Lätt fånget, lätt förgånget. Även om alla vet att det är en sanning, att det som tillfaller uppnås utan möda sällan blir beständigt, är det som att det är en för stor lockelse för att motstå. Samtidigt präglas samhället av en utbredd dröm om individualism och en strävan efter självständighet. Viljan att bli bedömd och bemött som unik individ är inte svår att förstå. Inte heller fabläsen för det enkla och lättillgängliga. Svårt att förstå är dock den totala oviljan, (eller, hemska tanke, oförmågan?!) att se till konsekvenserna av dessa tendenser. Två saker vill jag peka på.
Konsekvensen av önskan om enkelhet först. Kunskaper och kompetenser håller på att sakta men säkert förflyttas från individer, till system. På en språklig nivå omtalas detta i termer av höjd kvalitet och ökade krav. Men vad som räknas är konsekvenserna, det empiriskt iakttagbara. Och där finns hur många exempel som helst på att kunskap allt mer flyttas, från individer till manualer och system.
Vetenskapliga artiklar, ansökningar och kursplaner, till exempel, måste passas in i mallar för att godkännas. Form överordnas på detta sätt innehåll. Bedömningen av resultatet blir mer och mer formaliserat. Det viktiga är inte vad du kan eller vad du vill, eller om det finns potential, utan om reglerna följts. Konsekvensen blir att kunskaper utarmas och kompetenser försvinner.
På ytan, i festtalen och i styrelserummen, är allt som vanligt. Aldrig tidigare har det varit så enkelt och överskådligt att göra karriär. Det handlar bara om att konformt följa mallen och den utstakade vägen, så kommer pengarna och utmärkelserna som ett brev på posten.
Detta är inget problem i en linjärt framskridande och överskådlig värld. Men vi glömmer att vi inte lever i en sådan värld. Den världen är en artefakt. En artefakt som oftast fungerar, det måste medges. Men frågan vi måste ställa oss är om vi verkligen vill och vågar leva i en sådan skimmär? Att det oftast fungerar, är det gott nog? Att tzunamis och finanskriser är undantag, är det skäl nog att ignorera förekomsten av dem?
Jag kan inte acceptera det. Vill inte lita på och anpassa mig till system som tar ifrån mig min kreativa förmåga, mina mödosamt tillkämpade kunskaper och som ignorerar det kritiska tänkande som jag genom åren uppövat färdigheter i. Den samhällsutvecklingen är att betrakta som en expressväg till undergång. Systemen må vara lockande och manualer gör onekligen livet lättare, men de har en obehaglig förmåga att bli sina egna syften. Och när de dessutom hotar samhällets långsiktiga överlevnad, då kan jag inte stillasittande tiga och acceptera. För att kunna se mig själv i ögonen, måste jag åtminstone påpeka farorna jag ser.
Det främjar inte min karriär, men det var som sagt inte därför jag sökte mig till akademin. Karriär gör bara den som är konform och som är mer intresserad av yta än av verkligt, viktigt innehåll. Och när detta konstaterats har det blivit dags att uppmärksamma den andra samhällstensensen, strävan efter att bli bedömd som individ.
Önskan om att vara unik, den är som sagt inte svår att förstå. Men om den önskan kombineras med sjungandet av enkelhetens lov, då uppenbarar sig en paradox. Alla vill vara unika, men om man tar den enkla vägen dit. Om man följer manualen, då blir resultatet, det empiriskt iakttagbara utfallet, ett slags kollektiv individualitet. Förutsägbar och lätt igenkännelig. För att kännas igen som unik individ krävs att man uppfyller kriterierna, och i samma stund man gör det är man inte unik längre.
Hur man än gör, som alltid, har man ändan bak. Viljan att allt vore annorlunda må vara stark, men den kan inte övervinna sakernas faktiska tillstånd. Vi har den värld vi har, och den fungerar som den gör, oavsett hur vi ser på det.
Det oväntat oväntade, det är vad vi har att vänta oss. Och individualitet kan bara uppnås inom ramen för ett kollektiv. Frihet är resultatet av mödosamt arbete. Det verkligt enkla är det svåra!
Genvägar är oftast senvägar, det är en gammal sanning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar