Förståelsens hierarkiska struktur

På samma sätt som man kan tala om en vetandets hierarki är den rimligt att se på den mänskliga förmågan att förstå och kompetensen att besvara frågor i termer av en hierarkiskt ordnad struktur. Mina texter om vetandets hierarki handlar om kunskapens inneboende egenskaper och här handlar det om människans kognition, alltså förmågan att tänka, förstå och hantera vetandets ökande grad av komplexitet. Ska vi få ordning på skolan, vilket vi måste för att kunna återupprätta den högre utbildningen, som i sin tur är en förutsättning för det kunskapssamhälle som krävs för att kunna komma tillrätta med de allvarliga problem som mänskligheten och livet på jorden står inför, behöver vi samtala mycket med om dessa saker än vi gör idag. 

Insikterna är avgörande för att först och främst kunna inse att kunskap inte är en synonym för fakta. Men det räcker inte för utan bildning går det inte att förstå konsekvenserna av den oundvikliga förändringen av såväl vetandet som kulturen där resultatet av forskningen uppstår, sprids och används. Vishet, som är den högsta nivån av vetande, är i sin tur en förutsättning för att kunna ta kloka beslut. Och minst lika viktigt är det att det finns en allmän och vida spridd förståelse för dessa saker i samhället som helhet, liksom kollektiv kompetens att hantera kunskapens olika aspekter. Inte minst krävs ödmjukhet inför det man inte vet och det som inte går att veta något om. Det kommer aldrig an på hur säker den är som påstår sig veta, och heller inte var påståendena är publicerande. Det finns helt enkelt inga genvägar till kunskap, och heller inga vattentäta system för kontroll av dess kvalitet.

Få saker oroar mig mer än den fördumning av samhällsdebatten som under de senaste åren eskalerat. Vad den beror på är svårt att veta men den sammanfaller i tid med nedmonteringen av den svenska skolan och kunskapskrisen i akademin. Den största förändringen sedan jag växte upp är att efterfrågan på kunskap har sjunkit dramatiskt. Kunskapens inneboende värde har devalverats i takt med att skolan, den högre utbildningen och även forskningen pressats nedåt i vetandets hierarki. Jag vet inte, men misstänker starkt att "utvecklingen" (inom citationstecken eftersom det handlar om en avveckling), beror på införandet av det som brukar benämnas New Public Management i utbildningssystemet, som i korthet går ut på att man skapar system för att målstyra och kontrollera lärandet och produktionen av kunskap. NPM ger oss vad vi vill ha: snabba och tydliga resultat, till lägsta möjliga kostnad. NPM tillfredställer människans djupt kända behov av eller snarare begär efter visshet, men eftersom hela tankebygget strider mot det vi vet om kunskapen och dess natur spelar det ingen roll hur väloljat systemet är och hur effektivt det producerar resultat, vi får inte mer kunskap och blir inte klokare för det, tvärtom. Idag ägnas alldeles för mycket uppmärksamhet mot och investeras allt för mycket pengar i systemen, vars administration inte bara kräver enorma resurser utan dessutom flyttar makten över kunskapen från lärarna och forskarnas till linjens chefer.

Nåväl, det där har jag skrivit många texter om genom åren och det var inte det jag ville skriva om här, men för att tankarna ska bli begripliga behövs en bakgrund. För att kunna vända utvecklingen behövs en massa olika saker göras, och det finns inga enkla lösningar. Den här typen av förändring tar tid, inte för att skolan är en Atlantångare som många politiker påstår för att slippa ta ansvar för den negativa utvecklingen, utan för att kunskapen uppstår och utvecklas mellan människor, inom ramen för kulturen som den både påverkar och påverkas av. Kunskapen kan aldrig bli mer användbar än vi människor låter den bli, och så länge vi är eller gör oss omedvetna om att vi ofta lyssnar mer på vem som talar än på vad som sägs, spelar det ingen roll hur bra lärarna i skolan är eller hur väl underbyggd kunskap som finns i samhället. Högskolans kvalitetssystem kan vara hur väl utvecklade och prisbelönta som helst, men om studenterna som uppehåller sig i systemet inte bedriver självständiga studier kommer resultatet av lärarnas och forskarnas arbete bara att bli tomma nyckeltal. Först när den onda cirkeln brutit och vi tagit oss ur bubblan vi byggt åt oss kan vi börja röra oss uppåt i vetandets hierarki. Och för att kunna göra det krävs insikt om att förståelsen också är hierarkiskt ordnad, och det är detta som resten av den här bloggposten ska handla om.

Några år innan Jimmie Åkesson blev en del av regeringsunderlaget stod han i Almedalen och talade om att det inte känns som att Sverige är ett tryggt land och han påstod även att det är känslan som räknas. Därmed gjorde han sig till talesperson för den kunskapsignorans som sedan dess eskalerat. Den som saknar förmåga att förstå eller inte är intresserad av källkritik, alternativt inte orkar göra rimlighetsbedömningar av det som påstås, befinner sig i en bubbla där det är enkelt att få sina fördomar bekräftade. Det har inget med varken kunskap eller förståelse att göra. Populism känns bra, men är förödande både för individer och samhället, liksom för livet på jorden.

Den mest basala nivån i förståelsen hierarki utgår istället från en binär logik där man ser på kunskap som att det handlar om vad som sant eller falskt, vilket är en uppfattning som bygger på villfarelsen att alla frågor har ett enda rätt svar. Det är en villfarelse oavsett hur vida spridd uppfattningen är idag av den enkla anledningen att verkligheten inte är ordnad på ett sätt som gör det möjligt att tala om kunskap i termer av sant eller falskt. Därför krävs en mer utvecklad förståelse än den som bygger på att man bedömer alla svar enligt mallen: rätt eller fel. Inom matematiken fungerar det dock ofta att tänka och besvara frågor på det sättet. Och många problem är dessutom av denna natur, på en rad frågor finns ett rätt och många olika felaktiga svar. Ska man förstå livet och den sociala verklighet vi människor lever i krävs dock en mer utvecklad förmåga att analysera frågorna och bedöma svar; man måste röra sig uppåt i vetandets hierarki.

De verkligt viktiga frågorna är omöjliga att besvara med utgångspunkt i den binära logik som idag dominerar samhällsdebatten och som allt tydligare vinner mark även i den akademiska världen. Nästa steg i förståelsens hierarki handlar om analytisk förmåga och kritiskt tänkande och handlar om att göra bedömningar av vad som är rimligt/orimligt eller klokt/korkat, vilket är något annat än det kategoriska tänkande som präglar den binära logiken i hierarkins botten. Här handlar det inte om hur säker man är utan om hur stor förståelse och respekt man har för hur lite man vet.

Nästa steg i förståelsens hierarki handlar om hur rörligt ens intellekt är. Här handlar det om graden av respekt för hur lite som går att veta något om, och om förmågan att ta hänsyn till förändring, liksom om hur utvecklad ens förståelse är; både för frågan, vilka möjliga svar som finns och inte minst graden av respekt för människorna man samtalar med.

Rörelsen uppåt i den denna hierarki handlar först och främst om att släppa taget om känslorna, och när det är gjort är det dags att göra upp med begäret efter enkla svar och sluta låta sig förföras av debatter där det utses vinnare, och där man förlorar om man ändrar åsikt i ljuset av bättre argument. Även om man aldrig blir färdig, man kan alltid bli bättre, är målet med rörelsen att bygga upp kompetens att lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar och om att väga olika argument mot varandra; alltså att lära sig samtala.

Metaforer som pedagogiska verktyg

Jag använder ofta liknelser och metaforer när jag skriver och undervisar. Det är ett klassikt pedagogiskt grepp som jag upptäckt passar mig. Därför känner jag mig hedrad över att ha blivit inbjuden att skriva en artikel i en bok på engelska som handlar om just metaforer i undervisningen. För att kunna formulera mina tankar skriver jag dock på svenska, för att sedan översätta texten. Det kanske innebär dubbelt jobb, men det är kärt besvär för skrivandet och arbetet med språk är skapande verksamheter, vilket ger mitt liv mening. Jag är nöjd med både metaforen och nu även tankarna, så jag delar dem här. 

Handledaren som en surfinginstruktör

En vetenskaplig examen handlar om vilka kompetenser man faktiskt har. Och för att arbetet ska kunna leva upp till kraven som ställs på det som sägs i namn av vetenskap måste man ta uppgiften på allvar och verkligen lägga ner den tid som krävs för att utveckla förmågan att tänka och agera vetenskapligt, vilket är vad som bedöms. När man lägger fram en uppsats för granskning är det inte meningen att man ska sitta och vara orolig för om man blir godkänd eller inte. Känner man så är det något som är fel. Att vara nervös och spänd inför stundens allvar är något annat. Alla som utför arbetsuppgifter som kräver att man presterar på toppen av sin förmåga för att det ska bli bra blir nervösa, det visar att uppgiften betyder något för en, vilket följande illustration av metaforen jag valt visar.

Efter några dagar med blåst har det mojnat. Nu lyser solen och väderförhållandena är perfekta. Vågornas rytmiska ljud när dyningarna rullar in manar dig ner till stranden. Väl där ser du hur höga vågorna är och pulsen stegras. Men det är detta du har tränat och förberett dig mentalt inför. Brädan är inoljad, våtdräkten sitter som den ska. Idag är det dags att visa alla att du har vad som krävs för att bemästra vågorna.

På avdelningen där jag handleder studenter talar vi om inslagen av vetenskapsteori i termer av en vetenskaplig våg, och jag har alltid betraktat den som en våg i bokstavlig mening. Därför ser jag oss lärare som ett slags surfinginstruktörer. På programmets inledande kurser har vi föreläsningar om vetenskapligt tänkande och arbetar med enklare uppgifter, och dessa ser jag som första mötet med surfinginstruktören. Föreläsningarna och övningarna utspelar sig på stranden och man får bekanta sig med brädan och lära sig hur vågorna fungerar i teorin. Längre fram under utbildningen får man testa på mindre vågor på grunt vatten under överseende av instruktören. Och examensarbetet handlar om att visa att man kan bemästra en större våg på egen hand. Att skriva avhandling brukar jag likna vid vågorna i Nazaré i Portugal som anses vara världens svåraste. Jag har valt den här metaforen eftersom den riktar uppmärksamheten mot det faktum att uppsatsens kvalitet står i direkt relation till graden av eget ansvar, både i arbetet med att utforma syftet där man sätter ord på vad man vill veta, under utarbetandet av metoden och för att driva arbetet framåt. För att utbildningens resultat ska kunna sägas vara akademiskt räcker det inte att bara skriva en text som lever upp till kraven, efter studierna måste man kunna omsätta kunskaperna man skaffat sig i praktiken ute i samhället och arbetslivet.

Ser man uppsatsen som en surfingutmaning kommer man att ta sig an uppgiften på ett annat sätt än om man betraktar arbetet som en tur med en vattenskoter i en insjö en vindstilla dag mitt i sommaren. Griper man sig an examensarbetet på samma sätt som en som ska lära sig surfa kommer man att ta ett större ansvar för både utförandet och resultatet, och det ökar chansen att slutresultatet blir akademiskt eftersom man då läser metodlitteraturen och lyssnar på handledarens råd på ett mer aktivt sätt. Väljer man att se handledaren som en surfinginstruktör, sig själv som surfare och arbetet med uppsatsen som vågen som ska bemästras, kommer tillfredställelsen över ett lyckat resultat att bli större än om man bara åker med på resan. Handledarens uppgift är inte att tala om exakt hur man ska göra, utan att svara på frågor om hur man kan tänka och föreslå saker man bör göra, samt granska och lämna kritiska synpunkter på texten som växer fram under processen. Det är en avgörande skillnad mellan följande frågor och inställning till arbetet: Hur lär du mig att surfa (forska), och vad krävs för att jag ska lära mig surfa (skriva texter som håller för en vetenskaplig granskning)?

Förhoppningen är att metaforen ska främja förståelsen för hur viktigt det är att läsa metodböcker och anvisningar som ett slags guideböcker som förmedlar en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och pekar de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Guideböcker är motsatsen till regelsamlingar som läses som recept, alltså för att få tydliga anvisningar att följa, vilket man kan göra utan att förstå principerna som vetenskapen utgår från. Handledaren är ingen polis som kontrollerar att man gör rätt och bestämmer heller inte vad man ska göra, han eller hon svarar på frågor och hjälper en att utveckla en egen förståelse för det akademiska hantverket. Om man som student ser sin handledare som en surfinginstruktör blir det lättare att förstå att instruktionerna inte primärt handlar om att uppsatsen ska bli godkänd, utan om att upplevelsen som helhet ska bli så bra och givande som möjligt, inte minst försvaret av arbetet. Betraktar man sina lärare som surfinginstruktörer blir det lättare att förstå att deras roll är att likt sherpas i Himalaya hjälpa studenterna att nå toppen av berget som man själv valt ut. Tillsammans kommer man att klara av utmaningen, men bara om man som student är ödmjuk inför svårigheterna och förstår vad det är för uppdrag man har tagit dig an samt är väl förberedd och lyssnar uppmärksamt på råden man får.

Liksom surfinginstruktören ställer handledaren sina kunskaper och erfarenheter till studenternas förfogande för att hen vill att man ska lära sig hantverket. Men det är bara man själv som vet vad man behöver fråga om för att kunna utveckla förståelsen och förmågan. Det finns många olika sätt att visa och förklara, och alla som vill utveckla kompetensen måste lära sig lyssna efter det som leder till att just jag förstår och kan utveckla min kompetens på bästa sätt så att uppsatsen blir så bra som möjligt. En erfaren instruktör möter varje student där hen är och eftersom varje uppsatsprojekt är unikt förklarar olika handledare samma sak på olika sätt för olika studenter. Låter det som att lärarna säger olika saker kan det bero på att man lyssnat efter något annat än vad man förväntas höra, eller att man inte förstår att personliga råd inte är samma som generella, tvingande krav.

Att skriva uppsats är naturligtvis helt annorlunda än att surfa, men för att lyckas med båda uppgifterna måste man ta utmaningen på allvar, förbereda sig väl och ta eget ansvar. Det går inte att skriva en bra uppsats genom att bara läsa anvisningarna och sedan börja skriva eller lägga ansvaret för resultatet på handledaren. Uppsatsarbetet handlar som sagt om att visa vad man faktiskt kan, och kunskap är som kondition och styrka: det finns inga genvägar. Tvärtom, ju längre omväg man tar och ju djupare förståelse och bredare kunskapsbas man skaffar sig, desto större är chansen att uppsatsen blir bra och att man lär sig något under skrivandet, handledningarna och det examinerande slutseminariet.

För att inte skada sig och för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt gäller det att man redan långt innan brädan läggs i vattnet börjar förbereda sig på olika sätt. Först och främst är det viktigt att man funderar på vilka ambitioner man har (att syftet är väl genomtänkt och att man förvissat sig om att det är genomförbart), så att både utmaningen och träningsupplägget anpassas efter det. Innan man kastar sig ut i vågorna måste man studera var de bryts och hur de rör sig. Kunskap om olika typer av brädor – hur de rör sig i vattnet och vilka krav på teknik och styrka de ställer på den som ska surfa motsvaras inom vetenskapen av inläsningen av tidigare forskning och studierna av relevanta teorier. Utan god kondition och styrka blir det svårt att klara utmaningen, så det gäller att börja den fysiska träningen i god tid, vilket kan liknas vid utarbetandet av metoden och insamlingen av material. Sömn är också viktigt för att orka. När dagen är inne kan det finnas en poäng med att vara ute i god tid för att ta in omgivningen (att inte vara ute i sista minuten är helt avgörande för uppsatsens kvalitet). För att lyckas med både surfingutmaningar och vetenskapligt skrivande är det avgörande att vara både lyhörd och ödmjuk. Både när man ska surfa och skriva uppsats påverkas kvaliteten av hur uppmärksamt man lyssnar på kommentarerna man får på arbetet under processen fram till examen och hur mycket tid och möda man lägger ner, samt hur stort eget ansvar man tar.

Förutsättningarna är desamma för alla, och det finns ingen annan att skylla på ifall man misslyckas på grund av dåliga förberedelser. Surfinginstruktören kan ställa upp och hjälpa en med många olika saker, men ute bland vågorna är man ensam och där är det upp till en själv att få allt att fungera. Inser man att kompetensen att skriva en vetenskaplig uppsats fungerar på samma sätt kommer man att utveckla förmågan att ställa kritiska frågor som hjälper en förstå hur man kan göra för att lära sig tänka vetenskapligt, och man kommer också att ta det ansvar som krävs för att kunna arbeta självständigt, vilket är en förutsättning för att uppsatsen ska bli ett vetenskapligt arbete som visar vilka kunskaper och kompetenser man faktiskt har.

Vad jag försöker säga här är att glädjen i och med högre studier och uppsatsskrivande inte är omedelbar, men när man väl lärt sig hantverket förfogar man över kunskaper och kompetenser som kan berika resten av ens liv. Faller man i fällan att lägga ansvaret för resultatet av studierna på någon annan finns en risk att man för sent upptäcker misstaget, vilket gör arbetet med den avslutande uppsatsen, där man visar vad man faktiskt har lärt sig under utbildningen som helhet, till en plåga. Och det blir dessutom svårt att försvara resultatet, vilket leder till onödig oro inför examinationstillfället.

Utgångspunkten för tankarna som jag försöker förmedla med den här metaforen är att det är i sökandet efter svar som fungerar och arbetet med att utveckla kunskap, som förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” För mig har det kommit att bli ett visdomsord, för med åren har jag allt mer kommit till insikt om att jag som forskare och lärare egentligen inget annat har att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är lika förvirrad i dag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, i dag är jag förvirrad på ett högre plan eftersom svårighetensgraden i utmaningarna som jag tar mig an, höjden på vågorna, hela tiden ökar. Och den insikten gör mig till en bättre forskare, eftersom den hjälper mig att hålla nyfikenheten vid liv, och påminner mig om allvaret i situationen.

Som handledare har jag inget facit, jag vet nämligen inte vilka mål som studenterna jag möter har eller vad de vill göra med resten av sina liv – vilka vågor de ska surfa efter utbildningen. Jag ser mig därför som en surfinginstruktör som ställer sina kunskaper och erfarenheter av att surfa på vetenskapens olika vågor till studenternas förfogande.

Det som händer på insidan

Snart är det semester och så här på upploppet inför ledigheten är det hektiska dagar. Så mycket att tänka på och planera för, samtidigt som det ska läsas och bedömas uppsatser och tentor, samt rapporteras in betyg. Svårt att vara kreativ då, men jag fick ändå en idé. Kanske utvecklar jag den i något annat sammanhang, eller också får den ligga här i det idéarkiv som jag alltid sett Flyktlinjer som. Tanken handlar om ett av livets faktum, något som är så självklart att det sällan tänks på eller tas hänsyn till.

Det som händer på insidan av våra kroppar är dolt för andra, och det ska vi nog vara tacksamma för. Men det är ändå intressant att reflektera över konsekvenserna av detta oundvikliga faktum. Det som pågår på insidan och är dolt för andra kan och kommer nämligen att påverka både individen, kulturen och samhället. Man kan ge sken av en massa olika saker, och beroende på hur skicklig man är på att dölja sina rätta åsikter (om man nu gör det) kommer man att kunna framställa sig själv i en bättre dager än man förtjänar. Det är så här vi människor fungerar så det är inget att säga om, men det blir problematiskt om vi förnekar faktum och utgår från att ytfenomenen säger något om det som försiggår på insidan. 

Man kan dölja sina tankar och det man verkligen drömmer om och tror på för andra, men inte för en själv. Konsekvenserna av det man tänker och det man gör kommer ingen undan. Vad och hur mycket man äter och hur mycket man rör på sig i vardagen är vad som räknas, inte vilken image om vem man är som man lyckas skapa och förmedla. Hälsa handlar inte om vad andra tror om en, utan om vem man faktiskt är och det man verkligen gör. Tillsammans med hur man sover och hur man andas, samt hur medvetet närvarande man verkligen är i arbetet och när man är ledig, påverkar allt detta ens personliga förutsättningar att leva ett gott liv. 

Andra saker som påverkar ens liv är vad man faktiskt läser, inte vilka böcker man har i bokhyllan eller vilka tidskrifter som ligger framme; om man nu har några böcker eller köper tidningar. Mobilen innehåller all världens vetande, men det är apparna som faktiskt används och texterna man verkligen läser som räknas. Möjligheterna som våra digitala verktyg är fyllda med spelar ingen roll, annat än som sociala markörer.

Detta ser jag som ett slags nyckelinsikt, kanske just eftersom det inte är några revolutionerande fakta. Samhället och kulturen utspelar sig inte på ytan, det handlar om komplexa processer som går på djupet. Demokratin gynnas inte av glädjebetyg även om de kan öppna dörrar till drömutbildningar för en del, eftersom demokratin och kunskapen dels är varandras ömsesidiga förutsättningar, dels eftersom det inte är vad man ger sken av utan vad man faktiskt gör och verkligen kan som räknas. Det går att ge sken av att man bryr sig om en massa olika saker som anses kloka och hedervärda, men samhällen byggs från grunden av de tankar som människor verkligen bär på och omsätter i handlingar. Även om ingen annan ser eller ens anar att man säger en sak och gör en annan är det vad man gör som räknas.

