Det kanske tydligaste tecknet på Foucaults inflytande, eller åtminstone inflytandet som den tanketradition han verkade inom har haft på det samtida tänkandet, är det perspektiv på världen som benämns Den språkliga vändningen. I korthet går den ut på att fokus för sökandet efter betydelsefull kunskap riktas mer eller mindre uteslutande mot språket. Den språkliga vändningen bygger på tankemodeller hämtade från semiotiken.
Inom semiotiken finns två begrepp som är centrala, det ena är (på franska): le signifiant, vilket enklast kan översättas med; det betecknande. Det vill säga den/det som bestämmer innebörden. Och det andra är (också på franska, eftersom det är svårt att hitta slagkraftiga svenska översättningar): le signifié, vilket i sin tur enklast översätts med; den betecknade. Det vill säga det som tilldelas innebörd av det/den som betecknar.
Innovationen som tankemodellen bygger på är tudelningen av världen, i en uttryckssida och en innehållsida (samt en materiell aspekt, som i detta sammnhang lämnas obeaktad). Semiotiken öppnar alltså upp världen på ett revolutionerande sätt genom att införa ett moment av makt i förståelsen av den samma. Semiotiken gör oss uppmärksamma på att världen inte har någon egen betydelse, den är inget i sig själv. Världen, så som vi människor känner den, blir till i en process där dess uttryck (det vill säga de ljud som vi använder för att indikera vad vi menar) tilldelas innehåll av och genom de maktordningar som överallt är verksamma.
Språkvetaren Ferdinand de Saussure talar på detta sätt om språket genom att skilja mellan Langue (som utgörs av språkets struktur, yttre form och tecken) och parole (som utgörs av språket så som det används i dagligt tal, i kommunikationen mellan människor). Semiotiken är inte intresserad av individuella betydelser, inte av enskilda människors tankar och språkanvändning utan av hur mening uppstår generellt, hur tecken och betydelser fungerar i allmänhet; vad bilder, språk, medvetande och så vidare kan sägas vara och innebära för människor i egenskap av kulturella varelser, för människor som kollektiv. Konsekvensen av detta blir att man inom semiotiken arbetar med att konstruera modeller som kan användas för att förklara människans upplevda värld.
Denotation och Konnotation är två andra lingvistiska begrepp som i princip fångar samma sak. Denotation är det som får mening, och konnotation är det som ger mening. Den som främst brukar förknippas med detta begreppspar är en annan fransk filosof som umgicks i kretsen kring Foucault, Roland Barthes. Han bygger vidare på den semiotiska grundstrukturen och har undersökt hur den, i kraft av att vara just en struktur vilken reglerar tänkandet, ger upphov till vad han kallar myter.
Barthes sätt att tänka kring och se på världen utgår från att vår sociala verklighet är strukturerad på ett sådant sätt att den är fylld av speciella meddelanden till sina ”läsare.” Myter skapas på detta sätt såväl medvetet som omedvetet och överallt i alla mänskliga sammanhang. Språket kan således sägas leva ett eget liv, det följer sin egen logik, och eftersom det är omöjligt att verka i världen med hjälp av ett individuellt unikt språk är alla hänvisade till att använda kollektiva kommunikationsmedel. Och i kraft av utövare/användare av det gemensamma språket är vi människor hänvisade till en i relation till språket underordnad roll. Vi är helt enkelt utlämnade till de myter som uppstår som ett slags biprodukt av vårt gemensamma vara i världen.
Barthes motiv för att undersöka myterna är att dessa allt som oftast tenderar att gynna individer som tillhör samhällets ledande skikt. En myt, i denna mening, kan sägas vara det dominerande synsätt med vilket aspekter av verkligheten eller naturen uppfattas av dem som delar det aktuella sammanhanget. Och eftersom alla sammanhang förändras över tid existerar inga eviga myter, bara ständigt föränderliga sätt att beskriva och förstå samma eller liknande saker.
Myten är med andra ord den process inom vilken fenomen/händelser och ting tilldelas betydelser, och styrkan hos myten är att dess innehåll hålls konstant medan dess uttryck skiftar över tid. Ett välkänt exempel som Barthes använde för att illustrera tanken är myten om det franska imperiets förträfflighet, (som alltså rent innehållsmässigt är konstant över tid) och det som händer när denna hotas under det sena 1960-talets period av student uppror där krav på rättvisa restes. Mytens budskap, dess uttryck, (som alltså är föränderligt) förmedlas där och då med hjälp av en bild av en ung soldat av afrikanskt ursprung som gör honnör för den franska flaggan. En annan bild, som i Frankrike är minst lika känd, visar en fransk sjuksköterska som vårdar en sårad arab.
Under arbetet med min avhandling (Nehls 2003), som handlar om förutsättningarna för jämställdhetsarbete inom den svenska åkerinäringen, fann jag att berättelser om lastbilschaufförer kunde sägas ha antagit en form som går att likna vid ett slags myt, och att denna myt hade såväl ett över tid konstans innehåll som skiftande uttryckssätt.
Vid speciella tillfällen och förhållanden under historiens gång har det funnits perioder präglade av ett slags manlig oro. Framförallt gäller detta i tider och sociala sammanhang med förfinad kultur där kvinnor av olika anledningar kommit att åtnjuta större frihet än på andra håll. Under 1600- och 1700-talen går det till exempel att identifiera två stora ”mansrollskriser” inom adeln i Frankrike och England. Innebörden i ”det manliga manuskriptet” utsattes då för prövningar, samtidigt som kvinnor reste krav på lika rättigheter. Detta gav upphov till manlig osäkerhet och behov av trygghet.
Runt sekelskiftet 1900 i Europa och USA går det att definiera ytterligare en ”mansrollskris” som denna gång påverkade hela samhället. Orsaken till detta var industrialiseringsprocessen som innebar genomgripande omvälvningar av samhället. Männens muskler behövdes inte i lika hög utsträckning som tidigare och samtidigt började västerlandets kvinnor kräva rösträtt och jämställdhet. Många män upplevde därigenom sin manlighet (makt) hotad.
Mycket av det som hände runt sekelskiftet 1900 kan tolkas i termer av manliga försvarsreaktioner och betraktas som uttryck för vanmakt. Bildandet av scoutrörelsen motiverades till exempel med åsikten att pojkar behövde fostras av män för att inte femininiseras (jfr Kimmel 1996:168, Nilsson 1999:54f). Den amerikanske presidenten (1901 – 1908) Theodore Roosevelts popularitet kan delvis förklaras med att han tydligt anspelade på och levde upp till ett ”traditionellt” manlighetsideal (Badinter 1994:31, Kimmel 1996:81ff). Det första världskriget kan också i viss mån ses som ett svar på en manlig önskan att få visa tapperhet och mod (Mosse 1996:107ff).
Under åren efter sekelskiftet närde, främst medelklassen i USA, ett närmast outsläckligt intresse för manliga hjältar. På 1920-talet uppstod också cowboyen som litterär gestalt, tillsammans med en lång rad andra manliga hjältar, till exempel Tarzan (Badinter 1994:31, Ambjörnsson 1999:35ff). Sådana manliga figurer blev omåttligt populära bland män och fungerade som en symbolisk trygghet i den tidens snabbt föränderliga samhälle (jfr Kimmel 1996:155).
Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet präglades ånyo av könsliga omförhandlingar i västvärlden. Kvinnorörelsen växte sig stark och begreppet ”mjukispappa” myntades. En man som nästan blivit till en ikon för 1970-talet är Staffan Westerberg med TV-serien Vilse i pannkakan. Han står liksom sekelskiftets dekadente dandy för en alternativ ”mjuk” maskulinitet, vilken tycks kunna skapa osäkerhet hos vissa män. Människor har offentligt anklagat Westerberg och hans dockor för att ha förstört deras uppväxt. I förhållande till en sådan alternativ maskulinitet representerar lastbilsförare en mer handfast iscensättning av manlighet.
Resonemanget, som alltså både kan läsas som en illustration av ett skeende och en förklaring till begreppet myt, skulle kunna förklara intresset för lastbilsförare vid slutet av 1970- och början av 1980- talet. Antropologen Michael A Agar (1985:10) har visat hur detta (i USA) närmast exploderade under 1970-talet och han menar att truckern fyllde samma behov som cowboyen gjorde vid början av 1900-talet. Agar noterar att båda ”berättelserna” uppträder vid tider av samhällelig omvandling.
Lastbilsförare och cowboys kan, ifråga om symbolvärde utanför åkerinäringen, sägas uppvisa en rad likheter. Den maskulinitet som brukar förknippas med cowboys och truckers är också kompatibel med ”den manliga stereotyp” som i olika kontexter och skilda faser av historien har idealiserats, framförallt i västvärlden. Stereotypen är konstruerad av egenskaper som kroppslighet, fysisk styrka, återhållsamhet, heroism och frihet.
Poängen med att tala om detta i termer av myt är att berättelsens innehåll, det vill säga samhällets idealisering av klasiskt manliga attribut, visat sig vara konstant över tid, men att dess uttryck har skiftat över tid. Och med hjälp av Barthes kan man lägga märke till att spridandet av dessa mytologier gynnar den manliga överordningen och legitimerar samt bevarar den rådande samhällsordningen.
Utgångspunkten för en sådan analys är att den uteslutande behandlar språkliga element, vilket är resultatet av förgivettagandet om att det bara är språket som betyder något eller i alla fall att allt viktigt som finns att säga ligger i språket.
Den språkliga vändningen är viktig, men den är som jag ser det överspelad. Och det visar sig i nästa vändning, den materiella, som det finns anledning att återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar