Värdet av det unikt mänskliga

Långt innan jag började studera på universitetet var människan ett ämne som av olika anledningar både intresserade och fascinerade mig. Och med åren har såväl fascinationen som intresset ökat. I takt med att kunskaperna om mig själv och andra, samt det som händer mellan oss människor ökar, är det märkligt nog framförallt förståelsen för hur mångfacetterat ämnet är och hur svårt det är att utveckla användbar kunskap om det som växer. Insikten är kontraintuitiv, men det viktigaste jag har lärt mig under åren av studier och forskning är, dels hur lite vi människor vet om oss själva och varandra samt den kultur som vi både påverkar och påverkas av, dels hur avgörande det är att förstå och acceptera okunskapens vidd och betydelse. 

En annan viktig sak som jag lärt mig är vikten av att vi människor gemensamt försöker hitta ett balanserat förhållande mellan självsäkerheten (som krävs för att både bygga fungerande samt blomstrande samhällen och hantera livets olika utmaningar) och ödmjukheten som skyddar både oss själva som individer och det samhälle vi lever i från den hybris som mänskligheten alltid har nära till. Förmågan att tänka och skapa visioner om framtiden, som är centrala delar av begreppet människa, har gjort vår art överlägsen på jorden. Men både våra drömmar samt begär, och kunskaperna vi har tillgång till, bär också på en hel del dolda risker och frön till undergång. Och oförmågan att förstå och acceptera detta förvärrar riskerna. Oavsett vad vissa har fått för sig är människan en integrerad del av livet på jorden, och vår planet är den enda plats i hela universum där mänskligt liv är möjligt. Människor kan säker överleva på andra platser i universum, men vi är de facto långt mer beroende av jordens flora och fauna än teknikoptimisterna – som drömmer om att kolonisera först Mars och sedan resten av Universum – tror.

När jag ska presentera mig som forskare vacklar jag mellan etnolog, kulturvetare och humanist. Min forskning och huvudsakliga undervisning har dock rört sig inom hum/sam området. Även om jag alltid varit intresserad av andra ämnen också är det där, i det häradet och med den typen av frågor, som jag känner mig hemma och mina kompetenser blir användbara. Jag ser mig som ett slags humanist, men eftersom jag kommit till insikt om hur beroende vi människor är av teknik (för att kunna fungera som människor i den betydelse som vi lägger i begreppet idag) och jag dessutom bryr mig lika mycket om djuren och naturen, vill jag snarare kalla mig posthumanist. Humanismen som rörelse är nämligen inte självklart god, just för att den sätter människan i centrum. Mänskligheten som art betraktat har många lik i garderoben, och en viktig orsak till det är bristande förståelse för vikten av balans mellan grandiositet och försiktighet.

Tyvärr betraktas humanvetenskaplig forskning och den typen av kunskap som kulturvetare skapar med skepsis, och man får vara beredd på kritik, särskilt om kunskaperna man förmedlar inte bekräftar människors fördomar. Redan under mitt allra första offentliga föredrag, som jag höll veckan efter att jag disputerade, insåg jag att kunskapen som jag var inbjuden för att tala om bjuder motstånd och har svårt att haka i det allmänna medvetandet. Jag var en av talarna på ett arrangemang på Norra Latin i Stockholm. Mitt anförande låg sist och innan jag gick upp på scenen talade en man på temat: män är från Mars och Kvinnor från Venus. Och publiken älskade honom. Dels fick hans exempel publiken att skratta av igenkänning, dels bekräftade han både deras fördomar och känslor om hur det är och fungerar. Även om det var jobbigt att mötas med kritiskt avfärdande kommentarer är jag tacksam för den där erfarenheten. Hade jag vetat då att den där händelsen inte var undantaget utan snarare regeln vet jag inte hur jag hade agerat. Men det var för kunskapens skull jag började studera och sedan stannade kvar under alla år i den akademiska världen. 

Det är fortfarande kunskapen jag lever för och är lojal mot. Därför kommer jag att fortsätta läsa, forska och skriva under överskådlig tid. Möjligheten att lära ger mitt liv en stor del av dess mening. Och det faktum att jag genom åren har lärt mig massor – både om mig själv, om människan som art och kulturen som präglar oss – har hjälpt mig genom den livskris (det är så det har känts) som jag kastades ut i när jag fick beskedet att arbetsgivaren som jag gav 23 av mina bästa år i arbetslivet beslutade att ge mig sparken, utan att förklara varför. Även om det kändes som en ökenvandring att ta sig igenom uppsägningstiden lärde jag mig massor om mina kollegor och vad som händer med kulturen på en arbetsplats när anställda som sagts upp förväntas arbeta vidare som om ingen hänt, i mitt fall i ett helt år. Och trots att hela våren gick åt till att bearbeta chocken över insikten om att Arbetsförmedlingen och A-kassan idag tvingar den som är arbetslös att leva som livegen, har jag skaffat mig ovärderliga kunskaper om förhållandena på samhällets baksida.

Kulturen som är mitt forskningsområde liknar på många sätt vattnet som fiskarna lever i och därför inte noterar, förrän de fastnar i ett nät och dras upp ur det. Vi människor lever mitt i kulturen och eftersom vi tar den för given blir det svårt att inse, både hur mycket den påverkar oss och hur mycket vi påverkar den. Därmed blir det också svårt att förstå värden av kunskapen om kultur. Det där är ett av kulturvetenskapens största dilemman, för människor tenderar tro att deras vardagserfarenheter kan användas som evidens för kritik mot kulturvetarnas vetenskapliga resultat, vilket gör att forskningsresultaten förringas eller avfärdas på ett sätt som saknar motstycke i forskarvärlden. 

En samtidstendens som hänger ihop med det jag skrivit om ovan och som oroar mig allt mer, är att värdet av det unikt mänskliga håller på att devalveras. Det sägs att svenska är det enda språket där ”den mänskliga” faktorn betyder något negativt, att människan är ett problem (snarare än själva förutsättningen). I jämförelse med många tekniska system är människors egenskaper och förmågor absolut sämre, och det är därför ofta klokt att ta hjälp av maskiner. Men om människor börjar känna sig underlägsna tekniken och ser sig själva som dåliga kopior av något man idealiserar kan mänskligheten mycket väl vara på väg in i en ny mörk medeltid där (ägarna av) algoritmerna istället för ett maktfullkomligt prästerskap styr våra liv. Tecknen på att vi rör oss i den riktningen börjar bli oroväckande många och jag vill därför peka på några korta punkter rörande saker som jag har lagt märke till i samtidskulturen och som i förlängningen kan leda till att vi och våra liv förändras i grunden.

Vägen in i framtiden är inte linjär; slumpen spelar alltid en avgörande roll för tillblivelsens riktning. Ingen kunde till exempel ana hur mycket Apples smarta telefoner skulle påverka och förändra oss och vårt sätt tänka, handla och förhålla oss till varandra och samhället vi alla är mer eller mindre beroende av. Det kanske känns som att vi har kontroll över vår användning av mobilerna, men tecknen på motsatsen blir bara fler och fler. Det finns tveklöst en lång rad fördelar med den nya kommunikationstekniken, men när allt mer av vårt sociala liv digitaliseras överlämnas successivt makten över tänkandet och våra liv till ägarna av techbolagen, vars förmögenheter växer i en hastighet som trotsar fantasin, vilket ger dem orimligt stor makt, inte minst över våra visioner för framtiden.

Det som oroar mig mest som skrivande, läsande och lärande människa är dock den generativa AI som blir bättre och bättre på att imitera allt mer av det som vi för bara för några år sedan trodde att endast människor kunde göra. Lägger vi oss platt för den utvecklingen och okritiskt accepterar förändringen – genom att använda verktygen allt oftare och till allt mer avancerade uppgifter – kommer förmågan att tänka självständigt och kritiskt oundvikligen oundvikligen att förflackas, vilket vi redan ser alarmerande många tecken på, inte minst i den högre utbildningen. Läsande, skrivande och andra typer av skapande handlar inte bara om resultatet, vägen dit är långt viktigare eftersom det är under arbetet med att utveckla förmågorna och i användandet av kreativiteten som vi människor formas till tänkande varelser. Den där tragiska utvecklingen påskyndas av det faktum att användandet av AI bidrar till att språket som är mediet i den mellanmänskliga kommunikationen blir allt mer utslätat och opersonligt, vilket blir en ond cirkel eftersom det därigenom blir ännu svårare att skilja texter författade av människor från texter skapade av algoritmer. Oroväckande nog är det dessutom allt fler idag som idealiserar AI och accepterar alla svar som Chat GPT sekundsnabbt levererar som respons på frågorna som ställs, vilket leder till ett självvald förslavning under tekniken.

Ett helt annat, men relaterat exempel på den tendens jag försöker peka på är användandet av botox, som säljs in med löftet om ett evigt ungdomligt utseende. Folk får givetvis se ut som de vill, men botox riskerar att förvandla oss människor till skyltdockor utan förmåga att uttrycka känslor. Om, eller snarare när, det blir det nya normala kommer vi människor inte bara att få svårt att kommunicera med varandra i vardagen. Skillnaden mellan oss och de humanioda robotar som utvecklas i en svindlande hastighet krymper dessutom, vilket gör det lättare att acceptera det där inslaget i tillvaron. Vad det får för konsekvenser på sikt är omöjligt att säga något säkert om, men i mina öron låter det som en totalitär mardröm.

Det är förförande lätt att få för sig att andra människor är korkade, men även om det känns som att man är omgiven av idioter är det en farlig illusion. Det jag har lärt mig är nämligen att det är mer som förenar än skiljer oss människor åt. Därför är det både klokare och mer hållbart att acceptera sina egna och andras skevhet och tillkortakommanden och varken placera sig själv eller mänskligheten på en piedestal. Att vara människa är helt enkelt att inte att vara perfekt. Om vi oftare kunde påminna oss om vikten av ödmjukhet inför detta faktum vore mycket vunnet. 

Allt viktigt händer mellan

Att vara människa innebär å ena sidan att överleva rent fysiskt, och å andra sidan att hantera konsekvenserna av förmågan att tänka, inte bara den egna förmågan utan även den samlade, kollektiva förmågan. Dessa två aspekter och den föränderliga relationen mellan dem måste hanteras över tid för att livet och samhället ska bli hållbart. Både kroppen och intellektet (förmågan att tänka) har behov som måste fyllas. Kroppen behöver energi, näring och aktivitet för att inte bli sjuk och degenerera, och intellektet behöver stimulans för att inte bli rastlöst. Båda aspekterna är varandras förutsättningar; kroppen påverkar intellektet och vise versa. Och det gäller även samhället. Om inte dess fysiska aspekter, det vill säga människorna och deras kroppar, mår bra påverkas kulturen negativt. Och en dysfunktionell kultur kan föröda människornas kroppar. För att tillblivelseprocessen ska bli hållbar måste det råda något slags balans mellan, men eftersom balans är ett relationellt och dynamiskt fenomen går det inte att styra eller kontrollera. Livet är liksom samhället en uppstättning komplexa system, långt ifrån jämvikt, där slumpen spelar en en betydande roll och där även mycket små fluktuationer kan ge upphov till dramatiska konsekvenser, åtminstone över tid.

Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om mer eller mindre av både och. Allt viktigt som händer utspelar sig mellan. Om kroppen inte mår bra fungerar inte tänkandet och den som inte kan tänka ordentligt får svårt att ta hand om sin kropp. Både människor och samhällen kan fastna i såväl onda som goda spiraler, men att slå sig till ro med det som är fungerar aldrig. Vi är alla dömda att hantera dagarna som obönhörligen kommer, en efter en, så länge vi lever. Och det vi gör eller låter bli idag får konsekvenser för morgondagen, både på ett individplan och ett samhällsplan. Allt som tänks och görs spelar roll, men ingen kan styra eller kontrollera förändringen. Ekonomin går upp och ner som ett resultat av spelet mellan tillgång och efterfrågan. Politiken förändras när människors önskningar och övertygelser förändras, men det går inte att veta säkert vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag har levt länge med dessa tankar och har samlat på mig massor med exempel som både gör tankarna begripliga och stärker mig i övertygelsen om dess relevans. Under de närmaste veckorna ska jag ta mig tillbaka in i skrivandet om dessa saker och det känns lite högtidligt. Det går naturligtvis att arbeta med ett bokmanus hur länge som helst, men nu har jag bestämt mig för att det är sista varvet. Några vändor med korrkturläsningar blir det så klart, men när jag läser det jag skrivit nu gör jag det med ambitionen att få till ett manus som fungerar. Eftersom jag vill samtala om det jag skriver måste jag publicera mina tankar, och då måste jag släppa tag om dem, vilket visat sig vara svårare än jag trodde. Fast å andra sidan ligger det helt i linje med denna bloggposts inledande tankar, och för att ta mig ur resonemnaget klipper jag in en passage hämtad från boken, som handlar om just dessa saker.

Vägen till komplexa mål är inte och kan inte vara rak. Paradoxalt nog måste man ibland släppa på kraven om kontroll och korrekthet för att uppnå förståelse. Att gå vilse är inte alltid av ondo, ibland behöver man hamna fel för att komma rätt. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland. Först i efterhand kan man uttala sig om resultatet. Det finns ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån man kan bedöma vad och hur man ska göra i respektive fall. Några garantier för framgång finns inte, men försöker man inte når man inga resultat alls, det är helt säkert och väldigt enkelt att förstå. Samtalet utgår från tanken att ingen någonsin har helt rätt, och att även om sanningen aldrig är relativ så är kunskapen det, eftersom den alltid är förmedlad och mer eller mindre byggd på tolkning. Ett sätt att se på det jag försöker göra här är att läsa boken som ett försök att skissa på konturerna till en ny kulturvetenskaplig tankestil. Jag undersöker förutsättningarna för en mer samtalsinriktad epistemologi.

Samtalets mål är utbyte av tankar, fokus ligger på givande och tagande. Ömsesidiga övertaganden av tankar som fungerar, inspiration och interaktion är vad det handlar om. Samtalar gör man för att lära sig mer. Vem som säger vad är underordnat, det viktiga är inte det som sägs utan vad som händer sedan. Min ambition är att väcka lusten att tänka fritt på egen hand om över sådant som är svårt och jag presenterar lämpliga verktyg för den typen av intellektuell verksamhet. Inte för att undervisa. Vägen till bättre kunskap och fördjupat vetande, till bildning, är outgrundlig. Det finns ingen karta att följa, inga genvägar. Bara hårt arbete. Att prestera på toppen av sin förmåga, just vid gränsen för vad man klarar av är krävande, men det är bara då man utvecklas, när man vågar sig ut i okänd terräng där man är hänvisad till kunskaperna och kompetenserna man faktiskt förfogar över och behärskar. Skapandet och värnandet av sammanhang präglade av trygghet är avgörande för samtalsklimatet och utfallet av utbytet, liksom att det finns tid att tänka tankar till slut och utrymme för att lyssna utan att värdera och döma.

Om faran med att flytta kunskap från människor till system

Människa blir man tillsammans med andra människor samt i interaktion med teknologier och olika typer av verktyg. Språk, kultur, regler och traditioner är del av den helhet som mänskligheten formas inom och i relation till. Många vill se sig som autonoma och självständiga, det är helt naturligt och inget problem; fast det blir problematiskt om man inte reflekterar över varför man tänker och agerar så, för det beror mer på hur den mänskliga hjärnan och kroppen är konstruerad än på hur det faktist ser ut och fungerar i praktiken. Individen är en illusion. Vi är alla divider. Den insikten är idag viktigare än någonsin att ta till sig och försöka förstå.

Kulturens förändringstakt har ökat stadigt under mänsklighetens historia, under tusentals år gick det långsamt, men efter den franska revolutionen, som är ett slags vattendelare på väldigt många olika sätt, och med industrialismen och kapitalismen kom utvecklingen att accelerera. Och accelerationen ökade när världen digitaliserades. Idag snurrar förändringens hjul enormt snabbt, kanske går det snabbare än människans stenåldershjärna hinner med och kan hantera? Jag vet inte om det är så, det vet ingen, men bara det faktum att det finns en risk att det är så gör att jag ser ett behov av något slags moratorium. Det behövs tid för reflektion och eftertanke, tid för lyssnande och inkännande samtal om vad det innebär att vara MÄNNISKA. Det är och har alltid varit en öppen fråga utan givet svar, oavsett vad någon trott eller hävdat. Svaret på frågan måste skapas i dialog, och innan den nya berättelse som behövs för att mänskligheten ska kunna orientera sig i det nya landskap vi alla lever i har konstruerats gör vi bäst i att iaktta försiktighet.

Flyttar vi kunskap och ansvar från människor till system blir mänskligheten slav under reglerna för kontroll och måluppfyllelse. På vilka premisser har reglerna som styr vardagen och arbetslivet skapats? Stanna upp och tänk efter; är det med hänsyn till och i omsorg om människor eller handlar det om ekonomi? Effektivisering och lönsamhet är det mantra som upprepas i och som skapar samtiden och det påverkar kulturen vi alla lever i och har att förhålla oss till, oavsett vad vi tycker om den. Som enskilda människor är vi och har vi alltid varit mer eller mindre sammankopplade med varandra och med helheten vi både påverkar och påverkas av, men när allt fler uppgifter automatiseras och allt fler aspekter av livet digitaliseras fragmentaliseras jaget allt mer. Även om människan aldrig varit en INDIVID är det idag allt mer påtagligt att vi är DIVIDER, vilket innebär att den rent mänskliga agensen (förmåga att kontrollera och förändra) förflyktigas. Håller vi på att sälja ut oss själva, det unikt mänskliga, i jakten på kortsiktiga ekonomiska fördelar? Regnskogen, livet i haven och de stora däggdjuren och klimatet var det länge sedan vi bytte mot den makt som pengarnas imaginära värde representerar. Pengar finns bara i fantasin och är därför ett slags berättelse. Det finns dock andra berättelser som får andra konsekvenser än den saga vi idag förtrollas av, som får oss att ta beslut som kanske inte gynnar oss på sikt. Är det verkligen värt att ta risken?

När människor tar allt färre beslut i vardagen (Här tänker jag inte på alla val vi påtvingas utan på beslut rörande sådant som verkligen betyder något) blir människor och mänskligheten följare och samhället infantiliseras, vilket gör det lättare att legitimera beslut som gör att förändringstakten accelererar ännu mer. Det får vara hur bekvämt och ekonomiskt lönsamt som helst att eliminera den mänskliga faktorn från alla system som människor interagerar med, men i samma stund som mänskligheten lämnar över sin autonomi och ansvaret till maskiner, regler eller system blir människan ett barn. Och barn byter obetänksamt och gladeligen autonomi mot trygghet, och förlorar därmed sin frihet och tvingas underordna sig. Vid någon punkt längs utvecklingens linje är det försent. Det skrämmande och bedrägliga är att insikten om att den punkten passerats troligen kommer med eftersläpning, kanske när det redan är försent. Frågan vi alla måste ställa oss är därför; är tryggheten vi får i utbyte för autonomin och vuxenansvaret värt det?

Det är inga lätta frågor, men det är viktiga frågor. Och för att vi ska ha någon som helst chans att besvara dem på ett klokt och hållbart sätt krävs att vi förstår frågan och kan skapa användbar kunskap som kan hjälpa oss hantera problemen. Det krävs av oss att vi kan och också tar ett VUXET ansvar för oss själva, för varandra och för planeten vi bor på, som är den ENDA platsen i hela universum som människor kan leva som människor på. Livet kanske kan överleva, och Jorden är troligen inte den enda planet som härbärgerar liv. Fast MÄNSKLIGT liv finns bara på jorden. Hur förvaltar vi detta faktum? Som vuxna och ansvarstagande divider i samverkan för allas gemensamma bästa, eller som infantila, egoistiskt kortsiktiga trygghetsnarkomaner?

Jag har inga svar, jag ställer bara frågor. Och det är upp till oss att besvara dem, för om inte vi gör det kommer någon eller något annat att göra det åt oss. Vår position på toppen av näringskedjan är hotad, för det är just en NÄRINGSkedja och den är aldrig starkare än sin svagaste länk. När haven fiskats ut, regnskogarna skövlats och bina försvunnit på grund av att livet på jorden underordnats ekonomiska hänsyn står vi där och tvingas maktlösa se på hur förutsättningarna för det liv vi vant oss vid att ta för givet rinner som sand mellan fingrarna på oss.

Redan jag, ensam, är en ansenlig grupp

När ens kropp inte fixar det den brukat. När man tvingas inse att en kontrollfunktion man tagit för given inte går att lita på. Då förändras livet, på ett fundamentalt sätt. I mitt liv finns ett före och ett efter. Innan jag åkte till akuten för att få min oregelbundna hjärtrytm undersökt och sedan blev kvar en vecka för utredning om misstänkt hjärtinfarkt, våren 2011, och efter. Ingenting förändrats och ändå är allt annorlunda. Fram till den där fredagskvällen, efter ett turbulent år och en intensiv arbetsperiod. levde jag i förvissningen att kroppen, min biologi, styrdes av mitt intellekt; att jag hade kontroll. Jag trodde att det räckte att planera sitt liv och att framgång handlar engagemang och hängivenhet.

Idag tänker jag annorlunda. Kroppen sa ifrån och jag valde att lyssna; det gör jag fortfarande. Jag vill ta vara på upplevelsen av att vara vid liv och ha hälsan och gör vad jag kan för att inte falla tillbaka i mönstret som förpassade mig till akuten och Östras hjärtavdelning. Innan den där fredagskvällen reflekterade jag mest över det som var externt i förhållande till mig, och efter har jag tänkt massor på det som är internt; men det gäller att inte fastna för antingen eller, kunskap växer fram i dynamiken mellan både och.

Det blir med åren allt mer uppenbart att jag inte är en enhet. Det har blivit påtagligt att jag är en anordning, ett sammansatt fenomen. Jag består av ett skelett som är den materiella struktur som resten byggs kring, det som ger stadga år konstruktionen. Skelettet sätter lika många gränser som det öppnar möjligheter för helheten. Skelettet, det lärde jag mig när jag hälsoundersöktes, har pressats samman sedan jag mättes senast. Jag är inte längre 189 centimeter, utan snarare 187. Det kan ingen vilja i världen ändra på! På skelettet finns en biologi. Muskler, blodådror, inre organ och nervtrådar, liksom hår, naglar och tänder. Allt för att helheten skall kunna fungera på det sätt som vi människor vant oss vid att just våra mänskliga kroppar skall fungera. Jaget sitter i hjärnan, men individen är en sammansättning av en lång rad olika delar som sammantaget gör oss till dem vi uppfattar och uppfattas som.

Kroppen består av mänskligt DNA, men för att kunna smälta maten. För att kroppen skall kunna tillgodogöra sig den näring som finns i maten och som behövs för att kroppens hälsa och individens välmående ska kunna bevaras, krävs en lång rad främmande element som samverkar med de kroppsegna delarna. Bakterier och mikrober som inte består av mänskligt DNA utgör en ansenlig massa som som kroppen bär på. Allt för att helheten skall kunna fungera på ett sådant sätt att den inte gör något väsen av sig. Om och när kroppen inte fungerar som den ska fungerar inte hjärnan. Tänkandet och viljan är inte en autonom ledningsfunktion, till dels verkar tänkandet faktiskt vara underordnat det som händer i resten av kroppen. Det finns forskning som indikerar att bakterierna i tarmarna till dels styr tänkandet.

Till den redan stora mängd delar och aspekter som jag utgörs av kan läggas substanser som kroppens biologi själv producerar, så som galla, insulin, saltsyra och hormoner. Immunförsvaret är en mekanism som behövs för att balansera processerna som ständigt pågår i kroppen eller som snarare utgör kroppen; den är inte, den blir ständigt till. Här sker också ett samspel och upprätthölls ett slags intern terrorbalans mellan bakterier och mikrober och kroppens egna substanser. Hälsa och känslor av tillfredsställelse är resultatet av samspel mellan en lång rad faktorer på lägre nivåer och inte något man styr över med viljan eller kan kontrollera med intellektet.

Redan jag är en komplex helhet som aldrig är sig lik, men fungera som människa, eller för att erkännas och kännas igen som människa, krävs en lång rad andra saker som inte har något med biologi att göra. Kläder, för att bara nämna ett exempel på allt det som ofta tas för givet. Kläder behövs, annars ses man inte som människa. Den som tvivlar kan försöka sig på att gå till jobbet en dag utan kläder. Det blir då uppenbart att kläder utgör en central del av den sammanhållna, dynamiska helhet som omtalas i termer av människa. Lägg därtill datorer, telefoner, fordon, böcker och så vidare, så blir det uppenbart hur svårt det är att utkräva individuellt ansvar eller hålla fast vid illusionen om att det är viljan som styr vem man blir och hur stor framgång man får. Det är bara fantasin (och så klart sammanhanget och tillfället) som sätter en gräns för vad som kan räknas till nödvändiga delar av den anordning vi känner igen som människa. Glasögon, pacemakers, blindkäppar och hörapparater, et cetera, et cetera. Idag och i en västerländsk kontext behövs fler delar än i 1800-talets bondegemenskap för att kunna fungera och kännas igen som människa, och för varje ny del som adderas till helheten ökar komplexiteten och växer oöverblickbarheten. Därför borde ödmjukheten växa, vilket den inte gör; tvärtom.

Individen är varken en eller ensam. Till mänsklighetens kännetecken hör att man sluter sig samman med andra människor inom ramen för en kultur som både förändrar en och som man är med om att förändra tillsammans med alla andra. Och för att samhället skall vara möjligt rent praktiskt krävs teknologier som möjliggör kommunikation. Språk: talat och skrivet, till exempel. Och efter ett glas vin och en öl på puben inser man att till ovanstående lista av objekt tillhöriga anordningen människa måste också läggas substanser som används medvetet för att skaffa sig respit från tillvarons krav och sammanhangens måsten. Ibland behöver i Ala fall jag ta till alkohol för att skärma av omgivningen och för att få distans till mig själv. Blir jag sjuk behöver jag dessutom medicin, vilket är ytterligare en aspekt av eller del att lägga till helheten.

Att göra mig mer medveten om att det är helheten, det vill säga sammanhanget som helhet, som ger upphov till och samtidigt sätter gränserna och anger villkoren för mig, är min strategi för överlevnad på sikt. Arbetet med att sätta sig in i och förstå människan, ensam och i samverkan, hjälper mig att inse både vilka möjligheter och begränsningar jag har att förhålla mig till i livet och byggandet av samhället och förvaltandet av kunskaperna som behövs för att sträva efter långsiktig hållbarhet. Den som söker svaret i bestämd form singular eller avfärdar behovet av mångfald kan bara göra det genom att avfärda eller förneka insikterna som finns om det komplexa samspelet som gör oss och samhället till det vi vant oss vid att ta för givet. Tron på individens autonomi är en farlig illusion; ett utslag för hybris.

Redan jag, ensam, är en ansenlig grupp!

Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 3

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den tredje. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.

Som Hauskeller påpekar är det långt ifrån givet vad som skulle utgöra en bättre människa än den nuvarande. Trans- och posthumanisterna verkar ha helt olika idéer om detta. I de diskussioner som förs med en lite kortare tidshorisont än respektive rörelsers utopier och ­dystopier, är det en invecklad fråga om vad som kan och bör förbättras hos människan med hjälp av nya teknologier.

Jag tycker Sveneaus missförstår, eller jag håller åtminstone inte med honom om att posthumanism skulle vara en dystopi eller en utopi. För mig, i det posthumanistiska arbete jag utför, handlar det om att förstå människan och mänsklighetens möjligheter och begränsningar i den tid som är vår, med allt vad det innebär. Jag forskar inte om hur det är, utan om förutsättningar för förändring och det som skulle kunna bli. Och jag menar att en bättre förståelse för hur mycket olika typer av samverkan som krävs för att människan ska kunna vara den människa människan vant sig vid att vara, är nödvändig för att skapa ett mer hållbart samhälle. Idag förknippar många samverkan med företagande och ekonomi, men det är inte den typen av samverkan jag har i åtanke. Människan är resultatet av samverkan, på alla nivåer och den insikten är utgångspunkten för det postmoderna tänkande som jag undersöker. Jag söker förståelse, inte empiri för att driva en egen linje rörande vad som borde göras. Vart är vi på väg? Det ger sig, är mitt svar. Kulturen skapas i handling och den tar sig fram där det går, när det går och så länge det går. Människan är del av processen men styr den inte. Allt och alla följer med och vi hamnar där vi hamnar. Risker och möjligheter kan man på olika sätt och med olika tekniker försöka undvika respektive underblåsa, men det går inte att målstyra processen.

Ta till exempel ­utvecklingen av nya psykofarmaka för att lindra besvären av depressions- och ångestsjukdomar eller ADHD. Såväl Prozac som Ritalin (och många andra ­besläktade preparat) har kritiserats för att inte bara lindra sjukdomsbesvär utan också göra patienterna mer välmående och högpresterande. Utifrån den diskussion jag fört ovan kan denna kritik tyckas svårförståeligt – vad kunde vara bättre än att tabletterna inte bara lindrar sjukdomssymtom utan också gör patienterna bättre vad gäller hur de ­känner sig och presterar?

Detta är en vanlig tanke. Det finns en rörelse: Human Enhancement, och den väcker en lång rad etiska frågor och det man gör för att förbättra är långt ifrån självklart gott eller ont. Inte minst därför behövs forskning, ny humanvetenskaplig forskning (liksom annan), posthumanistisk forskning, som undersöker olika aspekter av önskemål och tekniker med mera som handlar om att FÖRBÄTTRA människan och hennes prestationsförmåga. Viljan att hitta genvägar för att bli bättre, nå längre, tänka snabbare, hitta adekvat information enklare och så vidare, har alltid funnits där. Idag har dock tekniken och preparaten utvecklats så pass mycket att möjligheterna blir dels mer realistiska, dels mer radikala och långtgående. Aningslösheten inför riskerna är monumental eftersom man här liksom inom nationalekonomin utgår från att människan är helt igenom rationell och att alla beslut som tas bygger på noggranna analyser, vilket återstår att bevisa. Posthumanismen håller sig inte med några sådana grundläggande hypoteser om om hur det är och man bygger inga modeller för att förutsäga framtiden eller målsäkra processen. Människan har förmåga att tänka och agera rationellt men styrs också av affekter. Det går inte att veta vad som styr vilka beslut, och den rationella förmågan används i väldigt hög grad för att i efterhand förklara varför det var logiskt att agera som man gjorde, trots att det i stunden var känslorna som styrde. Posthumanismen är en försiktig, analytisk vetenskap som inte leder något i bevis.

Som debatten kring Prozac och Ritalin visar medför medicinska förbättringar ofta effekter som många menar är försämringar i andra avseenden. Om du kan lindra din ångest eller rastlöshet genom ett läkemedel kanske du inte tar itu med det som ångesten och rastlösheten egentligen handlar om och får ett sämre liv i långa loppet. ­Andra som inte vill ta tabletter för att förändra sin läggning kanske får ännu svårare att leva med sina tillkortakommanden eftersom toleransen för att vara skygg och nervös eller hetsig och ofokuserad minskar i samhället när man kan hänvisa till det medicinska behandlings­alternativet. Kanske kan ångest och rastlöshet i vissa ­sammanhang vara tillgångar snarare än handikapp om de är kopplade till kreativitet?

Dessa frågor ligger mig särskilt varmt om hjärtat och jag skriver ofta om hur en allt snävare norm för vad som är normalt hotar att marginalisera allt fler. Om man kunde bestämma vem man ska vara, om det fanns (och det finns det ju) piller man kan ta för att bli den man önskar, kommer fler och fler att tvingas ta de där pillren. Och om det blir norm kanske produktiviteten kan öka, vilket tvingar in fler i ekorrhjulet. Det är redan ett problem, och konsekvenserna på lite längre sikt vet ingen någonting om.

Posthumanismens tal om relationer har bärighet även på denna fråga, för jag blir jag i relation till andra människor som är mer eller mindre lika mig. Att vara människa är att formas till den man är tillsammans med andra. Det är relation till sammanhangen man rör sig i som man blir till. Därför tror jag inte på human enhancement, för det handlar inte bara om mig, det handlar lika mycket om alla andra, om oss tillsammans. Jag anses klok eller dum in relation till genomsnittet, och om genomsnittsnivån höjs eller sänks kommer det att påverka min status och relation till andra. Om fler och fler använder kemiska preparat eller teknik för att bli bättre blir det snart norm och jag tror inte att människan kommer att slå sig till ro med det nya, högre normalläget. Det kommer alltid finnas de som siktar högre, som vill bli bättre än andra, som vill bli bäst. Den egenskapen är djupt mänsklig och är en del av det som gör oss människor till människor, och därför är det naivt att tro att strävan efter enhancement skulle vara en lösning på något verkligt problem. Det är en lika orimlig dröm som transhumanisternas längtan efter evigt liv. Posthumanism är en relationell humanism, till skillnad från den klassiska humanismen vars utgångspunkt är ett autonomt subjekt. Att vara människa är att vara det i relation till andra.

Det är mycket i livet som är relationellt och annat är relativt. En resa med tåg mellan Göteborg och Stockholm, till exempel, tog minst fem timmar när jag var liten. Idag tar den tre, förutsatt att tåget inte är försenat, vilket idag snarare är regel än undantag (vilket för övrigt visar hur människan tänker och hur lätt det är att bygga modeller på ideala förhållanden och önskade lägen, trots att alla vet att så inte är fallet och att underhåll och marginaler är något man måste räkna med och bygga in i kalkylen, inte vänta eller snåla med), och ändå talas det om behovet av ännu snabbare snabbtåg. Det kommer naturligtvis inte stanna där. Lite snabbare kan det alltid gå och viljan kan som bekant försätta berg. Men insikt om dessa saker borde det gå att bestämma sig för vad som är rimligt och sedan ägna all kraft åt att öka driftsäkerheten. Då kunde ett fungerande samhälle som harmonierar med människan och livet på jorden växa fram. Posthumanism är inte en utopisk eller dystopisk vetenskap, det är en vetenskap vars mål är balans och jämvikt på livets alla områden. i Alla fall den posthumanism jag undersöker och engagerar mig i.

Om talet om att förbättra människan handlar om vår lycka borde den farmakologiska vägen vara ett lockande alternativ.

Vill påpeka att jag har stora problem med utilitarismen och jag ser inte lycka som ett mål. Även lycka är relationellt, kontextberoende och relativt och liksom hastighet beroende på hur det stora flertalet definierar begreppet. Lycka är inget i sig, det är en föränderligt tillstånd och det går alltid att bli lyckligare, går alltid att sträva efter mer lycka. Det är inte ett mål, det är en föränderlig känsla som aldrig går att kontrollera.

Vad spelar det för roll om du är dum, svag och inte kommer att leva så länge om du i gengäld är enormt lycklig hela tiden? En mer djuplodande kritik av en sådan hedonistisk filosofi skulle behöva gå in på vad som gör ­livet gott bortom det kroppsliga kännandet: saker som personlig identitet, livsmening, att uppnå något bestående­ eller göra gott för andra kunde här komma in i bilden. För transhumanisten handlar det om att förverkliga sina ­sanna potentialer och där blir hänvisningen till det dumnöjda vegeterandet en ren förolämpning. Men även ­superintelligensen, superstyrkan och det eviga (eller i alla fall mycket långa) livet har sina problematiska sidor. Vad menas egent­ligen med att vara intelligent? Att kunna tänka logiskt och matematiskt? Att ha ett obegränsat minne? Var och en inser nog att det knappast är allt som ryms i begreppet intelligens och ännu mindre några garanter för ett lyckligt liv.

Att vara människa innebär att vara imperfekt. En av människans egenskaper är att inte vara perfekt; återkommer till talet om den mänskliga faktorn, till tanken på att det bara är ett problem om man bortser från vad det är att vara människa. Transhumanismen glömmer eller bortser från detta faktum, och de är inte ensamma. Många väljer att se mänskliga svagheter som problem som kan och bör elimineras, med ny teknik, droger eller på annat sätt. Den posthumanism jag arbetar med är en humanism som inte ser människan och det mänskliga som ett problem. Det mänskliga är en förutsättning och måste vara utgångspunkten för posthumanismen som behöver komma efter humanismen. Intelligens är inget i sig, det är också relativt och kontextberoende. Inteligens kan jämföras med Gud, som kan ses som skapare eller skapad. Är människan Guds avbild, eller är Gud skapad av människan som ett slags idealbild? Det spelar roll hur man ser på dessa saker, liksom på väldigt mycket annat. Människan har i alla tider skapat bilder och föreställningar om saker och jag ser transhumanismen som en förlängning på den strävan. Posthumanismen som jag vill se förverkligad handlar om något annat, om att hitta en föreställning om människan som harmonierar med allt vi vet. Det är inte en vision, det är en insikt och ett verktyg. Vad människor gör med insikten och verktygen är inte upp till forskarna att avgöra. Transhumanismen ser jag som ett utslag av hybris; som ännu en raden av frälsningsrörelser.

Receptet för intelligens och det goda livet är nog snarare att tillerkänna det rationella tänkandet dess rätta plats och lära sig vad som kan och bör glömmas. När trans­humanisterna börjar diskutera moralisk förbättring blir janusansiktet särskilt tydligt. Filosofer som Julian Savulescu och Ingmar Persson menar att vi bör förändra våra gener så att vi blir mer empatiska och mindre aggressiva och fördomsfulla vad gäller människor som inte tillhör vår egen familj eller grupp, medan John Harris menar att sådana inter­ventioner skulle beröva oss just den fria vilja som gör oss till moraliska väsen. Superstyrkan är kanske inte lika knepig att handskas med som supermoralen, men även den kan få oönskade effekter. Hur många kommer att krama ihjäl sina vänner innan de lärt sig hantera sin superstyrka och sin supermoral? Måste vi inte för att förhindra detta vidta andra förbättringsstrategier vad gäller vårt skeletts hållfasthet? Försvinner inte effekten av förbättringar av våra mänskliga förmågor om flertalet får tillgång till dem (vi tenderar alltid att jämföra oss med andra) och finns det inte en motsatt diskrimineringseffekt om många blir utan eftersom de inte kan betala?

Människan är del av livet på jorden; en effekt av evolutionen. Intelligensen är både en risk och en möjlighet. Därför behövs ödmjukhet, samtal och insikt om hur beroende allt och alla är av allt och alla andra. Posthumanismen ser jag som en uppsättning verktyg och en samling kunskaper och strategier som behövs för att förstå vad som kan (och vad som bör) förändras och vad som måste accepteras. Målet med forskningen är hållbarhet, och med hållbarhet menar jag sätt att leva som inte hotar förutsättningarna för människor och andra att leva sina liv i framtiden. Hållbarhet är inte ett mål, inte ett definierbart som måste innehålla något särskilt. Hållbarhet är ett tillstånd där det råder balans. Och balans handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och, vilket är en tanke jag ofta återkommer till. Sveneaus behandlar trans- och posthumanism som ytterligheter, som fasta tillstånd, som antingen eller. Jag ser det som olika uttryck för och inställnings till livet. Jag instämmer dock i hans kritik av transhumanismen, eller som den skulle kunna kallas: Tramshumanism.

Överhuvudtaget saknar jag analyser av hur implementeringen av framtida förbättringsteknologier kommer att äga rum hos transhumanisterna. Man kan förvänta sig att marknadskrafterna kommer att spela en avgörande roll här och att priserna för att uppgradera sitt minne, muskel­styrka eller biologiska ålder kommer att vara höga. Låt oss säga att vi realiserar den sanna transhumanistiska utopin och lyckas ladda upp hela hjärnan ­i en dator som sedan kan leva ett gudalikt maskinliv. Vi har goda skäl att tro att detta aldrig kommer att bli möjligt eftersom hjärnan inte är en dator (se gårdagens artikel). Men tänk om det ändå går. Vad är det som då garanterar att sådana apparater inte ägs av någon? Kanske kommer det att finnas ett premiumalternativ för dem som kan ­betala medan andra ställs inför valet att dö eller överlåta delar av sin tid och identitet till företaget i fråga. Person­ligen ­kommer jag varken att betala för eller sälja mig till uppladdning även om det innebär döden. Jag är alltför ­förtjust, inte i just min egen kropp, men i det köttsliga som sådant. Sex, javisst, men framförallt njutningen med att tänka tror jag helt kommer att gå förlorad med kroppen. Och vad är det då för poäng med det hela?

Ja, det undrar jag också. Jag är människa och vill man bli lycklig som människa tror jag man gör bäst i att anpassa sina drömmar och visioner till kunskapen som finns om människan och det mänskliga. Människa är ett ändligt begrepp, en process med en början och ett slut. Visst kan man tänja på gränserna, men drömmen om evigt liv, att flytta till en annan planet eller överföras till ett datorprogram är trams. Posthumanismen jag arbetar med handlar om att lära sig så mycket som möjligt om det unikt mänskliga, om att försöka förstå både begränsningarna och möjligheterna som ligger nedärvt i människans vara.

Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 2

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den andra. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.

Filosofen Michael Hauskeller jämför och analyserar de båda riktningarna på ett förtjänstfullt sätt i sin bok ­”Mythologies of transhumanism” (Palgrave Macmillan, 2016). Såväl transhumanismen som posthumanismen föds ur en besvikelse och olust över människan och hennes samtida tillstånd.

Det håller jag med om. Posthumanismen springer ur insikten om att humanismen inte längre tjänar mänskligheten och livet på jorden väl och förfäran över vad den hybris som humanismens (över)tro på människans förmåga riskerar leda till. För mig är posthumanismen en med ödmjuk humanism, just eftersom den insett hur beroende människan är av andra och annat än det rent mänskliga. Ur insikten om att människan är en multiplicitet, ett assemblage, en sammansättning av en lång rad olika saker och aspekter: Språk, minne, kropp, arv, glasögon, mobiltelefoner och så vidare; människan är inte människa i den mening vi vant oss att ta för given längre om vi endast är hänvisade till eller utlämnade till vår egen biologi (och inte ens den består enbart av mänskligt dna, den är beroende av att samspelet mellan bakterier och parasiter i tarmarna är balanserat och att det tillförs näring, energi och syre utifrån). Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet, så tänker jag och inom fältet posthumanism finner jag inspiration och uppslag att tänka vidare med.

En självklar föregångare är därför Friedrich Nietzsche och hans tänkande i det sena 1800-talet om den övermänniska som snart skulle födas och som han själv var ett ofullgånget exemplar av. Hos Nietzsche hittar vi inte bara fascinationen inför den nya tekniken utan också det förakt för religionen och konservativa ideologier som är genomgående hos såväl trans- som posthumanister. Trots detta lever varken trans- eller posthumanismens politiska program upp till Nietzsches idéer om radikalt annorlunda eftermänskliga livs­värderingar, som Hauskeller visar.

Som jag läser och förstår Nietzsches övermänniska handlar det inte om någon som är bättre eller står över, utan om alla människors inneboende förmåga att höja sig själv över det till synes givna och begränsande. Övermänniskan är den posthumanistiska människan, en människa som insett att hen är del av livet på jorden och beroende av annat och andra. Övermänniskan ser bortom och förbi humanismen, tar hjälp av befintliga verktyg, samverkar och höjer sig över sina egna kontingenta begränsningar. Övermänniskan ser inte till det givna; övermänniskan utmanar alla gränser och undersöker det som skulle kunna bli. Övermänniskan utnyttjar sin kreativitet och tänker bortom människan; ser människan både i sina givna sammanhang och i nya konstellationer. Övermänniskan är inte någon som är bättre än alla andra, är inte en härskare eller härskarras, utan du och jag och alla andra om vi bara vill och väljer att se oss själva på det sättet. Spinoza lär ha sagt att ingen vet var gränsen för det mänskliga eller vad en människa kan göra, går. Om det handlar tanken om övermänniskan, om den människa som skulle kunna bli, som behöver bli till för att rädda planeten från undergång.

I bägge riktningarna hittar vi snarare djupt mänskliga ideal som i förstärkt form överförts på den utopiska ­varelse som framtiden ska föda. Det är en bättre ­människa och inte något bortom det mänskliga som framstår som själva målet för verksamheten även om bruket av trans- och postprefixen vill ge sken av det. Närmast Nietzsches radikalt annorlunda existens ligger nog faktiskt posthumanisterna, som i stället för att vägra en kroppslig existensform vill förändra den i en experimentell­ anda som varken gör halt inför andra djur eller robotar.

Fast jag vänder mig mot detta att posthumanister vill förändra kroppen, det handlar snarare om att inse hur beroende den mänskliga kroppen är och dessutom under lång reda varit, av diverse proteser. Sokrates såg människans beroende av skriften som ett slags förfall som skulle påverka minnesförmågan menligt. Den utvecklingen har fortsatt och har närmast exploderat i och med smarta telefoner som hjälper människan att kommunicera, söka information och orientera sig till rummet och tillvaron. Glasögon och hörapparater har länge använts, och tåg, bilar och flygplan förändrade synen på vilka platser som är möjliga att besöka. Mänsklighetens historia handlar om ett växande beroende av olika typer av proteser, och posthumanismen är vetenskapen om denna process och dess förlängning in i framtiden. Jag anser därför, tvärtemot Sveneaus, att transhumanismen är den humanism som vill förändra människan, som upphöjer människans inneboende hybris till norm och dygd, vilket hotar att sluta i en ände med förskräckelse. Transhumanismen ser jag närmast som en antihumanism, som en allt annat än ödmjuk och närmast dödsföraktande förnekelse av och strävan bort från det mänskliga. Sveneaus menar dock ...

Att transhumanismens utopi är en mänsklig sådan blir mycket tydligt om man beaktar den vändning i rörelsen som ägt rum de sista fem åren eller så. Förgrundsgestalter som Nick Bostrom (han är ursprungligen svensk, en klart överrepresenterad grupp bland transhumanisterna) har gått över från att prisa till att varna för vad en super­intelligens kan komma att ta sig för med kvarvarande dödliga på vår jord. Och kändisar som Elon Musk och Stephen Hawking har följt i hans fotspår. Det vi bör frukta minst lika mycket som en klimatförändring är att AI-­forskarna lyckas ta fram en dator som inte bara kommer att slå oss i schack utan också försöker utplåna oss likt den berömda HAL i Stanley Kubricks film ”2001 – ett rymdäventyr” (1968).

