Båda kvinnorna som jag intervjuade under arbetet med avhandlingen nämnde mansdominansen som skäl att söka sig till åkerinäringen (jfr även Johansson 1997:12). En av mina kvinnliga informanter, en fjärrlastbilsförare, berättade hur hon tjatat ett helt år på sin blivande arbetsgivare för att få chansen att visa att hon kunde leva upp till yrkets krav. Hennes svar på min följdfråga, om hon önskade fler kvinnor på åkeriet, blev följande:
Jag trivs som det är och jag tror inte att det ska komma allt för många tjejer. Då blir det nog ... Då kan charmen försvinna. Det är en viss charm med yrket och den kan ju förändras om det kommer in för mycket kvinnor. Då kanske man måste ändra på saker och göra dem på annat sätt och då kan ju charmen försvinna. Det är charmigt att vara lastbilschaufför.Min första tanke var att liknande uttryck och åsikter visade hur kvinnor medverkar till att understödja åkerinäringens manliga hegemoni. Vid närmare eftertanke har emellertid den åsikten allt mer kommit att revideras eftersom den utgår från att kvinnorna är offer. Citatet ska kanske snarare betraktas som ett uttryck för föreställningen om att vissa eviga och oföränderliga egenskaper vidhäftar könen, till exempel att män är rakare i umgänget.
Min utgångspunkt är emellertid att godhet, omtänksamhet, konkurrensvilja, tävlingsmentalitet och andra kvaliteter inte är biologiska och orubbliga egenskaper exklusivt bundna till ett visst kön, utan diskursivt skapade föreställningar om att så är fallet. Uttalandet kan därför användas för att visa på att även kvinnor kan trivas i miljöer där manliga värderingar dominerar (och samma gäller naturligtvis för män inom kvinnodominerade områden). Kvinnorna inom åkerinäringen utför även ett viktigt arbete för att vidga och förändra förståelsen av det som brukar betecknas kvinnligt, vilket i lika hög grad gäller för män verksamma inom kvinnodominerade yrken (jfr Nordberg 1999, 286. 2000b, 165ff).
De två kvinnorna jag intervjuade hade valt arbetsupplägg som kan sägas vara anpassningar till en ”manlig” norm. Den ena kvinnan arbetade dagtid som distributionsbilsförare och ansvarade ensam för familjens barn eftersom hennes make körde lastbil i fjärrtrafik. Den andra arbetade som fjärrförare, vilket möjliggjordes av att hon levde med en pensionerad man som ansvarade för hemmet och parets barn. Rådande föreställningar om hur transportarbete bäst organiseras utmanades därigenom inte, vilket visar att kvinnor i åkerinäringen inte med automatik medför att arbetsorganisationen förändras.
Inom åkerinäringen fann jag ett utbrett krav på lojalitet mellan arbetare och arbetsgivare. Jag fann också att ett av de viktigaste tecknen på yrkesskicklighet var att föraren signalerade pålitlighet. Inget av detta kan sägas vara förknippat med kön, men mansdominansen inom åkerinäringen i kombination med manlighetens normerande status har tilldelat män avsevärda fördelar när deras förmåga till lojalitet och pålitlighet ska värderas.
Även om det finns kvinnliga förare som accepterats fullt ut (jfr Ulla) vittnar flertalet av kvinnorna i Carina Johanssons (1997) studie liksom mina informanter om diskriminering på grund av sitt, i förhållande till majoriteten, avvikande kön. En av Johanssons informanter berättar till exempel om hur hon nekades anställning på ett åkeri med motiveringen att ägaren tidigare haft en kvinna där som inte ansåg sig kunna utföra tyngre arbetsmoment på egen hand. Kvinnan hade ständigt bett sina manliga kollegor om hjälp och åkeriägaren ville inte utsättas för det igen.
En enda kvinna gjordes således till representant för alla kvinnor. Åkeriägaren torde sannolikt ha haft åtminstone någon man som liksom kvinnan undandragit sig arbetsuppgifter, men detta fick honom uppenbarligen inte att ifrågasätta män i allmänhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar