Vetenskapens orena konsekvenser

Läste för några år sedan en bok som gjorde starkt intryck på mig. Impure Science, AIDS, Activism, and the Politics of Knowledge. Den är skriven av sociologen Steven Epstein som belyser den diffusa gränsen mellan vetenskap och samhälle. Närmare bestämt handlar boken om hur den mänskliga aktiviteten vetenskap påverkas av tankar, önskemål och handlingar från det omgivande samhället. Slutsatsen, den viktigaste insikten som man får med sig efter att ha läst Epsteins bok, är att det finns inga vattentäta skott mellan akademin och att utövare av vetenskap påverkas starkt av påtryckningar från berörda och allmänhet.

Vetenskapen är med andra ord, lika lite som all annan mänsklig verksamhet, ren, i bemärkelsen att den skulle stå över människorna och deras liv och påverkan. Vetenskap bedrivs inte i vakuum, är inte skild från resten av samhället. Och det får konsekvenser. Epstein sätter med sin studie fingret på absolut centrala egenskaper som ligger djupt inbäddade i det vetenskapliga hantverket, och som därför blir osynligt för utövarna. Studien visar till exempel i hur hög grad som kunskap, vetenskaplig kunskap, är ett resultat av förhandling mellan väldigt många fler parter än dem som vanligtvis brukar figurera i akademiska sammanhang. Epstein skriver att,

The notion that a ”definitive” clinical trial can settle the question of drug efficacy or that a ”definitive” epidemiological studie can establish, once and for all, HIV’s etiological role misses this fundamental point: a studie’s ”definitiveness” is not given but is a negotiated outcome and one that may be actively resisted by some parties to the controversy. The extent to which closure is achieved, therefore, depends crucially on the capacity of actors to present themselves as credible representatives or interpreters of scientific experiments – to ensure that others trust their evaluations and will fall in line behind them.

Vetenskapen är beroende av förtroende för att kunna fortsätta sin verksamhet. Vetenskapen är därmed inte helt olik flyget, som också lever på det förtroendekapital man förmår knyta till sig och sin verksamhet. Epsteins bok är också ett resultat av vetenskap, det är viktigt att påpeka. Studien är inte ett avslöjande av hur det går till inom akademin, lika lite som mina bloggposter om vetenskap här på Flyktlinjer är det. Vad Epstein skriver om, och det jag vill förmedla här, handlar inte om att klä av vetenskapen! Det är inte Uppdrag granskning som är ute med dold kamera för att sätta makthavarna på pottkanten. Absolut inte!

Vad jag vill visa på, och vad Epstein kommer fram till, är hur viktigt det är att göra sig medveten om att mänskliga verksamheter per definition alltid är kollektiva. Samhället, kultur liksom vetenskap och allt annat läcker som såll. Gränserna som går att iaktta mellan olika verksamheter är alltid ett slags fasader som upprätthålls mer för att ge sken av renhet än för att det är så det är.

Glöm renhet, bejaka orenhet. Acceptera att vetenskap aldrig är exakt. Bara så kan arbetet med att förbättra vetenskapen påbörjas, det vill säga finjustera verksamheten så att den bättre kan bidra till samhällets långsiktiga hållbarhet. Kunskap är en kedja och som sådan blir den aldrig bättre eller starkare än sin svagaste länk, vilket ofta är människorna. Utövarna av vetenskap, och beställarna av kunskapen, må se sig själva som lika objektiva som den kunskap de producerar och granskar, men så är inte fallet. Exempel på detta finns överallt, precis överallt! Det gäller bara att lära sig förstå att det man ser är just det, exempel på vetenskapens orenhet. I dagens tidning, under rubriken Kineser sjuka av medicin blir det uppenbart att vetenskap är en mänsklig verksamhet, med allt vad det för med sig.

Bilden till reportaget är svartvit, och det är ett foto av en mor och hennes barn. De sitter i en sliten lokal och båda ser bekymrade ut. Barnet har en kanyl fäst i pannan som är kopplad till en påse med dropp som hänger på väggen. Här står att läsa:

Som andra kineser är Liu övertygad om att dropp gör att sjukdomen går över snabbare. Läkaren har inte informerat om riskerna med överutskrivning av antibiotika. För sjukhusen är antibiotikadropp en avgörande inkomstkälla. Det är större vinstmarginaler på dropp än tabletter.

Vetenskap utförs i påkostade laboratorier, men kunskapen omsätts alltid i den vardag som människorna lever i, det stora flertalets vardag. Och den är inte alltid ren, logisk och byggd på beprövad erfarenhet. Den är, liksom vetenskapen, styrd av affekter. Det framgår med all önskvärd tydlighet i artikeln.

Hälften av patienterna till Pekings barnsjukhus ordineras dropp en vanlig dag: 3000 barn. Varje kinesiskt sjukhus har en droppsal. Även många vuxna kineser får antibiotikadropp när de blir förkylda.

Kineser använder väldiga mängder antibiotika. I snitt 138 gram per person. Det är nästan 20 gånger mer än en genomsnittlig svensk. Enligt en undersökning i vårdens tidning står antibiotika för 70 procent av sjukhusens receptutskrivning. Av dessa bedöms 80 procent vara onödiga.

Multiresistenta bakterier har därför blivit ett växande problem. Det förvärras av kött- och fågelindustrins flitiga användning av antibiotika. Det är även ett problem för Sverige eftersom bakterier sprider sig i en globaliserad värld. Professor Otto Cars, ordförande för organisationen Strama – Samverkan mot antibiotikaresistens – kallar situationen ”verkligt skrämmande”.

Läkare är också människor, och mellan människor uppstår alltid maktrelationer. Och makt är som bekant inte något man har. Makt är resultatet av handlingar, utfallet. Och det är inte alltid vackert.

I december varnade Zhu Zhixin, vicechef vid Nationella reform- och utvecklingskommissionen, att överanvändning av antibiotika kan vara livsfarligt.

För myndigheterna blir det en svår utmaning att tackla kinesernas förkärlek för dropp. När Medelwang (Kinas motsvarighet till Medelsvensson) gjort sig besväret att åka till sjukhus krävs också något handfast: en uppmaning att gå hem och vila funkar inte. ”Om jag inte ger dem dropp slår de mig!” säger en doktor till tidningen Nanfang zhoumo.

Vad kan man lära av detta? Två saker. 1. Vetenskap är alltid en kollektiv verksamhet och den bedrivs av långt fler aktörer än dem med vetenskaplig kompetens. Det är farligt att förneka det, därför behövs det förutsättningslösa studier av hur kunskap blir kunskap. Verktyg för sådana studier finns inom kulturvetenskapen. 2. Kunskap må vara ren, men för att komma mänskligheten till godo måste den spridas i världen. Och då blir det uppenbart att kunskap aldrig är god (eller ond) i sig, dess betydelse utgår från hur kunskapen används ute i samhället.

Förmågan till kritiskt tänkande är viktigare än någon annan mänsklig kunskap/färdighet!