Normer, makt och ledarskap

Till hösten ska jag ansvara för och undervisa på en kurs om normkritiskt ledarskap. Ett ansvarsfullt uppdrag som jag tar på största allvar. Jag har ägnat stora delar av mitt forskande liv åt att försöka förstå hur strukturer fungerar och normer är liksom kultur ett slags struktur. Det handlar om något som både påverkar och påverkas. Samtidigt är det undflyende och föränderligt. Normer uppstår i och verkar i mellanrum; det går inte att säga, varken att de finns eller att de är hittepå. Med andra ord har vi att göra med en fråga utan givet svar, vilket är just vad intresserar mig för och utvecklar kompetens för att förstå och försöka förklara för andra. Kursen är en magisterkurs och den riktar sig till yrkesverksamma, och jag kommer att lägga stor vikt vid just detta att normer uppstår mellan och förändras hela tiden.

Vad blir norm om vi gör och agerar så här? Det skulle kunna vara ett slags mantra som upprepades av alla som är intresserade av normkritik. Vad är norm och vad är avvikelse i detta sammanhang? Vad tas för givet på just denna arbetsplats? Normkritik handlar om att se det som döljer sig bakom siffrorna, det som är svårt att mäta och omöjligt att styra och kontrollera. Det handlar inte om att kritisera någon eller något, utan om att konsekvent närma sig kulturen på ett mer kritiskt analyserande och ansvarsfullt sätt.

Här ett exempel att tänka med: Konsumtion av ekologiska eller besprutade bananer, faire-trade kaffe, eller ”vanligt” kaffe, till exempel. Vad anses vara norm och vad pekas ut som avvikare, i just detta sammanhang. Det ser olika ut i olika kontexter. Ett sätt att ta ansvar kan vara att göra som den uppmärksammade handlaren som skyltade med bananer och besprutade bananer, vilket fick som konsekvens att konsumtionsmönstret ändrades. Inget förändrades i sak. Utbudet var det samma, liksom priset. Det som ändrades var normen, utgångspunkten för vad som anses normalt. För mig fångar det exemplet själva essensen i begreppet normkritiskt ledarskap.

Ansvar måste inte regleras i lag och behöver inte handla om stora och allvarliga saker. Efterfrågan styr produktionen av varor och tjänster och flöden av pengar har agens och omvittnad förmåga att förändra det mesta, tankar, kroppar, landskap och klimat. Även om jag i förhållande till världsekonomin som helhet är obetydlig är jag del av systemet tillsammans med alla andra till synes obetydliga konsumenter. Jag både påverkas och påverkar, även om jag inte kan styra eller kontrollera. Vi spelar emellertid alla roll och gör redan idag skillnad varje dag även om det inte upplevs så, utifrån individens begränsade perspektiv. Var och en har ansvar även om ingen kan ta eller tilldelas ansvaret. Kanske blir det lättare att förstå kraften i rörelsen om man tar med mellanrummen i beräkningen, för det är där kraften uppstår och därifrån den sprids och ger upphov till effekter? Just det blir nog svårt att få med i kursen, men i min bok om kultur är det själva essensen i resonemanget om kultur.

Många är kritiska mot normkritik. Det förknippas med identitetspolitik; med att räkna på och bevaka relationer mellan kategorier som hela tiden tenderar att bli fler och fler. Tanken är som så ofta god, men utan en adekvat förståelse för vad det är för typ av fenomen eller företeelse man har att göra med leder arbetet ofta fel. Normkritik är ett förhållningssätt, inte ett projekt som kan utvärderas och vars resultat någon kan ta åt sig äran av. Normkritik är en process som alla är del av, inte ett uppdrag som ledare kan utbildas i eller tilldelas ansvaret för.

Ytterst handlar det om vad man anser vara viktigt i livet och tillvaron, och det handlar om vardagen och allt det som man vanligtvis tar för givet och som därför blir osynligt. Så fort man fokuserar på någon specifik detalj av helheten försvinner det andra ur sikte och normens påverkanskraft riktas om och ger upphov till andra konsekvenser. Därför behövs andra sätt att se på ledarskap, mer reflekterande och föränderliga sätt. Här liksom ifråga om så många andra frågor leder den enda vägen snart sagt alltid fel.

Nu är det dock semester, men den där kursen finns där ändå i bakhuvudet. Det märker jag när jag sätter ord på tankarna som rör sig i huvudet. Jag ser fram emot en givande höst. Kursen i normkritiskt ledarskap är bara en av alla sakerna som jag ser fram emot att få ägna mig åt. Fast nu ska jag ut i solen och njuta av det vackra vädret, och läsa skönlitteratur. Ledighet är lika viktigt som arbete. Balans i livet och samhället är en förutsättning för hållbarhet.

Högerns jakt på oliktänkande skrämmer

Försöker fokusera. Försöker hitta tillbaka till ett slags vardag, till arbetsglädjen. Det går trögt. Så mycket har hänt, så snabbt på så kort tid. För bara några månader sedan stod jag på Götaplatsen och kände värme, medmänsklighet, djupt allvar samt en kollektiv vilja att mötas och samverka, över alla olika typer av gränser, för att bygga en bättre värld. Jag kände hoppet växa och trodde att det äntligen skulle vända, att hatet och hoten skulle upphöra och att vi alla skulle kunna samlas och hedra minnet av Ailan Kurdi genom att börja samverka. Istället blev det tvärt om. Knappt hade tårarna torkat innan talet om en ansvarsfull invandringspolitik började ljuda ännu högre än tidigare. Som det vore att ta ansvarsfullt att bygga murar och sprida misstänksamhet, som om det vore ansvarsfullt att värna min välfärd framför flyktingarnas liv?

Tonen har skärpts under hösten, på ett oroväckande sätt. Morden i Trollhättan och bränderna på flyktingförläggningarna. Bilderna på Ailan känns idag lika avlägsna som andra ikoniska bilder av krigets offer. Helt vanliga människor som du och jag. Det är vi som dödas, och vi som dödar. Kriget uppstår mellan oss, genom vårt agerande. Därför oroas jag mer av det som händer på tidningarnas ledarsidor, äv av det det som hände i Paris, Trollhättan och på flyktingförläggningarna runt om i Sverige. Svensk press är mer polariserad än någonsin, och tonen är hårdare och mer personinriktad. Ledarna i dag handlar inte om politik och ideologi, utan om en allt tydligare kritik riktad mot individer. Det talas om en åsiktskorridor, men när jag försöker förstå vad den handlar om hittar jag bara privilegierade kränkta människor som känner sig ifrågasatta. I ett land med yttrandefrihet, som Sverige, finns det möjligen brist på tankemässig mångfald, men någon korridor där man MÅSTE hålla sig existerar inte, utom på högermediernas ledarsidor. Det oroar mig att det dagligen och stundligen basuneras ut åsikter därifrån vars enda syfte är att öka klyftorna mellan människor.

Boven i dramat, hatobjektet som används som slagträ för att vidga klyftan är en nidbild av postkolonial teoribildning som sägs vara orsaken till allt ont som världen nu har att hantera. Kritiken handlar om dekonstruktion, relativisering och det faktum att teorin ger röst åt den andre, den underprivilegierade, åt barn som Ailan. Det som oroar är inte kritiken i sig, för jag är också kritisk till delar av det postmoderna tänkandet, så som det kommit att praktiseras. Jag sysslar med vetenskap och tummar aldrig på kunskapskvaliteten! Därför oroas jag av kritiken som kommer från ledarhåll, för där talar man med kluven tunga och är precis lika relativistisk som det man kritiserar, vilket är värre för man säger sig ju värna sanningen. Men vad är sanning idag, egentligen? Det talas det sällan om, allt för sällan. Kanske för att sanningen allt för ofta inte är den man tror och har byggt sin ideologi på. Sanningen anpassar sig inte efter någon.

Från högerhåll talas det allt oftare om att medierna är vänstervridna, för att den "sanning" man byggt sin politik på inte håller sträck. Vad gör den som är klok och konsekvent i det läget? Ändrar åsikt, så klart. Sanningen är tvingande och den går inte att kontrollera. Fast människors uppfattning om sanningen går att manipulera, för att värna den makt man har. Och det är detta jag ser när jag läser ledare idag, inte ideologiska diskussioner, utan en kamp om makten där sanningen blivit ett vapen. Det är alltså skillnad på relativism och relativism. David Eberhards ledare i GP idag är en illustration så god som någon av den oroande tendensen i svenska medier. Han skriver.

Sverige är enligt den internationella undersökningen World Values Survey världens minst auktoritetsbundna land. I ett land där ingen får vara auktoritet gäller alla utsagor lika mycket, även rena sagor. Detta är uppenbart problematiskt och något de flesta av oss kan se på tv nästan varje dag. Där får man veta att den som känner mest i någon fråga har lika rätt som den som de facto vet mest. Därför presenteras alltid helt olika tvärsäkra sanningar från dag till dag. Som till exempel när en fåntratt påstod att det är strukturellt rasistiskt att äta en särskild slags glass. En sak är säker i världens mest lättkränkta och faktarelativiserande land; man alltid lyssnar på den som gapar högst. För den måste det vara synd om.

Den som skriver detta är uppenbarligen kränkt. Och kritiken mot Sverige och svenskarna är svidande. Världens mest faktarelatviserande land, skriver överläkaren. Hur ser forskningen ut som visar att det är så, och på vilken grund kan man hävda att den som uttalar sig om rasismens olika uttryck är en fåntratt? Vem är det som gapar här, och som använder ogrundade känsloargument för att leda sin tes i bevis? Eberhard visar i ord och handling att han står över det han kritiserar och förlägger därmed problemet hos de där hotfulla andra. Hans retorik är farlig, på många olika sätt, framförallt för att den relativiserar och ger luft åt det han kritiserar. Han spelar bort korten för att tjäna makten.

Därför blir det också en nyhet att en lärare påtalat för sina elever att de är dåliga på läsförståelse. En utsaga som sannolikt endast läraren har faktaunderlag nog för att bedöma. I stället för att problematisera det faktum att svenska elever är allt sämre inom alla skolområden, bland annat läsförståelse, försöker man sen i en artikel få läraren avsatt. Och i stället för att stötta sin lärare blir skolans rektor livrädd att skolan ska få dåligt rykte och börjar svamla om att inga barn ska bli kränkta.

Självklart ska inga barn bli kränkta. Men det blir man inte av att en lärare berättar för en att man inte är bra på att läsa. Det kallas för tillrättavisning. Om inte läraren kan berätta för eleverna att de inte klarar en uppgift på det sätt som förväntas, kommer det bli svårt för dem att klara samhällets krav. Chefen kommer inte vara särskilt förstående med en anställd som läser fel och gör att företaget därför förlorar en massa pengar. Anhöriga till en patient som dött lär inte ursäkta att det skett för att läkaren som var ansvarig inte var läskunnig.

Jag håller med om detta. Det är en fråga jag ofta återkommer till, men eftersom Eberhard inleder sin text med att själv relativisera undrar jag vad det är han vill uppnå? Bristen på logik och stringens och otydligheten över vad det är han vill och är kritiskt mot egentligen, den skrämmer mig. För det om något är ett tecken i tiden. Skolan är en spegling av samhället, och när skolan blivit en arena för maktkamp är sanningen det första offret, som i alla krig. 

Relativiserandet av kunskap och kränkningshysterin går vidare ända in på universitetsområdet. Där blir studenterna kränkta av allt möjligt och hoppar över det som inte passar deras världsbild. I stället för att då ge eleverna underkänt relativiserar man kunskapen. Skolan slutar att bry sig om fakta. Subjektiva värderingar och gruppdiskussioner premieras. Allt blir tyckande. Men tyckande utan kunskapsgrund kan bäst beskrivas som käbbel.

Ironiskt nog visar Eberhardi sin ledare att han både är kränkt och att han relativiserar, men jag håller med honom om att landets utbildningssystem förändrats och att kunskapens kvalitet håller på att utarmas. Jag är också orolig över att sanningen inte längre är det viktiga och att kunskapen relativiseras på olika sätt idag. Men att skylla detta på en forskningstradition och en teoribildning som man dessutom inte tar sig tid att studera särskilt ingående, vad är det om det inte är att relativisera och använda anekdotisk bevisföring för att leda sin förutfattade mening i bevis? Jag är forskare och jag är intresserad av och har använt mig av postkolonial teoribildning, UTAN att tumma på vetenskapligheten! Jag vänder sig starkt mot tyckande som grins för vetenskapliga utsagor och jag är en varm förespråkare för en skola som bygger på fakta och som sätter kunskapen i centrum. Tyvärr ser jag inget annat än tyckande, anekdotisk bevisföring, subjektiva värderingar, käbbel och relativism från ledarhåll. Bara de fakta som stöder saken accepteras som bevis, och käbbel har upphöjts till norm.

Det är därför inte konstigt att man kan läsa avhandlingar (som märkligt nog passerat opponent och övrig granskning) om genusperspektivet på tågstationer och ”vetenskapliga” uppsatser om hur könsmaktsordningen styr fysiska lagar. En annan personlig favorit är genusanalys av kärnkraftverk.

Presenterat på detta sätt är det lätt att skratta. Men vad är det för avhandlingar han talar om? Och vad är det egentligen som hävdas i dem? Vad är det som är ovetenskapligt med att göra en genusanalys av kärnkraft? Jag har bedrivit genusforskning i 20 år, utan att någonsin hävda något som det inte finns vetenskapligt stöd för. Vad i forskningen som Eberhard här raljerar över är det som är problematiskt? Jag kanske också är kritisk mot just dessa studier, men jag vet inte vad han syftar på och han är inte intresserad av att bjuda in till ett samtal om det heller. Han är bara intresserad av att lufta sina åsikter och att rikta kritik mot det han inte gillar. Det är exakt vad relativism handlar om, och det är så långt från den dekonstruktivism som är den postkoloniala teoribildningens analytiska verktyg. Relativismen kritiseras med andra ord inte från sanningsvurmande insändarskribenter, den sprids tvärtom därifrån. Det oroar mig, för det är ett tydligt tecken på den glidning mot Fox-News-journalistik som öppnat upp för skolans ekonomisering som leder till kunskapens relativisering, eftersom pengar och genomströmning är viktigare än verkligt vetande.

I den postmodernistiska världen pumpas relativiseringen av kunskapen ut på nyhetsplats som verklig kunskap.

Exakt, och det faktum att Eberhard inte själv inser att han med sin ledare gör exakt det han kritiserar andra för, skrämmer. För antingen är han ovetande om det, eller också är han fullt medveten. Båda förklaringarna är lika illavarslande, för ingen av dem leder till att kunskapen värnas och fördumningen hindras. Relativismen är ett allvarligt problem, men dess ursprung är inte postmodernismen, utan politikers och makthavares inställning till och framförallt praktiska användning av kunskap. Vetenskapens adelsmärke är kritiskt tänkande och objektiv kunskap, vilket rimmar illa med kapitalets önskan om evig tillväxt, på människornas, miljöns och livets bekostnad. För att kunna värna den ekonomiska maktens intressen behövs en annan syn på kunskap och sanning, och för att upprätthålla den krävs en fiende. Hotet kommer inte från (nidbilden av) postmodernismen eller från forskare som använder postkolonial teoribildning som analytiskt verktyg för att försöka förstå makt och konsekvenser av makt, hotet kommer liksom i flyktingfrågan, inifrån, frän dem som säger sig vara våra vänner, som bara vill skapa opinion för sin sak, sin sanning.

När så till slut okunskapen blivit vetenskap är det kanske inte så konstigt att ingen i världens minst auktoritetsbundna land längre lyssnar på auktoriteter. Det förefaller ju uppenbart att många av dem som fått universitetsexamen inte ens skulle klara av att förstå de enklaste logiska samband. Varför ska man lyssna på dem?

Varför ska vi lyssna på Eberhard, som uppenbarligen inte är konsekvent och som inte drar sig för att använda metoder som han kritiserar för att leda sina åsikter i bevis? Det bildnings- och kunskapsförakt som här i slutraderna framträder skrämmer mig, för den dagen då Eberhards syn på vårt lands högre utbildning trumfats igenom som allmän sanning står vi alla på randen till undergången. Svenskt Näringsliv har länge kritiserat högskolan, och nu börjar den kritiken även komma från företrädare för vetenskapen. Varför? Vad är det för dold agenda som Eberhard försöker driva igenom? Vems ärenden går han? Vilka blir konsekvenserna om hans syn på kunskap blir allmän, om relativismen som han här visar prov på inte uppfattas som relativism? Då kan jakten på oliktänkande börja, och jag står på listan över dem som ska tystas ... 

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 17

Den som har bestämt sig är låst i sitt tänkande, inte längre mottaglig för information som kanske skulle kunna omkullkasta tesen som hålls för sant. Inser att denna den sista posten i serien om tolkning och makt samt invändningarna från Deleuze och Guattari mot Freuds fixering vid sexualiteten, i och med den uppblossande kritiken av poststrukturalismen, är brännande aktuell. Och det förvånar min inte. Kultur fungerar så, dess uttryck må förändras, men dess innehåll är sig väldigt mycket likt. Vi människor har i biologiskt hänseende inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren och vi brottas därför med liknande grundläggande problem och har att hantera samma typ av drifter. Kulturellt lever vi idag i en helt annan värld än både Freud och Deleuze och Guattari, men skillnaden handlar mer om yta än om djup. Kampen mellan Freud, som är en representant för ett positivistiskt vetenskapsideal, paradoxalt nog även om han har en tolkande metod, och Deleuze och Guattari som är poststrukturalister, är evig. Kampen om var kunskapen finns och vad som är viktigt att veta löper som en röd tråd genom hela människans historia. Finns kunskapen i världen och kan människan upptäcka med hjälp av logik sina sinnen? Eller skapas den kulturellt genom människans tolkning? Genom historien har än den ena, än den andra sidan, gång på gång, presenterat sig som segrare. Och ibland har det presenterats förslag på hur man kan hitta bryggor mellan de båda sätten att tänka, för båda sidor har rätt, eller ingen av dem har åtminstone fel.

Världen är komplex och människan är en mycket liten del av livet här på jorden, och jorden är en försvinnande liten del av Universum. Det är viktigt att påminna sig om det ibland, hur små och obetydliga vi människor är och hur futtiga våra strider ter sig när de ställs mot evolutionen och det ömtåliga ekosystemet på jorden, som är den enda plats i Universum där människor kan leva sina liv och utkämpa sina strider. Lite ödmjukhet skadar aldrig. Det är framförallt den typen av insikt jag tar med mig. Vem som har rätt, Deleuze och Guattari eller Freud, det är i sammanhanget obetydligt. Jag letar inte bekräftelse på att det jag tror är rätt och följer inte Deleuze och Guattari slaviskt och jag är heller inte intresserad av att ta ära och redighet av Freud. Det är inte så jag ser på kunskap. Jag söker förståelse för det liv och den värld jag lever i, är nyfiken och letar efter nycklar och verktyg som kan ta mig vidare i sökandet efter ny och fördjupad kunskap. Vetenskap är ingen kamp, det är en upptäcktsresa.

En av egenskaperna hos oss människor, kanske den av våra egenskaper som ger oss och mänskligheten störst problem, är att vi har ett minne, att kunskapen vi har är förkroppsligad och därför aldrig är ren. Ordet kunskap och ordet sanning är ord, det kan ingen förneka och ord bärs fram av människor som interagerar med andra människor. Därför är kunskap och vetenskap alltid kulturellt färgade verksamheter. Världen där ute är som den är, oavsett vilken av sidorna som för tillfället är i bäst form och som kan samla flest anhängare för sin sak. Det människor slåss om är makt och inflytande, sin överlevnad. Detta måste vi förstå och ta med i beräkningen, om vi VERKLIGEN vill veta och förstå. Vad poststrukturalism går ut på, lite förenklat, är att man tar med människan i beräkningen, istället för att försöka eliminera allt mänskligt. Poststrukturalismen ser till helheter och sammanhang.

There are no individual statements, there never are. Every statement is the product of a machinic assemblage, in other words, of collective agents of enunciation (take "collective agents" to mean not peoples or societies but multiplicities). The proper name (nom propre) does not designate an individual: it is on the contrary when the individual opens up to the multiplicities pervading him or her, at the outcome of the most severe operation of depersonalization, that he or she acquires his or her true proper name. The proper name is the instantaneous apprehension of a multiplicity. The proper name is the subject of a pure infinitive comprehended as such in a field of intensity.

Den som inte ser på världen på detta sätt, den som ser sig som unik och odelbar eller som försvarar INDIVIDENS frihet, hen kommer så klart att bli provocerad. Det är inte svårt att förstå, men jag har inte hört någon som på allvar hävdar att vetenskap har mer känslor eller makt att göra. Vetenskap handlar om kunskap och den som blir illa berörd av att få sina förutfattade meningar utmanade, hen har inte i vetenskapen att göra. Och det är faktiskt heller inte så ofta som det strids om dessa saker inom akademin, det är framförallt i medierna. Deleuze och Guattari ser till helheten och hur uttalanden skapas och kommuniceras, samt hur orden förhåller sig till tingen och världen samt kulturen. De har inte bestämt sig för något på förhand, de söker förståelse i det som sägs, där det sägs och det som man talar om. Vargmannens berättelse behandlar Freud som ett uttalande från en unik individ med en personlig livshistoria. Och han har sin bild klar för sig innan arbetet börjar. Freud vet hur människan fungerar, för hans syn på människan är universell. Därför söker han bevis för sin tes, istället för ny kunskap och förståelse.

What Proust said about the first name: when I said Gilberte's name, I had the impression that I was holding her entire body naked in my mouth. The Wolf-Man, a true proper name, an intimate first name linked to the becomings, infinitives, and intensities of a multiplied and depersonalized individual.

Ingen kan förneka världen eller livet. Alla lever i den och har ett liv. Det gäller poststrukturalister också, de är inga gudsförnekare eller upprorsmakare. Poststrukturalism söker kunskap i lika hög grad som alla andra inom vetenskapen, de söker sig bara fram via alternativa vägar och vågar leta efter kunskap på nys ställen. Sökandet är viktigare än vetandet, så vill jag se på skillnaden. Deleuze och Guattari, till skillnad från Freud, försvarar ingen bestämd ståndpunkt. De lyssnar mer på Vargmannen och hans ord, än de lyssnar på varandra och de kunskaper som forskarparet gemensamt förfogar över. Därför ser de andra saker och lägger märke till annat. De ser en komplex helhet sammansatt av delar. En plus en, plus en, gånger två ...

What does psychoanalysis know about multiplication? The desert hour when the dromedary becomes a thousand dromedaries snickering in the sky. The evening hour when a thousand holes appear on the surface of the earth. Castration! Castration! cries the psychoanalytic scarecrow, who never saw more than a hole, a father or a dog where wolves are, a domesticated individual where there are wild multiplicities.

Freud ser det han bestämt dig för på förhand, det han letar efter. Fast vetenskap handlar inte bara om att söka bekräftelse och bevis för sin sak, det handlar lika mycket om att söka efter sådant som motsäger det man trodde. Vetenskap handlar om att öppna upp och om att så förutsättningslöst som möjligt söka kunskap och förståelse. Och det handlar om att släppa taget om det man visste när ny kunskap etableras. Vetenskap handlar om att gå vidare, om framtiden det som komma skall. Inte om att med näbbar och klor och till varje pris försvara och klamra sig fast vid det man trott sig veta. 

We are not just criticizing psychoanalysis for having selected Oedipal statements exclusively. For such statements are to a certain extent part of a machinic assemblage, for which they could serve as correctional indexes, as in a calculation of errors.

Läs denna passage noga och läs gärna Ledaren i DN där postmodernismen kritiserades. Vad är det som kritiseras av kritikerna till det postmoderna? Vad är problematiskt i ovanstående påstående? Freud väljer en aspekt av en större helhet och håller fast vid den. Det borde han kritiseras för, av alla som söker kunskap, annars är det inte kunskap man söker. Deleuze och Guattari försvarar som sagt ingen egen ny och bättre, mer sann, tolkning av berättelsen.

We are criticizing psychoanalysis for having used Oedipal enunciation to make patients believe they would produce individual, personal statements, and would finally speak in their own name. The trap was set from the start: never will the Wolf-Man speak. Talk as he might about wolves, howl as he might like a wolf, Freud does not even listen; he glances at his dog and answers, "It's daddy."

Vetenskap handlar inte om att veta, utan om att SÖKA kunskap och förståelse. Det är något jag blir mer och mer övertygad om ju mer jag sysslar med forskning. Fast jag förväntas av det system jag verkar inom att försvara den rätta läran och att samla meriter på hög. Jag förväntas i och av den akademiska kulturen att söka bekräftelse av kollegor och man vill att jag likt en gladiator ska utkämpa bittra strider med meningsmotståndare som inte är intresserade av något annat än att vinna kampen, äran och berömmelsen. Det är inte därför jag forskar eller är lärare på högskolan, jag är där för sökandet efter ny och bättre kunskap. Jag vill veta mer och överger gärna det jag trott på om jag överbevisas. Kunskapen står i centrum, inte JAG. Vetandets frihet försvarar jag till varje pris och den dagen då man inte får säga det man tror och anser sig ha bevis för, då är det inte längre vetenskap man sysslar med. Då har man slutat läsa, lyssna, tänka. Då är makt och inflytande det enda som betyder något. 

For as long as that lasts, Freud calls it neurosis; when it cracks, it's psychosis. The Wolf-Man will receive the psychoanalytic medal of honor for services rendered to the cause, and even disabled veterans' benefits. He could have spoken in his own name only if the machinic assemblage that was producing particular statements in him had been brought to light.

Deleuze och Guattari lyssnar på Vargmannen, de tar honom och allt han säger på allvar. De är intresserade och vill lära sig mer, av honom. Freud lyssnar på sig själv, på det han redan vet och undervisar Vargmannen. Till varje pris håller han fast vid sin tolkning, mot bättre vetande bryr han sig mer om sitt ego än personen som kommit till honom för att få hjälp.

But there is no question of that in psychoanalysis: at the very moment the subject is persuaded that he or she will be uttering the most individual of statements, he or she is deprived of all basis for enunciation. Silence people, prevent them from speaking, and above all, when they do speak, pretend they haven't said a thing: the famous psychoanalytic neutrality.

Vetenskapen söker vara objektiv, för att utsagorna och kunskapen inte ska färgas av subjektivitet. Är det ens möjligt, den frågan anses befängd och behöver därför inte ställas. Och om frågan ändå ställs drar den som vågar kritisera rådande sanning på sig kritik och riskerar att stängs ute. Hur objektivt är det? Och är det inte mer ärligt och öppet att försöka föra upp allt det subjektiva på bordet och ta det med i beräkningen när kunskapens rimlighet ska bedömas? Om det nu är kunskap vi söker, borde vi då inte skaffa oss förståelse för dem som arbetar med kunskapen och dem som lyssnar på resultatet? Den typen av frågor ställs än idag av postmodernister, vilket ingen kallar sig. Lika lite som någon kallar sig positivist. Det handlar om olika sätt att söka kunskap bara och det handlar om hur långt man är beredd att gå i sin kritik av vetandet och verksamheten. Vem har störst chans att hitta ny kunskap, den som förvarar det gamla eller den som lyssnar kritiskt och söker sig fram längs nya vägar?

The Wolf-Man keeps howling: Six wolves! Seven wolves! Freud says, How's that? Goats, you say? How interesting. Take away the goats and all you have left is a wolf, so it's your father ... That is why the Wolf-Man feels so fatigued: he's left lying there with all his wolves in his throat, all those little holes on his nose, and all those libidonal values on his body without organs. The war will come, the wolves will become Bolsheviks, and the Wolf-Man will remain suffocated by all he had to say. All we will be told is that he became well behaved, polite, and resigned again, "honest and scrupulous." In short, cured. He gets back by pointing out that psychoanalysis lacks a truly zoological vision: "Nothing can be more valuable for a young person than the love of nature and a comprehension of the natural sciences, in particular zoology."

Freud vet inget om vargar eller hur vargar fungerar och han behöver heller inte veta något om naturen. Sådan kunskap ligger honom snarare i fatet för den tar fokus från det som är hans ämne, hans expertområde. Och så är det än idag. Det så vetenskapen är organiserad, det är så man gör karriär, genom att nischa sig och genom att gräva sig djupare ner i allt smalare hål. Genom att utkämpa strider och genom att försvara gamla kunskaper, putsa sitt ego och hindra utmanare från att komma fram. Därför kan man, när man byter forskningsintresse, från genus (som jag ansåg mig veta det jag behövde veta om) till alkohol och droger, att "han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer". Som om det hade något att göra med min forskning om alkohol och droger. Idag forskar jag om organisationer och destinationsutveckling. Jag trivs inte i trånga mörka hål, jag vill vara i rörelse, söka ny kunskap, överraskas. Jag vill utmana mina gamla kunskaper, inte försvara dem.

Där slutar denna serien bloggposter. Snart öppnar jag upp en ny. Vet inte om vad ännu, det måste få ge sig. Intressant att dessa texter kom att bli så brännande aktuella som de blev. En händelse som nästan ser ut som en tanke, men som bara visar hur världen är och hur den blir till. Ett resultat av slumpen och av verklighetens komplexitet. Exempel på detta och på många andra osannolika fenomen finns överallt, om man bara lär sig lyfta blicken och förstår hur lite vi människor vet egentligen, om oss själva och om världen vi lever i och de kulturella sammanhang vi skapar tillsammans i vardagen.

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 16

Forskare är inte alltid överens. Igår till exempel, i Aktuellt stod två drogforskare med olika uppfattning och gav sin respektive bild av läget och sina skilda tankar om vad som borde göras. Du säger si, jag säger så. Det är så det ser ut inom forskningen, man är inte alltid överens. Det ligger i sakens natur att det blir så när uppdraget är att bringa reda i och förstå verklighetens komplexitet. Problemet är därför inte att forskarna inte är överens, problemet är att allmänhetens syn på forskningen (och även många forskares) är att vetenskapen söker sanningen. Sanningen kan av uppenbara skäl aldrig vara annat än en och den kan inte förändras. Om det är så man ser på forskning är det högst olyckligt att två professorer står i TV och ger två olika svar på en fråga, för vem ska man lita på?

Flyttar fokus lite, till klimatforskningen. Där finns det starka krafter som har allt att tjäna på att det finns ett tvivel, som utnyttjar allmänhetens skepsis gentemot forskarna och forskningen. Om forskarna inte är överens, då kanske det finns skäl att vänta lite, tills vi vet säkert. Så resonerar oljebolag och andra företag som riskerar höga kostnader om samhället och produktionen ställs om. Företagen är mäktiga aktörer som tjänar på tvetydiga forskningsresultat och företagen, eller kanske snarare dess anonyma (aktie)ägare, bryr sig föga om klimatet. Läser om detta i DN, och det har med Freud och med tolkning och makt att göra. Vänta bara. 

Sammantaget riskerar klimatförändringarnas genomslag att bli "allvarligt, genomgripande och oåterkalleligt", varnar författarna. Osäkerheten förblir samtidigt stor.

Kort efter att slutsatserna presenterats i går kom rapporter om forskargräl. En del formuleringar är larviga och alarmistiska, invände en av de inblandade forskarna.

Säkert finns sådana exempel. Den förra klimatrapporten innehöll också flera allvarliga missar och överdrifter. 2010 uppdagades fel i uppgifterna kring avsmältningen av Himalayas glaciärer. Men sedan dess har processen i FN:s klimatpanel blivit säkrare och mer transparent. Högre vetenskapliga krav har ställts på underlagen till rapporterna. P1:s "Vetandets värld" har bland annat berättat om hur panelen också infört nya rutiner för rättelser. Graden av osäkerhet står tydligt utskriven i varje avsnitt och avvikande uppfattningar går att spåra genom arbetet.

Resultatet blir förstås aldrig helt vattentätt. Men apparaten bakom klimatrapporten har med alla rimliga mått blivit mer tillförlitlig. De vetenskapliga sambanden är klara: Det har blivit varmare. Boven i dramat är de mänskliga utsläppen. Priset för klimatförändringarna är högt.

Ser här en uppenbar fara. Kravet på absolut säkerhet inom forskningen är en samhällsrisk, för det utnyttjas av hänsynslöst av skrupellösa företag som bara ser och tar hänsyn sin egen balansräkning och aktieägarnas krav på avkastning och stigande börskurser. Hur ska vi göra och hur kan man tänka? Jag ser analysen som Deleuze och Guattari gör av Freuds mest kända fallstudie, Vargmannen, som en illustration av något liknande och ett inspirerande uppslag till hur man skulle kunna tänka. Freud försvarar sin tolkning av Vargmannens berättelse med näbbar och klor. För honom är den sanningen och tolkningen är inget värd om den inte betraktas som just sann. Och som jag ser det är det anspråken som är problemet, inte tolkningen. För Deleuze och Guattari anmäler avvikande åsikt, de för fram en annan tolkning eller ett annat sätt att se på och förstå berättelsen. Poängen jag ser med deras sätt att resonera är att de inte hävdar att deras tolkning är mer sann, de argumenterar istället för att tolkningen är mer rimlig. Om det var så vi förhöll oss till klimat- och drogforskningen skulle olika forskares sinsemellan avvikande åsikter och resultat inte vara problematiska. Om det var så vi närmade oss frågan skulle forskarna inte stå i Aktuellt och debattera den meningslösa frågan vem som har mest rätt. Då skulle vi istället reflektera kring huvudfrågan, som i detta fall är drogproblematiken och klimathotet, och rimligheten hos olika tolkningar av dess lösning. För det tragiska är att alla är överens om att det finns problem, det är med andra ord inte där skon klämmer. Det man strider om är vem som har den BÄSTA beskrivningen av problemet och dess lösning. Varför är det viktigare att avgöra vem som har mest rätt, än att agera för att lösa problemet?

Det kan och bör vi fundera på och underlag till reflektion finner jag i massor hos Deleuze och Guattari, till exempel i deras analys av Vargmannens berättelse. Vem som har mest rätt är ovidkommande, det viktiga är att Vargmannen blir lyssnad på, att hans berättelse tas på allvar. Och mycket talar för att Freud inte alls lyssnar, att han har sin bild klar på förhand. Han har bestämt sig och behöver därför inte lyssna så noga. Hans intresse och kamp handlar om att behålla det tolkningsföreträde han kämpat till sig, i kamp med andra forskare. Jag är därför benägen att lyssna mer på Deleuze och Guattari, inte för att de har rätt, utan för att de både ger Freud rätt och lyssnar på Vargmannen.

Of course, there are Oedipal statements. For example, Kafka's story, "Jackals and Arabs," is easy to read in that way: you can always do it, you can't lose, it works every time, even if you understand nothing. The Arabs are clearly associated with the father and the jackals with the mother; between the two, there is a whole story of castration represented by the rusty scissors. But it so happens that the Arabs are an extensive, armed, organized mass stretching across the entire desert; and the jackals are an intense pack forever launching into the desert following lines of flight or deterritorialization ("they are madmen, veritable madmen"); between the two, at the edge, the Man of the North, the jackal-man. And aren't those big scissors the Arab sign that guides or releases jackal-particles, both to accelerate their mad race by detaching them from the mass and to bring them back to the mass, to tame them and whip them, to bring them around? Dead camel: Oedipal food apparatus. Counter-Oedipal carrion apparatus: kill animals to eat, or eat to clean up carrion. The jackals formulate the problem well: it is not that of castration but of "cleanliness" (proprete, also "ownness"), the test of desert-desire. Which will prevail, mass territoriality or pack deterritorialization? The libido suffuses the entire desert, the body without organs on which the drama is played out.

Människan är en sammansatt och komplex varelse, ett slags maskin bestående av delar som samverkar. Människan har ett intellekt, men styrs också av känslor. Och viktigast av allt är överlevnaden, individens överlevnad. För är inget viktigare än det, att jag överlever. Och om min sanning ifrågasätts och jag riskerar att skrattas ut och därigenom förlora något av det jag uppnått kommer jag att försvara sanningen med mitt liv. Det är inte konstigt att det blir så i praktiken, för det är människor som bestämt att vetenskapens uppdrag är att söka SANNINGEN och att den bara kan vara en, att bara en kan ha rätt om två träter. Med ett annat sätt att se på sanning skulle många meningslösa kontroverser kunna undvikas och mer fokus skulle kunna riktas och mer energi frigöras för arbetet med att lösa de problem vi alla gemensamt står inför.

Låt oss inte glömma Vargmannen, han vars berättelse forskarna slåss om tolkningsföreträdet till. Eller dem som fastnat i drogberoende. Och låt oss inte lägga mer tid på att strida om vem som har mest rätt ifråga om förändringarna av klimatet. Låt oss alla, tillsammans lägga så mycket tid, pengar och energi som vi bara kan på att skapa en bättre och mer hållbar värld för oss att leva i!

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 15

Uttalanden, ord och tankar. Varifrån kommer de? Vem uttalar dem? Jag, så klart tänker nog de flesta. Men är det så enkelt? Vad är, vem är jag? Kan jag veta det? Sitter jaget i hjärnan eller i kroppen och vad består jaget av? Den typen av frågor, utredande kritiska, jobbiga frågor tvingar oss Deleuze och Guattari att reflektera över. Frågor utan givna svar. Viktiga frågor, för tar vi svaren för givet kommer det att påverka vår vardag och kultur. Vi får ett sämre samhälle helt enkelt. Viktigast är att svaren på denna typ av frågor aldrig är givna. Det finns inte ett svar, ett enda, det finns alltid många olika, mer eller mindre rimliga, svar. Deleuze och Guattari lägger stor vikt vid och riktar uppmärksamhet mot sammanhangen där uttalanden uttalas och tas emot samt ger upphov till effekter. Ett slags helhet där alla delar, i alla fall på förhand, måste anses lika viktiga.

Detta sätt att se på människan kan beskrivas med begreppet posthumanism, vilket det finns en liten fin och klargörande artikel om på nätet (som jag tyvärr inte hittar längre), skriven av Jonas Ingvarsson. Där finns följande tänkvärda tankar att läsa.

Antropologen Gregory Bateson ställde en gång frågan var gränsen för den blinde mannens jag går: vid huden eller vid den vita käppen? Den traditionelle biologen skulle förmodligen svara vid huden, medan cybernetikern – som utgår ifrån vilka informationer som skapar identiteten – skulle ta med käppen i ett jag som hela tiden och på olika sätt processar INFORMATION. Att vara människa innebär alltså per definition att alltid redan ha överskridit sig själv; protesen hör till människans väsen. Vi är alla cybernetiska organismer, cyborger. I ”How We Became Posthuman” (1999), N. Katherine Hayles pionjärverk om cybernetik och litteratur, belyses flera aspekter av posthumanismen. De grundläggande tankegångarna kan sammanfattas så här: I ett posthumanistiskt perspektiv betraktas omvärlden som en serie mer eller mindre flytande mönster snarare än som en samling isolerade föremål – att ta gestalt i en biologisk kropp ses snarare som en historisk slump än som något oundvikligt för livet. Det posthumanistiska synsättet ifrågasätter medvetandet i dess traditionellt västerländska betydelse av den mänskliga identitetens säte; det finns så mycket mer i att vara människa än att sortera, skapa bilder av och benämna vår omvärld – vår strukturerande och påtagligt förnimmande verklighet är bara en liten del av det stora miraklet Livet. Med komikern Emo Philips ord: ”I used to think that the brain was the most wonderful organ in the body. But then I thought, who’s telling me this?”

Freud lyssnar på orden och sorterar dessa efter en på förhand uppgjort tolkningsmatris. Eller han säger i alla fall att han lyssnar på orden, det är detta som psykoanalys går ut på. Deleuze och Guattari har så klart också förutfattade meningar, det har alla, men de har ingen på förhand uppgjord tolkningsmatris som tvingar in tolkningen i en bestämd riktning. Deras sätt att lyssna eller läsa Vargmannens berättelse handlar om att närma sig den på ett mer förutsättningslöst sätt, där hela hans berättelse beaktas, inte bara delarna av den som passar in i tolkningsmatrisen. Detta gör de för att de inte ser berättelser som helt igenom individuella, berättelser är heller inte bara förpackad information, Deleuze och Guattari ser även berättelserna som aktörer vilka samtliga alltid är påverkade av och relaterade till ett större sammanhang än kroppen.

There are no individual statements, only statement-producing machinic assemblages. We say that the assemblage is fundamentally libidinal and unconscious. It is the unconscious in person. For the moment, we will note that assemblages have elements (or multiplicities) of several kinds: human, social, and technical machines, organized molar machines; molecular machines with their particles of becoming-inhuman; Oedipal apparatuses (yes, of course there are Oedipal statements, many of them); and counter-Oedipal apparatuses, variable in aspect and functioning. We will go into it later.

Deras sätt att närma sig Vargmannen är mer förutsättningslöst och kritiskt än Freuds, för dem bör så lite som möjligt vara bestämt på förhand. De vill hjälpa oss att öppna ögonen och se mer än vi gör om vi begränsar tolkningsramen till på förhand bestämda och ganska rigida mönster. Därför är deras genomgång ingen kritik av Freud, de gör helt enkelt en egen läsning av Vargmannens berättelse, en posthumanistisk läsning och sedan jämför de den tolkningen med Freuds och lägger märke till skillnaderna. Utan att hävda att deras tolkning är den enda rätta, det är viktigt! 

We can no longer even speak of distinct machines, only of types of interpenetrating multiplicities that at any given moment form a single machinic assemblage, the faceless figure of the libido. Each of us is caught up in an assemblage of this kind, and we reproduce its statements when we think we are speaking in our own name; or rather we speak in our own name when we produce its statement.

Människan gör sig lätt till talesperson för tankar. Identifierar sig med ord, och för dem vidare genom att knyta känslomässiga band med dem. Kroppen är ett eget system och det styrs bara delvis av intellektet. Där finns känslor också som utgör en del av helheten, liksom föräldrar, syskon och en hel massa annat. Alla dessa saker och aspekter i kombination benämner Deleuze och Guattari uttalande-producerande maskiniska assemblage. Deras blick uppmärksammar också aspekter av helheten som går utanför det rent personligt kroppsliga. Detta gör att de ser olika saker än Freud.

And what bizarre statements they are; truly, the talk of lunatics. We mentioned Kafka, but we could just as well have said the Wolf-Man: a religious-military machine that Freud attributes to obsessional neurosis; an anal pack machine, an anal becoming-wolf or -wasp or -butterfly machine, which Freud attributes to the hysteric character; an Oedipal apparatus, which Freud considers the sole motor, the immobile motor that must be found everywhere; and a counter-Oedipal apparatus—incest with the sister, schizo-incest, or love with "people of inferior station"; and anality, homosexuality?—all that Freud sees only as Oedipal substitutes, regressions, and derivatives. In truth, Freud sees nothing and understands nothing. He has no idea what a libidinal assemblage is, with all the machineries it brings into play, all the multiple loves.

Kanske ligger det en värdering i orden ändå, men den skulle i så fall kunna tolkas som tecken på frustration över den makt och det inflytande som Freud i alla fall när texten skrevs hade över tänkandet. Hans modell är onödigt snäv och allt för tvingande, skulle man kanske kunna omformulera kritiken. Och jag finner hur som helst Deleuze och Guattaris analysverktyg långt bättre och mer användbara än Freuds. För där Freud stänger in och tvingar på oss sin enda möjliga tolkning, där ger Deleuze och Guattari kulturen liv och visar på komplexitet och olika vägar fram.

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 14

Dagens Under Strecket gör mig lite beklämd. Texten handlar om nya rön rörande universums allra tidigaste historia. Kunskapen i sig är oproblematisk, den intresserar mig föga, men det är inte problemet. Det som gör mig beklämd är vad kunskapen och framförallt sökandet efter den gör med oss människor. Viljan att veta påverkar oss. Det är inte bara ökat vetande vi får. Kunskapssökandet har också andra effekter. Visst vetande gör att annat vetande förlorar i värde. Om det borde vi tala mer. Mycket mer än vad vi gör idag. När människan vinner insikter om vissa saker händer det annat som kanske inte är bra för oss och vår överlevnad på sikt. Helena Granström som skrivit texten avslutar den genom att sätta fingret på just detta.

Vad är det vi ser när vi vänder blicken mot himlen? Är det miljoner år gammal elektromagnetisk strålning, gasmoln och avlägsna solsystem? Eller är det älgen med klövar vid horisonten och huvud i zenit, björnen och jägaren, skällande hundar, en gammal kvinna som fångat en fisk?

Jag frågar min dotter, hon säger: ”Tänk om månen är en mamma. Tänk om alla stjärnorna är hennes barn.” Kanske är en skapelseberättelse verkligt meningsfull enbart i den mån den lyckas berätta något också om människans plats i världen, inte bara om världen i sig. Möjligen har vi förlorat i mening, det vi har vunnit i verifierbarhet.

Mening är det vi människor lägger i kunskapen, de sätt vi motiverar den. Hur kunskapen används ser jag som långt viktigare än det vi vet. Kunskap för kunskapens skull är maktens inställning, eller en syn på vetandet som leder till makt och manar människan till underkastelse. Och när den typen av vetande görs till norm för kunskapen tappar själva meningen med vetandet i anseende. Håll tyst och lyssna. Acceptera det vetenskapen säger. En obehaglig vision om detta blir framtidens melodi. Vi talar redan idag om den mänskliga faktorn som något negativt och i förhållande till matematikens rena ekvationer är människan mest ett störande moment, en kostnad. Så finns det också dem som ser robotar i hemvården som en bra och kostnadseffektiv lösning. Tecknen på att människan allt mer ser sig själv som ett problem borde mana till eftertanke. Vilket samhälle vill vi ha, vilken värld? Ska samhället anpassas efter människan, eller tvärt om? Vi har makten att bestämma och det blir som vi vill. Så vad är det vi vill, egentligen. Och hur påverkar synen på kunskap oss och vår vardag?

Vad den vetenskapliga världsbilden erbjuder är inte alltid så mycket en förståelse av världen, som en funktionell beskrivning av den. Om mytens tolkning av verkligheten syftar till att skapa ett ramverk för människans handlingar och relationer, syftar vetenskapens till att upprätta modeller av verkligheten som gör den möjlig att manipulera. Den skapelseberättelse som vetenskapen förser oss med har, med andra ord, gett oss kunskap vi tidigare saknat, men på samma gång bidragit till att beröva oss en grundläggande förmåga: den att finna mening och riktning i vår levande omgivning.

Den kunskap vi numera vinner är också tekniskt komplex till den grad att den för de flesta av oss förblir abstrakt: Vad betyder kvantfluktuationer, rumtid, polarisation? Det är en kunskap som leder till verklig förståelse enbart för den begränsade skara som ägnar sig professionellt åt beräkningar, mätning och tolkning av data. Att mänskligheten vunnit i kunskap är därmed en sanning med modifikation. En tillvaro där alla människor kände växter och fåglar vid deras namn, hade förmågan att trygga sin egen försörjning och kände sin egen plats i den omgivande naturen har bytts mot en tillvaro där en elit känner den matematik som beskriver universums beskaffenhet för 14 miljarder år sedan.

En helt igenom logisk värld är inte en värld befolkad av människor. Kapten Spock, i TV-serien Star Treck, med sin oförmåga att känna något, med sitt rent logiska sätt att resonera är en populärkulturell illustration till det som 3D-animatörer kallar the uncanny valley som är en beskrivning av det gap som finns mellan en perfekt avbildning av en levande människa och den levande människan. Den rena kunskapen är kall, steril och obehaglig, just för att människans värld inte är logisk eller beräkningsbar. Det borde mana till eftertanke och insikten om att det är så det är och fungerar gör mig beklämd när jag läser om vetenskapens "framsteg." Vad är det vi vinner egentligen? Det borde vi fundera på, innan det är för sent.

Ville börja med det, när det nu var tankar som kom i min väg, för det har med Freud att göra och med Deleuze och Guattari. Det har med tolkningens makt att göra. Mattematik är ett verktyg precis som Freuds teori om sexualiteten är det. Och verktyg är och måste förbli verktyg, annars hamnar människan i underläge. Kunskap också ett verktyg och därför är det olyckligt om vetande blir vetande för vetandets skull. Utan mening finns ingen mening med kunskapen, skulle jag vilja säga. Om kunskapen inte kan användas för att göra livet här och nu bättre för vi som lever här, då är vetandet inget värt. För vi är människor och världen vi bygger skapar vi för vår skull, även om det ibland är lätt att glömma det. När hjulen rullar snabbt och när allt mer fokus riktas mot pengar ser det kanske ut som en vinst att bortrationalisera människan. Om vi inte ser upp lever vi snart i the uncanny valley där vetandet för vetandet skull är den enda som betyder något. Det är inte Freuds fel, men Freuds kunskapssanspråk är snarlika ett sådant resonemang. Hans anspråk på att veta säkert vad Vargmannens historia betyder och hur den ska tolkas är samma andas barn som naturvetenskapens anspråk på att sitta inne med den enda rätta läran om världen, livet och Universum.

Det är inte kunskapen det är fel på, det är anspråken som den förs fram med som är problemet. Och detta visar Deleuze och Guattari genom att faktiskt lyssna på vad Vargmannen säger och genom att jämföra det med Freuds tolkning av berättelsen. Filosoferna reser inga anspråk på att sitta inne med sanningen, de är mer intresserade av meningen. Framförallt är de intresserade av hur mening skapas, hur den används och vilka effekter olika meningsbyggen har på kulturen, människorna och samhället. Analysen av Vargmannens berättelse handlar därför lika mycket om makt som om mening och kunskapens värde samt om kultur.

Above all, it should not be thought that it suffices to distinguish the masses and exterior groups someone belongs to or participates in from the internal aggregates that person envelops in himself or herself. The distinction to be made is not at all between exterior and interior, which are always relative, changing, and reversible, but between different types of multiplicities that coexist, interpenetrate, and change places— machines, cogs, motors, and elements that are set in motion at a given moment, forming an assemblage productive of statements: "I love you" (or whatever).

Vad betyder det att veta och vad vet vi, egentligen? Vad är insida och vad är utsida ifråga om kunskap? Vad händer när kunskapen om universums första skälvande sekunder kommer till oss människor, idag? Vad gör våra olika tolkningar av den kunskapen med oss och vem vet egentligen? Är det den mening jag lägger i kunskapen som är den rätta och viktiga, eller är det fysikernas tolkning som gäller och som jag måste acceptera och anpassa mig till? Vem har bestämt att det är och ska vara så? Alla frågor, hur avlägset eller nära inpå det man undrar över finns, om det är rymden eller psyket vi intresserar oss för, kommer förr eller senare att tvingas avkodas av dig och av mig. Kunskap är verktyg det är den enda långsiktigt hållbara synen på kunskap som går att ha, allt annat riskerar att föra mänskligheten ut i en skräckfylld irrfärd i the unkanny valley. Jag ser med oro på hur förmågan att tolka håller på att gå förlorad när allt fler beslut tas av experter. Vi är långt ifrån den värld och vardag där det stora flertalet hade direkt, förstahandskunskap om sin värld och omgivningen. Att förstå hur mening uppstår är svårt, men nödvändigt. Att strida om vem som har den rätta tolkningen visar att man inte förstår meningen med mening. På det sättet är Freud och astrofysikerna samma andras barn. 

For Kafka, Felice is inseparable from a certain social machine, and, as a representative of the firm that manufactures them, from parlograph machines; how could she not belong to that organization in the eyes of Kafka, a man fascinated by commerce and bureaucracy? But at the same time, Felice's teeth, her big carnivorous teeth, send her racing down other lines, into the molecular multiplicities of a becoming-dog, a becoming-jackal . .. Felice is inseparable from the sign of the modern social machines belonging to her, from those belonging to Kafka (not the same ones), and from the particles, the little molecular machines, the whole strange becoming or journey Kafka will make and have her make through his perverse writing apparatus.

På samma sätt som Felice är omöjlig att separera från Kafkas upplevelse av henne. Hon blir till och får sina unika egenskaper genom Kafkas sätt att se på och förstå henne. På samma sätt som du fyller din älskade med mening och betydelse på ditt unika sätt. Jag behöver dig på ett annat sätt än du behöver mig. Det är inget problem, det är något djupt mänskligt. Det är något en robot har OERHÖRT svårt att återskapa och därför uppfattar vi robotar som mer obehagliga ju mer människolika de är/blir. Och förstår vi detta kan vi förhoppningsvis också förstå hur viktigt det är att låta människans värld få vara gåtfull, för det hjälper oss människor att känna oss hemma.

All kunskap är inte bra och utan insikt om och förmåga att tolka tvingas människan se på sig själv som ett problem som ska lösas, enligt vetenskapliga metoder som är på god väg att avskaffa människan. Sanningen om människan är att det inte finns en sanning, det finns alltid flera. Och därför är det en dålig strategi att söka ett svar, svaret. Vad vi behöver är en större och mer utvecklad förmåga att tolka, inte fler och mer entydiga svar på eller förklaringar till komplexa problem som meningen med livet eller kultur. Freud var en hejare på att tolka, det kan och bör vi lära oss av, men det betyder inte att hans tolkning är den enda rätta. Och samma gäller för de nya rön som fysikerna nu presenterar för oss.

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 13

Hur förstår vi bäst den helhet av kropp, minnen och teknologier som är du och jag och dessa biologiskt/kulturella/teknologiska enheters samverkan med andra kroppar? Är inte detta vad allt handlar om, egentligen? Om livet så som det levs, i och genom var och en av oss. Ingen människa är en ö, en solitär enhet, alla är del av samma helhet. Men vi är det var och en av oss utifrån vår egen, högst personligt unika position. Detta ger upphov till komplexitet och till svårigheter med att få ihop allt. Att vara människa är en process som befinner sig mycket långt från jämvikt, en process som mer liknar kaos än ordning. Även den mest välordnade och rutinartade vardag innehåller brott och överraskningar, på det personligt, unika planet. Lägg därtill den närmsta kretsen av familj och vänner och sedan det omgivande samhället, och krydda anrättningen med det omedvetna, eller det undermedvetna. Alla minnen och psykologiska spratt som skapas i hjärnan på oss alla. Att vara människa handlar om att hantera allt detta, samtidigt som livspusslet måste fås att gås ihop. Börjar där. Det är utifrån dessa tankar jag vill närma mig Freud, Vargmannen och Deleuze och Guattari, med insikt om den komplexitet som människoblivandet ger upphov till.

Hur är det omedvetna, det undermedvetna organiserat? Om det handlar texten som jag strax ska kasta mig ut i. Vill bara reflektera lite till kring detta med komplexitet. För det är vad livet är oavsett hur vi upplever det eller vill ha det. Psykologin, kroppens egna psykiska mekanismer, hjälper oss hantera kaos, förenklar och skapar mönster. Utan den förmågan hade vi knappast kommit ur sängen på morgonen. Än mindre kunnat klara vardagens alla externa krav. Men med tanke på kulturens och livets yttre kaos vore det märkligt om inte kroppens inre mekanismer för att hantera detta ibland kollapsade. Freud har gett oss verktyg för att förstå och intellektuellt hantera det omedvetna. Han har visat oss vägar mot förståelse för den som pågår i hjärnan medan vi är upptagna med annat. Det omedvetna är hans skapelse, men det betyder inte att han har monopol på din och mitt undermedvetna. Det är den typen av kritik jag förstår det som att Deleuze och Guattari kommer med. De menar att det undermedvetna går att förstå på andra sätt, också och att Freud är allt för låst vid och förtjust i sin egen tolkning.

Thus it does not suffice to attribute molar multiplicities and mass machines to the preconscious, reserving another kind of machine or multiplicity for the unconscious. For it is the assemblage of both of these that is the province of the unconscious, the way in which the former condition the latter, and the latter prepare the way for the former, or elude them or return to them: the libido suffuses everything.

Jag har problem med denna passage, men jag läser den som en beskrivning av komplexitet och som en invändning mot Freuds förenklade analys, som överallt och alltid, på ett eller annat sätt handlar om Oidipus och relationen till fadern. Det är en förenkling, en hänsynslös förenkling, även om det naturligtvis kan vara en bra beskrivning av många människors upplevelse. Inte för inte har Freud blivit berömd och hans tankar och teorier har fått spridning. Något ligger det så klart i hans analyser, men inte på långa vägar lika mycket som han själv hävdar, av uppenbara skäl. Därtill är livet och verkligheten allt för komplex och kultur en allt för föränderlig och motsägelsefull multiplicitet.

Det verkar som att Deleuze och Guattari ser libido som den kraft som förenar och håller samman helheten. Som att de menar att det omedvetna är en komplex helhet där motstridiga intressen eller krafter kämpar om inflytande. Molära krafter av sammanhållande ställs mot upplösande krafter formerade som massmaskiner, eller vargflockar och detta ger upphov till dynamiken och spänningarna inom det undermedvetna. Och som jag ska använda tankarna för att förstå mig själv är det mellan dessa båda dynamiska fält av komplexitet (det undermedvetna och kulturen) som jag blir jag. Klart det kan ge upphov till drömmar och vanföreställningar. Det konstiga är att det inte händer oftare, kan man tycka. Libido verkar vara den mekanism som garanterar något slags stabilitet i tillvaron.

Keep everything in sight at the same time—that a social machine or an organized mass has a molecular unconscious that marks not only its tendency to decompose but also the current components of its very operation and organization; that any individual caught up in a mass has his/her own pack unconscious, which does not necessarily resemble the packs of the mass to which that individual belongs; that an individual or mass will live out in its unconscious the masses and packs of another mass or another individual.

Mitt undermedvetna är inte samma dom ditt, för vi har laddat hjärnan med olika och för var och en av oss unika minnen. Det ena ger det andra och kombineras på olika sätt med tidigare minnen som kan vara mer eller mindre starkt etsade fast i hjärnan. När du och jag möts i vardagen är det inte bara du och jag som möts, det är också våra respektive undermedvetna världar som aldrig är de samma, ens för dig och mig eller över tid. Betraktar man männiksoblivandet genom en sådan lins. Filtrerar man vardagen genom en sådan prisma ser man och förstår man att världen och livet inte kan vara annat än komplext och att en enda tolkning för allt och alla är omöjlig. Var börjar och slutar jag och var börjar och slutar du? Kan vi ens veta? För mig blir det ytterligare ett argument för kulturvetenskap, för det är i och genom kulturen vi förenas, det är i utrymmet som finns mellan oss som vi blir till. Och jag är ett meningslöst begrepp utan du.

What does it mean to love somebody? It is always to seize that person in a mass, extract him or her from a group, however small, in which he or she participates, whether it be through the family only or through something else; then to find that person's own packs, the multiplicities he or she encloses within himself or herself which may be of an entirely different nature. To join them to mine, to make them penetrate mine, and for me to penetrate the other person's.

Kärlek handlar om att komma nära, på alla sätt som går att komma nära. Ju starkare kärleken är desto starkare blir den ömsesidiga kraften mellan. Mitt kaos förenas med ditt och vi blir en enhet. Alla vet att det är svårt att älska, att få en kärleksrelation att fungera. Ändå försöker vi, för att vi inte kan hejda oss. Kärleken är en kraft som gör saker med oss, som får oss att förändras. Omedvetet delar vi med oss till varandra, speciellt dem vi älskar och som älskar oss. Information överförs ständigt mellan människor och mellan grupper, medvetet såväl som omedvetet. Kulturvetenskap handlar om det, om att förstå vad det innebär att vara människa. Och jag är tacksam för att Deleuze och Guattari visar på problem med Freuds tolkningar, för de öppnar upp kulturvetenskapens forskningsfält. Visar på betydelsen av förståelse för komplexitet, på att förenklingar leder till makt och att makt verkar repressivt. Kärleken gör oss sårbara, det gäller även kärlek till teorier och tankar.

Heavenly nuptials, multiplicities of multiplicities. Every love is an exercise in depersonalization on a body without organs yet to be formed, and it is at the highest point of this depersonalization that someone can be named, receives his or her family name or first name, acquires the most intense discernibility in the instantaneous apprehension of the multiplicities belonging to him or her, and to which he or she belongs.

Att ens försöka leta efter och att hålla fast vid en tolkning är omöjligt och det går bara att med våld stänga in det som är levande, i rörelse, komplext. Jag är inget, jag blir ständigt till mellan kulturens yttre kaos och min inre omedvetna röra. Jag är en kropp utan organ, det sammanhållande kitt som får mig att fungera över tid. Detsamma gäller dig och alla andra som vi har runtomkring oss. Multipliciteter, kaos och förändring. Det är vad vi är och att i ljuset av det tänka sig att det skulle finnas en och en enda förklaring till att en man drömmer om en flock vargar är djupt problematiskt. Det finns oändligt många olika andra tolkningsmöjligheter, också. Vad som gör vad vi väljer är lika outgrundligt och svårt att avgöra som kärleken. Vad är det vi förälskar oss i? 

A pack of freckles on a face, a pack of boys speaking through the voice of a woman, a clutch of girls in Charlus's voice, a horde of wolves in somebody's throat, a multiplicity of anuses in the anus, mouth, or eye one is intent upon. We each go through so many bodies in each other. Albertine is slowly extracted from a group of girls with its own number, organization, code, and hierarchy; and not only is this group or restricted mass suffused by an unconscious, but Albertine has her own multiplicities that the narrator, once he has isolated her, discovers on her body and in her lies—until the end of their love returns her to the indiscernible.

En inte helt enkel passage att säga något vettig om, men det är alltid lika givande att försöka. Så ser i alla fall jag på texterna av Deleuze och Guattari och det är därför jag återvänder till dem, för att försöka och försöka igen. För det är intellektuellt stimulerande att försöka. Vad annat kan vi människor göra, än föröka leva, älska och ta hand om varandra och den jord vi lever på? Tvärsäkerhet är farligt, det får bli slutordet här. Återkommer inom kort med fler tankar, om kultur, kunskap och makt.