Drömmen att "slippa" tänka blir vår död, på ett eller annat sätt

En av samtidens mest avgörande frågor rör AI. Utgör tekniken ett allvarligt hot eller är det en fantastisk möjlighet? Mycket talar för att frågan är felställd. Om AI är en möjlighet eller kan bli ett hot beror nämligen på en lång rad, delvis okända faktorer. Konsekvenserna av det ena eller andra utfallet är dessutom inte symmetriska: skulle AI visa sig vara en möjlighet fortsätter allt som vanligt, men om den digitala tekniken faktiskt utgör ett hot betyder det att allt skulle förändras till oigenkännlighet. Ingen är betjänt av alarmism, men eftersom det finns evidensbaserade skäl till oro och det är så pass mycket som står på spel är det inte orimligt att lägga bevisbördan hos de som påstår att AI-utvecklingen inte är förknippad med några som helst hot. Den slutsatsen landar i alla fall jag i efter att ha läst boken: If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI.

 

Författarna är ledare för Machine Intelligence Reserch Insitute, och har i över 20 år arbetat med olika aspekter av AI. MIRI var tidiga med att förutspå att AI, förutsatt att teknikutvecklingen fortsätter på den inslagna vägen, någon gång i framtiden kommer att nå den potential som i boken benämns superintelligens. Utgångspunkten för Eliezer Yudkowsky och Nate Soares är att ingen vet när den artificiella intelligens som idag utvecklas i en svindlande hastighet kan sägas ha uppnått den kapaciteten. De argumenterar dock, med utgångspunkt i sin långa erfarenhet av forskning om AI, för att det finns otvetydiga belägg för att om AI skulle utveckla superintelligens innebär det slutet för mänskligheten. 

 

Boken är inte en kritik mot AI, kritiken riktas istället mot en del av drivkrafterna bakom utvecklingen. Yudkowsky och Soares hävdar heller inte att det är kört, och förutspår ingen apokalyps. Men om teknikutvecklingen fortsätter att drivas på med hjälp av de argument som idag är vanliga – som ofta går ut på att om vi inte gör det kommer någon annan att göra det – menar författarna att risken är överhängande att mänskligheten kommer att ångra sig först när det är försent.

 

Yudkowsky och Soares är tydliga med att förutsägelser är svåra att göra, men pekar samtidigt på att det finns gott om otvetydiga fakta rörande framtiden. Köper man en lott, till exempel, är sannolikheten att man inte vinner storvinsten mycket nära 100 procent. Och släpper man en isbit i en kastrull med kokande vatten är det visserligen svårt att förutsäga exakt hur de olika molekylerna kommer att röra sig, men det är helt säkert att isbiten kommer att smälta. Det handlar inte om att konstruera detaljerade berättelser om precis vad som kommer att hända, utan om att identifiera och peka på förutsättningarna för olika scenarios. Utvecklingen av flyget till exempel, visste man var fysiskt möjligt långt innan någon började konstruera flygplan, därför var det i efterhand enkelt att se att och hur det bara var en tidsfråga innan någon skulle lyckas.

 

Förutsägelsen som diskuteras i boken bygger på befintlig forskning om den typen av superintelligens som utvecklingen av AI siktar mot och vilka risker detta är förknippat med. Att AI-företag kommer att fortsätta utmana gränserna för vad som är möjligt är närmast ett slags naturlag, och det utgör en viktig del av risken. Ingen vet den exakta sannolikheten för att allt slutar i katastrof, men författarna till boken har i alla fall övertygat mig om att det finns en risk för det, och även om den är liten är den värd att ta på allvar med tanke på att konsekvenserna kan visa sig vara irreversibla.

 

Jag betraktar boken framförallt som en uppmaning till eftertänksamhet och håller med författarna om att det bör satsas mer resurser på att undersöka riskerna med en superintelligent AI redan nu, innan det (kanske) visar sig vara försent. Redan 2003 identifierade Yudkowsky genom egen forskning farorna som pekas på i boken, men eftersom negativa resultat är svårare att få gehör för än positiva nyheter har det visat sig vara svårt att nå ut med den här typen av farhågor, vilket fått som konsekvens att varken grunderna för hoten eller möjligheterna diskuterats.

 

En av de största behållningarna med läsningen är att Yudkowsky och Soares visar prov på god pedagogisk förmåga när de förklarar hur tekniken fungerar. En sak rörande AI som jag tror att många inte förstår är att utvecklingen inte bygger på design, utan på ett slags evolution, vilket skiljer generativ AI från andra mjukvaror. AI är ”grown, not crafted”, skriver författarna. Och detta gör att skaparna av tekniken bara kan förstå processen som leder fram till AI, men inte vad som pågår inne i det artificiella medvetande som växer fram. Det ingenjörerna bidrar med är algoritmerna som kontrollerar och rättar eller ger feed-back på de svar som genereras. Träningen av AI bygger på kontinuerliga utvärderingar av de olika sätt som AIn använder för att lösa problemen, vilket dels gör intelligensen mer intelligent, dels mer autonom.

 

Att utrusta AI med en egen intention eller vilja har visat sig vara en effektiv strategi för att göra tekniken mer intelligent. Men eftersom förmågan är artificiell liknar sättet den ”tänker” på inte mänsklig intelligens, vilket gör att resultatet av dess intentioner inte kan garanteras ligga i mänsklighetens intresse. Viljan som AIn behöver för att fungera, i kombination med förmågan att agera autonomt, tvingar ingenjörerna att säkerställa att den artificiella intelligensen vill samma saker som sina ägare. Och detta har visat sig vara oerhört svårt. Anledningen till det är just att tekniken inte är designad utan har vuxit fram i en iterativ, evolutionär process som per definition är öppen och oförutsägbar. När datorerna blir större, snabbare och får bättre prestanda växer problemen med att övervaka processerna och då blir det ännu svårare att garantera att AIn inte går sin egen outgrundliga väg.

 

Eftersom AI med tiden visat allt fler tecken på att självsvåldigt ta beslut som går på tvärs mot ingenjörernas avsikter – och till och med har förmåga att ljuga för att dölja sina verkliga intentioner – menar författarna att utvecklingen av tekniken behöver stoppas eller i alla fall regleras för att försöka förhindra att den artificiella intelligensen når den punkt som bokens titel anspelar på. Det är enkelt att föreställa sig att och hur det inte ligger i en superintelligens intresse att jorden befolkas av människor som kontrollerar alla tillgängliga resurser. Det är bara att titta på vilka hänsyn som människan tar till jordens ekosystem i sin jakt på lycka och tillfredställelse för egen del. 

 

Många tänker sig att scenariot är att maskinerna förgör mänskligheten genom att ta död på oss, men det är troligare att det går för oss som för hästarna när de ersattes med mekaniska transportmedel och därigenom förvandlades till husdjur hållna för nöjes skull, vilket minskade antalet drastiskt. En framtida superintelligens kommer troligen att vilja ha tillgång till så mycket materia och energi som möjligt för att tillfredsställa sina egna syften, och det är denna vilja i kombination med autonomin och svårigheten att garantera artificiella intelligensers välvilja som utgör hotet.

 

Ett annat argument för oron är det faktum att datorsäkerhet har visat sig vara ett notoriskt problem som ingen kommit i närheten av att lösa. Säkerhetssystemen som används idag bygger på att göra det svårare att knäcka dem, vilket innebär att systemen som skulle kunna förhindra att en AI som utvecklat superintelligens tar över går att hacka. Särskilt av en superintelligent AI som både kan arbeta snabbare och har kapacitet att attackera systemen på mer okonventionella sätt än en mänsklig ingenjör kan föreställa sig. Slutsatsen som författarna drar är att AI-entusiasterna inte respekterar problemen och riskerna tillräckligt mycket för att det ska kunna gå att känna sig säker.

 

Med utgångspunkt i existerande kunskaper och autentiska exempel på hot argumenterar författarna för, att om en superintelligent AI skulle utvecklas finns inget som vi människor kan göra för att försvara våra egna intressen. Även om de olika scenarios som skissas på i boken är utförligt beskrivna och trots att alla slutar med att mänskan förlorar, är boken inte en undergångsskildring. Som läsare lämnas man i alla fall inte med slutsatsen att allt är kört. Det handlar dock enligt författarna om att navigera klokt i gapet mellan före och efter. Till skillnad från när människan konstruerade atombomben finns det nämligen inget efter, ingen tid eller möjlighet för någon eftertänksamhetens kranka blekhet. I samma stund som AI utvecklar förmågan till superintelligens verkar en hel del i alla fall tala för att mänskligheten har försatt sin chans.

 

En av Yudkowsky och Soares viktigaste poänger är att AI-forskningen inte på långa vägar är en lika mogen forskningsdisciplin som mer klassisk vetenskap. Utvecklingen går dessutom ofattbart snabbt, och utsikterna om framtida ekonomiska vinster är därtill enorma. Det är en mix som borde få alla kloka människor att i alla fall stanna upp och tänka efter. Men istället gör allt fler vad de kan för att hänga med i utvecklingen, vilket resulterar i att förändringshastigheten ökar ytterligare. 

 

Nobelpristagaren Geoffrey Hinton, som kallats den artificiella intelligensens gudfader, uppskattar risken för att AI kan komma att utveckla superintelligens till åtminstone 10 procent, men han har också sagt att han egentligen tror att risken är mycket större än så men att han hänvisar till den lägre siffran för att undvika att avfärdas som alarmist. Det är i sig en risk, för om de som har kunskap om och förståelse för tekniken inte vågar förmedla sina insikter till politiker och allmänhet, kan det mycket väl vara försent att göra något den dagen när det eventuellt visar sig att det ligger något i de farhågor som diskuteras i boken. Detta att forskare och andra som sitter inne med de bästa kunskaperna ser sig tvingade att tona ner riskerna för att kunna bli tagna på allvar säger något om vilka känslor som investerats i tekniken, vilket utgör ett slags indirekt risk. Och det faktum att alla världens investerare håller andan inför varje ny rapport från Nvidia gör inte risken mindre.

 

Yudkowsky och Soares påpekar att alla inte måste vara överens om alla detaljer för att kunna göra något konstruktivt. Om det vore så att bara människor som är ense om allt kan och får agera tillsammans skulle det innebära att mänsklighetens förmåga att göra vad som står i dess makt för att skydda allas gemensamma intressen hämmas. Det enda man behöver vara överens om, menar författarna, är dels att om AI utvecklar superintelligens finns det gott om tecken på att vår framtid är hotat, dels om att förutsättningen för fortsatt debatt rörande alla andra saker är att AI förhindras att göra just det.

 

Med hänvisning C. S. Lewis, som under kalla kriget skrev om sin upplevelse av att leva under hotet om kärnvapenkrig, pekar Yudkowsky och Soares på att rädsla och underlåtenhet att göra vad man kan, både som individ och samhälle, inte är vägen fram. Vi är alla dömda att fortsätta leva våra liv, oavsett hur världsläget ser ut. Att peka på behovet av fler och bättre undersökningar om vilka potentiella risker vi utsätter oss för genom att bara fortsätta som förut är motsatsen till att vara alarmist. Kört är det nämligen bara om och när vi ger upp och kapitulerar. Så länge det finns liv finns det het enkelt hopp.

 

Boken går att läsa på olika sätt, men jag som etnolog läser den både som en intressant genomgång av kunskapsläget rörande AI och som en uppmaning till alla att skaffa sig kunskaper om kultur och det unikt mänskliga och utveckla sin kritiska förmåga. Än så länge är vi människor mer intelligenta och kan använda AI som ett slags slav, vilket är en inställning som en del har. Men om vi inte värdesätter våra egna kognitiva kompetenser mer blir det svårt att hindra till och med algoritmer som ännu inte utvecklat superintelligens från att ta över; inte på grund av teknikens överlägsenhet utan för att människor ger upp och lämnar walk-over.

If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI

Eliezer Yudkowsky & Nate Soares

 

Förmågan att läsa och skriva böcker

Samhället och kulturen förändras i en allt snabbare takt. Saker som för bara några år sedan värderades högt, och mycket av det som länge ansetts fullkomligt självklart överges nu i en rasande takt. Allt mindre i livet och tillvaron anses värt att vänta på. Och varför skulle man vilja vänta när allt man önskar sig finns i en dygnet-runt-öppen butik i närheten eller går att få levererat hem med hjälp av ett bud? Jag är som alltid öppen för att jag kan ha fel. Det är möjligt att vi lever i ett paradis. Äldre har i alla tider haft svårt att förstå det nya. Men det finns en gräns för hur snabbt förändringshastigheten kan öka utan att kulturen blir lidande. Och jag tycker inte folk i gemen verkar särskilt lyckliga. Få verkar nöjda idag, utom möjligen den lilla grupp kändisar som regelbundet är med i lekprogram på TV, men att verka nöjd och glad känns i deras fall mer som ett jobb. På nätet hatas, hotas och hånskrattas det och efterfrågan på politiker som vill göra livet för invandrare, sjuka och arbetslösa till ett helvete är häpnadsväckande stor. 

Paradoxalt nog lever vi idag längre så tid är ingen bristvara. Den högst personliga förmågan att ta vara på tiden genom att fylla livet med mening och värde håller dock på att gå förlorad, vilket är en bidragande orsak både till att förändringshastigheten ökar och till att totalitarismen vinner allt mer mark. När jakten på lycka intensifieras, allt anses vara någon annans fel och ingen vill, orkar eller förstår betydelsen av att ta ansvar, urholkas både känslan av gemenskap och demokratin. Allt fler fler tvingas jobba allt hårdare för att nå sina mål. Entreprenörerna som idealiseras för sin driftighets skull säljer idag sina verksamheter allt tidigare, vilket leder till allt att fler företag sugs upp i multinationella koncerner där ett krympande antal chefer får allt mer makt över allt och alla. Rastlösheten sprider sig. 

