onsdag 26 februari 2020

Teoretisk referensram?

Just nu är jag överlastad med inlämningar som skyndsamt ska kommenteras och eftersom jag antar att jag inte är ensam slår jag två flugor i en smäll och publicerar mina allmänna kommentarer och goda råd till studenterna som skriver sina uppsatser och brottas med att försöka förstå vad en teoretisk referensram är. Jag ser det som ett levande dokument och varje ny kull studenter har problem med olika saker. Så här ser råden ut i år:

Vad bör man tänka på när man skriver en teoretisk referensram?

Först och främst får det inte se ut som en tenta, detta är en helt annan typ av skrivuppgift där man som författare förväntas ta ett mycket större självständigt ansvar för textens upplägg, innehåll samt kunskapen som presenteras. En teoretisk referensram är uppsatsförfattarens redovisning av förarbetet till undersökningen vars resultat utgör hela syftet med uppsatsen. Det är alltså ditt eget arbete och dina kunskaper (om teorierna och forskningsfältet) som ska presenteras för en läsare.

Tänk noga igenom hur ni presenterar innehållet under rubriken teoretisk referensram och beakta att det är en referensram till er analys av ert material ni presenterar för läsaren. Tänk på att det är er uppgift att läsaren förstår hur ni ska arbeta med den. Avsluta därför gärna med några tankar om detta för att sammanfatta vad ni lärt er genom att studera forskningen på fältet.

Undvik att inleda (eller avsluta) alla stycken med ett efternamn och ett årtal. Gör ni det ser ut som en mekanisk upprepning av referenser, och det är inte meningen. Skapa en struktur för er analys, det är syftet med den teoretiska referensramen. Att upprepa orden: Enligt NN, är heller inte så snyggt. Inta en mer aktiv, kritisk och självständig roll i ert skrivande. Ni är inte bara budbärare, ni har ett eget budskap att presentera och ska inte bara återge vad andra skrivit.

För att den teoretiska referensramen bli bra och fungera i uppsatsen måste texten svara mot följande ”krav”: Innehållet ska vara en genomgång av tidigare forskning, alltså en redovisning av forskningsläget (inte en serie innehållsreferat av ett antal artiklar). Och det ska handla om relevanta teorier som ger alternativa förklaringar till det fenomen som undersöks i uppsatsen. Samt innehålla en genomgång och presentation av lämpliga begrepp. Fokusera inte på vad du har läst, utan på vad du har lärt dig.

Syftet med den teoretiska referensramen är att läsaren ska få en god bild av det samlade kunskapsläget på det område som ska undersökas av er sedan i er undersökning. Undvik därför innehållsrefererat (och citera inte). Uppgiften är att diskuterade olika teorierna och hur dessa förhåller sig till varandra, och forskningen på området ska analyseras (inte bara räknas upp). Hur ser forskningen ut? Vilka är nyckelstudier som många hänvisar till? Vilka teorier är vanliga och verkar vara användbara? Det är uppsatsförfattarens uppgift att diskutera teorierna och forskningsläget på ett självständigt och kritiskt sätt som hjälper läsaren att förstå.

Ni ska inte tycka något, ni ska argumentera på sätt som gör det möjligt för den som läser att förstå hur ni tänker och vad ni bygger era resonemang och slutsatser på. Åsikter kan bara mötas med andra åsikter, men tydliga argument går att bemöta och gör att man kan förstå hur ni tänker även om man inte håller med. Det är era kunskaper (om det ni har läst) som ska presenteras, inte forskarnas. Och ni ska förklara för någon som inte är er lärare eller går samma kurs som er.

Detta är viktigt: Skriv endast om det ni har koll på, det vill säga texterna ni har läst (och kan visa upp ifall någon undrar över något). Hur det ser ut och fungerar ute i organisationerna eller vad kultur eller ledarskap är varken kan eller ska ni skriva om i den teoretiska referensramen. Forskarna vars texter ni läst sitter inte inne med något facit och ger er inga svar på frågorna som er egen undersökning handlar om. Det ni förväntas göra i den teoretiska referensramen är att vända och vrida på olika forskares förslag till förklaringar till hur man kan tänka (teori) och resultatet av olika undersökningar (tidigare forskning). Och detta gör ni genom att ställa olika teorier och resultat mot varandra. Jämför teorierna och resultaten med varandra och reflektera över likheter och skillnader samt konsekvenser av olika slutsatser som ni fått ta del av under läsningen.

Det måste av texten framgå vad som är teorier och vad som är resultat av tidigare forskning och det är er uppgift att visa detta. Hur ni gör det är upp till er, men skillnaden måste framgå eftersom teorier och forskningsresultat är olika saker.

Tänk på att Gareth Morgan är en organisationsforskare och att hans bok handlar om hur man kan arbeta för att undersöka kultur i organisationer. Han skriver inte om metaforer och ni behöver följaktligen inte förklara metaforerna, han använder metaforer som analytiska verktyg (och han gör det på ett annorlunda sätt än Mats Alvesson). Det ser märkligt ut om man skriver separat om metaforer. Däremot ska ni själva använda metaforer i er analys av ert material, men det tar ni upp i analysdelen av uppsatsen.

tisdag 25 februari 2020

När politik uppfattas som fakta blir forskning politik

Politik är en viljeakt som bottnar i en önskan om ett annat samhälle. Politiker ska sikta mot stjärnorna, och det är deras uppgift att samla mandat för sina visioner. Det måste finnas utrymme för högtflygande drömmar, annars är det inte POLITIK man sysslar med. Politik är inte kunskap utan åsikter som stöts och blöts mot andra åsikter.

I en demokrati är det politikernas uppgift att på folkets uppdrag stifta lagar och skapa regler som förhoppningsvis kan leda till att den ideologi som de flesta vill se förverkligad realiseras. Det där ordet förhoppningsvis är viktigt, men det håller idag på att tappas bort. Idag lovar politikerna väljarna att de ska förändra samhället i en viss riktning, och oppositionen gör samtidigt allt för att förhindra att regeringens politik genomförs. Och väljarna blir besvikna på politikerna när löftena inte infrias.

Det är en djupt olycklig och potentiellt farlig utveckling eftersom demokratin bygger på att politik handlar om ÅSIKTER och FÖRSÖK. Om politiken antas handla om löften som ska infrias får vi ministerstyre, vilket inte förenligt med demokratins grundregler. Politiker ska inte agera som företagsledare eftersom ett samhälle är något helt annat än ett företag. En politik som bygger på fakta och forskning är förenat med ännu större risker eftersom KUNSKAP är motsatsen till åsikter.

Min poäng är att politiker ska TYCKA saker och DRIVA frågor. Politiker ska debattera sina respektive ÅSIKTER. Demokratin blir hållbar när ideologier slipas mot andra ideologier i öppna politiska debatter och där den mest framgångsrika IDEOLOGIN får genomslag i lagstiftningen. På det sättet formas samhället (via det politiska systemet) av folkets drömmar om vilket samhälle man önskar sig. Politiker som kan samla stöd för sina visioner hos en majoritet av folket har större chans att lyckas än politiker vars åsikter är aparta, men INGEN politiker kan någonsin sätta sig över verkligheten och göra det omöjliga. Problemet är att den där principen idag håller på att överges.

Jag ser med fasa på hur politik allt mer uppfattas som fakta och hur politiker allt mer låter och agerar som forskare som säger sig veta hur det är och vad som MÅSTE göras. Det kanske låter oproblematiskt och allt fler uppfattar det också så, men konsekvensen av den här betydelseglidningen blir att synen på forskare också förändras. Om politiken bygger på kunskap måste kunskapen bygga på politik, verkar allt fler uppfatta det som. När politik inte längre handlar om ideologi utan om att driva igenom den politik man lovat sina väljare, kommer forskares resultat att jämställas med ÅSIKTER. Och när politikernas förslag inte finner stöd i forskningen, eller när forskare kritiserar politiker för att lova saker som går på tvärs mot vad vi VET, kommer detta att uppfattas som ideologi.  Och politikerna som vill driva igenom de mest verklighetsfrämmande och kunskapsvidriga förslagen kommer att uppfatta sig motarbetade av forskare påpekar det uppenbara och journalister som varnar för politikens konsekvenser.

Ett samhälle där det anses viktigare vilket parti sjuksköterskan, som uttrycker farhågor över den katastrofala situation som råder på akutavdelningen där hen arbetar, röstar på, än vilket ideologi som skapat problemen, är inget kunskapssamhälle.

måndag 24 februari 2020

Förklara och förstå

Lägger man ihop ett plus ett får man två, och får man inte det är svaret fel. Det finns inget utrymme för tveksamhet om problemet man ställs inför är av den karaktären. Ska man bygga en bro eller ett högt hus går det att räkna på materialets hållfasthet, och antingen fungerar det eller också inte. Arbetar man med den här typen av problem söker man förklaringar och går det att göra förutsägelser, och svaren handlar aldrig om kanske eller det beror på utan om antingen eller.

Ska man däremot para ihop en två människor till ett fungerande team eller kärlek går det aldrig att veta säkert hur det ska gå. På pappret och i teorin kanske det ser ut som en mach in heaven, men det kan ändå gå åt skogen av tusen olika anledningar. Hur mycket vi människor än vill att det ska fungera är det bara en av alla parametrar man har att förhålla sig till. I det korta loppet kan viljan också försätta berg, men inte på sikt. Och även två människor som lever i ett perfekt förhållande kan utvecklas till bittra fiender. Men det är också något som kan förändras. Har man att göra med den här typen av problem går det möjligen att i efterhand förklara vad och varför, aldrig på förhand. Genom att skaffa sig erfarenhet kan man lära sig och bli bättre på att förstå vad som händer mellan människor, men några säkra och entydiga svar eller lösningar finns inte.

Det är en hänsynslös förenkling att dela upp vetenskapen i en del där man förklarar och en där man förstår, det är lika problematiskt som att tala om den kvalitativa och den kvantitativa metoden. Eller induktion och deduktion, positivism och hermeneutik som renodlade företeelser som forskare väljer mellan. Alla dessa bergepp är VERKTYG som används för att förstå vad vetenskap är och hur forskning fungerar. Bara för att man kan se skillnader i teorin och när man hårdrar betyder inte att man ansluta sig till en skobildning eller köra en algoritm som ger en de svar man behöver.

All forskning börjar i och leder tillbaka till en fråga. Man vill veta något om något. Och för att nå kunskap behöver man en metod som ger en de svar man behöver för att utveckla kunskap. Strävan ska alltid vara att söka så säkra svar det bara går, och man göra förutsägelser är det bra. Men i praktiken är det svårt och man får nöja sig med att försöka förklara. Utan insikt om både positivism och hermeneutik och i avsaknad av förståelse för såväl deduktion som induktion kan man varken förklara eller förstå och resultatet av studien blir inte kunskap.

Vill man förklara ställer det andra krav på en och studien man ska genomföra än man man söker förstå. Därför går det aldrig att säga till någon som ska designa en studie att man kan göra antingen si eller så. Det beror alltid på. Och den här osäkerheten måste man lära sig leva med. Förmågan att hantera osäkerhet och ta beslut med utgångspunkt i det som finns att tillgå, även om underlaget är fragmentariskt, är den verkligt viktiga forskarkompetensen.

Förklaringar går att debattera men förståelse kan bara uppstå i ömsesidigt lyssnande samtal. Och kunskap förändras hela tiden, tillsammans med människorna, kulturen och verkligheten som undersöks. Det finns inga genvägar och ytterst få enkla och tydliga svar. Därför är riktiga forskare alltid ödmjuka och öppna för att de kan ha fel.

söndag 23 februari 2020

Dagens bild: Styrka är ibland svaghet

När jag såg dagens bild associerade jag omgående till Nobelpristagaren i kemi 1977, Ilya Prigogine som forskade om dissipativa strukturer, det vill säga förändring i system som befinner sig långt ifrån jämnvikt. Vi vill så förtvivlat gärna tro att kriser hör till undantaget, men det är inte så. Det är ett önsketänkande. Kris finns ständigt närvarande, överallt. Och när tillstånd av kris inte råder är det bara att vara tacksam. För världen, våra samhällen och inte minst ekonomin är system som befinner sig långt ifrån jämvikt, där fysikens vanliga regler inte är tillämpbara. Prigogine skrev om dessa saker tillsammans med vetenskapsteoretikern Isabelle Stengers i boken Ordning ut kaos. Människans nya dialog med naturen
Omöjlighetsprinciper, vare sig det gäller relativitetsteorin, kvantmekanik eller termodynamik, har visat oss att naturen inte kan beskrivas ”utifrån”, som av en åskådare. Att beskriva är att föra en dialog, att kommunicera, och denna kommunikation är underkastad begränsningar som visar att vi är makroskopiska varelser, vilka ingår i den fysiska världen.
Det finns ingen utsida. Ingen position varifrån världen säkert kan övervakas och åtgärder för att förhindra kris eftertänksamt kan vägas mot varandra. Alla är insyltade i och med varandra, lika mycket som med den omgivande naturen. Kulturen känner inga gränser. Information förflyttas från en till en annan, över stora avstånd, lite som vinden. Det går inte att kontrollera människors tankar och kollektivets rörelser. Det går bara att lära sig se, acceptera och försöka förstå förändringens logik. Balans mellan olika vetenskapsgrenar är därför viktigt. Tyvärr handlar det idag om ett slags terrorbalans. Skillnaden är avgörande, för balans kan uppnås både i system som befinner sig långt ifrån jämvikt och system som är i jämvikt. Det krävs bara olika mycket energi för att stanna kvar i tillståndet av balans i de olika systemen eller sammanhangen. 

På bilden ser vi en tyngdlyftare som trimmat sin kropp till perfektion för uppgiften att lyfta en skivstång med så mycket vikter som möjligt från marken och upp över huvudet. Han är stark och har ful koll på det som går att kontrollera, men den där lilla obetydliga fjärilen som kommer från ingenstans och sätter sig på skivstången och därmed rubbar den ömtåliga balansen förändrar förutsättningarna totalt. Just för att tyngdlyftaren presterar på toppen av sin förmåga behövs det så lite för att något oväntat oväntat ska rubba balansen och vända styrkan till svaghet. Processer och system som förändras långsamt och där mindre energi är inblandat är överblickbara och går att räkna på, medan högt uppdrivna, hårt effektiviserade och strikt kontrollerade system ligger precis vid gränsen för att explodera eller implodera av inre spänningar. Så länge det går och fungerar kan dessa system prestera maximalt, men ju större och starkare systemen är desto mer sårbara blir de. 

Bild: Ajan
Dagens prestationsfixerade och effektivitetsjagande samhälle befinner sig långt ifrån jämvikt och det behövs inte mycket för att rubba balansen, vilket gör att möjligheten att räkna på utfallet tillintetgörs. Vill man räkna på kultur måste man räkna andra sätt, vilket forskarna som sysslar med kaosteori insett (se t.ex. Mitchell 2009, Johnson 2001, Holland 1998, Gleick 1987, Law och Mol (ed) 2002). Kultur är inte kaos, men kulturella system som kontrolleras rigoröst och där effektiviseringen drivits till sin spets uppför sig som och liknar kaos. För att vi ska kunna ha en chans att skapa ett hållbart samhälle är det avgörande att vi förstår detta och inser vikten av ödmjukhet. Vi måste tänka som Bamse; den som är stark måste vara snäll och inse hur lätt styrka kan vändas till svaghet.

Associerar vidare och låter tankarna fara sin egen väg. Tänker på krig som följer sin egen logik, sin egen inneboende processlogik där avgöranden ofta inte fälls av stryka utan av tillfälligheter.. Tänker på arméerna under det trettioåriga kriget som böljande rörde sig över Europa och förödde landskapet och byarna i sin jakt på mat och resurser gick rörelsen inte att stoppa när den väl satts igång. Över sådana processer har inget mänskligt subjekt eller enskild grupp makt. Mäktiga arméer är på många sätt självorganiserande och utvecklar sig som de gör på grund av en hel massa olika förutsättningar och slumpartade händelser under vägs. Idag, i efterhand, med facit i hand går det att hitta en logik, men där och då, vid varje givet tillfälle var framtiden öppen. Det går att starta ett krig, men aldrig att kontrollera dess utgång. Segern kan man hoppas på, men sanningen är att soldaterna som sätter sina liv på spel aldrig kan veta vad utgången blir eller vilka konsekvenser agerandet resulterar i.

Komplexitet uppstår genom att systemet återrapporterar till sig själv, och även små variationer kan ge upphov till genomgripande konsekvenser över tid. Kaosteori handlar om och försöker förstå principerna för detta, trots att processerna är allt för komplexa för att kunna räknas på. Kultur går inte att räkna på. Letar man efter svar i detaljerna missar man det man söker, för kulturen finns inte där, den finns mellan och går att se och förstå först när den studeras på håll. Kultur är helheten, både delarna och dynamiken och samverkan mellan. Detta är inget problem, det är utgångspunkten. När kartan inte stämmer med verkligheten är det alltid verkligheten som gäller, om man verkligen vill förstå vill säga. Om man uteslutande väljer att studera kultur i laboratorier eller om man bara intresserar sig för statistiskt säkerställda samband, kan man förledas tro att kultur är en ekvation som går jämt upp. På pappret råder balans, och där går att göra förutsägelser. Men levt liv fungerar inte på det sättet. Oftast blir det som det brukar bli, som man är van vid, men det avgörande är aldrig normaltillståndet. Ifråga om kultur är det onormala regeln, inte undantaget. Även om det är ovanligt är det oväntat oväntade vad man måste räkna med, dock inte på. Det oväntat oväntade går bara att förbereda sig mentalt på, det går aldrig att ha färdiga handlingsplaner för allt som kan hända.

Det går att träna upp sina muskler (ekonomi, teknik och makt) för specialiserade uppgifter som utförs under kontrollerade former, men hållbarhet handlar, liksom demokrati, jämlikhet och försvar för alla människors lika värde, om balans. Det är inte mål som kan nås och prickas av på en lista. Det handlar om utmaningar och uppnådda resultat som ständigt måste försvaras mot ALLT som skulle kunna hända, även det mest osannolika. Det går inte att slå sig till ro med vad man en gång gjort och uppnått. Lite mer ambivalens och lite mindre tvärsäkerhet skulle leda både till bättre förståelse och mer användbar kunskap. Hybris har varnats för sedan urminnes tider och exemplen på hur det gått för både individer och samhället som visat brist på ödmjukhet är många. Insikt om och intresse för allt det man inte vet något om och bejakande av ambivalens är början på en process som kan leda till ökad kunskap och bättre förståelse. 

lördag 22 februari 2020

En perfekt skrivarvecka är aldrig perfekt

Något jag lärt mig genom åren är att det inte existerar något sådant som perfekta förhållanden för skrivande. Bara för att man har en helt ren vecka i kalendern och därmed möjlighet att arbeta utan att bli störd betyder inte att det blir så. Skrivande är liksom fiske och jakt en verksamhet man måste vara ödmjuk inför. Även om förhållandena är perfekta finns inga garantier. Å andra sidan kan en dag som på pappret ser omöjlig ut innebära att man får massor gjort, och jag skriver en hel del på centralstationen i Göteborg där förutsättningarna är helt hopplösa. Man får helt enkelt ta vara på tillfällena, vara tacksam när det fungerar och inte bli störd när det inte går.

I början av mitt skrivande liv var det ofta en kamp och jag blev stressad både över allt för bra och dåliga förutsättningar. Många gånger blev jag övertänd och fullkomligt låst under dagar när tiden och möjligheten till obrutet skrivande fanns, och uppgiven när jag stördes av ljud eller saker som pockade på uppmärksamhet. Känslan kunde sitta i i dagar efteråt. Jag vet inte hur många timmar som ägnats åt annat, bara för att jag inte kunnat hitta in i skrivandet. Säkert hälften av tiden i början ägnades åt att våndas både inför det som skulle göras och det som inte blev gjort.

En av bloggandets alla fördelar är att jag lärt mig ta vara på stunderna och även skriva ändå. Eftersom jag inte har satt upp några kvalitetskrav utan hela tiden tänker att nästa bloggpost ska bli bättre har jag utvecklats enormt under de nio år jag uppdaterat Flyktlinjer dagligen. Här finns dessutom fullt med skisser och uppslag som jag på senare tid kunnat skörda. Här under veckan till exempel har jag plockat ut två råmanus till böcker som jag ska börja jobba med till hösten.

Veckan som gått såg på pappret ut som en perfekt skrivarvecka. Kalendern var helt ren och kurserna jag ansvarar för hade inga deadlines. Det enda jag behövde bry mig om var att kolla mailen. Hade jag inte fått något skrivet hade jag inte kunnat skylla på någon eller något annat än mig själv. Nu är jag nöjd med vad jag åstadkom, till och med väldigt nöjd, men i teorin skulle jag kunnat få gjort så väldigt mycket mer. Det behövs så lite för att koncentrationen ska störas. Skrivande är en kreativ verksamhet och arbetar man på en bok som jag gjort denna vecka kan kreativiteten inte släppas helt fri. Sömnen måste fungera, man får inte bli sjuk och vad som händer i huset eller utanför på gatan går inte att kontrollera. Och oron inför det faktum att veckan är den enda veckan under hela våren där förhållandena var perfekta för skrivande påverkar också.

Det jag lärt mig genom åren är alltså att det inte existerar något sådant som en perfekt skrivarvecka, men att man aldrig kan låta detta faktum påverka en. Jag har också lärt mig att det kan bli mycket skrivet även under dagar som ser dåliga ut. Nyckeln till framgång är närvaro i nuet och att inte tänka på hur det skulle kunna vara, utan på det man ska göra; och att vara nöjd med det som blir gjort. Och nöjd är jag, till och med supernöjd! Jag har gått igenom hela mitt bokmanus och har strukit minst 30 sidor som inte fungerade samt stuvat om och hittat en form som fungerar. Nästa vecka ska jag korrläsa manuset och sedan skicka det till förlaget, med löfte om att kunna leverera en färdig bok innan sommaren. Det var långt mer än jag räknat med och öven om jag hoppades på mer vet jag av erfarenhet att veckan som gått var så nära perfekt man kan komma.

Sensmoral: New Public Management som bygger på linjär och målstyrd produktion av mätbara resultat är helt förkastligt att införa i kreativa yrken!

fredag 21 februari 2020

Vad kännetecknar ett kunskapssamhälle?

Har fått gjort massor den här veckan. En korrvända under veckan som kommer sedan går bokmanuset iväg till redaktören för synpunkter. Håller tummarna för att vi kan skriva kontrakt och känner mig säker på att boken blir klar innan sommaren. I dagarna är det ungefär ett år sedan jag påbörjade arbetet med den första boken, Hur blir högre studier högre?, vilket innebar ett slags nytändning. Äntligen hittade jag ett slags kanal för min omsorg om kunskapen och ett sätt att möta studenter på ett konstruktivt sätt. Att klaga eller leta efter syndabockar är kontraproduktivt. Ska Sverige kunna bli en verklig kunskapsnation (inte bara ett land där det bedrivs spetsforskning) måste den högre utbildningen verkligen göra skäl för namnet och det går aldrig om inte alla arbetar tillsammans. Studenter, lärare, högskoleledningar, företrädare för arbetslivet och politikerna samt allmänheten. Det finns inga quick fix, inga genvägar eller någon best practice. Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar och demokratin och den långsiktiga hållbarheten står och faller med vårt kollektiva intresse och engagemang för kunskapen som sådan, inte dess detaljer.

I mina läroböcker strävar jag efter att väcka intresset för kunskapen och presenterar verktyg, tankar och exempel som främjar utvecklingen av ett slags mindset som behövs för att förstå vad lärande är och vad som kräva av en för att studierna verkligen ska leda till kunskap, och i förlängningen bildning och vishet. Kunskap är den enda motmakt demokratin har att bjuda den växande populismen och hotet mot extremism, och i dagens uppkopplade, globaliserade och enormt komplexa samhälle är det viktigare än någonsin att kunskapen sprids i samhället. Ett kunskapssamhälle handlar inte om hur mycket några få i toppen vet, utan om samhällets SAMLADE kunskapsnivå och intellektuella förmåga.

När jag talar om kunskap handlar det om ett sätt att närma sig världen, om en strävan efter ökad förståelse för tillvaron, livet, verkligheten, allt. Det är så jag vill se på kunskapssamhället också, liksom skolan och den högre utbildningen. Kunskap handlar inte om information och utbildning handlar följaktligen inte om överföring av fakta. Kunskap är något annat, något oändligt mycket mer komplext än den definition av kunskap som används i talet om kunskap som en tillväxtfaktor. Ett sådant sätt att se på kunskap reducerar vetande till en vara bland andra, vilket är förödande för utvecklingen av allt vad bildning och vishet heter. Talet om att utbildning skulle kunna effektiviseras bygger på tanken att kunskap är något bestämt och entydigt som går att paketera och överföra snabbare, utan missförstånd och med minimal förlust av information, vilket är en helt felaktig föreställning och därför förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.

När det växer fram en profession i samhället som anses veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap med makt över kunskapen, en elit som antas veta bättre. Och eftersom experterna har kvalat in i ett slags skrå och därigenom nått allmänt erkännande för sina kunskaper får de makt över kunskapen i samhället. Övertygelsen om att någon kan vara expert och att experter är bättre än andra leder till att man gör sig beroende av detta skrå. Om inte experterna kvalitetsgranskat och godkänt kunskapen anses den inte vara KUNSKAP. Detta leder i sin tur till att det växer fram en föreställning i samhället om att kunskap är något man kan äga, trots att det inte stämmer. Ett verkligt kunskapssamhälle kan aldrig växa fram eller vila på en sådan grund. Tvärtom är förställningen farlig eftersom den bygger på att man delegerar ansvaret för kunskapen till ett fåtal experter som avgör vad som är sant och vems ord man ska lita på. I ett verkligt kunskapssamhälle finns inga experter, bara kunskap, och inför kunskapen är alla lika. Mycket talar för att vi idag lever i och håller på att bygga ut ett EXPERTSAMHÄLLE, vilket är något annat.

Fixeringen vid betyg, examina, legitimationer och bibliometriska data av olika slag, liksom försöken att MÄTA kunskap och föreställningen om att konkurrens är kvalitetsdrivande samt övertygelsen om att utbildning och forskning kan effektiviseras och målstyras bygger på ett fundamentalt och djupt olyckligt misstag. Misstaget handlar om att man förväxlar kunskap med fakta och utgår från att det syns på utsidan vilka kunskaper och kompetenser som döljs på insidan.

Dagens utbildningssystem liknar allt mer en maskin, men vad är det den väloljade maskinen producerar egentligen? Det är den helt avgörande frågan, om det är kunskap vi verkligen vill ha. Är det tillväxt man söker kanske det finns bättre sätt att främja det än att satsa på högre utbildning? Jag ser det i alla fall som två helt olika saker och att försöka blanda samman dem är förenat med stora risker. Båda aspekterna kan i värsta fall gå förlorade. Vad samhället och människorna behöver är bättre omdöme och förmåga att hantera och värdera, såväl kunskap som ekonomi.

Liksom demokratin är kunskapen ömtålig. Fakta går att kontrollera, och människor. Kunskap däremot kan ingen äga och dess värde står i direkt relation till ANVÄNDNINGEN av den. Resten av dagen ägnar jag åt att utveckla den tanken och söka efter sätt att uttrycka den på som talar till nyblivna studenter som står i begrepp att skriva sin första uppsats.

torsdag 20 februari 2020

Vikten av att inse vad man INTE vet eller förstår

Jag tror på strykan i tanken att alltid testa om det inte istället kan vara tvärtom. Inte för att jag är motvalls och obstinat utan för att människan är en flockvarelse som har svårt att tänka utanför ramarna som sätts av kulturen man lever i. När jag tänker på samt talar och skriver om lärande fokuserar jag därför mindre på det man ska veta och mer på det man inte vet eller förstår. Det är dit energin måste riktas för det är där den nya kunskapen och färdigheterna ska tas upp och passa in. Mänskligt lärande handlar inte om att försöka tänka och agera som en dator genom att pressa in så mycket fakta och information i huvudet som helst på så kort tid som möjligt. Både människan och kunskapen är analoga, dynamiska processer och först när lärandet anpassas efter det kan kunskap utvecklas.

För att lära måste man dels vilja förstå, dels bilda sig en uppfattning om vad man saknar kunskap om och inte förstår. Idag är vi olyckligtvis fixerade vid vad vi kan och därför ser vi inte värdet av att möta vår egen och andras OKUNSKAP i samtal vars syfte är att lyssna på och lära av varandra. Poängen och värdet med att mötas i okunskap är att det främjar ödmjukhet och medmänsklighet, vilket behövs för att man ska bli öppen och redo att tänka till, tänka om och tänka nytt. Om man inte lyssnar uppmärksamt på den som talar och relaterar den information och fakta man får del av till både det man redan vet och det man ännu inte kan samt det man inte förstår går det inte att lära och utveckla ny kunskap.

En skola och ett utbildningssystem som har som uppgift att upprepa redan kända insikter och sedan kontrollera hur väl eleverna och studenterna MINNS innehållet i böckerna och det som sagts på föreläsningarna riskerar att utvecklas till ett stängt och självrefererande och reproduktivt system som fostrar de uppväxande generationerna till lydiga, konforma medborgare som tänker rätt. Vi får ett monokulturellt och repressivt samhälle där mångfald betraktas som ett problem istället för en möjlighet och den förutsättning för hållbarhet som det överallt och alltid är.

Många känner obehag inför att konfronteras med sin okunskap och insikten om allt de inte kan och skyndar så snabbt som möjligt tillbaka in i tryggheten som det innebär att tänka rätt, i enlighet med gällande kulturella normer. Känner man så blir det svårt att lära och utveckla kunskap. Den som verkligen vill lära och förstå måste utsätta sig för, omfamna okunskapen och göra den till sin vän. Kunskap är inget man någonsin blir färdig med. Lärande är en del av livet.

Kunskap ger livet mening och ju mer man kan, vet och förstår desto större och mer syrerik blir ens värld. Ju äldre man blir desto mer måste man avlära och lära om. Samhället och världen förändras på samma sätt som ens eget perspektiv förändras i kraft av ålder, erfarenhet och växande kunskaper. I en föränderlig värld är vetande inte en kumulativ process utan en dynamisk. Därför kommer det inte an på VAD och hur mycket man vet. Det viktigaste är att kunskapen man förfogar över fungerar i de sammanhang man lever och verkar i.

Det är inte så här vi ser på och organiserar skolan, det är inte med detta i åtanke som högre utbildning arrangeras, trots att vi vet att det är så här lärande fungerar och kunskap ser ut. Mot bättre vetande har skolan och den högre utbildningen kommit att fjärma sig från kunskapen och hämma lärandet genom att göra maskinerna och datorerna som ingen människa kan mäta sig med till norm. Än så länge är det inte försent att återupprätta kunskapsskolan och det mänskliga, vilket är en förutsättning för långsiktig hållbarhet. Men det krävs att vi bryter mönster och utsätter oss för obehaget att tänka i nya banor och utmana allt vi tror på. Både som samhälle och individer måste vi lära oss omfamna okunskapen och lära oss njuta av SÖKANDET efter ny kunskap som uppstår mellan intresserade människor som bryr sig om varandra och den värld de lever i och är beroende av.

onsdag 19 februari 2020

Språk, skrivande, liv och (med)mänsklighet

Den här veckan gör jag i princip inget annat än att skriva och läsa. Inga möten och bara mailkonversation med studenter som ställer frågor. Den är enda hela veckan jag får här under våren. Lätt att bli övertänd då, men jag tycker jag hittat något slags balans. Nästa vecka ska jag sända en ny version av läroboksmauset till förlaget. Min syn på texten och tankarna, innehållet och upplägget har växlat och kommer med säkerhet att fortsätta göra. Vissa dagar är jag euforisk, andra dagar not so much. Det är än så länge en i högsta grad levande text, men när jag tar helg ska dess form och upplägg vara klart. En vända till med korrekturläsning under veckan som kommer ska jag hinna. Sedan är det bara att vänta på redaktörens utlåtande. Inget kontrakt är skrivet ännu, men jag känner mig övertygad om att det blir en bok.

I väntan på synpunkter (och förhoppningsvis ett kontrakt) ägnar jag min tid och uppmärksamhet åt kulturboksmanuset som jag jobbar med parallellt. Planen är att båda böckerna ska bli färdiga att sända till förlag innan sommaren, men kulturboken har jag än så länge bara en aning om vart jag ska sända det för påseende och jag vill känna mig nöjd på riktigt. Har jag väntat i tio år kan jag vänta i några månader till. Vetskapen om att det blir två böcker är inspirerande och arbetet med båda parallellt korsbefruktar varandra. Synpunkterna jag fick på första vändan med läroboksmanuset påverkade innehållet i kulturboken och tankar som väcks under arbetet med den utvecklas i läroboken. Att skriva är att tänka är att skriva och utvecklas både som människa och samhällsmedborgare.

Jag känner mig oerhört tacksam över att möjligheten att kunna arbeta med det jag gör och författandet hjälper mig bearbeta frustrationen jag känner över samhällsutvecklingen som jag inte kan påverka, bara bli bättre på att hantera. Chansen att bli läst och att det just jag skriver ska göra någon skillnad i det stora hela är liten. Nätet svämmar över av texter och det ges ut ofattbart många böcker varje år. Skrivandet i sig måste vara åtminstone en del av belöningen, annars är det inte mödan värd. Och så känns det verkligen. I morse ringde klockan 04.40 och även om jag inte studsade upp med ett leende på läpparna ser jag fram emot dagen. Planen är att hålla på till kvällen, liksom igår och i förrgår och resten av veckan. Skrivande är en del av mitt arbete med just det känns inte som jobb.

Genom åren har jag funderat massor på hur det kommit sig att jag som är dyslektiker, som läser långsamt och alltid fått kämpa med språket finner en sådan glädje i skrivandet och lärande. När jag gick i skolan kunde jag inte ens i min vildaste fantasi drömma om att jag skulle bli författare, än mindre forskare, och jag tror att just det är anledningen till att jag orkar hålla på. Jag är inte där jag är trots mina handikapp utan på grund av dem. Dyslexin och den förmodade ADHDn är naturligtvis ingen tillgång men liksom alla övervunna hinder har det visat sig utgöra en styrka. Jag fick kämpa så hårt bara för att få möjligheten att studera på högskolan att när jag väl kom in och märkte att det bar gick resten av bara farten, och eftersom förmågan att skriva och läsa ständigt måste hållas vid liv för att inte förtvina är det lättare för mig att skriva än att inte göra det, så länge som processen hålls vid liv. Därför blir det så många bloggposter och på senare tid även böcker. Och fler är på gång, vilket känns tryggt.

Idag skriver jag inte bara för min egen skull, jag skriver både för att sprida kunskap och för att inspirera andra som kämpar med liknande problem som jag att inte tappa sugen. Jag förställer mig att jag skriver till mig själv som tonåring och ung vuxen. Fast om jag kunnat möta mig själv är jag inte säker på att jag skulle lyssnat. Jag tror inte att det är så man lär och utvecklas. Det bästa i livet må vara gratis, men det som är lätt fånget är också lätt förgånget. Det som är givet eller det man för hjälp att uppnå har inte samma värde som det man måste kämpa för. Det är det viktigaste budskapet i läroboken och jag ser det som min uppgift som lärare att försöka få studenterna att inse det. Förstår man bara att det är så lärande fungerar och meningen med livet uppstår är resten en promenad i parken, tänker jag. Det är i alla fall min upplevelse, och den kan åtminstone jag vila i under resten av livet.

tisdag 18 februari 2020

Sätt att se på människan

Tankar kring och föreställningar om saker och ting utövar inflytande över verkligheten (liksom teknologier och materialitet). Orden har makt över tanken och perceptionen även om den aldrig är tvingande. Hur vi ser på och benämner värden och varandra spelar roll. Somliga finner detta påstående enormt provocerande. Frågan om hur man ska förstå begreppet människa, till exempel, är en viktig vattendelare inom vetenskapen. Genusforskare har blivit hotade och diskussioner på nätet som rör genus urartar nästan alltid i hat och destruktiv debatt.

Deleuze syn på människan är posthumanistisk. Han ser människan som blott en del bland en hel massa andra i den komplexa helhet som världen och kulturen utgör. Och människa är, liksom alla andra fenomen som interagerar i världens tillblivelse, en komplex helhet bestående av både materialitet (biologi) och virtualitet (icke-materiella aspekter som språk och föreställningar). Deleuze uppfattas som kontroversiell av alla som tänker sig att världen och Sanningen är en och odelbar, och som försvarar sina utgångspunkter. Båda kan dock ha rätt. Människan är en sammansatt helhet, en multiplicitet, ett resultat av samverkan, som interagerar med andra helheter inom ramen för den större och långt mer komplexa helhet som kulturen utgör.

Människan är liksom kultur ett emergent fenomen. Ett annat ord eller begrepp som kan användas för att beskriva vad det handlar om för typ av kvalité är bifurkation. Båda är matematiska begrepp hämtade från kaosteori, vilket inte är en slump. Där och när det finns fenomen som går att iaktta uppstår behov att beskriva och förstå. Mening uppstår mellan ordens möjligheter och materialitetens begränsningar. Människa är inte antingen biologi eller kultur utan ett föränderligt resultat av både och. Kunskap och förståelse för emergenta fenomen kan aldrig sökas i delarna eftersom den finns i helheten. Är det skogen man är intresserad av och vill förstå är det naivt och meningslöst att strida om ifall svaret finns i ekarna eller tallarna. Sanningen är att förståelsen måste sökas någonstans mellan.

Att strida om vem som har rätt rörande frågor av den här karaktären är ovärdigt en akademi som säger sig värna kunskapen. Vinnaren skriver visserligen historien och debatten fördelar makt, men det går inte att bygga ett hållbart samhälle på det sättet och med den utgångspunkten. Jag ser ett behov av en ny humanism och en mer samtalande syn på kunskap som tar detta i beaktande. Bildning är inte lösningen, men det är en mer ödmjuk och hållbarhetsfrämjande inställning och strävan efter förståelse eftersom det är en kunskapssyn som kan härbärgera mångfald och som försöker förstå komplexitet istället för att söka efter och strida för den enda Sanningen.

måndag 17 februari 2020

Event

Event är ett analytiskt begrepp hämtat från Deleuze och Guattari (2003:156), det kan ses som ett slags karta som riktar uppmärksamheten mot det som händer i möten mellan. Event är tillfället då det virtuella realiseras och blir aktuellt.  Det virtuella är svårt att definiera men handlar förenklat om allt som inte är men som skulle kunna bli. Det är summan av dina och mina, av allas drömmar och visioner, farhågor och möjliga utfall. Eller: ett oändligt överflöd som existerar parallellt. Slumpen spelar en viktig roll i tillblivelsen av kulturen som vi lever och verkar i, men den styr inte processen. Livet och tillvaron är ett slags event som uppstår mellan virtualitet och realitet, som ett resultat av slumpens utfall. Det finns därför bara vägar framåt, ständig rörelse och förändring.

Förutsättningarna för tillvaron omskapas hela tiden i och genom det aktuella sammanhanget. Eventet är dock inte ett tillstånd som föreligger utan istället det som aktualiseras i och genom föreliggande tillstånd, vilket är en viktig distinktion. Deleuze och Guattari använder begreppet för att synliggöra resultatet eller utfallet av det som händer i mötet mellan. Och till saken hör att varje aktualiserat utfall eliminerar en hel massa alternativa utfall. Världen framskrider med andra ord inte linjärt och den går följaktligen inte att förutse med någon säkerhet.

Många drömmer sig tillbaka till hur det var och vill bevara eller återskapa ett samhälle som inte existerar och som heller aldrig har existerat, eftersom ingen minns allt. Nationalkonservativa rörelser bygger sin politk på drömmen om hur det en gång var; de väljer och vrakar ur det högst begränsade minnet av Sverige vid den tid i historien man fastnat för. Det som passar in i bilden accentueras och det som stör den redigeras bort. Ideologin bygger alltså redan i sin linda på förnekelse och relativism. Den är en naiv längtan efter det omöjliga. Alla försök att förverkliga drömmen är dömda att misslyckas och förenade med risken att sluta i katastrof.

Kultur blir till i och genom möten där intryck, impulser och olikheter påverkar både delarna och helheten. Alla möten förändrar både parterna som möts och det som händer i mötet. Framtiden är därför öppen, och det är inget problem som går att lösa utan en fundamental förutsättning för verkligheten och tillvaron som man bara kan lära sig bli bättre på att förstå och hantera. Förnekelse är inte rätt väg att gå och beslut som bygger på okunskap eller förnekelse är potentiellt förödande. Att leva och vara vid liv är att möta nya impulser och intryck, att upptäcka och anpassa sig till förändring. Man kan tycka vad man vill om detta men det är ett faktum som ingen mur eller polismakt i världen kan ändra på.

Event är ett tankeverktyg som kan användas för att förstå hur något immateriellt, något som uppstår mellan kan ge upphov till agens. Eller rättare sagt hur mellanrummet i sig kan förstås som en aktör i eget namn. Och förståelse för det är viktigt i arbetet med att skapa ett hållbart samhälle som står i samklang med verkligheten så som den faktiskt fungerar.

söndag 16 februari 2020

Dagens bild: Viljan att kontrollera

En av människans mest utmärkande egenskaper, eller kanske ska man kalla det egenheter, är viljan att kontrollera. Önskan att tämja naturen och dess krafter för att få mat, bygga äreminen, undvika överraskningar eller förverkliga visioner av olika slag, är en del av mänskligheten och mänskligheten är en del av den. Liksom mannen på bilden skäms vi inte (han har ju klätt upp sig i uniform) för försöka kontrollera även det okontrollerbara (som solen). Domptören på bilden är ensam, men det finns gott om historiskt autentiska exempel på demagoger som lyckas samla anhängare i sin kamp för eller mot vad det nu är.

Bild: Ajan
Kunskap är också en mänsklig egenskap och den fungerar ibland som understöd till viljan att kontrollera. Här tänker jag på imponerande dammbyggen, på Panamakanalen eller forskning, som är mellanmänskliga verksamheter där viljan att veta och viljan att kontrollera samverkar och resulterar i saker som gör livet bättre för fler. När viljan att kontrollera regleras av eller bygger på kunskap kan det bli bra, men det finns inga garantier för det eller vattentäta sätt att se till att kunskapen faktiskt används. Samtidigt finns det gott om exempel i mänsklighetens historia där man utmanat och överskridit den rådande kunskapen och på det sättet flyttat fram gränserna för vetandet. Apolloprojektet, till exempel.

Jag har skrivit om H C Andersens sagor många gånger här eftersom de innehåller så mycket mänsklig vishet. När jag tittar på bilden kommer jag att tänka på Kejsarens nya kläder, som kan sägas handla om kontroll och om kunskap. I sagan är det kejsarens tankar som kontrolleras genom att tala till hans fåfänga och utnyttja hans dumhet. Han bryr sig mer om sin makt än något annat och därför drar han sig inte för att paradera naken i huvudstaden. Han tror att han kontrollerar folket, och det gör han till dels, annars hade ingen dykt upp eller betalat skatt. Men när det uppenbara uppenbaras av ett oskyldigt barn som ännu inte formats av kulturen och dess sociala koder inser alla, även kejsaren att han är naken, avslöjad och lurad. Sensmoralen är att det går att leva på lögner så länge som det går, men mot kunskapen och verkligheten går det aldrig att kämpa i längden.

Ingen vet var gränsen för människans förmåga går. Det är omöjligt att veta vad som är möjligt, men vissa saker, visar all erfarenhet, bör man undvika att försöka. Fascism till exempel utövar en stark lockelse på många, men få vill förknippas med ordet. Det säger något och manar alla kloka människor till eftertanke. De fåkunniga eller korkade gör som kejsaren i H C Andersens saga, ignorerar fakta eller ljuger för att ge sken av att det man vill är något annat än det som all kunskap och all beprövad erfarenhet säger alltid riskerar att leda till folkmord. Fascism är själva sinnebilden av viljan till makt och kontroll. Dess slagord eller programförklaring är att det är känslan som räknas och kunskapen som ska anpassas. Fascismen dyrkar styrka och framgång och den hatar svaghet. Därför fins ingen plats för medmänsklighet, ödmjukhet eller prestigelöshet. Fascismen saknar humor. Därför är den så farlig för redan på pappret och innan opinionssiffrorna skjuter i höjden är det uppenbart för alla med ögon att se med hur ohållbar en sådan ideologi är. Fascismen vill kontrollera ALLT och därför lever den av människors rädsla och osäkerhet. Fascister säger att de har lösningen på alla problem och liksom lurendrejarna som sökte upp kejsaren i sagan talar de till människor känslor och önskan att kontrollera, men liksom i sagan är det kejsaren och alla väljare som lockas av fascismen som blir lurade. När den dagen kommer och katastrofen är ett faktum finns ingen att ställa till svars, för fascismen är inte en ideologi som kan dekonstrueras och den företräds inte av någon. Dagens fascister förnekar att deras partiprogram är fascistiskt, och misstänkliggör eller hotar alla som försöker säga det uppenbara.

Fascisterna lever likt kejsaren i sagan i förnekelse, bländade av sina drömmar om total makt och fullständig kontroll. Därför sätts förr eller senare kunskapen ur spel. Det är lätt att skratta åt mannen på bilden som uppenbart har förlorat förståndet, men det är svårare att se sig själv i ögonen och tvingas acceptera att man lät sig luras, särskilt om man är en bland många andra. Då väger kunskapen lätt som en fjäder. Självbevarelsedriften och rädslan för skam som ett avslöjande leder till är starkare än viljan att faktiskt veta hur samhället är och hur människan fungerar. Kunskap är därför ingen lösning på problemet, men genom att kalla saker och ting vid sina rätta namn kommer fler att tänka efter före, innan känslan av skuld och skam för att man inte såg att kejsaren var naken kickar in.

Låt oss tillåta drömmar och storslagna visioner, men låt oss också samtala om rimligheten i att försöka kontrollera det okontrollerbara. Låt oss ta hand om manen på bilden och hjälpa honom och andra som tänker som han, som försöker överskrida verklighetens inneboende gränser, att inse hopplösheten i projektet och dess potentiella konsekvenser. Solen är eld, och den ska man akta sig för att leka med.

lördag 15 februari 2020

Existentialism: en levande filosofi om livet

Alla texter är inte lika roliga att skiva och jag vaknar inte alla dagar fylld av inspiration. Ibland känns det som skrivandet går på tomgång och kreativiteten är nere på noll. Skrivande och tänkande är skapande verksamhet och liksom livet går det upp och ner, det är som det ska och så länge det kommer dagar då inspirationen flödar fortsätter jag. Det finns ett värde i att hålla igång skrivandet och jobba sig igenom motigheten. Som dyslektiker behöver jag träningen för att inte tappa förmågan. Flyktlinjer är även ett av få sammanhang i vardagen där jag får tillfälle att ägna mig åt filosofi. Och här i veckan dök det upp en fråga på en äldre bloggpost, om filosofen Levinas, med utgångspunkt i en gammal Under Strecket. Jag blev glad och antog utmaningen, och nu känner jag att jag orkar blogga ett bra tag till. Frågan och svaret förtjänar att lyftas tänker jag, och eftersom utbytet av tankar fick mig att börja läsa den mycket intressanta och välskrivna boken Existentialisterna, som jag köpte när den kom men som sedan blev stående i bokhyllan, blir det även ett boktips.
... har läst i Sarah Bakewells bok Existentialiserna några korta rader om Levinas där hon liknar hans förhållande till livet vid Sartres äckel inför livets förmåga att existera utan syfte, om varat som kontingent, och där Levinas beskriver det som något som håller nere en eller ett dovt brus. Hans "Il y a". "Det känns som om tomheten var full, som om tystnaden var ett ljud" säger han och att det är en mardrömsliknande förnimmelse av total yppighet som inte medger något utrymme för tankar – ingen inre grotta, skriver Bakewell. Jag har försökt googla om detta och framför allt detta som är som en mardröm, för jag förstår inte riktigt.


Jag har fortfarande inte läst Levinas och Existentialisterna står också i bokhyllan och pockar på uppmärksamhet. Viljan att läsa och lusten att löpa böcker är större än tiden och ron att faktiskt ta sig tiden. Jaghar nog inget bra svar och vet inte om jag kan förklara vad jag tänker kring det du skriver, men jag tänker på ett begrepp från deleuze: Virtualitet som realiseras här och nu genom att dess överflöd begränsas genom att aktualiseras. Drömmarna och allt det som går att föreställa sig är alltid större än tillvarons begränsningar. Tänker man så blir tomheten full och tystnaden ett ljud. Inser man vad människor är kapabla till blir humanism ett problematiskt begrepp. Jag kan överväldigas av stress och press när jag tänker på allt som jag skulle vilja men inte hinner skriva, läsa och utveckla. Kanske är det något liknade han sätter ord på och uppfattas som en mardröm. Man vill att livet ska hänga ihop och ha en mening, men det är svämmar över alla brädder och det blir sällan som man önskar och tror. Därför går det inte att söka sig inåt för att få svar, för där är det fullt och finns ingen möjlighet till lugn och ro. Man tvingas konfrontera den andre som också saknar mening och som är lika sökande som en själv. Det går att skapa filosofiska och etiska system som fungerar i teorin, men livet är inte linjärt och kontrollerbart.

Svaret ledde till en fördjupning av frågan och jag uppmanades att slå upp ...
sidorna 120-122 och läsa. På sida 122 står en meningen: ”Vi blir civiliserade genom att fly den tyngd som pressar oss i våra mardrömmar, inte genom att omfamna den.” och egentligen är det den tanken jag undrar lite över vad den betyder. Vad jag förstått gillade Levinas till en början Heidegger, men när han förstod att han hade nazitiska sympatier valde han att gå ifrån hans tankar, och till skillnad från Heidegger kom Levinas fram till att man inte bör acceptera det råa varat som det är. Innebär det att man om man lever under förtryck inte ska acceptera det, tror du?
Jag gillar utmaningar och du har knuffat mig närmare en läsning av boken, så jag ska göra ett försök att svara, med reservationen att jag inte riktigt tänkt igenom det jag skriver. Ibland kan det dock finnas en poäng att (som Sartre) gå på känsla, också. Jag har läst Heidegger (och har bloggat om Vara och tid) och Husserl och fenomenologin är jag hyfsat bekant med. Det var bland annat därför jag blev nyfiken på Levinas.

Det har tvistats om ifall Heideggers filosofi var nazistisk eller om hans fenomenologiska tankar utvecklades i den riktningen. Han söker ett ursprung i sakerna själva och det ursprungliga och finner det bland tyska bönder och deras liv i närhet med naturen. Kanske var det därför han lockas av nazisternas nationalism och dyrkan av renhet, deras tanke på det ariska folket som överlägset alla andra. Det skulle ju kunna tolkas som ett slags (skruvad) fenomenologisk återgång till "sakerna själva", och gillar man den tanken kan man säker komma att omfamna det råa varat som det är. Då kan man dessutom blunda för folkmord och annat, vilket Heidgger gjorde. Jag tolkar citatet från Levinas som en reaktion på Heideggers utveckling och ställningstagande, och tycker mig kunna förstå hur Levinas styr sina tankar i en annan riktning. Kanske både av avsky för Hedeggers nazism och för hans filosofi som uppenbarligen inte hindrade honom från att tänka om eller ta avstånd från nazismen som kan uppfattas som själva antitesen till civiliserad.

Har man sett vad en ideologi kan göra med människor tankar och handlingar är det lätt att förstå hur man kan landa i övertygelsen om att civiliserad blir man genom att INTE följa känslorna och kroppens signaler, det råa varat. Mardrömmar kan ju handla om saker som människor är kapabla att göra, men det är ändå något som får dem att låta bli. Och det kan man tolka som civilisering. Jag vet inte om Levinas tänkte så, men det är så jag förstår citatet och passagen i boken som jag nu lägger överst i läshögen.

Nu har jag börjat läsa boken och den fångade mig omgående. På Bokus hemsida står följande, delvis hämtat från bokens baksida.
Det sägs ibland att existentialismen är mer en sinnesstämning än en filosofi, och att den kan spåras tillbaka till ångestridna romanförfattare på 1800-talet och längre bakåt till Gamla Testamentet och till Job. Kort sagt till var och en som någonsin känt sig missnöjd, upprorisk eller alienerad. 
Men man kan också göra tvärtom och fixera den moderna existentialismens födelse till ett ögonblick mot slutet av 1933, då tre unga filosofer satt på baren Bec-de-Gaz på rue Montparnasse i Paris och skvallrade och drack husets specialitet, aprikoscocktail.

I Sarah Bakewells hyllade kulturhistoria står Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir i centrum. Men Existentialisterna är framför allt en bildande och lustfylld rundmålning av en av 1900-talets mest inflytelserika idéströmningar, fängslande som en roman. ”en överdådig och idérik bok.…detta är existentialism som både lära och livsstil.” SVD
Hon skriver verkligen fantastiskt bra och sättet att lägga upp berättelsen på är fängslande. När jag läser inser jag hur mycket jag saknar det där sättet att tänka och förhålla sig till kunskap. Existentialismen och fenomenologin hånas av många idag eftersom den anses ovetenskaplig, men det gör filosofin eftersom den söker efter en annan typ av kunskap är naturvetenskapen. En kunskap som behövs lika mycket som kunskapen om det som går att uttala sig säkert om. Livet är mer än svängande strängar och elementarpartiklar. Livet är levande och vi människor är inte maskiner; därför behövs det en filosofi och forskning som skapar kunskap som kan hjälpa oss förstå vad det innebär att leva och vara människa tillsammans med andra människor.

Jag lovar inget, men det kan mycket väl bli en bloggpost till om denna bok när jag väl läst ut den.

fredag 14 februari 2020

Vad är syftet med politiken och meningen med att betala skatt?

Fortsätter på tanken om syftet och meningen med skolan. Samhället och demokratin är inget mål, men däremot en rad syften. Demokratiskt valda politiker som lovar sänkt skatt OCH mer pengar till välfärden talar till folkets känslor, inte till kunskaperna som finns om hur saker och ting hänger ihop. Och om många accepterar en sådan politik kommer kunskapens betydelse även på andra områden att urholkas. Politiker kan ha som mål att sänka skatten, men det är och kan aldrig vara syftet med politiken, att avskaffa sig själv. Meningen med samhället är att skapa förutsättningar för människor att leva ett gott liv och politikernas uppgift är att garantera detta genom att fördela makt och välstånd, från de som har till de som saknar. Eftersom demokratin och den långsiktiga hållbarheten gynnas av minskade klyftor är en sådan politik bra för alla.

Vill man leva i ett SAMHÄLLE finns det en del principer man måste ställa upp på. En är att vara solidarisk med det allmänna. Den som lyckas och blir rik måste bidra med mer än den som har det svårare (inte bara i kronor och ören), annars har vi inget samhälle. Demokratin är ömtålig och respekteras inte dess andemening upphör den snabbat att fungera, och sedan är det svårt att reparera den igen. Att i det läget skylla på regeringen är inget annat ovärdigt demokratiskt valda politiker i opposition. Politiker ansvarar för att stifta lagar, inte för att allt är frid och fröjd i samhällets alla delar. Ministerstyre är inte tillåtet, eftersom demokratin då upphört att vara en demokrati. Om det är någons fel att vi har problem är det folkets, som röstar på politiker som saker som ingen demokratiskt vald politiker kan lova. Vi får det samhälle, den trygghet och service vi betalar för, inte vad vi önskar oss eller oppositionspolitiker säger sig kunna lova om bara de får makten istället. Det är lätt att vara indignerad, men svårt att förvalta ett samhälle. Och utan respekt för skillnaden mellan demokratins syfte och mening och politiskt uppsatta mål, går det inte. Det spelar ingen roll hur upprörd enskilda medborgare, journalister och riksdagsledamöter är; det är inte så VERKLIGHETEN fungerar.

När man står i affären och ska planera dagens måltid kan det vara lockande att köpa den djupfrysta, importerade, industriellt framställda och därför snorbilliga kycklingfilén istället för den dyra, närproducerade och ekologiska. Om den enda principen man har i livet är: Vad fan får jag för pengarna? kanske man väljer den billigaste och tänker att man ändå inte känner någon skillnad. Gör man det och tänker man så visar man att man bryr sig föga om etik och endast är solidarisk med sin egen ekonomi. Ett samhälle byggt på orimliga löften om att det finns något sådan som fria luncher, där man skyller problemen på de andra är ett samhälle helt utan etisk kompass. Den som känner stolthet över ett sådant land bryr sig varken om kunskapen, mänskligheten eller livet på jorden. Det är inte olagligt att tänka så och röstfrihet är en demokratisk grundprincip, men det finns en etisk dimension som man måste ta hänsyn till om man vill kunna se sina barnbarn i ögonen; både när man handlar mat och när man röstar.

Fokuserar man enbart hur mycket man betalar i skatt kan man inte komma och klaga sedan för att samhällets service försämras. Samhället är en komplex helhet och det ena påverkar det andra. När det "sparas" i vården, när skolan får mindre pengar och när poliserna tvingas jobba under omänskliga förhållanden är det en direkt konsekvens av samhällets minskade investering i det allmänna. Och när de negativa konsekvenserna visar sig åratal senare är det inte den sittande regeringens fel. Ansvaret för problemen är politikerna som gick till val på orimliga löften och medborgarna som gav politikern mandat att driva igenom de orimliga målen.

Så länge vi bor i en demokrati handlar det aldrig om hur mycket jag betalar i skatt utan om vilket samhälle vi vill bo i. Först måste vi enas om meningen med samhället och syftet med politiken, och sedan kan vi diskutera uttaget av skatt. Att börja i andra änden och sedan förneka konsekvenserna är ovärdigt och leder till fördumning, vilket drabbar alla, paradoxalt nog de rikaste för de har mest att förlora.

Studiernas mål, eller dess mening och syfte

Det spelar roll vilka ord man använder eftersom orden påverkar tankarna och upplevelserna. Inte så att det går att styra människors tankar. Att använda ordet hygientekniker istället för städare höjer inte statusen på yrket och föräldrar som säger hen om och till sina barn gör sig bara löjliga. Ordens makt över tanken fungerar på mycket mer subtila sätt, vilket kan illustreras med en reflektion över skolans och den högre utbildningens mål, mening och syfte.

Undervisning på högskolan handlar inte om att leda någon mot ett på förhand fastställt mål. Studier handlar om självständigt, intellektuellt arbete.  Tänker på lärare som ledare och studenter som ledda kommer ansvaret för resultatet av studierna att flyttas från studenterna till lärarna. Talar och tänker man om utbildning i termer av mål, om det ska vara meningsfullt att göra det, måste det införas kontroller och utvärderingar, men eftersom ansvaret ligger på lärarna är det dessa som kontrolleras och utverderas, inte studenterna. Mål ska nås och om målen inte nås måste man utreda varför. Och för att nå mål behövs ledare och styrning. Tanken på att målstyra studier låter kanske oskyldig, och vore det inte så att studier handlade om kunskap hade jag aldrig skrivit om detta. Kunskap är ingen mätbar prestation och heller inget man kan producera. Som student kan man alltid sätta upp egna mål. Att läsa mer eller klara examen. Så länge lärarna ansvarar för utbildningens innehåll och bedömningen av tentor och uppsatser, så länge lärarnas uppdrag är att skapa förutsättningar för studenterna att bedriva självständiga studier (utan krav på genomströmning och andra produktionsmål) fungerar det att tänka mål.

Om politiker lovar väljarna att skapa världens bästa skola och väljarna lockas av tanken och ger politikerna makt att genomföra en sådan politik hamnar kunskapen oundvikligen i skymundan. Politikerna har ju lovat att deras löfte ska infrias och för att kontrollera att det verkligen blir så måste man sätta upp mål som bryts ner i delmål, som utvärderas och resultatet av arbetet rapporteras. Annars är det meningslöst att lova. Och eftersom det uppfattas som ett löftesbrott om målet inte nås, vilket riskerar att politikerna förlorar sin makt, kommer lärarnas och rektorernas arbete att regleras och ansvaret för utformningen av arbetet och vad man ska fokusera på i klassrummen kommer att flyttas från lärarna till politikerna. Tanken på målstyrning och synen på politikernas uppgift påverkar skolan och den högre utbildningen. Inga ord är neutrala eftersom de alltid finns och verkar i ett sammanhang. Det räcker dock inte att byta ord, så enkelt är det inte. Och det är just därför dessa saker är så viktiga att uppmärksamma och diskutera seriöst.

Om man tänker på skola och utbildning i termer av mening och syfte istället kommer kunskapen och lärandet att placeras i centrum på ett mycket tydligare sätt än idag. Meningen med skolan kan aldrig vara att fungera som en steping stone för politikerna i deras kamp om makt och syftet kan inte vara att pressa så många genom systemet så snabbt och effektivt som möjligt. Meningen med skolan är att främja lärande och syftet, själva anledningen till att samhället investerar i utbildning, är att värna kunskapen. Det handlar inte BARA om ord, men orden påverkar tänkandet. Mål riktar fokus på resultat, som skapar efterfrågan på mätning, vilket leder till konkurens. Talar man istället om skolans mening eller syftet med att investera i utbildning kommer samtalet att handla om andra saker än om någon ställs till svars för att produktionsmålen inte nåtts.

Den högre utbildningen kan inte sägas vara högre om den inte leder till att studenterna lär sig förstå vad som krävs för att överskrida målen. Att skriva uppsats handlar om att formulera ett eget mål och sedan utarbeta en metod för att nå det målet. När jag står i föreläsningssalen lägger jag mig därför ofta på en hög abstraktionsnivå eftersom jag vill utmana studenterna. Det gör jag för att jag övertygats om att enda sättet att få någon att tänka själv. Och att tänka kritiskt handlar om att försöka och att inte falla till föga för begäret efter enkla lösningar och efterfrågan på tydliga svar. Genom att ställa frågor och visa på ämnets komplexitet försöker jag överföra ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen till mottagaren. Jag har höga förväntningar på mina studenter, men det missuppfattas ofta som att jag ställer (för höga) krav, kanske för att tanken om mål är utbredd och tagen för given. Självklart gäller det att möta den som ska utveckla det kritiska tänkandet där den är och visa respekt för frågorna, men svaren måste var och en formulera på egen hand, annars blir resultatet av studierna inte högre. Studenter som tar sin utbildning på allvar och ställer frågor, som vill och som försöker, lyckas alltid bättre än studenter som passivt lyssnar och tar in det som sägs.

Låt oss därför tala om meningen med skolan och syftet med högre utbildning, annars har vi snart ingen SKOLA och inga UNIVERSITET. Det är inte bara ord, för vore det så kunde vi lika gärna bara dela ut poäng eller sälja examina till högstbjudande.

torsdag 13 februari 2020

Möte med kunskap och lärande i centrum

Under arbetet med slutredigeringen av min stora bok om kultur, mitt bidrag till kulturforskningen och försöket att utveckla en teori om mellanrummet, finner jag en del passager som har fyllt en funktion under arbetet men som nu av olika anledningar stör läsningen. Vissa av dessa passager är enkelt att stryka men andra har jag svårt att släppa taget om. På det sättet att bloggen bra eftersom dessa mina darlings inte behöver dödas. Även om texterna inte längre hör hemma i bokmanuset kan de ju ändå ha ett värde, åtminstone för mig, och eftersom jag inte är unik vill jag tro att andra också kan finna värde i att få ta del av dem. Ibland redigerar jag texten och den förändras och blir till en helt ny text som kan passa in i ett helt annat sammanhang.

Skrivande är en kreativ verksamhet och texter är levande. Jag upphör aldrig förvånas över denna insikt. Även om skrivandet går trögt ibland händer det ofta att inspirationen växer fram under arbetet, att en tanke ger en annan som leder till en tredje. Idag ska jag arbeta med min nya lärobok. Kanske kommer jag att tvingas plocka bort passager ur den också, men där är jag inte ännu. Den handlar dock delvis om det ämne som behandlas i nedanstående passage som började som en bloggpost för runt åtta år sedan och som sedan bearbetats i omgångar. Jag skrev den för att bearbeta mina känslor, men sedan gjorde jag texten mer allmängiltig. Jag tycker fortfarande innehållet håller och är allmängiltigt, så det får bli dagens bloggpost.

Tänker på ett intressant seminarium jag var med på för ett tag sedan och på hur sällan det finns tid att mötas i högre, akademiska seminarier idag. Seminarier är ett slags samtal där man möts för att dela tankar och gemensamt belysa texter från olika perspektiv. Under just det seminariet jag tänker på var vi oense om hur man skulle se på och läsa boken vi jobbade med. Det var ett bra seminarium, mer präglat av samtal än debatt. Det rådde dock delade meningar om innehållet och samtalet blev följaktligen polariserat vilket skärpte samtliga deltagares uppmärksamhet.

Boken vi diskuterade var: Material Feminism (Alaimio och Hekman (red.) 2008), som jag uppskattar väldigt mycket eftersom författarna i antologin inte går i polemik, varken med varandra eller mot tidigare forskning. Tvärtom visar forskarna genomgående stor uppskattning för tänkarna på vilkas axlar man står, även om man inte håller med dem. Boken innehåller en rad artiklar som alla har det gemensamt att man anlagt ett nytt perspektiv på detta med kroppslighet och materialitet, för att undersöka problem som feminismen brottats med länge, på nya men inte revolutionerande nya sätt. Deleuzes och Guattaris ande svävar över texterna, deras teoretiska perspektiv och tankeredskap används av författarna på olika sätt för att säga något nytt om könade kroppar, om makt och om sammanhang bestående av mer/fler än människor.

Det nya, som jag ser på saken, är att man tänker framåt om vad som behövs för att verkligen kunna göra skillnad och jobba konstruktivt med frågan om jämställdhet och andra maktordningar på ett mer samtalsinriktat sätt. Det nya är att man inte för fram en revolutionerande teori om hur det är, som är tänkt att bryta med rådande paradigm, utan att man faktiskt använder kunskaperna som finns och utarbetar mer användbara verktyg för att förstå en värld som samtidigt är både materiell och immateriell. En värld där alla gränser är flytande och där det enda som är konstant är förändring. Där biologiska och kulturella aspekter av kön ömsesidigt påverkar varandra. Låt oss jobba konstruktivt med det vi har, hör jag författarna säga. Låt oss gemensamt använda alla verktyg vi har till vårt förfogande och låt oss tillsammans undersöka hur verktygen kan användas. Låt oss samtala. Det är budskapet jag finner mellan raderna i boken.

Det jag lärde mig under seminariet var hur svårt det kan vara att ta till sig sådana tankar, dels för att det är ett ovant sätt att argumentera, dels för att det i grund och botten är så enkelt.

onsdag 12 februari 2020

Förmågan att förklara

Dagens bloggpost handlar om en fråga som är vanlig bland dagens studenter: Vad betyder det att driva en egen linje i en vetenskaplig text? Den frågan är inte helt enkel att svara på, märker jag. Men just därför intellektuellt stimulerande. Frågan handlar om en nyckelkompetens inom den akademiska världen och tänkandet. Förmågan att förklara vad man vet och kan för någon som inte förstår eller saknar kunskap. Det är svårt, men när man väl inser hur man gör och vad det är som efterfrågas kommer studierna att bli både roligare och mer belönande. Det är nämligen just detta som högre utbildning och forskning handlar om, dels att utveckla kunskap, dels förklara för andra vad man vet och kan på ett sätt som gör att den som tar del av förklaringen faktiskt förstår.

Det är inte innehållet i böckerna eller ens kunskapen man visar att man har när man tentar på högskolan som är det viktiga -- eftersom kunskap aldrig är statisk, den förändras hela tiden -- utan förmågan att förklara för andra vad man kan, liksom kompetens att tänka och agera kritiskt och analytiskt. Och det är just dessa kompetenser som frågan handlar om. Fanns det ett enkelt sätt att förklara vad det betyder att driva en egen, självständig och kritisk linje i en vetenskaplig text hade det inte tagit tre år att få en examen. Förmågan som frågan handlar om går inte att utveckla med hjälp av enkla instruktioner, bara med eget arbete och enträgna försök.

En förutsättning för att lyckas är att man inte bara vill veta för att klara av uppgiften. Tänk på att det är dina EGNA kunskaper som du ska förklara för någon annan än lärarna på kursen. Vem som helt kan flytta information från en plats till en annan, det krävs varken kunskap eller förståelse. Det räcker att man kan läsa och skriva. Om studierna inte drivs av en egen, ärlig vilja att veta blir det svårt att förklara vad man lärt sig eftersom det inte är säkert att man har lärt sig något viktigt. Att med stöd i minnet upprepa vad som står i boken är inte kunskap, och det är kunskapen som ska förklaras, med egna ord. Det handlar inte om åsikter; vad man TYCKER om det man läst är irrelevant.

Att driva en egen linje i en vetenskaplig text handlar om att förklara för någon utomstående vad det man lärt sig och förstår BETYDER, eller om att resonera kring vad insikterna får för implikationer. Att förhålla sig kritisk till innehållet i olika texter handlar inte om att kritisera utan om att läsa på djupet och om att fokusera på kunskapsbidraget i texterna förhåller sig till varandra. Det egna bidraget, det vill säga den nya kunskap man förmedlar handlar om relationen mellan texternas respektive kunskaper. Vad kan det tänkas bero på att olika författare kommer fram till olika saker? Har man använt olika metoder, analysverktyg, syften eller handlar det om något annat. En självständig läsning av en vetenskaplig text handlar om att inte bara fokusera på resultatet, utan lika mycket om vägen dit. När man läser texter på det sättet övar man sig samtidigt i förmågan att uttrycka sina egna kunskaper.