På samma sätt är det inte vad politikerna säger eller lovar utan konsekvenserna av politiken som förs som räknas. Marknadsförare hyllas idag som hjältar för sin förmåga att paketera och sälja budskap, men det kommer inte an på hur framgångsrik ett parti eller deras ledare blir i valrörelsen, samhället, demokratin och kunskapen står och faller, liksom vår egen hälsa och intellektuella förmåga, med vad vi faktiskt önskar oss och vilka beslut vi tar. Det gäller inte minst i relation till miljön som allt mer känns som mänsklighetens ödesfråga. Tar vi inte hänsyn till det faktum att klimatet förändras av vad vi gör, inte var vi tycker om olika experter och deras syn på hur allvarlig krisen är eller vad som är bäst att göra. I kraft av att vara människor som lever här på jorden har vi alla ett ansvar, även om det inte känns så eller om vi väljer att förneka detta faktum.

Lyssna på den som vet, eller söka bekräftelse

Mitt intresse för kunskap känns mer och mer som ett problem. Inte så att det finns något alternativ eller att jag ångrar all den tid jag lagt ner på studera och bygga upp förståelse för verkligheten och vetandet, absolut inte. Och jag ger inte upp heller. Dessutom handlar det inte bara om mig. Av många olika skäl är det idag allt mer en belastning att veta. För varje år som går känner jag mig allt mer ensam. Sammanhangen där jag kan få utlopp för kunskapsintresset blir färre och färre och tiden som finns att ägna sig åt intresset krymper, trots att jag arbetar på högskolan som lektor. Problemet jag försöker beskriva är att kunskapen är en valuta som devalveras i en oroande takt, och inflationen ökar dessutom exponentiellt när allt fler förstår allt mindre av vad man går miste om genom att ägna sig åt annat. Böckerna som inte läses får aldrig chansen att förföra eller bidra till utveckling och ökad förståelse.

Ett lika allvarligt problem som hänger ihop med kunskapsinflationen är att den som idag väljer att inte ta hänsyn till kunskapen får konkurrensfördelar och makt. Att vara kunskapsresistent anses idag, i allt fler sammanhang, inte vara belastande, tvärtom går det att samla på sig massor av följare genom att kritisera forskare och tala mer om hur det känns än med utgångspunkt i mänsklighetens samlade kunskaper. Och följare på sociala nätverk är den nya premiumvalutan. Ju fler följare man har desto mer tas det man säger på allvar, vilket ger en makt och inflytande, oavsett om det man säger är sant eller inte. Den som skriver eller talar om kunskap uppfattas som tråkig eller krävande; en partykiller. Alarmist får man inte vara, oavsett om det finns finns ett allvarligt hot eller inte. 

Samhället och kulturen, inte bara i Sverige, rör sig allt snabbare bort från kunskapen när allt fler anser sig, eller ger sken av att, veta, och när allt färre bryr sig om kunskapen lyssnar allt fler på de som bekräftar deras fördomar. Och den som bekräftar flest människors fördomar får mest makt och inflytande. Det är så här som demokratier dör. När kunskapens värde devalveras och allt fler bryr sig allt mindre om hur det är och fungerar ökar efterfrågan på människor som tar på sig ansvaret att säkert uttala sig om saker och ting, vilket leder till att världen får allt fler totalitära diktaturer. Därifrån stupar det brant utför för mänskligheten och livet på jorden eftersom en diktator har makten att trycka ner och undanröja all opposition. Står kunskapen i vägen för makten kommer makten och dumheten att vinna eftersom kunskapen kräver allas respekt för att fungera. Vi vet att demokratin inte är det bästa, utan det minst dåliga styrelsesättet, vilket gör att den kräver både kunskap och respekt samt inte minst kollektivt ansvar och hårt arbete av alla. 

New Public Management är inte vägen till kunskap och därför utgör den synen på ledning av arbetet som utförs i den akademiska världen på sikt ett hot mot demokratin. NPM bygger på villfarelsen att kunskap är en produkt, något man kan producera på samma sätt som man bygger bilar på ett löpande band. NPM bygger även på den kunskapsvidriga tanken att lärande är en linjär process som går att effektivisera. Lärare och forskare som påpekar det uppenbara, att det aldrig finns några garantier för kunskap och att lärande tar tid, avfärdas som nostalgiska drömmare eller pekas ut som hinder för den oundvikliga utvecklingen.