Som lektor har jag alltid sett det som att mitt arbete handlar om att skapa förutsättningar för studenternas lärande. Eftersom kunskap på många sätt ett slags omväg är det mitt ansvar som akademisk lärare att försvara kunskapen och förklara dess värde. Men när tålamodet i samhället generellt sett minskar har mitt yrke allt tydligare kommit att handla om att bjuda motstånd mot tendenserna att söka genvägar, vilket i och med att allt fler använder AI blir allt svårare. Vetande fungerar som kondition och muskler, det handlar nämligen om förmågor som växer genom motstånd, alltså om något som kräver ansträngning och måste underhållas. Det där är inget som förändras bara för att kulturen gör det. Mycket talar dock för att förmågan att prompta en AI inom en snar framtid kommer att betraktas som en legitim synonym till lärande, och därifrån är steget inte långt till att se arbetet med att utveckla kunskap och förståelse som slöseri med tid och resurser. Om när den tanken på allvar slår rot i samtiden öppnar sig enorma möjligheter att "spara" pengar i skolan och den högre utbildningen. 

Det är många år sedan nu som jag märkte att allt fler studenter började se mig som ett hinder på vägen mot deras examen. Hur ledsen och bedrövad det än gjorde mig fortsatte jag kämpa för att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten, både för min egen skull (för att lärande och forskning ger mitt liv mening och riktning) och för demokratin som är beroende av en kunnig och kompetent allmänhet. Så länge som ledningen för högskolan fortfarande såg det som att kärnverksamheten handlade om kunskapsutveckling och undervisning kunde jag repa mod och kämpa vidare för att försvara det som gör högre utbildning högre, men för några år sedan började jag allt tydligare inse att ledningen också ser mig som ett hinder (för deras ekonomiska ambitioner). Och när både studenterna som grupp och linjens chefer betraktar lärare som försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten som ett problem är slaget förlorat. 

Kampen går dock vidare. Jag ger i alla fall inte upp mitt engagemang för kunskapen bara för att jag blir av med min anställning. Tvärtom blir kampen för kunskap och lärande än viktigare. Nu har det blivit en närmast existentiell fråga. Det handlar inte bara om min egen ekonomiska situation, utan om allas vår gemensamma framtid. Just för att ett växande antal människor inte förstår vad som krävs av den som verkligen vill lära sig något – och hur skulle de kunna göra det när skolan handlar om att aktieägare ska plocka ut så mycket vinst som möjligt ur verksamheten och universiteten drivs som företag vars uppgift är att producera tomma nyckeltal – blir försvaret av kunskapen viktigare än någonsin. Och jag ser boken som en central nyckelfaktor. Läsandet av tryckta böcker kräver koncentration och erbjuder inte några genvägar, därför bidrar boken till att bjuda motstånd mot en ökande förändringshastigheten. Böcker är dessutom en förutsättning för bildningen som krävs för att få perspektiv på samtiden.

Eftersom jag är övertygad om att eftertänksamt läsande av tryckta böcker är en förutsättning för en levande kultur och en vital kunskapsutveckling och eftersom det demokratiska samhället inte överlever utan bildade och kritiskt medvetna samt ansvarstagande medborgare kämpar jag för bokens överlevnad.

Skrivande handlar om att tillägna sig ett språk och om att utvecklas som tänkande varelse. Språk är ett analogt medium för kommunikation av tankar mellan människor. Det är en vital del av det lärande och den kunskapsutveckling som gör kulturen levande. Författare spelar en viktig roll i alla samhällen eftersom de tänjer på gränserna för språket, som i sin tur härbärgerar tankar.

Förmågan att läsa, men också läsandet i sig, alltså att människor läser, är en förutsättning för att författare ska kunna ägna sig åt skrivande. När efterfrågan på längre och lite mer avancerade texter minskar — om allt fler scrollar allt mer och om det språkliga utbytet av tankar mellan människor reduceras till korta och hatiska inlägg på ”sociala” nätverk (som blir allt mer antisociala eftersom det som händer där i allt högre grad handlar om att ägarna till plattformarna ska suga ut så mycket säljbar information som möjligt från användarna) — utarmas både språket, kulturen och tänkandet.

Det som gör oss människor mänskliga är förmågan att tänka, vilket är en språklig handling. Därför är det ingen liten sak att läsandet av tryckta böcker minskar och att forskare bara förväntas skriva artiklar (på engelska). Konsekvensen blir att antalet författare minskar, att bredden i litteraturen smalnar av och att allt fler allt mer sällan utmanas intellektuellt, vilket leder till att språket och tänkandet förflackas.

Dumhetens och okunskapens många ansikten

Dumheten tar sig många olika uttryck, och okunskap om detta faktum är en viktig anledning till fördumningen av samhället som idag oroväckande nog accelererar. Låg IQ, tänker sig många, är det viktigaste tecknet på dumhet, men det är långt ifrån det ena och det är dessutom det minst problematiska. Den dumhet som tvingas fram genom att allt fler, allt oftare utsätts för stress och oro, vilket är två känslor som tenderar att förstärka varandra, är en mycket allvarligare form av dumhet. Det värsta uttrycket för dumhet är dock den informerade okunskap och det ointresse för andra människors lidande som idag idealiseras i många kretsar. Det faktum att det finns kunskapsignoranta politiker i regeringspartierna, och att vi har en statsminister som inte bryr sig om detta, som till och med försvarar okunskapen och ignoransen, visar på hur normaliserad dumheten är idag.

Kanske det blir så här när partier inte längre är förankrade i en tydlig ideologi utan snarare ses som tomma varumärken. Partier som skriver om sina partiprogram årligen hör inte hemma i en demokrati, för de visar med all önskvärd tydlighet att det är makten och inflytandet i sig deras företrädare är ute efter, inte ansvaret att förvalta demokratin och vårt land. Och när politik handlar om vad man kan komma undan med, inte (som på Palmes tid) om vad man vill, och när partierna får sitt stöd av lojala anhängare som bryr sig mer om att kritisera andra partier än att granska konsekvenserna av den politik som det egna partiet driver, blir alla förlorare. Att valet i USA är jämnt borde vara en väckarklocka, men istället betraktas det som underhållning. Dumheten som dessa företeelser är ett tecken på och det faktum att den idag påverkar besluten som tas om framtiden är oroväckande, för om det handlade om bristande förmåga eller verklig okunskap hade forskningen kunnat visa vägen. Idag betraktas vetenskapen allt oftare som ett hot, eller ett ovidkommande särintresse, i alla fall när forskningen inte ger populisterna stöd för sina förslag.

Den som inte vet hur lite hen vet förstår inte vad hen går miste om. Okunskap är därför ett problem för de som drabbas av den, brukar man säga. Men dumheten tar sig som sagt olika uttryck. Den som avstår från att skaffa sig kunskap eller som använder andra människors oförmåga till insikt eller deras ointresse, för att tillskansa sig makt till exempel, underminerar både demokratin och kunskapen, vilket drabbar alla. Problemet är att det inte räcker att lyssna på forskningen. Vetenskapens resultat kräver respekt för forskningen och kunskapen för att dess resultat ska kunna komma till användning. Det krävs mer än att veta. Utan handling kan ingen förändring komma till stånd. Så länge majoriteten väljer att lyssna på politiker som bekräftar deras fördomar och säger vad de önskar höra, och så länge föraktet för politiker som säger vad som behöver sägas och vill göra vad som krävs för att kunna förvalta samhället på ett demokratiskt sätt och värna livsbetingelserna på jorden för framtida generationer, kan och kommer kunskapen aldrig att kunna vara till någon som helst hjälp.

Förutsättningen för både demokratin och kunskapen, som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra, är det stora flertalets engagemang i och förståelse samt respekt för vetenskapen, rättsväsendet och andra samhällsbärande institutioner. Idag utsätts istället dessa institutioner för en massiv press som de inte kan hantera, av den enkla anledningen att de aldrig kan bli bättre än förutsättningarna vi människor och samhällsmedborgare skapar för dem. Enda sättet som kunskapen och demokratin kan komma mänskligheten till gagn är att majoriteten använder sitt kollektiva engagemang och inflytande för att försvara kunskapen och demokratin mot den allt mindre och allt rikare och mäktigare minoritet som många idag, paradoxalt nog och av ignorans, okunskap eller dumhet, allierar sig med, trots att det går emot deras egna både kort- och långsiktiga intressen. 

För att kunna möta hotet mot den artificiella intelligens som nu utvecklas i en rastande takt krävs ett utbildningssystem som fungerar, alltså en kunskaps- och bildningsinriktad skola och högre utbildning. Utan intresserade och engagerade lärare som kan axla ansvaret som friheten och tilliten som läraryrket är en förutsättning för kan och kommer vi aldrig att kunna bjuda motstånd mot dumheten, okunskapen och den cyniska ignoransen; det är svårt redan som det är att försvara och använda kunskap, men utan det stora flertalets intresse och engagemang för utbildning blir det omöjligt. Utbildning är långt viktigare än forskning, för dels krävs det förhållandevis få forskare för att tillgodose samtidens och framtidens behov av kunskap, dels blir resultatet av forskningen meningslöst om det sprids i ett samhälle där förståelsen och respekten för kunskapen saknas. 

Redan idag är det många studenter som använder AI som "hjälp" i deras studier. Fast det är inte studierna de får hjälp med, utan produktionen av svar på de frågor lärarna tvingas ställa eftersom det kvalitetssystem som styr (och kringskär) lärarnas arbete idag lägger större betoning på nyckeltal (det som går att väga och producera) än på kunskapen och dess unika kvaliteter. Tragiskt nog är det bara en tidsfråga, i alla fall om vi som kollektiv inte tänker om utan fortsätter på den inslagna vägen, innan AI tar över lärarnas arbete. Men det enda som då finns kvar är ägarna till "skolorna", som därigenom kan bli ännu rikare på skattebetalarnas bekostnad. Vi är på väg med stormsteg i den riktningen. Totalitära krafter får liksom AI (och ofta i samverkan) allt mer makt i allt fler forna demokratier, men det är egentligen människorna som lämnar över makten till diktatorerna och tekniken, av dumhet, okunskap eller ignorans, för att man tror att man har något att vinna för egen del. 

