Mitt liv är min utbildning

Den viktigaste och mest avgörande insikten som jag tillägnat mig är förståelsen för i hur hög grad livet handlar om lärande, och hur lätt det är att glömma detta. Även om det bara är en liten del av lärandet som sker medvetet och trots att det inte självklart är en kumulativ process, handlar livet mer än något annat om att lära (och avlära). Fler år i skolan betyder dock inte automatiskt mer kunskap. Och finns det inte tid att tänka efter och reflektera över alla olika typer av saker som man lär sig riskerar mer utbildning att leda till ökad ignorans. Vill vi på allvar bygga ett kunskapssamhälle måste vi skaffa oss en mycket bättre förståelse för vad lärande är och hur kunskapsutveckling fungerar. Annars kommer resultatet av undervisningen i skolan att underminera förutsättningarna för högre utbildning, vilket riskerar leda till fördumning av samtidskulturen. 

Synen på och hanteringen av lärande i dagens samhälle bygger olyckligt nog på missförståndet, att det är en aktivitet som kräver (fri)skolor och legitimerade pedagoger, vilket i kombination med människans begär efter visshet och strävan efter kontroll samt den allt mer aggressiva jakten på effektivisering, bidrar till förflackning av kunskapen. Dagens fokus på betyg och fixeringen vid mätande är fullkomligt förödande för kvaliteten i skolan och den högre utbildningen, vilket blir uppenbart när AI nu tar över allt fler uppgifter. Så länge vi möter den utmaningen genom att låta skolan och den högre utbildningen handla mer om IT och AI än om att utveckla förståelse för människans lärande kommer kunskapsresultaten aldrig att kunna förbättras.

Mer frihet och mindre kontroll är vid sidan av individuellt ansvar – för utvecklingen av den kunskap som behövs för att klara skolan, ta sig igenom en högre utbildning och inte bara etablera sig utan överleva på dagens snabbt föränderliga arbetsmarknad – är helt avgörande faktorer för det lärande som är förutsättningen, dels för ett långt och lyckligt liv, dels för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Ny kunskap måste nämligen inte bara ta sig innanför huden på var och en samt integreras med det man redan vet, insikterna behöver dessutom kunna omsättas i handling, även långt efter att man klarat proven som ger en betygen som (trots tydliga indikationer på motsatsen) antas visa vad man faktiskt kan och vet.

Insikten om hur lite vi människor vet, i förhållande till allt det som är möjligt att veta och särskilt i relation till det som inte går att veta något om, har smugit sig på mig successivt. Att människor i allmänhet saknar förståelse för sin egen okunskap är oproblematiskt, i alla fall så länge samtidskulturen präglas av ödmjukhet och respekt för detta faktum. Men idag belönas ignorans och arrogans i oroväckande hög grad i politiken och näringslivet. Att inte veta håller på att bli ett slags dygd, och privilegiet att kunna ignorera kunskapen som trots allt finns idealiseras bland allt fler människor med ekonomisk och politisk makt.

Att politiker inte intresserar sig för eller vill försvara kunskapen är illa nog. Men när förståelsen för lärandet och respekten för kunskapen till och med minskar i akademin närmar sig demokratin och kunskapssamhället snabbt ett slags kulturell tippning point. Jag kommer alltid att försvara forskningen, den högre utbildningen och skolan, men om skattebetalarnas investeringar i dessa verksamheter ska kunna leda till att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling förbättras kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen. Just nu håller jag med sorg och förfäran på att utveckla förståelse för, dels hur snäv den vetenskapliga blicken är, dels hur mycket rådande produktionslogik i den akademiska världen bidrar till kunskapens förflackning i samhället som helhet.

Det tog lång tid för mig att acceptera det, men idag är jag tacksam för att jag inte längre är en del av eller representant för Högskolesverige. För varje dag som går känner jag mig allt mindre arbetslös och allt mer hemma i min nya tillvaro. Jag njuter av friheten att kunna följa kunskapen dit den tar mig, utan några andra hänsyn än mitt eget intresse och vetandets kvalitet. Och insikten om att jag inte längre behöver förhålla mig till chefer som har makt över mig och mitt liv är berusande och ger mig kraft och mod att fortsätta på den inslagna vägen. 

Om jag varit yngre eller börjat studera på universitetet senare hade jag troligen haft svårt att värja mig från konsekvenserna av NPM som successivt smög sig på och som idag förpestar tillvaron på högskolan för alla som är där för att lära och som sätter kunskapen i första rummet. Även om det kostade på och jag fick betala ett högt pris för valet att försvara min syn på lärande, värna förutsättningarna för kunskapsutveckling och akademisk kvalitet, är jag tacksam för att jag aldrig förlorade intresset för kunskapens natur och lärandets fundamentala roll i livet och för utvecklingen av mening i tillvaron. På grund av att jag inte offrade min heder och gav upp min integritet mår jag idag bättre och känner mig tryggare än någonsin. Hade jag inte kunnat förmå mig att se uppsägningen som ett tillfälle att lära hade jag gått under.

Här efter sommaren ser jag det allt mer som att jag nu äntligen påbörjat arbetet med att utveckla den kunskap som skolan, åren som student på universitetet och arbetet med att meritera mig till docent förberedde mig på och la grunden för. Det jag gett mig i kast med och nu ägnar all min vakna tid åt är en obegränsad utbildning, både i tid, rum, inriktning och omfattning. Här inledningsvis handlar det om att avlära en massa saker som jag inser att jag accepterade på grund av att jag trodde att jag levde och verkade i en värld där kunskapen stod i centrum. Jag förundras över upptäckten av hur mycket olika saker och aspekter av livet och verkligheten som finns kvar att och som jag vill veta mer om. Och jag har inga planer på att någonsin bli färdig. Det är vägen som både är målet och meningen med livet och det lärande jag fyller min tillvaro med.

Utbildningen bygger på böcker, som jag läser av intresse för hur författarna tänker och vad hen har att säga. Och precis som det var med kurserna jag läste som student vid Göteborgs universitet back in the days leder den ena boken till intresse för en eller flera nya böcker. Här under de senaste två månaderna har jag köpt fler böcker än under de två senaste åren. Jag betraktar mitt växande bibliotek som den viktigaste investeringen jag gjort i mitt liv och vaknar varje morgon fylld av tacksamhet och med ett leende på läpparna när jag tänker på att mitt enda bekymmer idag är att kontrollera känslan av stress över att inte hinna läsa så mycket som jag vill. Jag tar mig an varje ny dag med nyfikenhet och vilar i den trygga förvissningen om att jag äger min tid och att ingen kan tvinga mig att göra något jag inte vill, tror på eller känner för.

Donald Trump – en parentes, eller det nya normala?

Långsamt går det upp för mig, att det samhälle jag växte upp i på 1970-talet är en parentes i historien. Även om jag naturligtvis vet att kultur är en process och förstår att alla samhällen ständigt förändras är det sorgligt att tvingas konstatera hur många av de värderingar som togs för givet och påverkade samhällsutvecklingen under min uppväxt idag har övergivits. Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder att leva i, men krafterna som driver på för att göra vårt land till något annat än vad det var på den tiden när jämlikheten var som högst och vi hade ett utbildningssystem som andra länder kom hit för att studera, möter inget riktigt motstånd.

Det är självklart svårt att jämföra och gradera, men en viktig skillnad mellan då och nu är att den allmänna känslan av gemenskap och den kollektiva graden av ansvar för samhället som helhet har urholkats. Två viktiga drivkrafter i förändringen har varit egoism och rädsla för det som uppfattas annorlunda, som båda bottnar i en orimlig längtan efter en individuell frihet som inte går att kombinera med byggandet av ett tryggt, demokratiskt välfärdssamhälle. Hotet mot det som gjort Sverige till Sverige kommer alltså inte utifrån, utan växte och växer fortfarande fram inom och mellan oss som lever här. Vi får inte det samhälle vi drömmer om, utan det vi förtjänar. Det är alltså karma som tagit oss dit där vi är. 

Svårigheten att bilda en ny regering bottnar, som jag ser det, dels i väljarnas ointresse för politikens förutsättningar, dels i befolkningens kollektiva oförmåga att förstå att samhället som helhet står och faller med den samlade förståelsen och det kollektiva engagemanget för den komplexa helheten. Eftersom det inte finns några enkla lösningar och på grund av att all varaktig förändring växer fram i vardagen och mellan människor, kommer alla beslut som inte bygger på kunskap om hur saker och ting faktiskt fungerar resultera i nya problem vilket oundvikligen leder till att missnöjet växer. 

Så länge den allmänna uppfattningen är att det är politikerna som är ansvariga för problemen kan och kommer byggandet av det långsiktigt hållbara samhälle som alla säger sig vilja leva i att skjutas på framtiden. Och ju längre vi väntar med att göra upp med och släppa taget om orimliga uppfattningar om hur saker och ting är och fungerar, desto svårare blir det att göra något åt problemen. Efterfrågan på enkla lösningar och önskan att slippa göra något själv, som vänder oss mot varandra och leder till ökad polarisering och tydligare segregering, eldar på känslan av otrygghet.

Några tecken på att Sverige och världen skulle stå inför något slags vändning av den negativa trenden i närtid är svårt att se. Men när jag väl accepterade att Donald Trump inte är en mardrömsparentes utan det nya normala, blev mitt liv lättare att leva. Det var som att oron och känslan av uppgivenhet försvann. För mig som vigt mitt liv åt kunskapen var det dock svårt att ta in faktum, att även om det skulle dyka upp en klok och ansvarstagande politiker, i USA, Sverige eller någon annanstans, så lever vi fortfarande i en värld där människor dels saknar tålamod, dels har orimliga förväntningar på politikerna. 

Det var befriande att acceptera Trumpismen som det nya normala, för det gör världen begriplig och hjälper mig att vara mer närvarande i nuet. Idag använder jag min kreativitet och lagar efter läget, istället för att vänta på något som inte kommer att försvinna i en handvändning. Jag fokuserar på mitt skrivande och studierna av ämnen som intresserar mig. Jag tror inte att jag sitter inne med lösningen, men genom att utveckla och sprida kunskap om kultur, kunskap och förändring känner jag att jag gör det jag kan, vilket ger mitt liv mening.

Om jag ska försöka mig på något slags analys av grunden till problemen tänker jag mig att det handlar om okunskap om och bristande respekt för människans fallenhet att tänka i dikotomier; antingen eller. Vilket gör det svårt att utveckla förståelse för den typen av komplexa problem som demokrati och samhällsbyggande är. Så länge väljarna efterfrågar isolerade förslag som de kan vara för eller mot – utan att behöva ta hänsyn till den dynamiska helhet som samhället är – kommer politiken att bidra till polariseringen. Och i ett sådant samhällsklimat kan det inte bli något tydligt valresultat. Där kan och kommer hälften av väljarna aldrig att kunna känna något annat än missnöje. Eftersom det tar emot att kritisera sig själv framstår det alltid som att det är någon annans fel, eller att medierna som inte ger en de nyheter man vill ha ljuger.

Det faktum att vi människor har svårt att förstå i hur hög grad vi tenderar att lyssna mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs, bidrar också. För att kunna komma tillrätta med problemen som dessa egenheter leder till behövs först och främst kunskap om att det är så här det fungerar, och sedan acceptans och respekt för den insikten. Men det är först när det stora flertalet utvecklar strategier för att undvika att deras tänkande och handlande påverkas av känslor eller någon typ av bias som det går att börja hoppas på en varaktig förändring. 

Politiker har ingen egen makt, de får det inflytande som väljarna ger dem, dels var fjärde år, dels i alla olika opinionsmätningar som genomförs för att ta tempen på det politiska dagsklimatet. Den politiker som är bäst på att kanalisera känslor får idag mest "förtroende" och den sida som känns bäst för flest på valdagen får en knapp majoritet av rösterna. Därför får vi de politiker vi förtjänar, inte det långsiktiga, visionära ledarskap vi och världen vi lever i behöver. Det faktum att det uppmätta förtroendet för partiledarna kan växla enormt på bara några veckor är en skrämmande påminnelse om hur lite vi bryr oss om samhället vi lever i.

Eftersom politik idag inte handlar om ideologi, alltså om partiernas grundläggande värderingar och vilket samhälle de vill förverkliga – utan om att få makt, genom att lova väljarna olika konkreta saker – är risken överhängande att det demokratiska systemet hackas av lobbyister, hemliga ekonomiska sponsorer och digitala påverkansoperationer. Idag möts politiker endast i debatter där det bara handlar om att vinna. Eftersom det aldrig finns tid för politikerna att mötas för att förklara vad de vill och för att lyssna och bli bättre på att förstå varandras olika visioner, och eftersom partiernas företrädare vägrar svara på journalisternas frågor talar dagens makthavare mer om problemen de ser i andra partier än om sina egna förslag och visioner. Ivrigt påhejade av sina anhängare. Det är ingen grund att bygga något långsiktigt hållbart på.

Vad var det Strindberg sa i Ett drömspel? Det är synd om människorna!

Kunskapskomptens(er)

När jag tänker på hur tv-programmet Fråga Lund har utvecklats – från att i den klassiska versionen främja bildning genom att bjuda in tittarna till lärda samtal, till att idag ge snabba svar på enkla frågor – slår det mig hur väl den där förändringen speglar samhällets syn på kunskap och lärande. Det ger mig även nycklar till förståelse för människors fascination inför AI. När riskerna med AI-utvecklingen kommer på tal tänker sig många att tekniken håller på att bli smartare än oss människor. Men eftersom våra kunskaper om lärande och vår förståelse för vad det innebär att veta något är så dåligt utvecklade ligger hotet snarare i det faktum att vi håller på att fördummas, och att vi därför kapitulerar inför tekniken.

För att kunna utveckla förståelse för vad kunskap är krävs något jag i brist på ett bättre ord valt att benämna kunskapskompetenser: Veta, Tolka och Tro. Först och främst har vi kompetensen som behövs för att nå kunskap om det som är möjligt att veta något om, där målet är att veta. Kompetensen som behövs för att utveckla kunskap om det som är vagt, komplext och föränderligt (till exempel kultur), som bygger på tolkning är lika viktig, även om den typen av kunskap inte är lika säker. Men det finns ytterligare en kompetens och den behövs för att förstå och hantera allt det som inte går att veta något om eftersom det ligger utanför vetenskapens domän.

Alla frågor går inte att besvara med hjälp av den så kallade vetenskapliga metoden. En hel massa kunskap kräver en utvecklad tolkningsförmåga för att bli meningsfull. Och bortom kunskapens horisont finns en värld av vetande som är av en annan karaktär och som bara går att nå med hjälp av fantasin och föreställningsförmågan. För att förståelsen för tillvaron ska bli så heltäckande som möjligt behöver alltså även tro räknas som en kunskapskompetens. Och jag ser det som en kognitiv och känslomässig förmåga som krävs för att bygga upp förståelse för livets mening och dess gåtfullhet. 

Alla tre kompetenserna behövs och kompletterar varandra. Att idealisera det ena framför det andra är djupt olyckligt. Det handlar inte om vad som är bäst, utan om hur man använder färdigheterna och vad man gör med insikterna man skaffat sig med hjälp av dem. Både positivister, hermeneutiker och teologer undersöker tillvaron och dess mångfald av olika utryck på skilda sätt och med hjälp av olika metoder. När man förstår detta och behärskar både vetande, tolkning och tro, samt ser de olika aspekterna av vetande som kompletterande kunskapskompetenser får man tillgång till och kan använda en större och mer användbar verktygslåda för det lärande som gör en till människa. 

Jag är forskare och står tveklöst på vetenskapens sida, men jag hävdar samtidigt bestämt att man inte bör ställa forskning mot religion, eftersom det vore att reducera vetenskap till en trosföreställning. Eller göra religion till vetenskap, vilket är lika förkastligt. Människor är inte dumma, men jakten på fakta och strävan efter Sanningen i bestämd form singular och i alla frågor fördummar. Scientism (övertro på den naturvetenskapliga metoden) är en lika problematisk fundamentalism som bokstavstroende religionsutövning. Vad sanningen och gud är egentligen är filosofiska frågor som inte går att avgöra en gång för alla, och orsaken till det är att ingen har direkt tillgång till verkligheten eller kan ställa sig utanför och bedöma svaren objektivt. 

Det är alltså fundamentalismen som är det verkliga hotet. Men grundproblemet, alla andra problems moder skulle man kunna säga, är den dåligt utvecklade förståelsen för lärande och kunskapsteori. Och det är inte så konstigt att det blivit så. Läraryrket handlar idag allt mindre om att skapa förståelse och förutsättningar för lärande, och allt mer om att med hjälp av standardiserade metoder överföra fakta och sedan kontrollera att eleverna minns det man talat om och jobbat med (vilket AI redan kan göra bättre och snabbare). Många lever dessutom i villfarelsen att lärande uteslutande sker i skolan och den högre utbildningen. Det är ett djupt olyckligt missförstånd. Vi människor lär oss hela tiden, men det är inte självklart att det är kunskap om det som ryms i den aktuella läroplanen vi tillägnar oss.

Vi lär oss till exempel dricka alkohol (för att koppla av från stressen), hantera våra smarta telefoner (så att vi kan titta på YouTube-klipp eller spela bort våra pengar på olika nätkasinon), hitta genvägar så att vi slipper göra det som känns jobbigt, och en hel massa annat som dels är svårt att avlära, dels tar tid och fokus från utvecklingen av kunskap om historien som tagit oss dit där vi är eller hur demokratin fungerar. Fascinationen inför och användandet av AI, som leder till underordning och okritisk acceptans av auktoriteter, är också ett slags (negativt och djupt problematiskt) lärande.

För att kunna tillägna sig kunskap behöver alla lära sig lyssna och läsa, och för att kunna visa vad man kan måste man lära sig skriva på ett sätt som gör rättvisa åt ens kunskaper. Men det är först när man kan förklara vad man anser sig veta för någon annan, med egna ord, som det är meningsfullt att tala om att man äger kunskap om ett ämne. Och för att kunna hålla kunskapen aktuell måste man dessutom inte bara lära sig att tänka kritiskt och strukturerat utan även bygga upp förståelse för vikten av att göra sig av med inaktuella och felaktiga kunskaper. Samt inte minst bygga upp kompetens att utveckla svar på frågor som rör livets mening och utveckla förståelse för allt det vi inte vet och som i många fall inte går att veta något om. 

Jag menar att den debattkultur vi lever i behöver utvecklas till en samtalskultur. Först då blir det möjligt att göra upp med produktionslogiken som underminerar skolan och den högre utbildningen. För att en verklig kunskapsskola ska kunna växa fram måste alla inblandade dels förstå hur vetandets hierarki (som handlar om den kvalitativa skillnaden mellan information, fakta, kunskap, bildning och vishet) fungerar, dels inse att kunskap inte är ett mål man kan styra någon annan mot. Och respektera det faktum att lärande och kunskapsutveckling tar tid. Bara där och när kunskapen har ett egenvärde och skolan och den högre utbildningen handlar om lärande för livet – och inte som idag om att producera betyg – kan ett kunskapssamhälle växa fram.

Kunskap är ett ord som idag allt oftare används som synonym till fakta, men i samma stund som den tanken slår rot är människan och det mänskliga hotade. Fakta kan kvalitetssäkras och granskas med hjälp av algoritmer, och sådana processer går att målstyra. Fast detta är datorer redan idag bättre på än människor, vilket gör att vi av egen kraft håller på att göra oss själva överflödiga. Den utvecklingen accelererar när skolornas ekonomi kopplas ihop med genomströmningen och kraven på effektivitet ökar i samhället som helhet. Fakta möts idag dessutom allt oftare med alternativa fakta, och den som har tillräckligt med makt och pengar kan dessutom välja att ignorera fakta. 

Ju mer information det finns, desto svårare blir det att skilja fakta från desinformation. Och på samma sätt är det med relationen mellan fakta och kunskap. Ju lättare det är att plocka fram faktauppgifter, desto svårare blir det bygga upp förståelse för vad lärande är och hur kunskap fungerar. Om "faktakunskaper" är det enda man lär sig i skolan fostras man oundvikligen till att lägga sig platt inför tekniken. Därför ser jag bildning som ett slags motstånd, eller nödvärn. Bildning handlar om att försvara människan och det mänskliga mot den tekniska instrumentalitet som håller på att ta över tänkandet och samhället. Bildning är ett försvar för livet och allt som är levande. Men det är först när förmågan används och avsätter spår i samhället och världen som den får sin mening och sitt värde.

Eftersom kunskap inte är ett resultat utan en värdefull och ömtålig kvalitet samt en dynamisk process är det viktigt att ständigt sträva uppåt i vetandets hierarki. Bildning bör därför inte ses som ett mål utan som ett slags riktning. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. När man strävar efter att bli bildad får man förmågan att tänka kritiskt och lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem, så att säga på köpet. Utan dessa egenskaper faller samhället ihop som ett korthus.

Jag tänker på ett citat från Sven-Erik Liedman, som i alla fall för mig visar varför bildning, lärande och förmågan att förstå innebörden i begreppet kunskap är så viktigt: "Vi är alltid på väg mot det hem vi aldrig har varit i". Om livet fungerar på det sättet, och mycket talar för att det är så, är det viktigt att känna igen det där hemmet när man väl finner det. Och för att kunna göra det krävs kunskap om vad kunskap och lärande är. Utan den förmågan är risken stor att vi inom en snar framtid tvingas inse att vi hamnat i den rationalitetens järnbur som Weber talade om, om han nu är bekant idag?

Det blir allt svårare att skilja kloka och ärliga människor från korkade och makthungriga individer som bara bryr sig om sig själva och sina allierade. Visheten som växer ur strävan efter bildning kan och kommer dock inte att kunna avsätta några spår i det larmande myller av (alternativa)fakta och (des)information som samhället och alla stressade medborgare översvämmas av. Ignorans och dumhet vinner alltid i längden över klokhet eftersom bildning och kunskap kräver något av både sändaren och mottagaren för att fungera. 

Jag kanske låter uppgiven, men jag finner tröst och känner hopp inför det faktum att tekniken aldrig kommer att kunna ta över våra liv om vi människor vägrar att underordna oss. Så länge det finns liv finns det hopp brukar man säga, och den tanken väller jag att tro på eftersom det ger mitt arbete och liv mening.

Tänk om läroböcker betraktades som en investering istället för en kostnad

Jag vågar inte riktigt tänka på hur mycket pengar jag lagt på böcker genom livet. Och med tanke på att man som författare, åtminstone av kurslitteratur och vetenskapliga texter, både arbetar gratis och ofta själv får finansiera tryckningen av böckerna som man på nåder får antagna och ofta bara får en liten royalty för, ligger jag definitivt på minus. Även om jag räknar in stipendierna jag fått genom åren. Det är inget jag sörjer. Jag köpte böcker även när jag var som fattigast och levde under existensminimum. Jag ångrar ingenting. Både mina bokinköp och timmarna jag lagt ner på skrivande har jag nämligen alltid sett som en investering i ett meningsfullt liv. Trots att jag långt ifrån hinner läsa alla böcker jag köper är tiden och mödan som jag plöjt ner i mitt bildningsprojekt värd varenda krona, för jag ser det som en försäkran om att aldrig vara utan böcker att försjunka i och uppslukas av.

Som student kände jag en enorm tacksamhet över att jag levde i Sverige där utbildning är gratis och där det går att finansiera sin utbildning med hjälp av studiemedel som man till dels får till skänks. Jag var inställd på att betala tillbaka på den där skulden tills jag gick i pension, och det hade jag gladeligen gjort. Men för några år sedan betalade jag in det som var kvar, vilket kändes högtidligt. 

Eftersom jag vet det jag vet, har de erfarenheter jag har och betraktar mina bokinköp och åren av studier som investeringar för framtiden, har jag alltid haft svårt för studenter som klagar på att det är dyrt att köpa kurslitteratur. Som lärare kunde jag aldrig säga vad jag tyckte om den typen av klagomål. Även om jag ville sa jag till exempel aldrig något om att man som författare arbetar gratis och att böckernas pris därför är kraftigt subventionerat. Idag behöver jag inte längre ta den typen av hänsyn. Nu kan jag vara öppen med min kritik av talet om att böcker är dyra.

Problemet är att man resonerar om böckernas pris på samma sätt som man talar om skatten. Fokus riktas mer mot vad det kostar, och mindre mot vad man faktiskt får. Ingen klagar på att en Jaguar, Rolexklocka eller Hermesväska är dyr. Det där har jag alltid tyckt är märkligt. Där är det höga priset själva poängen och försäljningsargumentet. Både skatt och bokinköp går att betrakta som investeringar, och gör man det inser man hur både hur lågt priset egentligen är och i hur hög grad priset på varor och tjänster är en kulturell konstruktion. Ett samhälle där priset på lyxvaror (där tillverkarna tar ut en svindlande hög profit) anses berättigat, samtidigt som skatten, priset på bensin och mat samt böcker anses för högt, oavsett vilka krav man ställer på samhällsservice och utan hänsyn till världsmarknadspriset på olja, böndernas tillverkningskostnader och bokförlagens omkostnader, är ett samhälle där känslorna övertrumfar kunskapen.

Det som fick mig att skriva den här bloggposten var ett inlägg på SVT, där man dels förfasar sig över att kurslitteratur kostar uppemot 9000:- per termin (den kostnaden bygger på att man köper en del av böckerna begagnat, vilket inte ger bokförlagen eller författarna ett öre, vilket påverkar möjligheten att ge ut nya böcker), dels ger studenterna tips på hur man kan hålla nere kostnaderna. I artikeln läser jag att:

Inflationen har drivit upp priset på det mesta i dag – och så även bokhandeln. Sedan 2022 har det genomsnittliga priset på kurslitteratur ökat med 13 procent hos en av de stora förlagen som säljer litteratur till studenter.

Trots att studiestödet också höjts, med omkring 20 procent, beräknat från samma år, upplever studenter som SVT pratat med att det är dyrt att köpa böcker i dag.

Studenternas upplevelser är alltså nyheten. Att det anses vara värt att rapportera om att dagens studenter tycker att det känns surt att behöva lägga 450:- i veckan på böcker som bidrar till att lägga grunden för ett välbetalt arbete i framtiden, och ett intressant och meningsfullt arbete med hög lön, säger en hel del om kunskapens låga status i samhället. Det faktum att författare arbetar gratis och att studier på högskolan är avgiftsfria borde ha ett högre nyhetsvärde. Men det är inte i det samhälle vi lever, tyvärr.

En sak som jag däremot finner berättigat att klaga på är internationella förlagshus (som är några av världens mest lönsamma företag, med vinstmarginaler som trotsar fantasin) som har mage att cyniskt och hänsynslöst utnyttja studenter som måste få tillgång till böcker för att kunna bedriva studier. Klassiska böcker som skrevs och gavs ut på 1980-talet, vars författare i många fall är döda, kan kosta över 2000.-, vilket inte bara är helt orimligt, det hotar dessutom att undergräva förtroendet för bokbranschen som helhet. Stora förlag klarar sig nog, i alla fall så länge som människor köper och läser böcker, men små förlag som ger ut akademiska böcker och som drivs av eldsjälar går på knäna.

Det var några ord skjutna från höften och i ratten, om en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat.

Vetenskapligt erkända skygglappar

Vi människor, både som individer och kollektiv, vill gärna se oss själva som autonoma. Det är åtminstone lätt att få för sig att man har full kontroll över sina egna tankar och uppfattningar. Och mänskligheten som helhet visar tydliga tecken på hybris. Titta bara hur vi behandlar planeten vi bor på. Behovet av eftertänksamhet i samtiden är stort, och en metod för att främja ödmjukhet är att reflektera över det vetenskapliga tänkandets binda fläckar och vad okunskapen om detta riskerar leda till. Missförstå mig inte. Jag har vigt mitt liv åt forskning, har meriterat mig till docent och förlorade jobbet på grund av mitt försvar av den akademiska kvaliteten. Min kritik mot vetenskapens skygglappar och tendenser till självtillräcklighet bottnar i djup omsorg om kunskapen.

På grund av att ingen kommer undan kulturen och eftersom den påverkar både perceptionen och kognitionen blir den oundvikligen normerande, särskilt om den ignoreras. Vilket får konsekvenser för kunskapsutvecklingen. Under medeltiden hade företrädarna för den katolska kyrkan närmast total makt över tänkandet och vetandet i Europa. Och kyrkans uppfattning om världen och verkligheten fick inte ifrågasättas. Man fick inte ens undersöka om antagandena höll för en granskning. Galileo Galilei dömdes till döden (men kom undan med husarrest) när han försökte föra fram tanken att jorden snurrade runt solen. Tack och lov är kunskapens kraft stor, och efter den vetenskapliga revolutionen och under upplysningen var forskarna fria att söka kunskap utan att behöva ta hänsyn till påven och hans kardinaler. 

Vetenskapens framsteg under perioden mellan 1600-talet och fram till månlandningen är exempellösa. Respekten för vetenskapens metoder och analysverktyg är därför berättigad. Problemet är att respekt och anseende leder till makt, och makt tenderar alltid att att korrumpera. Scientism, alltså vetenskap som ett slags trossystem, är dessutom ett högst reellt fenomen i samtidskulturen. Problematiskt nog är det lika svårt att diskutera den aspekten av relationen mellan kunskap och kultur som det var att granska påvens makt under medeltiden. Av egen erfarenhet vet jag åtminstone att den akademiska friheten – att följa kunskapen dit den tar en utan några andra hänsyn än vetandets kvalitet – bara fungerar i teorin. 

Universitetsvärlden präglas av kultur i lika hög grad som alla andra sociala sammanhang. Och kultur fungerar på samma sätt som vattnet gör för fiskarna. Vi tar den för given och får därför svårt att se, förstå och acceptera i hur hög grad kulturen påverkar våra handlingar och tankesätt. För att få syn på kulturen måste man ställa sig utanför och skaffa sig perspektiv till den, vilket är en existentiell utmaning. När jag blev uppsagd från tjänsten som lektor förlorade jag inte bara mitt jobb, utan även min identitet och det sociala sammanhang som jag varit en integrerad del av i halva mitt liv. Men när jag nu allt mer börjar finna mig tillrätta i min nya situation inser jag att utanförskapet ger mig perspektiv på den akademiska kulturen, vilket hjälper mig att bygga upp förståelse för i hur hög grad den hämmar tänkandet och står i vägen för kunskapsutvecklingen.

Många forskare ser sig som autonoma försvarare av kunskapen, men den akademiska världen är en strikt hierarkisk struktur och bara den som är lojal med systemet tillåts avancera och får makt inom det. Om makten var knuten till vetenskapliga meriter hade kunskapen kunnat hävda sig bättre, men efter att NPM fick genomslag i högskolevärlden är det inte forskarna och lärarna som bestämmer. Idag är det linjeorganisationens chefer som i praktiken avgör vilket syfte, metod och publiceringssätt som forskarna ska använda. Inte genom att peka med hela handen, utan indirekt via makten över ekonomin och dagordningen. 

Trots att kunskapskvalitet är omöjligt att mäta – bara kvantitet (alltså antalet publikationer och storleken på anslagen som vinns i konkurrens) går att mäta – har den akademiska kulturen allt mer kommit att präglas av en produktionslogik som gör att det fiktiva behovet av fler chefer, vars uppdrag är att konkurrera med andra chefer om pengar och nyckeltal, kommit att få mer makt över kunskapen än forskarna. Därför framstår den nyfikenhetsdrivna grundforskning som den vetenskapliga revolutionen byggde på, och som (än så länge) är förutsättningen för de flesta Nobelpris, som ett meningslöst slöseri med pengar. Stannar vi inte upp och reflekterar över vart vi är på väg kan vi mycket väl gå en ny mörk medeltid till mötes, där den akademiska friheten att utveckla ny kunskap ses som ett hot mot rådande ordning. 

Som arbetslös har jag ingen chef som bestämmer över kulturforskningen som jag under överskådlig tid kommet att ägna mig åt. Men på grund av den allmänna uppfattningen, som bygger på att kunskap är något som uteslutande uppstår i och sprids från akademin, blir min frihet att välja syfte, metod och publiceringssätt i praktiken meningslös. Det spelar ingen roll att jag är docent. Eftersom jag inte är knuten till något lärosäte reduceras resultatet av mitt arbete till personliga åsikter. Och om jag kommer fram till något som inte ligger i linje med den tidigare forskningen riskerar jag att avfärdas och placeras i samma fack som antivaxare och klimatförnekare. I praktiken har alltså etablerade och erkända forskare monopol på kunskapen, även på områden där vetenskapens metoder inte är tillämpbara. Och eftersom människor som får makt tenderar att identifiera sig mer med sin position än med kunskapen finns en risk att fria forskare som jag pekas ut som ett hot mot rådande ordning.

Trots att jag idag inte har någon koppling till akademin påverkas jag alltså, både av vetenskapens makt över tänkandet och skygglapparna som forskare idag tvingas utrusta sig med för att kunna göra karriär och få inflytande över definitionen av begreppet kunskap. Och detta sätt att tänka och agera drabbar inte bara mig. Forskning är nämligen långt ifrån det enda sättet att skapa den kunskap och förståelse vi människor behöver för vår överlevnad. Det spelar ingen roll hur många fantastiska resultat som vetenskapen kan peka på, den vetenskapliga metoden är ett trubbigt redskap som bara fungerar för att undersöka ett smalt spektrum av verkligheten. 

Ingen kan ställa sig över eller utanför kulturen, men om det växer fram en kulturförnekande kultur i den akademiska världen blir det ännu svårare att försvara den akademiska friheten att följa kunskapen dit den tar en. Därför, och inte minst med tanke på hur mycket pengar skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning, är det berättigat att ställa frågan om ifall nuvarande regler och sätt att organisera landets högskolor och universitet verkligen skapar förutsättningar för utveckling av kunskapen som samhället och vi människor behöver. 

Jag är som sagt en varm vän av vetenskap, men i den här texten försöker jag visa att om vi gör det strikt vetenskapliga sättet att se på kunskap till norm tvingas vi i onödan leva i ovisshet om en hel massa aspekter av livet. Och om akademins företrädare får oinskränkt makt över kunskapen kommer vetenskapen förr eller senare att bli lika dogmatisk som den katolska kyrkan var under inkvisitionen.

Texter ska läsas och diskuteras, inte prestera!

Det mänskliga genomet har inte förändrats sedan jag gick i skolan på 1970-talet. Men kulturen har det. Ingen talade om diagnoser på den tiden. Även om egenskaperna som idag diagnostiseras som dyslexi och adhd givetvis fanns och påverkade vardagen för mig och många andra behandlade lärarna alla eleverna på i princip samma sätt. Det är jag tacksam för. Det gjorde nämligen att jag fick möjlighet att utveckla förståelse för mig själv och mina förutsättningar på egen hand. Visst tog det fokus från skolämnena och betygen påverkades, men det jag lärde mig har jag haft nytta av i hela mitt liv. Jag blev inte författare trots att jag har dyslexi. Min livslånga kamp med läs- och skrivsvårigheter är en viktig orsak till att jag blev forskare och idag har skrivande som huvudsaklig sysselsättning.

När jag säger att jag är dyslektiker får jag ibland höra att det inte kan stämma. Som om det faktum att mitt språk fungerar och mina texter innehåller få stavfel är ett bevis på att jag inte har problem. När jag var doktorand och min handledare sa till mig att jag måste korrekturläsa texterna bättre innan jag lämnade dem ifrån mig kändes det som att få en kniv i magen. Och i en desperat känsla av maktlöshet sa jag att det var lätt för hen att säga, som skrev så bra. Utskällningen jag fick efter de där orden lärde mig mer om skrivande än alla åren i skolan. "Du har ingen aning om hur mycket arbete jag lägger ner på mina texter", sa hen. Där och då bestämde jag mig för att inte betrakta mig som ett offer och fokusera på uppgiften istället. 

Även om det kan upplevas orättvist att vara dyslektiker är det ingen legitim ursäkt för att låta bli att anstränga sig. Slutresultatet säger ingenting om hur mycket arbete som ligger bakom. Ingen tror att en framstående idrottare bara dyker upp på arenan och vinner. Alla vet att en balettdansares enastående prestationer på scen är resultatet av år av ihärdig träning och filande på detaljer. Skrivande och läsande fungerar på samma sätt. Det tar tid och krävs fokuserat och dedikerat arbete för att utveckla kompetensen. Min egen kärlek till språket och kunskapen står i direkt relation till tiden och mödan jag har lagt ner på att utveckla förmågorna. Det växande biblioteket där hemma, som består av både böcker jag läst och böcker jag själv skrivit, bekräftar för mig att personliga problem inte måste vara ett hinder för framgång.

En viktig skillnad mellan 70-talet och nu är att det produceras enormt mycket mer text idag. Men paradoxalt nog läser allt fler allt mindre. När jag säger det får jag ibland höra att människor idag faktiskt läser mer än någonsin. Fast jag hävdar med bestämdhet att det är en avgörande skillnad mellan att avkoda text i olika flöden på nätet – vilket handlar om att söka information och fakta – och att försjunka i längre texter som läses med lärande och kunskap som mål. Det oroar mig att så många väljer olika typer av ursäkter för att slippa sätta sig ner med en bok eftersom det inte finns några genvägar till bildning. 

Ska vi kunna möta hotet som den allt mer intensiva jakten på generell artificiell intelligens utgör är det inte mer och bättre faktakunskaper som behövs, utan fördjupad förståelse för våra unikt mänskliga egenskaper och individuella utgångspunkter. Om skolan fokuserade mindre på betygen och handlade mer om att lära eleverna att förstå betydelsen av ansträngning och vikten av att sluta jämföra sina resultat med andras, är jag övertygad om att intresset för diagnoser, olika typer av hjälpmedel och anpassningar skulle minska. Många pratar om vikten av kvalitetstid med sina barn. Varför tänker man inte så om skolan och läsandet som är förutsättningen för det lärande som är syftet med all utbildning? Visheten i det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget, behöver uppmärksammas och tas till heder.

Det finns givetvis ingen enkel förklaring till problemen som samtiden brottas med, men en bov i dramat är produktionslogiken som har smugit sig in i våra liv påverkar tänkandet och gör oss alla dummare eftersom den får eftertänksamt läsande av tryckta böcker att se ut som slöseri med tid och energi. Enda sättet att få elever att utveckla sina språkliga och intellektuella förmågor är att läsandet uppvärderas i samhället som helhet. Om föräldrar vaken läser själva eller för sina barn, hur ska den uppväxande generationen kunna utveckla förståelse för allt som de går miste om genom att inte läsa böcker? Tänk om alla läste en timme per dag och dessutom skrev brev för hand och skickade till varandra. Det skulle göra enorm skillnad för mänsklighetens samlade kognitiva förmåga. Det största hotet med AI är nämligen inte den artificiella intelligensen, utan efterfrågan på och jakten efter effektivitet i produktionen av mätbara resultat. 

Det är inte bara människor med diagnoser som har problem som behöver uppmärksammas för att komma tillrätta med den generella fördumningen. Det faktum att människan är en social varelse och att våra hjärnor belönar oss med dopamin när vi får bekräftelse spelar en avgörande roll i det drama som just nu utspelar sig mitt framför ögonen på oss. Jag blir beklämd när jag märker att det allt oftare dyker upp statistik på nätets "sociala" forum som visar hur mina inlägg "presterar". Det är inte därför jag skriver, jag vill att mina texter ska ge upphov till tankar och samtal. Jag skapar inte content och skriver inte för att få uppmärksamhet, utan för att väcka frågor, mana till eftertänksamhet och för att jag tycker att jag har något viktigt att säga.

Tacksamheten över att det jag skriver blir läst är stor, men jag oroas över den generella ytligheten på nätet och tomheten som emanerar från den digitala miljön eftersom det påverkar samtidskulturen och våra liv negativt. Ägarna till plattformarna styr vår uppmärksamhet genom att göra det svårare för poster med intellektuellt krävande innehåll och lite längre texter att nå spridning. Inlägg som väcker starka känslor eller innehåller bilder exponeras för fler. Och korta filmklipp blir virala. Insikten om hur mycket makt vi ger algoritmerna genom att inte protestera mot den här utvecklingen skrämmer mig. Eftersom det inte handlar om någon naturlag som vi måste anpassa oss efter borde vi stanna upp och tänka efter ifall det vi önskar oss verkligen är vad vi behöver. Det är nämligen vi själva som, mer eller mindre medvetet, väljer att ge techmiljardärerna makt över våra liv. Ingen tvingar oss, varken att sälja vår själ eller att sluta läsa och tänka. Bryr vi oss på allvar om kvaliteten på våra kognitiva förmågor borde vi reflektera mycket mer över konsekvenserna av våra val än vad som är fallet idag.

Samtidens (oroväckande) låga värdering av kunskap

Varje dag lär jag mig nya saker, inte bara om kulturen som är mitt forskningsområde utan även om andra ämnen; som filosofi, historia, demokrati, samhällsutveckling, religion och kognition. Och förståelsen för vem jag är och hur jag fungerar i olika sammanhang ökar för varje år som går. Kunskapsutveckling är dock ingen linjär och kumulativ process. Eftersom både vi människor och världen vi lever i ständigt förändras måste kunskaperna hela tiden stämmas av mot verkligheten och man måste kontinuerligt göra sig av med insikter som inte fungerar. Det viktigaste jag lärt mig är följande: att utan nyfikenhet och kritisk medvetenhet, samt ödmjukhet inför både sina egna brister och allt som inte går att veta något om, är det omöjligt att utveckla förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar.

Av vördnad inför kunskapens komplexa natur har jag ständigt rannsakat mig själv och lyssnar alltid uppmärksamt på alla typer av kritik. När jag var student och en bra bit in i min akademiska karriär brottades därför från tid till annan med känslan av att vara en bluff. Även långt efter att jag blivit docent kände jag mig ovärdig rollen, och som lektor hade jag lätt för att känna mig underlägsen mina kollegor. Det låter kanske som att jag led, men mina möten med intresserade och engagerade studenter och möjligheten att få arbeta med lärande och kunskapsutveckling kompenserade mer än väl för det som äregiriga kollegor och maktfullkomliga chefer utsatte mig för. Mitt dåliga självförtroende har jag dessutom allt mer kommit att betrakta som en fördel i sökande efter kunskap. När jag tänker tillbaka på mina drygt 30 år i akademin är därför tacksamhet den känsla som dyker upp först och som överskuggar allt annat. Idag är jag dessutom tacksam för att jag inte fastnade i den där miljön där jag kände mig allt mer instängd med åren.

Trots att det tog lång tid innan jag kunde sätta ord på insikten går det allt mer upp för mig att det ligger massor i det som intuitionen alltid sagt mig; att vill man på allvar låta sig vägledas av kunskap måste man sätta parentes runt egot. När jag väl förstod och tog till mig det där hjälpte det mig att hantera, både kritiken jag ofta får när jag hävdar något med stöd i egen eller andras forskning, och känslorna av förtvivlan och hopplöshet som plågade mig under våren. När rekryterade tackar mig för "det arbete jag lagt ner på ansökan" och meddelar att man "valt att gå vidare med andra kandidater den här gången", väljer jag att se det som tillfällen att lära mig att inte ta kritik och avslag personligt. Oavsett hur väl jag lyckas med den saken – jag pendlar fortfarande ganska mycket mellan hopp och förtvivlan – kan ingen ta ifrån mig kunskaperna och kompetenserna som jag byggt upp genom åren, och den insikten ger mig mod och kraft att härda ut.

Under våren var jag allt för upptagen med känslan av att vara utsatt för ett svek för att kunna tänka på framtiden, men i slutet av sommaren när jag äntligen landade i min nya situation drabbades jag av en identitetskris. Det var smärtsamt att komma till insikt om hur mycket jag identifierat mig med rollen som lektor. Samtidigt var det lärorikt. Frågan om vem jag är nu, när jag förlorat kopplingen till högskolan, upptar en stor del av min tid. Men långsamt går det upp för mig att eftersom ingen längre kan hindra mig att följa kunskapen dit den tar mig och ägna all min vakna tid åt lärande är jag i alla fall ingen förlorare. Att inte behöva följa problematiska regler, och att slippa sitta på meningslösa möten och ägna en massa dyrbar tid åt huvudlös administration, är enormt befriande. Äntligen kan jag läsa och skriva när det passar mig, utan att behöva snegla på klockan och oroa mig över att ha missat deadlinen för bokningen av salar till föreläsningar som ska hållas nästa år. Att vara fri i tanken och slippa anpassa mitt skrivande efter obegripliga regler, rigida mallar och märkliga konventioner är beroendeframkallande märker jag. Och eftersom jag inte sitter fast i en yrkesroll är jag dessutom äntligen fri att vara den jag vill vara.

Jag konfronteras dock fortfarande med och tvingas även framöver förhålla mig till den kunskapssyn som präglar samtidskulturen. Redan innan jag förlorade jobbet visste jag hur svårt det är att som kulturvetare nå ut med och få gehör för det man anser sig veta, särskilt när man blivit av med den position som en anställning som lektor innebär. Parallellt med tvivlet på min egen förmåga har jag alltså tvingats lära mig att hantera känslan av att kunskaperna jag ägnat hela mitt liv åt att utveckla inte betyder något, vilket skrämmer mig. Det faktum att jag som är docent inte ens kallas till intervju när jag söker arbeten som handlar om uppgifter som tangerar det jag studerat i över 30 år och forskat, skrivit och undervisat om sedan millennieskiftet, säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Och det borde oroa fler än mig. Problemet är att kunskapen är långt större än individerna som använder den, och att det är svårt att avgöra vad någon annan (och i viss mån även man själv) faktiskt vet. 

Om kunskapens egenvärde hade varit högre hade det varit lättare att försvara den, men det är problematiskt nog inte så det fungerar. Det stora flertalet lever nämligen i ovisshet om att vi människor ofta tenderar att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs. Många påstår sig i och för sig vilja veta och betonar att kunskap är viktigt, men majoriteten är i själva verket rädda för det okända (vilket den egna okunskapen är en del av) och vill i grund och botten bara få sina förutfattade meningar bekräftade. Det blir sådär eftersom kroppen är bärare av kunskapen. Först när vetandet tagit sig innanför huden på en kan man säga att man vet något. Och kroppen är ett medium som liksom alla andra medier påverkar budskapet. Därför är det så viktigt att sätta parentes runt egot som är ömtåligt och bara bryr sig om hur det känns i stunden. 

När jag blev lektor lärde jag mig den hårda vägen att makt tenderar att övertrumfa kunskapen i väldigt många förhandlingar mellan människor. Eftersom makt alltid är relaterad till ett sammanhang och dessutom ofta knuten till en position slipper jag personligen förhålla mig till det, men växer det fram en kultur där kunskapen inte placeras i första rummet kommer människor med ömtåliga egon att ta makten och samhället styras av känslor. Jag har gjort kampen för kunskapen till min mission och jag kommer att ägna resten av mitt liv åt att strida för det jag blir allt mer övertygad om är det enda som kan rädda mänskligheten; en ökad generell förståelse för vad det innebär att veta något. 

Det är talande att den av mina läroböcker som säljer sämst är boken Vägar till vetande. Att intresset för vad kunskap kan sägas vara är så lågt och att frågan om vad det innebär att veta något engagerar så få är djupt problematiskt. Vet man inte vad man letar efter eller försöker utveckla förståelse för kommer man nämligen inte att kunna lära sig något. Det är svårt att säga vad som beror på vad, men dagens skola och högre utbildning handlar i förfärande hög grad om att eleverna och studenterna ska memorera fakta, som är något annat än kunskap. Och betygen är i praktiken ett mått på hur bra elevernas och studenternas korttidsminne är, vilket inte säger någonting om vad någon vet, förstår och kan. Tar vi inte dessa saker på allvar finns en uppenbar risk att vi fostrar A non thinking generation, vilket Läromedelsförfattarnas förbud varnar för i sin kampanj. 

På grund av bristande förståelse för vad kunskap är uppskattas den inte, och i ett samhälle där kunskapen inte anses ha ett värde i sig kommer skolan och den högre utbildningen aldrig att kunna fungera som det är tänkt. Symptomatiskt nog oroas fler över AI-utvecklingen än av de sjunkande resultaten i Pisa-undersökningen. Idag talas det således allt oftare om vikten av att reglera utvecklingen av AI, men det är lika lite som globala klimatöverenskommelser någon lösning på det underliggande problemet: den låga värderingen av och bristande förståelsen för vad kunskap är och hur lärande fungerar. Rädslan för och det potentiella hotet från AI kan bara undanröjas genom att människor ägnar mer tid åt att utveckla sin kognitiva förmåga och blir bättre på att skapa och framförallt använda kunskap i vardagen. Så länge vi ägnar oss åt att debattera hur det är egentligen och bråka om vem som vet bäst förhindras en sådan utveckling.

Hur ska man kunna ställa om när AF och a-kassan hindrar en att vara kreativ?

Snart är jag i den privilegierade positionen att jag kan lämna a-kassan på dagen och hälsa Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande. Inte för att jag hittat en ny anställning, för det har jag tvingats ge upp hoppet om, utan för att jag har tillräckligt med pengar sparade för att kunna känna mig säker på att jag klarar mig ekonomiskt fram till att jag kan börja ta ut en förtida pension. Redan i våras beslutade jag mig för att ge det fram till och med september, vilket har varit ett slags livlina. Men nu när jag ser ljuset i tunneln har jag bestämt mig för att spela med ett litet tag till. Alla säger att jag har rätt till ersättning och råder mig att inte bränna mitt sparkapital, men att leva på gränsen till galenskap kostar också på och hälsan är värd mer än pengar. 

Det jobbigaste med att vara i klorna på AF och a-kassan är att jag inte få tänka själv. Att inte få använda min kreativitet för att ta mig ur det bidragsberoende jag utan egen förskyllan hamnat i tär mer på mig än det utanförskap som arbetslösheten innebär. Eftersom a-kassan sägs vara en omställningsförsäkring trodde jag i min enfald att det inte skulle ses som ett problem att jag vill göra allt som står i min makt för att hitta en lösning på försörjningsproblemet. Men det är precis så som systemet fungerar och det tär på mig. Jag har betalat in till försäkringen i nästan 30 år. Därför känns det bittert att konstatera att villkoret för att få tillgång till mina 300 dagar i omställningsstöd är att jag förväntas leva i ett slags livegenskap.

Att tvingas följa kontraproduktiva regler och söka anställningar som jag vet att jag aldrig kommer att få har varit plågsamt. Och att vara utlämnad till tondöva handläggare bidrar till overklighetskänslan. Jag fick en chock under mitt inskrivningssamtal i februari när jag anmodades att söka en anställning vid Lunds universitet där det redan i utlysningen framgick att man var tvungen att ha disputerat i ett annat ämne än mitt. Antingen brydde sig handläggaren inte, eller också förstod hen inte bättre. Frågan är vad som är värst. Jag liksom alla andra – ung som gammal, med eller utan utbildning och/eller arbetslivserfarenhet och oavsett var man bor – tvingas in i standardiserade mallar som för många reducerar chansen att få ett jobb till noll.

Vidden av livegenskapen som arbetslösa idag tvingas underkasta sig gick upp för mig när a-kassan avslog min ansökan om att få företaget, (som jag haft sedan 2007 vid sidan av anställningen som lektor) godkänt som bisyssla. Företag är i och för sig mycket sagt, det handlar om en F-skattsedel som jag har använt för att fakturera för enstaka externa föreläsningsuppdrag och för att ta emot royalties för mina böcker. Trots att det stod på a-kassans hemsida att det var möjligt att ansöka om att få behålla sin "firma" som bisyssla fick jag avslag med hänvisning till den nya lagen om arbetslöshetsersättning där begreppet bisyssla strukits. Tack och lov behövde jag inte avregistrera företaget och det är okej att ta emot passiva inkomster, alltså royalty för böckerna jag skrev innan jag blev arbetslös. Men beslutet försätter mig i ett moment 22 för det innebär att Arbetsförmedlingen varken kan ge mig starta-eget-bidrag (vilket innebär att man under sex månader, istället för att söka meningslösa jobb, får möjlighet att utarbeta en ordentlig affärs- och marknadsföringsplan) för att försöka lösa ekonomin på det sättet, eller godkänna den möjliga praktikplats som jag hittat.

Sedan februari i år har jag alltså, dels tvingats följa regler och utföra uppgifter som i många fall hindar mig från att få en anställning, dels känt mig tvungen att undvika att göra saker som jag på goda grunder tror skulle kunna leda till att det öppnar sig möjligheter för mig. För att inte bli passiviserad ägnar jag dagarna av väntan på nya avslag åt läsande och skrivande, men eftersom jag inte får använda min kreativitet på det sätt jag är van vid känner jag mig allt mer instängd, vilket gör att jag vissa dagar balanserar på gränsen till depression. Hade jag inte sett ljuset i tunneln är jag osäker på om jag överlevt.  

Jag är så pass gammal att jag minns när vi i Sverige hade ett väl utbyggt trygghetssystem. Idag finns inget av det där kvar. Nedmonteringen har motiverats med att det inte ska gå att stapla bidrag och att det ska löna sig att gå till jobbet. På 1970-talet fanns det en del människor som såg a-kassa och socialbidrag som ett slags försörjning, men idag är det omöjligt att tänka och agera på det sättet. Ändå fortsätter politiker som går till val på att sänka skatten att sprida lögnen om att den som inte hittar ett nytt jobb är lat. Påståendet att arbetslöshet är ett val man gör och att sänkt a-kassa därför är nödvändigt för samhällsekonomin bygger på ett cyniskt ignorerande av det faktum att när Sverige hade ett av världens mest generösa trygghetssystem hade vi samtidigt en arbetslöshet på under 3 procent. Idag närmar sig den siffran 10 procent och runt en halv miljon människor är arbetslösa. På vilket sätt är det bra för vårt land och vår ekonomi att högutbildade människor som både kan och vill arbeta behandlas som andra klassens medborgare?

Om AF hade uppdraget att förmedla jobb och stötta arbetssökande, och om a-kassans uppgift var att fungera som en omställningsförsäkring, hade jag självklart gått med på att det var rimligt att ställa krav på den som tvingats ut i arbetslöshet. Jag förstår att det måste finnas regler, men kommer aldrig att begripa varför jag tvingas vara delaktig i undergrävandet av allt det jag byggt upp sedan jag började jobba 1984 för att under en begränsad tid få tillgång till försäkringen som jag betalat för i 29 år. I drygt sex månader har jag varit förpassad till en parallell verklighet där min kreativitet betraktas som ett hot mot systemet, vilket lett till att jag nu känner ett växande tvivel på min egen intellektuella förmåga. Jag tackar därför min lyckliga stjärna för att jag snart får min frihet tillbaka. Samtidigt lider jag med alla som inte är lika privilegierade som jag och som inte har någon annan möjlighet än att underordna sig reglerna som skapats för att vissa politiker och många väljare lever i villfarelsen om att det är fett att vara arbetslös.

Jag har varit med i DIK sedan början av 1990-talet, då jag ansökte om studentmedlemskap. Och jag har varit med i SULF sedan 1997. Den bittra sanningen är dock att jag inte fått någon som helst hjälp därifrån, varken inför, under eller efter uppsägningstiden. När jag för ett år sedan mailade och bad facket motivera varför jag skulle vara med fick jag som svar att många uppskattar deras tidning!? Och efter att jag meddelat SULF här i september att jag valt att avsluta mitt medlemskap fick jag ett mail där man bad mig förklara varför. Okej, tänkte jag och öppnade länken. Men när det gick upp för mig att mina fackliga företrädare på allvar tänkte att jag skulle vara intresserad av att chatta med en AI bad jag algoritmen att dra åt helvete. Och det var också vad jag skrev i mitt sista mail till SULF. Välkommen till 2026 års upplaga av Sverige, där kreativitet och människor som söker trygghet betraktas som ett problem.

Ett slags eftervalsanalys

All förändring börjar i tanken, ofta som svar på en smygande aning om att allt inte är eller fungerar som det ska. Och i takt med att indikationerna på att något är fel blir fler och fler växer insikten om behovet av nytänkande fram. Kanske är vi inte där riktigt än, men mycket talar för att tiden är mogen för det perspektivskifte som är förutsättningen för att det stora flertalet ska se och förstå att problemen som samtiden kämpar med i hög grad bottnar i fasthållandet vid gamla metoder och tankesätt. Det ledet i förändringsprocessen är det svåraste. Men när paradigmskiftet väl är ett faktum (det är inget som någon kan tvinga fram) ser allt annorlunda ut även om inget förändrats på ytan, och då kan mänsklighetens inneboende kreativitet förlösas.

Det är den känslan jag får här efter valet, att vi befinner oss i en brytningstid och att framtiden är mer öppen och osäker än på länge. Tecknen på att de lösningar och tankesätt som vi har tillgång till inte längre fungerar – och ibland till och med bidrar till att förvärra problemen som de utvecklats för att lösa – blir allt svårare att ignorera. Allt talar dessutom för att det blir (ännu en) turbulent mandatperiod, vilket jag tror delvis beror på det faktum att vi människor har svårt att släppa taget om det som varit. Och visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Fortsätter vi på den inslagna vägen blir det dock svårare och ännu mer smärtsamt att ta tag i och försöka komma tillrätta med problemen längre fram.

När jag så här i efterhand tänker på SVTs valvaka, vilket var en osedvanligt rörig och dödstråkig tillställning, trots att valutgången var rafflande jämn, stärks jag i övertygelsen om att vi står vid ett avgörande vägskäl. Jag säger inte att jag vet att det kommer att bli så, men för mig representerar det som hände under valvakan ett slags paradigmskifte. Ögonblicket när allt förändrades var utdraget, och det utspelade sig mellan presentationen av resultatet av den stora valundersökningen och den så kallade superprognosen.

Fram till klockan åtta på valnatten var allt som vanligt. Sedan hände något. Experten som ansvarar för Valu påstod självsäkert och med hänvisning till resultatet av undersökningen att det stod klart att det blir ett regeringsskifte eftersom skillnaden mellan blocken var så stor. Argumentet han lutade sig mot var att undersökningen var gedigen och att man tagit höjd för en hög andel förtidsröster och andra eventualiteter. Men när man lite senare presenterade superprognosen som byggde på räknade röster och den visade att valet skulle komma att bli ett av de jämnaste i historien var det plågsamt att se förtvivlan i blicken på forskaren. Sen var det som att alla famlade i blindo och man började rastlöst flacka mellan de olika partiernas valvakor.

Utvecklingen under kvällen indikerar, i alla fall för mig, att det ligger något i det jag länge talat om och försökt visa på; att det alltid är verkligheten som gäller inom forskningen, aldrig kartan. Det missvisande resultatet av Valu berodde inte på problem med metoden eller den data som analyserats, utan på att vetenskapen aldrig kan upprätta en direktrelation med verkligheten. Litar vi blint på forskningen finns därför en risk att den leder oss fel, vilket blev smärtsamt tydligt på TV under valvakan. Och lösningen på det problemet är varken relativism eller bättre metoder, utan ett mer ödmjukt förhållningssätt till forskningen och dess resultat.

När jag fortfarande var anställd på Högskolan Väst kämpade jag för att få gehör för de där tankarna, men tiden var uppenbarligen inte mogen, så ledningen valde att försvara rådande paradigm genom att skjuta budbäraren och göra sig av med mig istället för att reflektera över rimligheten i det jag försökte peka på. Jag hävdar inte att jag visste att det skulle bli som det blev på valnatten, men den som vill kan läsa böckerna jag publicerat och texterna som finns på nätet, där jag reflekterar över det traditionella vetenskapliga tänkandets brist på ödmjukhet inför framtidens öppenhet och framstående forskares ignoranta inställning till olika typer av bias.

Förhoppningsvis hjälper det jämna valresultatet oss alla att inse behovet av samverkan och nytänkande. Det borde bli lättare att få gehör för tanken att konfrontation och polarisering är ett symptom på sjukdomen, inte medicinen. Chansen att vi går in i en tid präglad av mer samsyn och bättre förståelse för att det inte finns några enkla lösningar eller tydliga alternativ att debattera med livet som insats har åtminstone ökat. Om vårt land inte ska gå sönder behöver vi förstå och acceptera att oavsett vad man röstar på så är det alltid mer som förenar än skiljer oss människor åt. Vägen fram kommer alltid att vara kantad av problem, men om väljarkåren inser att den inte består av lojala supportrar till två lag som ogillar varandra, blir det lättare att komma överens och hitta konstruktiva lösningar. 

Den absolut viktigaste frågan nu är kunskapen, och den handlar heller inte om antingen eller, rätt eller fel; utan om förståelse för att vetande är något som uppstår och förändras mellan verkligheten och forskningens resultat. Ska skolan kunna rusta befolkningen i vårt land för den allt mer osäkra framtid vi går till mötes är det ödmjukhet inför det faktum att ingen kan veta säkert vad som är sant eller falskt som behövs; inte mer fakta, bättre metoder och ökad tvärsäkerhet. I avsaknad av förståelse för allt det vi inte vet något om och utan respekt för hur svårt det är att nå säker kunskap, blir först skolan och sedan samhället allt mer polariserat och fördummat.

Nu efter valet är det upp till bevis. Om indignationen och upprördheten över Sveriges resultat i Pisa-undersökningen lägger sig och politikerna börjar leta efter något annat att uppröras över kommer problemen i Sverige aldrig att ta slut. Det blir så när skolfrågan kidnappas av ett parti och använder den som ett slagträ i debatten. Eftersom demokratin är lika beroende av kunskapen som kunskapen är av demokratin – och inte minst på grund av att Sverige och alla andra länder, (liksom mänskligheten och livet på jorden) – behöver båda för att överleva, måste alla partier i riksdagen hjälpas åt för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärarna att skapa så bra förutsättningar som möjligt för eleverna att lära. Annars kan den högre utbildningen inte fungera. Och då kommer framtidens forskning inte att kunna ge oss de förklaringar och den förståelse för världen vi lever i som vi alla behöver.

På samma sätt som kulturen är komplex är kunskapen aldrig entydig. Därför är samtal, respekt för olikhet, ödmjukhet, öppenhet och mångfald så viktigt. Viktigast av allt är dock att människor kan få utlopp för sin kreativitet utan att vara rädda för att bli utsatta för repressalier om resultatet av det nytänkande som kreativiteten ger upphov till inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen.

Så formas vår värld

Om fyra år är det val igen, men långt viktigare för samhällsutvecklingen är det som händer i våra huvuden och mellan oss människor i vardagen. Det är nämligen där som framtiden skapas, i realtid. Har man inte reflekterat över (den filosofiska) frågan om hur förändring fungerar, är det lätt att få för sig att vägen in i framtiden är linjär och möjlig att målstyra, antingen av demokratiskt valda politiker som lockar väljare med olika typer av löften eller av ledare med suverän makt. Den där övertygelsen är så pass stark och spridd att den uppfattas som en sanning, vilket gör det svårt att diskutera förändring på ett vetenskapligt sätt, men jag ska här göra ett försök.

Putin och Trump har makten att starta krig och kan ta beslut som påverkar livet för väldigt många människor på jorden, därför ser det ut som att de kontrollerar framtiden. Och eftersom vi människor inte tycker om osäkerhet är det problematiskt nog många som tror att diktar är en lämplig lösning och som därför lockas av och vill liera sig med totalitära ledare. Fast den makt som människor som befinner sig i toppen av olika hierarkier ser ut att ha är bara en illusion, för om folket går samman har varken kungar, presidenter eller diktatorer något att sätta emot, vilket bevisats gång på gång i historien. Makt är nämligen rationell och utspelar sig i mellanrummen.

Techbolagens ägare – som kontrollerar algoritmerna som idag inte bara tar över allt fler uppgifter i arbetslivet och vardagen, utan även allt mer av vårt tänkande och skapande – har långt mer makt över vägen in i framtiden än någon annan ledare. Deras makt över framtiden är mycket större än Putin, Erdogan eller någon annan diktator. Vi tänker nämligen inte på hur mycket våra liv och vårt sätt att tänka påverkas av digitaliseringen. Och vi har varken tid eller ork att bry oss om hur mycket personliga uppgifter vi skänker bort helt gratis genom att använda verktygen som ingenting kostar eftersom användarna inte är kunder utan varan som säljs. Oavsett hur mycket makt någon enskild har över utvecklingen är och förblir dock slumpen en faktor som man alltid måste räkna med, även den aldrig går att räkna på.

Trots att antalet chefer ökar och allt fler känner sig allt mer maktlösa har vi människor ganska stort inflytande över framtiden och formandet av vår värld. Som individer har vi ingen makt, men vi är alla del av det kollektiv som mänskligheten utgör. Och även om ingen enskild kan kontrollera den dynamiska helheten påverkar den utfallet av kulturens tillblivelse på följande sätt. Framtiden realiseras mellan oss alla och förändringens riktning påverkas av den dynamiskt föränderliga summan av allas tankar och handlingar. Tillsammans kan vi med andra ord förändra långt mer än vi tror, av det enkla och självklara skälet att det är så det fungerar och alltid har fungerat. Det "enda" som krävs är att vi först accepterar att det är så här världen förändras och sedan gemensamt utvecklar en samsyn om vad som kännetecknar ett gott liv, vilket visat sig vara relativt enkelt. Det jag försöker säga är att det spelar roll hur vi tänker och vad vi gör, men också vad vi inte tänker på och vad vi väljer att låta bli att göra.

Man brukar säga att man ska akta sig för att önska sig saker, för risken är att önskningarna slår in. Det där visdomsordet går på tvärs mot villfarelsen att vi människor alltid vet vårt eget bästa, vilket vi bevisligen inte gör. Det som är bra för oss i stunden eller i närtid är inte nödvändigtvis det som är bra för oss på sikt. Och det jag vill ha, oavsett om det är bra eller dåligt för mig, kan mycket väl vara dåligt för någon annan, direkt eller indirekt. Poängen är att varje tanke och handling räknas.

Under min uppväxt på 1970-talet drömde det stora flertalet i min generation om att arbeta i yrken där det fanns plats för många (som polis, läkare, brandman, lokförare, sjuksköterska, till exempel), vilket var drömmar som i hög grad också realiserades även om en del blev besvikna och bytte bana senare i livet. Dagens unga drömmer i förfärande hög grad om att bli det som är möjligt bara för ett ytterst litet fåtal, vilket oundvikligen leder till kollektiv besvikelse. Alla kan per definition inte bli fotbollsproffs, miljardärer eller YouTuber med massor av följare. När majoriteten tänker och agerar så får vi ett samhälle som allt mer liknar Postkodlotteriet, där det regnar pengar över ett lyckligt fåtal som sedan uppmärksammas, äras och tilldelas makt. Medan resten av befolkningen fogar sig och finner tröst i drömmen om att en dag själva bli rika, berömda och mäktiga.

När många drömmer om att bli ekonomiskt oberoende eller nå individuella framgångar betyder det att antalet människor som bryr sig om det som är gemensamt, som miljön och demokratin till exempel minskar. Och det försvagar demokratin och löser upp samhället som alla ytterst är beroende av för att överhuvudtaget kunna nå framgång. Kunskapen fungerar på samma sätt, och eftersom demokratin och den allmänna nivån av vetande utgör varandras ömsesidiga förutsättningar borde de allt tydligare tecknen på sjunkande kunskap och bristande förståelse för demokratins möjligheter och brister oroa fler än vad som är fallet idag.

Här i veckan kom resultatet av Pisa-undersökningen, som visade att Sveriges (tillsammans med många andra länder) kunskapsresultat faller. Reaktionerna på det undersökningen visar är talande för hur vi ser på formandet av framtiden. Omgående tog politikerna som är mitt uppe i en infekterad valrörelse tillfället i akt att dels peka på sitt eget partis retoriskt tacksamma och därför enkla lösningar, dels skylla problemen på övriga partier och tidigare regeringar. I såväl ord som handling blottar våra folkvalda med andra ord, inte bara vidden av sin egen okunskap utan dessutom avsaknaden av intresse för vilken framtid som de är med om att forma genom att försöka lösa ett komplext problem som landets kunskapsutveckling med hjälp av mer eller mindre populistiska "lösningar" och inkompatibla lösningar. Jag har ingen lösning på problemen som vi alla står inför, men jag vet en hel del om problemets karaktär och hur förändring fungerar. Och kunskapen om det är en viktig nyckel till framgång i arbetet med att bygga en långsiktigt hållbar framtid. Jag menar att det viktiga är att förstå att lösningen inte finns där ute, den går inte att upptäcka. En hållbar väg in i framtiden skapas i möten mellan oss människor, alltså i vardagen när vi är fullt upptagna med att få ihop livspusslet.

Utan förståelse för vad kunskap är för något och hur lärande faktiskt fungerar blir slagord som "från skärm till pärm" eller "lugn och ro i klassrummet" tomma former vars enda funktion är att locka väljare att rösta på ett parti, som för att överhuvudtaget ha en chans att realisera sina löften måste ingå i en regering vars övriga företrädare lovat sina väljare att bygga kärnkraft, satsa på försvaret, stoppa invandringen och sänka skatten. Lyfter man blicken och ser bortom valdagen och nästa mandatperiod är det helt uppenbart att ekvationen inte går ihop. Det Sverige och världen behöver är inte satsningar på skolan, utan en helt annan syn på och långt mer utvecklad förståelse för vad vetande är och hur vetenskapligt sökande efter kunskap fungerar och hur resultatet av forskning kan användas. Och det är ett önskat läge som vi rör oss bort ifrån, vilket är en lika allvarlig kris för mänskligheten som klimatförändringarna. 

Resten av den här texten är en reflektion över analoga mediers betydelse för det jag skrivit ovan. 

Vems framtidsdrömmar är det som förverkligas när skolan och samhället digitaliseras? En allt annat än oväsentlig aspekt av digitaliseringen är att den kontrolleras av ett fåtal privata och ofattbart rika aktörer med oinskränkt makt över våra liv. Makten utövas i det dolda, via långa, finstilta och invecklade avtal som användarna är tvungna att godkänna för att kunna använda programmen och de digitala tjänsterna. Techbolagens ägare ofattbart rika ägare samlar på sig insynsskyddad kunskap om användarna som sedan används för att göra dessa ännu mer beroende av monopolföretagens alltmer heltäckande system för marknadsföring och annan påverkan. Övervakningskapitalismen (se Zuboff 2021) är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Framtidens klassrum där studenterna sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen säljs in med löften om ett lyckorike som ligger just runt hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen upphör att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig, den är nämligen ständigt på väg någon annanstans. Utbildningar som digitaliseras förvandlas därför till eviga provisorier.

1984, långt innan digitaliseringen tog fart, var Sverige fortfarande ett analogt land (och dessutom ett av världens mest jämlika länder, med en i princip obefintlig arbetslöshet). Förändringen gick långsammare på den tiden, marginalerna var större och svensk skola var världsberömd och sågs som ett föredöme. Det går inte att backa tiden och det är meningslöst att ägna sig åt nostalgi, men det är definitivt värt att fundera över hur människor tänkte och agerade på den tiden. 1984 skrattades det åt George Orwells bok, som man där och då ansåg sig kunna avfärda. Ingen trodde att den dystopin skulle realiseras eftersom alla såg ljust på framtiden. Reagan och Thatcher avreglerade allt fler verksamheter och några år senare rämnade muren mellan öst och väst. Francis Fukuyama (1992) deklarerade historiens slut. Och det såg ut som att människors frihet ökade. 

Ända fram till för bara något tiotal år sedan kändes 1984 fortfarande som en onödigt dyster bild av framtiden. Sedan gick det fort, och rätt som det var delade människor följande mem på nätet: Make 1984 fiction again! Hur tar vi oss härifrån? Det är ingen enkel fråga och det kommer inte bara an på vad vi kan komma överens om och det handlar absolut inte om vilken managementfilosofi vi anammar. Men på samma sätt som vi själva försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i idag är det bara vi som kan förändra förhållandena. Så länge det unikt mänskliga sättet att tänka inte värderas efter förtjänst kommer vi oundvikligen att röra oss bort från eller utarma kunskapen, demokratin och den långsiktiga hållbarheten.

Viljan att snabbt få tillgång till säkra svar är utbredd idag eftersom nätet ger oss den möjligheten, men tydliga svar som levereras på sekunden är inte samma sak som användbar kunskap och fördjupad förståelse, särskilt inte om frågan handlar om komplexa problem som kunskapsutveckling, demokrati och klimatförändringar. Krisen i skolan, avakademiseringen av universitetsvärlden och utarmningen av allmänhetens intellektuella förmågor går inte att hejda genom att arbeta ”smartare” eller genom att införa digital teknik av den enkla anledningen att det inte är så kunskap och lärande fungerar. Ny teknik i utbildningen ersätter inte äldre verktyg av det enkla skälet att lärande är något som uppstår i och mellan människors kroppar, inom ramen för sociala och kulturella sammanhang.

Det finns olika sätt att läsa texter, och just det anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör idag. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information eller fakta och att läsa för att utveckla kunskap och förståelse. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tänkesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte, vilket tar tid och kräver att man kan och får försjunka i textens och förlora sig i dess innehåll. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. Jag skriver bäst när jag är omgiven av mina böcker; deras fysiska närvaro hjälper mig minnas vad jag lärt mig. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en ny bok, om ett nytt ämne. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när den öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. En bok av papper är något helt annat än en elektronisk fil, och dess värde finns inte bara i innehållet, i orden som självklart går att överföra till nätet, utan i helheten. På grund av att boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsare; har den ett värde såväl före, under som efter att den lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

Bokens betydelse för lärande och kunskapsutveckling är svår att överskatta, och den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag att bryta den kedjan och överge boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare förståelse för ämnet än att googla eller använda AI för att få svar på sina frågor. 

I bästa fall kan AI och annan teknisk utrustning komplettera böckerna, pennan och pappret samt möten face-to-face. Jag har vigt en stor del av mitt liv åt att värna den tryckta boken eftersom det är en unik och oundgänglig förmedlingskanal för kunskap, som håller på att bortrationaliseras i en allt annat än eftertänksam våg av effektivisering som sköljer över samhället. Boken av papper är en unik artefakt, ett medium för utbyte av tankar mellan subjekt, som vuxit fram tillsammans och i samspel med kulturen som uppstår och förändras mellan oss människor, som ett resultat av våra kunskaper och förmåga att tänka (kritiskt och analytiskt). När ChatGPT lanserades hade många svårt att dölja sin fascination. Samtidigt blev det uppenbart hur fakta- och svarsorienterat vårt utbildningsystem är. Det startades följaktligen diskussioner om hur man som lärare ska möta problemet med att ett växande antal studenter låter en algoritm skriva arbetena som betygssätts. Av de skäl som diskuterats ovan har jag svårt, både att förundras och känna oro; jag blir mest beklämd, för den här utvecklingen visar hur långt vi rört oss från den klassiska bildningstanken. 

På 1960-talet föreställde sig många att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Idag är många lika övertygade om att digitala lösningar kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Den uppfattningen tror jag bygger på ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker är helt enkelt omöjliga att ersätta med teknik utan att något essentiellt går förlorat. Stannar vi inte upp, tänker efter och reflekterar över vart vi är på väg (och hur framtiden och vår värld formas av våra tankar och handlingar) finns en risk att konsten att tänka som en människa snart betraktas som ett problem som hindrar maskinerna att fungera i enlighet med den ekonomiska plan som styr utvecklingen. Och när människans intellektuella förmåga utarmats tillräckligt mycket kommer AI att ta över. Det spelar ingen roll om det beror på teknikutvecklingen eller utarmningen av kunskapen, därför är det nu vi kan göra skillnad. Någon gång i framtiden kan det vara försent, problemet är att ingen vet när.

Är det verkligen kunskap vi vill ha, till varje tänkbart pris?

När jag tänker på åren i grundskolan i ljuset av av det som hänt i mitt liv på senare tid inser jag att det finns en hel del paralleller mellan mina känslor för skolan på 1970- och 80-talen och högskolan idag. Jag har alltid varit känslig för dubbla budskap. Misstänker jag att det finns en dold agenda eller om jag tvingas arbeta med utgångspunkt i motstridiga budskap kryper det i mig. På högstadiet förstod jag att jag straffade mig själv genom att fokusera mer på kunskapen än på betygen, men det priset var jag villig att betala. Fast när jag tänkte och agerade på ett liknande sätt i rollen som lektor och det ledde till att jag blev av med jobbet kom det inte bara som en chock, jag ser det dessutom som ett djupt problematiskt tecken i tiden.

Både mina dåliga betyg i grundskolan och det faktum att texterna jag skrivit efter att jag blev docent inte räknas som vetenskapliga meriter, säger (åtminstone för mig) något viktigt om vetandets verkliga värde i samhället, om än på olika sätt. För mig var det kunskapen och möjligheten att lära som fick mig att gå till skolan. Och det var definitivt för kunskapens skull som jag började studera på universitetet och sedan vigde mitt liv åt forskningen och undervisningen. Så nu när jag återigen, äntligen är fri att följa kunskapen dit den tar mig (utan att behöva vara rädd för vad linjens chefer ska tycka om resultatet), och dessutom har kanaler att sprida insikterna jag skaffat mig vill jag ta vara på möjligheten att diskutera frågan: Vad får skattebetalarna för pengarna som investeras i skolan och den högre utbildningen, egentligen?

När jag som lektor märkte att tjänsten handlade allt mindre om undervisning och forskning och allt mer om möten och administration (som ansågs viktigare än arbetet med kunskapsutveckling), och framför allt när ett växande antal chefer började ta makten över både innehållet och utförandet av mitt arbete, kände jag mig tvingad att reagera. Långt innan jag fick sparken stod det klart för mig att linjens chefer betraktade kunskap mer som ett medel – för att vinna fördelar i konkurrensen med andra chefer, om vem som är bäst på att producera nyckeltal – än som ett mål. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi tro att mitt beslut att skriva en debattartikel där jag argumenterade för att pengarna måste vara medlet och kunskapen målet för högskolans verksamhet, skulle uppfattas som ett så pass stort hot mot ledningens makt och privilegier att man valde att säga upp mig (med hänvisning till en arbetsbrist som man vägrade att förklara för mig).

Alla anställda på högskolan arbetar på skattebetalarnas bekostnad och samhällets investering i forskning och högre utbildning borde inte handla om att bidra till förpappringen av samhället, men det är tyvärr så det ser ut. Så länge administrationen tillåts öka och huvudsyftet med Akademisk Hus (som äger och förvaltar de flesta av lokalerna där forskning och undervisning bedrivs) är att gå med vinst, är det svårt att, med hedern i behåll, påstå att vi har en högskola där kunskap och lärande är kärnverksamheten och den akademiska friheten värnas. 

Efter en lång och smärtsam sorgeprocess har jag landat i insikten om att kunskapen och friheten att söka och utveckla vetande, utan någon annan kompass än lusten att lära, är värd mer än den ekonomiska trygghet som en fast anställning innebär. Men hade jag vetat på förhand att mitt försvar för kunskapen och min omsorg om den akademiska kvaliteten innebar en risk att få sparken hade jag kanske ändå agerat annorlunda. Fast med facit i hand känner jag trots allt att det hade varit förödande för min fysiska och mentala hälsa att inte sätta kunskapen i första rummet. Och just därför är det med en krypande obehagskänsla jag noterar allt fler tecknen på att intresset för och värderingen av just kunskapen dalar i samhället generellt.

Överbevisa mig gärna, men jag är långt ifrån säker på att det är för att få kunskap som samhället investerar i skola, högre utbildning och forskning. Inte minst här under arbetslösheten har jag fått erfara hur lågt kunskap värderas idag. Det sägs att man ska studera för att öka chansen att få en anställning, men det faktum att jag som docent knappt ens kallas till intervju för de kvalificerade tjänster jag söker, där högre utbildning är ett krav, säger något. Just i mitt fall kan avvisandet så klart bero på att jag fyllt 61, men ålderism handlar, till dels i alla fall, om kunskapsförakt eftersom erfarenhet är ett slags vetande.

Vi har nog aldrig levt i ett kunskapssamhälle. Men på 70-talet präglades skolorna åtminstone inte av den ekonomisering, juridifiering och produktionslogik som idag successivt underminerar möjligheterna att skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapen. De relativa betygen förhindrade dessutom den betygsinflation som vi ser idag, vilket ger sken av att kunskapsutvecklingen går stadigt uppåt när det i realiteten är tvärtom. Övertygelsen om att det är möjligt att sätta objektiva betyg och tron på att betygen är ett universellt och evidensbaserat mått på en människas kunskaper bygger mer på antaganden än på det vi vet, vilket är symptomatiskt. Idag övertrumfas kunskapen nämligen av känslan på område efter område, vilket får forskare och engagerade lärare att framstå som ett hot.

Att folkvalda politiker öppet kan förakta forskningen, utan att förlora väljarstöd, är en tydlig indikation på kunskapens verkliga värde. Och det faktum att det enda parti som på allvar bryr sig om skolan samarbetar med det parti som bryr sig minst om kunskapen borde få varningsklockorna att ringa. Vill vi ha ett utbildningssystem som fungerar som det är tänkt räcker det inte att bara säga att man önskar sig det. Kunskapen och den intellektuella förmågan fungerar som musklerna, används egenskaperna inte förtvinar de. Om lärarna inte får makt och förutsättningar att värna kunskapen kommer samhällets generella förmåga att värdera och utveckla vetande oundvikligen att utarmas, vilket är en process som blir svår att vända så länge föräldrarna anser att det är viktigare att få välja den skola som lovar högst betyg, än att ställa krav på sina barn.

Om det verkligen var för kunskapens skull som samhället investerade i högre utbildning skulle det inte vara möjligt att sminka upp verkligheten på det sätt man gör idag. Och om friskolornas ägare på allvar brann för kunskapen skulle de aldrig plocka ut vinst ur verksamheten. Jag är för att Sverige erbjuder hälften av varje årskull möjligheten att studera på högskolan, men jag är starkt kritisk till kravet på att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen. Högskolan blir ett slags kuliss när antagningen till högre utbildning bygger på glädjebetygen som många friskolor har som sin affärsidé. Utan en fungerande grundskola och ett (frivilligt) gymnasium där kunskapen står i centrum och där eleverna successivt bygger upp förståelse för världen och vetandet samt lär sig ta eget ansvar, både för lärandet och kunskaperna som allt handlande utgår från, är det meningslöst att lägga pengar på högre utbildning.

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det är möjligt att forskare som väljer att sluta arbeta med det de utbildats för (betänk att forskarutbildningen är landets dyraste utbildning) och blir chefer, inte bara får mer makt och högre lön utan dessutom blir immuna mot uppsägning. På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen i vårt land? Att mina chefer blev irriterade på mig när jag skrev en bloggpost där jag satte ord på min frustration över att jag som docent kände mig degraderad till ett slags högavlönad knegare, förstår jag. Men att jag bara några dagar senare skulle kallas till ett möte där jag (utan någon från HR eller facket närvarande) fick ta emot det förödande beskedet att ledningsgruppen beslutat sig för att placera mig i en tvåmanskrets där övertaligheten var just två, känns fortfarande overkligt. Det är så långt från akademiskt ledarskap man kan komma om man frågar mig. Och att högskolan, trots kritik från JO för sättet de hanterat mitt ärende, kan fortsätta som om inget hänt, säger något om kunskapens reella värde idag.

Visst förstår jag att jag talar i egen sak, men om vi nu har en lag om anställningsskydd, hur är det då möjligt att avskeda en forskare efter 23 år (26 år i staten) utan att ge en vettig förklaring till grunden för beslutet? Och varför behåller vi Högskolelagens paragraf 6, som handlar om villkoren för den akademiska friheten, om forskare som följer lagen riskerar att bli av med jobbet? Jag skriver inte detta för att anklaga någon. Hur besviken jag än är över att bli av med jobbet som jag vigde mitt liv åt så har de facto inga formella fel begåtts. Men om försvaret för kunskapen inte är starkare än vad mina erfarenheter ger vid handen har jag svårt att se att kunskapen har något reellt värde idag, och det borde oroa fler än mig.

Värdet av det unikt mänskliga

Långt innan jag började studera på universitetet var människan ett ämne som av olika anledningar både intresserade och fascinerade mig. Och med åren har såväl fascinationen som intresset ökat. I takt med att kunskaperna om mig själv och andra, samt det som händer mellan oss människor ökar, är det märkligt nog framförallt förståelsen för hur mångfacetterat ämnet är och hur svårt det är att utveckla användbar kunskap om det som växer. Insikten är kontraintuitiv, men det viktigaste jag har lärt mig under åren av studier och forskning är, dels hur lite vi människor vet om oss själva och varandra samt den kultur som vi både påverkar och påverkas av, dels hur avgörande det är att förstå och acceptera okunskapens vidd och betydelse. 

En annan viktig sak som jag lärt mig är vikten av att vi människor gemensamt försöker hitta ett balanserat förhållande mellan självsäkerheten (som krävs för att både bygga fungerande samt blomstrande samhällen och hantera livets olika utmaningar) och ödmjukheten som skyddar både oss själva som individer och det samhälle vi lever i från den hybris som mänskligheten alltid har nära till. Förmågan att tänka och skapa visioner om framtiden, som är centrala delar av begreppet människa, har gjort vår art överlägsen på jorden. Men både våra drömmar samt begär, och kunskaperna vi har tillgång till, bär också på en hel del dolda risker och frön till undergång. Och oförmågan att förstå och acceptera detta förvärrar riskerna. Oavsett vad vissa har fått för sig är människan en integrerad del av livet på jorden, och vår planet är den enda plats i hela universum där mänskligt liv är möjligt. Människor kan säker överleva på andra platser i universum, men vi är de facto långt mer beroende av jordens flora och fauna än teknikoptimisterna – som drömmer om att kolonisera först Mars och sedan resten av Universum – tror.

När jag ska presentera mig som forskare vacklar jag mellan etnolog, kulturvetare och humanist. Min forskning och huvudsakliga undervisning har dock rört sig inom hum/sam området. Även om jag alltid varit intresserad av andra ämnen också är det där, i det häradet och med den typen av frågor, som jag känner mig hemma och mina kompetenser blir användbara. Jag ser mig som ett slags humanist, men eftersom jag kommit till insikt om hur beroende vi människor är av teknik (för att kunna fungera som människor i den betydelse som vi lägger i begreppet idag) och jag dessutom bryr mig lika mycket om djuren och naturen, vill jag snarare kalla mig posthumanist. Humanismen som rörelse är nämligen inte självklart god, just för att den sätter människan i centrum. Mänskligheten som art betraktat har många lik i garderoben, och en viktig orsak till det är bristande förståelse för vikten av balans mellan grandiositet och försiktighet.

Tyvärr betraktas humanvetenskaplig forskning och den typen av kunskap som kulturvetare skapar med skepsis, och man får vara beredd på kritik, särskilt om kunskaperna man förmedlar inte bekräftar människors fördomar. Redan under mitt allra första offentliga föredrag, som jag höll veckan efter att jag disputerade, insåg jag att kunskapen som jag var inbjuden för att tala om bjuder motstånd och har svårt att haka i det allmänna medvetandet. Jag var en av talarna på ett arrangemang på Norra Latin i Stockholm. Mitt anförande låg sist och innan jag gick upp på scenen talade en man på temat: män är från Mars och Kvinnor från Venus. Och publiken älskade honom. Dels fick hans exempel publiken att skratta av igenkänning, dels bekräftade han både deras fördomar och känslor om hur det är och fungerar. Även om det var jobbigt att mötas med kritiskt avfärdande kommentarer är jag tacksam för den där erfarenheten. Hade jag vetat då att den där händelsen inte var undantaget utan snarare regeln vet jag inte hur jag hade agerat. Men det var för kunskapens skull jag började studera och sedan stannade kvar under alla år i den akademiska världen. 

Det är fortfarande kunskapen jag lever för och är lojal mot. Därför kommer jag att fortsätta läsa, forska och skriva under överskådlig tid. Möjligheten att lära ger mitt liv en stor del av dess mening. Och det faktum att jag genom åren har lärt mig massor – både om mig själv, om människan som art och kulturen som präglar oss – har hjälpt mig genom den livskris (det är så det har känts) som jag kastades ut i när jag fick beskedet att arbetsgivaren som jag gav 23 av mina bästa år i arbetslivet beslutade att ge mig sparken, utan att förklara varför. Även om det kändes som en ökenvandring att ta sig igenom uppsägningstiden lärde jag mig massor om mina kollegor och vad som händer med kulturen på en arbetsplats när anställda som sagts upp förväntas arbeta vidare som om ingen hänt, i mitt fall i ett helt år. Och trots att hela våren gick åt till att bearbeta chocken över insikten om att Arbetsförmedlingen och A-kassan idag tvingar den som är arbetslös att leva som livegen, har jag skaffat mig ovärderliga kunskaper om förhållandena på samhällets baksida.

Kulturen som är mitt forskningsområde liknar på många sätt vattnet som fiskarna lever i och därför inte noterar, förrän de fastnar i ett nät och dras upp ur det. Vi människor lever mitt i kulturen och eftersom vi tar den för given blir det svårt att inse, både hur mycket den påverkar oss och hur mycket vi påverkar den. Därmed blir det också svårt att förstå värden av kunskapen om kultur. Det där är ett av kulturvetenskapens största dilemman, för människor tenderar tro att deras vardagserfarenheter kan användas som evidens för kritik mot kulturvetarnas vetenskapliga resultat, vilket gör att forskningsresultaten förringas eller avfärdas på ett sätt som saknar motstycke i forskarvärlden. 

En samtidstendens som hänger ihop med det jag skrivit om ovan och som oroar mig allt mer, är att värdet av det unikt mänskliga håller på att devalveras. Det sägs att svenska är det enda språket där ”den mänskliga” faktorn betyder något negativt, att människan är ett problem (snarare än själva förutsättningen). I jämförelse med många tekniska system är människors egenskaper och förmågor absolut sämre, och det är därför ofta klokt att ta hjälp av maskiner. Men om människor börjar känna sig underlägsna tekniken och ser sig själva som dåliga kopior av något man idealiserar kan mänskligheten mycket väl vara på väg in i en ny mörk medeltid där (ägarna av) algoritmerna istället för ett maktfullkomligt prästerskap styr våra liv. Tecknen på att vi rör oss i den riktningen börjar bli oroväckande många och jag vill därför peka på några korta punkter rörande saker som jag har lagt märke till i samtidskulturen och som i förlängningen kan leda till att vi och våra liv förändras i grunden.

Vägen in i framtiden är inte linjär; slumpen spelar alltid en avgörande roll för tillblivelsens riktning. Ingen kunde till exempel ana hur mycket Apples smarta telefoner skulle påverka och förändra oss och vårt sätt tänka, handla och förhålla oss till varandra och samhället vi alla är mer eller mindre beroende av. Det kanske känns som att vi har kontroll över vår användning av mobilerna, men tecknen på motsatsen blir bara fler och fler. Det finns tveklöst en lång rad fördelar med den nya kommunikationstekniken, men när allt mer av vårt sociala liv digitaliseras överlämnas successivt makten över tänkandet och våra liv till ägarna av techbolagen, vars förmögenheter växer i en hastighet som trotsar fantasin, vilket ger dem orimligt stor makt, inte minst över våra visioner för framtiden.

Det som oroar mig mest som skrivande, läsande och lärande människa är dock den generativa AI som blir bättre och bättre på att imitera allt mer av det som vi för bara för några år sedan trodde att endast människor kunde göra. Lägger vi oss platt för den utvecklingen och okritiskt accepterar förändringen – genom att använda verktygen allt oftare och till allt mer avancerade uppgifter – kommer förmågan att tänka självständigt och kritiskt oundvikligen oundvikligen att förflackas, vilket vi redan ser alarmerande många tecken på, inte minst i den högre utbildningen. Läsande, skrivande och andra typer av skapande handlar inte bara om resultatet, vägen dit är långt viktigare eftersom det är under arbetet med att utveckla förmågorna och i användandet av kreativiteten som vi människor formas till tänkande varelser. Den där tragiska utvecklingen påskyndas av det faktum att användandet av AI bidrar till att språket som är mediet i den mellanmänskliga kommunikationen blir allt mer utslätat och opersonligt, vilket blir en ond cirkel eftersom det därigenom blir ännu svårare att skilja texter författade av människor från texter skapade av algoritmer. Oroväckande nog är det dessutom allt fler idag som idealiserar AI och accepterar alla svar som Chat GPT sekundsnabbt levererar som respons på frågorna som ställs, vilket leder till ett självvald förslavning under tekniken.

Ett helt annat, men relaterat exempel på den tendens jag försöker peka på är användandet av botox, som säljs in med löftet om ett evigt ungdomligt utseende. Folk får givetvis se ut som de vill, men botox riskerar att förvandla oss människor till skyltdockor utan förmåga att uttrycka känslor. Om, eller snarare när, det blir det nya normala kommer vi människor inte bara att få svårt att kommunicera med varandra i vardagen. Skillnaden mellan oss och de humanioda robotar som utvecklas i en svindlande hastighet krymper dessutom, vilket gör det lättare att acceptera det där inslaget i tillvaron. Vad det får för konsekvenser på sikt är omöjligt att säga något säkert om, men i mina öron låter det som en totalitär mardröm.

Det är förförande lätt att få för sig att andra människor är korkade, men även om det känns som att man är omgiven av idioter är det en farlig illusion. Det jag har lärt mig är nämligen att det är mer som förenar än skiljer oss människor åt. Därför är det både klokare och mer hållbart att acceptera sina egna och andras skevhet och tillkortakommanden och varken placera sig själv eller mänskligheten på en piedestal. Att vara människa är helt enkelt att inte att vara perfekt. Om vi oftare kunde påminna oss om vikten av ödmjukhet inför detta faktum vore mycket vunnet.