Skeptikerns guide till verkligt vetande

Luddit är ett skällsord. Att slå sönder maskinerna som tar ifrån en sitt arbete är inte särskilt klokt. Men att okritiskt bejaka utvecklingen av Artificiell Intelligens, hur smart är det egentligen? Kan vi verkligen lita på att den tekniken bara kommer att leda till fördelar? Genom hela historien har människor skapat verktyg som förenklar livet på olika sätt, bland annat genom att slippa utföra fysiska arbetsuppgifter som är smutsiga, tar tid eller sliter på kroppen. Utvecklingen av AI handlar istället om att ersätta människors intellektuella förmågor, alltså det som gör oss människor till människor. AI blir till exempel allt bättre på skapande verksamheter som målning, musik, fotografi och skrivande. Hela idén med utvecklingen är ju att skapa en maskin som ser ut och fungerar som teknikutvecklarnas idealbild av människan. Som alltid när ekonomin boomar rusar alla åt samma håll, yra av framgångarna och optimismen, men också blida för alla eventuella baksidor. Innan vi ger upp och kapitulerar finns det en rad viktiga saker vi borde diskutera. Det faktum att AI är en teknik som ersätter kognitiva förmågor som människor använt sig av under hela vår historia här på jorden för att få utlopp för vår kreativitet eller för att sätta ord på känslor, bearbeta problem och fylla livet med mening, samt inte minst för att skapa förståelse för det obegripliga. På vilket sätt blir livet bättre av att det finns algoritmer som kan göra liknande saker snabbare och billigare? Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det går och är klokt att utveckla teknik som ersätter den unikt mänskliga förmågan att tänka bara för att den förmågan inte lever upp till vår idealiserade, och kulturellt skapade (och därför föränderliga) bild av det perfekta? Ludditerna arbetade i yrken där anställda fick slita ont, men yrkena och uppgifterna som AI nu i snabb takt ersätter har många människor i alla tider drömt om att få arbeta i, det är en avgörande skillnad.

Författare, skådespelare, journalister, fotografer och bildkonstnärer blir idag arbetslösa, dels på grund av att det finns algoritmer som kan imitera deras förmågor, dels för att efterfrågan på pengar hela tiden växer. Vad händer med mänskligheten om den reduceras till passiva konsumenter av produkter och upplevelser skapade av maskiner? Historien har i alla tider förändras i hög grad av det människor drömmer om, så bara det faktum att den dominerande drömmen idag är att tjäna snabba cash, slippa ta ansvar, slippa läsa, skriva och vara kreativ, borde mana till eftertanke. Samhället är ytligt och fattigt redan som det är, och den utvecklingen kommer knappast att avstanna när allt fler sitter ännu mer upptagna vid sina skärmar för att underhållas eller hålla koll på börsens rörelser. Kalla mig gärna luddit, men jag ser inga tecken på att AI skulle vara lösningen på några av mänsklighetens verkliga problem, av den enkla anledningen att det är arbetet med att försöka förstå dessa problem som gör oss till människor. Att så många idag är mer fascinerade över vad en maskin kan göra än det människor skapar, är ett djupt oroande tecken på samma aningslöshet som får människor att frivilligt ge upp sina demokratiska fri- och rättigheter till auktoritära ledare som lovar att sänka skatten. Jakten på enkla lösningar och önskan att slippa anstränga sig är en stark men också potentiellt destruktiv kraft. Konsekvenserna av att allt fler läser allt mindre, (och med läsa menar jag: avkoda texter med hjälp av ögonen) är förödande för kvaliteten i den högre utbildningen, till exempel.

Som det ofta blir här på bloggen blev det en omväg till det jag tänkt skriva om, men det finns en koppling. Ska vi ha en chans att ta kontrollen över våra liv och våra tankar behöver vi både kunskap och förståelse för vårt sätt att tänka, samt inte minst insikt om hur lättmanipulerade vi är, liksom respekt för detta faktum. I inledningen till boken The Skeptics’ Guide to the Universe. How to Know What’s Really Real in a World Increasingly Full of Fake, som jag läst med stort intresse för att distrahera mig från all skit som pågår på jobbet, pekar Steven Novella på fyra centrala aspekter att beakta för alla som vill förstå dels sitt eget tänkande, dels hur vetenskapligt sökande efter kunskap fungerar. När det talas om vetenskap, som här i Nobeltider, fokuseras det ofta ensidigt på alla fantastiska resultat och de förmodade genierna som får priser för sina fantastiska upptäckter. Det sättet att tala om vetenskap är dock ovetenskapligt, för forskning är ett kollektivt projekt där tid att tänka fritt och vara kreativ i kombination med många människors ansträngningar är en central framgångsfaktor för vetenskapen (alltså inte för enskilda forskare). Det finns nämligen aldrig några garantier för att nå framgång. För att förstå detta krävs just de unikt mänskliga förmågor som vi nu håller på att försöka ersätta med algoritmer, men det är ännu viktigare att förstå problemen som samma kognitiva egenskaper är behäftade med. Det mänskliga tänkandet är nämligen ett mynt med två sidor och det går inte att få det ena utan det andra.

Detta är inte den enda boken om vetenskapligt tänkande som inleds med en utläggning om hur hjärnan fungerar och där man ägnar en stor del av innehållet åt att reflektera över mångfalden av bias som hela tiden riskerar att leda tankarna fel, det verkar vara en trend. Och det, tänker jag, säger något om allvaret i den situation som mänskligheten försatt sig i. Det binära tänkande som får oss att ensidigt fokusera på de sidor av saken som tilltalar oss är bara en av alla de kognitiva egenskaper som riskerar att leda tänkandet fel, och som vi måste vara vaksamma på och ha respekt för om allt inte ska gå åt helvete. Att många människor är fascinerade över vad AI kan åstadkomma och att efterfrågan på algoritmer som tar över intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter är inte ett argument för att den utvecklingen endast är positiv och önskvärd, tvärtom är det ett tecken att ta på största allvar. När katastrofen väl är ett faktum är det nämligen försent att göra något åt saken. Jag ska inte gå igenom hela boken, bara de fyra punkter som den inleds med. Och den första punkten går ut på följande.

Novella talar om behovet av neuropsykologisk ödmjukhet och pekar på behovet av förståelse för den mänskliga hjärnan, och han visar att och hur vi behöver fördjupad kunskap om hur den fungerar och förståelse för vad det innebär att tänka, samt inte minst vad som krävs för att hjärnan ska kunna arbeta optimalt.

Just denna punkt talar särskilt till mig som lärare, inte bara i min roll som ansvarig för olika kurser om vetenskapligt tänkande och vetenskaplig metod. Idag kommer nämligen förfärande många studenter till högskolan för att få utbildning utan rimliga förväntningar och i avsaknad av förståelse för vilka krav som ställs på den som vill lära sig något, och trots att högre utbildning bara kan bli högre om man bedriver självständiga och kritiska studier förväntas lärarna idag ge studenterna så pass tydliga instruktioner och så mycket hjälp att lösa uppgifterna att de inte behöver ta eget ansvar för sitt eget lärande. Den unikt mänskliga förmågan att tänka tas dels för given, dels anses det inte finnas tid för den. Genomströmningen som högskolans ekonomi är beroende anses viktigare, vilket i sig är både ett tecken på och en konsekvens av bristande förståelse för hur hjärnan fungerar. Och den här djupt tragiska utvecklingen förstärks av bristen på det som nämns i den andra punkten som tas upp i boken, nämligen behovet av:

Metakognition, alltså förmåga att tänka om tänkande, och förståelse för alla de sätt som vårt tänkande leder oss fel via bias och andra problem som saknar lösningar.

Detta finns det ännu mindre tid för i dagens svarsorienterande och produktionsfokuserade högskoleutbildningar, vilket är en utveckling som gör det svårare och svårare att värja sig från AI som allt fler studenter för att slippa skriva och tänka själva, och som lärare också använder för att utföra allt fler av de allt mer standardiserade arbetsuppgifterna. Och i en sådan miljö blir det så klart allt svårare att vara och agera som lärare med omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten, vilket jag själv fått erfara i och med att mina kunskaper och kompetenser inte längre efterfrågas av min arbetsgivare. Det kräver mod, uthållighet, kunskap, kompetens och erfarenhet för att våga och orka stå emot trycket från både en ledning och en växande grupp studenter som kräver av en att man ska underlätta vägen fram till examen, av ekonomiska och kundnöjdhetsrelaterade skäl. Trots att vi vet att det det krävs både tid och möda för att utveckla de kognitiva förmågor som behövs för att kunna förstå, dels vad kunskap är, dels vad som måste till för att resultatet av högre, akademiska studier ska leda till lärande och intellektuell utveckling, fokuseras idag på nyckeltal, vilket leder till produktion av tomhet. Denna oförmåga att tänka om tänkande och bristen på förståelse för kunskap och lärande som den leder till, och som allt fler dessutom blir allt mer omedvetna om, leder över till nästa punkt som handlar om behovet av:

Förståelse för vad vetenskap är och hur vetenskapligt sökande efter kunskap faktiskt fungerar. Samt förmåga att identifiera pseudovetenskap och bygga upp förståelse för olika former av kunskapsresistens.

Jag återkommer ofta till insikten om att vi försatt oss i ett slags moment 22, som går ut på att det krävs tid och tankemöda för att ta till sig ovanstående insikter. Tid som vi tragiskt nog inte anser oss ha råd med, eller som vi inte förstår poängen med. När allt fler allt oftare talar om studier som en kostnad och tid i termer av pengar blir kunskapen om det som fångas i bokens sista punkt oundvikligen allt viktigare. Tyvärr sjunker dock både förståelsen för och efterfrågan på:

Kunskap om historiska misstag där kunskapen och tänkandet satts ur spel.

När det talas om universitetet lyfts ofta bildningen fram, men det är bara ord för i praktiken saknas förutsättningarna för att bedriva undervisning med några som helst bildningsambitioner idag. Historieämnet och humaniora i allmänhet betraktas till exempel, delvis på grund av bristande förståelse för det som boken handlar om, som överflödiga kunskaper och därför överför regeringen nu pengar från ämnen som handlar om det unikt mänskliga, till naturvetenskap och teknik. Fler ingenjörer och mer digitalisering ses som lösningen på våra problem, men jag menar med stöd i bland annat det jag läser om i den här boken, att det är ett fundamentalt och fatalt feltänk. Vad som behövs är som så ofta att vi tänker tvärtom. För att kunna förstå såväl tekniken som problemen som den idag ses som lösningen på, krävs fördjupad kunskap om människan och den kultur som vi både formar och formas av, liksom förståelse för historien och alla de misstag som mänskligheten begått på sin resa in i den evigt öppna och fundamentalt osäkra framtiden. Vi må vara fascinerade av maskiner och teknik, men det unikt mänskliga är något väsensskilt (även om just fascinationen för teknik är just mänsklig). Och förstår vi inte det kommer vi inte att kunna inse vad som krävs för att vi inte ska ersättas av tekniken. Först när (och om) det är försent tvingas vi inse misstaget, om vi inte stannar upp, tänker efter och gör om och gör rätt.

Jag skriver inte den här typen av inlägg av nostalgiska skäl, för att jag drömmer mig tillbaka till en tid när allt var bättre. Jag vet nämligen att så inte är fallet, och jag inser att det är meningslöst att tänka så. Men jag vet att vi alla lever här och nu och att framtiden skapas av både våra tankar och handlingar, vilka påverkas av kunskaperna vi har och kulturen vi lever i, som i sin tur påverkas av tiden vi lägger på att försöka förstå och utveckla vårt vetande. Och detta vet jag, att AI kan och kommer aldrig att kunna ge oss människor bildning. Artificiell intelligens är nämligen en motsägelse, eftersom intelligens liksom kunskap och bildning är unikt mänskliga egenskap.

Den kollektiva förmågan att tänka är både lösningen och problemet

Att världens största ekonomiska makt på demokratisk väg väljer en president som den de nu valt (jag vägrar skriva hans och landets namn, och alla vet ju vem jag syftar på) är ett alarmerande tecken på hur illa det står till med kunskapen och den kollektiva förmågan att tänka. Kunskap och kognition är varandras ömsesidiga förutsättning, och om förmågan att förvalta det gemensamma utarmas löses samhället och allas individuella framtider upp som dagg en solig sommarmorgon. Ett växande missnöje med rådande förhållanden gör inte den som säger det många vill höra till en lämplig ledare för ett land som vill fortsätta vara en fri och demokratisk kunskapsnation. Nu får det stora landet i väster, som skapades av människor som flydde från totalitära, repressiva länder, en ledare som vill inskränka medborgarnas frihet och göra de rikare ännu rikare genom att underminera statens möjligheter att skydda medborgarna mot alla de hot som en demokrati kan tänkas utsättas för i en tid med klimatförändringar av monumentala mått. Ekonomin verkar vara det som fällde avgörandet, men vi får väl se hur det går med den när försäkringsbolagens premier rusar i höjden efter att de årligen återkommande orkanerna ödelägger allt större delar av landet, samtidigt som skatten sänks. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, det kanske inte blir katastrof, men en ledare som lovar att han ska fixa allt och göra landet fantastiskt igen må kunna förföra och mobilisera massorna, men det innebär inte att alla kommer att få det bättre. Några saker vet vi nämligen: 

• Välstånd sipprar inte ner genom samhällen, det skapas mellan människor som arbetar tillsammans för det gemensammas bästa! 
• Inget demokratiskt kunskapssamhälle är en människas verk (det är en totalitär och fundamentalistisk mardröm)! 
• Klimatförändringarna kommer att utsätta mänskligheten för en helt ny typ av hot och konsekvenser. 

Tänkandet är en av människans mest utmärkande egenskaper, men det är inget man har eller saknar, likt muskler och kondition handlar det om en förmåga som kräver övning för att utvecklas och som ständigt måste hållas i trim för att man inte ska förlora den, särskilt i en digitaliserad och ständigt uppkopplad värld. Tid är dessutom en helt central faktor. Jag önskar att jag kunde förmedla en ljus bild av samtiden. Läraren i mig vill visa på saker man kan göra för att utvecklas som tänkande människa, men förutsättningarna för att hålla våra kognitiva förmågor i form försämras snabbt, för alla. Barnen och ungdomarna som växer upp idag tvingas igenom ett skolsystem som fokuserar på annat än kunskap och intellektuell utveckling, därför växer andelen av befolkningen som inte vet vad man går miste om och som därför saknar förståelse för vad som krävs för att värna människans unika förmåga att tänka och gemensamt förvalta ett öppet, demokratiskt kunskapssamhälle. Om mänskligheten ska kunna ha en chans att klara utmaningarna vi alla står inför måste vi värna våra intellektuella förmågor, och det kan vi inte göra så länge vi söker efter genvägar och enkla lösningar, och absolut inte om vi tror att det går att effektivisera lärande, vård och byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle.

Vad jag försöker säga är att det viktigaste hotet kommer inifrån oss själva. Det är vi som bidrar till utvecklingen vars konsekvenser vi sedan tvingas hantera på olika sätt, och lösningarna bidrar ofta till fler och ibland värre problem. Idag betraktar många AI som en lösning, och därför införs den tekniken på allt fler områden, vilket gör att allt fler ser den som ett hot. Men dels kommer ingen algoritm eller ny teknik att ta över av egen kraft, det är nämligen människor som utvecklar algoritmerna, dels bygger hela iden med AI på samma vanföreställning som försatt mänskligheten i den prekära situation vi nu befinner oss i. AI driver på effektiviseringen, och eftersom välstånd sugs uppåt i det ekonomiska systemet blir konsekvensen att de fattiga blir fattigare och mer maktlösa snabbare, och de rika blir samtidigt både färre och färre och rikare och rikare. Allt fler blir på detta sätt allt mer stressade, vilket oundvikligen går ut över förmågan att tänka, som är förutsättningen för att lära och utveckla kunskap.

Möjligen är det själva definitionen av begreppet lösning som ställer till det. Ordet ger associationer till något slags frälsare, någon eller något som får alla problem att försvinna. Den drömmen är djupt mänsklig, och den har gett upphov till religioner som överlevt i tusentals år, på gott och på ont. Sökandet efter definitiva lösningar gör dock oss och vår kultur vidöppna för manipulativa ledare med totalitära ambitioner. Rent genetiskt verkar vi vara programmerade att ge upp vår autonomi i mötet med någon som vi uppfattar som starkare, och den svagheten (som gynnat mänsklighetens överlevnad, det är viktigt att hålla i minnet) utnyttjas hänsynslöst av ledare som vill att vi ska ge dem makten. Hotet mot demokratin bottnar alltså i samma mekanismer som gör AI till ett hot. Det är tron på LÖSNINGEN som är problemet. Och det problemet har ingen lösning, det kan bara upplösas genom att fler först utvecklar förmågan att tänka, sedan använder den tillsammans med andra för att bygga och förvalta det samhälle som är allas gemensamma ansvar och som ingen klarar sig utan.

Jag är som bekant en varm vän av bildning. Det är ingen lösning, men den synen på kunskap har potential att upplösa problemen som vi nu försöker lösa med olika mer eller mindre problematiska metoder. Bildning handlar om ett förhållningssätt till kunskap. Det går alltså inte att utbilda någon i bildning. En intressant och tänkvärd definition på begreppet som jag hört någonstans men inte minns var är: ”Att möta det främmande samtidigt som man själv betraktas som en främling”. Tänker man så handlar det om en kvalitet eller en förmåga, inte om något mål som kan nås med hjälp av tydligt ledarskap och en effektiv administration. Det skulle kunna vara skolans och den högre utbildningens syfte. Ett sätt att upplösa problemen i det svenska utbildningssystemet skulle kunna vara att lita på lärarna och göra Ellen Keys definition av bildning till ett ledord: Det som finns kvar när man glömt, vad man lärt sig! En sådan syn på lärande och utbildning skulle kräva, både av eleverna, studenterna och lärarna på alla stadier, att man utvecklar ett speciellt förhållningssätt till kunskap och lärande som handlar om ansvar och förmågan att tänka, snarare än att plugga in fakta som växlas in mot betyg och examina.

Jag vill se bildning som möten mellan, vad det nu är som kan och ska mötas, vilket kräver tolkningskompetens och förmåga att hantera olikhet, osäkerhet och inte minst en öppen framtid. Det handlar om att hjälpa varandra att nå olika mål, och om att lära lika mycket av varandra som av böckerna man läser. Bildning kan dock vara lika trångt som vetenskap, båda behöver därför öppnas upp och fås att korsbefrukta varandra. En bildningshögskola handlar om vad man gör under tiden, inte vad man får eller blir när man fått sin examen. Bildningstanken går på tvärs mot uppfattningen om att kurserna ska ha lärandemål och att konstruktiv länkning är vägen fram. Bildning handlar om att tolka, kan man säga, om att skapa mening tillsammans. Det kan man bara göra genom att släppa tanken på kanon, kontroll, mål och effektivisering. Det handlar om att förvalta tiden i utbildning och resurserna som läggs på högskolan så klokt och långsiktigt hållbart som möjligt, vilket måltänkandet och kontrollerandet av studier är själva motsatsen till. 

Två ord fångar min syn på vad som behövs idag: Tid och Tillit, vilket i kombination med Kunskap och Kompetens, bygger hållbara samhällen. Utan en kollektiv förmåga att tänka går det dock inte.

Binärt tänkande må vara naturligt, men klokt är det inte

Vår mänskliga hjärna är helt uppenbart fantastisk. Den har åtminstone tagit oss dit vi är idag, vilket i och för sig innebär att vi har en hel massa problem att hantera, just på grund av vår hjärna. Utan tvekan är vi intelligenta nog att tackla utmaningarna, men det finns inga enkla och entydiga lösningar. Problemen som jag tänker på här är nämligen långt mer komplexa än många anar. Intelligens är som jag ser på saken en balansgång, dels mellan höger och vänster hjärnhalva, dels mellan kognitionens positiva egenskaper och dess negativa. Dessutom räcker det inte att ha fantastiska förmågor, kommer de inte till användning spelar de naturligtvis ingen roll. Och om det är hjärnan som ger upphov till många av problemen vi tvingas hantera är vi beroende av dess positiva egenskaper för att vår nettointelligens (om det nu finns något sådant ord) inte sa dras ner av de negativa egenskaperna. Det går inte att välja bara de positiva särdragen och förmågorna, vår hjärna är en sammanhållen helhet som även består av negativa egenskaper, vilka tillsammans gör oss till dem vi är. Hjärnan är en dynamisk helhet, inte en uppsättning delar isolerade från varandra, och vi får helt enkelt ta det onda med det goda.

Som jag förstår det har vi som lever idag i princip samma kognitiva förmågor som människorna som levde på stenåldern och mycket talar för att de var bättre anpassade efter sin miljö än vad vi som lever idag är efter den värld vi skapat. Över tid och med hjälp av sina förmågor har mänskligheten successivt utvecklat det moderna samhälle som vi som lever nu är utkastade i och måste hantera, vare sig vi vill det eller inte och oavsett om vi kan eller ej. I ljuset av detta faktum är jag inte så säker på att jag tycker att människans hjärna är så särdeles fantastisk egentligen. Tvärtom är världen full av människor som antingen saknar förmågan att ta kloka beslut eller som medvetet avstår från att använda den intelligens de fötts med, eller som använder sina kognitiva förmågor för rent egoistiska syften, för att manipulera andra att tänka och göra på sätt som gynnar dem själva. Även mänskligheten är en komplex och sammansatt helhet bestående av olika typer av människor med olika förmågor och intressen, och det är helheten samt den generella förmågan som räknas.

Utan att blinka tas idag beslut som vi vet kommer att påverka generationer av människor och livsbetingelserna på jorden under överskådlig tid, för att vi kan (som de säger i Foodorareklamen). Och människor som försöker göra allmänheten uppmärksam på klimatförändringarna och bristen på hållbarhet i vår moderna, västerländska livsstil, fängslas medan en sådan som Donald Trump mycket väl kan bli USAs nästa president. Kontrasterna och de kognitiva motsättningarna blir särskilt tydliga just denna vecka när årets Nobelpristagare presenterats. Å ena sidan uppmärksammas och hyllas vetenskapen, å andra sidan dyrkas dumheten, och den galenskap som världens totalitära ledare visar prov på kan och får fortsätta, ibland för att marknaden och den heliga tillväxten anses kräva det (trots att det på sikt kommer att kosta mer än det smakar). Aldrig tidigare har problemen som jag pekar på här varit tydligare än i intervjun med en av årets fysikpristagare, som antyder att han ångrar att han forskat om AI, nu när han ser konsekvenserna av sitt arbete. Det är en talande men tragisk bild av mänskligheten, och den borde mana till eftertanke.

Inser att jag förlorade mig lite i samhälls- och riskanalysen. Tanken var ju att jag skulle skriva om hjärnans fallenhet till binärt tänkande. Fast jag har skrivit om det indirekt, och så där fungerar bloggandet för mig. Jag skriver om det som för närvarande upptar mina tankar, och när jag väl börjar skriva har jag ofta bara en titel och en vag tanke, sedan ger det sig. Ibland ändrar jag rubrik när texten är klar, men här tycker jag nog att den jag utgick från fortfarande är befogad. Arbetslivet, även i akademin, blir allt mer regelstyrt och målfokuserat, vilket gör det till en fråga om rätt eller fel. Till och med kunskapen och lärandet antas fungera på det sättet (som att det vore en fråga om sant eller falskt), det har i alla fall blivit svårare att bli lyssnad på om man hävdar att lärande och kunskapsutveckling är komplexa företeelser och dynamiska kvaliteter, snarare än något man kan producera enligt principer från tillverkningsindustrin. Efter att reformerna på 1990-talet fick genomslag och NPM förvandlade forskning och undervisning till en standardiserad tjänst och landets högst utbildade degraderade till vanliga tjänstemän som förväntas följa ledningens order utan att klaga, trots att många av besluten strider mot den kunskap som forskningen skapat, har avakademiseringen av universitetet och avintellektualiseringen av högre utbildning accelererat allt snabbare år för år.

