Varför är klimatmöten med världens ledare dömda att misslyckas?

Här i veckan avslutades COP28 där världens ledare under några veckor frotterat sig med varandra i Dubai för att diskutera och försöka lösa problemen som riskerar att leda till att jorden blir obeboelig. Till slut enades man även denna gång om ett beslut. Det råder lite delade meningar om avtalet men det spelar ingen roll eftersom klimatförändringarna och dess konsekvenser är ett så pass komplext och omfattande problem att det aldrig kommer att lösas genom att världens ledare enas om skrivningarna i en text. Vad vi har att göra med är ett problem vars grund måste upplösas för att mänskligheten och livet på jorden ska kunna börja känna något slags hopp, och där är vi inte på långa vägar. Vi är inte ens i närheten av något slags vändning. Eftersom problemen bygger på samma logik som många av lösningarna som diskuteras idag krävs att man tänker om och tänker helt nytt. Min ambition här är inte att presentera en lösning, för det finns ingen, det som krävs är som sagt nytänkande och att alla i den rika delen av världen förändrar sina levnadsvanor. Jag ska försöka förklara varför jag menar att nuvarande arbetssätt är dömt att misslyckas.

Bara det faktum att majoriteten av världens ledare är äldre män som kommer att vara döda och begravda långt innan besluten, om de ens kommer att genomföras, fått någon verkan, borde mana till eftertanke, särskilt som vi sett hur det gått med efterföljandet av tidigare beslut. Efter mötet i Paris sades det att temperaturökningen skulle stanna vid 1.5 grader, men den gränsen passerades redan i år. Ett av demokratins svagheter är att den står och faller med väljarnas kunskaper om och intresse för vad som krävs för att det sättet att styra ett land ska fungera, och kunskaperna sjunker stadigt, liksom intresset för demokratin och viljan att acceptera några andra förändringar än de som drabbar andra. Väljarna vill ha ledare som lovar saker de vill höra, och nästa år kan kunskapsrelativisten och klimatförnekaren Donald Trump mycket väl bli president för USA. Orban som i princip avskaffat demokratin i Ungern odlar sina personliga kontakter med Putin utan att folket bryr sig nämnvärt. Och Argentina röstade nyligen fram en populistisk ledare som naturligtvis inte har för avsikt att följa några avtal som inte gynnar honom själv. Det finns absolut positiva tecken, men problemet är att folkvalda ledare som faktiskt genomför reformerna som behöver genomföras ofta röstas bort i nästa val, och den långsiktiga trenden i land efter land är att högerpopulismen vinner mark; för att det känns bättre med en stark ledare än med demokratiskt "tjafs".

Den viktigaste anledningen till att nuvarande sätt att adressera problemen, som skapats av en kombination av människors önskningar och banbrytande innovationer, är att det krävs kunskap och inte minst respekt för forskningens resultat för att vända utvecklingen. Och det som utmärker kunskapen är dels att ingen äger den, dels att den måste överges i samma stund som den visar sig obsolet, vilket är motsatsen till den politiska och ekonomiska makt som ledarna vilka idag möts för att diskutera vilka åtgärder man kan enas om förfogar över. Besluten som krävs för att vända utvecklingen och värna livet på jorden måste bygga på den bästa kunskap som mänskligheten kan uppbringa, och det som utmärker den är att den förändras hela tiden. Makten som dagens ledare har bygger på en helt annan logik, och många av ledarna som fått makt gör allt för att behålla den till varje pris. Därför kommer man inte att (kunna) ta beslut som innebär att miljardärerna som flockas runt ledarna blir av med sina pengar. Alla beslut som innebär att totalitära ledares makt hotas kommer att motarbetas av ledarna med benäget stöd av deras aningslösa anhängare. Så har det fungerat sedan antiken, och det är en av anledningarna till att vi är där vi är idag. Trump visade oss alla hur det fungerar och att han fortfarande utgör en faktor i världspolitiken borde vara en alarmklocka, men istället rapporteras det om försiktig optimism från Dubai.

Vad krävs för att kunna vända utvecklingen? Kunskap! Och kunskap kräver i sin tur av oss människor att vi inte identifierar oss med den. Kunskap handlar om vad vi människor vet och förstår, både som individer och kollektiv. Information är fakta utgör kunskapens byggstenar, men kunskap är ett emergent fenomen som är mer än summan av delarna. Kunskapen kan liknas vid en wire som tvinnas av mindre trådar av olika längder. Dess styrka och användbarhet varierar ständigt eftersom trådarna som wiren tvinnas av ibland går av och nya hela tiden läggs till. När verkligheten förändras måste kunskapen förändras, annars är det något annat vi har att göra med. Därför är det så viktigt att alla kunskapssökande människor släpper taget om insikterna när de inte längre fungerar. Kunskapens makt är med andra ord villkorad och för att fungera krävs ödmjukhet och kritisk medvetenhet av användaren. När kunskaperna sjunker blir det svårare att försvara demokratin och när demokratin är på tillbakagång i världen spelar det ingen roll vad som står i avtalen som arbetas fram och skrivs under. Idag betraktas forskare som ett särintresse och i praktiken är det ett fåtal (tech)miljardärer som styr förutsättningarna för allt och alla andra.

Kunskapen kan och får bara den makt vi tillsammans laddar den med genom att lära oss förstå, respektera och framförallt använda den. Om och när många människor både tar den till sig, förhåller sig kritisk till den och överger den när den inte fungerar längre, kan den fungera som ett verktyg för verkligt hållbara förändringar. Den makten är dock aldrig starkare än människornas förmåga att förstå, använda och respektera kunskapen. Världen som vi lever i och har vant oss vid att ta föregiven bryr sig lika lite som kunskapen om hur det känns eller vad vi människor tycker är önskvärt och tror är möjligt. Vi får helt enkelt den hållbarhet (eller brist därpå) som vi förtjänar. Det är och kommer aldrig vara ledare som förändrar världen,  det är alltid resultatet av många människors gemensamma handlingar, över tid. Förstår vi det finns det hopp, annars är det kört. Låter jag uppgiven? Det är jag absolut inte! Jag konstaterar bara fakta, och det gör snarare att jag får mer kraft och inspiration att arbeta vidare med utgångspunkt i det jag lärt mig om kunskap, kultur och hållbarhet, alltså förutsättningarna för förändring som min forskning varit inriktad på sedan strax efter millenieskiftet.

Metaforer som pedagogiska verktyg

Jag använder ofta liknelser och metaforer när jag skriver och undervisar. Det är ett klassikt pedagogiskt grepp som jag upptäckt passar mig. Därför känner jag mig hedrad över att ha blivit inbjuden att skriva en artikel i en bok på engelska som handlar om just metaforer i undervisningen. För att kunna formulera mina tankar skriver jag dock på svenska, för att sedan översätta texten. Det kanske innebär dubbelt jobb, men det är kärt besvär för skrivandet och arbetet med språk är skapande verksamheter, vilket ger mitt liv mening. Jag är nöjd med både metaforen och nu även tankarna, så jag delar dem här. 

Handledaren som en surfinginstruktör

En vetenskaplig examen handlar om vilka kompetenser man faktiskt har. Och för att arbetet ska kunna leva upp till kraven som ställs på det som sägs i namn av vetenskap måste man ta uppgiften på allvar och verkligen lägga ner den tid som krävs för att utveckla förmågan att tänka och agera vetenskapligt, vilket är vad som bedöms. När man lägger fram en uppsats för granskning är det inte meningen att man ska sitta och vara orolig för om man blir godkänd eller inte. Känner man så är det något som är fel. Att vara nervös och spänd inför stundens allvar är något annat. Alla som utför arbetsuppgifter som kräver att man presterar på toppen av sin förmåga för att det ska bli bra blir nervösa, det visar att uppgiften betyder något för en, vilket följande illustration av metaforen jag valt visar.

Efter några dagar med blåst har det mojnat. Nu lyser solen och väderförhållandena är perfekta. Vågornas rytmiska ljud när dyningarna rullar in manar dig ner till stranden. Väl där ser du hur höga vågorna är och pulsen stegras. Men det är detta du har tränat och förberett dig mentalt inför. Brädan är inoljad, våtdräkten sitter som den ska. Idag är det dags att visa alla att du har vad som krävs för att bemästra vågorna.

På avdelningen där jag handleder studenter talar vi om inslagen av vetenskapsteori i termer av en vetenskaplig våg, och jag har alltid betraktat den som en våg i bokstavlig mening. Därför ser jag oss lärare som ett slags surfinginstruktörer. På programmets inledande kurser har vi föreläsningar om vetenskapligt tänkande och arbetar med enklare uppgifter, och dessa ser jag som första mötet med surfinginstruktören. Föreläsningarna och övningarna utspelar sig på stranden och man får bekanta sig med brädan och lära sig hur vågorna fungerar i teorin. Längre fram under utbildningen får man testa på mindre vågor på grunt vatten under överseende av instruktören. Och examensarbetet handlar om att visa att man kan bemästra en större våg på egen hand. Att skriva avhandling brukar jag likna vid vågorna i Nazaré i Portugal som anses vara världens svåraste. Jag har valt den här metaforen eftersom den riktar uppmärksamheten mot det faktum att uppsatsens kvalitet står i direkt relation till graden av eget ansvar, både i arbetet med att utforma syftet där man sätter ord på vad man vill veta, under utarbetandet av metoden och för att driva arbetet framåt. För att utbildningens resultat ska kunna sägas vara akademiskt räcker det inte att bara skriva en text som lever upp till kraven, efter studierna måste man kunna omsätta kunskaperna man skaffat sig i praktiken ute i samhället och arbetslivet.

Ser man uppsatsen som en surfingutmaning kommer man att ta sig an uppgiften på ett annat sätt än om man betraktar arbetet som en tur med en vattenskoter i en insjö en vindstilla dag mitt i sommaren. Griper man sig an examensarbetet på samma sätt som en som ska lära sig surfa kommer man att ta ett större ansvar för både utförandet och resultatet, och det ökar chansen att slutresultatet blir akademiskt eftersom man då läser metodlitteraturen och lyssnar på handledarens råd på ett mer aktivt sätt. Väljer man att se handledaren som en surfinginstruktör, sig själv som surfare och arbetet med uppsatsen som vågen som ska bemästras, kommer tillfredställelsen över ett lyckat resultat att bli större än om man bara åker med på resan. Handledarens uppgift är inte att tala om exakt hur man ska göra, utan att svara på frågor om hur man kan tänka och föreslå saker man bör göra, samt granska och lämna kritiska synpunkter på texten som växer fram under processen. Det är en avgörande skillnad mellan följande frågor och inställning till arbetet: Hur lär du mig att surfa (forska), och vad krävs för att jag ska lära mig surfa (skriva texter som håller för en vetenskaplig granskning)?

Förhoppningen är att metaforen ska främja förståelsen för hur viktigt det är att läsa metodböcker och anvisningar som ett slags guideböcker som förmedlar en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och pekar de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Guideböcker är motsatsen till regelsamlingar som läses som recept, alltså för att få tydliga anvisningar att följa, vilket man kan göra utan att förstå principerna som vetenskapen utgår från. Handledaren är ingen polis som kontrollerar att man gör rätt och bestämmer heller inte vad man ska göra, han eller hon svarar på frågor och hjälper en att utveckla en egen förståelse för det akademiska hantverket. Om man som student ser sin handledare som en surfinginstruktör blir det lättare att förstå att instruktionerna inte primärt handlar om att uppsatsen ska bli godkänd, utan om att upplevelsen som helhet ska bli så bra och givande som möjligt, inte minst försvaret av arbetet. Betraktar man sina lärare som surfinginstruktörer blir det lättare att förstå att deras roll är att likt sherpas i Himalaya hjälpa studenterna att nå toppen av berget som man själv valt ut. Tillsammans kommer man att klara av utmaningen, men bara om man som student är ödmjuk inför svårigheterna och förstår vad det är för uppdrag man har tagit dig an samt är väl förberedd och lyssnar uppmärksamt på råden man får.

Liksom surfinginstruktören ställer handledaren sina kunskaper och erfarenheter till studenternas förfogande för att hen vill att man ska lära sig hantverket. Men det är bara man själv som vet vad man behöver fråga om för att kunna utveckla förståelsen och förmågan. Det finns många olika sätt att visa och förklara, och alla som vill utveckla kompetensen måste lära sig lyssna efter det som leder till att just jag förstår och kan utveckla min kompetens på bästa sätt så att uppsatsen blir så bra som möjligt. En erfaren instruktör möter varje student där hen är och eftersom varje uppsatsprojekt är unikt förklarar olika handledare samma sak på olika sätt för olika studenter. Låter det som att lärarna säger olika saker kan det bero på att man lyssnat efter något annat än vad man förväntas höra, eller att man inte förstår att personliga råd inte är samma som generella, tvingande krav.

Att skriva uppsats är naturligtvis helt annorlunda än att surfa, men för att lyckas med båda uppgifterna måste man ta utmaningen på allvar, förbereda sig väl och ta eget ansvar. Det går inte att skriva en bra uppsats genom att bara läsa anvisningarna och sedan börja skriva eller lägga ansvaret för resultatet på handledaren. Uppsatsarbetet handlar som sagt om att visa vad man faktiskt kan, och kunskap är som kondition och styrka: det finns inga genvägar. Tvärtom, ju längre omväg man tar och ju djupare förståelse och bredare kunskapsbas man skaffar sig, desto större är chansen att uppsatsen blir bra och att man lär sig något under skrivandet, handledningarna och det examinerande slutseminariet.

För att inte skada sig och för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt gäller det att man redan långt innan brädan läggs i vattnet börjar förbereda sig på olika sätt. Först och främst är det viktigt att man funderar på vilka ambitioner man har (att syftet är väl genomtänkt och att man förvissat sig om att det är genomförbart), så att både utmaningen och träningsupplägget anpassas efter det. Innan man kastar sig ut i vågorna måste man studera var de bryts och hur de rör sig. Kunskap om olika typer av brädor – hur de rör sig i vattnet och vilka krav på teknik och styrka de ställer på den som ska surfa motsvaras inom vetenskapen av inläsningen av tidigare forskning och studierna av relevanta teorier. Utan god kondition och styrka blir det svårt att klara utmaningen, så det gäller att börja den fysiska träningen i god tid, vilket kan liknas vid utarbetandet av metoden och insamlingen av material. Sömn är också viktigt för att orka. När dagen är inne kan det finnas en poäng med att vara ute i god tid för att ta in omgivningen (att inte vara ute i sista minuten är helt avgörande för uppsatsens kvalitet). För att lyckas med både surfingutmaningar och vetenskapligt skrivande är det avgörande att vara både lyhörd och ödmjuk. Både när man ska surfa och skriva uppsats påverkas kvaliteten av hur uppmärksamt man lyssnar på kommentarerna man får på arbetet under processen fram till examen och hur mycket tid och möda man lägger ner, samt hur stort eget ansvar man tar.

Förutsättningarna är desamma för alla, och det finns ingen annan att skylla på ifall man misslyckas på grund av dåliga förberedelser. Surfinginstruktören kan ställa upp och hjälpa en med många olika saker, men ute bland vågorna är man ensam och där är det upp till en själv att få allt att fungera. Inser man att kompetensen att skriva en vetenskaplig uppsats fungerar på samma sätt kommer man att utveckla förmågan att ställa kritiska frågor som hjälper en förstå hur man kan göra för att lära sig tänka vetenskapligt, och man kommer också att ta det ansvar som krävs för att kunna arbeta självständigt, vilket är en förutsättning för att uppsatsen ska bli ett vetenskapligt arbete som visar vilka kunskaper och kompetenser man faktiskt har.

Vad jag försöker säga här är att glädjen i och med högre studier och uppsatsskrivande inte är omedelbar, men när man väl lärt sig hantverket förfogar man över kunskaper och kompetenser som kan berika resten av ens liv. Faller man i fällan att lägga ansvaret för resultatet av studierna på någon annan finns en risk att man för sent upptäcker misstaget, vilket gör arbetet med den avslutande uppsatsen, där man visar vad man faktiskt har lärt sig under utbildningen som helhet, till en plåga. Och det blir dessutom svårt att försvara resultatet, vilket leder till onödig oro inför examinationstillfället.

Utgångspunkten för tankarna som jag försöker förmedla med den här metaforen är att det är i sökandet efter svar som fungerar och arbetet med att utveckla kunskap, som förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” För mig har det kommit att bli ett visdomsord, för med åren har jag allt mer kommit till insikt om att jag som forskare och lärare egentligen inget annat har att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är lika förvirrad i dag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, i dag är jag förvirrad på ett högre plan eftersom svårighetensgraden i utmaningarna som jag tar mig an, höjden på vågorna, hela tiden ökar. Och den insikten gör mig till en bättre forskare, eftersom den hjälper mig att hålla nyfikenheten vid liv, och påminner mig om allvaret i situationen.

Som handledare har jag inget facit, jag vet nämligen inte vilka mål som studenterna jag möter har eller vad de vill göra med resten av sina liv – vilka vågor de ska surfa efter utbildningen. Jag ser mig därför som en surfinginstruktör som ställer sina kunskaper och erfarenheter av att surfa på vetenskapens olika vågor till studenternas förfogande.

Göra det man tror på, eller det man tror att andra tror på?

Under julhelgen kollade jag en kväll på uppföljaren till Top Gun, vilket var en intressant upplevelse på många olika sätt. Här väljer jag att fokusera på en av sakerna jag satt och funderade på; populärkulturens utarmning eller kanske snarare brist på nytänkande. Maverick, som filmen heter, var utan tvekan resultatet av ett gott hantverk och rent tekniskt var uppföljaren bättre än första filmen. Problemet, och det måste sägas vara ett problem eftersom jag satt och tänkte på det lika mycket som jag levde mig in i handlingen, är att båda filmerna är förvillande lika både i dramaturgin och intrigen. Det kändes som man lagt en karbonkopia på Top Gun, för i princip alla scener i den nya filmen är närmast identiska med den gamla. Som sagt, filmen är inte dålig, jag såg den med behållning, men det jag vill skriva om handlar om samtidens brist på visioner och rädslan för att tänka nytt. Genom att filmbolaget väljer att upprepa innehållet i Top Gun tillförs ingenting nytt, vilket vore oproblematiskt om det bara handlade om den filmen. Historien är fylld av uppföljare, några till och med bättre än den första, så det är heller inte problemet, men när filmbolagen bara storsatsar på det man uppfattar som säkra kort drabbas kulturen av inavel. Och det är problematiskt.

Utvecklingen är den samma inom bokbranschen där förlagen letar efter författare som kan skriva serier av böcker, snarare än unika verk. Idag är det bara genrelitteratur som säljer, alltså böcker som inte överraskar läsaren. Bokhandlarnas hyllor svämmar över av krim, feel good och kokböcker, och förlagen gör vad man kan för att få människor att prenumera på ljudbokstjänster eftersom man tjänar mer pengar på det och dessutom får större makt över författarna, som med milt våld tvingas skriva det som förlagen anser att det finns en efterfrågan på. Det blir allt svårare att skapa något nytt och unikt eller verk av bestående värde, alltså sådant som kommer att ge upphov till efterföljare, eftersom det kräver tid, talang, hantverksskicklighet och förståelse och respekt för risken att misslyckas. Konsekvensen av ekonomifokuseringen är att "ingen" gör något de tror på själva eftersom (den ekonomiska) risken att gå sin egen väg anses för hög, vilket leder till att kulturen sluter sig och blir en självrefererande bubbla.

Influencers är ett samtidsfenomen som aldrig hade kunnat existera utan internet och dess algoritmer. Vi vill gärna se antalet följare som en indikation på hur kompetent en människa är och den som har flest anses bäst. Men så är det inte för influensers gör inte vad de tror på, de skapar en persona som gör och tänker det hen tror att andra gillar, och den som är bäst på att spela det spelet får flest följare. Andrew Tate är tydligen av världens mest "framgångsrika" influencer. Han köper dyra bilar och hatar kvinnor som inte vill ligga med honom. Greta Thunberg däremot, är en människa som gör vad hon tror på, och hon är lika känd som Tate. Till skillnad från honom använder hon sitt kändisskap för att sprida kunskap och förändra världen till det bättre. Detta kunde han uppenbarligen inte acceptera och han använde sin plattform för att håna henne. När hon skrev till honom att han hade en liten penis kände han sig manad att spela in en video där han försökte ge igen, vilket ledde till att han fängslades misstänkt för trafficking och fick sina bilar beslagtagna. Jag beundrar Greta inte bara för det hon tror och kämpar för, utan lika mycket för att hon avslöjar tomheten och förljugenheten i den värld vi skapat.

Eftersom allt och alla påverkar och påverkas av varandra står inte vetenskapen över eller utanför kulturen. Forskningen följer tragiskt nog i stora drag samma utveckling. Där är det inte följare som leder till framgång, utan publikationer, citeringar och storleken på anslagen som vinns i konkurrens. Men för att bli publicerad, citerad och få anslag måste man anpassa sig efter rådande normer och säga det man tror att andra tycker är klokt och bra. Den forskare som går sin egen väg och liksom Greta Thunberg gör det hen själv tror på kanske blir framgångsrik, eftersom verklig kunskap och kvalitet alltid vinner, förr eller senare, men chansen är minimal, och eftersom det kostar på att sticka ut och vara annorlunda kommer det stora flertalet inte att försöka. Dagens forskningspolitik rör sig allt tydligare och allt snabbare i riktning mot tillämpad forskning som ger oss den kunskap vi vill ha, men eftersom kunskap inte handlar om vad man tycker är risken överhängande att vetenskapen snarare sluter sig inom en självrefererande bubbla utan kontakt med verkligheten den säger sig handla om. Grundforskning är nyfikenhetsdriven och handlar inte om att så effektivit som möjligt komma fram till ett resultat som kan antas för publicering, utan om sökandet efter den kunskap som är möjlig att få och som mänskligheten behöver.

Under året som kommer ska jag ägna mig åt grundforskning om kultur och akademisk kvalitet, och åt kritisk granskning av samhället och rådande kunskapssyn.

Förståelse, snarare än fakta, är vad vi behöver

För en vecka sedan inledde Putin sitt angrepp på Ukraina och vi befinner oss än en gång i limbo. Inget har varit sig likt sedan mars 2020 och det börjar bli svårt att hänga med i alla vändningar. För mig som kunskapsteoretiskt intresserad kulturvetare har det varit och är det fortsatt en intressant tid att leva i. Jag har lärt mig massor, både om mig själv, andra människor, samhället och kultur. Även om bloggposten handlar om människans, särskilt i tider som dessa, allt annat överskuggande begär efter visshet och bristande insikt om det helt nödvändiga behovet av förståelse, vill jag börja med att reflektera över de här två märkliga åren såväl utifrån ett personligt perspektiv som ett kulturellt och kunskapsteoretiskt.

När Corona började sprida sig på våren 2020 drabbades jag liksom alla andra av rädslan för det okända och jag hade svårt att tänka och fokusera på något annat än döds- och smittspridningssiffrorna som dagligen uppdaterades. Sen, efter några veckor, infann sig ett relativt lugn och livet och vardagen hittade en rytm som jag ganska snart och till min stora förvåning insåg att jag trivdes väldigt bra med. Pandemin har lärt mig att jag är långt mer introvert än jag kunde ana. Livet gick in i en ny och lugnare fas. Mötena blev märkbart färre och dessutom lättare att hantera via Zoom. Framförallt fick jag massor med tid över att skriva och läsa, särskilt som jag ganska snart fick in en rutin där jag gick upp lika tidigt som när jag pendlade och dessutom ofta jobbade ända fram till kvällen istället för att sluta vid kontorsarbetsidens slut.

Jag uppdaterade bloggen dagligen fram till årsskiftet 2020/2021 och gick sedan över till att publicera poster en gång i veckan, vilket frigjorde ännu mer tid och framförallt kreativ energi. Boken om vetenskapsteori kom ut för ett år sedan och då var jag redan igång med boken om kunskapsteori som kom för en dryg månad sedan. Under inledningen av hösten 2021 kunde jag plocka ut övertid som som jag samlat på mig och jag hade nästan ingen undervisning alls under höstterminens första tio veckor. Då var det som dammluckorna brast och kreativiteten svämmade över. Jag arbetade tio eller tolv timmar varje vardag och skrev parallellt på tre böcker, två vetenskapliga och ett skönlitterärt projekt, samtidigt som boken om kunskapsteori färdigställdes. Just innan sommaren hade jag sänt manuset till boken om mellanrummen till ett förlag och jag ville använda tiden av väntan så effektivt som möjligt. Sen, strax innan jul, kom Omicron och distansläget förlängdes.

Refuseringen av mellanrumsboken som kom dagen innan julafton fick mig att stanna upp och tänka efter och jag tror det var nyttigt. Jag tvingades reflektera över vad jag verkligen vill och hur jag faktiskt tänker om allt. Och eftersom jag bara några dagar efter helgerna fick uppdraget att skriva en ny lärobok (om teori) saknade jag inte projekt att kanalisera min kreativitet till. På några veckor skrev jag ihop ett synopsis och i väntan på synpunkter på det arbetade jag fram till i onsdags intensivt med en av böckerna jag började skriva på i höstas som nu mailats till redaktören jag har kontakt med för påseende. Refuseringen i julas har gjort mig luttrad och ödmjuk, men jag vet samtidigt att jag har något viktigt att säga om akademisk kultur och högskolans intellektuella klimat, vilket boken handlar om, så jag är inte rädd för vad man kommer att säga. Under pandemin har jag hittat en inre ro och en grundmurad trygghet som gör att jag ser framtiden an med tillförsikt, höstens massiva undervisningsbörda stör mig inte även om jag naturligtvis kommer att sakna friheten och möjligheten till skrivande som distansläget inneburit. Under dessa år har jag dock kunnat utnyttja tiden maximalt och jag har lagt grunden för åtminstone tre nya böcker, så jag kan inte klaga.

Nåväl, just när den där märkliga Coronakommissionen kom med sin ännu konstigare rapport, inledde Putin invasionen av Ukraina och både världsläget och situationen här hemma förändrades radikalt. Även om det är svårt att sluta tänka på krigets offer och riskerna med Putins oberäknelighet tar jag just nu allt med ro och lyssnar, läser och lär så mycket jag bara kan om människan och den kultur som uppstår och utvecklas mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av. Bara genom att stanna upp och skaffa sig perspektiv går det att förstå det som händer och vilka konsekvenser olika handlingar och förslag på lösningar kan tänkas få. Och det är denna insikt som föranleder mig att skriva den här bloggposten. Bara för att människor har ett behov av trygghet och ett begär efter fakta och information, särskilt i tider av kris, betyder inte att kunskapen sätts ur spel och vetenskapens kritiskt granskande, reflekterande sätt att utveckla förståelse för komplexa skeenden inte behövs, tvärtom. När läget är som allvarligast är det förståelse vi behöver mer än något annat, just eftersom det då är så svårt att stå emot känslorna som alltid riskerar att övertrumfa intellektet genom att nöja sig med snart sagt vilka svar som helst eftersom fakta ger sken av kontroll.

Även om läget är allvarligt kan inga kloka beslut kan tas i affekt och en kollektiv känsla av panik är det just detta som oppositionen kräver. Det oroar mig också att hela världens, eller i alla fall Europas, blickar nu ensidigt riktas mot Ukraina som inte är det enda landet där demokratin är under attack och de mänskliga rättigheterna utmanas. Att i detta akuta läge debattera ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap, eller kärnkraft, som är beslut som kräver eftertänksamhet och förståelse för komplexitet, är inget mindre än galenskap. Jag känner mig trygg med vår regering som trots ett hopplöst parlamentariskt läge med lugn och relativ eftertänksamhet har styrt vårt land, men när paniken sprider sig bland befolkningen och kraven på åtgärder som KÄNNS bra ökar får populister och andra som litar mer till känslan än till intellektet och kunskap luft under vingarna. Det som förvärrar saken är att vi sedan lång tid tillbaka lever i ett historielöst tillstånd, eller evigt nu där det som sagts tidigare inte spelar någon roll. Därför behöver Putinkramare inte stå till svars för sina tidigare uttalanden och de som för bara något år sedan hävdade att Sverige är fullt får nu utan kritik framföra krav på ökat flyktingmottagande, från Ukraina (för de anser fortfarande att de som flyr från andra krig är lycksökande migranter). Det som möjliggör allt detta är vårt fokus på fakta och evidens. 

Trump lärde oss massor, men allt för många var allt för fixerade vid hans galenskap för att se vad hans agerande och mediernas uppmärksamhet vid hans uttalanden gjorde med vår syn på kunskap. Stannar man bara upp lite, skaffar sig perspektiv och reflekterar över Tumpadministrationen inser man att han valde och vrakade bland fakta som forskare, verkligt granskande journalister och anständiga politiker bara kunde bemöta med andra och bättre fakta, vilket banade väg för den relativism som nu sprider sig som en löpeld även bland svenska politiker. Och det går uppenbarligen hem, just eftersom efterfrågan på fakta i den oroliga tid vi lever i är så stor. Problemet är att förståelsen för att det är FÖRSTÅELSE vi behöver, inte bara nu utan alltid, oavsett hur mycket vi önskar och hur starkt begäret efter fakta är. Fakta fungerar som alkohol och droger för den som är missbrukarare, det tenderar att bli ett ändamål i sig.

Även jag har som sagt svårt att hantera önskan att veta säkert vad som händer i världen och jag är på inget sätt immun mot rädslor, men jag vet i alla fall hur riskabelt det är att ge efter för känslorna och har genom åren upparbetat mod och kraft att rikta fokus mot mer allmänna kunskaper i tider av oro. Och jag bearbetar oron och känslorna av ovisshet genom att skriva om problemen, både för att bygga upp förståelse för vad vi behöver och för att sprida kunskap om vad som är problemet egentligen; det vill säga vilka risker som populismen och affekttänkande kan leda till. Vetenskapen blir vetenskaplig när dess mål är att både förklara och förstå, men idag har förklaringsledet bortrationaliserats. Kunskap handlar inte om antingen eller, utan om både-och. Det är grundtanken i min bok om akademisk kvalitet, som jag ser som en intellektuell utmaning, inte som en fråga om management och administration. Strävan efter kontroll, styrning och kvalitetssäkring är en kulturell och organisatorisk motsvarighet till individers begär efter fakta och Sanning, men det är och förblir en omöjlig dröm.

Identifikationens makt över tanken

Ett intellektuellt utbyte förutsätter att känslorna lämnas utanför, dock inte helt utanför, eftersom känslorna är en del av det som gör människor till just människor. Känslorna måste hållas i schack, annars tar de över och då handlar utbytet inte längre om kunskap. Vi människor har förmågan att tänka rationellt, men idag används förnuftet allt mindre i den offentliga debatten. En kultur har utvecklats där den offentliga debatten handlar antingen om utbyte av mer eller mindre genomtänkta åsikter, eller om iskallt logiskt resonerande. Inget av detta är intellektuellt och det leder heller inte till kunskapsutveckling, tvärtom bidrar båda sätten att debattera till upplösningen av kunskapen och i förlängningen även av förståelsen för vad som kännetecknar ett sant vetenskapligt förhållningssätt till världen. Forskare reduceras till en synonym för expert, och innebörden i ordet expert är idag någon som är säker på sin sak och som kan leverera slagkraftiga förklaringar till det som sker i TV eller i någon kanal på nätet. 

Om inte kunskapen och förståelsen för vad vetande är och fungerar värnas utlämnas människan och även livet på jorden åt känslorna som är en kraft som övertrumfar det mesta. Problemet är som sagt att känslorna är en del av det som gör människan mänsklig. Det handlar alltså inte om antingen känslor eller rationalitet, utan om en lyhörd kombination av både och; där uppstår och utvecklas kunskapen. Snille och smak är ett av många uttryck som fångar kunskapens unika kvaliteter. Inom människan uppstår den i samspelet mellan känslorna och förnuftet, men lika viktigt för kunskapsutvecklingen är det som händer mellan människor och i kulturen som växer fram genom interaktionen. Fast nu förlorar jag mig lite i kunskapen och dess unika väsen, vilket är naturligt eftersom jag just blivit färdig med en bok om kunskapsteori, men här ska det handla om vad som händer när människor IDENTIFIERAR sig med en idé eller föreställning, en vetenskaplig metod eller ideologi.

När tankar och idéer tar sig innanför huden, när de tas upp och blir en del av personligheten eller när man identifierar sig med en åsikt eller ett politiskt parti, kommer all kritik som riktas mot tankarna och partiets agerande att uppfattas som kritik mot ens egen person, vilket gör det svårt att värja sig från känslorna som väller upp inom en. Människans kognition har inte förändrats sedan tiden på savannen, och rädslan för att uteslutas ur den sociala gemenskapen är existentiell och övertrumfar intellektet hur enkelt som helst, även om man är medveten om hur man fungerar. Känslorna spelar en allt större roll i allt fler diskussioner idag eftersom utbytet av tankar går allt snabbare när efterfrågan på snabbare och snabbare information hela tiden ökar. Intellektuella analyser och fördjupning tar tid, men när det arbetet är klart har uppmärksamheten riktats någon annanstans. Det är inte så att människor önskar att samhället ska fördummas, men utan förståelse för den mänskliga kognitionen blir det så. För att experter ska kunna agera som experter i den ursprungliga mening av ordet krävs tid för eftertanke och reflektion både hos experterna och allmänheten, men den tiden finns inte idag, därför kallas någon slagkraftig tyckonom eller upprörd oppositionspolitiker in som har en bestämd och tydlig åsikt som kan ställas mot någon med avvikande åsikt, för dramaturgins skull. Är det kunskap man söker är det sättet att tillgodose människors behov av svar (vilket är enkelt då alla har en åsikt eller kan uttrycka sig säkert) helt förkastligt, ändå är det precis så det ser ut. Det är inte bara olyckligt, det är potentiellt riskabelt.

Fenomenet kognitionsbias eller bekräftelsejäv sprider sig som en löpeld i dagens samhälle och det är en minst lika allvarlig pandemi som Covid-19. I det samhälle som växer fram är det bara den kunskap som ger stöd för det man redan "vet" som används, inte den kunskap som visat sig hålla för en noggrann vetenskaplig granskning, för det finns inte tid för det idag. Inte ens forskarna får tid att tänka tankar till slut. Kravet på att dra in pengar och publicera artiklar gör att andra saker än kunskap prioriteras, vilket i kombination med att bara den som är säker på sin sak och i princip "vet" vad hen ska komma fram till vinner i den stenhårda konkurrensen om medel gör att forskare och andra i princip tvingas identifiera sig med sin metod, sina resultat och texterna som produceras. Och när det är fallet kommer all kritik att uppfattas som den riktas mot ens person och försvaret handlar då inte längre om resultaten utan blir en existentiell fråga om liv och död. Under sådana förhållanden blir det omöjligt att utveckla kunskap eftersom alla som verkligen vill veta något om något måste vara mentalt förberedd på att överge även grundmurade övertygelser, om det visar sig att dessa inte håller streck. Om det uppfattas som ett tecken på svaghet att ändra uppfattning blir vetenskap en tävling i vem som är säkrats, inte en en kollektiv strävan efter användbara kunskaper som behövs för att bygga långsiktigt hållbara samhällen.   

Som vetenskapen är organiserad idag växer antalet forskare som identifierar sig med sina teorier, metoder eller ämnen och som må vara kritiska och noggranna i sin forskning, men som uppfattar eventuell kritik mot resultaten, som alltid bygger på tolkning, som kritik mot dem själva som person. Och det är fullkomligt förödande för framväxten av ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle. När forskare tvingas profilera sig och konkurrera med andra forskare om medel och uppmärksamhet ökar risken för identifikation och därmed ökar risken att kunskapens betydelse i samhället minskar. Eller ännu värre, när aningslösa forskare skaffar sig konton på sociala nätverk och utan att förstå vilka mekanismer som kan triggas igång och vilken stark psykologisk kraft jakten på klick och följare utgör, kan det mycket väl leda till att forskare blir till nyttiga idioter för nationalistiska, högerextrema rörelser, som vet precis hur de ska göra för att locka in människor i sina nät och underblåsa spridningen av sina åsikter. Som forskare har man ett ansvar att INTE identifiera sig med något annat än vetenskapen som sådan. Kunskapen måste försvaras i alla lägen, men aldrig några (tolkningar av) vetenskapliga resultat, någon metod eller en vetenskaplig disciplin. Denna princip blir svår att leva upp till när allt fler forskare och andra drabbas av IDENTIFIKATIONENS makt och blir hjälplösa offer för psykologiska processer som övertrumfar kunskapen.

Det är svårt och går inte alltid, men jag lägger en stor del av min intellektuella energi på att hålla medvetenheten om problemet aktuell och aktar mig noga för att inte identifiera mig med någon idé, teori eller åsikt. Jag menar allvar med att jag engagerar mig i såväl forskningen som den allmänna debatten för kunskapens skull, jag vill lära mig mer och bli bättre på att förstå människor, kultur och demokrati samt hållbarhet. Under åren som student och forskare har jag lärt mig massor, men lärandet och kunskapsutvecklingen har alltid handlat lika mycket om att avlära eller överge sådant som visat sig inte fungera som om att försöka förstå och integrera nya tankar i den föränderligt dynamiska kropp av KUNSKAP som jag använder som orienteringsredskap i arbetet och vardagen. Ska ett kunskapssamhälle kunna växa fram är det helt nödvändigt att fler tänker och agerar så, och för att det ska kunna bli så måste akademin reformeras och kunskapen (som INGEN äger och som aldrig går att kontrollera) placeras i centrum för verksamheten. 

Hur fria blir vi av all valfrihet?

Ett av tre försök att få en text publicerad på Under Strecket har lyckats, och fram till att jag fick besked här i veckan om att man tyckte texten var intressant men att man redan hade alldeles för många texter som väntade och därför valde att inte acceptera, hade hälften av försöken varit lyckosamma, så jag har inga problem att acceptera refuseringen. Nedanstående text tyckte jag dock blev bra, den känns aktuell och har ett viktigt och allmängiltigt budskap. Jag skulle kunna gå vidare och försöka på DN eller någon av kulturtidskrifterna, men det känns inte så viktigt. Är den verkligen bra och om innehållet faktiskt fungerar intalar jag mig att den kan nå spridning ändå. Tycker du den är läsvärd får du gärna dela den!

Valfrihetens disciplinerande kontroll

Förnuftets och rationalitetens försvarare älskar att hata Michel Foucault och Gilles Deleuze, men faktum är att många av texterna som skrevs av postmodernismens fixstjärnorfortfarande visar sig vara högst relevanta. I den nästan kusligt framsynta texten ”Postskriptum om kontrollsamhällena” visartill exempel Deleuze att även om det disciplinsamhälle som Foucault analyserade i många av sina arbeten förpassats till historien präglas vårt snabbt framväxande valfrihetssamhälle av minst lika mycket kontroll, inte trots utan just för att friheten ökat.

Postmodernismen är ett rött skynke för många och har anklagats för att vara relativistisk och ovetenskaplig, men det kan bara den hävda som inte själv satt sig in i tanketraditionen. Postmodernister undersöker samma verklighet och kraven på vetenskaplighet är lika höga, men man ställer andra typer av frågor och skriver om andra aspekter av tillvaron än positivistiskt skolade forskare. Deleuze och Foucault skapade analysverktyg tänkta att användas för att förstå tendenser i samtiden. Deras texter fungerar som kartor att orientera sig i verkligheten med. Syftet var inte att leda något i bevis ochtänkandet bygger heller inte på dikotomiska oppositioner. Deleuze analys handlar inte om valfrihet eller disciplinering, och inte om vad som är sant eller falskt. Utgångspunkten är att alla samhällen kräver någon form av struktur eller kontroll,samtidigt som det finns en gräns för hur mycket frihet en ordning kan härbärgera innan den löses upp och försvinner. Disciplinsamhällen och kontrollsamhällen är med andra ord positioner i ett samhällsbyggandets kontinuum.

Foucault intresserade sig för de disciplinära samhällen somväxte fram under 1700-talet och som nådde sin höjdpunkt vid början av 1900-talet, där människorna genom livet flyttade från en inspärrningsmiljö till nästa. Skolan följdes av militären som följdes av fabriken och sedan, för en del, sjukhuset. Avvikarna hamnade på asylen och upprorsmakarna i fängelse.Alla övervakades på olika sätt. I skolan satt man tyst och lyssnade, i det militära följdes order och på jobbet stod manvid sin maskin eller satt vid sitt skrivbord. Vår bild idag av disciplinsamhället är att det präglades av en rigid kontroll, men disciplinering är en utifrån kommande kraft, riktad mot kroppen, vilket gör att den aldrig kan bli total. Generationen som växte upp efter andra världskriget kände sig dock instängda och drömde om förändring och frihet, men Deleuze visar att valfrihetssamhället präglas av minst lika mycket kontroll som något annat samhälle i historien. Kontrollen är ett resultat av kulturens inneboende dynamik och en oundviklig effekt av begäret efter valfrihet.

Tidiga tecken på disciplinsamhällets upplösning var att psykiatrins slutna institutioner stängdes och att fängelset delvis ersattes med fotboja. Från 1970-talet och framåt accelererade utvecklingen och allt fler reformer infördes i syfte att öka friheten. Thatcher och Reagan avreglerade med stöd i ekonomen Miltons Friedmans teori om evig tillväxt allt fler samhällssektorer under 1980-talet. I Sverige avskaffadesPublic Services och Televerkets monopol, elmarknaden avreglerades och Posten konkurrensutsattes. I syfte att öka valfriheten öppnades område efter område upp för marknadskrafterna. Möjligheterna att välja är idag närmast oändliga, men vad är det vi väljer mellan egentligen? På TV finns idag fler kanaler att välja på än någonsin, men har bredden i utbudet verkligen ökat? Mataffärerna dignar av olika varor, men innehållet i produkterna består av variationer av ett fåtal ingredienser.

Deleuze skrev texten på 1990-talet och han befarade då att skolorna skulle överlämnas till företagen, vilket idag är en realitet i Sverige där skolan (tillsammans med vården)förvandlats till en marknad där kommunala skolor konkurrerar med privata om eleverna och den skolpeng de representerar. Valfriheten infördes som en reaktion på övervakningen och den påtvingade disciplineringen, men reformerna ledde inte till att kontrollen försvann, den bytte bara skepnad.

Disciplinsamhällets utbildningsystem satte kunskapen i centrum och byggde på tillit till kunniga och engagerade läraresom hade makt att tvinga eleverna att lyssna och lyda för att lära sig så mycket som möjligt. I dagens friskolesystem är maktordningen den omvända eftersom det bygger på att elever(eller i praktiken deras föräldrar) agerar som välinformerade, rationella kunder. När man var färdig med sin utbildning i disciplinsamhället började man arbeta, men kontrollsamhället präglas av en evig förhalning. Dagens betyg öppnarvisserligen dörrar – först till eftertraktade gymnasielinjer och sedan till högskolan, vars examen är inträdesbiljetten till arbetslivets tävlingsarena – men man blir aldrig färdig. Inte ens den som skaffat sig landets högsta utbildning och blivit professor åtnjuter friheten att forska med enbart kunskap som mål. I enlighet med New Public Management tvingas alla på högskolan underkasta sig den styrning och kontroll som konkurrensen om pengar, publiceringar och prestige innebär.

I disciplinsamhällenas fabriker övervakades alla minutiöst, men när fabriksvisslan ljöd var arbetarna trots allt relativt fria. Idag är arbetet en livsstil och identitetsmarkör och kontrollen har därigenom flyttat in under huden och blivit en del av medvetandet. Att vara lojal med arbetsgivarens värdegrund, även på fritiden, ses idag som en självklarhet. Individuell lönesättning och prestationsbaserade bonussystem lovar ökadvalfrihet men fungerar i praktiken som ett slags kontroll. Om disciplinsamhällets ordning upprätthölls genom att tvinga fram lydnad bygger kontrollsamhället på allas omsorg om sitt eget varumärke. Den som vill lyckas idag måste träna och ta hand om sin hälsa samt tänka positivt, annars blir det svårt att nå framgång i lönesamtalet med chefen, på banken när räntan ska förhandlas eller äktenskapsmarknaden. Ingen är tvingad att göra något, men det betyder inte att kontrollen försvunnit. Det är svårt att vara nöjd med vad man åstadkommer när det alltid finns något annan som kanske är bättre eller som man med lite ytterligare ansträngning kan pressa sig förbi. Och när kroppen med hjälp av kirurgi och humöret och sinnesstämningen med hjälp av medicin kan kontrolleras ökar möjligheterna att välja, men inte nödvändigtvis friheten. Sänkt skatt flyttar visserligen makt från samhället till individen, men eftersom människors och demokratiska samhällens grundläggande behov är konstanta och ingen annan betalar kostnaderna för att upprätthålla en godtagbar nivå på det skydd och den servicesom krävs, är det inte bara valfriheten som ökar, det gör även individens ansvar för saker som tidigare generationer kunde ta för givet och inte behövde ägna en tanke. Ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrollerad blir man eftersom det inte finns någon att skylla på om man misslyckas.Digitaliseringen gör att valmöjligheterna blir fler, men också att kontrollmöjligheterna ökar. Inget av detta var science fiction när Deleuze skrev texten, men idag är det inte bara verklighet utan vardag, vilket gör hans tankar fortsatt relevanta.

Även naturen, som disciplinsamhällets djärva upptäcktsresande och allmogen betraktade som ett gåtfullt väsen, blir idag alltmer kontrollerad. Valfriheten och efterfrågan på olika varor som den ger upphov till leder till att regnskogarnas mångfald allt snabbare ersätts med oljepalmodlingar och andra monokulturer. Risken att haven fiskas ut är överhängande när alla länder och aktörer ser till sina egna kortsiktiga ekonomiska intressen och ingen har det övergripande ansvaret. Ekonomin styrde även disciplinsamhället, men när förändringen går allt snabbareökar risken för suboptimering i kontrollsamhället. När alla hela tiden måste bevaka sin position, när kraven på prestation ständigt ökar och när allt fler ägnar en allt större av sin tid och sina liv åt konkurrens och kamp om marknadsandelar,krymper tiden som behövs där hemma vid köksbordet för attkunniga och välinformerade medborgare ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Friheten att välja håller allt mer på att bli ett tvång, minst lika disciplinerande som en aldrig så strikt övervakning. Samhällets inneboende krav på prestation och fokus på ekonomi leder dessutom till att människor förr eller senare först jämförs med och sedan ersätta av maskiner på allt fler områden. I enlighet med kontrollsamhällets inneboende logik framstår det som rationellt, men det leder också till att människorna tvingas anpassa både sina tankar och handlingar efter den nya normen. Det finns alltså en uppenbar risk att valfriheten leder till att oron över att misslyckas ökar, att misstänksamheten mot andra växer och att samhällsklimatet hårdnar.

Valfriheten och dess effekter liknar på många sätt ett klassiskt försäljartrick. Deleuzes poäng är att det inte finns någon försäljare, och han visar att valfriheten är ett slags nollsummespel. ”Freedom just another word for nothing left to loose”, sjöng Kris Kristoffersson i låten Me and Bobby McGee, alltså en fåfäng jakt efter något man egentligen inte vill ha. Möjligheten att välja har tveklöst ökat, men resultatet av alla avregleringar är att kontrollen idag är mer omfattande och genomgripande än någonsin tidigare i världshistorien, vilket för tankarna till en annan framsynt författare, George Orwell och boken 1984. Skillnaden är att kontrollsamhället saknar en storebror som ser allt. Den funktionen behövs helt enkelt inte eftersom medborgarna kontrollerar sig själva och bevakar varandra. Även om ingen vet någonting om framtiden talar med andra ord mycket för att Foucaults berömda ord om att det tjugoförsta århundradet kommer att bli Deleuzisktmycket väl kan komma att visa sig stämma.

Eddy Nehls

Lika som bär: Hö-hö-högern och Mao

Kunskapssamhället vittrar allt snabbare sönder, det löses upp inifrån som en konsekvens av en lång rad politiska och sociala beslut. Föräldrarna premierar valfrihet och anser det viktigare att försvara rätten att välja bort skolor där det finns barn som man inte vill att ens egna ska beblandas med. Och politikerna sätter företagens vinstintresse före kunskapen, vilket gjort att vi fått en beklaglig betygsinflation som föröder högskolans möjligheter att främja lärande och försvara kunskapen. Problemet är att kunskapen bara kan försvaras av människor som förstår vad vetenskap är och hur forskning fungerar, och som respekterar de akademiska värden som kan betraktas som ett ovärderligt kulturarv.

Vi lever allt tydligare i ett åsiktssamhälle. Olof Palme sa att politik är att vilja, och det stämmer; men devisen fungerar ENDAST där och när kunskapen också respekteras. Idag har hö-hö-högern upphöjt ideologin till sanning, vilket gör att man agerar precis som Stalin. Fast detta bryr man sig inte om eftersom man har bestämt sig för att kunskapen om historien inte gäller; bara den kunskap som bekräftar det man redan "vet" accepteras som sanning. Forskare som kommer fram till saker som går på tvärs mot partilinjen anklagas för att vara vänster och journalister som ställer kritiska frågor utsätts för hot av hatsvansen som agerar tankepolis. 

Byt ut Mao, Stora språnget och kulturrevolutionen med dagens högerpopulister, deras önsketänkande om att man kan få mer genom att investera mindre och försöken att indoktrinera befolkningen att tänka rätt genom att sprida alternativa fakta via sociala nätverk. Likheterna nedan är skrämmande, men okunskapen om dem bland folkets bred lager är ännu värre. 

Den stora proletära kulturrevolutionen 1966-76 igångsattes av Mao Zedong då han förlorat en hel del av sitt inflytande på grund av misslyckandet med kampanjen Stora språnget framåt (se Historien > Stora språnget). Andra ledare, såsom Kinas president, Liu Shaoqi, och kommunistpartiets generalsekreterare, Deng Xiaoping, var på väg att ta över. De var mer praktiska än ideologiska i jämförelse med Mao och såg mer till resultatet. Som Deng Xiaoping sa ”Det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit bara den fångar möss”.  

Kulturrevolutionen var en maktkamp men också ett uttryck för Maos inställning att en socialistisk revolution inte bara måste förändra ägarförhållandena utan också folks tänkande. Därför sågs kulturrevolutionen som ett sätt att ”skola massorna” och samtidigt rensa ut opålitliga personer ur partiet och statsapparaten. Opålitliga var alla som misstänktes för att hysa gamla borgerliga värderingar eller visade tendenser att kompromissa med de renläriga marxist-leninistiska doktrinerna, så som hänt i Sovjetunionen efter Stalins död.  

Det var inte fråga om en utbildningskampanj för att människor skulle lära sig att tänka själva utan en indoktrinering i det rätta sättet att tänka, det vill säga i Mao Zedongs sätt. I augusti 1966 deklarerade till exempel kommunistpartiets centralkommitté att man skulle använda sig av ”väggtidningar med stora skrivtecken” för att massorna skulle få klarhet i de korrekta åsikterna och kritisera de felaktiga. 

Stalinismen ledde till miljontals människors död, liksom Maos politik. Båda var lika kunskapsförnekande som dagens hö-hö-höger. Det är inte ideologin som är problemet utan bristen på lyhördhet för dess konsekvenser och avsaknaden av respekt för kunskapen. Problemet är att dumheten och arrogansen övertrumfar kunskapen och visheten alla dagar i veckan. Ett samhälle som bygger mer på ideologi än på kunskap kommer förr eller senare att gå under. En sådan utveckling slutar alltid, förr eller senare i katastrof eftersom den som inte valt att ignorera kunskapen saknar verktyg att förstå verkligheten, som förr eller senare ALLTD kommer ikapp och övertrumfar även ideologerna. Ju hårdare de håller fast vid sin politiska övertygelse desto större blir katastrofen. Det är ingen åsikt, det är så verkligheten fungerar och först när våra folkvalda ledare accepterar det kan vi börja hoppas på en vändning.

Superintelligenser är inte särskilt smarta

Intelligens är inte bara en definition på och en högt idealiserad egenskap, det handlar framförallt om en unikt mänsklig förmåga. Olyckligtvis nog blandas den här förkroppsligade förmågan ofta samman med drömmar om vad som skulle gå att åstadkomma om intelligensen frikopplas från människokroppen och utvecklas ytterligare. Många kloka människor begår misstaget att förlora sig i naiva drömmar om en tänkt framtid där det existerar en eller flera superintelligenser. Det är lika problematiskt att tänka på en sådan utveckling i termer av utopi och dystopi. Framtiden är nämligen öppen och går inte att förutsäga, och intelligens är en unikt MÄNSKLIG förmåga som inte går att frikoppla från kroppen.

Teknik utvecklas inte av sig själv. Om det växer fram en ond superintelligens är det ett resultat av människors målmedvetna arbete. Det kanske kan bli som Nick Boström, Max Tegmark och många andra varnar för, att en generell AI materialiseras och tar över. Jag har ingen aning om hur realistiskt ett sådant scenario är, men eftersom jag vet att det inte teknikutvecklingen saknar teleologi har jag stora problem med Boströms bok, Superintelligens, som jag just läst ut. Han är uppenbart en mycket beläst person, arbetar som professor i filosofi på ett av världens mest ansedda universitet och är tveklöst intelligent. Och boken är fylld av koherenta resonemang som inte går att bestrida. Problemet är litet och kan som en ovidkommande detalj, men eftersom Boström bygger hela sitt resonemang på premissen att framtiden går att förutse och att utvecklingen oundvikligen pekar i riktning mot utvecklingen av en generell AI, blir det science-fiction. Det är lätt att förföras av alla ingående och välformulerade redogörelser i boken, men eftersom dess grundpremiss och bärande utgångspunkt inte håller streck blir den spekulativ och ovetenskaplig.

Inser man inte eller om man bortser från att AI utvecklas av människor som strävar efter att förverkliga drömmen om en intelligens som överträffar människans intellektuella förmågor (och som därigenom liknar religionens drömmar om en allsmäktig, allvetande Gud), är det lätt att dras med och förfäras av riskerna som pekas på i boken. Och eftersom det krävs intelligens både för att författa och för att läsa och förstå innehållet i boken riskerar man missa det faktum att Superintelligensen som beskrivs är ett uttryck för en totalitär tankefigur. Boström varnar för utvecklingen, men liksom Tegmark utgår han både från att strävan efter total kontroll är oundviklig och att resultatet av arbetet med utvecklingen av AI går att kontrollera. Därför påminner jag om den lilla med avgörande detaljen att alla innovationer och all teknisk utveckling är resultatet av människors arbete och drömmar.

Istället för att lägga tid och resurser, både på utvecklingen av AI och på varningar för dess konsekvenser, borde vi värna och arbeta för att utveckla människans förmågor, menar jag. Om vi fokuserar på att drömma om och utveckla maskiner som lever upp till våra föreställningar om en intelligens som överträffar vår egen finns en uppenbar risk att hotet om singulariteten är närmare förestående än någon anar. Dyrkan av en teknikutveckling som dessutom sägs vara oundviklig är antihumanistisk och därmed människofientlig till sin natur. Det alltså inte resultatet av ingenjörernas arbete vi ska vara rädda för, utan det faktum att vi låter dem hållas. Antagandet att intelligens kan kopplas fri från kroppen gör människan, som till sin natur är ändlig och begränsad, överflödig. Maskinerna antropomorfiseras och drömmarna om evigt liv och andra fantasier som människor verkar ha svårt att frigöra sig från tar över. Hela tankefiguren är gränslös och därmed, till sin natur, totalitär. Dyrkan av geniet eller en ren intelligens som ska frälsa oss alternativs förgöra oss är en modern variant av bibelns berättelser och ingenjörerna som utvecklar tekniken är vår tids präster som reser anspråk på att veta vad som ska hända i framtiden.

Alla tankar på framtiden bygger på mer eller mindre realistiska fantasier som tar fokus från och hindrar utvecklingen av människans unika, intellektuella förmåga. Intelligens är i praktiken dessutom alltid en KOLLEKTIV förmåga. Människa blir man tillsammans med andra, och det är också så som kunskap utvecklas -- av och för människor som lever och verkar här på jorden. Drömmen om, arbetet med och alla farhågor rörande den där superintelligensen, utgör ett hinder för utvecklingen av den nödvändigt insikten om hur beroende mänskligheten är av livsbetingelserna och resten av livet här på jorden. Det är ingen slump att samma människor som arbetar med och varnar för superintelligensen förespråkar kolonisering av Mars och andra planeter.

Faran med att förlita sig på teknisk utveckling och drömmar om vad som kommer att vara möjligt att åstadkomma i framtiden är att alla sådana tankar tar fokus från det som är här och nu. Genom att det riktas både intellektuell kraft och pengar mot annat än livet på jorden och samhällets utveckling. Ingenting löser sig av sig själv och förhoppningarna om alla fantastiska lösningar som kommer att utvecklas i framtiden är pojkrumsfantasier. Om vi människor som lever här och nu inte tar situationen som vi försatt oss i på allvar och gör vad vi kan för att lösa problemen vi står inför lämnar vi walk over och den generation vi tillhör förtjänar ingenting annat än förakt för sin arrogans och huvudlösa hybris.

Övertygelsen om att intelligensen behöver FÖRBÄTTRAS är som jag ser det ett fatalt felslut. Vi människor borde istället anpassa våra önskningar och drömmar efter våra biologiska förutsättningar och kunskaperna om vad som är långsiktigt hållbart. Att utsätta livet på jorden för onödiga risker för att försöka uppnå drömmar om en bättre värld i framtiden är allt annat än intelligent. Om det finns människor som är dumma nog att försöka utveckla en superintelligens som gör människan och det mänskliga överflödig, har vi som förstår det orimliga i alla sådana strävanden ett ansvar att försöka lära oss förstå och värna människans unika intellektuella förmågor genom att utveckla den kunskap och intelligens som behövs för att hindra en sådan utveckling.

Öppenhetens, demokratins och kunskapens fiender

Under några veckor här i inledningen av terminen har jag ägnat en del tid åt Karl Popper och hans bok Det öppna samhället och dess fiender. Boken tillhör klassikerna, men det var inte för att ha läst den som jag tog mig an den utan för att den är högaktuell av en rad olika skäl. Den behövs idag mer än när den skrevs och gavs ut i slutet av andra världskriget. Popper, liksom Hanna Arendt och Deleuze och Guattari, analyserar framväxten av totalitära tendenser och för fram tankar om vad som krävs för att inte hamna där igen, vilket utgör ett större hot idag än när dessa filosofer skrev sina verk. Jag läste även boken för att förstå varför Popper blivit så omhuldad i högerkretsar, och jag börjar med det spåret.

Jag tror att många högermänniskor som talar varmt om Popper inte har läst honom, de går på hörsägen och utgår från Poppers egen politiska hemhörighet. Den högerpopulist som faktiskt läser Det öppna samhället kommer att sätta kaffet i halsen när hen inser att Popper faktiskt visar respekt för Marx. En av behållningarna med att läsa Popper är att han är intellektuell och går på djupet i sin kritik av ALLA totalitära tendenser, inte bara de som kommer från vänster. Att använda Popper för att ge legitimitet för sin politiska åsikt förpliktigar. Hans bok är ett försvar för öppenheten och friheten, men den är framförallt en kritik mot allt som hotar dessa värden. Om dagens höger verkligen läste och tog till sig Popper skulle både det politiska landskapet och den politiska debatten förändras i grunden. I Poppers värld finns det nämligen varken plats för stalinism eller hänsynslös kapitalism. För att värna individens frihet och det öppna samhället krävs det en (demokratisk) stat som som kan bjuda motstånd mot marknadskrafterna. Han skriver till exempel följande: 

Den politiska makten och dess styrning är allting. Den ekonomiska makten får inte tillåtas dominera över den politiska makten.

Om nödvändigt måste den [ekonomiska makten] bekämpas och läggas under kontroll av den politiska makten.

Pengar i sig är inte särskilt farligt. De blir farliga endast när de kan köpa sig makt, antingen direkt, eller genom att förslava de svaga som måste sälja sig själva för att överleva.

Hö-hö-högern har med andra ord inget att hämta hos Popper. Han varnar visserligen för en allt för stark stat, men dagens avregleringar för avregleringarnas skull och framförallt politikens eftergifter för marknaden och den ekonomisering av allt fler samhällsfunktioner finner inget stöd hos Popper, tvärtom varnar han för en sådan politik eftersom den riskerar att underblåsa totalitära tendenser. Popper vänder sig mot alla tankar på en enda väg. Hans politiska tankar bygger på hans vetenskapssyn som bygger på tanken att forskning aldrig kan sägas bevisa något; kunskapen växer genom försök och analyser och lärdomar av misslyckanden. Popper varnar för alla former av tvärsäkerhet.

Boken innehåller en gedigen analys av några av filosofihistoriens giganter, som Popper menar utgår från en totalitär tankefigur. Hans kritik mot framförallt Platon och Hegel fick kritik av fackfilosofer när boken kom, men det fick å andra sidan även Poppers kritisk mot induktion när den först lanserades. Jag tror dock att Poppers tankar åldrats bättre än hans kritikers, för idag finns en hel del tecken på att just Platon och Hegel värnas i nyliberala kretsar. Jag tror till exempel inte att det är en slump att bland annat Alexander Bard och Jan Söderquists i sin senaste bok plockar upp Freud (vars tänkande ligger nära Platon) och använder honom för att "bevisa" att lösningen på samhällsproblemen är ett slags stamtänkande byggt på essentiella könsroller. Och som jag förstår det arbetar de för närvarande på en bok om Hegel. Bard representerar just den höger som Popper varnar för, vilket blir tydligt när man läser följande punkter, från Det öppna samhället, som beskriver totalitarismens grundstruktur.

Citat (s. 215): Den spartanska politikens principer var följande: (1) Skydd av dess hejdade tribalism: utestäng all utländsk påverkan som kan sätta stamtabuerna i fara. (2) anism: utestäng i synnerhet alla egalitära, demokratiska och individualistiska ideologier. (3) Autaki: var oberoende av handel. (4) Anti-universalism eller partikularism: upprätthåll differentieringen mellan din stam och alla andra; umgås inte med mindervärdiga. (5) Herravälde: dominera och förslava dina grannar. (6) Bli dock inte allt för stor: Staden bör bara växa så länge den kan göra det utan att skada sin enhet", och i synnerhet utan att riskera att universalistiska tendenser införs. -- Om dessa sex huvudteser jämförs med dem som den moderna totalitarismen uppvisar märker vi att de överensstämmer i grunden, med den sista som det enda undantaget.

Platons utgångspunkt är att all förändring är till det sämre, att verkligheten kännetecknas av mer eller mindre brist på idévärldens perfekta former. Totalitarismen utgör ett hot mot det öppna samhället genom att den bygger på ett slags stamtänkande, det vill säga att individens frihet bara kan garanteras av och inom en mindre grupp av likar. Den som ser jämställdhet och jämlikhet som ett hot och som förespråkar hårdare straff och ser inskränkningar av individens friheter som en lösning på konflikter som bottnar i ojämlikhet, utgår från en totalitär tankestruktur. Nationalismen är heller ingen lösning utan utgör ett hot mot det öppna samhället. Totalitarismen bygger som synes på intern segregering och strävan efter dominans, liksom på en essentiell människosyn och könsuppfattning. Det behövs ingen ingående analys av SDs partiprogram för att inse att partiet utgår från eller i alla fall banar väg för en totalitär politik.

Att leva i ett samhälle kräver uppoffringar och Popper tänker liksom Spinoza att människan bara kan vara fri i ett samhälle, vilket kräver att man ger upp en del av sin autonomi. Det öppna samhället bygger alltså inte på en absolut och okränkbar individuell frihet, utan en reglerad frihet som garanteras av staten. Poppers tänkande handlar aldrig om antingen eller utan om en strävan efter balans mellan både och. Det krävs en hel del av medborgarna och det kostar med andra ord på att leva i ett samhälle, och det är känslor som man måste lära sig känna igen, förstå och hantera.

Citat (s. 209): [Redan de gamla grekerna] började känna civilisationens börda. Denna börda, denna oro, är en följd av det slutna samhällets sammanbrott. Ännu i våra dagar gör den sig påmind, särskilt i tider av samhällsförändring. Det är bördan som skapas av den ansträngning som livet i ett öppet och delvis abstrakt samhälle oavlåtligen kräver av oss -- av strävan att vara rationell, att avstå ifrån åtminstone några av våra emotionella behov, att sköta om oss själva och att acceptera ansvar. Vi måste, anser jag, stå ut med denna börda; den utgör det pris som måste betalas för varje ökning i kunskaper, i förnuftighet, i samarbete och ömsesidig hjälp, och i befolkningens storlek. Det är priset vi måste betala för att vara människor.

För att hantera öppenheten och för att staten ska kunna garantera medborgarnas frihet krävs det kunskap, alltså ett väl fungerande utbildningssystem, vilket kostar pengar. Ju klokare samhälle, desto större börda, skulle man kunna säga. Man kan också säga att frihet har ett pris, den är inget politiker kan lova medborgarna -- den kräver ansvar och uppoffringar för att inte urarta i ett allas krig mot alla, vilket utgör grogrund för totalitära lockelser. Drömmen om en minmal stat eller en stark ledare är totalitär. Demokratin kräver ansvar, kunskap och respekt för dess bräcklighet och imperfektion. Frihet, öppenhet och mångfald kräver inte bara kunskap utan även förståelse för hur vetande fungerar, och alla demokratiska samhällen växer fram i ett komplext samspel mellan dessa egenskaper eller aspekter.

Det finns ingen telelogi, framtiden är öppen och förändras hela tiden, liksom historien. Popper vänder sig därför mot både drömmen om återupprättelse av historiska och framtida tusenårsriken. Make America grate again är med andra ord lika problematiskt som drömmen om en stolt, etniskt svensk nation. Och drömmen om proletariatets diktatur bygger på samma totalitära tankefigur, som Popper varnar mänskligheten för.

Hegels tankar om en världsande som strävar efter förfining och perfektion är en teleologisk tanke som Popper benämner orakelfilosofi, vilket han tar avstånd från. Han riktar även skarp kritik mot Hegels och Platons metod att nå kunskap; dialektiken.

Citat (s. 290): Ingen kunde [som Hegel] omge sig med en sådan uppseendeväckande vetenskaplig utstrålning som den hegelianska dialektiken, denna mysteriernas metod som trädde i stället för den "sterila formella logiken". Hegels framgångar utgjorde början på 'ohederlighetens tidsålder' (med Schopenhauers benämning på den tyska idealismens skede) och på "oansvarighetens tidsålder" (med K. Heidens benämning på den moderna totalitarismens tidsålder); först av intellektuell och senare, som en konsekvens härav, av moralisk ansvarslöshet. En ny tidsålder som styrdes av högtravande ordmagi och av jargongens makt.

Dialektik är inte synonym med debatt, men båda sätten att skapa kunskap bygger på tanken att det både finns ett nedärvt sunt förnuft och att kunskapen växer till mellan människor som möts i en kamp på liv och död. Historien utser vinnarna, menar Hegel och den som vinner en debatt antas som bekant ha rätt. Därför banar denna kunskapssyn väg för totalitarismen. Det öppna samhällets fiende finns alltså inte på båda sidor i politiken och i akademin. Som sagt, det är en börda och kräver både kunskap, ansvar och respekt för komplexitet för att värna demokratin och det öppna samhället. Popper är ingen filosof som någon sida kan göra till sin, han ger ingen sitt stöd utan uppmanar både högern och vänstern att se upp för totalitära tendenser INOM respektive läger.

Citat (s. 293): Vänstern ersätter kampen mellan staterna i Hegels historicistiska modell med klasskampen, extremhögern ersätter den med kampen mellan raserna; men båda lägren följer honom mer eller mindre medvetet.

Tänk på detta om eller kanske snarare när Hegel dyker upp i debatten. Popper avfärdar ingen tänkare, men han hanar till uppmärksamhet och bjuder in till samtal där tankar kan prövas och där man lyssnar på varandra för att bli bättre på att tänka och förstå vad som krävs för att värna det öppna samhället och motarbeta alla tendenser till totalitarism. Följande citat är av denna anledning särskilt viktigt:

Citat (s. 294): På samma sätt som den franska revolutionen innebar ett återuppväckande av den stora generationens [med Sokrates i spetsen] och kristendomens tidlösa idéer rörande frihet, jämlikhet och broderskap mellan människorna, så återuppväckte Hegel de platonska idéer som ligger bakom den eviga revolten mot friheten och förnuftet. Hegelianismen är återuppståndelsen av stamtänkandet. Hegels historiska betydelse kan inses genom att han utgör den "felande länken", så att säga, mellan Platon och den moderna varianten av totalitarismen.

Det är alltså ingen slump att totalitära regimer utmanar kunskapen och utser intellektuella och kritiskt granskande, objektiva journalister till fiender. Trump kanske kan avfärdas som en knäppgök, men det vore inte första gången i världshistorien som mänskligheten begår det misstaget. Frihet, jämlikhet och syskonskap; alltså öppenhet och solidaritet med ALLA människor, oavsett ursprung eller etnisk/kulturell tillhörighet är FÖRUTSÄTTNINGAR för en fungerande demokrati. Alla som säger sig värna det öppna samhället och individens frihet har ett ansvar att skaffa sig kunskaper och vara ödmjuk inför svårigheten i uppdraget. Anklagelser riktade mot regeringen och oppositionsindignation, eller försök att skuldbelägga invandrare är utryck för eller banar väg för totalitarism, oavsett vad företrädarna för denna politik säger. Det räcker inte att SÄGA att man är för frihet och öppenhet, om ens politik bygger på totalitära idéer är det förkastlig och utgör ett hot mot demokratin.

Citat (s. 300): Såsom framgått av tidigare citat uppfattar den kollektivistiske Hegel, i likhet med Platon, staten som en organism; och i Rousseaus andra som försåg denna med en kollektiv "allmän vilja", utrustar Hegel den med ett medvetet och tänkande väsen, dess "förnuft" eller "ande". Anden, vars innersta essens är aktivitet (vilket visar beroendet av Rousseau) är samtidigt den kollektiva Nationsanden som bildar staten.

Totalitarism är ett uttryck för den eviga revolten mot friheten, och nationalismen är samma andas barn. Hotet mot det öppna samhället, frihet och demokratin kommer inifrån. Partier vars politik går ut på att statens makt ska minimeras, skatten ska sänkas och landets gränser ska försvaras och alla utlänningar ska kastas ut är inga vänner utan fiender som ägnar sig åt subversiv verksamhet, oavsett vad de kallar sig själva! Totalitarismen är en lömsk sjukdom som det krävs självinsikt och en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att lära sig hantera, och det arbetet blir man aldrig klar med. Totalitarismen finns alltid där under ytan och utgör ständigt ett hot. Kunskap och vetenskapligt tänkande i Poppers anda är de enda vapen som fungerar mot totalitära tendenser, men det är inte någon enkel lösning. Det existerar inga enkla lösningar, tvärtom är alla drömmar om sådana frön till totalitarism. Popper skriver klokt att:

 Citat (s. 234): Vi måste fortsätta in i det okända, det osäkra och det otrygga, och använda det förnuft vi äger för att så gott vi kan planera för både trygghet och frihet.

Hänsynslösa avregleringar, radikala nedskärningar, strävan efter effektivitet och kontroll samt skattesänkningar (för skattesänkningarnas skull) och inskränkningar i asylrätten är tankar som banar väg för totalitarism. Det öppna samhället hotas från både höger och vänster, men dagens vänster inser och har gjort upp med sin problematiska historia, medan högern helt verkar sakna självinsikt. Det finns inga genvägar till ett långsiktigt hållbart samhälle.

Citat (s. 324): Vi måste lära oss en gång för alla att den intellektuella ärligheten är grundläggande för allt vi håller högt.

Ärlighet och intellektuell hederlighet är förutsättningar för det öppna och demokratiska samhälle som i sin tur är förutsättningen för individens frihet. Och strävan efter jämlikhet och jämställdhet förutsätter liksom kunskapen solidaritet och ansvar.

Medvetna missuppfattningar som bygger på tveksamma tolkningar

Kunskapssamhället är ett ord som betyder olika saker för olika människor. Problemet med kunskap, förvärras av att det underskattas eller ignoreras i väldigt hög grad, är att ingen kan veta vad någon annan faktiskt kan och förstår. Det enda man kan veta något om är vad människor säger och gör, vilket är en tolkningsfråga. Utbildning är ett slags nollsummespel, för ju mer kunskap som sprids desto fler kan använda den för att få sin vilja igenom eller sina fördomar bekräftade. För att ett samhälle som verkligen bygger på kunskap ska kunna växa fram krävs inte bara kunskap, minst lika viktigt är det att det finns en djup och bred samt vida spridd kompetens i samhället att förstå och hantera kunskapen. Där är vi inte, och det oroar.

Det produceras en ohygglig hängd artiklar idag, eftersom forskares kompetens mäts med bibliometriska mått, enligt principen ju fler desto bättre. Begreppet information overload blir allt mer relevant när vem som helst kan googla fram en artikel som går att tolka som att den ger stöd åt snart sagt vilka åsikter som helst. Det kritiska samtalet som syftar till att fördjupa förståelsen för samhället och bredda KUNSKAPEN omintetgörs av denna olyckligt utveckling. Det blir extra tydligt under pandemin, där INGET forskare vet säkert eftersom ALLA data är osäkra och läget hela tiden förändras. Att jämföra dödstal mellan länder nu, när vi vet att man räknar olika, testar olika och dessutom har valt olika strategier för att hantera viruset, är ovetenskapligt och därför förkastligt. Detta gäller inom forskningen och mellan forskare, och när diskussionen flyttar ut på nätet och bygger på journalisters (van)tolkningar av olika uttalanden som dessutom ofta missförstås, handlar det inte längre om kunskap. Det enda intellektuellt hederliga är att hålla en låg profil.

Problemet är dock oroande nog större än corona. Det är en trend som pågått länge. Faktaresistens är inget nytt fenomen och efterfrågan på populistiska politiker är fortfarande förfärande stor. Intresset för KUNSKAPEN som sådan, för dess väsen och funktion, är lågt, även bland forskare. Att intressera sig för det är att ta död på sin karriär och uppfattas nästan som att kacka i eget bo. Jag vill dock veta, inte bara vad forskare säger utan vad som är möjligt att veta och vilka begränsningar forskningen har. Jag är intresserad av kunskapen i eget namn, och jag tror att den aspekten av vetande behöver uppmärksammas mer och av fler, oftare. Annars riskerar vi att invaggas i en bedräglig tro om att vi har koll. Att slå sig till ro med konstaterandet att det saknas bevis, är och kommer aldrig att vara ett bevis på att någonting bevisats.

Kunskap är inte samma som fakta, den är alltid indirekt och bygger på tolkning. Så när forskares uttalanden, som alltså är tolkningar av mer eller mindre tydliga data, tolkas av journalister är redan det en tolkning av en tolkning. När allmänheten tolkar det journalisterna säger är det tolkningar av tolkningar av tolkningar. Och att skylla på forskaren eller vetenskapen som sådan när tolkningen sedan visar sig vara felaktig är rent förkastligt. Problemet är att det är just vad som sker idag, och det förvärras av att så många inte förstår att det just så här det fungerar. Forskares uttalanden uppfattas allt mer och allt oftare som människor vars åsikter är lika mycket värda som alla andras åsikter.

För några år sedan satt jag i 20 minuter i en studio på radiohuset i Göteborg och svarade på frågor om alkohol och droger. Det var en journalist på P3 som intervjuade mig, och jag vinnlade mig verkligen att tala om resultatet av min forskning på ett enkelt och tydligt sätt, för att passa den lite yngre publiken. Under intervjun tyckte jag verkligen att jag fick möjlighet att uttrycka mig på ett nyanserat sätt om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och där jag som humanist tycker att jag har massor att tillföra, inte som alternativ till annan forskning utan som komplement. Jag var nöjd med intervjun och det kändes som väl investerad tid att offra en förmiddag på den så kallade tredje, folkbildande, uppgiften. Jag visste att intervjun skulle redigeras till ett fem minuter långt inslag, och när jag fick frågan om jag fått med allt kunde jag ärligt svara ja. Trots det blev jag besviken, för man redigerade mina ord på ett sätt som bekräftade fördomarna, vilka jag under intervjun varit tydlig med att jag med min forskning ville motverka. Jag känner spelreglerna och kan ta det, men det är för att synen på kunskap ser ut som den gör som humanister ofta och länge har hamnat i den där situationen, och det oroar mig att den synen nu verkar gälla för all forskning.

En reflektion över arbetet med interkulturell dialog 2

Dagens bild, som brukar publiceras på söndagar kommer i veckan istället. Här fortsätter reflektionen från igår, som inte bara är relevant för arbetet med interkulturell dialog.

Kunskap och makt

Utbildning brukar motiveras med att kunskap är makt, och så är det givetvis; men den som har makt kontrollerar även i viss mån kunskapen. Den som har makt bestämmer över vem man ska lita på och vad man ska lyssna på. Strider om kunskap är ofta strider om makt och inflytande, vilket accentueras i en värld med krympande resurser, minskade marginaler och ökande konkurrens. FID är därför något närmast unikt. All kunskap är delad och mer eller mindre influerad av andras tänkande, och det är en insikt som ett forskningsråd är särskilt lämpat att utveckla och hålla levande. Kunskap är vetande som traderats över tid, inom kulturella gemenskaper. Och kunskap är ett dynamiskt fenomen, en komplex helhet som rymmer mer än bara tankar och ord. Mina kunskaper är med andra ord inte helt och hållet mina. Man kan säga att vi lånar kunskaperna en tid och använder dem i vardagen, och därigenom förändras både kunskapen och samhället. Kunskap är ett samspel mellan teori och praktik inom ramen för ett sammanhang. Kunskapen som skapas av forskarna idag är verktyg avsedda för just vår värld och verklighet här och nu, men den är inte konsistent över tid. Kunskapen om kultur ska användas och förändras, inte försvaras och bevaras. Alla som möts och interagerar i samhället, även flyktingar utan uppehållstillstånd, påverkar varandra och kulturen som växer fram mellan. Ibland talas det som flyktingar som om de var externa i förhållande till resten av samhället, men i samma stund som någon utifrån kommer till vårt land påverkar hen oundvikligen kulturen som inte känner några gränser.

Bildning och interkulturell dialog

Ingen äger kunskap, den liksom kulturen är allas och blir vad vi tillsammans gör den till. Därför heter det inter, kulturell dialog; alla betydelseleden i begreppet är lika viktiga och dynamiken som uppstår mellan är själva förutsättningen för arbetet, inte något problem. Ambitionen i arbetet med kunskapsspridning har varit att sträva efter bildning, enligt följande definition, där bildning ses som både form och innehåll samt dynamiken som uppstår mellan. Bildning en öppen och föränderlig, samtalsfrämjande syn på kunskap som för människor samman och utvecklar känslan av gemenskap. Bildning måste sättas i verket, användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott; den kan se olika ut och går att fylla med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är att den bidrar med användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart och väl integrerat samhälle.

Genom att tillägna sig bildning utvecklar man samtidigt både förmågan att tänka kritiskt och lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Bildning handlar ytterst om att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer, den är ett kollektivt fenomen, inte en individuell egenskap. Det handlar om förmågan att värdera påståenden man möter i vardagen, vilket är en förvärvad egenskap som hjälper en att orientera sig i samhället och världen. Bildning handlar om tekniker för eftertanke, om att lära sig av andra och av historien. Bildning handlar om förmågan att systematiskt analysera läget och vad som behövs för att leva ett gott liv och få fler att nå sin fulla potential, den bygger broar och förenar.

Bildning i denna betydelse är inte en lista på böcker eller en uppsättning kunskaper utan en inställning till kunskapen, verkligheten och medmänniskorna. Fler behöver bli mer intresserade av kunskapens karaktär och vetandets gränser för att interkulturell dialog ska fungera som det är tänkt. Därför har utbildningssatsningens mål varit att utveckla en kollektiv förmåga att hantera insikter, förstå paradoxer och utveckla förståelse för kulturell förändring. Bildningen växer där det finns tid att tänka och där nyfikenheten övervinner rädslan för det okända. Bildning är jobbigt i början, men blir enklare och mer belönande ju mer man lär sig och i takt med att man inser hur lite man kan och förstår och hur mycket man behöver varandra, särskilt dem som är och tänker olika, som har andra kunskaper och erfarenheter än en själv. Mångfald är en förutsättning för liv, men fungerar först när samhället lärt sig hantera komplexiteten som mångfalden ger upphov till.

För att utbildningar i Interkulturell dialog ska fungera, det vill säga främja integration, är det avgörande att man lär sig förstå hur både kultur och kunskap fungerar. Interkulturell dialog handlar om att främja ömsesidig förståelse för det faktum att människa är något man blir tillsammans med andra människor. Kultur har förmågan att vända människor mot varandra, den skapar gränser. Men den kan också öppna upp och rasera murar. Kulturen både håller ihop och sliter isär, samtidigt. Därför finns inget enkelt koncept eller metod som kan spridas och implementeras.

En reflektion över arbetet med interkulturell dialog 1

I nästan fem år har jag arbetat i ett forskningsråd med frågor som rör interkulturell dialog. Nu ska det där rådet läggas ner, vilket känns synd. Beslutet är politiskt och det är bara att acceptera. Mitt engagemang för frågan upphör inte bara för att politikerna inte anser sig har råd att bidra med pengar till verksamheten. Det som gör mig ledsen är att kostnaden varit minst sagt ringa och besparingen för regionen därmed försumbar. Västra Götalandsregionen har betalat mig för två timmars arbete i veckan, de övriga två timmarna har bekostats av högskolan. Och för den blygsamma summan har tjänstemännen fått tillgång till forskargruppens samlade kunskaper och kontakter. Nu läggs rådet ner och den samlade kompetensen skingras.

Jag har skrivit en reflekterande, analytisk text om arbetet som jag gjort i rådet, som passar här på Flyktlinjer där mitt arbete och tänkande publiceras löpande. Det blir en post idag och en imorgon.

Inledning

Efterfrågan på tydliga metoder, enkla koncept och hanterbara lösningar som med hjälp av management kan implementeras i olika organisationer och verksamheter är stor i dagens samhälle och marknaden svämmar över av olika typer av utbildningsprogram. Utbudet svarar mot den lika olyckliga som orimliga förväntan som finns, om att även komplexa processer som integration och (interkulturell) dialog, går att målstyra. Metoderna som används idag är ofta standardiserade, kvalitetssäkrade och utformade på ett sådant sätt att resultatet kan utvärderas och upplägget effektiviseras. Det sättet att tänka om och arbeta med utbildning är inte kompatibelt med Interkulturell dialog. Ingen kan nämligen veta vad som kommer att fungera i framtiden. Det enda man kan veta är vad man gör idag, här och nu och tillsammans. Vi människor uppfattar oss själva som individer, som autonoma kroppar som interagerar med andra autonoma kroppar, men det är ett felslut. Människan är en kulturvarelse. Kultur är dock ingen tillhörighet, den skapas och förändras i mötet med andra och den både påverkar och påverkas av interaktion mellan människor. För att förstå rådets unika möjligheter och det arbete som utförts sedan 2015 då FID formerade sig är det viktigt att man har dessa inledande tankar om kultur och kunskap med sig, annars missförstår man ofelbart många av insatserna som gjorts.

Utbildning i eller om interkulturell dialog

Under åren som FID funnits och verkat har kunskap både skapats och spridits. Här fokuseras på tankarna bakom det arbete som gjorts tillsammans med Trollhättans stad och Borås, där 11 utbildningstillfällen (under 2017/18) arrangerats, för personal som olika sätt arbetar med integration. För att den typ av utbildning eller snarare syn på kunskapsutveckling som utarbetats av FID ska bli framgångsrik krävs att alla inblandade förstår att Interkulturell dialog inte är något man har eller något man gör eller ger, det är något som uppstår mellan människor som arbetar tillsammans. Interkulturell dialogskapar och upprätthåller förbindelser mellan människor, och för att det ska fungera som metod för att främja integration är det viktigt att så många olika röster som möjligt både kan göra sig hörda och får mötas i dialogen, inte för att nå konsensus utan för att gemensamt utveckla kunskap om varandra och förståelse för kulturens föränderliga möjligheter och begränsningar. Eftersom förväntningarnas makt är stor är det viktigt att påpeka att den bärande tanken bakom FIDs strategi för spridning av kunskap i mångt och mycket går på tvärs mot hur man vanligtvis brukar se på och arbeta med utbildning, vilket gör att utbildningsverksamheten inte kan utvärderas på samma sätt som annan verksamhet utvärderas, avseende måluppfyllelse och leverans av standardiserade, kvalitetssäkrade modeller som med managementstrategier kan implementeras och följas upp. För att förstå upplägget som FID utarbetat är det viktigt att betona att interkulturell dialog inte är en uppsättning kunskaper som kan överföras från en kunnig föreläsare till en grupp okunniga åhörare. Det är heller ingen fråga eller problem som man blir färdig med inom ramen för ett projekt eller en riktad och isolerad insats. FID är inte en samling experter eller konsulter som kan kallas in när behov uppstår, FID är ett forskningsråd bestående av en grupp forskare som agerar långsiktigt med stöd i aktuell forskning och lång erfarenhet och som ställer sina respektive kontaktnät till uppdragsgivarens förfogande. Ett forskningsråd är en remissinstans, en intellektuell resurs som man kan vända sig till och få råd av inför viktiga beslut som ska tas.

Utbildningssatsningarna som arrangerats av FID har handlat om olika saker, men innehållet har hela tiden varit sekundärt i förhållande till det övergripande målet: att främja dialog och integration. Föreläsarna och föreläsningarnas innehåll har inte varit det viktiga, utan vad som händer i mötena mellan deltagarna och under samtalen efteråt, ute på avdelningar och i olika verksamheter. Den pedagogiska grundtanken har varit att inte bara informera utan att låta deltagarnas kunskaper och erfarenheter möta forskare som på olika sätt studerat skilda aspekter av det övergripande temat integration, samt att främja bildning. Det har handlat om att bygga en stabil kunskapsgrund för fortsatt arbete ute i samhället, inte om att leverera några resultat.

För att arbetet med kunskapsspridning ska bli framgångsrikt är det viktigt att man förstår vad interkulturell dialog är, det vill säga vilken kunskapsteoretisk grund som begreppet utgår från. Förenklat kan man säga att interkulturell dialog inte är något i sig själv, det uppstår och förändras i mellanrummen som både förenar och skiljer människor åt. Interkulturell dialog handlar om att främja det ömsesidiga lyssnande och lärande samt den gemensamma kunskapsproduktion som är en förutsättning för att samhället ska kunna bli mer integrerat. Även forskare och infödda svenskar kan (och bör) lyssna och lära, inte bara på och av varandra utan också på andra samhällsaktörer och människor som väljer att emigrera hit. Ett dynamiskt och levande samhälle kräver att alla parter inser värdet av och respekterar svårigheterna med att hantera den mångfald som krävs för att samhället ska bli hållbart. Forskare som arbetar med interkulturell dialog kan därför inte peka med hela handen, presentera patenterade lösningar eller tala om hur det är. Alla forskare har viktiga kompetenser, men det är först när dessa samverkar med andra kompetenser, först när man arbetar tillsammans, som dialog uppstår. Utbildningssatsningen har därför handlat om att utveckla förståelsen för och kompetens att hantera dynamiken som uppstår i vardagliga möten mellan människor. Det är ingen enkel väg att gå, men om vi även i framtiden vill ha ett levande och vitalt samhälle är det både nödvändigt och mödan värt att arbeta långsiktigt med Interkulturell dialog, även om det är svårt att utvärdera verksamheten.

Vill man förstå kultur och lära sig omsätta kunskapen i handling måste man göra sig medveten om att samhället inte bara passivt existerar utan att det ständigt förändras och blir till i vardagen och mellan människor, samt att kulturen är dynamisk och därför inte går att fånga och beskriva, en gång för alla. Kulturen befinner sig i ständig rörelse och förändras när människor interagerar med varandra. Här finns förklaringen till att ingen kan vara expert på kultur och argumenten för att främja mellanmänsklig dialog istället för att skapa metoder för att effektivt nå på förhand bestämda mål. Även om ingen är expert kan alla (och det gäller även kulturforskare) bli bättre på att förstå och analysera kultur. Och i skapandet av ett öppet, demokratiskt samhälle som förmår härbärgera mångfald är det en viktig nyckelkompetens. Målet kan uppfattas som ambitiöst och det är det också. Ingen enskild forskare kan nå det, men ett forskningsråd som arbetar tillsammans över tid och med stöd den gemensamma kunskap och erfarenheterna som forskarna förfogar över, har en större chans att nå framgång än riktade, målstyrda och väl avgränsade insatser.

Utgångspunkten för arbetet med Interkulturell dialog har varit att samhället och kultur är konsekvenser av kollektiv handling, inte orsaken till handling. Ett sådant perspektiv gör det möjligt att blottlägga och analysera resurserna som krävs för att förverkliga samhället och uppmärksammar samtidigt det faktum att kultur inte finns, den görs och blir ständigt till. Denna förståelse för kultur går på tvärs med intuitionen och den vardagliga uppfattningen och därför reagerar många tyvärr negativt på tankarna och skjuter på budbäraren. Att bryta sig loss från vanans makt, som allt för lätt stör tankeprocesserna som krävs för att kunna ta till sig nya och ovana insikter som ställer ens världsuppfattning på ända, är svårt men nödvändigt för att Interkulturell dialog ska kunna leda till integration. Förståelser och uppfattningar om saker och ting skapas och upprätthålls mellan människor, i vardagen, genom att man umgås och samtalar med varandra. Det är genom att tala om och tänka kring kulturen som den förändras. Interkulturell dialog är därför snarare ett sätt att se på kunskap och kultur, än en metod för att uppnå mål eller arbeta med förändring.

Integration handlar om vad människor gör med varandra, inte om vad ett föreställt, privilegierat vi ska göra med de andra. Ambitionen med utbildningssatsningarna har därför varit att skapa förutsättningar för samverkan i realtid, med utgångspunkt i insikten om att kultur är en öppen och dynamisk process utan början och slut, och följaktligen även utan mål. Interkulturell dialog är en kollektiv utmaning, men just därför viktig att arbeta långsiktigt med. Eftersom det ytterst handlar om att bygga och utveckla relationer är det avgörande att arbetet präglas av ömsesidig omsorg om det som händer i mötena mellan människor.

Varande och blivande

Utgångspunkten för min syn på kultur, (men även samhällsutveckling, mig själv, livet och kunskapen) är att ingen eller något är, allting blir. Rörelse och förändring är kulturens motsvarighet till naturens lagar. Tillblivelsen pågår hela tiden och överallt. Förändringen är öppen och icke-linjär och därför är slumpen ett avgörande inslag. Utan ödmjukhet inför tillvarons oöverblickbarhet och allt som inte går att veta någonting om finns därför ingen möjlighet att förstå hur man skulle kunna bygga ett hållbart samhälle. Prediktioner är emellertid lika beroendeframkallande som heroin, och det finns lika mycket pengar att tjäna på att sälja säkra uttalanden om framtiden som i droghandeln; föreställer jag mig. Alla vill veta hur framtiden kommer att se ut, och blicken riktas mot forskarna som förväntas veta. Det enda man kan säga om framtiden med stöd i forskning är dock att man inte kan säga något säkert om framtiden, eftersom den skapas i en öppen process av tillblivelse.

Den här förståelsen för förändring har mejslats fram genom många år av studier av kultur i vid mening och under mödosamt arbete med olika filosofiska texter samt genom att teoretiska kunskaper brutits mot praktiska, vardagliga erfarenheter under närmare 50 år. Inte så att jag läste filosofi när jag var tonåring, men jag har alltid varit uppmärksam på detaljer och nyfiken samt när en vilja att förstå hur saker och ting fungerar. Det är sökandet efter kunskap som ger mig mest tillfredställelse, inte svaren. Det märkte jag när jag kom till universitetet. När jag väl började studera ville jag inte bli färdig. För mig är vägen målet och därför har jag kommit att intressera mig särskilt för (kompetensen som krävs för att hantera) frågor utan givna svar. Kunskapen finns inte nedlagd i världen, den upptäcks inte. Kunskap är vetande som skapas och som ständigt måste jämföras med den föränderliga verkligheten och hela tiden modifieras.

Filosofin som Deleuze och Guattari skapade utgör ett slags klangbotten till det mesta jag skriver. Det är med dem jag samtalar och det är deras texter och tankar som främst inspirerar mig att skriva. Fast detta får inte uppfattas som att just dessa två filosofer skulle vara mina enda husgudar. Jag använder texterna och tankarna som Deleuze och Guattari lämnade efter sig för att tänka själv, bortom deras texter som heller inte följs slavisk. Jag följer inte Deleuze och Guattari, jag ser dem som medskapare av den kunskap som mitt eget arbete resulterar i.

Boken jag håller på att skriva är därför inte en introduktion till Deleuze och Guattari, det är en bok om studier av förändring, i rörelse, en bok och kultur och kunskap. Boken innehåller min tolkning av nomadologin, eller min adaption till svenska, nutida förhållanden, av den nomadologi som Deleuze och Guattari formulerade och satte på pränt under 1970-talet i Frankrike.

Behövs det verkligen en bok till om kultur och ännu fler definitioner av begreppet än de över 200 som redan finns? Det gör det verkligen inte och därför är min bok inte en sådan bok om kultur. Inte en bok som slår fast och definierar. Boken är ett samtal om kultur, fyllt av förslag på hur man kan förstå kultur och framförallt förutsättningarna för förändring inifrån och på kulturens egna premisser. Det är inte en ny teori om kultur som lanseras, utan reflektioner över hur man kan hantera kulturen som befintliga teorier beskriver. 

Samtal är mitt förslag till sätt att se på och gripa sig an kultur i vardagen, ute i samhället där kulturen blir till. Samtal är en metod för att skapa balans i processen av kulturell tillblivelse. Idag är debatten dominerande i vår kultur och samtalet för en tynande tillvaro, vilket är en tendens som förstärks när humanioras ställning försvagas i takt med akademins ökade krav på (ekonomisk) effektivitet. Det är olyckligt att det kommit att bli så, för det är en ond cirkel som kan komma att leda till konsekvenser som på sikt hotar samhällets långsiktiga hållbarhet.