Kubriks film är enormt intressant för alla som intresserar sig för samverkan mellan människor och maskiner. Det är två helt olika logiker som möts, maskinens linjärt programmatiska och människans dynamiskt organiska. Tänker på vad Wittgenstein lär ha sagt, att om tigrar kunde tala skulle vi inte förstå varandra eftersom språk alltid är situerat i en kropp och relaterar till dess erfarenheter och minnen. HAL i 2001 har fått order om att uppnå målet med resan, till varje pris, och datorn förstår inte människans sätt att tänka och därför krockar det när intelligenserna möts och ska samverkan. Återkommer ofta här på bloggen till tanken om att människor sällan vet sitt eget bästa, att många önskar sig saker de egentligen inte vill ha eller att man inte förmår se eller förstå konsekvenserna av ens handlingar på lite längre sikt. Människor bränner ut sig och skadar miljön i sin jakt på sådant man önskar sig men som man inte kan hantera. Överförs dessa tankar till maskiner som har ena helt annan uthållighet, styrka och kalkyleringskapacitet i kombination med avsaknad av empati är det långt ifrån säkert att vi får det vi vill ha, även om vi får det vi önskar oss. Hela tanken bygger på att maskinerna inte tar över, att de för evigt kommer att uppföra sig som altruistiska och lydiga slavar oavsett hur mycket medvetande de laddas med. Transhumanismen verkar i mina ögon vara mer intresserad av vad människor kan göra och av att försöka förverkliga sina drömmar för att visa hur duktiga de är än av att försöka förstå vad det innebär att leva som och vara människa. Frågan om hållbarhet verkar inte intressera dem, fast det håller kanske på att ändras ...

En i raden av transdystopister är professorn vid KTH, Olle Häggström, som i ”Here be dragons. Science technology and the future of humanity” (Oxford University Press, 2016) systematiskt väger möjligheter mot risker vad gäller fram­tidens teknologiutveckling och landar i slutsatsen att vi snabbt måste vidta åtgärder för att kunna förhindra att utvecklingen går överstyr inom områden som artificiell intelligens och syntetisk biologi. Särskilt varnar Häggström för de försök som nu pågår att få kontakt med intelligent liv på andra planeter, de skulle lätt kunna få oönskade konsekvenser om utomjordingarna faktiskt ser ut och framförallt tänker på samma sätt som de brukar göra på filmduken. Bokens poetiska titel syftar på de äldre kartor där man i utkanterna – i de hav och land man inte kände till – ritat sagodjur av det hotfullare slaget.

Jag kan också känna oro men tror inte på förbud mot kunskapssökande. Fast man måste kanske inte stötta den här typen av forskning aktivt på det sätt man gör? Kanske skulle man kunna omfördela forskningsmedel och styra över en del av det som nu läggs på teknologiutveckling till posthumanistisk forskning om det mänskligas gränser, begränsningar och möjligheter? Framtiden kommer oss inte till mötes och den ligger inte dold bakom horisonten, den bli till under tiden som vi är upptagna med annat. Sedan har vi att hantera resultatet. Vi närmar oss framtiden baklänges, skulle man kunna säga. Därför går det inte att uttala sig om den, eller styra utvecklingen. Det går bara att förbereda sig för ett brett spektrum av möjliga utfall. Utan ödmjukhet och öppenhet ingen hållbarhet.

Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 1

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den första. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.

Precis som transhumanismen springer också posthumanismen ur en olust över människan och hennes samtida tillstånd. Men om transhumanister är nördiga nyliberaler är posthumanister feministiska socialister.

Transhumanismen som den första understreckaren handlar om finner jag totalt ointressant, naiv och hybrisanstruken som den är. Bara tanken på att människan skulle kunna frigöras från sin kroppslighet, överföras som kod till en dator och därmed få evigt liv, är tossig på så väldigt många sätt. Återkommer till det. Jag ser även nedfrysningsexperimenen som lockar rika miljonärer att betala för att ett företag ska hålla deras kropp nedfrusen för att man i framtiden, när läkarvetenskapen antas ha utvecklats (helt i enlighet med myten om det eviga framsteget) så pass att kroppen ska kunna återuppväckas, fast till vaddå? Okej, jag kan förstå att man vill stilla sin nyfikenhet, men den som säger sig vilja leva för evigt har inte förstått eller bryr sig inte om vad livet, det mänskliga livet är och fungerar. Att vara människa är att ha en kropp som man upplever världen genom, att vara situerad i tid och rum, samt att leva ett begränsat liv, tillsammans med andra människor som man delar kultur och upplevelser med. Jag blir jag i min kropp, tillsammans med andra som lever och verkar på samma plats under samma tid som jag. Och den tanken bygger även posthumanismen, som jag intresserar mig för, på. Posthumanismen ser jag som en humanism, men en ny humanism för en ny tid.

I slutordet till sitt stilbildande och inflytelserika ­cyborgmanifest från 1985 skriver genusvetaren Donna Haraway att hon hellre vill bli en cyborg än en gud. Texten ”A manifesto for cyborgs. Science, technology, and socialist feminism in the 1980s” och några andra nyckeltexter från det sena 1900-talet, som litteraturvetaren Katherine Hayles bok ”How we became posthuman”, har givit upphov till posthumanismen: ett forskningsfält där man bejakar ett överskridande av mänskliga gränser och identiteter genom att foga samman kroppen med olika teknologier.

Håller inte riktigt med Sveneaus om att det skulle handla om bejakande av överskridanden, eller att posthumenismen nödvändigtvis är ett uttryck för en önskan om att foga samman kroppen med teknologier. Jag ser posthumnismen som ett forskningsfält där man undersöker hur en ny humanism för en ny tid skulle kunna formuleras, en mer inkluderande och hållbarhetsfrämjande humanism än den hybrishumanism som jag ser det transhumanistiska projektet som, eller den klassiska humanismen för den delen. Posthumanism handlar för mig om att tänka människan som en del av livet på jorden, mänskligheten som en companion spieces (vilket är titeln på en annan bok av Donna Haraway) som tillsammans med andra djur och växter tillsammans bebor och har att förvalta jorden. Posthumanismen handlar om att bryta med tanken på att människan är skapelsens krona, ett sätt att påpeka vikten av ödmjukhet inför livets bräcklighet och människans litenhet. Att vara människa i en stad, i vår moderna och digitaliserade samtid är något annat än att vara människa på landet på 1800-talet. Verktygen som behövs för att skapa en dräglig tillvaro är annorlunda, liksom kunskapen om universum och allt. Och även om människans genom inte förändrats under de senaste 10000 åren har kulturen gjort det, och att vara människa är att bli till i det dynamiska samspelet mellan arv och miljö. Människa är inget konstant eller givet begrepp, människan är föränderlig och kontextberoende; det behöver även humanismen, det vill säga berättelsen om det mänskliga, också vara. Om posthumanismen vill något menar jag att det är ett projekt som söker förståelse för det som skulle kunna bli, det är inte en politisk rörelse som söker förverkliga någon utopi, vilket jag uppfattar transhumanismen som.

Posthumanister är till skillnad från transhumanister (läs gårdagens Under strecket) oftast verksamma inom humanistiska vetenskaper och i den mån de ägnar sig åt att göra om sig själva till cyborger är det i form av politiskt provokativa konstprojekt. Det som ifrågasätts är inte som hos transhumanisterna den mänskliga kroppen som ­sådan, utan snarare att det skulle finnas några gränser för vad vi kan göra med denna kropp.

Posthumanismen utmanar föreställningarna om människan och söker efter alternativa definitioner av begreppet humanism. Posthumanismen undersöker människans och mänsklighetens gränser, olika sammansättningar som människan kan ingå i; det är en forskningstradition där relationer och olika typer av samverkan undersöks. Människan är inte en och odelbar för posthumanister, hen är flera. Människan består av mindre delar som hålls samman och fungerar som en, men hen är också del av större helheter. Allt handlar om var man drar gränsen, och det beror på och kan alltid diskuteras. Ingenting är givet för posthumanismen, allt blir till och kan förändras på ett eller annat sätt.

Posthumanismen ­bygger på teorier om kön och identitet som sociala konstruktioner och i stället för att avfärda köttet som ­något som människan måste befria sig ifrån är man mer intresserad av överskridande av gränserna mellan olika biologiska typer. Transhumanister vill bli maskinlika ­gudar medan posthumanister vill bli köttiga cyborger. Transhumanister ser naturen som något vi måste röra oss bortom medan posthumanister snarare vill befria själva naturen genom teknologin. Transhumanister är nördiga nyliberaler medan posthumanister är feministiska ­socialister. Så olika kan det bli när man tar fasta på olika delar av det humanistiska idéarvet i en strävan att överskrida det mänskliga.

Posthumanismen vill jag se som ett bildningsprojekt. Sokrates, brukar man säga, var den siste humanismen. Han var i alla fall, om jag inte är helt fel ute, en humanist som vägrade begagna skriftspråket. Han menade att det skulle förflacka den mänskliga förmågan att minnas om den egenskapen förlades utanför människokroppen. Och det var för väldans många år sedan han tänkte så. Vi som lever idag är lika honom på många sätt, samtidigt som vi är väldigt olika. Posthumanismen handlar om att förstå skillnaden och hur begreppet människa skulle kunna förändras. Detta är viktigt att ha i åminnelse, det handlar om synen på vad det innebär att vara människa och om var gränsen för det mänskliga går.

Den posthumanistiska teoribildningen handlar om att undersöka denna fråga, förutsättningslöst. Forskningen handlar inte om att bejaka den teknologiska utvecklingen, om hoten och möjligheterna med nya och intelligentare maskiner. Forskningen handlar heller inte om människans förmåga till utveckling och förbättring, inte som jag ser på saken. Posthumanism är ingen politisk rörelse med någon agenda, det är ett forskningsfält som undersöker mänsklig interaktion utan att på förhand definiera vad det skulle kunna vara. Det handlar om människor, det är forskningens minsta gemensamma nämnare. Och resultatet av forskningen är tänkt att hjälpa människor att förstå sin roll i världens och samhällets tillblivelse. Därför är den organisatoriskt placerad inom humaniora.

Affekter och begär handlar inte bara om människor

I veckan som kommer ska jag skriva klart min recension av boken, Sensitive Objects. Affect and Material Culture, som skjutits upp alldeles för länge. Boken handlar om affekt, men gör det inte riktigt på det sätt som jag använder begreppet. Det kommer jag nu inte att kritisera författarna för, men det får mig att tänka på saken och jag vill därför dela med mig av mina tankar om ämnet.

Affekt vill jag se som ett slags begär, men min utgångspunkt är posthumanistisk så det handlar inte om människors önskningar och längtan efter utan om något som händer mellan. En alternativ, vidgad och mer användbar förståelse av begreppet begär kan handla om att medvetandegöra alla olika slags typer av relationer som bygger upp helheten. Jag vill rikta fokus mer mot sammanhang än mot delarna tagna för sig. Skillnaden mellan komplex och komplicerad handlar om det, om att söka svar i delarna eller i helheten. Använder man Deleuze och Guattaris tankemodell som inspiration för analysarbetet utgår man från att alla sammanhang hålls ihop av ett slag kraft eller gravitation som går att liknas vid ett begär.

Begäret, eller vad man nu väljer att benämna det som, skapas i och genom interaktion mellan delarna och uppstår i mellanrummen. Affekterna eller begäret finns varken före eller kan sägas vara frikopplat från delarna och det kan bara iakttas via kopplingarna som uppstår och effekterna det ger upphov till. Begäret växer, enligt Deleuze och Guattari, fram tillsammans med och mellan delarna. Det är positivt i betydelsen en egen verkande kraft som är fristående från delarna. Det är inte delarna (eller en av dem) som "åtrår" varandra, utan en helhet bestående av dels (minst två) delar, dels begäret mellan. Begäret är fristående från delarna, men både delarna och begäret förlorar sin mening utanför helheten. Vad vi har att göra med är en abstrakt maskin som ger upphov till effekter som kan iakttas och förstås som begär eller delar som åtrår och dras till varandra.

Att droger i allmänhet och heroin i synnerhet förknippas med begär är det väl få som opponerar sig mot. Men om begär förstås som något enbart och exklusivt förknippat med kroppsligt sug (hos missbrukare) efter en speciell substans riskerar man att hänföra både problemet och lösningen på det till enskilda subjekt som redan är utsatta, och man får dessutom svårt att nå den som inte identifierar sig som missbrukare eller problemkonsument. Här bör det tydligt påpekas att förståelsen inte utmanar den medicinska vetenskapen, eller att denna typ av analyser skulle föras fram som alternativ till andra förklaringar till varför människor missbrukar. Vad jag söker är nya och olika sätt att se på begär eller affekter. Lika lite här som någon annanstans finns det en eller ett enda bästa sätt att förstå komplexa fenomen och det är olyckligt om man fastnar i en strid om definitioner.

Deleuzes och Guattaris begärsdefinition är ett tankeverktyg och ska ses som ett komplement till medicinska, psykologiska och sociologiska förklaringar. Vinsten med ett sådant perspektiv och analysverktyg är att det hjälper forskaren att uppmärksamma även sådant som vanligtvis inte förknippas med droger, såsom filmer, böcker och tidningsartiklar. Jag undersöker droger med hjälp av begreppet affekt genom att fokusera på helheten och delarna som hålls samman. Jag utgår inte från en delarna och väljer att söka alla mina svar där, vilket många alkohol- och drogforskare tenderar att göra idag. Droger betraktar jag i min forskning som subjekt med förmåga till agens, och har inte bestämt mig på förhand att det enda begäret som finns och verkar i helheten är människans efter droger. Vill man förstå drogproblematiken måste perspektivet vidgas. Jag skrev här i veckan om Pablo Escobar och hans begär efter pengar, vilket fick honom att anstränga sig exceptionellt mycket för att bygga upp en infrastruktur för att smuggla kokain in i USA. Om allt endast handlade om drogmissbrukares begär efter kokain skulle problemen som går att förknippa med droger inte vara lika stort. Med ett vidgat och lite mer förutsättningslöst sätt att närma sig förståelse för begär och affekt skulle fler förslag på förståelse kunna diskuteras och fler och mer användbara svar skulle kunna skapas och sättas i verket.

Tankeredskapet som jag lanserar i min bok Kung alkohol. Och andra drogaktörer,  är användbart för den som vill vidga förståelsen för dragningskraften som alkohol samt droger uppenbarligen besitter och fungerar även som förklaring till varför människor som aldrig har provat droger ändå finner dem lockande. Tankar föregår handlingar, och någonstans ifrån kommer impulsen att testa alkohol eller droger, för första gången. Populärkulturens roll för människors tankar om och syn på olika saker bör inte underskattas. Vem är nykter och vem är drogad? Hur stor mängd av olika, och vilka substanser kan man sätta sin kropp i samband med och fortfarande passera som nykter? Det var en fråga jag diskutera på en konferens för några år sedan och som jag skrivit en text om. Även där söker jag svaret i sammanhanget, inte i delarna. Min utgångspunkt är att alkohol och drogproblemet är komplext, inte komplicerat.

Begäret efter droger är lika kulturellt som det är biologiskt. Därför är kulturvetenskaplig drogforskning lika viktig som medicinsk, sociologisk och psykologisk. Svaren finns inte på en enda plats, det finns liksom begäret mellan och i sammanhanget som helhet.