Binärt tänkande är känslostyrt, och kulturen vilka alla såväl påverkar som påverkas av genom att leva och verka i den är en kraft att räkna med och båda tenderar att övertrumfa intellektet om det inte finns tid att stanna upp och tänka efter. Eftersom detta inte anses vara en prioriterad fråga tas problemet inte på allvar, och en häpnadsväckande stor del av våra kognitiva förmågor kan därigenom användas för att skapa logiska förklaringar till beslut som tagits av en slump, för att det kändes rätt eller för att andra gjorde samma sak. Det där måste vi komma tillrätta med om vi ska kunna använda våra kognitiva förmågor, först för att hantera alla de olika typer av problem vi står inför, både de som drabbar oss oförskyllt och de som vi delvis i alla fall själva skapat (även om vi inte varit medvetna om det), inte sällan genom valet av lösningar på tidigare problem. Nobelpriset är i enlighet med detta sätt att tänka delvis missvisande, för det visar bara upp ena sidan av den mänskliga förmågan. Ingen av oss, inte ens genierna vi hyllar, är helt igenom och alltid logiska och kloka, alla styrs även av känslor och bekvämlighet. Båda sidorna av oss sammantaget gör oss dels till dem vi är, och båda aspekterna bidrar till att forma samhället som är förutsättningen för att vi ska kunna skapa ny kunskap om fenomen och företeelser som ligger bortom vår egen sfär. Samhället är alla vi tillsammans, och det är den SAMLADE intellektuella förmågan som gör att vi alla och livet som omger oss överlever eller går under.

Vår hjärna får vi leva med, men förstår vi inte hur den fungerar och vilka spratt den ständigt spelar oss alla i högre eller mindre grad kommer vi varken att kunna utveckla kunskap eller lära oss använda den. Fallenheten att tänka binärt tenderar problematiskt nog att få oss att dela upp världen i förment hanterbara delar som behandlas var för sig, i övertygelsen om att det går att göra så och att man senare kan sätta ihop kunskapsdelarna till en fungerande helhet. Därför gör vi rätt saker, men vi gör det på fel sätt, vilket gör att dagens lösningar blir morgondagens problem. Och istället för att reflektera över både våra förtjänster och brister skjuter vi budbärarna som dristar sig till att påpeka faktum, vilket är en annan konsekvens av det binära tänkandet; det delar in världen i vänner och fiender. Det binära tänkandet får oss att tänka att alla som inte håller med oss är mot oss, och den som bara umgås med likasinnade upplever därmed all kunskap som inte bekräftar gruppens världsbild som ett hot. Universitetets uppdelning i en linjeorganisation som har makt över strategierna och ett kollegium som förväntas följa order, även om det strider mot deras egen och andras forskning, är en samtids tendens att ta på allvar. För att kunna placera kunskapen i centrum krävs ett icke-binärt tänkande och en kollektiv förmåga att både förstå och hantera komplexitet.  

När jag kom till universitetet kändes det som att komma hem, men på senare tid känner jag mig som lektor och docent allt mer som ett problem, trots alla år av erfarenhet av forskning och undervisning, vilket är högskolans kärnuppdrag. Jag tror, med hänvisning till tankarna ovan, att jag vet varför det blivit så, men en av mina viktigaste poänger är att världen, kunskapen och vår mänskliga kognition är allt för komplexa fenomen och företeelser för att någon ska kunna säga något säkert om den här typen av fenomen, vilket är en tanke som går på tvärs mot de normer och värderingar samt grundläggande antaganden som avgör vem som anses klok och vem som uppfattas vara en tok. Det är ett moment 22 som heter duga.