Vad kan vi lära av Michel Foucault?

Detta är den första av en serie bloggposter om den franske filosofen Michel Foucault. Närmare bestämt om hans bok Diskursens ordning, som klätts i svensk språkdräkt av Mats Rosengren.

Den viktigaste lärdomen jag har fått från Foucault är det är först när man på allvar börjar lyssna mer på vad som sägs än vem som talar, först när många människor tänker själva, som möjligheterna med ämnet kulturvetenskap kommer att kunna realiseras. Utan att föregripa läsningen av Diskursens ordning menar Foucault att om man verkligen vill analysera orsakerna till människors fruktan för kaos, komplexitet och motsägelser, och om man istället för att förneka förekomsten av sådana inslag på allvar vill sätta sig in i frågan om hur man kan hantera verkligheten, vilket kan sägas vara en central uppgift för kulturvetare, måste man bestämma sig för att göra tre saker.

Man måste för det första ifrågasätta sitt begär efter sanning. Det vill säga, man måste förlika sig med att sanning är och kan bara vara något som existerar i människors medvetande, och man måste acceptera att bara för att man inte kan veta om något är sant för evigt så kan man fortfarande vara säker på att stora delar av den kunskap som hålls för sann är och kommer under överskådlig tid att vara giltig. Förnekandet av en absolut och evig sanning betyder inte att allting är lika giltigt, vilket är ett irriterande missförstånd som häftar vid Focucault men som helt saknar grund. Att förhålla sig kritiskt till begreppet sanning, har inget att göra med kritik av de kunskaper som produceras inom vetenskapen!

För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, vilket innebär att fokus helt enkelt riktas från att betrakta världen som något som är, till att betrakta samhället och kultur som storheter under ständig tillblivelse, som föränderligt, flytande kontexter skapade genom handling och interaktion mellan aktörer. För att förstå detta kan man tänka på det i termer av ökad medvetenhet om att vetenskap bedrivs av människor och för människor, på gott och ont. Det handlar om ett något mer ödmjukt förhållningssätt till resultatet av det vetenskapliga arbetet, och om insikten om att vetenskapen inte går att skilja från den dom utför arbetet. Självklart ska man inom vetenskapen fortsätta den verksamhet man framgångsrikt har bedrivit, men man bör tona ner sanningsanspråken något och göra sig aktivt medveten om att vetenskapsmän och kvinnor, som alla andra människor, också har andra behov än att söka sanning och att det är svårt att i varje moment vara helt på det klara med vad som är vad. Vetenskap är en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär. Det är en aspekt av akademin allt för sällan uppmärksammas.

För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt. Det vill säga om man verkligen vill förstå världen måste man acceptera att det inte finns någon allmängiltighet hos någon mening, att alla påståenden kommer någonstans ifrån och är situerade i tid och rum. Arbetet med att nå insikt om detta kan utföras på olika sätt. Ett sätt kan vara att försöka öka medvetenheten om att det finns en ansenlig makt kopplad till den dyrkan av ”upphovsmannen” som är utbredd i vårt samhälle. Tänkande är i mycket hög grad en kollektiv process. Diskursen, menar Foucault: ”är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sägas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till självmedvetandets tysta inre” (Foucault 1993:35).

Michel Foucaults inflytande över de humanistiskt- samhällsvetenskapliga ämnena kan inte underskattas. Jag vill hävda att ämnet kulturvetenskap, så som vi känner det idag, hade sett helt annorlunda ut om han inte funnits och jag tror inte jag är ensam om att uppfatta saken på detta sätt.

Den franske filosofen Gilles Deleuzes (2006:260) ord om sin kollega och vän är därmed fortfarande i högsta grad aktuella. Han skriver att Foucaults arbete, ”reconnects with the great works that have changed what thinking means for us.” Och han skriver vidare att Foucaults arbete ännu inte har fått fullt genomslag i vetenskapsvärlden. Det må vara så, vilket bland annat historiker brukar hävda, att Foucaults arbeten rymmer en del faktafel, men det betyder inte att han blivit obsolet. Tvärt om blir sådana påpekanden snarare till ett slags bekräftelse på relevansen i hans tankar som delvis går ut på att ifrågasätta idealet av att skriva en in i minsta detalj exakt historia, inte för att upphöja slarv till vetenskap, utan för att exakthet ifråga om historia och kultur är ett omöjligt mål.

Nu är vi igång!