Utvecklingen av ett eget vetenskapligt tänkande handlar om förmågan att argumentera med stöd i kunskap, om kompetensen att bemöta kritik mot det man anser sig veta. Det är därför viljan att veta är så viktig. Förutsättningen för att kunna driva en egen linje med stöd i kunskap är att man har en egen åsikt och hållbara argument för kunskaperna man skaffat sig, samt förståelse för att det kanske finns svagheter i argumentationen och underlaget man lutar sig mot. Och lika viktigt är det att man är ödmjuk, prestigelös och villig att ändra åsikt i mötet av berättigad och underbyggd kritik eller argument som talar för att man har fel.

Kan man förklara för någon annan vad och hur man tänker är det egen kunskap man förmedlar, inte fakta från någon annan som upprepas. Och det är detta som högre utbildning handlar om, både att inhämta kunskap, lära sig lära (och lära om) samt förklara för andra vad man kan. Detta är kompetenser som praktiseras i och är en förutsättning för ett AKADEMISKT samtal som är något annat än ett vanligt samtal och väsensskilt från det som händer på Twitter och andra sociala nätverk idag.

tisdag 11 februari 2020

Tid för livet

Livet har en yttre form men utan innehåll är det inget liv, medvetandet som gör oss människor till människor uppstår på en plats mellan. Kroppen härbärgerar medvetandet men den är inte medvetandet; det uppstår som en konsekvens av kroppens strävan efter att vara vid liv. Vi tänker ofta på livet som mitt och vi lever i en kultur där man förväntas göra något med livet. Samhället är en konsekvens av människor strävan, inte bara efter att vara vid liv utan efter att leva ett meningsfullt liv. Utan balans mellan form och innehåll och i avsaknad av förståelse för tillvarons begränsningar och kroppens behov finns en uppenbar risk att livet blir en plåga. Trots att vi vet det bortser vi konsekvent från följande facts of life.

Sömn är viktigt för hälsan och både kroppens och hjärnans återhämtning. Runt åtta timmar behöver alla för att må bra, varje natt, hela livet. Någon klarar sig på sju och andra behöver nio. I undantagsfall klarar man vardagen med mindre och i kortare perioder går det att tänja på gränserna, men inte över tid, i alla fall inte om man vill undvika att bli sjuk. Det är inte en fråga om tycke eller smak eller något man kan förhandla om.

För att må bra behöver kroppen träning. Evolutionärt är människan skapad för ett liv i konstant rörelse. Trots det har många svårt att få ihop 10000 steg per dag. Särskilt om man ser det som ett beting, som något man är duktig om man får ihop. Liksom ifråga om sömn är rörelse i vardagen inget man väljer att göra, man måste utsätta kroppen för ansträngning, annars förtvinar den. Skelettet urholkas, musklerna försvinner och hjärtats förmåga att pumpa blid till kroppens alla celler minskar. Det spelar ingen roll att man tycker det är jobbigt eller att andra inte rör på sig. Vill man leva ett långt och hälsosamt liv måste man röra på sig. Och ska man få ihop det måste man avsätta tid för det. Man går cirka 6000 steg per timme, så minst två timmar behöver man vara i rörelse, helst på ett sätt som gör att pulsen ökar. Och konditionsträningen bör kompletteras med styrketräning ett par gånger i veckan också, om man inte kroppsarbetar.

Även hjärnan behöver träning och stimulans för att inte förtvina. Därför är det viktigt att avsätta tid för läsning och andra kulturella aktiviteter, som teater, film, TV och kanske egen skapande verksamhet.

Att äta för att få i sig näring och energi är lika nödvändigt som sömn och träning. Det tar också tid, både att tillaga och äta den. Stressar man blir det inte bra. Matens kvalitet blir lidande liksom kroppens förmåga att tillgodogöra sig näringen.

Att vara människa är nu inte bara att vara vid liv. Vi människor är också sociala varelser som behöver umgås med andra för att må bra. Ensamhet är lika skadligt för hälsan som brist på sömn och rökning, tror jag att jag läst någonstans. Det viktiga är dock inte hur farligt det är, utan att det är ställt bortom varje tvivel att ingen människa klarar sig på egen hand. Hur mycket socialt utbyte av andra man behöver skriftar från person till person så tiden som krävs för just detta inslag i tillvaron varierar.

Så som vårt samhälle är konstruerat behövs det pengar för att vardagen och livet ska fungera, och för att få ihop till livets nödtorft behöver de allra flesta arbeta. Åtta timmar om dagen fem dagar i veckan är normalarbetstid, men de flesta behöver resa cirka en timme fram och tillbaka varje dag.

Det som räknats upp hittills är nödvändiga inslag i alla människors liv. Och det jag vill med bloggposten är att reflektera över tidsåtgången. Uppräkningen ger oss ett slags kalkyl. Åtta timmars sömn, två timmars träning, en timme för ätande och tillagning av mat, tillsammans med åtta timmars arbete och två timmars resor landar på 21 timmar. Det ger oss tre timmar kvar till resten. En del aktiviteter går naturligtvis att samordna. Man kan äta och umgås med andra samtidigt och det går att träna och lyssna på en ljudbok under tiden. Fast om man måste sova nio timmar, vill träna lite mer och verkligen tänker på vad och hur man äter, och dessutom har lite längre restid blir det svårt att få ihop pusslet. Och har man barn som ska skjutsas till aktiviteter krymper tidsfönstret snabbt. Dygnet har bara 24 timmar och pressar man in mer än det finns tid för blir något lidande.

Alla sitter i samma båd och har samma grundläggande behov, så varför är det så känsligt att diskutera sex timmars arbetstid? Det kan man sannerligen undra.

måndag 10 februari 2020

Mellan då och sedan

För att kunna vinna kunskap behöver man förstå att det aldrig finns några garantier för att lyckas, och man måste inse att framtiden är öppen och historien är oöverblickbar. Drömmar och visioner om hur det ska bli samspelar här och nu med ett selektivt minne om hur det var förr. Mellan då och sedan i det föränderliga nu som är ett möjligheternas mellanrum lever vi människor våra liv tillsammans. Alla tankar på renhet och upprätthållande av gränser strider därför mot kunskapen som finns om människan, kultur, livet och verkligheten. Nu är en upprepad serie av föränderliga tankar och handlingar som formar upplevelsen av det som varit och synen på vad som är önskvärt och möjligt i framtiden. Som kulturforskare studerar jag flödet och förutsättningarna att förändra dess riktning.

Drömmen att kontrollera och styra har följt människan genom århundradena och har präglat kulturen som alla alltid varit med om att både påverka och påverkas av. Det är lätt att förstå varför dessa tankar och önskningar uppstår, men ändå viktigt att bryta mönstret och motarbeta tendensen. Bara genom att släppa på kontrollen och ifrågasätta konventionerna kan en levande skola och ett kunskapssamhälle växa fram. Lärande handlar om nyfikenhet, om att försöka och försöka igen. För mycket kontroll tar död på allt vad kreativitet heter. För att bygga ett utbildningssystem där kunskapen verkligen står i fokus krävs att man släpper uppmärksamheten på målet, slutar kontrollera och värdera, och tar hand om det som finns här och nu. 

Målet är aldrig det viktiga, det är vägen dit som rymmer all mening för oss människor. Fokuserar man för mycket på målet förstör man resan dit. Detta är särskilt viktigt att inse när man talar om skola och utbildning. Lärande är liksom kultur och meningen med livet det som händer här och nu och som upprepas kontinuerligt. Strävan efter att gå till botten med problemen, i akt och mening att lösa dem en gång för alla, är inte vägen fram. Det finns nämligen inga LÖSNINGAR. Livet och lärandet är liksom samhället processer av ömsesidiga tillblivelser. Rörelse och förändring är det enda som är konstant i tillvaron.

Målstyrning och strikt kontroll av det som måste vara öppet och levande leder till alienation och växande känslor av tomhet eftersom mening aldrig går att fixera. I samma stund som man når sina mål måste man formulera nya. Minnet av gårdagens segrar kan man bara leva på en kort tid; det är drömmen om lycka framöver som gör dagen uthärdlig. Meningen med livet uppstår här och nu när minnena av det som varit slipas mot visionerna om det som kommer sedan. Nu är en upprepning, en evig återkomst av det samma, men det som upprepas i nuet är förändringen av perspektiv på såväl historien som framtiden. Allt är sig likt men inget är någonsin det samma eftersom upplevelsen både av det som varit och det som komma skall förändras i ljuset av vartannat.

Mina minnen och visioner måste jämkas med dina för att kulturen inte ska lösas upp av inre spänningar. Därför är det så viktigt att lära sig hantera mångfald. Enfald känns kanske bra för stunden, men det är som att kissa i byxorna om man fryser. Mångfald och komplexitet är svårt att hantera, men det är inte svårare än livet som alla som inte vill dö måste lära sig leva. Vill vi leva ett medvetet och vuxet liv kan vi inte leva i förnekelse om tillvarons fundamentala egenskaper. Det ena går inte att få utan det andra, och därför är populismen en återvändsgränd.

söndag 9 februari 2020

Dagens bild: Jämlikhet i teorin och praktiken

Ofta förutsätts att alla har samma förutsättningar och att jämlikhet handlar om att mäta alla efter samma måttstock. Genetiskt sett är det väl i princip så, men eftersom människan är en kulturvarelse som lever i och är beroende av ett samhälle för att kunna leva sitt liv i enlighet med FNs deklaration om mänskliga rättigheter är det aldrig så enkelt. Förutsättningarna är sällan de samma, vilket påverkar individernas möjligheter att förverkliga sina drömmar.

1980 var löneskillnaden mellan de bäst betalda cheferna och vanliga arbetare mindre än någonsin tidigare i historien, och sedan dess har gapet ökat igen. Då tjänade näringslivets högsta chefer nio gånger så mycket som industriarbetarna. Idag tjänar cheferna 61 gånger så mycket. Den som blickar ut över det där gapet från toppen av inkomstpyramiden får en egoboost och kan se skillnaden som en bekräftelse på sin egen unika förmåga som människa. Men just eftersom den genetiska skillnaden mellan oss människor är försumbar blir den förklaringen en efterhandskonstruktion. Och för den som blickar ut över klyftan från dess botten är det stor skillnad mellan nio gångers skillnad och 61 gånger. Känslan av hopplöshet är lättare att drabbas av om man lever i botten av i en samhällshierarki med små skillnader och en med stora.

De rika har inte bara mer pengar, de har också fler möjligheter och därmed även makt att driva igenom sin vilja på övrigas bekostnad. Stora samhällsklyftor utsätter demokratin för påfrestningar, vilket är dåligt för alla. Därför är det mer hållbart med mindre klyftor, vilket dagens bild illustrerar på ett bra sätt.


Bild: Ajan

Spontant tänker jag på förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Konflikten mellan länderna är hopplöst invecklad och väldigt infekterad av en mycket lång rad olika anledningar. Konflikten har pågått under hela det moderna samhällets framväxt och efter alla turer fram och tillbaka, både där och på andra platser i världen är den ett öppet och varande sår. Det finns inga vinnare i den typen av konflikter. Samtidigt har de båda länderna helt olika förutsättningar och även om man sitter vid samma förhandlingsbord är det inte två jämbördiga parter som möts. Palestinierna är fattiga, deras samhälle är förött och folket är desperata. Möjligheterna att göra något åt misären är små. Israeliterna har stöd från USA och även om utsätts för hot och attentat lever de i ett fungerande samhälle med sjukvård och utbildning, en fungerande infrastruktur och en stark militär. Att välja sida i konflikten är hopplöst svårt, men det borde vara enkelt att se skillnaderna och förstå att förutsättningarna inte är de samma för Israel och Palestina. Jag är dåligt insatt, men tror mig ändå veta så mycket om människor och kultur att enda sättet att hoppas på en lösning är att man utgår från insikten om problemen med en ojämlik fördelning av makt och pengar.

Skillnaden mellan klyftor och mellanrum är viktig att uppmärksamma. Klyftorna växer som sagt i Sverige. På grund av samhällets oförmåga att fördela tillgängliga resurser, eller av ointresse, eller kanske helt i linje med majoritetens önskemål, växer klyftorna mellan människor som lever och verkar i samhället. Det är allvarligt och det drabbar alla, fattig helt klart mer än den som är rik, men alla påverkas menligt av växande klyftor.

En klyfta är ett gap, ett allvarligt hinder för överföring av information mellan människor. Och det vet vi, att avsaknad av information triggar igång fantasin. När vi människor inte vet blir vi nyfikna och den saknade informationen bistår fantasin med. När klyftorna ökar minskar tillgången till information och risken att vanföreställningar uppstår ökar dramatiskt. Paradoxalt nog ger klyftorna upphov till en rädsla som skapar behov av ökade klyftor. Växande klyftor är en ond cirkel med andra ord. Och rika gör sig föreställningar om fattiga, liksom fattiga skapar bilder av de rika. Veckopress och medier, som tjänar pengar på behovet av information ökar sin omsättning, skapar fler bilder och underblåser fantasier. Klyftor kan bildas och öka på olika sätt och det är vad som håller på att hända i Sverige idag.

Mellanrum är något helt annat än en klyfta, något väsensskilt. Ett mellanrum är en relation, en del av helheten. Mellanrum kan vara mer eller mindre stora, men det som gör dem till mellanrum är att det finns en relation mellan parterna som är åtskilda. Mellanrum håller ihop, klyftor tvingar isär. Utan mellanrum finns inga relationer. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet. Om jag lever på min sida av en klyfta och du på din finns bara två ensamma individer. Därför är det katastrofalt för ett samhälle att klyftorna växer, för det sliter isär samhället inifrån. Om detta är en tendens eller process som eldas på av medborgarna, om ökade klyftor inte betraktas som ett problem utan som ett tecken på ökat välstånd, då är både fattiga och rika förlorare.

Forskning visar inte att vi människor ofta inte vet vårt eget bästa, men av erfarenhet från forskning och med stöd i en massa olika studier, samt efter att ha reflekterat över frågan under många år, har jag stärkts i uppfattningen, att människor har en tendens att önska sig sådant som inte är bra för dem, även om de vet att så är fallet. Människor tenderar helt enkelt konsekvent att överskatta sin egen förmåga. Det har visat sig att majoriteten av befolkningen anser sig vara bättre än genomsnittet. Det betyder att vi inte kan lita på vårt eget omdöme. Och det är den viktigaste insikten jag fått under mina år i akademin. Vad vi behöver både här hemma och globalt är en politik som leder till minskade klyftor och till fler mellanrum. Ett mer integrerat samhälle där välståndet är någorlunda jämnt fördelat mellan medborgarna är bra för alla!

Det är i mellanrummet det händer, allt som är viktigt i livet och samhället och bara en liten del av allt som sker är planerat. Vi måste förstå det och lära oss hantera den insikten.

lördag 8 februari 2020

Skrivande med bildning som mål

Mitt skrivande ser jag som led i ett ständigt pågående bildningsprojekt, och min definition av bildning är att det handlar om vad som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Bildning vill jag se som ett slags neural grundstruktur, som ett slags ordnande princip för den information, fakta och kunskap man hela tiden konfronteras med och som läsande och tänkande människa bearbetar i vardagen. Det går inte att ta på bildningen som sådan, därför är tanken på en kanon inte förenlig med den definition av bildning som jag arbetar med. Liksom kulturen jag undersöker vill jag se bildningen som en kvalitet som bara går att nå indirekt förståelse för. Bildad är inget man blir på egen hand, bildningen utvecklas och hålls levande mellan människor.

För varje steg man tar uppåt i vetandets hierarki ökar abstraktionsgraden och komplexiteten. Jag strävar efter vishet, vilket är ett mål man aldrig når. Likt regnbågen flyttar och förändras visheten när man närmar sig den. Det handlar om ett blivande och en rörelse, inte om ett projekt eller en prestation. Vishet är en livshållning, ett rättesnöre.

Emergens handlar det om, fenomen på olika skalnivåer. Kunskap är bearbetad information och fakta, men det går inte att härleda ur de enskilda delarna, den är en komplex helhet. Och bildning är bearbetad kunskap som på samma sätt bara existerar på nivån över kunskapen. Därför är vägen mot bildning och vishet alltid en omväg. Det krävs tid och tålamod för att bli bättre, och det är så man utvecklar först kunskap sedan bildning och på det sättet uppnår förståelse för vishet. Försöken att effektivisera skolan är förödande eftersom det enda en standardiserad utbildning kan leda till är fakta, men den kan man lika gärna Googla fram.

I sakandet efter vishet är det vägen som är målet eftersom de verkligt viktiga insikterna uppstår i flödet av tankar och utbytet av insikter och förslag på förklaringar. Jag driver Flyktlinjer som ett bildningsprojekt men kontrollerar inte processen. Varje reaktion och kommentar, här på bloggen, i andra sociala medier eller i vardagen, påverkar riktningen på det kunskapsblivande som går att iaktta i rörelsen. Tillsammans och mellan är två ord som liksom kunskap upprepas i mitt skrivande. Det blir så eftersom förståelse alltid är delad, förmedlad och bara går att nå indirekt. Att upprepa fakta blir tjatigt men upprepning av kunskap blir som ett slags mantra som leder till bildning som skapar förutsättning för vishet.

I dagen samhälle upprepas allt fler och allt mer basala fakta. På pendeltåget till jobbet, till exempel, informerar man inte bara om att det finns en tyst avdelning, men förklarar öven vad tystnad innebär och går igenom olika saker man ska och inte får göra där. Samhället präglas allt mer av redundans, det vill säga meningslösa upprepningar av samma information. Kunskap och än mer bildning är alltid mer eller mindre ofullständig och kräver därför aktivitet och kritisk, självständig analys och tolkning av åhöraren för att bli meningsfull.

Dessa tankar omsätter jag just nu i min stora bok om kunskap och kultur. Igår blev jag klar med ännu en vända med manuset som inneburit att jag dödat närmare 30 sidor av darlings. Ju klarar bilden av vad jag vill säga blir desto lättare blir det att stryka och lägga till mer träffande förklaringar. Det är inte så at jag vet och sätter kunskapen på pränt, vetandet utvecklas i skrivandet och läsandet av manuset. Bildningen växer fram och förändras i mellanrummet som väntan och vilan från manuset skapar. Under resten av februari ska jag jobba med nästa lärobok och sedan växlar jag igen. Det ena befruktar det andra när båda böckerna speglas i varandra.

Jag är inne i en kreativ period nu och skördar frukterna från många års ändlöst harvande. Äntligen har det lossnat och även om det känts meningslöst ibland var det värt varenda timmes arbete, för det la grunden för den jag är och det jag gör idag. Även om jag glömt en massa av det jag lärt mig finns det ändå kvar och påverkar, det hjälper mig orientera i den okända terräng där alla nya tankar och kunskaper finns och måste hämtas från.

fredag 7 februari 2020

Forskare som berättare

Jag blir allt mer övertygad om att alla forskare skapar berättelser och knyter an till en lång tradition av berättande. Ingen har direkt tillgång till Sanningen. Sanning är ett ord vars innebörd har växlat många gånger under mänsklighetens historia. Sökandet efter Gud byggde på samma vilja att veta som dagens forskning. Dem som anses sitta inne med de bästa svaren och kan skapa de mest förtroendeingivande berättelserna som stämmer bäst överens med den kunskap för tillfället anses vara mest korrekt vinner folkets förtroende. Därför handlar strider om sanningar alltid mer eller mindre om makt och inflytande. Att påpeka det handlar varken om att förfäkta en relativistisk ståndpunkt eller kritisera forskningen. Och att säga att forskare skriver berättelser är inte att förringa vetenskapen, tvärtom. Kunskap som inte når spridning i samhället som ytterst finansierar forskningen är meningslös.

Kulturvetenskapen jag försöker utveckla, den mellanrummets filosofi jag skissar på, presenteras som ett slags berättelse. Jag har anammat en väg mot vetande som går på tvärs mot rådande kunskapsregim och alla vetenskapliga konventioner som hindrar mig att utveckla den kunskap och förståelse jag söker. Jag har inte ambitionen att upplysa eller avslöja kulturen, för det finns inget att avslöja. Kulturens manifesta aspekter finns mitt framför ögonen på oss alla, det behövs ingen forskare för att se det, men det krävs teorier och verktyg för att lära sig förstå dynamiken och förändringens icke-linjära logik. Som kulturforskare befinner jag mig mitt i flödet av iakttagelser och upprepade försök och visar på alternativa vägar fram för. Drivkraften är önskan att förstå och viljan att utbyta tankar för att på det sättet sprida och fördjupa kunskapen i samhället som helhet om kulturen som alla både och del av och delar. Därför passar berättelsen som form bra, men även fysiker eller samhällsvetare som söker kunskap med hjälp av matematik och statistik skapar berättelser. Det är bara en annan typ av berättelse. Det handlar om hur man ser på mediet för kunskapsförmedling.

Berättelse låter inte lika förtroendeingivande som Sanningen, men båda två är ord skapade av människor, om än med olika konnotationer. Berättelse låter som något vem som helt kan skapa, men är det en vetenskaplig berättelse krävs mer än att den väcker åhörarens intresse (även om det är viktigt, också). Jag söker efter sätt att placera KUNSKAPEN i centrum, inte forskaren, reglerna eller formen för hur man presenterar resultatet av det vetenskapliga arbetet. En regelstyrd och formaliserad vetenskap som dessutom har krav på sig att prestera resultat kommer att ska mer av samma. Det kostar på att tänka nytt och söka sig fram längs nya vägar, men är det kunskap man söker finns inget annat sätt. Berättelserna jag skapar är tänka att fungera som ett slags karta som kan användas för att orientera sig med hjälp av. Jag vet dock inget om terrängen så förmågan att röra sig där måste den som vill orientera med hjälp av kartan utveckla på egen hand.

Berättelser som kan användas som ett slags kartor finns överallt, det handlar bara om vilken inställning man har till dem. Bara det som används kan göra skillnad. Evolutionen kan fungera som karta. Den är ett oändligt antal försök, inom ramen för begränsade sammanhang. Ingen vet hur framtiden ser ut förrän den realiserats. Ingen kan veta vad som är bäst, för och i just den miljön, precis där och då. Som modell för organisering av ett samhälle som värderar humanism och bildning är rizom att föredra framför träd. Om det däremot är ett mäktigt (men bräckligt), världsledande imperium man vill bygga är trädmodellen mer funktionell. Det är två berättelser om förändring och struktur, hämtade från naturen och omformade till berättelser som kan användas som inspiration för tänkande om samhället. Jag säger inte att kulturen ÄR ett rizom, det är viktigt, jag ANVÄNDER kunskapen jag har om om träd och rizom för att skapa berättelser som med hjälp av läsarens fantasi kan leda till att kunskap om kulturen, som hela tiden förändras och ser olika ut på olika platser, fördjupas, utvecklas och kan omsättas i samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande arbete. Det är inte sagor jag skriver, jag skapar berättelser!