film är att en ökad medvetenhet är en förutsättning för förändring av rådande förhållanden.

Hur ser det ut på film när mäns och kvinnors missbruk skildras? Det kan knappas komma som en chock för någon att man gång på gång när man granskar filmer där missbruk skildras, ser manlig agens och kvinnlig reagens, det vill säga kvinnors missbruk används oftast för att påvisa något annat än just kvinnligt missbruk. I filmens värld liksom i så många andra sammanhang är det männen som står i fokus. Jag har bara hittat tre filmer där kvinnligt missbruk står i fokus, och det är dels de relativt likartade filmerna 28 Dagar och When a man loves a woman, dels den realistiska skildringen Christiane F. Wir kinder vom Bahnhof Zoo. Om man utgår från dessa skildringar blir det tydligt att det är skillnad på att vara manlig och kvinnlig missbrukare, och att mannen utgör (missbrukar)normen (jfr Trulsson 2002:86ff, Jansson 2002:126, Hilte 2002:166 & Andersson 1999:34). Personporträtten av manliga missbrukare är vidare ofta mer sammansatta än porträtten av kvinnorna. Och så gott som överallt agerar männen självständigt (så gott det nu går som missbrukare), även när de sjunkit djupt ner i missbruket och blivit slavar under drogerna. En ”skakande” film, som ”man inte bör missa”, står det på filmboxen. Filmklassikern The panic in needle park, med Al Pacino i huvudrollen beskrivs som ”en sällsynt realistisk och rå film” och ett citat från Aftonbladet lyder, ”Alla borde se den.” Filmen Blow, förmedlar den ”sanna berättelsen om Georg Jungs liv och om priset han fick betala för sin egen variant av The American Dream”, ett slags skruvad hjältesaga. Om filmens innehåll stämmer med hur det gick till, då har huvudrollskaraktären tusentals människors liv på sitt samvete, ändå framställs han på ett sätt som gör det uppenbart att historiens dramaturgi syftar till att väcka medkänsla för honom. Filmen Farväl till Las Vegas, passar väl in i detta mönster av heroiserande skildringar av manliga missbrukare. Destruktiva människor utövar uppenbarligen en stark lockelse på väldigt många människor, och huvudrollsinnehavaren Ben (spelad av Nicolas Gage) är den mest destruktive av alla. Han har bestämt sig för att supa sig till döds på en månad, i Las Vegas. Ingen, och inget kan stoppa honom från att fullfölja sitt självpåtagna uppdrag. Här som i så många andra sammanhang backas beslutet upp av en kvinnlig möjliggörare, som i filmens handling spelar rollen av den fåfängt ömhetssökande, prostituerade Sera, som i sitt desperata sökande efter kärlek finner sig i att hjälpa Ben att dö. Den poäng jag vill göra här har med manlighet att göra. För hur långt ner som Ben än sjunker, hur mycket han än dricker och hur dåligt han än mår – så behåller han ändå sin manlighet, vilket bevisas i filmens slutscen där Ben och Sera återförenas efter ett bråk, på ett sjaskigt motellrum. Här hittar hon honom, och paret har sex. Sedan dör Ben. Ett tydligare symbolspråk man kan knappast tänka sig. Manlighet är med andra ord omöjligt att supa bort. Män, män och åter män som tas på allvar och som framställs som handlingskraftiga hur djupt ner de än sjunker i missbruket, eller som beskrivs som sympatiska, hur många liv de än har på sitt samvete. Om man jämför dessa skildringar med hur den (inte helt) fiktive artisten Rose framställs i filmen med samma namn blir skillnaden uppenbar. Rose skildras verkligen som ett offer, vilket blir uppenbart när hon i slutet av filmen faller tillbaka i det missbruk hon lämnat och kort därefter dör på scenen.

Andra sätt att ta sig an kvinnligt missbruk är att göra som i 28 Dagar. Den filmen lanseras som en komedi, och When a man …(bara av titeln märker man vems perspektiv berättelsen utgår från) har fått benämningen drama. I båda filmerna placeras kvinnorna, av myndigheter och äkta män, på behandlingshem i inledningen av filmen. Därmed får man egentligen aldrig se dem speciellt nedgångna. I 28 dagar får man följa Gwen (som spelas av Sandra Bullock) under processen av tillnyktring och avgiftning på behandlingshemmet och under gruppterapi. Eftersom det är en komedi är stämningen oftast lättsam. Filmen slutar lyckligt med att hon kommer hem, gör upp med sin pojkvän och därefter lever lycklig som nykter. When a man loves a woman, är en något mer ambitiös beskrivning av processen som leder den kvinnliga missbrukaren Alice (spelad av Meg Ryan) till ”sin personliga botten.” Väl där beslutar hennes man tillsammans med läkaren att hon ska läggas in på ett behandlingshem. Därefter blir det uppenbart att skeendet beskrivs utifrån mannens perspektiv, för filmen handlar egentligen om hans problem med att leva med en alkoholist. Det hans göranden och låtanden samt reaktioner man framförallt får följa via kameralinsen. Alice blir på det sättet endast ett slags fond mot vilken mannen får spela ut hela sitt känsloregister. Nära slutet av filmen ger han upp och flyttar från hemmet. Men i slutscenen, på ett AA möte (enda gången man får höra Alice berätta om sitt missbruk), tar han henne tillbaka. Han förlåter henne, nu när han äntligen förstår hur svårt hon har haft det. Och hon tar tillbaka honom. Båda dessa filmer slutar alltså i någon mening lyckligt. Christiane F. skiljer sig dock ganska mycket från mönstret som annars är så tydligt. Här möter man i början av filmen tonårsflickan Christiane. I filmens inledning berättar hon om hopplösheten hon känner över sitt liv i förorten till Berlin. Här placeras hon alltså i ett sammanhang där hon vantrivs. Hon längtar bort till ett annat sammanhang. Europas modernaste diskotek. Väl där kommer hon snabbt i kontakt med droger och efter att ha blivit kär i en missbrukande kille provar hon själv heroin och börjar efter ett tag att prostituera sig för att få ihop pengar till missbruket. När hennes syster dör av en överdos får hon dock hjälp att ta sig ut ur miljön. Hon flyttar till sin mormor i en annan del av Tyskland. Filmens styrka, med mitt perspektiv betraktat, är att det är en skildrig av ett sammanhang i väldigt hög grad. Här är det inte drogen, heroinet som utmålas som boven i dramat, här är det i mycket högre grad det totala sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Visst skildras Christiane som ett offer, men hon visa också prov på agens. Christiane F. är dessutom, i sin skildring av människor och miljöer, påfallande lik Ett anständigt liv.

Om jag avslutningsvis bara kort ska nämna en film som utifrån mitt teoretiska perspektiv framstår som ännu mer lyckad än Christiane F. så vill jag framhålla filmen Traffic. No one gets away clean, från 2000. Det är en komplex historia där ett antal parallellhandlingar vävs ihop och bildar ett sammanhang. Här får man följa småstadspolisen i Mexico som jagar narkotikasmugglare. Man får även följa den korrupta polischefen, också i Mexico, som egentligen är narkotikakung. Vidare handlar filmen om den högt uppsatte domaren som får i uppdrag att leda kampen mot narkotika i USA, och hans dotter som dras ner i missbrukarträsket. Ett annat spår i filmen handlar om den rike droghandlaren i USA, som sätts fängelse och hans fru som lejer en mördare för att döda huvudvittnet. Man får även följa polisens i USA arbete. Filmen visar hur komplext problemet med droger är, att det inte finns några enkla lösningar, och framförallt, att verkligheten är en och odelbar och att allt hänger ihop i ett komplicerat nätverk av aktörer.

Pedagogik och kulturkritik 7

Lärande handlar om så mycket mer än den kunskap som redogörs för i skolans läroplaner. Livet, kulturen och samhället är resultatet av lärande. Det var utgångspunkten för den "tenta" jag skrev när jag gick den högskolepedagogiska kursen, och det är så jag tänker fortfarande. Det är också därför jag menar att pedagogikämnet har fått lite för mycket makt över lite för många områden idag. När jag skriver om kultur skriver jag om lärande, det var så jag tänkte och min förhoppning är fortfarande att kunna sprida den insikten för att främja samtal om kunskap och det som händer mellan människor. Det är utgångspunkten både för de två läroböcker jag skrivit/håller på att skriva och den kulturvetenskapliga jag hoppas kunna bli färdig med här i vår. Här handlar det om drogerna i kulturen. Förstår vi deras roll och varför människor efterfrågar denna typ av berättelser kan vi bättre förstå vad det är människor söker när de köper och brukar droger.

Hur berättas drogerna

Om jag då tar fasta på vad som sagts hittills och låter ovanstående tankar guida mig genom mitt material då finner jag för det första att DVD-filmer förpackas i boxar som bjuds ut och får ett pris på en ekonomisk marknad, det är så filmerna sprids över världen och därför är det viktigt att inte lämna dessa utanför analysen. Om man tittar närmare på boxarna ser man omgående att de på olika sätt försöker locka fram ett begär efter just den film som ligger i deras box. I min analys här riktas alltså intresset mot filmer där droger har tilldelats en framträdande roll i handlingen. En analys av ett högst begränsat urval av sådana filmer kan se ut så här: Filmen Stoned - the wild and wicked world of Brian Jones, har redan i sin titel en ordlek som tydligt visar vilka aspekter av 1960-talsrockstjärnans liv som uppmärksammas, vilka begär filmen anspelar på och samtidigt är med om att skapa. På boxen står vidare, ”Sex droger och rock ’n’ roll”, ”…otroligt underhållande.” Marknadsföringen av filmen förmedlar alltså även en positiv bild av droger, den får man så att säga på köpet.

