En kropp utan organ 21

Detta blir den sista posten i serien om kroppen utan organ. Något slags fortsättning kommer det att bli. Det finns ju fortfarande platåer kvar att skriva om och tänka med. Kanske blir det 1933: Micropolitics and Segmentarity? Tusen Platåer av Deleuze och Guattari finns ju i svensk översättning nu, men jag tror jag fortsätter med den engelska utgåvan. Det är där jag känner mig hemma, liksom. Jag har alltid haft lättare att läsa svåra texter på engelska, för det saktar ner läshastigheten och tvingar en att tänka efter mer. Kanske har det med min dyslexi att göra? Jag vet inte, och det spelar heller ingen roll. Det viktiga är att komma vidare och att det fungerar.

Nåväl, vad är den där kroppen utan organ? Serien bloggposter har gett olika svar, vilket är i sin ordning, för det finns inte ett svar, det enda svaret. Kroppen utan organ är olika saker och förändras i relation till det aktuella sammanhanget och delarnas inbördes samband och placeringar. Kroppen utan organ är ett slags relation, den är det som finns mellan. Fast det leder tanken fel att försöka bestämma begreppets innebörd, en gång för alla. Det handlar om ett begrepp och begrepp får sin mening genom att användas. Deleuze och Guattari själva säger,

The BwO is desire; it is that which one desires and by which one desires. And not only because it is the plane of consistency or the field of immanence of desire. Even when it falls into the void of too-sudden destratification, or into the proliferation of a cancerous stratum, it is still desire.

Begär, alltså. Viljan att ha, hålla samman, vara vid liv. Kroppen utan organ är tillblivelse, livskraft. Det handlar om en stark kraft att hålla ihop och även om det som hålls samman, pressas ihop så till den milda grad att mellanrummet så när utplånas, är det ett begär efter liv. Ett farligt begär och en mäktig kraft, som ständigt utgör ett hot, även mot sin egen existens. Begär efter begär.  

Desire stretches that far: desiring one's own annihilation, or desiring the power to annihilate. Money, army, police, and State desire, fascist desire, even fascism is desire.

Sverigedemokraterna bygger sin politik på begär, begär efter renhet, svenskhet och det som är vårt eller mitt. Allt som är annorlunda utgör ett hot mot det vanliga, igenkännliga, trygga. Fascismen vill kontrollera, utplåna individuella olikheter, hålla samman enheten folket. Fascismen är begär i dess rena form och ju mer desto bättre. Alla ska marschera i takt, under en fana, en ledare, som en gigantisk helhet av likar. I sin strävan tar den död på allt som sticker ut och som hotar enheten och sammanhållningen. Mångkultur ät upplösning, skillnad, förändring, tillblivelse, liv. Fascism är makt, förstörelse och utrotning av allt som sticker ut och som hotar enheten.

There is desire whenever there is the constitution of a BwO under one relation or another. It is a problem not of ideology but of pure matter, a phenomenon of physical, biological, psychic, social, or cosmic matter. That is why the material problem confronting schizoanalysis is knowing whether we have it within our means to make the selection, to distinguish the BwO from its doubles: empty vitreous bodies, cancerous bodies, totalitarian and fascist.

Begäret finns överallt där något ordnats. Kroppen utan organ är alltså ordning, eller ett slags ordnande princip. Det som ordnar, och organen är det som ordnas. Det handlar om liv, om det som ger materia liv. Men livskraften är stark, till och med så stark att den ständigt hotar att förgöra sig själv. Det är en kraft som aldrig går att kontrollera.

The test of desire: not denouncing false desires, but distinguishing within desire between that which pertains to stratic proliferation, or else too-violent destratification, and that which pertains to the construction of the plane of consistency (keep an eye out for all that is fascist, even inside us, and also for the suicidal and the demented).

Jag blir mer och mer övertygad om att nästa platå som jag skriver om kommer att bli den som handlar om Tyskland under mellankrigsåren. Jag vill förstå fascismens mekanismer. Vi lever igen i en orolig tid som präglas av avsaknad av balans, en tid när olika krafter påverkar och där begäret efter renhet och sammanhållning, rättning i ledet, allt mer ropas på. Rädslan för kaos är mänsklig, men längtan efter renhet, kontroll och makt är dödlig. Därför är det, hur lockande det än är, livsfarligt att släppa på garden mot fascismen. Den ser harmlös ut, men det är bara så länge den ännu inte allokerat tillräckligt med makt och materia. När den väl är sin kritiska punkt finns ingen återvändo, bara väntan på undergången som förr eller senare drabbar alla, även ledarna i rörelsen som startade processen.

The plane of consistency is not simply that which is constituted by the sum of all BwO's. There are things it rejects; the BwO chooses, as a function of the abstract machine that draws it. Even within a BwO (the masochist body, the drugged body, etc.), we must distinguish what can be composed on the plane and what cannot. There is a fascist use of drugs, or a suicidal use, but is there also a possible use that would be in conformity with the plane of consistency? Even paranoia: Is there a possibility of using it that way in part? When we asked the question of the totality of all BwO's, considered as substantial attributes of a single substance, it should have been understood, strictly speaking, to apply only to the plane.

Konsistensplanet förenar alla kroppar utan organ. Det är mellanrummens mellanrum, och det handlar om kvalitetens kvalitet, om varats själva varatillblivelse. Jag svamlar känner jag, men samtidigt är det enda vägen fram till förståelse, att få ur sig något. Jag skriver inte för att förklara något som jag vet, jag skriver för att lära mig förstå det jag ännu inte riktigt har koll på. Kunskap är inte svaren, utan sökandet efter betydelse. Svar kan bara vara preliminära, för världen förändras. Därför säger Deleuze och Guattari att begrepp är verktyg. Kroppen utan organ är inget i sig, det är ett begrepp att tänka med, ett verktyg att använda. Begrepp kan användas på olika sätt och till olika syften, bra eller dåligt, konstruktivt eller destruktivt. Vad som är vad kan bara avgöras med ledning av konsekvenserna. Därför vågar jag svamla, för det är ett sätt att komma vidare. Man kan alltid stanna upp, vända om eller ändra riktning. Det är vägen om förståelse som är mödan värd, inte målet, för kunskap är en process, inte ett mål.

The plane is the totality of the full BwO's that have been selected (there is no positive totality including the cancerous or empty bodies). What is the nature of this totality? Is it solely logical? Or must we say that each BwO, from a basis in its own genus, produces effects identical or analogous to the effects other BwO's produce from a basis in their genera? Could what the drug user or masochist obtains also be obtained in a different fashion in the conditions of the plane, so it would even be possible to use drugs without using drugs, to get soused on pure water, as in Henry Miller's experimentations? Or is it a question of a real passage of substances, an intensive continuum of all the BwO's? Doubtless, anything is possible. All we are saying is that the identity of effects, the continuity of genera, the totality of all BwO's, can be obtained on the plane of consistency only by means of an abstract machine capable of covering and even creating it, by assemblages capable of plugging into desire, of effectively taking charge of desires, of assuring their continuous connections and transversal tie-ins. Otherwise, the BwO's of the plane will remain separated by genus, marginalized, reduced to means of bordering, while on the "other plane" the emptied or cancerous doubles will triumph.

Kroppen utan organ är det som finns mellan sammanhållandets totalitet, och upplösandets entropi. Det handlar om strävan efter balens, mellan. Inte om det ena eller det andra, utan om både och. Det finns delar och det finns mellanrum mellan. Kroppen utan organ är det som förenar. Kroppen utan organ är begäret efter liv, är det som får oss att dra efter andan, likväl som andas ut. Både och, inte aningen eller. Balans som ständigt hotas och som aldrig är sig lik. Kroppen utan organ kan inte beskrivas, bara upplevas. Man kan lära sig känna igen den och dess verkan. Och det är viktigt, för att värna livet och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Slutar där, mitt i språnget. På randen till förståelse. Återkommer inom kort, med fler tankar om kultur, kunskap och verktyg för att förstå förändring.

En kropp utan organ 20

Detta blir den näst sista texten om kroppen utan organ. I en tid där evidens är allt och tolkningar betraktas med misstänksamhet, där klarhet och raka svar som levereras effektivt är det enda som godtas, kan det kännas hopplöst att söka andra typer av svar. Att ägna sig åt vaga frågor eller frågor som saknar givna svar, frågor som bara kan besvaras med tolkningar eller förslag, är otacksamt. Ständigt riskerar man att betraktas som en kuf (i bästa fall) eller en charlatan (i värsta). Även om arbetet med kultur i sig är tillfredsställande och trots att det inte råder någon som helst tvekan om att kunskapen behövs i samhället får den som känner sig manad kämpa i motvind.

Jag kämpar mot känslan av hopplöshet. Det går i vågor. Jag hushållar med krafterna och håller mina förhoppningar låga. Ständigt förberedd på att avfärdas eller mötas av hånfulla invändningar. Inte hår på Flyktlinjer dock, här är jag till min stora glädje och tacksamhet förskonad från det. Tack till er som läser och kommenterar, det är för er jag skriver och nu ger mig inspiration att fortsätta. Och jag orkar, även om jag just nu känner att jag springer i motlut. Jag vet att det vänder, det brukar det göra och hoppet är det sista som överger mig.

Vad är den där kroppen utan organ? Inser att något klart och tydligt svar inte finns, men jag har i posterna i serien testat olika förslag till förklaringar och uppslag att tänka vidare med. Tror jag landar i att kroppen utan organ inte är något, inte i den meningen som vi vanligtvis lägger i ordet. Kroppen utan organ finns där och gör skillnad, men den är ingenting i sig, den uppstår, påverkar och förändras i mellanrum.

The BwO is the egg. But the egg is not regressive; on the contrary, it is perfectly contemporary, you always carry it with you as your own milieu of experimentation, your associated milieu. The egg is the milieu of pure intensity, spatium not extension, Zero intensity as principle of production.

Ägget är en möjlighet, något som kan bli. En plats varifrån det första steget i en förändringsprocess uppstår. Kroppen utan organ är virtualitet, allt det som ännu inte är men som skulle kunna bli. Organismens gränssnitt, den punkt där realiteter realiseras. Platen mellan då och sedan. Nu, nu, nu, nu och så vidare. Ett ägg; ren intensitet, mellanrum i obestämd form. En "plats" utan utsträckning, det rena varat, just innan processen av tillblivelse startat. Det är kroppen utan organ.

There is a fundamental convergence between science and myth, embryology and mythology, the biological egg and the psychic or cosmic egg: the egg always designates this intensive reality, which is not undifferentiated, but is where things and organs are distinguished solely by gradients, migrations, zones of proximity.

Gradienter, rörelse, närhet och mellanrum. Allt på en gång. Många olika ord för samma sak, eller ett ord med många olika innebörder. Presenterade, inte för att förvilla utan för att rikta blicken och uppmärksamheten mot de gäckande mellanrummen som finns överallt, men som är så lätt att bortse från om man inte vill eller saknar intresse. Som kultur för alla de som ständig kräver EVIDENS, även för det som inte går att bevisa. I en värld av förändring och tillblivelse går det inte att bevisa något, för det enda man kan veta är hur det var. Om framtiden vet ingen något. Framtiden blir till mellan det som var och det som kommer att bli. Framtiden är så nära att vi nästan kan ta på den, men bara nästan. Det finns ett mellanrum som håller isär, samtidigt som det förenar. Det är kroppen utan organ.

The egg is the BwO. The BwO is not "before" the organism; it is adjacent to it and is continually in the process of constructing itself. If it is tied to childhood, it is not in the sense that the adult regresses to the child and the child to the Mother, but in the sense that the child, like the Dogon twin who takes a piece of the placenta with him, tears from the organic form of the Mother an intense and destratified matter that on the contrary constitutes his or her perpetual break with the past, his or her present experience, experimentation.

Stamceller, av någon anledning tänker jag på stamceller. Forskning om stamceller är ett område som det knyts massor av förhoppningar kring, ett ämne det finns en enorm ekonomisk potential hos. Karolinska har satsat på sådan forskning, och som jag förstår saken håller den hög klass och det är med rätta det knutits förhoppningar till forskningen. Men eftersom man blandar in pengar i processen skapas en explosiv mix med förmåga att förvrida huvudet på människor. Kanske kan man förstå skandalen på Karolinska som ett försök att utplåna kroppen utan organ för att ta sig direkt in i framtiden, utan att passera Gå (för att plocka in en populärkulturell referens, för att lätta upp stämningen lite)? Macciarini lekte Gud, och han lyckades förföra framstående forskare på ett sätt som manar till eftertanke. Pengar är också ett slags intensitet, ett ägg, ett mellanrum varifrån förändringskrafter emanerar. Pengar är ingenting i sig, men det har förmågan att påverka tankar och kan bokstavligen flytta berg.

The BwO is a childhood block, a becoming, the opposite of a childhood memory. It is not the child "before" the adult, or the mother "before" the child: it is the strict contemporaneousness of the adult, of the adult and the child, their map of comparative densities and intensities, and all of the variations on that map.

Tillblivelse, ren tillblivelse. Inte den som blir, eller minnet av det som var. Jag, jag, jag, jag, här och nu. Alltid den samma, men aldrig sig lik. Jag blir jag i relation allt och alla andra, här och nu och nu, nu, nu, nu, ändra tills processen avstannar och jag inte är jag längre. När organen inte längre hålls ihop av kroppen utan organ är jag inte jag längre, trots att den materia som en gång var jag är intakt. Jag är något mer än min kropp. Jag är även kroppen utan organ, men det går inte att skilja det ena från det andra. Livet och förändringen är det där mellanrummet. Mellanrummet är en del av helheten, samtidigt som helheten är en del av mellanrummet. Ett ägg, en mångfacetterad möjlighet. En flyktlinje som ännu inte uppstått men som finns där, mellan.

The BwO is precisely this intense germen where there are not and cannot be either parents or children (organic representation). This is what Freud failed to understand about Weissmann: the child as the germinal contemporary of its parents. Thus the BwO is never yours or mine. It is always a body. It is no more projective than it is regressive.

Kroppen utan organ är något i kraft av sig själv. Det handlar inte om regression, eller om drömmar och mål. kroppen utan organ är det som håller helheten samman, det som driver förändring. Mellanrummet som inte går att ta på eller se, men som finns där och som påverkar. Vad det är och hur det påverkar är frågor som kan ställas, men det finns inget entydigt svar. Anklaga inte mig eller någon annan som säger just det för att vara idioter, för det är den som kräver svar på frågor som inte har några svar som är idioten, den som inte förstår att verkligheten är som det är, inte som vi människor vill att den ska vara. Det spelar ingen roll hur stor makt man har, finns det inte ett klart och tydligt svar; om det man frågar efter är vagt, till sin natur; vore det märkligare att få ett svar än att inte få det. Freud var en i raden av forskare som krävde klara besked och som fokuserade på svar. Han visste hur det var, ibland utan att behöva frågan eller lyssna på sin klient. "Överge aldrig sexualiteten", sa han, för det var hans svar, det var SVARET. Detta vänder sig Deleuze och Guattari mot. Finns det inget givet svar måste man som forskare acceptera det svaret, även om det ligger miljoner i potten, alldeles inom räckhåll.

It is an involution, but always a contemporary, creative involution. The organs distribute themselves on the BwO, but they distribute themselves independently of the form of the organism; forms become contingent, organs are no longer anything more than intensities that are produced, flows, thresholds, and gradients. "A" stomach, "an" eye, "a" mouth: the indefinite article does not lack anything; it is not indeterminate or undifferentiated, but expresses the pure determination of intensity, intensive difference. The indefinite article is the conductor of desire. It is not at all a question of a fragmented, splintered body, of organs without the body (OwB). The BwO is exactly the opposite. There are not organs in the sense of fragments in relation to a lost unity, nor is there a return to the undifferentiated in relation to a differentiable totality. There is a distribution of intensive principles of organs, with their positive indefinite articles, within a collectivity or multiplicity, inside an assemblage, and according to machinic connections operating on a BwO. Logos spermaticos. The error of psychoanalysis was to understand BwO phenomena as regressions, projections, phantasies, in terms of an image of the body. As a result, it only grasps the flipside of the BwO and immediately substitutes family photos, childhood memories, and part-objects for a worldwide intensity map. It understands nothing about the egg nor about indefinite articles nor about the contemporaneousness of a continually self-constructing milieu.

Viljan att veta är stark, men bara för att man har ett svar betyder inte att det är giltigt, överallt, alltid. Bara för att ett svar fungerar där, betyder inte att det fungerar här. Världen är inte perfekt, den är komplex och det enda som är konstant är förändring. Tillblivelse och skillnad som upprepas. Forskningen söker svar, men utan ödmjukhet inför det som undersöks och utan respekt för livet så som det levs, det levande livet, blir forskningen destruktiv. Kan inte släppa Karolinska. Det är som ett slags organiserande raster som påverkar tankarnas riktning. Tankarna styrs inte, och de är inte på väg mot ett givet mål. Att tänka handlar inte om att avtäcka dolda meningar eller att tänka eller forska handlar om att skapa svar, svar som fungerar bra eller dåligt, till olika saker. Förstod vi det skulle vi få en annan forskning och då skulle humanioras rykte vara ett annat och uppskattningen för det som görs skulle vara större.

En som insett just det är fysikern Ulf Danielsson som jag uppskattar och högaktar för hans ödmjukhet och bildning. Han har förstått vad det handlar om och inser att forskning och pengar är en fatal kombination. Han skriver på sin hemsida följande, som kanske inte har så mycket med kroppar utan organ att göra, men som jag ändå kommer att tänka på när jag skriver detta. Hans ord hjälper mig i mitt arbete att försöka förstå och hans tankar inger hopp och skänker tröst. Om det fanns fler som såg så här på forskning hade vi ett annat samhälle, en annan kultur och en annan syn på kunskap.

I den bästa av världar drivs forskaren av en nyfikenhet att förstå världen och en vilja att göra den bättre. I den verkliga världen spelar prestige, bekräftelsebehov, tävlingslust och i vissa fall pengar och egen vinning också en roll. Detta är naturligt och mänskligt. Mixen ser olika ut för olika personer och inom olika fält. Men praktiskt taget alla förändringar av forskningens och universitetens villkor som genomförts under senare år har mer eller mindre medvetet bidragit till en förskjutning mot den senare typen av drivkrafter. Det är i ett sådant klimat som frestelsen att överdriva betydelsen av de egna resultaten eller till och med att fuska växer.

Men det finns också en oroande tendens till okritisk självhävdelse som kan spåras såväl i enskilda forskares desperata kamp efter anslag som i universitetens marknadsföring av den egna forskningen och undervisningen. Kan man verkligen lita på vad universitet och högskolor skriver när de berättar om hur fantastisk deras forskning och utbildning är och vilken gyllene framtid deras studenter går till mötes?

De förebilder som lyfts fram för unga forskare är karakteristiska för tankemönstren. Man tränas av konsulter att formulera ansökningar som helt saknar det självkritiska tänkande som annars skall karakterisera vetenskapen. Det handlar inte längre om att med liv och lust hänge sig åt själva forskningen utan man skall istället sträva efter att bli en forskningsledare som administrerar pengar och låter andra mindre framgångsrika forskare sköta jobbet. Hur många unga talanger skall dränkas i pengar och offra sin intellektuella kraft på detta sätt?

Kroppen utan organ finns mellan och den påverkar helheten. Arbetet med att försöka förstå kroppen utan organ handlar om att påminna sig om att det inte finns några genvägar till verklig kunskap och förståelse. Livet är det som är, på gott och ont, och det vara så länge det varar. Låt oss ta vara på tiden, mellanrummen och varandra. Vi är alla delar av samma helhet som vi samtidigt påverkar, och påverkas av.

En kropp utan organ 19

Kroppen utan organ är ett undflyende begrepp. Ett sådant begrepp som kan reta gallfeber på den som söker SÄKER kunskap. Trots att det torde vara uppenbart för alla att kravet på evidens i ALLA lägen och för alla typer av påståenden är orimligt och missvisande, är det ändå det enda godtagbara svaret idag. Det finns gott om aspekter av livet som ej går att kvalitetssäkra eller finna evidens för. Hur bevisar man till exempel att något som en kropp utan organ INTE existerar? Och vad skulle poängen med ett sådant bevis vara? Deleuze och Guattari leder inget i bevis, de undersöker världen utifrån olika perspektiv och försöker förstå förutsättningarna för alternativa vägar för tillblivelserna som realiseras mellan då och sedan. Kroppen utan organ är ett försök, ett tankeverktyg. Låt oss säga att ... Vi gör ett försök. Det ger perspektiv och organiserar intryck. Begrepp hjälper en att tänka förbi det man redan vet och ger perspektiv på det invanda.

We still have not answered the question of why there are so many dangers, and so many necessary precautions. It is not enough to set up an abstract opposition between the strata and the BwO. For the BwO already exists in the strata as well as on the destratified plane of consistency, but in a totally different manner.

Kroppen utan organ är ingenting och ändå gör den skillnad. Kroppen utan organ påverkar sammanhang och ger stadga åt det som ska formas. Jag tänker på BWO som mellanrum, vilka ser olika ut beroende vem som studerar dem och varifrån. Är jag trött och behöver tid att tänka är tystnaden en befrielse, men om jag delar den med någon som är i desperat behov att att uttrycka sitt hjärtas mening blir tystnaden eller mellanrummet en möjlighet, för hen. Sammanhanget är det samma, men beroende på vem och varifrån upplevs det olika. Det är ett sätt att förstå kroppen utan organ, som ett allestädes närvarande mellanrum. Ett öppet och odefinierat utrymme mellan delarna som bygger världen. Kroppen utan organ både påverkar och påverkas, liksom organen som utgör kroppen eller helheten.

Take the organism as a stratum: there is indeed a BwO that opposes the organization of the organs we call the organism, but there is also a BwO of the organism that belongs to that stratum. Cancerous tissue: each instant, each second, a cell becomes cancerous, mad, proliferates and loses its configuration, takes over everything; the organism must resubmit it to its rule or restratify it, not only for its own survival, but also to make possible an escape from the organism, the fabrication of the "other" BwO on the plane of consistency.

Det handlar om balans, tänker jag. Strävan efter balans är kroppens utan organ modus operandi. Verkan är olika beroende på om man närmar sig jämvikt eller om balansen håller på att försvinna. Kroppen utan organ finns överallt och påverkar allt och alla olika, i strävan efter balans. Jämställdheten, finns det de som säger, har gått för långt. Det är lögn. Jämställdhet handlar också om balans och går den "för långt" är det inte jämställdhet längre, utan något annat. Samma med kroppen utan organ, när balansen rubbats och kroppen inte längre fungerar löses både den och delarna upp och sammanhållandet tappar sin förmåga att hålla ihop. Kroppen utan organ är liv, kan man också säga. Det som ger organismen liv och håller kroppen levande. Viljan att fortsätta vara vid liv. 

Take the stratum of signifiance: once again, there is a cancerous tissue, this time of signifiance, a burgeoning body of the despot that blocks any circulation of signs, as well as preventing the birth of the asignifying sign on the "other" BwO.

Kroppen utan organ hindar organismen från att upplösas, men den hindrar även kroppen från att implodera under sin egen tyngd. Balans, som sagt. Strävan efter balans är alltid dubbelriktad. Lika hotande som upplösning är för livet, riskerar sammanhållningen att bli kvävande. Total kontroll är lika förödande för livet och balansen som ingen kontroll alls. Kroppen utan organ bevakar och reglerar, förändrar och balanserar. Ständigt i rörelse, alltid på väg, överallt, alltid.

Or take a stifling body of subjectification, which makes a freeing all the more unlikely by forbidding any remaining distinction between subjects. Even if we consider given social formations, or a given stratic apparatus within a formation, we must say that every one of them has a BwO ready to gnaw, proliferate, cover, and invade the entire social field, entering into relations of violence and rivalry as well as alliance and complicity.

Kroppen utan organ är allt och inget, beroende på vem man frågar, när man frågar, hur man frågar och vart man är på väg. Det går inte att komma närmare en beskrivning eller en definition av kroppen utan organ, för så fort man hittat en definitiv beskrivning, en distinkt definition eller ett sätt att låsa fast begreppet upphör det att existera för ändamålet. Och det är som det ska, för kroppen utan organ måste vara det obestämda, annars är den något annat. Kroppen utan organ är som den är, inte som vi människor vill att den ska vara. Kultur fungerar på samma sätt, eller kanske kan man säga att det är samma sak? Fast det är också missvisande. Ingenting kan vara som något annat, allt är som det är. Det finns inga original, inga fundament och ingen objektivitet. Bara tillblivelse och förändring, rörelse och interaktion. Skillnad som upprepas och upprepas igen. Kroppen utan organ håller samman och löser upp, beroende på vad som behövs för att upprätthålla något slags balans.

A BwO of money (inflation), but also a BwO of the State, army, factory, city, Party, etc. If the strata are an affair of coagulation and sedimentation, all a stratum needs is a high sedimentation rate for it to lose its configuration and articulations, and to form its own specific kind of tumor, within itself or in a given formation or apparatus. The strata spawn their own BwO's, totalitarian and fascist BwO's, terrifying caricatures of the plane of consistency.

Agens handlar det om, förmågan att göra skillnad och viljan att vara på väg. Kroppen utan organ gör skillnad mellan, aldrig i kraft av sig själv och inte på egen hand. Andas in, andas ut. Ge liv, ta liv. Hotas balansen måste något göras, annars hotas livet. Och balans är aldrig utan blir och förändras. Gravitation är en verkan som uppstår mellan kroppar. Den är ingenting i sig, den uppstår och påverkar delarna ömsesidigt. Tänk om det var så vi såg på kunskap, som något obestämt som alla närmar sig från olika håll. Tänk om ...

It is not enough to make a distinction between full BwO's on the plane of consistency and empty BwO's on the debris of strata destroyed by a too-violent destratification. We must also take into account cancerous BwO's in a stratum that has begun to proliferate. The three-body problem. Artaud said that outside the "plane" is another plane surrounding us with "an unillu-minated extension or a menace, as the case may be."

Vad är verkligt, vad är fantasi? Spelar det någon roll om övertygelsen är stark och man agerar som fantasin var sann eller som sanningen var fantasi? Hur avgörs den typen av frågor och vem bestämmer? Tankarna dyker upp i mitt huvud när jag kollar runt på nätet och försöker bilda mig en uppfattning om Artaud och hans syn på världen. Jag reser inga anspråk på att ha förstått, och det spelar heller ingen roll, för letandet efter mening och brottstyckena jag finner hjälper mig framåt i mitt tänkande. Och det är detta som arbetet med begrepp handlar om. Att förstå världen och livet bättre, att lära sig leva i ett liv i balans. Filosofin har inget egenvärde, den får mening i relation till hur verktygen används. Jag lär mig ingenting av Deleuze och Guattari, jag lär tillsammans, med, inte av dem. Det händer något mellan deras texter och min läsning. Orden som hamnar på skärmen uppstår mellan, och när jag läser och reflekterar över innehållet förstår jag både filosofin och mig själv bättre. Vad kroppen utan organ betyder egentligen är en värdelös fråga, för den leder ingen vart. Ett sådant svar blir en upprepning av frågan. Meningslös redundans.

It is a struggle and as such is never sufficiently clear. How can we fabricate a BwO for ourselves without its being the cancerous BwO of a fascist inside us, or the empty BwO of a drug addict, paranoiac, or hypochondriac? How can we tell the three Bodies apart? Artaud was constantly grappling with this problem. The extraordinary composition of To Be Done with the Judgment of God: he begins by cursing the cancerous body of America, the body of war and money; he denounces the strata, which he calls "caca"; to the strata he opposes the true Plane, even if it is only peyote, the little trickle of the Tarahumaras; but he also knows about the dangers of a too-sudden, careless destratification.

Viljan till makt och herravälde, strävan efter kontroll. Fullkomlig kontroll. Den som säger sig ha den är förfärande förförande, för trots att det är första steget mot undergången finns det en enorm lockelse i tanken. Längtan efter en tillvaro helt utan problem, där alla mål nås och inga (obehagliga) överraskningar drabbar en är en evig dröm. Likafullt är det en dröm, för världen och verkligheten ser inte ut och fungerar inte så. Verkligheten är inte, den blir och den som lovar kontroll, måluppfyllelse och säkerhet, ljuger. Ingen vet något om framtiden. Den svenska skolan och det svenska utbildningssystemet borde vara fredat från den tanken. Ändå är det där den frodas och tas emot med öppna armar, inte av lärarna och forskarna, men av politiker och allmänhet. Äntligen gör vi oss av med allt flum, all osäkerhet. Vi skär bort dödköttet och effektiviserar verksamheten. Kunskapen blir ett mål som definierats på förhand, och utbildning blir en trygg resa i välkänd terräng. Snabbast till målet vinner. Utbildning upphandlas idag till lägsta möjliga pris och tiden i utbildning ska kortas. Effektivitetens piska viner, kunskapen kuvas och trygghetens lugn sänker sig över skolans värld. Allt för att öka vinsten. Det är av ekonomiska skäl skolan kontrolleras, inte av intellektuella. Skolan har förändrats till oigenkännlighet, men så länge budgeten är i balans och pengaflödet kontrollerat och så länge som kvalitetsindikatorerna uppfylls, finns ingen anledning till oro. Att undervisningen allt mer handlar om att okritiskt överföra information och kontrollera att den lika okritiskt tagits emot korrekt, spelar ingen roll. Att lärarna klagar är inte att undra på, och förresten avfärdas de ju som ett särintresse. Kunskapen ska kontrolleras, till varje pris. Det går sådär, det är de flesta överens om. Tyvärr väger drömmen om kontroll tyngre än kunskapen, som inte går att kontrollera eftersom den handlar om det vi ännu inte vet. Visste vi kunde forskningen läggas ner, för då vore det ingen forskning. Där är vi inte än. Skolans kropp utan organ kämpar för fullt med att försöka förstå hur balansen i processen ska kunna främjas. Utbildningssystemet är i uppror och alla har en åsikt. Förhandlingar pågår och läget är allt mer desperat. Ansvariga famlar i blido och det enda medel man har ät mer av samma. Kunskapsbalansen är långt borta. Men vi kommer dit, förr eller senare. För strävan efter kontroll är inte hållbar, hur många anhängare den än kan locka till sig.

Artaud was constantly grappling with all of that, and flowed with it. Letter to Hitler: "Dear Sir, In 1932 in the Ider Cafe in Berlin, on one of the evenings when I made your acquaintance and shortly before you took power, I showed you roadblocks on a map that was not just a map of geography, roadblocks against me, an act of force aimed in a certain number of directions you indicated to me. Today Hitler I lift the roadblocks I set down! The Parisians need gas. Yours, A.A.—P.S. Be it understood, dear sir, that this is hardly an invitation, it is above all a warning." That map that is not only a map of geography is something like a BwO intensity map, where the roadblocks designate thresholds and the gas, waves or flows. Even if Artaud did not succeed for himself, it is certain that through him something has succeeded for us all.

Tänk om vi kunde så på kunskap på det sättet, som något som flödar genom samhället och som skolan kanaliserar. Kunskap är en kraft, en rörelse. Den går inte att kontrollera, i alla fall inte med mindre än att rörelsen stannar upp och dör ut. Kunskap är som livet, förändring, rörelse, tillblivelse. Lärarens roll är att hantera lusten att lära, att kanalisera viljan att veta. Hjälpa fram, lösa upp hinder och peka på framkomliga vägar. Läraren går före och visar vägen, men hen vet inte vart resan bär. Kunskap handlar om att upptäcka och skapa. Lärande är att höja sig över sin förmåga och handlar om att klättra upp på och sträcka sig förbi jättarnas axlar som dagens kunskap vilar på.

Politikerna kan kontrollera flödet av resurser och tillgången på utbildningsplatser, men bör inte frestas att försöka kontrollera mer än så. Lärarna kan kontrollera förutsättningarna för lärande, kan stötta och hjälpa elever och studenter, uppmuntra och utmana. Gör lärarna mer än så tar de på sig ansvaret för lärandet och då är det inte lärande längre, för lärarna vet ju och är där för att hjälpa eleverna lära och studenterna studera och utveckla kunskap om sådant som ännu är okänt. Eleverna i skolan och studenterna på universitetet ansvarar för och har kontroll över sin vilja att lära, och önskan att veta. Om viljan inte finns och om det enda man önskar sig är betyg, poäng och examina, (och om det också är vad som förväntas av eleverna/studenterna) har skolan slutat vara en SKOLA. Kanske är det där vi är? Kanske utfördes en lyckad behandling, men tyvärr dog patienten ... Ett talande exempel på det är att man i akademin förr hade tid att mötas förutsättningslöst och nyfiket, men idag finns bara tid för strikt kontrollerade och målsäkrade möten.

Ansvaret för kunskapen är allas, och den uppstår mellan, när det råder balans i utbildningssystemet. Kunskapen är X-faktorn i ekvationen, det okända, det vi ännu inte vet, riktningen vi rör oss in i framtiden med. Kunskap är utbildningssystemets kropp utan organ. Tänker jag så blir det som händer begripligt. Lika sorgligt är det, men i alla fall begripligt.

En kropp utan organ 18

Det tar på krafterna att försöka bemöta och förstå det som händer och alla åsikter och föreställningar som snurrar runt på nätet. Och det kostar på att stå upp för medmänsklighet och allas lika värde, för risken finns att man drar på sig personlig kritik. Jag som man klarar mig hyfsat. Kvinnorna i offentligheten, som säger eller tänker som jag drabbas SKONINGSLÖST av mobben på nätet, och inte bara av the usual sustects, utan nu även av män och kvinnor som säger sig värna kvinnor. Det ropas på hårdare straff. Oresonligheten växer, och oviljan att mötas i samtal ökar och sprider sig. Argumenten bemöts inte, man går direkt på personen. Därför tar jag en paus och vänder mig till filosofin. Behöver inspiration och intellektuell utmaning.

Texten om kroppen utan organ börjar närma sig slutet. Det drar ihop sig. Börjar fundera på vad jag ska skriva om sen. Kanske om mellankringstiden, om kapitlet som handlar om frikårerna i Tyskland som banade väg för nazisternas maktövertagande? Vi får se. Nu handlar det om kroppen utan organ, om ett sätt att se på och förstå sammanhållande av helheter.

In the course of Castaneda's books, the reader may begin to doubt the existence of the Indian Don Juan, and many other things besides. But that has no importance. So much the better if the books are a syncretism rather than an ethnographical study, and the protocol of an experiment rather than an account of an initiation.

Vad är sanningen? Vad betyder fakta? Vad händer med kunskapen och samhället om allt reduceras till rena hårda fakta, till siffror och statistik? Blir vi klokare av det? I min förra bloggpost argumenterar jag för att vi inte blir det. Därtill är livet, samhället, människan och verkligheten allt för komplex. Det viktiga är inte vem eller vad, utan hur det som händer kan förstås och vad vi gör med informationen. Livet är ett problem som inte kan eller ska lösas, utan upplösas. Det finns inga enkla lösningar, det enda hållbara är att undanröja det som ger upphov till problemen. Förmågan att förundras kan hjälpa oss förstå och hantera livet bättre, men då måste vi överge kravet på evidens i ALLA situationer. Evidens är bra och oftast oproblematiskt, men allt går inte att bevisa! Och rena fakta talar aldrig för sig själva!

The fourth book, Tales of Power, is about the living distinction between the "Tonal" and the "Nagual." The tonal seems to cover many disparate things: It is the organism, and also all that is organized and organizing; but it is also signifiance, and all that is signifying or signified, all that is susceptible to interpretation, explanation, all that is memorizable in the form of something recalling something else; finally, it is the Self (Moi), the subject, the historical, social, or individual person, and the corresponding feelings. In short, the tonal is everything, including God, the judgment of God, since it "makes up the rules by which it apprehends the world. So, in a manner of speaking, it creates the world."

Jag är den punkt varifrån världen upptäcks och förstås. Både det som händer och finns, och upplevelserna av allt är ett slags sammanhållen helhet. Världen är inte, den blir till genom att jag upplever och tolkar. Det entydiga och det mångtydiga samverkar. Allting är både något i sig själv, och något för någon. Jag är en sak för mig och en annan för dig. Det gäller allt och alla, liksom för världen som helhet.

Yet the tonal is only an island. For the nagual is also everything. And it is the same everything, but under such conditions that the body without organs has replaced the organism and experimentation has replaced all interpretation, for which it no longer has any use. Flows of intensity, their fluids, their fibers, their continuums and conjunctions of affects, the wind, fine segmentation, microperceptions, have replaced the world of the subject.

Rörelsen och processen av tillblivelse finns också överallt, den är också allt. Fler än en men färre en många är en ofta upprepad tanke som Deleuze och Guattari ofta återkommer till. Delarna blir vad de är i sammanhang, och inget kan reduceras till en eller ett. Jag, den eller det kan dock inte betyda vad som helst. Fast närmare än så kommer man aldrig en definition av det man försöker förstå. Tillblivelsen är därför viktig, det som blir och konsekvenserna av blivandet är det som betyder något, det enda som betyder något och är meningsfullt att tala om. I alla fall om man vill förstå världen och samhället som växer fram i den kollektiva processen. Rörelse, komplexitet och förutsättningar för förändring är mitt forskningsområde. Därför är kroppen utan organ ett bra verktyg.

Becomings, becomings-animal, becomings-molecular, have replaced history, individual or general. In fact, the tonal is not as disparate as it seems: it includes all of the strata and everything that can be ascribed to the strata, the organization of the organism, the interpretations and explanations of the signifiable, the movements of subjectification.

Det var länge sedan jag läste Casteneda, men jag minns fortfarande atmosfären. Jag var dock för ung för att hänga med i filosofin om nagualismen, som här diskuteras. Som jag förstår passagen argumenterar Deleuze och Guattari för att skillnaden mellan tonal och nagual är konstruerad och att det i själva verket handlar om olika aspekter av samma sak, olika delar av samma föränderliga helhet. Olika sätt att förstå samma process av kollektiv tillblivelse. Liksom kroppen utan organ och organen som kroppen består av är delar eller aspekter av samma helhet.

The nagual, on the contrary, dismantles the strata. It is no longer an organism that functions but a BwO that is constructed. No longer are there acts to explain, dreams or phantasies to interpret, childhood memories to recall, words to make signify; instead, there are colors and sounds, becomings and intensities (and when you become-dog, don't ask if the dog you are playing with is a dream or a reality, if it is "your goddam mother" or something else entirely). There is no longer a Self [Moi] that feels, acts, and recalls; there is "a glowing fog, a dark yellow mist" that has affects and experiences movements, speeds.

Det handlar om enskildheter och helheter, om upplösning och sammanhållning. Om ömtåliga processer av tillblivelse, långt ifrån jämvikt. Tankarna kan användas i försöken att förstå samhället, vårt samhälle som just nu snabbt förändras. Vilka frågor ställer vi? Varför undrar vi och vill veta det ena snarare än det andra? Det betyder något, vilka förklaringar vi väljer. Fakta: Ett glas fyllt till hälften med vatten. Förståelse: Halvfullt, eller halvtomt? Båda förklaringarna är lika sanna, därför spelar det roll vilken tolkning man väljer. Konsekvenserna av olika tolkningar påverkar tillblivelsens riktning olika. Därför är tolkningskompetens och förmågan att förundras och förstå lika viktiga som fakta och förklaringar.

The important thing is not to dismantle the tonal by destroying it all of a sudden. You have to diminish it, shrink it, clean it, and that only at certain moments. You have to keep it in order to survive, to ward off the assault of the nagual. For a nagual that erupts, that destroys the tonal, a body without organs that shatters all the strata, turns immediately into a body of nothingness, pure self-destruction whose only outcome is death: "The tonal must be protected at any cost."

Plockas en bil isär upphör den att vara en bil. Samma gäller för människan. Vi består av kroppens olika delar, men vi är en helhet av sammanhållna delar i samverkan. Båda aspekterna av jag är lika viktiga om jag vill veta något om mig. Både fakta om delarna och förståelse för helheten krävs för att kunna utforma hållbara handlingsstrategier för en fungerande framtid. Och arbetet med filosofin (denna och annan) handlar om att öva upp kompetens att förstå och förmåga att agera på sätt som fungerar för att närma sig den vision man har för ögonen. Målet når man aldrig, man blir bara till. Det (fyll i valfritt ord eller fenomen) handlar om rörelse, förändring, förståelse och upprepningar, återkomster och tillblivelse.

Ingenting är, allt blir till mellan enskildheterna och helheten! Säger det igen: Mellanrummen spelar roll.

En kropp utan organ 17

Åter till arbetet. Svårt att vakna, trögt att komma igång. Låter det ta sin tid. Först nästa vecka är jag bokad på möten. Denna vecka är min. Fyller kompetensutvecklingstiden i tjänsten med innehåll. Vill så mycket samtidigt som tiden är så knapp. Försöker att inte få panik över tiden som rinner som sand mellan fingrarna. Han ett bokmanus att färdigställa. Tankar att slipa på. Kickstartar intellektet med hjälp av Deleuze och Guattari, med tankar på den där kroppen utan organ och dess relation till allt det andra.

You have to keep enough of the organism for it to reform each dawn; and you have to keep small supplies of signifiance and subjectification, if only to turn them against their own systems when the circumstances demand it, when things, persons, even situations, force you to; and you have to keep small rations of subjectivity in sufficient quantity to enable you to respond to the dominant reality. Mimic the strata.

Fantasi är en avgörande egenskap i all vetenskap. Förmågan att föreställa sig. Stratifieringar under tillblivelse är svåra att se och bestämma i detalj, därför behöver man kunna tänka, som om. Tänk så här ... Låt oss göra ett försök ... Testa olika tankar, olika förklaringar och förståelser. Behåll det som fungerar och lämna det andra därhän. Sanningen är det som fungerar och det enda som betyder något. Fungerar inte det man föreställer sig får man försöka igen, med något annat. Onödigt att spilla tid på det, och destruktivt att kritisera andras försök. Hjälp att tänka framåt är konstruktivt, men att bara falsifiera och demolera är destruktivt. Föreställningsförmågan bör riktas framåt, uppåt, utåt. Några definitiva svar finns inte, bara mer eller mindre lyckade försök.

You don't reach the BwO, and its plane of consistency, by wildly destratifying. That is why we encountered the paradox of those emptied and dreary bodies at the very beginning: they had emptied themselves of their organs instead of looking for the point at which they could patiently and momentarily dismantle the organization of the organs we call the organism.

Kroppar tömda på liv och mening saknar liv, men kan användas för att locka fantasin i rätt riktning. Där finns emellertid ingen kunskap, bara döda delar utan betydelse. Komplexa problem kan inte delas upp, de måste lösas med bibehållen komplexitet. Organisering föregår alla organisationer. Där finns kroppen utan organ, i ordnandet, som ordning. Kroppen utan organ är inget substantiv, utan ett verb. Blivandet som håller oss vid liv och sätter oss i rörelse, det är kroppen utan organ. En funktion och en delaspekt av helheten.

There are, in fact, several ways of botching the BwO: either one fails to produce it, or one produces it more or less, but nothing is produced on it, intensities do not pass or are blocked. This is because the BwO is always swinging between the surfaces that stratify it and the plane that sets it free. If you free it with too violent an action, if you blow apart the strata without taking precautions, then instead of drawing the plane you will be killed, plunged into a black hole, or even dragged toward catastrophe. Staying stratified—organized, signified, subjected— is not the worst that can happen; the worst that can happen is if you throw the strata into demented or suicidal collapse, which brings them back down on us heavier than ever.

Att lära känna kroppen utan organ är att förstå tillblivelsens princip. Här finns därför nyckeln till arbetet med hållbarhet, som är mer av en utmaning än ett problem. Hållbarhet är en process som man aldrig blir färdig med, är en kamp vars mål är ökad förståelse; Vägen fram, snarare än målet man strävar efter. Livet, kultur, Universum, allt, uppstår i ett system som befinner sig långt ifrån jämvikt. Det är mellan entropins utspridda oordning och de svarta hålens absoluta sammanhållning som allt existerar, finns och förändras i en och samma process av kollektiv tillblivelse. Balans mellan, där finns förutsättningen för liv. Där finns och det är kroppen utan organ.

This is how it should be done: Lodge yourself on a stratum, experiment with the opportunities it offers, find an advantageous place on it, find potential movements of deterritorialization, possible lines of flight, experience them, produce flow conjunctions here and there, try out continuums of intensities segment by segment, have a small plot of new land at all times.

Låt oss göra ett försök. Testa, odla nyfikenheten. Sluta aldrig experimentera. Lev och låt leva. Behåll det som fungerar och lämna det andra därhän. Spill ingen tid, ingen energi på det destruktiva, det som tar liv. Bejaka tillblivelsen och vägarna som leder framåt. Skärp uppmärksamheten. Nycklar till förståelse och konstruktiva lösningar finns där man minst anar. Upplev, undersök, utvärdera. Stå aldrig still, för det enda som finns är rörelse, tillblivelse. Ingenting är, allt blir. Mellanrummen går aldrig att kontrollera, bara värna och göra något konstruktivt av. Så lyder uppmaningen till den som vill bedriva nomadologisk, minor science. Det är i detaljerna, på bakgårdarna och avskrädeshögarna guldkornen finns. Det som verkligen betyder något är det som ser meningslöst och ointressant ut. 

It is through a meticulous relation with the strata that one succeeds in freeing lines of flight, causing conjugated flows to pass and escape and bringing forth continuous intensities for a BwO. Connect, conjugate, continue: a whole "diagram," as opposed to still signifying and subjective programs. We are in a social formation; first see how it is stratified for us and in us and at the place where we are; then descend from the strata to the deeper assemblage within which we are held; gently tip the assemblage, making it pass over to the side of the plane of consistency.

Levande liv kan bara undersökas i rörelse och interaktion. Det finns aldrig en väg fram eller ett sätt att göra det på. Kunskap uppstår mellan. Därför är det så viktigt att lämna rum och att kliva åt sidan. Flödet och rörelsen är det viktiga, flyktlinjerna och möjligheterna som finns överallt och ingenstans. Kunskap om kultur nås inte med hjälp av en metod, utan med hjälp av en inställning till livet, världen och blivandet. Kulturvetenskap är ett slags mindset. Begrepp är verktyg att tänka med, för att se både sammanhållningen och det sammanhållna. Skogar består av träd, men det är helheten som gör dem till en skog. Delarna och sätten de organiseras och hålls samman på, både och. Alltid både och, aldrig antingen eller. Det måste man förstå om det är kunskap om kultur man söker, förståelse för förändring man vill ha.

It is only there that the BwO reveals itself for what it is: connection of desires, conjunction of flows, continuum of intensities.

Begär som möts, föreningar av flöden och intensiteter som hålls vid liv, i rörelse. Ömsesidighet och förändring. Där finns kroppen utan organ, där uppstår förändring och upprepas skillnaden som ger liv och skapar rörelse. Detta måste man förstå och acceptera, förhålla sig ödmjuk inför. Utan dessa egenskaper är förståelse för kultur inte möjlig. Viljan att veta är stark, men är det verklig kunskap man söker måste man acceptera den på dess egna premisser. Det finns inga genvägar, bara vägar som leder till eller från. Antingen fungerar det, eller också inte. 

You have constructed your own little machine, ready when needed to be plugged into other collective machines. Castaneda describes a long process of experimentation (it makes little difference whether it is with peyote or other things): let us recall for the moment how the Indian forces him first to find a "place," already a difficult operation, then to find "allies," and then gradually to give up interpretation, to construct flow by flow and segment by segment lines of experimentation, becoming-animal, becoming-molecular, etc.

Medvetenhet om förändringarna och det som håller samman. Emergens är det som uppstår på en annan skanivå, det som inte går att reducera till delarna som interagerar på den lägre nivån. Och insikt om detta samt ödmjukhet inför komplexiteten och tillfälligheternas spel är vad allt handlar om. Utan förutsättningar för liv, finns inget levande. Livet måste hållas igång för att vara levande. Motorerna som driver tillvaron kan inte plockas isär om man vill dra nytta av deras livgivande kraft. Det går inte att förstå både delarna och helheten var för sig, för det är en sammanhållen helhet. Ett resultat av samverkan. Kroppen utan organ finns mellan och går därför aldrig att nå. 

For the BwO is all of that: necessarily a Place, necessarily a Plane, necessarily a Collectivity (assembling elements, things, plants, animals, tools, people, powers, and fragments of all of these; for it is not "my" body without organs, instead the "me" (moi) is on it, or what remains of me, unalterable and changing in form, crossing thresholds).

Kroppen utan organ är allt, både och och samtidigt. En plats, ett plan en kollektivitet. Ömsesidig tillblivelse, resultatet av sammanhållning och det som hålls samman. Komplexitet, oreducerbarhet, öppehet, delbarhet, förändring, tillblivelse. Kroppen utan organ är något, men inget i sig själv. Kroppen utan organ är allt, men bara i relation till inget. Kroppen utan organ är förutsättningen för liv. Immanensens immanens och förändringens motor. Själva blivandets blivande.

Nu kan jag skriva. Tankar föder tankar även om allt inte alltid är kristallklart just i stunden. Återkommer inom kort med fler tankar om det som får tankar att tänkas och förståelse att uppstå.