Fundament? Glöm det!

Det första man måste göra för att kunna tillägna sig och för att kunna ha någon nytta av ett kulturvetenskapligt perspektiv på världen, det är att släppa taget om en hel del saker. Framförallt måste man överge tanken på att det finns någon fast punkt i världen att relatera något till. Det gör det inte! Fundament är artefakter, skapade av människor för att logiskt (också en mänsklig skapelse) få ihop sin världsbild.


Utgångspunkten att det inte finns något fundament i världen, att förankra något i. Den är och måste vara en central premiss även för den egna verksamheten, och inte minst för synen på forskarsubjektet. Allt är rörelse. Det finns bara rörelse, och tillblivanden. Inget står någonsin stilla. Det handlar bara om att lära sig se det. Lära sig förstå att det är en fråga om hastighet. En sten, det är ett exempel på mycket långsam rörelse. Stenen har inte existerat i evighet, det har en historia. Liksom allt, precis allt annat!

Vetenskap som produceras med sådana utgångspunkter påverkas så samma sätt som allt annat och den kan följaktligen bara värderas i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron, i relation till dess förmåga att göra skillnad. Det är och kan inte vara ond eller god, i sig.

Om man betraktar kultur med hjälp av vändningarna (språk, materia, affekt) utgår man från att världen och tillvaron saknar fasta gränser och fundament. Den upprätthålls i och genom samspelet mellan materiella och immateriella komponenter. Detta första steg är helt avgörande för framgången och för hela projektet, det är ett fundamentalt nytt perspektiv på allt. Förstår man bara det, och inser att det inte är enkelt, då är mycket vunnet.

En konsekvens av denna utgångspunkt är att jag har tvingats överge synen på mig själv som ett autonomt och från världen avskiljt subjekt. Min roll som författare av Flyktlinjer är inte avgränsad till mig som fysisk varelse (jfr Foucault 1991:101ff). Visst är det jag som har skrivit texten, men inte i ett vakuum. Flyktlinjer hade aldrig kunnat skrivas om jag inte stod i kontakt med det sammanhang som består av böckerna i bokhyllan, med Internet och med intresserade medmänniskor som läser och kommenterar vad som sätts på pränt.

Foucault har anklagats för att vara den som tog död på subjektet, men det bör påpekas att det är bara tron på det autonoma subjektet som han (och övriga teoretiker i denna tanketradition) har tagit död på, inget annat. Skall man på allvar kunna tillägna sig tankarna som vändningarna bygger på och skall man kunna arbeta i enlighet med dem, ja då måste man ställa upp på denna centrala premiss. Karen Barad, vars bok, Meeting the Universe halfway, rekommenderas varmt, skriver att:

En performativ förståelse av vetenskaplig praktik, exempelvis, tar hänsyn till det faktum att kunskap inte kommer ur distanserade representationer utan snarare från en direkt materiell sammankoppling med världen. (Barad 2007:49. Min översättning).

Kunskap är med andra ord även för Barad något som växer fram mellan människorna och världen, snarare än inuti huvudet på suveräna, mänskliga subjekt. Barad som är fysiker hämtar inspiration från och bygger vidare på den danske fysikerns Niels Bohr teorier. Han menade, att ska man kunna förstå världen måste man i förståelsen införliva såväl människan i världen som världen i människan. Framförallt, menade han, måste man överge alla tankar på fundament!

Barad lanserar ett begrepp som benämns agensrealism, vilket utgår från och bygger vidare på Bohrs teorier. Agensrealism är i alla fall vad översättningen blir i mitt försök. Barad (2007:225) förklarar begreppet på följande sätt.

Agensrealism är ett epistemologiskt och ontologiskt ramverk som löper genom många av de trötta och utslitna oppositionerna som cirkulerar i traditionella debatter rörande realism kontra konstruktivism, agens kontra struktur, idealism kontra materialism, och poststrukturalism kontra Marxism. I sin omformulering av agens och genom sina analyser av den avgörande roll, för upprätthållandet av distinktionen mellan natur och kultur och i förlängningen även materialiseringen av alla kroppar, som sådana exkluderande vetenskapliga praktiker spelar där det ensamma geniets exklusiva upphovsrätt till tankar erkänns och idealiseras, rör sig agensrealismen bortom performativitetsteorier vilka fokuserar uteslutande den socialt humanistiska domänen. Agensrealism beaktar det faktum att krafterna som är i arbete när kroppar materialiseras inte uteslutande är sociala och att kropparna som produceras inte uteslutande är humana. (Min översättning, och kursivering).

Resonemanget bygger tydligt på posthumanistiska tankar kring människoblivandet och det definieras följdriktigt som utgående från ett slags spänningsfält mellan kraftpoler.

Även här är det helheten snarare än enskilda aktörer som anförs som förklaringsgrund. Detta sätt att se på och förstå vad det innebär att vara människa handlar väldigt förenklat om att aktivt göra sig medveten om att kunskap alltid är ett resultat av samproduktion. Världen skapar människan och människan skapar världen i en ömsesidig, oavslutbar process av öppna tillblivelser.

Det handlar inte om att resa anspråk på att världen skulle ha förändrats utan om att fokus flyttats, från förutfattade meningar om hur fenomen ska definieras, till förutsättningslösa iakttagelser av konsekvenser.