En annan film som jag tror aldrig gick upp på bio, men som säljs på lågprishyllorna i videobutiker runt om i landet är filmen Dazed and Confused. Den tar också hjälp av drogerna för att pocka på uppmärksamhet och för att väcka ett begär efter att äga filmen. På dess DVD-box kan man läsa om denna tonårsfilm (som inom parentes sagt inte nämnvärt skiljer sig från andra filmer, det vill säga inslaget av droger i filmen är högst begränsat och utgör inte alls något centralt tema), ”För att inte glömma virkade mössor och kristaller. Det var rock’n’roll, droger och naivitet, men framförallt var man ’Dazed and Confused.” Drogerna används alltså här som ett sätt att marknadsföra filmer som egentligen handlar om något annat. Det begär som redan finns i vår kultur efter (bland annat) droger används således för att sälja en (kultur)produkt, och alla inblandade aktörer tjänar på denna allians eftersom samtliga får hjälp att spridas över världen.

Två andra exempel, vilka knappast hade blivit mycket till film om inslaget av droger helt tagits bort från handlingen är Fear and Loathing in Las Vegas, och Sideways. Handlingen i den förra utgörs i princip av ett konstant rus som skildras, så att säga, inifrån – som publik får man via och med hjälp av kameralinsen följa hur ett drogrus kan se ut och upplevas av den som tagit droger. Det är också på det sättet filmen marknadsförs, som just ett drogrus: ”Buy the ticket. Följ med på färden.” För att peka på andra aspekter av begär vill jag uppmärksamma det faktum att Fear and Loathing …är en filmatisering av en bok av journalisten Hunter S. Thompsson, som mest var känd för sitt bruk av droger. Genom detta ”samarbete” mellan olika aktörer (filmen, boken, författaren, regissören m.fl. och drogerna) ökar den kulturella spridningen av alla inblandade parter.

Sideways är en film som på liknande sätt använder alkohol som handlingens motor, dock med reservationen att här är det rollkaraktärerna som berusar sig och detta skildras med ett utifrånperspektiv. Filmen marknadsförs inte riktigt lika uttalat med hänvisning till alkoholen och vinet, men den kanske främste aktören (i Latours betydelse av ordet) i filmen är ändå vindruvan Pinot Noire. Och försäljningen av och intresset för viner innehållande just druvan Pinot Noire ökade till exempel efter att filmen haft premiär (se t.ex. Bergquist 2007). ”Sidewayseffekten”, som den kommit att kallas ser jag som ett konkret exempel på hur det begär som redan finns i världen kan kanaliseras genom en film och få försäljningen av, till exempel, vin gjorda av druvan Pinot Noire att öka (liksom i förlängningen av detta intresse även resorna till Kaliforniens vindistrikt). Exemplet visar hur drogernas abstrakta maskin fungerar, för väldigt få av de berörda aktörerna kan sägas ha något samarbete, ändå kan effektenbli att de ömsesidigt tjänar på uppmärksamheten.

Begäret finns där som ett bakomliggande omättligt sug, och den kultur vi omger oss med kanaliserar det bara på olika sätt (jfr Deleuze och Guattari 2000). Därför är det en alldeles för enkel förklaring på bruket av droger att hänföra det till några isolerade missbrukande subjekt. Missbruket av droger är bara några av en hel massa olika ytterlighetskonsekvenser av det i samhället inneboende begäret som finns mellan samtliga aktörer och entiteter i världen. Drogerna blir på det sättet inte det huvudsakliga problemet. Svaret (eller åtminstone ett av dem) på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet i samhället, menar jag med hänvisning till ovanstående resonemang, bör sökas i hur det underliggande begäret kanaliseras. För att förstå bruket av droger kan man alltså inte begränsa sin undersökning till missbrukare, vilket vore att på förhand bestämma var svaret finns. Istället bör man intressera sig mycket mer för hur det talas om droger i samhället, var berättelserna om och bilderna av droger finns, för det är i och genom sådana nätverk av aktörer som (miss)bruket växer fram över tid, som en konsekvens av samtliga aktörers agerande.

Heroin på film, ett resultat av filmens teknologi och dess abstrakta maskin

Att droger i allmänhet och heroin i synnerhet ofta förknippas med ordet begär är det väl få som opponerar sig mot. Men vad jag vill göra här är alltså att hävda att begäret inte kan förstås som något enbart och exklusivt förknippat med missbrukares sug efter en speciell substans. Begäret finns snarare i världen som en förutsättning för allt handlande. Det växer, enligt Deleuze och Guatari (2000) fram tillsammansmed och mellanolika processer, relationer och aktörer. Begäret jag tänker på är därför alltid positivt i betydelsen en egen kraft, något som påverkar. Fast egentligen går det inte att beskriva eftersom det är abstrakt. Enklast är det kanske att likna det vid exempelvis gravitationen, som är eller i alla fall kan förstås som ett slags begär. Gravitation är något som finns mellantvå aktörer. Det kan inte förstås som en egenskap inuti någon av dem. Själva tyngdkraften kan vi aldrig se eller beskriva på något annat sätt än som en relationmellan fysiska kroppar. På samma sätt menar jag att begäret efter heroin föregår såväl den fysikaliska substansen och skildringarna av drogen på film. Jag utgår alltså från att det finns ett begär redan innan någon kom på att göra en film där missbruk skildras, att begäret fanns långt innan någon sett resultatet av inspelningsarbetet. För att förstå begäret efter heroin behöver man alltså göra sig bekant med på vilka sätt heroin skildras, och hur drogen på olika sätt och i olika manifestationer cirkulerar i världen och genom vilka aktörer heroinet lierar sig, ingår assemblage med.

Utgångspunkten för analysen av nedanstående framställningar av heroinmissbruk är alltså att såväl bilderna som drogerna finns och förekommer i en och samma värld, och det är samma värld/dimension som vi alla lever i. Förutsättningen för att förstå min analys av filmerna är att man inte gör någon skillnad mellan bilderna på duken och biosalongen där bilderna beskådas, det vill säga att man jämställer substansen heroin med bilderna av och berättelserna om den. Vidare måste man förstå vikten av att inte bara titta på bilderna utan också analysera hur det går till när de skapas, visas och konsumeras.

Efter att har sett en massa filmer där droger förekommer i handlingen har jag lagt märke till hur svårt det är att skildra bruket av droger. Det ligger helt enkelt i sakens natur att det är svårt, för effekten av drogerna pågår som bekant inuti den kropp som utsätts för den aktuella substansen. Ändå är det oerhört vanligt att intaget av droger spelar en stor roll i filmens dramaturig. Majoriteten av de som varit på bio vet till exempel hur man tar kokain, inte för att det bara finns ett enda sätt att ta kokain utan för att det så gott som alltid skildras på samma sätt, med hjälp av en spegel, ett rakblad och en hoprullad sedel. Förhållandevis få vet dock hur ett kokainrus känns då det i princip är omöjligt att skildra visuellt. Detta exempel visar ganska väl vad jag vill peka på här. Filmen som teknologi har oundvikligen en lång rad begränsningar och en av dessa är att det endast går att skildra det yttre, ytan. Vad som händer i huvudet och i kroppen på rollkaraktärerna som tar droger, det får man tolka sig fram till med ledning av aktörens kroppsspråk. Med utgångspunkt i filmens teknologi vill jag därför titta närmare på ett fenomen som jag uppmärksammat; intagandet av heroin. På samma sätt som med kokain vet alla cineaster hur man gör om man vill uppleva ett heroinrus, men på samma sätt är det få som vet hur det känns i kroppen när drogen sprider sig i blodomloppet. Hur gör man då, hur går det till rent praktiskt när bruket av heroin skildras på film? Jag börjar med att beskriva hur det framställs i Stefan Jarls film Ett anständigt liv, som är en skildring av autentiska missbrukare och där heroinet, så att säga, injiceras ”på riktigt.”

Scenen börjar med att en svartvit stillbild av en glad kille visas. Berättarrösten säger, ”Det här är Stoffe. Han är död nu.” Sedan växlas det över till rörliga bilder i färg. En närbild på en smutsig hand som plockar med en kanyl. Ur en tygpåse plockar handen fram en sked. Bilden zoomas ut. En man framträder, han sitter på golvet på en offentlig toalett. Han sitter på huk och använder toalettlocket som underlag för handhavandet av ”verktygen, det vill säga skeden och den kanyl han plockat fram.” Så lyfter han på locket. Spolar toaletten, och fyller kanylen med vatten från holken. Han fäster nålen på kanylen och sprutar lite vatten genom den. Sedan plockar han av nålen igen och öppnar en ampull med vitt pulver som hälls i skeden. Han droppar lite vatten på pulvret och värmer det sedan försiktigt över lågan från en tändare. Innehållet sugs därefter upp i kanylen. Nu klipps tittaren över till en närbild av ”Bosse”, som intervjuas på en annan plats, om hur vanligt det blivit med heroin i Stockholm. ”Det är lättare att få tag på heroin än en varmkorv”, säger han. Nytt klipp till mannen på toaletten. Han sitter nu på toalettlocket. Fokuserar den fyllda kanylen och nålen. Med tänderna drar han åt en rem runt armen som visar sig vara full med sår. Han letar en stund efter en ådra att sticka sig i. Han får hålla på en stund. Till slut hittar han en på insidan av överarmen. Där sticker han in nålen. Och med smutsiga naglar skjuter han innehållet i kanylen in i sitt blodomlopp. Nytt klipp tillbaka till Bosse som visar sina underarmar. De är fulla med ärr efter nålstick. Nytt klipp, tillbaka till toaletten, där mannen lossar på remmen. Drar några halsbloss på en cigarett och lägger sedan upp fötterna mot väggen och lutar sig tillbaka mot toalettens vattenbehållare. Under tiden hör man Bosses röst. Han beskriver miljön där knarkarna lever och hur allt förändrats. Det finns ingen respekt och gemenskap längre. Bara egoism, säger Bosse. Mannen på toaletten genomgår ingen som helst iakttagbar förändring på grund av heroinet. Han sitter bara där orörlig. Ytterligare en skildring av heroinbruk finns med i filmen. Det är en man och en kvinna som delar på en dos, som båda injicerar drogen efter att den värmts över en sked. De sitter i en smutsig trappuppgång. Han skjuter in drogen i en åder på armen, hon i en åder på foten. Sedan sitter de där i trappan och samtalar och om man inte visste att de skjutit heroin är det omöjligt för ett otränat öga att ”se” att de är påverkade.

Nästa exempel är hämtat från den mästerliga filmen Requiem for a dream, som är regisserad av Darren Aronofsky. På DVD-boxen står det att läsa att Aronofski, ”skapat en mycket visuell och skakande film. Med ett originellt bildspråk och berättargrepp samt sitt experimentella ljudarbete skildrar han missbrukets allra innersta väsen.” Vad jag vill diskutera här är hur det går till rent tekniskt, vilka bilder och ljud används för att skildra bruket och effekterna på kroppen av heroin? Ganska snabbt förs heroinet in i handlingen, genom att huvudrollsinnehavaren efter några minuter pantsätter en TV som han tagit från sin mor. Sedan följer ett snabbt klipp till ett mörkt rum där en påse öppnas med tänderna. Klipp till en närbild på en tändare som brinner. Oerhört snabba klipp med extrema närbilder av först pulvret som löses i vatten, vätskan som bubblar i en kapsyl. Innehållet som sugs upp i en kanyl. Närbild av en pupill som vidgas. En ny kanyl som fylls och en annan pupill som vidgas. Hela sekvensen är ljudsatt med dunkande musik och närgångna ljudeffekter av fräsande vatten, vätska som sugs upp i kanylen, suckar av välbehag när drogen sprider sig i kroppen. Sedan direkt över till en panoramabild där huvudrollsinnehavaren och hans kompis diggar till musiken i lägenheten och skattande uttrycker tillfredställelse över reaktionerna som drogen framkallar. Allt flimrar förbi på några få sekunder. Man hinner knappt se vad som händer, ens när man tittar på det i slowmotion. Genom hela filmen visas med regelbundenhet denna typ av snabbt förbiflimrande sekvenser, varje gång någon nyttjar droger. Allt drogbruk skildras på samma suggestiva sätt. Mammans missbruk av kaffe och tabletter, rökandet av marijuana och heroinet, som är den drog hela filmen cirkulerar kring. Alltid genom oerhört snabba och suggestivt ljudsatta sekvenser. Detta oavsett om det är i filmens inledningsskede, där drogen framkallar positiva känslor, eller om det är mot slutet då den oundvikliga undergången är nära. Det som skiljer de olika skildringarna åt är vad som händer efter klippen när reaktionerna av drogen ska beskrivas. I början är det vällust och lycka som ageras, men mot slutet blir gesterna allt mer intetsägande och det som antas hända inombords är i princip att rollkaraktären lyfts upp till ett normaltillstånd. (Från ett könsperspektiv kan det vara intressant att lägga märke till att heroinet av den manliga huvudrollsinnehavaren intas medels kanyl, medan flickvännen tar drogen genom att dra in den i näsan från en spegel med hjälp av en rullad sedel). Just detta sätt att skildra intagandet av heroin har blivit ett populärt sätt att skildra drogmissbruk på ett effektfullt sätt. I filmen Gridlock’d används nästan exakt samma klippmetod vid ett flertal tillfällen. Men där i ett komiskt sammanhang. ”A verry funny adventure”, står det på framsidan av DVD-boxen. ”Fresh and funny twist on the buddy movie”, står det på baksidan. Samma heroin och samma metod att injicera det, skildrat i två helt olika sammanhang.

Hur kan man då analysera framställningarna av heroinmissbruk? Ett sätt att göra det på är att lägga märke det faktum att det inte finns några stora skillnader mellan sättet som skådespelarna agerar på i Requiem for a dream och Gridlock’d och vad som skildras av Stefan Jarl i Ett anständigt liv. Det som skiljer framställningarna åt är användandet av effekter som klippteknik och ljudsättning. Om man betraktar Requiem for a dream som en aktör i ett ekonomiskt system går det att hitta rimliga förklaringar och förhållningssätt till iscensättningarna av missbruket, där tragiken och hopplösheten delvis skyms bakom musikaliska effekter och klipptekniker. Frågan är om man som tittare hade orkat följa det oerhört tragiska och smärtsamma skeendet, om de inte omgärdats av effekterna? Om det är så, då bör effekterna betraktas som ett slags eftergift för filmmediet ekonomiska ”lagar.” Det kostar pengar att skapa film, och en film som ingen vill betala för att se, den är dödsdömd redan på manusstadiet. Därmed kan man säga att våra kroppar sätter gränser för vad som kan skildras på film, de flesta människor orkar helt enkelt inte med att se vad som helst. Samma aspekt betraktad i ljuset av filmen Gridlock’d visar även att filmens abstrakta maskin inte har några andra hänsyn eller intressen än att nå spridning. Och den tar hjälp av, samtidigt som den kanaliseras genom, det begär som föregår både filmerna och drogerna.

Drogtemat, betraktat i ljuset av detta kan därmed sägas vara ett uttryck för samma begär som med tiden leder till döden, för människor som Stoffe i Ett anständigt liv. Och detta alldeles oavsett vilka intentioner som Darren Aronofsky eventuellt kan ha haft med filmen. En vanlig uppfattning om Requiem for a dream är annars att den skulle avskräcka från bruk av droger, men det tror jag är en alldeles för enkel förståelse av det begär som driver oss människor och den kultur vi lever i. Och det gäller naturligtvis även en sådan film som Ett anständigt liv, och alla andra filmer där droger skildras på ett eller annat sätt.

Pedagogik och kulturkritik 6

Det är söndag idag, men jag jobbar ändå; med min lärobok. En hel dag där jag kan fokusera till 100 procent på något som verkligen betyder något för mig, det är själva innebörden i begreppet ledighet för mig. Därför fortsätter jag här serien med texter om pedagogik och kulturkritik och återvänder till mitt bokmanus.

Kontrollmakt och teknolog

Ett alternativ sätt att beskriva samma sak som ovan hittar jag hos den tyske professorn i estetik, Friedrich Kittler (2003). I essäsamlingen Maskinskrifterdiskuterar Kittler på olika sätt hur ”en rad historiskt begränsade praktiker för inskription, i vaxtavlor eller sinnen, i celluloidens silversalter eller mikroprocessorns kisel […] alla utgör den oundgängliga förutsättningen för ett samhälles informationsbehandling” (ibid:24). Kittler menar att människan måste förstås som den förmedlande länken mellan fysiologi och informationsteknik, och han ifrågasätter människans ”vanföreställning om att hon tack vare en ’egenskap’ som kallas ’medvetande’ skulle vara annorlunda och förmer än en ’räknemaskin’. Ty både människan och datorer är ’föremål för signifikanternas appeller’, det vill säga båda styrs av program.” (ibid:51).

Filmen, menar jag analytisktkan betraktas som just ett sådant slags program, en sådan reglerande teknologi som kontrollerar och styr vilka förändringar som anses möjliga och reglerar vilka som uppfattas som omöjliga. Filmen betraktar jag därför som ett medium för kontroll, i den mening Deleuze lägger i begreppet i artikeln ”Post scriptum om kontrollsamhällena” (1998), där han diskuterar sätt att förstå makt genom att likna samhällena vid deras dominerande teknologier.

Det är lätt att låta varje samhälle motsvaras av en maskin, inte för att maskinerna skulle vara det avgörande, utan för att de uttrycker de samhälleliga former som är kapabla att ge upphov till dem och begagna sig av dem. De gamla suveränitetssamhällena nyttjade enkla maskiner, hävstänger, block, klockor; de mer närliggande disciplinära samhällena var utrustade med energibaserade maskiner, utsatta för entropins passiva och sabotagets aktiva fara; kontrollsamhällena opererar i den tredje maskinåldern, med informationsteknologier och datorer, vars passiva fara är störningar och vars aktiva fara är piratverksamhet och virus.

1800-talets kapitalism, menar Deleuze, handlade om koncentration, produktion och privategendom. Med Foucault kan man då betrakta fabriken som en inspärrningsmiljö. Det var kapitalisten som ägde produktionsmedlen, men även andra miljöer införlivades i och med kontrollogiken i samhällssystemet vilket kan illustreras med arbetarens bostäder, den fostrande skolan, sjukhuset och så vidare (Foucault 1993). I det kapitalistiska samhället kunde man långt fram i historien tala om en arbetsetik (Bauman 1999). Men i vår nuvarande situation syftar kapitalismen inte längre primärt till produktion och till att sysselsätta samhällsmedborgarna. Produktionen förläggs istället ofta till Tredje världen (Klein 2000). Den kapitalism vi lever med köper inte längre råvaror och säljer inte längre färdiga produkter, det den primärt sysslar med är istället att sälja tjänster, och att köpa handlingar.

Det är inte längre en produktionens utan en produktens kapitalism, det vill säga en försäljningens eller marknadens kapitalism. Därför är den väsentligen dispersiv, och fabriken har lämnat plats åt företaget. Familjen, skolan, armén och fabriken är inte längre analoga men distinkta miljöer som konvergerar in mot en ägare, en Stat eller privatintressen, utan bildar nu de kodade, deformabla och transformabla figurerna hos ett företag som bara har förvaltare. Till och med konsten har lämnat de slutna miljöerna för att träda in i bankens kretslopp. Erövringar av marknader sker genom kontroll och inte längre genom utbildandet av en disciplin, genom fixering av kurser snarare än genom prissänkningar, genom transformationer av produkter snarare än genom specialisering av produktionen (Deleuze 1998:200).