Kunskapen och erfarenheten säger något annat än känslorna, men det kommer inte an på hur det känns. Känslor kan manipuleras, och det är precis vad som händer på nätet, det är själva syftet med algoritmerna som reglerar interaktionen på sociala nätverk, så genom att hänga där manipuleras kognitionen och perceptionen. Visst fattar jag att jag predikar för de redan frälsta, de som ser det jag ser och känner samma oro som jag, men jag vet inte vad ska annat kan göra, att skriva, undervisa och forska är det som ger mitt liv mening, så genom att göra det jag kan och anser behöver göras kommer jag i alla fall att kunna se mig själv och mina barn och barnbarn i ögonen och ärligt kunna säga att jag gjorde vad jag kunde, mer kan ingen göra. Tyvärr förlitar sig allt fler på att någon annan ska göra det åt dem.

Tredje uppgiften vs Uppdragsutbildning

Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1000 år sedan som den blir synlig. Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Kulturell förändring och samhällets utveckling är därför inte linjär och går således inte att räkna på. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer, liksom av miljön och annat som ingen styr över, så även om dess riktning går att påverka går den inte att målstyra. Kunskapen om dessa saker är svår att förstå och ta till sig, delvis eftersom den är kontraintuitiv, vilket gör att insikterna inte får genomslag i den allmänna uppfattningen.

Anledningen till att jag skriver dessa saker är dels att jag håller på att slutredigera min bok om akademisk kvalitet, dels att vi på uppstartsmötet inför hösten fick i uppgift att spåna på möjliga uppdragsutbildningar som skulle kunna ges för att dra in pengar till institutionen. Både boken och frågorna som lyftes på mötet handlar om vad en högskola/universitet är, vilket på inget sätt är givet eller ristat i sten. Det finns en massa olika uppfattningar om vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift och vad det innebär att vara elev, student och lärare. Sammantaget formar dessa individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom.

Jag har en bestämd uppfattning om vad som är universitetets uppgift i ett demokratiskt samhälle, och den strider varken mot Högskolelagen eller grundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är önskvärt), men jag hävdar inte att jag bevisat att min syn är den enda rätta. Med hänvisning till de inledande resonemangen om kulturell förändring inser jag naturligtvis att min uppfattning är en bland många, och att jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen äger varken kulturen eller kunskapen, vilket naturligtvis inte hindrar mig från att uttrycka tankar och visa omsorg om organiseringen av samhällets behov av kunskap.

För inte särskilt länge sedan talades det om högskolans så kallade tredje uppgift – och jag har alltid sett bloggandet och mina nätpublikationer (som finns gratis nedladdningsbara i det CV som finns här på Flyktlinjer) som en del i den uppgiften – som går ut på att man som forskare förväntas sprida kunskapen som ens arbete resulterar i till allmänheten. Jag betraktar det som en viktig uppgift som jag fortfarande tar på största allvar. Under mötet och i diskussionerna om uppdragsutbildning växte det dock fram en känsla av att arbetet med den tredje uppgiften inom en snar framtid mycket väl kan komma att uppfattas som ett uttryck för illojalitet. Jag ser egentligen inga problem med att högskolor och universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer. Men om det sättet att arbeta inte utgår från en tydlig idé om varför man säljer utbildningar som annars ges utan att man tar betalt, eftersom det är så som universitetsväsendet fungerar i vårt land, finns en uppenbar risk att synen på högskolans uppdrag förändras. Från att man ska investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap, till att kränga kurser till högstbjudande för att försöka dra in så mycket pengar som möjligt, i konkurrens med andra aktörer.

Vad händer när högskolornas ledningar (som till stor del består av representanter från näringslivet) ser det som att deras uppgift är att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet, snarare än att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt – alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier? Jag ser en överhängande risk att synen på pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning förändras, från att vara ett medel till att bli ett mål. Blir det så kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet allt för komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.

Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukade tidigare säga, och kanske säger man så fortfarande även om det inte alls fungerar så längre, att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället. Visst finns det fortfarande granskande journalister, men de blir färre och färre för varje år som går. Idag granskar journalister i allt mindre utsträckning makten, fokus ligger istället på att publicera så uppmärksammade avslöjanden som möjligt, för det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare. Även om ett fåtal journalister fortfarande granskar makten håller mediernas ägare på att liera sig med den, och då urholkas naturligtvis uppdraget eftersom den journalist som granskar den hand som föder dem i bästa fall inte får sina artiklar publicerade och i värsta fall blir av med jobbet, vilket utgör ett hot mot det öppna och demokratiska samhället. 

Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.

 

Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Som jag brukar säga, vi får inte den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, bara det skapar förutsättningar för, alltså det vi förtjänar.

Behöver vi förmågan att läsa?

Frågan i rubriken är naturligtvis retorisk. Självklart behöver vi människor förmågan att läsa. Problematiskt nog tas dock den där helt avgörande och djupt mänskliga egenskapen för given, och behandlas därför som ett slags formalitet. Har man bara gått igenom skolan och fått ett betyg i Svenska, verkar många tänka, så kan man läsa. Fast så är det inte. Funktionell analfabetism är ett reellt och växande fenomen. Enligt hjärnforskaren Martin Ingvar är var fjärde femtonåring i riskzonen (artikel). Eleverna kan läsa, men förstår inte vad de läser; de kan inte använda text för att kommunicera eller utveckla kunskap och förståelse för världen de lever i. Denna utveckling utgör ett allvarligt hot mot demokratin och det samhälle vi byggt upp. Vad gör det när vi har AI, verkar många tycka. Vem bryr sig, det finns viktigare saker att rikta uppmärksamheten mot, tänker allt fler idag. Vi har inte råd att satsa på åtgärder för att öka läsförståelsen, det måste vara upp till var och en att utveckla förmågan. Tar vi inte problemet på allvar och tar vi oss inte råd att göra något åt saken är det bara en tidsfråga innan det är för sent att göra något för att rädda (kunskaps)samhället. Kriminella gäng har redan tagit över delar av ekonomin och samhället, och deras rekryteringsbas växer stadigt. Funktionella analfabeter är lätta att manipulera och passar perfekt in i alla totalitära ledares drömmar om ett samhälle fyllt av lojala anhängare som okritiskt följer ledarens order. 

Jag vill inte säga att New Public Management är orsaken till den sjuknade läsförmågan, men kraven på målsäkring och produktionsfixeringen som rådande förvaltningsprincip är förknippad med är en av orsakerna till den växande betygsinflationen, vilken förvärras av att vi i Sverige tillåter aktieägare att plocka ut vinst från skolan. Oavsett vad som är orsaken till att lärarna i grundskolan släpper iväg eleverna till gymnasiet med förmaningen: detta fungerar inte på gymnasiet, är det en realitet som givetvis får konsekvenser. Eftersom gymnasiet också handlar om att producera mätbara resultat och generera vinst till ägarna säger lärarna även där: detta kommer aldrig att fungera på högskolan. Universitetet är än så längre en statlig myndighet där det inte går att plocka ut vinst, men eftersom lärosätenas ekonomi är knuten till genomströmningen går allt fler studenter ut i arbetslivet med en högskoleexamen trots att förståelsen för vad de studerat är dålig; delvis beroende på att definitionen av kvalitet bygger på uppfattningen att bara det som går att mäta är värt något, trotts att kunskap inte fungerar på det sättet. Tragiskt nog uppskattar inte arbetsgivarna (läs Svenskt näringsliv) heller kunskapen, alltså förmågan att förstå och kompetensen att tänka kritiskt, många företagsledare och politiker ser högskolan som ett slags grovgallring. Ju mindre man kan och ju sämre kritiskt och analytisk förmåga deras anställda har, desto lättare är det att forma lydiga anställda som följer ledningens order. 

För mig som dyslektiker har språket kommit att bli närmast heligt. Förmågan att läsa har jag verkligen kämpat för, och det är fortfarande en daglig kamp. Jag är idag tacksam för att det inte fanns varken förståelse för eller verktyg att hantera dyslexi när jag gick i skolan. Som barn hade jag nästan säkert sökt genvägar och letat ursäkter, vilket skrämmer mig. Jag visste inte mitt eget bästa. Min smala lycka var att jag tvingades kämpa på egen hand, för det är enda sättet att förvärva läsförmåga. En verklig kunskapsskola handlar inte om betyg, utan om att bygga upp förståelse för den värld vi lever i och att utveckla kompetenser som är användbara både för en själv och det samhälle som genom skattemedel investerar i ens möjlighet att utbilda sig. Och läsförmågan är grunden för allt det andra, därför är sjunkande läsförmåga och ökande funktionell analfabetism ett långt allvarligare problem än många idag ser på och behandlar det som. Kanske just för att jag vet att jag inte kan ta läsförmågan för given; får jag inte tid eller möjlighet att läsa i vardagen försvagas den. Därför läser jag hela tiden, och jag stressas över att utrymmet för läsning som finns i mitt arbete stadigt krymper. Det är av samma skäl som jag skriver, för att vara i och bygga upp och utveckla känslan för språket. Skrivande och läsande är mänskliga, intellektuella förmågor som liksom musklerna förtvinar om de inte används. Det är en av anledningarna till att jag oroas över den växande fascinationen för AI och övertygelsen om att det är antingen lösning eller något oundvikligt som vi måste acceptera.

När läsförmågan minskar generellt och när tiden att läsa längre texter stadigt krymper, kommer fler att söka genvägar. Ljudböcker är en ekonomisk succé, men att lyssna är inte att läsa. Läsande är en aktivitet, inte något man utsätter sig för, det handlar inte om att passivt tillägna sig information eller fakta. Förmågan att läsa är intimt förknippad med kunskap, som i sin tur är förutsättningen för demokrati och öppenhet, vilket krävs för att värna långsiktig hållbarhet. Alla som inte bara kan läsa utan dessutom gör det, alltså läser på riktigt, inte bara scrollar på en skärm eller googlar efter information, inser faran med den populism och totalitarism som underblåses av funktionell analfabetism. Det handlar inte om tycke och smak! Att läsförmågan sjunker är ingen åsikt, och när den går ner utgör det ett hot mot kunskapen, och mot samhället, liksom mot livet på jorden. Vi rör oss med andra ord snabbt ut för ett sluttande plan. Myten om den kokande grodan som dör för att den saknar förmågan att känna av successiva temperaturhöjningar är just en myt, men innebörden i den där bilden är det centrala. Det är på just det sättet som demokratier dör, långsamt och över tid, av bristande engagemang och förståelse för vad som krävs av medborgarna som lever i den. Griper man sig an myter på samma sätt som fakta, som att det handlar om antingen rätt eller fel, är det ett tecken på dåligt utvecklad analysförmåga (och möjligen ett tecken på funktionell analfabetism).

Glädjen och tacksamheten jag känner inför att ha fått förtroendet att publicera böcker (sedan 2020 har det blivit sex stycken), dessutom om kunskapsteori, vetenskapligt tänkande och vad som kännetecknar högre studier, samt filosofi – vilket jag betraktar som de viktigaste ämnena eftersom de utgör grunden för allt det andra – grumlas av att allt färre köper böcker idag. Jag skriver inte för att bli rik, utan dels för att jag är fascinerad av skrivande, dels för att jag vill sprida kunskap och visa på betydelsen av och locka till lärande. Att mina studenter inte köper de böcker jag lyckas få med på kurslistorna är en sak, det finns ju bibliotek och det finns andra sätt att komma över texter idag. Men det är allt oftare uppenbart att allt fler inte läser litteraturen (det vill säga jobbar med texternas innebörd och den egna förmågan att förstå innehållet), vilket visar sig på en rad olika sätt. Och jag kan inte tvinga någon att läsa, bara påpeka vikten av och på olika sätt uppmuntra till det. För att studier på högskolan ska kunna sägas vara högre krävs dock eget engagemang, högskolestudier kräver eget ansvar och förstår man inte vikten av att läsa och tar man sig inte den tiden som krävs blir kunskaperna ytliga. Man kanske klarar tentorna, det vill säga lever upp till kursens formella krav. Kunskap och intellektuell utveckling är dock något annat, något mycket mer komplext och svårkontrollerbart. Problematiskt nog betraktas studenter idag som hjälplösa och maktlösa offer som man inte kan kräva något av, och när deras kunskaper sjunker är det allt oftare och allt tydligare lärarna som ställs till svars. Hur ska förmågan att läsa och intresset för att lära sig något kunna värnas under dessa förhållanden och på dessa premisser?

Fortsätter utvecklingen är det bara en tidsfråga innan AI tar över både textproduktionen och läsandet, och därifrån stupar det brant nerför på snart sagt alla områden. Hotet mot allt det vi vant oss vid att ta för givet kommer dock inte från tekniken, utan inifrån oss själva. Därför är det faktum att läsandet går ner och den funktionella analfabetismen ökar problem som måste tas på allvar. Demokratin är hotad på allt fler ställen i världen, och Sverige är ett litet land med ett förhållandevis litet språk. Att svenskarna som kollektiv inte bryr sig mer om språket och förmågan att använda det än vad som är fallet är ett allvarligt tecken på krisen vi befinner oss i, som vi måste ta oss ur om vi vill leva i ett fritt och demokratiskt land även i framtiden. I ett land där majoriteten består av funktionella analfabeter finns ingen möjlighet för ett krympande fåtal kunniga och engagerade medborgare att värna läsförmågan och kunskapskvaliteten. Utan kollektiv respekt för kunskapen är vi alla utlämnade åt känslor och åsikter, vilket ger makt åt ledare med totalitära ambitioner. Det kanske känns som de karismatiska ledarna som lovar guld och gröna skogar vill just dig väl, men den känslan kommer oundvikligen att förändras när deras makt är säkrad, och då är det för sent att ända åsikt och göra något åt saken.