Föreställningen att bildning är ett slags grädde på moset som inte är förenligt med begreppet samhällsnytta. Det är en farlig föreställning. Lika farlig som uppfattningen att näringslivet är och måste vara en överordnad instans. Ett samhälle som slår in på den vägen, det är ett samhälle på väg mot undergång.
Balans och små skillnader, det är den mylla ur vilken långsiktig hållbarhet växer och frodas. Ett samhälle med en bred skattebas, bildade och kritiskt medvetna medborgare och ett effektivt närings-/arbetsliv. Det är förutsättningen för välstånd. Lätt att säga, och egentligen inte speciellt svårt att uppnå. Så här tänker jag ...
Balans är nyckelordet. Och det är omöjligt om en sektor i samhället tillåts ta över. Idag finns många tecken på att näringslivet är överordnat i det allmänna medvetandet. Då går det inte att förfasa sig över bonusprogram och sanslösa ersättningar till företagens ledningar och aktieägare. Det är en oundviklig effekt av sakernas tillstånd.
Lika illa är det om samhället skulle ta över. Kommunism på det sätt som den praktiserats hittills i världshistorien har inte fungerat. Att planera för välstånd och att ansluta alla medborgare till en enda modell, det fungerar uppenbarligen dåligt. Om ekonomisk nyliberalism bryter ner det allmänna, vilket krävs för att garantera tryggheten för medborgarna. Då byter kommunism ner kreativiteten, vilken är nödvändig för samhällets skydd mot det oväntade. Båda vägarna är lika illa. Det finns med andra ord inte en väg till samhällelig lycka och välstånd.
Säger det igen. Balans är vad som krävs för långsiktig hållbarhet. Och balans uppstår inte av sig själv, den måste planeras för. Men inte genom att låta politiken ta över helt och hållet. Här kommer bildningen in. Bildning kan vara den garant för långsiktig hållbarhet som alla vill ha, men som få vågar tro på. Ett samhälle med bildade medborgare är ett samhälle som utgår från kunskap, och kunskap krävs för att uppnå och för att upprätthålla balans. Kunskap och förmåga till kritskt tänkande. Det är bildning, för mig!
Både ekonomism och kommunism utgår från ideologi, det är krafter som (allt för lätt) blir till sina egna syften. Och system vars drivkraft är dess egen överlevnad, snarare än medborgarnas, det är farliga system. Så även om kapitalismen visat sig vara ett bättre samhälssystem än kommunismen är dess yttersta mål sitt eget fortlevande, vilket ställer medborgarna i en underordnad position som inte gynnar långsiktig hållbarhet.
Bildning däremot, den utgår från och odlar förmågan till kritiskt tänkande. Och den fungerar därmed som katalysator för de båda andra samhällsbyggarlogikerna. Återigen, balans är grunden för samhälleligt välstånd, långsiktig hållbarhet och allas lika möjlighet.
Bildning är med andra ord nyttigt. Frågan är alltså inte om vi har råd att satsa på bildning, utan om vi har råd att låta bli. En väg till målet, långsiktig hållbarhet skulle kunna vara det arbetsintegrerade lärande som vi håller på att utveckla på Högskolan Väst (se här och här). AIL, i den betydelse jag lägger i begreppet, handlar om balans mellan samhällets olika delar. Och till samhällets fundament räknar jag kunskap, medborgare och arbetsliv. Och när dessa tre aspekter av samhället integrerats, då skapas förutsättningar för samhällets långsiktiga hållbarhet. Balans är garanten för långsiktighet, och ett ArbetsIntegrerat Lärande, är vägen dit.
Bildning främjar den kritiskt granskande medvetenheten hos allmänheten. Näringslivet håller processen och samhällsmaskineriet igång. Och politikerna fördelar resurser, medlar och balanserar övriga delar mot varandra.
Myten om att bildning kostar, att bildning är en lyx eller att det inte är nyttigt, är farlig. Ett samhälle som inte anser sig ha råd att satsa på bildning. Ett samhälle där kritiskt tänkande, av ekonomiska skäl, överlåtits till ett fåtal experter och som dyrkar tillväxt oavsett hur den genereras, det är ett samhälle som undergräver sin egen långsiktig överlevnad. På samma sätt är ett samhälle som bara fördelar välstånd inte heller långsiktigt. Det finns inga genvägar, därför är bildning livsnödvändigt!
Det behöver inte bli så som man befarar ibland, att vi är på väg mot undergång. Det är aldrig för sent att ändra inriktning. Bildningen finns här, för oss att ta för oss av. Det enda som krävs är att vi bestämmer oss. Många har sagt det förr, men jag säger det igen. Det är inte Reinfelt eller Juholt som bygger samhället (även om många tror det, vilket följande svep indikerar: här, här, här och här). Det är inte näringslivet som skapar välstånd (se här, här och här). Långsiktig hållbarhet springer ur djupet av den gemenskap alla är en del av, på gott och ont. Vad som krävs är kollektivt ansvar, handling och visioner om annat än billigare bensin och en ny platt-TV. För det som skapar och upprätthåller dagens samhälle är just det, kollektivt ansvar, handling och visionen om billigare bensin och en ny och större TV. Skillnaden är försvinnande liten, och den stavas BILDNING.
Makten kommer underifrån, då, nu alltid. Och därför får vi det samhälle vi förtjänar. Det inser man om man satsar på bildning, vilket är mitt argument för kulturvetenskapens nytta. Gärna fler ingenjörer och naturvetare, men först måste vi ha en bred bas av bildade medborgare! Bildning kostar mindre än det smakar. Det är en kaka som växer ju mer man äter av den.
När ska näringslivet och samhället fatta det?
2 kommentarer:
Det finns en sektor som tillåts att ta över och helt dominera och det är banksektorn. Hela nationer är kidnappade i denna sektors våld. Sektorn får trots obalans och på gränsen till kriminellt agerande fortsätta att skapa bubblor och agera utan att ta ansvar. Den balans du så klokt skriver om finns inte i denna sektor utan bankerna glömmer fort och rusar vidare i spekulationshysteri och affärer på millisekunder. Att minska girigheten i denna sektor skulle helt klart lugna den överhettning som finns på olika håll i världen men vem vågar strama upp... ingen.
Banksektorn är som du påpekar Peter, en sektor som lever långt ifrån i balans. Och den har tillåtista ta över, på et djupt problematiskt sätt. Det räcker så klart inte med kritiskt tänkande för att bli av med det problemet, det krävs handling också. Från många. Men ju fler som ser sambanden och ju fler som agerar. Desto större är chansen att en förändring kommer till stånd. Utan sina kunder står sig bankerna slätt. Gäller bara att inse det.
Allt gott!
Skicka en kommentar