Den nya världsordning som här beskrivs utgörs av en högst abstrakt maktordning, som en gemensam global logik för makten. Det är en makt som verkar genom kontroll snarare än genom disciplin. Det kanske kan tyckas som aning pessimistiskt detta, men det finns också möjligheter till motstånd i denna nya världsordning (se t.ex. Hardt & Negri 2000). Eftersom makten opererar genom kontroll istället för genom disciplin har makten kommit mycket närmare de enskilda medborgarna genom att det är en makt som så att säga verkar med folkets goda minne. Med hjälp av Deleuze tankar betraktar jag droger på film som ett uttryck för kontroll. Inte en kontroll utförd av någon utan en kontroll som finns inbyggd i den teknologi som filmen utgör, och som verkar genom att inte uppmärksammas som just kontroll.

Jag väljer därför att betrakta filmen som ett slags maskin, en abstrakt maskin för att tala med Deleuze (1998). Ordet abstrakt är viktigt i sammanhanget, för när Deleuze talar om makt/kontroll och begär handlar det hela tiden om sådant som sker mellan de inblandade entiteterna. Filmens abstrakta maskin och dess förmåga till kontroll kan ingen enskild aktör, varken mänsklig eller icke-mänsklig, styra över. Kontrollen är alltid ett resultat av relationernamellan samtliga berörda aktörer. Meningen med begreppet abstrakt maskin är här att visa hur filmen gör något, att den inte baraär bilder av världen. Filmen har en egen verkan på världen som inte har något som helst att göra med producenten eller regissörens tankar och önskningar kring hur filmen ska uppfattas, och som heller inte har att göra med publikens medvetna reception av filmens innehåll. Vad jag är intresserad av och vill uppmärksamma är därför inte bara vilka bilder som skapas utan också hurbilderna skapas, hur de presenteras för publiken och på vilka sätt något nytt kan sägas uppstå som ett resultat av relationerna som skapas i den processen. Jag gör detta genom att uppmärksamma filmens teknologi, med sina såväl begränsningar som förtjänster.[1]

Med Rosi Braidottis ord (1994:154, min översättning) betraktas film i min analys som ”både en semiotisk och en materiell struktur, och inte som en isolerad företeelse fastlåst i ett dualistiskt oppositionsförhållande, mellan en social kontext och en tolkningsakt.” En sådan analys handlar alltså inte om att tolkafilmens innehåll, den går istället ut på att identifiera/spåra de kopplingar eller förbindelser som finns mellan filmen och ett större kulturellt sammanhang av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer. Det handlar om att koncentrera sin analys mer till hur det går till när något hamnar på vita duken, än vad det betyder. Det som fokuseras med ett sådant perspektiv är tankarnas materialitet, det som går att spåra, och strategin går ut på att medvetet sträva efter att tänka utanför, bortom subjekts/objektsdikotomin, det vill säga aldrig bestämma sig på förhand för vad som är viktigt och vad som är oviktigt. En som gjort något liknande vad gäller droger på film är Harry Shapiro (2003), vars analys inte är begränsad till bilderna på duken. Shapiro har även intresserat sig för filmindustrins förhållande till droger, det vill säga regissörerna, producenterna och skådespelarna och han sätter därmed filmernas skildringar av droger i samband med det omgivande samhället.

Jag vill alltså inte dela upp tillvaron i två delar dels världen, den ”riktiga” världen som vi alla lever och verkar i, dels bildernaav världen, representationerna av den. Med inspiration från Deleuze utgår jag därför från att alla aktörer finns och verkar i en och samma värld, och att den världen analytiskt måste behandlas på ett och samma sätt. Om film förstås med hjälp av sådana analytiska verktyg då utgår man från att det är hjärnan som är den duk där bilderna av världen projiceras (jfr Flaxman (red) 2000, Pisters 2003), oavsett varifrån dessa bilder kommer. Filmen kan då inte längre uteslutande betraktas som bilder, som i ontologisk mening står utanför den värld vi lever i. Och den analytiska blicken kan då öppnas upp betydligt, för plötsligt måste man ta hänsyn till hela den teknologi som mobiliserats för att skapa bilderna, för att visa dem, men också för att distribuera dem över världen.

Väljer man att se på film på det sättet finner man omgående att det finns en hel massa aktörer som man måste ta hänsyn till, som alla har sina möjligheter och begränsningar. Förståelsen för skapandet av film kan därmed sägas öka genom att det blir en del i förståelsen av bilderna. Med detta perspektiv betraktas filmen alltså som en materiell, icke-mänsklig aktör som befinner sig mitt i vår vardag, istället för som något esoteriskt obestämbart som på ett diffust sätt påverkar oss via språket på andra sätt som är svåra att belägga empiriskt. Med Bruno Latours (2005:161, min översättning) argument, ”När en social [kulturell] förklaring föreslås finns där ingen metod för att avgöra om förklaringen går att hänföra till en genuint empirisk koppling, till någon vedertagen standard, till ett försök att utföra socialt ingenjörskap, eller till ren lathet”, menar jag att vi som kulturvetare måste inse hur viktigt det är att kunna redovisa hur kopplingarna mellan det vi för fram som förklaringsgrund och den värld vi lever i ser ut. Genom att slentrianmässigt bara hänvisa till språket eller till kulturen, utan att visa hur sambandet mellan de olika nivåerna ser ut, tappar analysen i styrka. Den kanske viktigaste lärdomen jag fått från Latour och Deleuze är därför hur viktigt det är att försökaundvika att gå i den fällan (vilken jag som etnolog ändå ständigt ramlar i). De som analyserat film med hjälp av Deleuzes tankar har också lyckats hitta oerhört spännande ingångar och analytiska uppslag att jobba med som inte sällan ställer våra invanda förståelser av kultur på ända. För mig har till exempel Anders Johanssons (2003) Avhandling i litteraturvetenskap. Adorno, Deleuze och litteraturens möjligheter och Seppo Luoma-Keturis (2003) Mellan Rummen – en studie i Gilles Deleuzes kritik av filmens representationsontologi fungerat som viktiga ögonöppnare för de möjligheter som ligger i ett analytiskt angreppssätt där representationstanken övergetts.


[1]Ett vanligt sätt att förstå vad film är annars att utgå från att det finns tydliga kopplingar mellan representationer och språk och att det är så som filmen påverkar oss människor. Detta perspektiv har fått stort genomslag (se t.ex. Lindell 2001, Hedling 1998, Cohan & Hark 1993). Filmen betraktas då som ett slags kulturellt agendasättande. Det är även så som Norman Denzin (1991) motiverar sin studie av alkoholism i amerikansk film.

Pedagogik och kulturkritik 5

I dagarna är det nio år sedan jag drog igång Flyktlinjer på allvar och började uppdatera bloggen dagligen. Jag går alltså in på mitt tionde år nu. En dag i sänder bloggar jag, utan krav eller några löften om något. Idag drar arbetet igång igen och jag har lite svårt att samla tankarna kring något nytt. Jag ska handleda och resten av tiden fokuserar jag på min lärobok. Därför hämtas dagens bloggpost från arkivet.

Drogernas essens, begär och materialitet

Den Holländske 1600-talsfilosofen Barouch Spinoza har sagt att en kropp bara är vad den kan göra, och att vi aldrig kommer att kunna veta var gränserna för detta görande går. När Deleuze tar upp denna tanke formulerar han det i termer av att varje kropp utgör en multiplicitet, vilket betyder att den bara kan definieras i förhållande till alla de sätt på vilka den kan relatera till samtliga krafter och matrialiteter med vilka den kan ingå allianser. Summan av alla de möjliga (även hypotetiskt möjliga) allianser som en entitet kan ingå, talar Deleuze om i termer av entitetens/fenomenets essens, vilket är ett ganska kontroversiellt begrepp inom humaniora idag. Men den essens som här åsyftas är inget som har något med en inre kärna att göra, tvärt om, den essens jag talar om för att definiera vad en drog är hänvisar till en spårbar utsida som går att undersöka och belägga med hjälp av vetenskapliga metoder. Drogernas essens utgörs med detta sätt att tänka av samtliga kopplingar/allianser drogen kan göra. Det bör påpekas att jag här inte gör någon skillnad mellan droger på film och ”riktiga” droger. När jag talar om drogernas essens gör jag det med en beundrande blinkning till Deleuzes (1998:136) begrepp maskiniskt fylum, vilket är ett annat sätt att tala om abstrakta maskiner.[1]

Det maskiniska fylumet ska förstås som något som existerar före alla de substanser som vi vanligtvis benämner droger. Fylumet föregår alltså drogen och det som gör en drog till en drog enligt detta tänkande blir alla de ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog. Essensen här blir då allt det vi förväntar oss av en drog, snarare än drogens kemiska sammansättning, som dessutom kan variera på ett högst påtagligt sätt dels över tid, dels i olika sociala sammanhang. Kokain har till exempel inte alltid betraktas som en drog (jfr Nordegren & Tunving 1986). Och det blir därmed mitt motiv för att, så att säga, klumpa ihop allt som har med droger att göra i en och samma dimension. Talet om drogerna, allt det som känns igen som en drog och all teknologi, all materialitet som kan kopplas samman med drogerna; det benämns här drogens essens, drogens maskiniska fylum, och undersöks i artikeln som olika sidor av samma sak. För att försöka att illustrera hur drogernas maskiniska fylum tar sig uttryck i vårt nutida kapitalistiska (kontroll)samhälle, och för att illustrera hur ett begär efter droger kan sägas föregå de aktiva substanserna, använder jag mig av Deleuzes och Latours tankar om hur en analys av kultur kan genomföras, som ett nätverk bestående av analytiskt jämställda aktörer (både människor och saker) med samma förmåga till agens.

Deleuze syn på begär

När jag av övertygelse om riktigheten i ovanstående tankar övergav tron på att det i världen finns en implicit logik och en inbyggd strävan efter jämvikt och att det bara är människor som kan göra skillnad i världen, då upptäckte jag att det blir mycket enklare att förstå alkoholens och drogernas kolonisering av vår kultur. För det jag ser när jag studerar ämnet droger utifrån detta perspektiv är en accelererande spridning i rummet av aktörer som verkligen befinner sig i rörelse, som överallt pockar på uppmärksamhet och ständigt söker efter nya sammanhang att ingå i. Alkoholen och drogerna, betraktade som aktörer, äger en fantastisk förmåga att ingå allianser med i princip vad som helst, inte bara människor utan även andra former av materialitet. Debatten om den så kallade alkoläsken, som ju kan sägas vara en förening/allians mellan materialiteterna alkohol och läsk, är bara ett exempel. Alkoholen och drogerna har en sällsynt förmåga att till sig knyta en hel massa olika aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga. Och alla dessa aktörer kan alltså sägas vara drivna av ett begär som försätter dem i rörelse, men det är viktigt att lägga märke till att begäret föregår aktörerna, det finns där innan aktörerna äntrar scenen. Jag väljer alltså att utgå från att begäret, det vill säga önskan att ingå allianser, är universellt och föregår allt annat. Detta begär finns överallt i universum, inte bara hos människor. Det begär som jag talar om, det som får entiteter att söka sig till varandra är ett och det samma på alla skalnivåer, från världens minsta partiklar ända upp till rymdens galaxhopar (jfr Wilber 2000). Människan befinner sig på en av dessa nivåer, samhället vi lever i ska förstås som något som finns på en ett par skalnivåer över oss som tänkande subjekt. Men det är samma begär som får oss att gå samman och får alla andra aktörer att gå samman. Det är samma begär som får oss att dra efter andan eller som får oss att gå ut i köket och tappa upp ett glas vatten, som gör att vi köper en film eller går på bio för att se en film där missbruk skildras. Samma begär som får vissa individer att köpa och injicera eller på annat sätt sätta sin kropp i samband med droger (det vill säga alla substanser som känns igen som droger). Detta tänkande är en konsekvens av Deleuzes krav på att inte dela upp världen, det är också mitt sätt att försöka inbegripa alla människor i analysen. Droger är en angelägenhet för alla, inte bara för socialarbetare och missbrukare. Vi bär alla på samma begär, det tar sig bara olika uttryck för olika individer.

Rörelsen som begäret drivs av accelererar i varje led, vilket i sin tur leder till att processen snabbt blir komplext oöverblickbar. Sådana insikter kan naturligtvis leda till känslor av uppgivenhet, men jag menar att bara för att det är omöjligt att fullt ut förstå en (kulturell) process så kan man ändå fortfarande försöka förstå själva processens mekanismer, dess inre logik samt vilka krafter det är som verkar. Överfört till studier av kultur handlar det om att undersöka när och hur det normala och självklara blirjust självklart och normalt. Och det är just vad Foucault (1993 & 2002), Deleuze (1998) och Latour (1993 & 2005) gör på olika men ändå kompatibla och högst användbara och stimulerande sätt. Det är även vad jag gör i denna artikel, försöker analysera hur det går till när droger och alkohol möts på filmens immanensplan. Eftersom jag utgår från att det inte går att göra någon fundamental skillnad mellan världen där ute, och bilderna av världen, så ser jag det följaktligen som minst lika viktigt att betrakta filmerna som ett sammanhang. Därför är det viktigt att i analysen beakta såväl publiken, utan vilken filmen aldrig skulle existera, som alla de teknologier (också en nödvändighet för allt filmskapande) och den materialitet som använts och mobiliserats för att vi ska kunna se film. Det är mitt sätt att ta hänsyn till Foucaults uppmaning till forskarvärlden att ta hänsyn till, slump, åtskillnadoch materialitet. Filmerna som strax ska presenteras har jag vidare valt att betrakta, för det första som ett slags Händelser, istället för att studera dem som resultatet av en i kulturen inneboende diffus process. För det andra läser jag filmerna som sammansättningar av ett urval (Händelse)serier, istället för att behandla dem beskrivningar av något enhetligt och skapat av solitära genier. För det tredje väljer jag att se filmernas innehåll/handling som uttryck för Regelbundenheter, vilket är mitt sätt att protestera mot alla eventuella uppfattningar om att det skulle finnas originalitet i samhället. För det fjärde väljer jag i min analys att leta efter Möjlighetsvillkor, snarare än efter betydelser. Jag väljer alltså med andra ord att se filmerna som en sammansättning (assemblage) av mänskliga och icke-mänskliga aktörer.

---

[1]För Deleuze är det viktigt att man inte låser fast begreppen, därför uppfinner han ständigt nya begrepp. Det gör han för att rikta uppmärksamheten bort från begreppen och för att göra läsaren uppmärksam på vad begreppen gör med tänkandet. Det är användandet av begreppen som är det viktiga.

Pedagogik och kulturkritik 4

När jag gick den högskolepedagogiska kursen och fick chansen att skriva om pedagogik ville jag göra det i relation till mitt ämne kulturvetenskap. Jag är ju lärare och forskare, tänkte jag, och jag ska inte bli pedagog. Jag sökte efter vägar in i det mellanrum som kunskapen som både pedagogiken och forskningen ytterst handlar om. Därför handlade min tenta inte bara om att visa att och hur jag läst kurslitteraturen, utan lika mycket eller mer om det jag höll på och arbetade med under tiden jag gick kursen. Den här passagen handlar om eller består av ett utkast till tankarna som senare utvecklades i min bok om alkohol och droger, som gjorde mig till docent. För att kunna hantera och njuta av alkohol måste man lära sig förstå vad det är för något. Kunskap och lärande är inte bara en pedagogisk angelägenhet, det är nog det viktigaste jag lärde mig under kursen.

Aktörer i nätverk

Mitt forskningsprojekts syfte är att försöka uppnå två saker. Först ska en vetenskapsteoretisk diskussion föras där ett förslag på hur man kan förstå Bruno Latours tankar (om nätverk, kollektiv och förbindelser mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer) presenteras, och sedan ska dessa tankar omsättas i ett utkast till (ANT inspirerad) analys av ”alkoholens nätverk.”

Utgångspunkten för diskussionen är att människors relation till alkohol, för att tala med Latour (2005), betraktas som en konsekvens av en lång rad olika aktörers och materialiteters möten och interaktioner över tid. För att förstå en unik individs förhållande till alkohol måste man alltså, om man följer dessa tankespår, beakta hela det nätverk som utgörs av personens sociala kontaktnät, familje- släkt-, och kompisband, hans eller hennes kulturella förebilder. Och så länge har man väl med sig de flesta kulturvetare och sociologer, men nätverket är bra mycket större än så för även individen själv, i betydelsen såväl dennes livshistoria som hans/hennes kropp med dess genetiska förutsättningar, måste tas i beaktande. Fast inte heller det räcker om man ska ta ANT på allvar, för alkoholens nätverk upprätthålls också av alkoholproducenter, importörer av alkohol, massmedier och en lång rad olika lobbyister och andra som på ett eller annat sätt kan sägas ha förbindelse med alkohol. Hit räknar jag således de företag på nätet som sysslar med privatimport av alkohol och måste då även uppmärksamma den draghjälp dessa får i sin marknadsföring genom braskande rubriker på kvällspressens löpsedlar: ”Fritt fram att handla sprit & vin på nätet. Så går det till. Så mycket sparar du”, står det till exempel på GTs framsida, fredagen den 1 april 2005. Och bara för att visa att det inte är ett aprilskämt hänvisas till GTs framsida från måndagen den 29 augusti samma år: ”Så lätt köper du sprit för halva priset – stor guide med bäst i test”. På www.cyberwine.com finns även länkar till bland annat, Aftonbladet, GT/Expressen,Sydsvenskanoch Svenska dagbladet, vilka alla presenterat artiklar om hur billigt och enkelt det är att beställa vin på nätet. Alla dessa aktörer tjänar på ett eller annat sätt pengar på svenskarnas intresse för alkohol, och är samtidigt med om att underblåsa intresset för alkohol. De räknas därför som viktiga aktörer i alkoholens nätverk. Men, och det är detta som kanske är ANTs främsta förtjänst, för att förstå bruket av alkohol i vårt samhälle och vår kultur måste vi äventa hänsyn till alla den materialitet vi omger oss med, och dessutom alla de icke-mänskliga aktörer, det vill säga alla kulturella och materiella aspekter som på ett eller annat sätt kan sägas vara delaktiga i den process som samhället och kulturen ständigt befinner sig i. Dessa icke-mänskliga aktörer uppmärksammas alldeles för sällan i studier av kultur. Alldeles för många kulturvetare har därmed på förhand avstått från att ens bry sig om att beakta en hel massa aspekter av det fenomen man är intresserad av. Det menar Latour är både synd och skam (jmf Latour 1998). Det finns helt enkelt många fler aspekter som är viktiga för att förstå ett samhälle eller en kultur än vad man inom mainstreamforskningen (oavsett vilket ämne man verkar inom) förmår se och uppmärksamma, och det är befängt att på förhand, innan man börjat forska, att bestämma sig för vad som är relevant att undersöka och vad som inte är det. Det uppfattar jag som Latours viktigaste utgångspunkt.

Översatt till alkoholforskning handlar det om att tänka på och i analysen uppmärksamma alkoholen i sig, som en lika viktig aktör som de individer som åtrår och dricker alkoholen – åtminstone teoretiskt och i alla fall på förhand, och framförallt som en utgångspunkt för forskningen. Vad som sedan blir resultatet av studien återstår fortfarande att se. Viktigt att uppmärksamma är även att det finns en hel massa andra aktörer som på olika sätt har satt sig, eller satts i förbindelse med alkoholen (såsom till exempel snaps- öl- och vinglas, vilka utgör en inte obetydlig del av omsättningen för väldigt många husgeråds- och heminredningsbutiker). Hit räknar jag även gällande lagstiftning, vårt språk, våra traditioner (där alkoholen funnits med sedan länge) och inte minst den speciella infrastruktur (transportbolag, kreditinstitut och dylikt) som skapats kring importen och försäljningen av alkohol. Nätverket som vävs kring alkoholen är gigantiskt och en viktig poäng med ANT är att alla nätverk består av en i princip oändlig rad olika saker och aspekter, vilka inte går att bestämma i förväg. Lika viktigt, anser jag, är det att man som forskare gör sig av med alla ambitioner på att fånga detta nätverk i sin helhet, alla sådana företag är hopplösa. Kulturen och samhället befinner sig ständigt i rörelse, det blir oavbrutet till. Och därför går det inte att undersöka det som något som är, som finns. Alkoholens nätverk (eller vilket fenomen man nu är intresserad av) måste betraktas som en oavslutbar och oöverblickbar, ständigt pågående tillblivelseprocess. Latour (se t.ex. 2005) menar att nätverken endast går att upptäcka i efterhand, i en ingående analys av aktörernas inbördes (oftast omedvetna) förbindelser. En undersökning av den svenska alkoholkonsumtionen, betraktad som ett nätverk, skulle alltså behöva ta i beaktande och noga granska så många av de aktörer, och så många av deras inbördes förbindelser som tiden, pengarna och orken räcker till för. Vidare måste man acceptera att alla aspekter aldrig kommer att kunna beaktas. Alla anspråk på fullständig insikt/kunskap är att betrakta som hybris och bör bekämpas. Ödmjukhet inför världens komplexitet är lika viktigt som nit och redlighet i forskningen.

Det viktiga här, som gör analysen ANT-inspirerad, är att alla ovan angivna aspekter av alkoholtolkassom aktörer i samma nätverk. Och samtliga ovan uppräknade artefakter betraktas i analysensom aktörer med samma förmåga till agens. Tillsammans är de med och skapar Sveriges rådande alkoholkultur, i en ständigt pågående, föränderlig process av kollektivt handlande. Jag väljer alltså i min analysatt räkna in alla de som på något sätt har kopplingar till alkohol som aktörer i ett och samma nätverk. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att det enbart är i min analys detta nätverk existerar. Alkoholens nätverk är mitt sätt att förståen speciell aspekt av världen, nämligen människors förhållande till alkohol. Det handla inte om någon konspirationsteori och de aktörer som jag pekat på ovan behöver alls inte vara medvetna om att de ingår i nätverket för att min analys ska vara giltig. Till och med är det lite av poängen att de inte vet detta. Aktör-nätverks-teorin är inte konstruerad för att leda något i bevis, det är ett verktyg, ett tankeredskap användbart för att förstå det triviala på nya sätt.

Aktör-Nätverksteorin rymmer vidare ett Foucaultinspirerat maktbegrepp, vilket fokuserar görandet och handlingen och därmed i förlängningen även ansvaret som är kopplat till detta. Latour menar att man bör behandla utövandet av makt snarare som en effekt och inte som en orsak. Makt är därför en konsekvens av kollektiv handling och inte orsaken till den samma. Detta sätt att förhålla sig till makt överför också Latour till sin definition av samhället. Han menar att ett samhälle förverkligas genom vars och ens ansträngningar att definiera det. ”De som är mäktiga är inte de som ”håller” makten i sin hand, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla”. Detta perspektiv på samhället, menar Latour, blottlägger de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället. Hans sätt att definiera sociologi (vilket bör kunna vara användbart även inom kulturstudier) blir att propagera för att det ska vara studier av förbindelser. Detta synsätt gör det möjligt att belysa och analysera alla de krafter som har mobiliserats i vår mänskliga värld för att hålla samhället samman. När Latour omsätter sina tankar i en analys av samhället kan han till exempel visa att en företagsledares makt uppnås genom en lång rad av relationer mellan människor och artefakter. För att upprätthålla sin maktposition använder sig individen av kommunikationsutrustning, mötesordningar, hierarkiska strukturer, kläder maskiner med mera. Samtliga av dessa understödjare av makten bör enligt Latour studeras förutsättningslöst. Några olika sätt att göra det ska presenteras nu genom att tillämpa ovanstående tankar på ämnena film, droger och genus, som är mina huvudsakliga forskningsintressen.

Pedagogik och kulturkritik 3

Nomadiskt tänkande

Åsikter och tankar kan man inte ta patent på och det måste vara tillåtet att göra egna läsningar, utan att först inhämta godkännande från upphovsmannen eller upphovskvinnan. Under mina år i akademin har jag allt mer kommit att övertygas om att om humaniora har någon framtid så ligger den dels i en ökad betoning på kunskapens spridning och en allmän uppmuntran till eget kritiskt tänkande, dels i vetenskapens förmåga att ständigt såväl uppfinna som våga prova nya metoder, i dess förmåga att överskrida sina egna inneboende begränsningar (jfr Wilber 2000). Viktigt är dock att allt detta sker i en kommunikativ process. Således ser jag det som min kanske viktigaste uppgift som humanistisk forskare att locka läsaren till kritik av mina tankar och till fördjupade självstudier. Dessa tankar är en viktig konsekvens av min läsning av Gilles Deleuzes (1998:105ff), definition av ett ”nomadiskt tänkande”, som till skillnad från ett absolut, universellt tänkande …

[F]ortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö”. En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande vara.

Deleuze menar att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” För mig handlar detta citat om vilka anspråk jag kan ha som forskare, det handlat vidare om hur viktigt det är att tona ner sin egen betydelse. Det nomadiska tänkandet ser jag som en strategi för att bryta sig loss från det dominerande dikotomiska tänkandet och jag använder Deleuzes tankar som ett tankeredskap för att hitta nya (och förhoppningsvis bättre) sätt att se på och förstå världen. Detta har lett mig till att se på kultur och även vetenskap, inte som något som finns, utan som ett resultatav kollektiva (i betydelsen mänskliga och icke-mänskliga aktörer i samverkan) handlingar, eller kanske snarare tillblivelser. Min slutsats av detta blir att allt som finns i världen bör betraktas som sammansättningar/assemblage (jfr Colebrook 2001) som ständigt befinner sig i en process av tillblivelse. Om läsaren inte förstår detta direkt så har jag full förståelse för det, men håll tankarna i minnet och låt mig få fortsätta lite så kanske det klarnar. Jag ska i alla fall förklara vad som ledde mig fram till min världsbild, för innan tankarna kan omsättas i handling finns det en hel del saker som måste förklaras och förtydligas, och därför skulle jag vilja glänta på dörren till …

Det rum där jag vill vara och verka

På min arbetsplats ordnade vi för ett tag sedan ett högre seminarium då vi läste och diskuterade Michel Foucaults (1993) installationsföreläsning vid Collège de France Diskursens ordning, från 1970.Vi gjorde detta eftersom vi ansåg oss ha god koll på diskursteorier, men att vi nog faktiskt inte hade läst den bok som är själva upprinnelsen till denna vetenskapliga inriktning, åtminstone inte på ”riktigt” och åtminstone inte på mycket länge. Det var väldigt nyttigt kan jag säga, och är något jag varmt rekommenderar alla att göra. För när känslan kryper sig på att man nästan håller på att drunkna i andrahandsreferenser och böcker som mer eller mindre fruktbart (fast på sinsemellan olika sätt) använder sig av samma kanoniserade teoretiker och texter, då kan det vara en lämplig signal på att det är dags att gå till källan för att själv bilda sig en uppfattning om teorins innehåll och användbarhet. Gör man det upptänker man inte sällan hur tankar har en tendens att förändras när de traderas och tolkas i led efter led. Och för mig blev läsningen av Foucault en minst sagt omtumlande upplevelse eftersom jag i hans text hittade nycklar till lösningen på många av mina frågor kring vetenskap. Framförallt hittade jag nycklar till den förståelse av Bruno Latour som här ska diskuteras.

Vad Foucault gör i sin föreläsning är att beskriva och kritiskt granska såväl de epistemologiska som de ontologiska utgångspunkterna för det västerländska tänkandet, från Sokrates fram till 1900-talet, för att sedan avsluta föreläsningen med konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med detta tänkande. Det måste vi göra enligt Foucault, om vi på allvar vill förstå den värld vi lever i, om vi verkligen vill analysera diskursernas villkor, spel och effekter. Fast för att göra detta måste vi våga ifrågasätta vår vilja till sanning, vi måste återge diskursen dess händelsekaraktär och vi måste upphäva det betecknandes makt (Foucault 1993:36). Men den gängse uppfattningen, ute i samhället bland ”vanligt folk” är nog i hög grad fortfarande, menar jag, att vetenskapen är resultatet av en lång utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt är det i alla fall så att vetenskapen, hur man än definierar det begreppet, åtnjuter en mycket hög trovärdighet i samhället.

Foucaults förklaring till att det ser ut som det gör går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har skapats) finns ett ”begär” efter sanning och en inneboende övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjligt att förklara. Foucault menar att det blivit så eftersom filosofin har kommit att betraktas som en idealvetenskap (Foucault 1993:32f) och att den traditionella idéhistorien har underblåst sådana tendenser genom att man där samfällt sökt efter sådana saker som: ”skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten” och man har dessutom sällan tagit ”den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” på speciellt stort allvar (Foucault 1993:38). Foucaults kritik riktas här mot historievetenskapen som han menar otillbörligt tilldelats äran av att ha varit den gren av vetenskapen som ”avslöjade” de förhållanden som idag lett fram till en mer försiktig och relativistisk vetenskapssyn, eller med Foucaults terminologi, ett diskursperspektiv.

Tecken på det som Foucault talar om finns överallt. I slutet av sin bok Filosofins historia skriver till exempel Svante Nordin följande om vad som kan sägas vara filosofins, mer eller mindre tydliga, kännetecken genom historien och som gett ämnet dess kontinuitet, även om det på senare tid, inte minst efter Foucault, har börjat ifrågasättas. Nordin menar att det som präglat filosofin som ämne är först och främst dess kärlek till visdom, till det sanna, det rätta och det sköna. Detta är något som filosofen aldrig äger men absolut något man strävar efter. Och det bör man naturligtvis inte kritisera, ingen vill väl ha en forskning som hyllar dumhet, osanning och det fula? Men det man bör diskutera (och det Foucault diskuterar) är var det sköna, det sanna och visdomen står att finna. Finns dessa egenskaper immanent i världen för oss att upptäcka, eller är det något som skapas kulturellt? Filosofin präglas av en vilja att veta, för vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Även det kan och bör man fundera på. Har alla frågor ett svar? Jag hävdar att så inte är fallet. Hur lång är en stund, hur smakar mjölk och varför börjar man dricka alkohol? På sådana och liknande frågor finns det inga entydiga svar, och att söka efter något sådant kan till och med vara skadligt eftersom det innebär att man som forskare tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som per definition är obestämbart. Därför menar jag att det är av yttersta vikt att alltid försöka göra sig medveten om ifall den fråga man vill forska om går att besvara, och om det man inte kan svara på bör man som (jag tror Wittgenstein sa) lämna därhän, och man bör också öppet erkänna att allt inte går att bevara vetenskapligt. Vad som här anbefalles är alltså forskarmässig ödmjukhet. Foucault menar emellertid att hela vårt västerländska samhälle präglas av ett sådant begär efter ideala sanningar, och som en konsekvens av detta övertygelsen att det i historien finns inlagd en immanent rationalitet (Foucault 1993:32. Se även Latour 1993) möjlig att med vetenskapliga metoder upptäcka. Om någon till äventyrs inte har uppmärksammat det än så vill jag poängtera att jag utgår från att så inte är fallet. Sanning, verklighet och makt görsoch är resultatet av handlingar, inte något som finns däör oberoende av oss människor.

Foucault diskuterar också i Diskursens ordning hur sådana förhållanden och tankar genom historien snarare än funnits inneboende i världen, upprätthållits genom en rad strategier såsom exempelvis begränsningar och utestängningar och han hävdar vidare att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka han benämner diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Han menar alltså att det är vetenskapens kamp för inflytande i samhället som har lett fram till den rådande synen på kunskap som något man kan äga, sanning betraktad på detta sätt blir då en konsekvens av en kamp om inflytande i samhället. Utan tron på en immanent rationalitet hade inte vetenskapen haft den position den har idag. Och förnekandet av detta spel har ända sedan sofisterna uteslöts ur (det västerländska) samhällets gemenskap, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare förträngts (Foucault 1993:32f).

Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (Foucault 1993:36)

Foucaults slutsats blir, i min tolkning i alla fall, att alla vetenskaper, om de vill behålla sin status i ett samhälle som präglas av en högre grad av kritiskt tänkande än det vi lever i idag, måste tillåta sig själva att utsättas för en öppen granskning av det egna arbetet. Det vill säga, alla som vill bedriva arbete i vetenskapens namn måste presentera den egna praktiken på ett tydligt och väl genomlysligt sätt, och det är också detta som är Bruno Latours (livs)projekt. Tydligast formulerat kanske i boken Pandora’s Hope (2000). Andra förslag på hur ett sådant arbete skulle kunna bedrivas finner jag även hos Donna Haraway och Gilles Deleuze. Det viktigaste jag lärt mig av dessa forskare är två saker, dels vikten av att ständigt göra sig öppen för att tänka annorlunda, okonventionellt och att inte på förhand bestämma sig för något. Dels handlar det om att vara ödmjuk inför världens komplexa oöverblickbarhet och att ständigt hålla insikten aktuell, om att man aldrig kan nå fullständig kunskap om något.

Foucault menar att sådana strävanden och tendenser förhindras av människors närmast omättliga ”begär efter sanning.” En förklaring till hur detta begär kan ta sig uttryck i vardagen kom jag på spåren när jag diskuterade rymden med mina barn. Båda två visade då tydliga tendenser till frustration när de i kör ansatte mig med orden: ”Men rymden måste ju ta slut någonstans”. Jag tror inte jag är ensam om att minnas hur även jag som barn kände samma frustration. Det finns till och med de som hävdar att man kan bli galen om man funderar för mycket kring rymdens oändlighet. Men även om jag idag har accepterat att rymden är utan slut, så stöter jag ständigt i min vardag på problem där min instinktiva tanke är, att det eller detta måste gå att förstå, det måste finnas en förklaring. Likafullt så vet jag, om jag tänker närmare på saken, att så inte alltid är fallet. Allting går helt enkelt inte att förklara och ju förr man inser och accepterar detta desto bättre, det tycker jag är en bra (om än högst förenklad) sammanfattning av Foucaults tankar. Och just svårigheten att acceptera detta vill jag se som ett uttryck för människans inneboende begär efter sanning. Det finns tyvärr starka krafter som verkar för att Foucaults fundamentala kritik bör klassas som ovetenskaplig och irrelevant, ja till och med farlig i vissa fall. ”Det verkar [skriver han] som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen” (1993:36). Och just därför har jag uppehållit mig vid dessa tankar ganska länge. Men målet med diskussionen har varit att peka på att det finns en väg ut ur dessa kulturella låsningar (som jag menar att det handlar om). Den vägen stavas, i mitt fall, via Foucault; Bruno Latour och Actor-Nework-Theory.

Om man tidigare har varit ense inom vetenskapen om att man ska ”söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten och den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” (Foucault 1993:38), så måste man, fortfarande enligt Foucault, om man vill ändra på detta, förstå följande fyra alternativa ledord som han menar att det analytiska arbetet istället bör utgå från. Dessa är, 1. Händelse, som enligt Foucault bör användas som alternativ till alla tankar på skapelse. 2. Serie, menar han bör fungera som alternativ till alla uppfattningar om att det finns enhet i världen. 3. Regelbundenhet, motsvarar den ”allmänna” tanken på att det finns en originalitet i samhället. 4. Möjlighetsvillkor, slutligen förs fram som alternativ till sökandet efter betydelser. Han skriver vidare,

Jag är rädd att jag i den lilla förskjutning som vi ämnar låta verka inom idéhistorien och som består i att behandla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier – att jag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnadoch materialitetvid tänkandets själva rötter. En tredubbel fara som en viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga utvecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens historia till historikernas praktik. Tre riktningar som det teoretiska utvecklingsarbetet borde följa.

Detta citat är också hämtat från boken Diskursens ordning(Foucault 1993:41f). För mig har det kommit att bli till ett slags nyckel för att förstå Bruno Latours (1993) bok We have never been modern. I citatet (där Foucault drar upp riktlinjerna för sitt arbete inom Collège de France) finner jag just den öppning mot ett nytt tänkande, en ny väg för mitt ämne etnologi, som jag så länge letat efter. Där finns början på en väg som leder framåt, bort från åsikter om att ett ämne som till exempel slagor och andra tröskredskap skulle kunna vara helt uttömt efter en avhandling. En väg bort från alla tankar på att ett forskarsubjekt skulle kunna äga den enda rätta tolkningen av en stor teoretiker, vilket medför att alla som vill använda denne måste antingen rådfråga ”gurun” eller ta strid för att själv efterträda honom eller henne på ”tronen”. Det är en spännande väg eftersom själva dess utgångspunkt är att ingen kan veta vart vägen leder. Den vetenskapliga vägen har inget mål, det är istället resan som är målet. Det är vidare en väg som kontinuerligt skapar det rum som den banar sig väg genom (och det är ett rum helt utan lantmätare som vaktar över olika gränser). Rummet som vägen leder igenom är därigenom – enbart på grund av att de som färdas genom rummet tänker olika och har olika intressen, fokus och rör sig genom det vid olika tidpunkter i historien – stadd i ständig förändring. Det rummet är aldrig någonsin ”sig likt”. I detta rum händer inget utan att någon eller något skiljer ut, det vill säga pekar på, någon eller något ur det myller som rummet är fyllt av. Och i detta rum förnekas inte materialitetens förmåga till agens, tvärt om. Tingen betraktas här som något lika väsentligt som talet, tankarna och skriften, åtminstone finns där en medvetenhet om att ingen på förhand kan bestämma vad som är överordnat eller viktigare än något annat. Allt rör sig där, hela tiden och det ses inte som ett problem som måste elimineras. Den konstanta rörelsen är istället något man tar hänsyn till, och därför värderas de texter som skrivs inom detta rum bara i förhållande till dess förmåga att nå spridning och genom att de läses och diskuteras, det vill säga gör skillnad. Texterna som skrivs i det rum jag talar om blir helt enkelt värdefulla, enbart i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron.

I det rummet vill jag vara. Ett rum utan fasta gränser, som upprätthålls av aktörer, såväl mänskliga som ickemänskliga, som verkar och påverkar varandra i och genom nätverk. När väl det rum där jag vill verka definierats så kanske det är på sin plats att möblera det. Och därför skulle jag vilja introducera ett antal begrepp, hämtade från Latours verktygslåda, som jag sedan tänker använda i min diskussion. Först behöver jag ett begrepp för att hantera de element som ska analyseras och då har jag valt Aktör, som benämning på samtliga. Det har jag gjort för att inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan till exempel individer och institutioner, eller mellan alkohol och resenärer. I min analys utgår jag helt enkelt från att eftersom de alla befinner sig i samma ”rum”, så påverkar de varandra ömsesidigt och därför ska de analytisktbehandlas lika. Därigenom undviker man att på förhand bestämma vad som är relevant och vad som är irrelevant, viktigt eller oviktigt. Det är i sanning en radikalt demokratiskt, jämlik utgångspunkt. Men vad är en aktör då? Latour (1998:21) menar att en aktör helt enkelt är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget”, alltså allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad. Men lika viktigt som aktörerna är deras strukturering i rummet, dess plats i nätverket, vilket utgör ”gränsen” för det som ska undersökas. Vad som kommer att undersökas är därmed föreningarna mellan aktörer eller knutpunkterna i nätverket, vilket i mitt fall representeras av alkohol, resenärer, resebolag och platser/resmål. Alla dessa aktörer/knutpunkter och deras inbördes förbindelser kommer alltså att analyseras förutsättningslöst (Latour 1998:27).

Det rum som jag verkar i och undersöker är således fyllt av jämställda aktörer organiserade i nätverk. Det är själva utgångspunkten för den vetenskaplig gärning jag utför och jag betraktar mig därför också själv som en aktör bland andra aktörer, kämpande om plats och utrymme i det gemensamma rummet. Med Latour har jag övergett tanken på att man genom ”den vetenskapliga” metodenkan nå fram till visshet. Metod är bara (ganska förenklat, men dock) ett krampaktigt men fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle finnas någon immanent rationalitet i världen (jfr Foucault 1993:32f). Strikt metodologi kan med Foucault vidare betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, när och var (ibid:8ff). För om vi bara lyssnar till den som arbetar efter på förhand bestämda metoder, då kommer vi med säkerhet att gå miste om väldigt många kloka lösningar på vardagliga problem (se t.ex. Sourowiecki 2005), helt enkelt därför att vi inte lyssnat på innehållet i det som sades utan mer på vem som talade.

Med inspiration från Latour (1998:79) har jag därför valt ett reflexivt arbetssätt och skrivsätt som ”istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen”. Det sätt jag arbetar på följer därför ingen strikt metod, inte någon annan än det sunda förnuftet och en strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri jag utgår från som de analytiska mått och steg jag finner lämpliga öppet redovisas för läsaren. Alla aspekter av detta arbete täcks alltså in av begreppet berättelse. Den vetenskap jag vill bedriva har således ganska många likheter med journalistiken och den politiska debatten, vilket är tankar hämtade från sociologen Sten Anderssons ”bokslut” över hans 40 år av ”socialfilosofiska funderingar om vetenskapens gränser” (2004:230ff). Andersson menar att man rent allmänt inte kan konstatera att berättelser varken är sanna eller falska, i någon positivistisk mening. Det som utmärker en bra berättelse, menar han, är i första hand inte att den ”överensstämmer med fakta” eller är en ”avbild av verkligheten”. En bra berättelse är något som griper tag eller berör, som fängslar och känns meningsfull att lyssna till. Berättelser, menar Andersson, har inte primärt någon relation till ”fakta”, däremot upprättar den relationer till andra människor. Alltså just det slags kommunikation jag med min text vill försöka uppnå. Utgångspunkten är alltså att det måste anses vara egalt om man använder enkäter, djupintervjuer, statistiskt material, teoretiska analyser, positivistiska metoder, hermeneutiska utgångspunkter, fallstudier et cetera. Alla vetenskapliga genrer kan generera bra, intressanta och framförallt användbara berättelser. Och när man väl har accepterat begreppet berättelse som en relevant och användbar definition på det vetenskapliga författandet (utan att för den skull tumma på kravet på en öppen och väl genomlyst forskningsprocess), då upplöses många av de traditionella vetenskapliga uppdelningarna. Men det vore väl i så fall inte en dag för tidigt. Vad spelar det för roll vad vi kallar oss, egentligen? Och vilken nytta har samhället haft av de vetenskapliga revirstriderna som lett fram till dagens starkt differentierade vetenskapsvärld? Vi måste istället göra oss fria från de tyngande bojorna, träda ut ur våra bunkrar och göra oss vän med samt i de vetenskapliga framställningarna integrera tanken på, att vad som i framtiden kommer att komma ut av alla de tänkbara ”blandäktenskap” – som skulle bli fallet om man lyssnade mer på varandra mellan de olika disciplinerna – inte går att förutsäga.

Det får mig också att tänka på Donna Haraways resonemang kring Cyborgen (1991). Att vara cyborg, menar Haraway, handlar dels om att befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner, dels om att, med ett sådant perspektiv och på det sättet, lära sig avläsa verkligheten på nya och konstruktiva sätt. Den vetenskap jag förespråkar handlar därför om att våga släppa taget om sina tankar och acceptera det faktum att dessa alltid, hur ogärna man än vill det, kommer att leva sitt eget liv när de väl släppts ut i samhället. Och det är något som blir möjligt genom att man även inom vetenskapen vågar inse att vad man gör är att skriva berättelser. Latour menar att alla forskare, oavsett disciplin, på ett eller annat sätt försöker sälja sina idéer. Det som skiljer de olika vetenskaperna åt, menar Latour, är framförallt att de använder olika metoder och argument för att övertyga läsaren. Och det som gör medicinen, naturvetenskapen och ekonomin till prestigefyllda vetenskaper i vårt västerländska samhälle är, med sådana utgångspunkter i första hand dessa vetenskapers förmåga att knyta förtroende till sig, dess förmåga att framställa sig själva som viktiga knutpunkter i det samhälleliga nätverket. Just därför menar jag att man som kulturvetenskapare bör sträva efter att presentera sina analyser, tolkningar och redogörelser på ett sådant sätt att texten förmår levandegöra världen, eftersom det ökar chansen att texterna når ut till den breda allmänhet som utgör, uppbär och genom sina vardagliga handlingar ständigt förändrar, det samhälle och den kultur som kulturvetaren skriver om och samtidigt lever i tillsammans med alla andra. Det handlar helt enkelt om att göra sig medveten om och sprida tanken att vi alla sitter i samma båt och påverkas ömsesidigt av de rön, teorier och förslag på tolkningar vi väljer att tro på, leva efter, och integrera i vår vardag.

Ett alternativt sätt att uttrycka samma sak, och ett pedagogiskt exempel att tänka med, hämtar jag från Johan Asplunds (2002:114) bok Genom huvudet:

Den som förstår en historia har naturligtvis en hjärna. Härav följer inte att det är hjärnan som förstår historien. Det är en med hjärna utrustad agent som förstår historien. Vi kan säga att hjärnan är ett för agenten nödvändigt instrument när han förstår en historia. Om vi härnäst säger att det är instrumentet som förstår historien begår vi ett grammatiskt misstag.

Alternativt kunde vi säga att hjärnan är den scendär en historia blir förstådd. Rättare sagt: hjärnan är den intrakraniala delen av den scen där en historia blir förstådd. Större delen av scenen befinner sig utanför kraniet. Om vi nu säger att det är hjärnan som förstår historien så säger vi att det är den intrakraniala delen av scenen som förstår historien. Också detta vore ett grammatiskt misstag. Att säga att det är den intrakraniala delen av en scen som förstår en historia är som att säga att det är en del av ett kök t.ex. spisen, som lagar mat.

Asplund driver genom hela sin bok, med hjälp av olika exempel och illustrationer, argumentet att kunskap (eller problemlösning) är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot alla förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen”, eller som han säger i slutet av boken: ”Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet”. Vetenskapen måste därför, menar jag, för sin egen fruktbara överlevnads skull och om den ska kunna gagna samhället, i högre grad än idag inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet och mellanmänsklig kommunikation. Annars är risken stor att man skapar ett nytt medeltida ”prästerskap” som oantastligt och utan insyn tolkar verkligheten efter för vanligt folk outgrundliga principer och metoder, vilket jag menar vore att i onödan sätta gränser för mänsklighetens och samhällets utveckling. Den typen av kulturstudier som jag vill ägna mig åt vore dessutom totalt värdelös om den inte kunde spridas till och läsas av breda lager av befolkningen, eftersom det är först när saker och ting kommuniceras mellan människor och olika tolkningar diskuteras ute i samhället som den förändring jag menar att kulturvetenskapen ska diskutera förutsättningarna för och konsekvenserna av, kan komma till stånd. Vid sidan av aktör och nätverk vill jag peka på att det som håller dessa storheter samman är förbindelser, och det är dessa som framförallt ska studeras, enligt Latour (1998:54ff), om vi vill förstå den värld vi lever i. För ”samhället är inte det som håller oss samman, det är vad som hålls samman”, vilket är en tanke som i princip går ut på att vända den traditionella samhälls-/kulturvetenskapen på huvudet. Latour menar att vi måste göra oss medvetna om att samhället inte existerar och att det inte går att fånga vetenskapligt, och att det enda vi kan göra är att studera förbindelser (mellan aktörer i nätverk).

Och om man köper detta resonemang och börjar arbeta efter Latours aktörs-nätverk-teori, då gör man precis det som Michel Foucault (1993:38) menade att man borde göra. Man utgår då från att samhället skapas ständigt genom en oändlig process av enskilda händelser,istället för att vara något som bara finns där. Vidare har man i sitt arbete integrerat tanken på att det inte finns någon enhet i världen, bara mer eller mindre sammanhållna serier. Och man utgår från att det inte finns några inre kärnor eller unika essenser, bara olika grader av regelbundenhet. Slutligen letar man inte efter några betydelser, istället söker man efter möjlighetsvillkor. Som jag tolkar Latour så har han följt Foucaults uppmaning och placerat ”slump, åtskillnadoch materialitetvid tänkandets själva rötter” (ibid:42). I sin bok We have never been modernför i alla fall Latour (1993) fram tanken på att hela det moderna projektet är just ett projekt vars syfte är att dölja det faktum att världen utgörs av ett slumpartat myller där alla tecken på ordning är ett resultat av medvetet åtskillnadsarbete. Och genom sina tankar om aktörer i nätverk har han (äntligen) gjort social-/kulturvetenskapen uppmärksam på olika materialiteters betydelser. Latour uppnår detta genom att göra följande, ”istället för att fråga ’är detta socialt’, ’är detta tekniskt eller vetenskapligt’ eller att fråga ’är dessa tekniker påverkade av samhället’ eller är denna sociala relation påverkad av teknik’ frågar vi helt enkelt: har en människa ersatt en icke-människa? Har en icke-människa ersatt en människa? Har denna aktörs kompetens förändrats? Har denna aktör – mänsklig eller icke-mänsklig – ersatts av en annan? Har denna förbindelsekedja utsträckts eller modifierats? Makt är inte en egenskap hos ett av dessa element var för sig, men väl hos en kedja” (1998:153f).