Förr eller senare kommer utvecklingen ikapp oss

Världen är ett system, ett komplext system bestående av relationer. Interaktion är vad som för världen framåt, interaktion mellan delarna som bygger systemet. Alla delar finns på insidan av systemet. Ingen utsida existerar.

Det är förutsättningen, vad som måste beaktas. Inledningen på alla samtal om världen. Åtminstone borde det vara så. För att allt inte skall urarta. Och urarta håller det på att göra. Världen, som process betraktad, pendlar mellan att befinna sig långt ifrån eller nära jämvikt. Just nu är vi inne i ett skede där interaktionen mellan delarna som bygger världen befinner sig långt ifrån jämvikt. Exempel på det finns här, här, här och här. Sambanden är kanske inte uppenbara. Det kräver en del övning och framförallt en vilja att förstå, för att se dem. Just därför är det så oerhört viktigt att faktiskt arbeta med detta, med förståelsen för hur allt hänger ihop.

Ekologin och ekonomin, kulturen och politiken. Alla är system som delvis interagerar. Paul Virillio lär oss vidare att hastigheten i världen ökar. Omloppshastigheten höjs i interaktionen mellan delarna, relationerna blir fler och snabbare. Dessutom förändras relationerna, från att tidigare i hög grad ha varit materiella, handgripliga. Till att idag vara allt mer immateriellt virtuella, vilket ökar på hastigheten ytterligare.

Guldmyntfoten är ett exempel på hur en materiell relation, den mellan pengarna och jorden, lösts upp och förvandlats till en virtuell och lättrörlig relation. Konsekvenserna av detta går långt utanför ekonomins snäva ramar. Avskaffandet av guldmyntfoten påverkar både kulturen, samhället och relationerna mellan människor, och mellan människan och jorden. Här, här och här finns exempel på det.

Det handlar om att lära sig se skalnivåer, om att kunna granska samband och om viljan att bygga en värld som är hållbar. Och vägen dit leder över insikten om att allt hänger samman, befinner sig på insidan och att även det abstrakt virtuella spelar roll. Den typen av insikt är nödvändig för världens långsiktiga hållbarhet. Vårt sätt att leva, idag, i västvärlden påverkar världen. Och påverkan är direkt och konkret, och den ger upphov till konsekvenser som är svåra att upptäcka. Ozonskiktet, till exempel, är en sådan konkret effekt och samtidigt ett exempel på hur ekonomi, teknologi och kultur hänger ihop.

Dagens Under strecket handlar om just detta. Där kan man läsa, bland annat följande:

I Sverige är Jan Jörnmarks böcker om ”Övergivna platser” (2007 och 2008) genrens mest kända och publikt framgångsrika. Han har även en populär webbsida och hans bilder har gett upphov till såväl fotoutställningar som radio- och tv-program. Jörnmark arbetar med både bild och text och som ekonomhistoriker lyckas han övertygande visa hur den ”stora” och den ”lilla” historien hänger samman, hur globala konjunkturer får konsekvenser för det enskilda lokalsamhället och människorna som lever där. Att de platser han uppmärksammar övergivits är som regel ett resultat av något som bestämdes eller inträffade någon helt annanstans. Som generellt fenomen är sådana beroendeförhållanden välkända, men Jörnsmarks bilder av dess materiella uttryck tillför en effektfull dimension av fysisk verklighet. I Kulturradion i P1 beskrevs Jörnmarks första bok träffande som ”en fascinerande samtidsarkeologisk undersökning av det snabbt förgångna – fabriker, miljonprogram, sommarland”.

Det moderna håller på att förfalla, krackellera. Det blir allt mer uppenbart. Långsiktig hållbarhet kräver sådana osexiga egenskaper som förmågan att förvalta, vårda och upprätthålla det man uppnått. Ingenting är, allt rör sig. Och ju snabbare det går, desto mer upprätthållande insatser krävs. Mats Burström skriver vidare:

Den tyske filosofen Edmund Husserl menar att vi för att förstå ett tings väsen måste betrakta det ur många olika perspektiv, i olika ljus och på olika avstånd. Tinget avtecknar sig då i vad Husserl benämner skilda avskuggningar. Kanske hänger vår upptagenhet med moderna ruiner samman med att de förmedlar en annan bild, en annan avskuggning, av själva moderniteten. Till skillnad mot antikens ruiner förväntar vi oss inte att möta miljöer från vår egen livstid i ett ruinerat tillstånd, i varje fall inte med mindre än att de varit utsatta för krig eller katastrof eller åtminstone grav vanskötsel. För oss ter sig den moderna ruinen som ett undantag. När vi så med egna ögon varseblir ruineringens fulla omfattning krackelerar vår bild av moderniteten.

Förr eller senare kommer utvecklingen ikapp oss. Som sagt, det finns ingen utsida. Bara den insida som vi, allt och alla, är hänvisade till. Genom att interagera med varandra och med materialiteten och teknologierna som vi omger oss med och omges av, bygger vi världen. På gott och ont.

Kanske kan insikten om förgängligheten, som det sönderfallande samhällsmaskineriet (läs tågkaos, kärnkraftskatastrofer och klimatförändringar) gör oss påtagligt medvetna om, väcka handlingskraft, mod och vilja att förstå. Den dagen gäller det att vara redo. Jag är det, mitt ämne kulturvetenskap är det också.

Dags att öppna ögonen och se sambanden!