Det finns en utbredd missuppfattning i samhället som går ut på att forskning handlar om att svara på frågor. Det är denna missuppfattning som leder till tron på att alla frågor har ett svar, vilket inte är fallet. Detta leder tanken i en olycklig riktning. Forskare kommer väldigt sällan fram till något, i alla fall något konkret. Forskning handlar om att undersöka problem.
Och när man väl förstår det, ja då har man tagit ett stort och viktigt steg i riktning mot långsiktig hållbarhet. Tron på att vetenskapen och forskarna sitter inne med svar ger forskare otillbörligt mycket makt och inflytande. Detta har forskare så klart allt att vinna på att dölja för allmänheten. Men jag tycker det är olyckigt, för samhällets överlevnad på sikt.
Det ligger bara i enskilda forskares intresse att uppräthålla myten om forskarens omnipotens, aldrig i samhällets. Dessutom förstår alla att så länge som den myten upprätthålls, så länge kommer forskare att kunna putsa mer på sitt eftermäte och bevaka uppnådda positioner, än att faktiskt forska. Och i en starkt konkurrensutsatt verksamhet är det också vad de tvingas göra för att inte förlora sin position.
Allt är en konsekvens av tron på att forskare är fulla av svar. Men forskare är alltså inte det. Forskare, riktiga forskare, är i mycket högre grad uppfyllda av frågor och besjälade av en vilja att veta mer. Att ständigt öka på sin förståelse för och om världen. Forskare är duktiga på att söka svar, och på att undersöka problem. Men några svar har man inte.
Det är en stor skillnad på att resa anspråk på kunnande, och på att vara duktig på metoder för undersökning. Ödmjukhet är vad det handlar om. Den som har makt och som är stark måste vara snäll, säger Bamse. Och det gäller för forskare också. Bara den som är ödmjkt undrande och som inte vilar på några lagrar. Bara den som ständigt vågar utmana sig själv borde få kalla sig forskare.
Forskning idag handlar tyvärr ganska lite om att undersöka. Vardagen på högskolor och universitet handlar mycket mer om adminsitration och om att ge svar, samma svar om och om igen. Utvärderingar av verksamheten handlar det också om, i hög grad. Och om att slita med ansökningar för att lösgöra tid som kan användas för forskning. Ansökningar som ger mindre än 10 % av dem som söker några medel. Om jag fick bestämma skulle det vara så. Men jag bestämmer inte.
Allt kunde ha varit så mycket bättre, utan några genomgripande förändringar. Vill inte säga att det är direkt dåligt. Men det kunde vara väldigt mycket bättre.
Tankar och kunskap vill vara fria. Behöver vara fria. För allas bästa och för samhällets långsiktiga hållbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar