söndag 20 november 2022

Blåslampa eller belöning?

Prestation kan handla om att producera antal eller mängd eller om kvalitet, och beroende på vad man vill uppnå kommer antingen blåslampa eller belöning att fungera bäst för att motivera den som ska prestera. Som akademiker arbetar jag på skattebetalarnas uppdrag och målet med mitt arbete är lärande och kunskap, av högsta kvalitet. Det jag fokuserar på i mitt arbete är att skapa förutsättningar för kommande generationer att täcka sina kunskapsbehov och det arbetet försvåras när högskolans linjeorganisation förväntar sig att jag ska dra in pengar till högskolan eller producera nyckeltal som kan användas i den kunskapsfientliga konkurrensen med andra lärosäten. Enda anledningen till att jag försöker bli professor är att det skulle ge lite mer tyngd åt mina kunskaper, jag är helt ointresserad av att göra karriär. Möjligheten att få lära och bidra till kunskapsutveckling är vad som får mig att gå upp på morgonen. Tyvärr måste jag gå upp tidigare och tidigare för att kunna ägna mig åt det jag är utbildad för, eftersom man fått för sig att akademiker är lata människor som måste jagas med blåslampa för att prestera. Kunskap och lärande är dock ingen prestation.

Det är för kunskapens skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning. Och nyckelordet här är investering. Tanken på att högskolor och universitet ska förmera kapital är huvudlös, inte bara eftersom pengarna som forskarna konkurrerar om kommer från stadskassan, utan framförallt eftersom det flyttar fokus från kunskapen och utarmar den akademiska miljön som är själva förutsättningen för kunskapsutveckling och lärande. Både lärare, forskare och studenter påverkas av kulturen på högskolan och mott problem, det jag oroas över, är att jag för varje år som går får kämpa mer för att få studenterna att förstå att kunskap och lärande inte är samma som betyg. Jag blir bedrövad av att förkunskaperna sjunker, vilket gör att jag får ännu mindre tid åt kärnuppdraget. Samhället är inte betjänt av en förlängd gymnasieutbildning, vilket är vad vi får när lärarna på högskolan måste lägga en stor del av sin tid och sin energi åt att föröka övertyga studenterna (som allt mer agerar som elever) om betydelsen av att läsa och reflektera över innehållet i kurslitteraturen.

Kunskap och intellektuell utveckling är mitt personliga mål, så det borde inte finnas någon konflikt. Jag är precis där jag vill vara: på den plats i samhället där man borde kunna förvänta sig att kunskapen föds och utvecklas. Tyvärr har platsen förändrats och förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling har försämrats. Kvaliteten i verksamheten antas garanteras av det kvalitetssystem som införts uppifrån och enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. När man bygger bilar har det visat sig vara klokt att flytta kunskap från enskilda medarbetare till systemet, men i den akademiska världen där kollegiet består av landets högst utbildade människor är det huvudlöst att tänka och agera så. Vad är poängen med att först utbilda någon till doktor och sedan bekosta dennes meritering till docent och professor, om den personen sedan okritiskt förväntas följa regler som skapats av någon annan? När kollegiets makt över högskolans verksamhet försvann och ledamöterna i högskolans styrelse som kommer från näringslivet är i majoritet kommer styrelseproffsens kunskaper och erfarenheter givetvis att överordnas forskarnas och högskolelärarnas, men det är ju som att spänna vagnen framför hästen.

I näringslivet har det utvecklats en kultur där man belönar ledningen med enorma ekonomiska ersättningar för att göra sitt redan välbetalda arbete, vilket går ut på att jaga medarbetarna med blåslampa genom att hota med sänkt ersättning. Det är en förvrängd människosyn som är enkelt att förklara för den som har kunskap om hur det mänskliga psyket och den mänskliga kognitionen fungerar, men eftersom kunskap bara fungerar om man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar håller den på att fasas ut, även i den akademiska världen, till förmån för samma nykeltalsfixering och produktionshets som gör de rika allt rikare men som skadar både människor och miljön.

Krisen som mänskligheten befinner sig i handlar inte bara om miljön. Klimatförändringarna är ett av många symptom på den underliggande sjukdom som bara kan botas med hjälp av tid och kunskap. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt vetande, och får lärare och alla som ska lära inte tid att tänka och samtala med varandra kan ingen kunskap utvecklas. Att sitta i en stol en hel dag och läsa är inte slöseri med tid, det är en investering i ett meningsfullt liv och en hållbar framtid. Kunskapen som utvecklas i samverkan mellan intresserade och kritiskt medvetna människor är en intellektuell belöning för väl utfört arbete. Vill vi bygga en kunskapsskola och vill vi skapa en verkligt akademisk miljö på högskolan, vilket är en förutsättning för utvecklingen av ny och användbar kunskap måste vi göra upp med vanföreställningen att det är en god idé att tvinga akademiker att konkurrera inbördes om pengar och prestige och istället ge dem den tid som krävs för att det akademiska arbetet ska kunna bära (akademisk) frukt. Människor som inte ser kunskap och möjligheten att lära som en belöning bör helt enkelt inte få inflytande i den akademiska världen. Kunskap kan aldrig tvingas fram och därför är tanken på att jaga akademiker med blåslampa galen.

söndag 13 november 2022

En sorglig avförtrollning och rationalisering av vetenskapen

Parallellt med undervisningen och allt annat som ingår i mina arbetsuppgifter jobbar jag med en bok om akademisk kvalitet, som förhoppningsvis blir färdig att sändas till ett förlag för påseende innan nästa sommar. Arbetet med boken är dels ett sätt för mig att hantera oron över utvecklingen i akademin, dels en strategi att göra vad jag kan för att främja framväxten av en intellektuellt stimulerande kultur inom högskolevärlden. Det är också ett sätt att värna den akademiska professionen, vilket behövs för att vetenskapen inte ska förvandlas till en effektiv produktionsapparat som fokuserar på nyckeltal istället för kunskap. 

Ofta känns det som jag är ensam i min kamp, men jag vet att det inte är så, och när jag var på den företagsekonomiska konferensen FEKIS i Västerås/Eskilstuna för några veckor sedan fick jag det än en gång bekräftat, vilket kändes bra. Sessionen jag var på handlade om hur forskningen styrs och vilka effekter rationaliseringen och effektiviseringen får. Det var Nils Brunsson: Uppsala Universitet, Elin Funck: Lunds Universitet och Jonas Gerdin: Örebro Universitet, som höll i sessionen och deras forskningsunderbyggda slutsats var följande: Målstyrning, kvalitetssäkring och strävan efter effektivisering leder till avförtrollning av den akademiska världen. De talades om konkurrensen inom akademin och mellan lärosäten och forskare, liksom om prestationsmätningar och dess effekter? Och om siffrornas ökade betydelse. Jag lärde mig ett nytt ord: sifferdemi. Olika siffror har olika värde. Var man publicerar sig. Hur många citat man samlat på sig. Storleken på summorna man dragit in. Allt räknas och ligger till grund för medarbetarnas värde. Det som inte går att mäta anses inte existera, vilket är problematiskt eftersom kunskap är en kvalitet som inte går att mäta på något objektivt sätt eftersom den finns inne i människors huvuden och växer i mellanrummen.

Siffrerfokus gör att forskare arbetar med annat än det som gynnar kunskapsutvecklingen. Pressen att publicera sig i högt rankade tidskrifter leder till cynism, eftersom ”ingen” bryr sig om vad man forskar om. Snabba publikationer som kan redovisas årligen premieras framför långsiktig och angelägen forskning. Monografier räknas inte, vilket gör allt fler forskare till opportunister som inte tar några risker. Styrningen gör att byråkratin inte bara ökar, den tar dessutom tid och resurser från arbetet med kunskapsutveckling, vilket gör att den mentala pressen på forskarna och lärarna som är i akademin för kunskapens skull ökar. Känslan av att vara misslyckad sprider sig hos allt fler av dem som är i akademin för att lära och utveckla kunskap, medan de som följer order och lyckas i systemet får orimligt mycket makt över den akademiska kulturen och universitetets prioriteringar. Eftersom den kulturella förändringen går långsamt är det bara den krympande skaran av lite äldre forskare som ser förändringen. Och om det bara handlade om en förändring vore det så klart oproblematiskt, men nu handlar det om ett utarmat kunskapsklimat, inte om en nostalgisk längtan efter svunna tider.

Den orimliga drömmen om enkla lösningar driver denna minst sagt olyckliga utveckling och det grundläggande antagande som styr utvecklingen är att konkurrens är viktigt eftersom det antas driva kvalitet, vilket fortfarande återstår att bevisa. Vi vet att mäthysterin och konkurrensutsättningen inom skolan och den akademiska världen leder till ökad stress, som vi också vet går ut över den akademiska kvaliteten och förutsättningarna för nytänkande, vilket båda utgör garanter för lärande och kunskapsutveckling. Kunskap skapas av människor och för människor, och den tar tid att utveckla, därför är är alla tankar på effektivisering drömmar om det omöjliga. Systemen tar aldrig rast, algoritmerna tuggar på och därför tar de allt snabbare över. Ju längre den här utvecklingen tillåts fortskrida utan att man stannar upp och reflekterar över konsekvenserna för kunskapskvaliteten, desto svårare blir det arbeta för en förändring. Det är nämligen svårt att ifråga sätta det normala eftersom det uppfattas vara självklart. Vi människor gillar inte förändring, men när den smyger sig på och får verka över lite längre tid uppfattas den inte som en förändring. Bilden av den kokande grodan, som i och för sig är en myt, är talande.

Hur hänger denna utveckling ihop med högskolelagens 6e paragraf, som är tydlig med att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt? Vad händer med den akademiska friheten när det blir viktigare var man publicerar sig och vad man kan få externa medel för, än vilka problem forskningen riktar in sig på och vilken kunskap vetenskapen resulterar i? Det är frågor som idag uppfattas som kritik mot kvaliteten i den akademiska världen, som ett förespråkande av en låt-gå-mentalitet, trots att det är ur den myllan som universitetet vuxit fram, och trots att det är just den synen på forskning som belönas med Nobelpris. Varifrån kommer föreställningen om att forskare är lata och måste kontrolleras för att göra sitt jobb? Och vem kom på idén att ekonomer och politiker vet bättre vad som gynnar lärande och kunskapsutveckling än människorna som vigt sitt liv åt vetande? 

En avförtrollad akademi, vilket kontroll- och effektiviseringstänkandet leder till, är inte akademisk av den enkla anledningen att kunskapen som forskare söker alltid handlar om vad vi (ännu) inte vet. Ju mindre utrymme och förståelse det finns för betydelsen av nytänkande och kreativitet, och inte minst misslyckande, desto mer utarmas och avakademiseras kulturen i den akademiska världen. Universitet håller på att förvandlas till en effektiv produktionsapparat, men det är inte kunskap den producerar utan nyckeltal: publiceringar och citeringar. Eftersom pengarna som används för forskning kommer från staten leder forskarnas interna konkurrens inte till något annat än att pengar flyttas från ett konto till ett annat i samhällsekonomin, samtidigt som forskarnas kreativitet och lusten att lära och utveckla kunskap mals ner i det allas krig mot alla som råder idag.

Argumentet för mätning och konkurrens är att forskare annars bara skulle sitta på rummet och läsa böcker, alltså att de är lata och inte bryr sig om kunskap och akademisk kvalitet, vilket bygger på ett antagande som inte undersökts, och som därför är ovetenskapligt. Utifrån ser det kanske ut som om den som tänker och läser är improduktiv, särskilt som tänkande och kunskapsutveckling tar tid och aldrig garanterat leder till önskat utfall, men det är bara som det uppfattas av de okunniga. Så kom det sig att det är dessa som bestämmer över hur det akademiska arbete ska organiseras och inte akademikerna som utbildats för att skapa kunskap? 

Vilken typ av motivation bör driva utvecklingen i den akademiska världen om man vill ha mer och bättre kunskap? Eftersom det inte går att ta för givet att systemet för peer-review är vattentätt och eftersom kunskapens kvalitet och dess relevans inte är ett kumulativt mått, alltså inte handlar om hur många artiklar man skrivit i ämnet, bygger nuvarande system för spridning av vetenskapliga resultat på ovetenskapliga antaganden, vilket borde vara besvärande för forskare. Tyvärr är det inte så vi människor fungerar. Ett kunskapsdrivande system för akademisk meritering måste utgå från vad vi vet om både människor och kunskap, vilket inte är fallet idag. Dagens system är överskådligt och linjärt, så den som knäckt koden kan fokusera på produktionen av nyckeltal, vilket leder till att kunskapen försvinner i mängden av artiklar eller späds ut eftersom det är bättre att dela upp den i flera artiklar än att skriva en bok där tankarna presenteras och diskuteras på ett genomtänkt sätt. Systemet som fanns innan det nuvarande satte kunskapen i centrum. Det byggde på att man disputerade först när man hade något nytt och viktigt att säga, och det var bara en eller några få av de absolut bästa som blev professorer. Tyvärr ansågs det orättvist (eftersom vi människor vill göra karriär) och därför lanserades tanken om att avhandlingen skulle vara ett "körkort" och idén om att alla skulle kunna bli professor om de bara ansträngde sig (och följde reglerna för produktionen). Därför är det inte lusten att lära och utveckla kunskap som driver det akademiska systemet, utan möjlighet att göra karriär och få anseende och högre lön, vilket riskerar att leda till ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

söndag 6 november 2022

Vetenskap som form och innehåll

Tänkande och skrivande är mina ”arbetsredskap” och ambitionen är att utveckla kunskap. I mitt arbete som forskare fokuserar jag på innehåll. Formen är inte oviktig, men den delen av arbetet tenderar oroväckande nog att uppfattas som viktigare när linjens makt över kollegiet ökar i den akademiska världen och kraven på kontroll, måluppfyllelse och kvalitetssäkring ökar. Kunskap är både form och innehåll, men råder det inte balans mellan aspekterna kan inget vetande värt namnet uppstå eller utvecklas. Utan förståelse för innehållssidan av den komplexa och dynamiskt föränderliga helheten kan vetenskapen inte ge oss det vi alla behöver för att förvalta samhället och värna livet på jorden. Skrivande går i någon mån att kontrollera, för tryckandet på tangenterna och formandet av ord går att mäta, men kvaliteten på tankarna som sätts på pränt är helt avhängig tiden som finns att tänka och det är en verksamhet som försiggår på insidan av den tänkandes huvud, och dit når ingen kontroll i världen. 

Tryckta böcker av papper, fyllda av fördjupade och väl utvecklade resonemang, är ett underbart sätt att förena ett intellektuellt innehåll med en vacker form. Kunskapen måste hela tiden förändras i takt med allt annat som ständigt förändras, och böckerna som står kvar i bokhyllan fungerar som påminnelse om detta, samtidigt som vissa böcker ständigt är aktuella. Det går inte på förhand att veta vilken bok som blir klassiker, det visar sig med tiden. Därför är mängden böcker en förutsättning för bildning som i sin tur är den mylla som kunskap gror och utvecklas i. Läser man bara nya artiklar om det senaste går man miste om den kunskapsdimensionen, vilken behövs för att förstå värdet med bildning. Produktionshetsen ger upphov till tunnelseende och det som står i artiklarna (formen) riskerar att uppfattas som verkligare och viktigare än den föränderliga verklighet som kunskapen (innehållet) handlar om.

Kunskapen jag äger har förmedlats till mig via text, och det är så jag kommunicerar med omvärlden, men sista ordet är inte sagt och vetandet är inte fullbordat i och med att forskare sätter punkt och publicerar sina tankar. Kunskap utvecklas nämligen i mellanrummen som uppstår mellan orden på pappret och läsaren som tar del av tankarna som sats på pränt. Textens form gör det möjligt att sprida tankar och är också en förutsättning för att kunskapen ska kunna granskas av andra. För egen del utvecklar jag också mitt eget tänkande genom att läsa det jag skriver, det är så jag får syn på tankarna och när jag jämför dem med verkligheten jag lever i kan jag revidera dem. Lärande och utveckling är dialogiska kompetenser och dynamiska kvaliteter, inte produkter. Jag väljer boken som medium eftersom det är den form som passar bäst för det innehåll som min forskning resulterar i.

New Public Management fokuserar uteslutande på vetenskapens former, för det är det enda som går att kontrollera. NPM bygger på den akademiska linjeorganisationens logik samt dess målfokuserade och produktionsorienterade syn på vetenskap, och självklart behövs det regler och ordning. Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om mer eller mindre av både och. Och eftersom kunskap och lärande är dynamiska processer och som försiggår inne i huvudet på och mellan människor handlar det om kvaliteter som inte går att kontrollera. Som kunskapsintresserad och bildningsinriktad forskare väljer jag att publicera resultatet av mitt arbete på det sätt som passar bäst för kunskapen jag skapat, och det är som sagt boken. Tyvärr räknas den inte som en merit i dagens högskola, delvis beroende på att kollegiets makt och inflytande över den akademiska miljön har minskat betydligt under senare år. Jag får med andra ord välja mellan att göra akademisk karriär (genom att anpassa mitt arbete efter linjens regler och fokusera på form) eller följa kunskapen dit den tar mig (fokusera på innehållet). Anledningen till att jag väljer kunskapen är inte att jag är nostalgisk eller obstinat, det handlar om att ingen, än så långe, övertygat mig om att högskolans uppdrag förändrats, att kunskap inte längre är huvuduppdraget för akademiker anställda av samhället. Alla försök att kontrollera vetande kommer oundvikligen att leda till att kunskapen utarmas, men vad värre är kommer även förmågan att förstå kunskap och vad som kräva för att den ska kunna utvecklas att försvinna. Därför är ignoransen rörande dessa saker oroväckande och problemen allas angelägenhet.

söndag 30 oktober 2022

Konkurrensens kunskapskonsekvenser

Konkurrens är i grund och botten en del av livet och tillvaron och den ger upphov till olika typer av beteenden. Ofta uppstår konkurrens mellan människor spontant, men det är en helt annan form av konkurrens än den som organiseras fram, som ett medel för att uppnå olika typer av mål. Alla typer av idrott bygger på konkurrens, och där fungerar det, där anstränger sig alla för att uppnå det tydliga målet att komma först, springa snabbast, hoppa längst eller lägga flest mål. Problematiskt nog har det som visat sig fungera perfekt i sportens värld idag överförts till andra områden. Konkurrens har kommit att uppfattas som ett slags universallösning för effektivisering, och som ett sätt att främja kvalitet, vilket är en befängd idé.

Begreppet konkurrens betyder tävlande på en marknad, alltså kamp om begränsade resurser. Därför fungerar bara konkurrens som det är tänkt om marknadens gränser är tydliga och det man konkurrerar om är begränsat. Så ser det ut i sportens värld, men skolan och den högre utbildningen fungerar inte alls på det sättet. Därför kommer konkurrensen som skapats inom utbildningssystemet att leda till så pass allvarliga problem att kunskapen riskerar att försämras i hela samhället.

Kunskap är nämligen ingen knapp resurs, tvärtom är det en oändlig resurs som dessutom växer och blir bättre och mer användbar ju fler som delar och engagerar sig i utvecklingen av den, vilket gör att konkurrensen får motsatt verkan, jämfört med hur den fungerar i idrottens värld. Problemet är att man bortser från att det man konkurrerar om är pengar, prestigefulla publiceringar och citeringar, som är ändliga resurser på en marknad. Konkurrensen inom forskning och utbildning leder till avakademisering/avintellektualisering av universitetsvärlden, av den enkla anledningen att kunskapen inte anses viktig, eller betraktas som en formalitet, något man kan ta för givet eftersom man antas får det på köpet när forskarna kämpar för att vinna framgång på marknaden där man tävlar om vem som kan dra in mest pengar, publicera flest artiklar och bli citerad flest gånger. Fokus flyttas från det som är viktigt, det vill säga kunskap, som är ett komplext problem, till det som går att mäta och tävla om, vilket är komplicerat, och därför är möjligt att kontrollera.

Konkurrensen är idag så pass naturaliserad att den tas för given, och därför kommer den som pekar på problem som beror på konkurrensen att uppfattas som suspekt, vilket gör att fördumningen i samhället skyndas på. Samverkan, som är en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling, uppfattas idag som ett slöseri med tid och resurser. Trots att vi vet att lärande är en dynamisk och kollektiv process där man lär sig lika mycket när man lär in som när man lär ut och de viktigaste lärdomarna dras av misslyckanden. Genom att lyssna på varandra och dela tankar får man perspektiv och uppslag att tänka på nya sätt, vilket förhindras i ett konkurrensutsatt sammanhang där alla andra uppfattas som motståndare och inkräktare. 

Friskolereformen har lett till att elever, föräldrar och samhällsmedborgare idag uppfattar konkurrens i skolans värld som ett självklart och oproblematiskt inslag i all utbildning, vilket är en inställning och kunskapssyn som man tar med sig när man kommer till högskolan och när organisering av utbildning debatteras. Därför blir det svårt att kritisera konsekvenserna av New Public Management, och lärare som reser invändningar mot minskad tid för förberedelser, undervisning och efterarbete eller som är kritiska mot den växande administrativa bördan som tar tid och fokus från arbetet med att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, kan mycket väl komma att betraktas som illojala. 

Kunskapssamhället befinner sig idag i en djupare och mer akut kris än klimatet, vilket givetvis får återverkningar även där eftersom det krävs kunskap för att rädda livet på planeten. Paradoxalt och tragiskt nog har konkurrensen införts i strid mot kunskap och beprövad erfarenhet. Forskningen inom ämnet företagsekonomi visar nämligen att företag överlever genom att samarbeta, även om de konkurrerar, vilket många inte tror och det sällan talas om. En massa föreställningar om nyttan med konkurrens bygger alltså på dålig forskning, myter, missuppfattningar och konfirmationsbias, vilket är företeelser som bara kan motarbetas genom kunskap. När akademiker, alltså forskare, okritiskt godtar konkurrens inom akademin, är det alltså ett djupt och allvarligt problem med fatala konsekvenser.

En motstrategi är att ställa besvärliga frågor till konkurrensförespråkarna: Vad är det man konkurrerar om egentligen? Vad driver de som konkurrerar egentligen? Vad är syftet med konkurrensen, och leder den till det man önskar sig? Tyvärr kommer den som ställer dessa frågor att tappa sin konkurrenskraft eftersom kritiskt tänkande tar tid och flyttar fokus från nyckeltalen som konkurrensen handlar om.

söndag 23 oktober 2022

Ska högre utbildning utvärderas?

Följande tankar kom upp och formulerades under en av sessionerna på Fekis, den årliga företagsekonomiska konferensen, som denna gång hölls i Västerås och Eskilstuna: ”Meningsfulla utvärderingar för kvalitet och utveckling i framtidens ekonomutbildningar”.

Att vara lärare på högskolan, med intresse för kunskap, handlar om att ständigt utvärdera arbetets alla aspekter och delar, inte bara det som händer i samband med undervisningen. Utvärdering är en förutsättning för lärande och utveckling, så det handlar inte om ifall man utvärderar utan hur och för vem utvärderingen görs. Med hänvisning till min syn på kunskap och akademisk kvalitet menar jag att det är för kunskapens, demokratins och samhällets långsiktiga hållbarhet som undervisningen på högskolan utvärderas, och därför blir frågan om hur och vad man utvärderar viktig. För att resultatet av utvärderingen ska kunna leda till att kunskapens kvalitet ökar måste både synen på utvärdering och metoderna som används förändras radikalt. Framförallt måste tilliten till professionen öka, betydligt. Utvärderingar enligt regler standardiserade mallar kan aldrig bli akademiska, och eftersom det är den enda typen av utvärdering som leder att kunskapskvaliteten ökar krävs en förändring av nuvarande syn och arbetssätt.

För att kunna bygga ett kunskapsfokuserat och kvalitetsfrämjande utvärderingssystem måste systemet som helhet dels vara integrerat i undervisningen och kursutvecklingen, dels kännas meningsfullt för alla inblandade. Om systemet införs och kontrolleras av andra än ansvariga lärare eller om det handlar om att stärka kursens, utbildningens och högskolans varumärke, kommer det inte att kunna leda till bättre kunskapskvalitet. För att nå dit behöver synen på värdet med en examen förändras, både samhällets, arbetsmarknadens aktörers och högskolans samt studenternas syn på vad högre utbildning och varför man studerar måste förändras. Idag betraktas hög genomströmning som något positivt, eftersom högskolans ekonomi är direkt relaterad till hur många poäng studenterna tar och hur många examina som högskolan utfärdar. Och många arbetsgivare ser högskolan som ett slags grovsortering i rekryteringen och politikerna betraktar utbildning som en kostnad, inte som en investering. Självklart påverkas studenternas syn på vad högre utbildning är och varför man studerar av detta. I ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde och det faktiskt spelar roll vad man kan och vet kommer en examen från en högskola som är känd för att ställa höga krav på studenterna att leda till ökad attraktivitet, men en sådan utveckling kan inget system för utvärdering i världen främja. Kvaliteten kommer nämligen inte an på hur eller vad man mäter. Kunskap är en personlig, förkroppsligad egenskap som visar sig i ord och handling, och alla bedömningar bygger dessutom på tolkning som i sin tur utgår från individers bedömningsförmåga så strävan efter objektivitet är en fåfäng jakt på en guldkruka vid änden av regnbågen.

Ett kunskaps- och kvalitetsfrämjande sätt att se på utvärdering är att utgå från studenternas kunskaper/lärande. Det är inte svårare än så att en kurs med hög akademisk kvalitet leder till att fler lär sig mer, och lärande samt kunskapsutveckling är också vad akademisk kvalitet handlar om. Nuvarande sätt att se på utvärdering bygger problematiskt nog på principer som enklast kan sammanfattas i termer av NPM, som handlar om att flytta ansvaret för kursens innehåll och utformning från den akademiskt utbildade läraren till högskolans ledning och linjeorganisation, ytterst för att öka studenternas (kundernas) tillfredställelse med kurserna och utbildningarna.

Hur ska vi använda resultatet (av utvärderingarna), är en vanlig fråga som bygger på en antaganden som är viktiga att analysera. Premissen för frågan är att det är ett resultat vi vill ha, och att detta kan och ska användas, vilket på inget sätt är självklart. Min utgångspunkt är att kunskap och förståelse (i detta fall för hur kursen som utvärderas fungerar) inte är ett resultat, så redan själva utgångspunkten för arbetet med utvärdering är problematisk utifrån ett kunskaps- och kvalitetsperspektiv. Eftersom det idag finns allt mindre tid att stanna upp och tänka efter blir det lätt så att allt för många bara rusar på och glömmer varför vi ens har en högskola och vad som är uppdraget. Kunskap och lärande är komplexa problem som inte handlar om vad någon tror eller tycker och som kräver ett helt annat angreppssätt än undersökningar av kundnöjdhet, men detta är en tanke som det är svårt att få gehör för i nuvarande produktionsfixerade högskoleorganisation. All kritik mot utvärderingshetsen och systemen för kontroll och styrning handlar inte om att propagera laissez-faire. 

Om vi utvärderade arbetet för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull, vilket vi måste göra om den högre högre utbildningen ska kunna bli högre, skulle utvärderingen handla om och innebära att allt som händer i och på kursen och under föreläsningar och annan interaktion mellan lärare och studenter utgör underlag för utvärderingen; inte bara svaren på frågorna som ställs i dagens obligatoriska enkäter. Nuvarande system och syn på utvärdering tar inte hänsyn till det faktum att man som lärare med intresse för kunskap och lärande bara behöver höja blicken från undervisningsmanuset för att få feedback på innehållet och presentationen. Vilka frågor som ställs i undervisningssalen, på rasterna och via mail säger en hel massa om studenternas förväntningar, vilket gör att alla lärare som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten kontinuerligt samlar på sig ett dynamiskt underlag som efter en kvalitativ och erfarenhetsbaserad analys kan användas i arbetet med att utveckla kursen, om och när det behövs. Tentan är den viktigaste utvärderingen för det är där det visar sig hur kursen fungerar, men detta faktum bortses tyvärr från i dagens tal om utvärdering av högre utbildning.

Även om det inte går att ta förgivet att studenterna faktiskt kommer till högskolan för kunskapens skull och vill engagera sig för att värna den akademiska kvaliteten i högskolans verksamhet, bygger dagens system för utvärdering på just den premissen. Så som utvärderingarna idag oftast är utformade handlar de om att samla in studenternas åsikter trots att det inte går att värna kunskap och akademisk kvalitet med i rena åsikter, i alla fall inte om åsikterna inte motiveras eller relateras till en väl genomtänkt definition av kvalitet. Om allas åsikter om kursen behandlas som likvärdiga, och dessutom måste beaktas av ansvariga lärare, kan systemet för utvärdering mycket väl leda till att kunskapen och kvaliteten försämras. Frågor som handlar om vad studenterna tycker, handlar inte om kursens akademiska kvaliteter, ändå är det så som många frågor formuleras. Dessutom behöver förändringspremissen som är inbyggd i dagens system diskuteras. Det finns nämligen inget som säger att man måste förändra något, om kursen ger studenterna förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling finns ingen anledning att förändra den ifall resultatet sjunker.

En annan sak som sällan talas om när utvärdering av högre utbildning diskuteras är att tiden och resurserna som krävs för detta inslag i arbetsvardagen oundvikligen tas från de högst begränsade och dessutom stadigt krympande anslagen för utbildning, vilket gör att ju mer man utvärderar desto mindre tid kan lärarna lägga på undervisning. Vi behöver tala om detta annars är risken att tecken på sjunkande kunskaper och bristande kvalitet leder till efterfrågan på fler utvärderingar och ännu mindre pengar till kärnverksamheten, vilket leder till att kunskapen och kvaliteten försämras ännu mer. Utan tid för eftertanke och förståelse för värdet av kritiskt tänkande hamnar vi lätt i den här typen av onda cirklar.

Det är inte fler eller annorlunda utvärderingar av högre utbildning som leder till kunskap och kvalitet, utan en akademisk och kunskapsorienterad kultur. Och enda sättet att få till stånd en sådan utveckling är att alla göra vad de kan för att värna kunskapen och underkasta sig kraven som den akademiska kvaliteten ställer på alla som villa vara en del av den. Det finns helt enkelt inga genvägar till det som alla utvärderingar av högskolans verksamhet antas handla om. Kulturens roll är med andra ord helt avgörande, och det är som bekant mitt forskningsområde. Och kultur är ett komplext problem, en dynamisk kvalitet, alltså en öppen fråga utan givet svar, vilket är orsaken till att jag har svårt att engagera mig i arbetet med utvärdering, trots att jag lever och andas kunskap och att akademisk kvalitet är något jag ägnar en stor del av min vakna tid åt.

När jakten på effektivitet och måluppfyllelse intensifieras blir förändring ett permanent tillstånd och i en sådan miljö blir det svårt att se och förstå att allt som akademiker gör inte är akademiskt. Ska vi kunna skapa ett system för utvärdering av högskolan som driver kvalitet snarare än bidra till att förändra innebörden i begreppen kunskap och akademisk finns en lång rad pregnanta frågor som behöver ställas. Till exempel: Är det klokt att låta akademiskt utbildade människor göra administrativ karriär? På vilket sätt gynnar det framväxten av en akademisk miljö att den administrativa apparaten inte bara växer utan att dess makt ökar på kollegiets bekostnad?

Hela högskolan och verksamheten som bedrivs där behöver inte mål att sträva efter, vad som behövs är visioner: vishet, bildning och kunskap är egenskaper och kvaliteter som inte går att styra mot. Försöken att kontrollera högre utbildning leder till att man pressar den akademiska världen neråt i vetandets hierarki. Fakta och överföring av information är det enda som går att kontrollera, så är det kunskap man vill ha är det mindre kontroll som behövs, inte mer. Bara genom en kollektiv strävan efter bildning kan en intellektuell och akademisk kultur växa fram, och det är förutsättningen för kunskapskvalitet. När kunskap och akademisk kvalitet omvandlas till nyckeltal går något essentiellt förlorat. Kunskap ser ut och fungerar som människokroppen. Båda är levande helheter bestående såväl av ett skelett som ger stadga och kött samt blod och ett nervsystem som står i ständig kontakt med omvärlden. Kunskap är en dynamisk process, inte en produkt.

söndag 16 oktober 2022

Vem har tid att läsa idag?

Det faktum att tanken på att en lektor skulle be om mer tid att tänka inom ramen för sin tjänst anses provocerande är ett tecken på en oroväckande samtidstendens. Hur hamnade vi här, i den kollektiva övertygelsen om att den som anser sig behöva tid att tänka efter ordentligt inte är tillräckligt effektiv, alternativt allt för osäker på sin sak för att kunna litas på? Vad bygger övertygelsen om att intellektuella arbeten, lärande och kunskapsutveckling går att effektivisera på samma sätt som tillverkning vid löpande band? Förändringen gick först långsamt, sedan allt snabbare och idag måste den som vill bli tagen på allvar snabbt och självsäkert leverera sina svar, helst i form av slagkraftiga one-liners. Svar som är osäkra och tar tid att tänka ut betraktas med skepsis även om problemen som behöver lösas är komplexa och trots att vi vet att det är så som kunskap ser ut och fungerar. Tragiskt nog är allt fler allt mer ointresserade av att faktiskt veta och förstå, man vill ha svar, inte utläggningar om sakernas faktiska tillstånd och tal om komplexitet, trots att det är just det som leder till eller i alla fall skapar förutsättningar för framväxten av kunskap.

Tid att tänka hänger intimt samman med tid att läsa, det är två sidor av samma sak. Det ena förutsätter det andra. Följaktligen anses det inte heller finnas tid att läsa. Pappersboken finner fortfarande läsare, men det är tydligt att bokförlagen prioriterar digitala utgåvor, eller allra helst vill att vi ska lägga våra pengar på ljudboksabonnemang. Det är åtminstone dessa produkter som framförallt marknadsförs, och det är lätt att förstå eftersom de är mer lönsamma än pappersboken. Problemet är att pappersboken inte kan ersättas med digitala lösningar. Jag finner det cyniskt att profitera på pappersbokens tusenåriga renommé för att tillfredsställa aktieägarnas högt ställda krav på, snabb ekonomisk vinst. Ingen författare skriver en ljudbok, den är ett sätt att "effektivisera" läsandet. Problemet är att när det sättet att "läsa" blivit vanligast kommer pappersboken att ses som en historisk relikt, trots att läsande av bokstäver är en ovärderlig och djupt mänsklig förmåga som sedan antiken byggt samhällen och blomstrande kulturer. Lyssnar man på ljudböcker för att man inte anser sig ha tid att läsa gör man något helt annat, och det är inte nödvändigtvis dåligt, men om pappersboken bortrationaliseras vore den en katastrof för kunskapen och lärandet eftersom det är intellektuella verksamheter som tar tid.   

Om och när allt fler anser sig sakna tid att läsa böcker och därför väljer mer "effektiva" metoder att tillgodogöra sig innehållet i dem kommer kunskapen med tiden oundvikligen att förflackas. Och då ökar och förvärras problemen som kräver kunskap och förståelse för att kunna lösas. Det är alltså en ond cirkel. Ju mer abstrakta tankar som behöver tänkas för att utveckla kunskap, desto längre tid tar tänkandet, delvis beroende på att förståelsen för abstrakta tankar kräver år av studier av många olika tänkares texter. Tid att tänka är en helt angörande förutsättning för demokrati och samhällens långsiktiga överlevnad. Efterfrågan på populistiska lösningar är ett symptom på den underliggande sjukdom som tanken på tidsbrist är. Som tur är finns det ett vaccin helt utan negativa biverkningar: TID. För att kunna värna kunskapen och läsförmågan måste alla försök att "effektivisera" utbildning upphöra och lärare och alla som ska lära måste få mer tid att tänka och läsa.

Tid är det enda vi människor har, och kunskap är inte en fast uppställning komponenter som kan sättas samman och kvalitetssäkras enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. Kunskap är en dynamisk, mellanmänsklig kvalitet som står i direkt relation till vad man gör under tiden man går i skolan eller ägnar sig åt studier. Lärande är helt enkelt en individuell verksamhet och kompetens, inte en produkt. Stannar vi inte upp och tar oss tid att tänka efter har vi snart inga böcker, ingen skola, ingen kunskap, och i förlängningen heller inget (demokratiskt) samhälle. Tid att tänka är det enda vapen som går att använda mot populism och totalitära tendenser, vilket är en insikt som är enkel att formulera och kommunicera men frustrerande svårt att förankra i det allmänna medvetandet.

söndag 9 oktober 2022

Ska forskningen anpassas efter Högskolelagen, eller tvärtom?

Vad handlar det akademiska arbetet om egentligen? Handlar det om att på skattebetalarnas uppdrag skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap, eller att göra karriär? Det är naturligtvis en samvetsfråga och alla människor tänker och fungerar olika. Vad som är den personliga drivkraften dock en sak, och hur högskolans verksamhet organiseras en annan. Själv har jag aldrig varit intresserad av karriär eller titlar, min drivkraft har alltid varit möjligheten att lära och få vara i kunskapen, vilket påverkar hur jag ser på högskolan och det akademiska arbetet. När jag kritiserar förändringar i den akademiska världen handlar det alltid om att värna kunskapen. Jag är ingen motståndare till förändring, men om nyordningarna leder till att forskare och lärare får mindre tid att ägna sig åt kärnuppdraget eller om förutsättningarna att bedriva högkvalitativ akademisk forskning och utbildning känner jag att jag har ett ansvar att reagera. Och jag hänvisar naturligtvis inte till känslor, kritiken bygger på det jag lärt mig om vetenskap och det som står i Högskolelagen. Och där står följande, i den paragraf som jag menar är den mest centrala.

6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att 
1. forskningsproblem får fritt väljas, 
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 
3. forskningsresultat får fritt publiceras. 

Man brukar säga att kultur äter strategier till frukost, men den akademiska kultur som utvecklats på högskolan idag fungerar det faktiskt ofta tvärtom. Kunskapen kan bara försvaras med kunskap, men eftersom förpappringen av verksamheten ökat och ledningens fokus på nyckeltal blivit allt tydligare finns inget utrymme för kunskap som bara kan utvecklas i frihet. Och när aldelen administratörer ökar och andelen forskare och lärare minskar ökar linjens makt över kollegiet hela tiden. Styrningen och kontrollen av högskolans verksamhet bygger på regler som går på tvärs mot den frihet som lagen så tydligt pekar på. Lagen kan naturligtvis komma att ändras, men principen om frihet är helt central för att högskolan även i fortsättningen ska kunna vara en akademisk miljö, vilket den måste vara om ny kunskap ska kunna utvecklas. 

Friheten som nämns i lagen handlar inte om att forskare ska få göra precis vad de vill, det handlar om en frihet som bygger på ansvar. Och kunskap om och erfarenhet av att hantera ansvar får man under forskarutbildningen, som alla lektorer gått igenom (den tar fyra år och är en av de dyraste utbildningarna, vilket ofta glöms bort i forsknings- och utbildningsdebatten). Förmågan att axla ansvaret är en lika viktig del av forskarutbildningen som inslagen om kunskapsteori och vetenskaplig metod. Friheten och ansvaret förutsätter varandra, och därför strider alla New-Public-Management-inslag på högskolan mot uppdraget, att skapa förutsättningar för lärande och utveckla ny kunskap. Det är med andra ord ingen liten sak att organiseringen av högskolan går på tvärs mot lagens andemening. Problemet är att liljeorganisationen har makten, inte kollegiet. Och linjeorganisationens ledning konkurrerar med andra lärosäten om pengar och prestige, vilket visar hur mycket kunskapen värderas. Kunskap kan nämligen bara utvecklas i frihet (under ansvar) och i samverkan.

Om forskningens frihet inte värnas, det vill säga om högskoleledningarnas strategiska beslut och målformuleringar anses viktigare än kunskapen kommer undervisningen på högskolan inte att kunna vila på vetenskaplig grund. Om lagen inte betyder något i praktiken blir det om man spetsar till det, känslan som räknas, men den tanken är inte förenlig med universitetets idé eller syftet med samhällets investeringar i forskning och högre utbildning. Tyvärr uppfattas detta påpekande inte sällan som kritik mot ledningen, vilket sätter löner och har makten över arbetes organisering. Symptomatiskt nog var det visselblåsarna som ifrågasättes under Paulo-Macciarini-skandalen på Karolinska institutet. Det kan tyckas vara ett undantagsfall, men New Public Management bygger på att ledningen styr och kollegiet följer och den all kritik som hotar företrädarnas för linjen makt kommer att motarbetas, eftersom det är så vi människor fungerar.

Vad händer med förståelsen av världen och verkligheten när man bara antas kunna säga något om verkligheten och tillvaron om man kan hänvisa till någon aktuell referens? Den synen på "kunskap" sprider sig och idag här man allt oftare och i alt fler sammanhang orden: ”Källa på det”, när någon säger något som går på tvärs mot antingen den allmänna uppfattningen eller det som debattmotståndaren hävdar. Idag är det bara resultat som publicerats i högt rankade vetenskapliga journaler som räknas som kunskap, och artiklarna som publiceras där måste handla om det som redaktörerna för tidskrifterna bestämt och innehållet måste presenteras i enlighet med de regler som tidskriften tillämpar, vilket går på tvärs mot högskolelagen som tydligt försvarar friheten eftersom det är enda sättet att utveckla ny kunskap. Idag är det alltså tidskrifternas ägare som tillsammans med högskolornas ledningar som kontrollerar kunskapen. 

För att förstå hur svårt det är att diskutera frågan förutsättningslöst, behöver man dels vara medveten om att förlagen som ger ut vetenskapliga tidskrifter är några av världens mest lönsamma företag, dels att majoriteten av högskolans ledning består av ledamöter hämtade från näringslivet. Forskare som oroar sig för kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer oundvikligen att uppfattas som ett hot mot makten och lönsamheten, och eftersom enda sättet att tvinga fram följsamhet gentemot lagen är att ta ärendet till domstol, kommer ledningarnas strategier att äta upp den akademiska kulturen. Och det är kunskapssamhället och framtida generationer av medborgare (och skattebetalare) som behöver kunskapen, som är förlorarna. Eftersom det inte finns några tydliga incitament, ens för forskare att försvara lagen och kunskapen, tvärtom belönas den som okritiskt publicerar artiklar med fina titlar och hög lön, blir det ett närmast omöjligt uppdrag.

Fokuset på produktion av artiklar gör att dagens forskare allt mer lever i ett evigt och ständigt uppdaterat nu, utan kontakt med historien. All uppmärksamhet riktas nämligen mot den senaste forskningen, alltså de senast publicerade artiklarna inom ett allt smalare område. Det har därför utvecklats ett slags kollektivt tunnelseende som gör att faror som är diffusa eller utgör ett konkret hot först i framtiden inte upptäcks och därför avfärdas kritiken mot detta sätt att organisera vetenskap som ovetenskapligt, vilket gör att man kan fortsätta på den inslagna vägen ända tills vi når det punkt där det inte går längre. Med ökad förståelse för och fokus på bildning, som handlar om att förstå förändring (av kunskap och förställningar) och sammanhangets betydelse, i den högre utbildningen och även forskningen får kunskapen längre hållbarhet. Eftersom bildning inte bara handlar om vad man vet, utan lika mycket om hur insikterna förhåller sig till andra insikter, i samtiden och historien, kommer bildningsinriktade studier att främja utvecklingen av kritiskt och analytiskt tänkande, något som idag försummas eftersom fokus ligger på aktuella fakta och sanningen som antingen är rätt eller fel och som enkelt kan avgöras, vilket inte kräver frihet utan regelföljande och auktoritetsbundenhet.

söndag 2 oktober 2022

Bara kunskap kan leda samhället rätt

En framgångsfaktor i politiken har visat sig vara att tala mer till känslorna än till förnuftet. Kloka förslag som bygger på det vi faktiskt vet om människor, världen och verkligheten ratas av väljarna om förslagen upplevs drabba den egna ekonomin eller om de känns fel. Många ser valrörelser som ett slags smörgåsbord där ens val bara handlar om att bli mätt, utan att det spelar särskilt stor roll vad man stillar hungern med. I själva verket fungerar demokratiska val på samma sätt som hälsan, vad man väljer spelar en avgörande roll, kanske inte på kort sikt, men definitivt på lite längre. Tar väljarna inte valet av politiker på allvar kommer politiken att bli ansvarslös av den enkla anledningen att makten utgår från folket. Inte direkt från var och en av oss, men från oss alla tillsammans. Våra gemensamma val får konsekvenser, så om allt fler bryr sig allt mindre om demokratin och förutsättningarna att leda landet de lever i urholkas grunden för det moderna, demokratiska välfärdssamhället.

Problemet är att kunskapen bara är ett vapen och endast kan övertrumfa dumheten i samhällen där vetenskapens resultat tas på allvar, alltså där kunskapen respekteras. Om många väljer att gå på känsla och ignorerar det vi vet finns inget sätt för kunskapen att hävda sig. Redan de gamla grekerna visste att hybris straffar sig. Dumhet fungerar precis som tolerans, om den accepteras kommer den att ta över av den enkla anledningen att den som valt att bortse från kunskapen inte behöver ta hänsyn till något annat än den egna önskan att få det man vill ha. Om tillräckligt många "hatar" sossarna och önskar förändring kommer räcker det för att byta regering, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på en sådan grund. Förutsättningen för demokrat och hållbarhet är kunskap, på samma sätt som demokrati och hållbarhet är förutsättningen för kunskap.

Demokratin har varit utsatt för stora påfrestningar sedan åtminstone valet 2018 då väljarna skapade helt hopplösa parlamentariska förutsättningar för att leda vårt land, vilket oppositionen utnyttjade till max. Tack vare att regeringen respekterat kunskapen har vi klarat oss genom pandemin på ett bättre sätt än de flesta länder. Utmaningarna som vi står inför nu är på inget sätt mindre, och därför oroar det mig, dels att det parlamentariska läget under kommande mandatperioden är nästan lika hopplöst, dels att den regering som gör sig redo att ta över litar mer på känslorna än på vetenskapen i en lång rad frågor, inte minst i synen på kriminalitet.

Det är inte bara här hemma som respekten för kunskapen och demokratins bräcklighet håller på att urholkas, det är oroväckande nog en global trend. Populismens lockelse är stor och den banar väg för totalitära ledare som talar till känslorna och som motarbetar vetenskapen, om den inte ger stöd för den egna politiken, vill säga. Mänskligheten står inför enorma utmaningar och är mer beroende av kunskap än någonsin, och kanske är det just därför som populistiska lösningar lockar? Samtidigt är många av problemen orsakade av tekniska lösningar och vetenskapliga framsteg, så kunskap är på ingen sätt en enkel lösning. Vetenskapen har inte alla svar, men den är själva förutsättningen för att kunna söka svaren som behövs för att kunna möta hoten och bygga långsiktigt hållbara samhällen.

Aldrig har mitt arbete som forskare och lärare på högskolan känts viktigare, men tyvärr (eller kanske just därför) har det heller aldrig känts lika otacksamt. Fast jag ger inte upp. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kunna säga till mina barnbarn att jag gjorde var jag kunde med de förutsättningar jag hade.

söndag 25 september 2022

Vart är vi på väg?

Kunskapens och demokratis historia följs inte bara åt, de är också varandras förutsättningar. För att förstå demokratin och dess villkor behövs kunskap. Och för att värna och utveckla kunskapen behövs demokratin, som bygger på att olika åsikter både kan framföras och kritiseras i en öppen process. Ofta skylls problemen både med demokratin och i det öppna samhället på politikerna, men riksdagens representanter är valda av folket. Samhället är kollektivt, till sin natur, och ansvaret för att det fungerar är allas. Enskilda kan välja att låta bli att bry sig eller skaffa sig kunskap och förståelse om hur demokratin faktiskt fungerar. Det är genom summan av alla sådana individuella val och handlingar som samhället, som utgör den gemensamma grunden för framtiden, realiseras. Om engagemanget minskar och allt fler väljer att inte intressera sig för kunskap och demokrati får det konsekvenser.

Kunskapen är på samma sätt som demokratin mer eller mindre osäker, av den enkla anledningen att det är så som verkligheten faktiskt fungerar. Kunskapen kan aldrig bli bättre eller säkrare än det den handlar om, det man försöker förklara eller förstå. Därför är det bara lögnare och människor som inte bryr sig om kunskap som är säkra på sin sak. Problemet är att vi människor har en fallenhet att förväxla säkerhet med kunskap, och att gemene man och faktiskt även en del forskare har ganska dålig koll på vad vi de facto vet och vad som går att veta något om. Kunskap kan bara vara ett användbart verktyg i sammanhang där den har ett självklart och allmänt accepterat egenvärde och där vetenskapens resultat respekteras. Populismen är ett växande problem eftersom det är en politisk rörelse som ignorerar både kunskapen och demokratin genom att söka mandat för en politik som bygger på hur det känns, inte vad vi vet eller vad man på goda grunder kan anta är sant och riktigt. Efterfrågan på partier som erbjuder populistiska lösningar bidrar alltså med sitt sätt att se på kunskap och demokrati till den söndring som de använder som motiv för sina kunskapsförnekande och känslogrundade förslag. Inser man detta förstår man hur lätt en sådan utveckling blir en ond cirkel och hur svårt det är att bryta den.
Det finns en grundläggande skillnad mellan en demokratisk och en totalitär kritik av demokratin. Sokrates kritik var demokratisk, och i själva verket, av det slag som utgör demokratins själva väsen. (Demokrater som inte kan skilja mellan en vänlig och en fientlig kritik av demokratin är själva färgade av den totalitära andan. Naturligtvis kan inte totalitarismen anse någon kritik vara vänlig, eftersom varje kritik av en sådan auktoritet nödvändigtvis hotar själva auktoritetsprincipen.) Popper (2017, 222)
Ett av populismens mest utmärkande signum är att fokusera på ett problem i taget, vilket får allt att se enkelt ut eftersom en massa andra problem oundvikligen hamnar i skymundan, vilka finns kvar under ytan och bidrar till destabiliseringen. Problemet är att när respekt för komplexitet och förslag grundade i kunskap och beprövad erfarenhet inte ger utdelning i form av väljarstöd har demokratiskt sinnade politiker på samma sätt som kunskapens försvarare bara kunskap och vädjan om förståelse att ta till, medan populister hänvisar till alternativa fakta och väljer att bortse från sådana saker. Idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit en bok om detta, Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Han menar att vi i dagens samhälle förfogar över mer kunskap än någonsin tidigare, samtidigt som vi vet allt mindre tillsammans.
Vi måste återupprätta sambandet mellan kunskapsinnehållet och en idé om varför vi lär oss tillsammans i en och samma skola, samt även formulera en idé om hur detta går till samtidigt som nya generationer tränas i källkritik och kritiskt tänkande. På samma sätt som den gamla berättelsen effektivt förmedlade sjöarnas djup och bergens höjd kan en ny berättelse förmedla den bildning som ger underlag för en ny världsbild. Det blir därför en meningsbärande berättelse och i vår tid handlar den om världens kris och fortbestånd, samt om hur vi ska kunna leva tillsammans på en planet som dignar under mänsklighetens tryck. (Sörlin 2019, 185).

Om den svenska skolan ska kunna återupprättas och bli en kunskapsskola igen – och det måste den om den högre utbildningen ska kunna bli akademisk, vilket är en förutsättning för att hålla kunskapen levande – behöver vi göra upp med föreställningen att det är möjligt att effektivisera komplexa verksamheter som vård och skola samt forskning och högre utbildning, utan att kvaliteten påverkas.

Känslorna tenderar hela tiden och överallt att övertrumfa förnuftet. När ekonomin och framförallt den strikt ekonomiska logiken överordnas snart sagt allt, när lönsamhet och effektivitet placeras i centrum och anses vara den enda vägen fram, kommer känslan av att det är helt och hållet upp till mig att lyckas som ett brev på posten. Och när allt handlar om mig, om mitt och om mina chanser, kommer andra människor att uppfattas som ett hot mot den jag är och det jag har. Ett sätt att lösa problemet med växande oro bland befolkningen är att bygga murar och försöka styra den kulturella utvecklingen och införa system för kontroll av människor och tankar, men den utlovade tryggheten är bara skenbar. Hotet växer därför fram på insidan och mellan dem som hungrar efter trygghet. Tas demokratin för given samtidigt som kunskapen om den och framförallt förutsättningarna för att den ska fungera utarmas, eller om kraven på effektivitet och målstyrning i samhällsförvaltningen blir allt för hårda, finns en uppenbar risk att demokratins naturliga trögrörlighet och dess inbyggda svårighet att hantera snabbt uppkomna kriser på ett smidigt sätt får demokratin att uppfattas som ett problem. Och därifrån är steget inte lågt till åsikten att undantagstillståndet är en bra lösning. I extremfallen kan det naturligtvis vara nödvändigt, men vad som verkligen är ett extremfall är en subjektiv uppfattning som förändras över tid och som dessutom går att påverka genom opinionsbildning eller skrämselpropaganda och ryktesspridning via sociala nätverk. En tänkare som varnat för denna utveckling är den Italienska filosofen Georgio Agamben som i boken Homo sacer visar på faran med lockelsen som ligger i den enkla och handlingskraftiga lösningen undantagstillståndet. Han visar hur potentiellt farlig och orimlig tankefiguren, bland annat genom följande resonemang.
Suveränitetens paradox lyder som följer: ”suveränen är samtidigt utanför och innanför den juridiska ordningen”. Om den är suverän som den juridiska ordningen tillerkänner makten att proklamera undantagstillstånd och att på så sätt suspendera ordningens giltighet, så står han ”utanför den normalt gällande rättsordningen och hör likväl till den, ty han är ansvarig för beslutet huruvida författningen in toto kan suspenderas” (Schmitt I, 14). Preciseringen ”samtidigt” är inte trivial: eftersom suveränen har den legala makten att suspendera lagens giltighet, placerar han sig på ett legalt sätt utanför lagen. Detta innebär att paradoxen också kan formuleras på följande sätt: ”lagen är utanför sig själv”, eller: ”jag, suveränen, som är utanför lagen, deklarerar att det inte finns något utanför lagen”. (Agamben 2010, 27)
Undantagstillståndet är ett extremt exempel på tanken om att det finns en enda bästa väg, och det är lockande i tider av kris, men eftersom kontroll och målstyrning är enkelt att införa men svårt att göra sig av med är det en potentiellt farlig väg att gå. Den enda vägen fungerar inte i ett öppet, komplext och mångfacetterat samhälle, det sättet att tänka och sådana krav banar väg för framväxten av totalitära stater där grundläggande, mänskliga fri- och rättigheter ses som ett hot mot den suveräna makten. Undantagstillståndet ser ut som en rationell och effektiv lösning på allvarliga och snabbt uppkomna kriser, men det sättet att tänka har genom historien gång på gång lett till att demokrater upplösts. Problemet är att det krävs förståelse och respekt för komplexitet samt intellektuell, analytisk förmåga och kritiskt tänkande för att se riskerna, och den förmågan uppskattas bara i ett samhälle där kunskap och bildning verkligen betyder något. Bildning är ingen enkel lösning på problemet, delvis beroende på att det inte finns några enkla lösningar, men i ett samhälle där bildning värderas högt ökar chansen att fler förstår varför undantagstillståndet är förenat med så många och allvarliga risker. 

Vetenskapen är inte demokratisk, men förstår man vad demokrati är kan den förståelsen användas för att utveckla intellektuell kompetens. Demokratiska beslut är kollektivt fattade och måste följas, men sådana beslut är också tillfälliga och måste vara öppna för förändring. Ett demokratiskt samhälle har, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt genom att räkna på saken. Det är därför omöjligt, men också förenat med risker att försöka etablera eller ens sträva efter enkla principer eller slutgiltiga sanningar. Trots att vi delar en och samma verklighet gör vi människor oss helt olika föreställningar om hur den ser ut. Istället för att betrakta detta som ett problem bör man göra sig medveten om att ett samhälle där det råder total konsensus rörande allt är ett totalitärt samhälle. Bengt Kristensson Uggla (2002: 368ff) skriver i boken Slaget om verkligheten, att skapandet av det goda samhället alltid handlat om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten. Vetenskapen har en viktig uppgift att fylla i det arbetet, men för att forskningen ska kunna utveckla användbar kunskap och för att vetandet ska kunna göra skillnad behövs det arenor för utbyte av tankar där man inte nödvändigtvis behöver försvara allt som sägs. Ett väl fungerande samhälle behöver liksom vetenskapliga påståenden vara möjligt att kritisera och förändras i enlighet med människors kollektiva önskningar, vetandet måste så att säga svänga i takt med verkligheten och människorna som använder den. Kristensson Uggla menar att det är ett rimligt krav på en teori om verkligheten att den bör kunna göra rättvisa också åt människors förmåga att överskrida och förändra tillvaron. För att kunskapen ska bli användbar är det viktigt att man äger förmågan att byta perspektiv och betraktar tillvaron med kritisk distans. Ett rörligt intellekt behövs för att hantera dynamiska fenomen som kunskap och verkligheten, och det bygger på förmågan att ha flera bollar i luften samtidigt, alltså om att inte fastna i antingen/eller utan om att lära sig hantera både-och. Kunskap är inte en fråga om rätt eller fel; det är helt enkelt inte så som vetande fungerar. Vetenskapen är inte kategorisk av den enkla anledningen att forskning handlar om att söka pålitliga och användbara svar på olika typer av frågor. Det vi faktisk vet är dessutom alltid mindre än det vi inte vet, och eftersom kunskapen måste stå i relation till verkligheten som hela tiden förändras och dessutom aldrig är entydig kommer vetenskapligheten inte an på hur säkra forskarna är. Vetenskapens resultat kan helt enkelt inte vara tydligare och säkrare än det som undersökts. Trots det avkrävs forskare allt oftare entydiga svar och värderas vetenskapen utifrån graden av säkerhet, oavsett vilken fråga som undersöks. Kultur fungerar på det sättet, men eftersom kunskapen inte fungerar så blir förändringen i synen på vad som går att säga med stöd i vetenskap problematisk.

Det öppna och mångkulturella samhället, finns det de som hävdar, är en utopi och alla försök att skapa att sådant samhälle är dömt att misslyckas. Den som säger så har totalt missuppfattat tanken och visionen. Öppenhet och mångkultur är inte ett mål, det är en indikation på hållbarhet, ett slags barometer på samhällets motståndskraft. Problemet är att den som bestämt sig för att det inte går och därför inte gör vad som krävs för att värna öppenheten och mångfalden bidrar till undermineringen av demokratin, öppenheten och mångfalden. Det öppna samhället är allas ansvar, liksom det är en gemensam resurs. Det öppna, mångkulturella samhället är en gemensam angelägenhet, det är inte mitt eller vårt ansvar utan allas. Den där kakan som man måste välja om man ska äta eller spara, återkommer jag ofta till. Drömmen om en evighetsmaskin som man vet är en fysisk omöjlighet, men eftersom tanken är så oerhört lockande och problemen man står inför så enormt komplexa kan man inte värja sig, man fortsätter försöka för det är trots allt enklare än att inse faktum och acceptera situationen som den är och försöka lära sig hantera den. Det öppna samhället är en sådan kaka. Det går inte att bygga ett öppet samhälle bakom murar och demokratin måste vara demokratisk, det vill säga utvecklas på det sätt som alla som lever i samhället önskar, inte som några få vill eller menar är bäst. Öppenheten måste vara verklig och omsatt i praktiken. Och mångfald är ett tillstånd som ingen grupp kan kontrollera, den måste leva sitt eget liv, annars är det inte mångfald.

För att kunna värna demokratin, som är ett komplext problem, och hantera samhället, som är en dynamisk helhet, behövs både intellektuella och rationella förmågor, men framförallt behöver det råda balans mellan. Annars finns en risk att det växer fram ett allt mer polariserat kunskapslandskap, vilket vi också ser allt fler tecken på idag. Förståelsen för nyanser och komplexitet minskar, liksom tålamodet med och respekten för trögheten i den demokratiska processen, vilket gör att undantagstillståndet, som är en totalitär tankefigur, framstår som allt mer lockande för allt fler samtidigt som det blir allt svårare att förstå riskerna med det sättet att styra ett land. Under Coronapandemin och särskilt i synen på vaccin har det blivit skrämmande tydligt att väldigt många närmar sig dessa högst komplexa frågor på ett instrumentellt sätt – antingen är man för eller mot, vän eller fiende och det finns inget som helst utrymme för tveksamhet eller nyansering. Alla som visar tvekan till en allmän vaccinering eller införande av drastiska åtgärder klumpas ihop med antivaccare och konspirationsteoretiker.

söndag 18 september 2022

Akademins unika kvaliteter måste värnas

Försöker kanalisera oron över utvecklingen framöver, både i vårt land och i omvärlden, till kreativa uppgifter. Förändringen av samhället och den allmänna uppfattningen går i små, små steg. En tanke och handling i taget. Att Donald Trump fortfarande anses vara en relevant kraft i amerikansk politik skrämmer mig eftersom vi skrattar åt honom trots att han så när lyckades med uppsåtet att avskaffa demokratin. Högern i Amerika låter sig styras av honom på samma sätt som högern i Sverige låter sig dikteras av Sds ledning som består av ett litet hårt sammansvetsat gäng som agerar på ett sätt i offentligheten och ett annat bakom stängda dörrar, och får legitimitet på samma sätt som Trump, genom att räkna antalet "anhängare". Kunskap är det enda vapnet mot populism och rasism, men det är ett trubbigt vapen som bara fungerar om och när kunskapen respekteras i samhället som helhet. Och för att kunskapen ska kunna respekteras måste allmänheten förstå den, vilket är svårt eftersom ämnet är minst sagt komplext. Därför är det lätt att känna uppgivenhet, men jag har bestämt mig för att inte hamna där, oavsett var som händer. Att som här skriva om förutsättningarna för utvecklingen av kunskap och vad som kännetecknar akademisk kvalitet är ett sätt att hålla oron stången.

För att akademiskt arbete ska kunna sägas vara intellektuellt, vilket är en förutsättning för kunskapsutveckling, som i sin tur är det enda som fungerar för att hantera problemen som måste hanteras, måste akademiker kunna arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda man skaffat mig genom åren. Ett sådant arbete kan inte utföras på specifika tider, en förutsättning för att resultatet ska kunna hålla hög klass är att arbetstiden kan anpassas efter dagsform. Arbetet är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför akademikernas fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det möjligen ineffektivt ut och i jämförelse med det bageriarbete som jag också har erfarenhet av är det helt klart ineffektivt, men det är också en jämförelse mellan äpplen och päron. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig och läser på ett café; utåt sett ser det kanske ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet, men jag är ständigt upptagen av jobbet eftersom hjärnan inte går att stänga av. Vissa dagar går det i ett från halv fem på morgonen till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det ofta trögt, men när bilden klarnar och problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Avrundat skulle man kunna säga att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Tyvärr sprider sig den missuppfattningen när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och inte längre är intellektuellt utmanande.

Om allt fler studenter, lärare och övrig personal på högskolan känner sig stressade, jagade och ständigt ligger ett eller flera steg efter, och om allt fler går runt i vardagen och oroar sig över om man kommer att klara att nå upp till de allt högre kraven på mätbara resultat, går det oundvikligen ut över kunskapens kvalitet, vilket tragiskt nog underblåser det fiktiva behovet av mer kontroll, tydligare styrning och fler administrativa system. Och ökad stress leder till minskad närvaro som gör det svårt att hantera komplexa problem, vilket kunskapsutveckling och lärande är. För att forskning och studier på högskolan ska leda till kunskap och utveckling krävs tid att tänka och medveten närvaro, som idag är bristvaror för alla, överallt. Mindfulness låter kanske som en lösning, men det är ett feltänk alldeles oavsett hur hälsofrämjande och positivt det är i sig för individen. Om fler medarbetare idkar mer mindfulness och tar hand om sin hälsa och sitt välbefinnande, inom nuvarande paradigm, omvandlas nämligen strukturella problem till individuella och den problematiska utvecklingen kan fortsätta. Och är det kvalitet (livskvalitet, kunskapskvalitet och kvalitet i förvaltningen av det gemensamma) man vill ha behöver ett arbetsliv präglat av mindfulness växa fram där balansen mellan rationell och intellektuell bevakas och värnas. 

Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens och akademisk kvalitet kan bara uppstå och förvaltas i öppna miljöer där man litar på varandra och där det råder balans mellan kontroll och frihet. Akademisk kvalitet är vidare en ömtålig men värdefull, mellanmänsklig egenskap, som likt kärlek (jfr filosofins begrepp sophia) inte går att målstyra eller kvalitetssäkra. Allt arbete på högskolan behöver tydligare utgå från denna kunskapssteoretiska insikt, och tjänsten som lektor behöver bygga mer på tillit samt ansvar och vara mindre styrd, annars kan lektorernas kunskaper och erfarenheter inte komma verksamheten och studenterna till godo, och den akademiska kvaliteten kan inte värnas på något annat sätt. Ett allt tydligare fokus i verksamheten på matriser, som bygger på att flytta kunskap från lärare och forskare till högskolans system för styrning av verksamheten, leder till att arbetet standardiseras allt mer, vilket på sikt riskerar att göra lektorerna överflödiga. Den här utvecklingen oroar inte bara mig, den borde oroa alla som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten. 

Planering och utveckling av kontrollsystem samt krav på ständigt ökad produktivitet leder till att ingen befinner sig här och nu. Dagens arbetsliv, skola och högre utbildning präglas allt mer av minskad medveten närvaro. Allt fler tvingas vara allt mer omedvetet frånvarande när historien bortträngs och framtiden betraktas som ett empiriskt faktum. Analytikerna på börsen bryr sig inte om det som är här och nu, morgondagens vinster är redan intecknade, och eftersom ingen har tid att blicka bakåt, eftersom det anses vara slöseri med tid, lever vi alla mer eller mindre i framtiden. Fast framtiden existerar bara i fantasin, så vi lever i praktiken i en drömvärld eller ett historielöst nu. Om det akademiska arbetet inte bara präglades av mindfulness utan var organiserat för att optimera allas närvaro här och nu, och om både studenter och lärare kunde och förväntades fokusera till 100 procent på kunskapsutvecklingen i den kurs eller forskningsprojekt man är inne i just nu, skulle ingen behöva meditera för att överleva. Om arbetet med kurserna började vid kursstart och avslutades när tentorna rättats och betygen rapporterats in skulle lärarna kunna vara fullt ut närvarande i mötet med studenterna som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier tillsammans med andra intresserade studenter och kunniga och engagerade lärare. Om det var så akademiskt arbete var organiserat, om verksamhetens på högskolan var präglad av mindfulness, skulle arbetsglädjen öka, liksom kvaliteten på kunskapen. 

Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men det som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset för och är villiga att göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur värd namnet utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, eller uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit – men det gör inte utvecklingen mindre problematisk. Det är här liksom i många andra sammanhang kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de ofta efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför man skär ner först på humaniora och kulturvetenskap när akademiska organisationer ska kontrolleras och effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen, vilket leder till att förändringshastigheten accelererar. Risken är därför uppenbar att misstaget blir uppenbart för det stora flertalet först när det är för sent och svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur.

Om forskningen och utbildningen som bedrivs på högskolan inte arbetar med det vi (ännu) inte vet och om förmågan till nytänkande inte betonas riskerar studierna på högskolan att bli en förlängning av gymnasiet, vilket reducerar värdet av samhällets investering i högre utbildning betydligt. Värnandet av den akademiska kvaliteten blir därför en central del av allt arbete som utförs på högskolan, både av forskarna, lärarna, ledningen och administrationen. Ansvaret för kvaliteten i akademin är liksom ansvaret för samhällets långsiktiga hållbarhet kollektivt, och utgångspunkten för arbetet är tanken att det är klokare att stämma i bäcken än att vänta tills det är uppenbart att det finns problem, vilket måltänkandet riskerar leda till. En liknelse får fungera som förklaring till vad jag menar. Skogsbränder växer explosionsartat, så kan man upptäcka elden tidigt kan skadorna minskas betydligt, och kan man arbeta förebyggande är det ännu bättre. Vid minsta tecken på rök är det viktigt att agera om det är en värdefull skog man har att förvalta, även om det inte är säkert att det faktiskt kommer att börja brinna. Ingen skulle komma på tanken att utarbeta en exakt definition av som krävs för att man ska kunna säga att en eld är en eld och sedan utgå från den när man tar beslut om ifall man ska göra en insats eller ej, men när det gäller kvalitet i skolan och den högre utbildningen anses det av någon outgrundlig anledning vara en förutsättning för arbetet med att värna kvaliteten, vilket gör att det i praktiken är något annat än just akademisk kvalitet som faktiskt värnas.

När jag diskuterat frågan om kvalitet i sociala medier är det tydligt att den allmänna uppfattningen är att om man inte kan bevisa att det finns kvantifierbara brister är det omöjligt eller i alla fall meningslöst att arbeta med kvalitet. Den som pekar på röken och uttrycker oro över risken för framtida problem avfärdas och det sättet att tänka anklagas för att vara ovetenskapligt, vilket riskerar leda till att kostnaderna för hanteringen av konsekvenserna av bristande kvalitet ökar om inte exponentiellt så i alla fall dramatiskt ju längre vi väntar. Laga inte det som inte bevisligen är trasigt, verkar man tänka. Ett annat sätt att se på kvalitetsarbete är att se det som en integrerad del av allt arbete och själva vardagen på högskolan. Kvalitet blir därigenom högskolans huvuduppgift, och eftersom hög kvalitet snarare är en förutsättning för kunskap än ett kännetecken på goda resultat innebär arbetet med kvalitet ingen extra kostnad, tvärtom kan det betraktas som en besparingsåtgärd eftersom framtida kostnader hålls nere. Det kräver dock en annan syn på ekonomi, vilket blir en illustration av komplexiteten i uppgiften. 

Akademisk kvalitet är ingen egenskap som kan implementeras, kontrolleras eller utvärderas i relation till fastställda kriterier, liksom blommor och kärlek växer den fram mellan människorna som arbetar på högskolan, om och när de kulturella förutsättningarna är gynnsamma. Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras gradvis. Det som uppfattades vara normalt igår är något annat än det som betraktas som normalt idag. Även om det är svårt och ibland känns hopplöst ger jag aldrig upp kampen för kunskapen, som idag är viktigare att försvara än kanske någonsin tidigare i mänsklighetens historia, av en lång rad olika skäl.

söndag 11 september 2022

Till samtalets lov och postmodernismens försvar

Ända sedan den postmoderna rörelsen uppstod i Frankrike på 1950-talet har den utsatts för kritik. Kritiken har aldrig riktigt tystnat. På 1990-talet rasade ett vetenskapskrig mellan konstruktivister och positivister som kulminerade i Alan Sokals famösa publicering av sin bluffartikel i tidskriften Social Texts. Idag beskylls postmodernismen för snart sagt alla problem i samhället. Fast vems postmodernism är det som kritiseras egentligen, kritikernas eller postmodernisternas? För det första har det aldrig funnits någon enhetlig rörelse och ytterst få tänkare kategoriserar sig själva som postmodernister, även om de är överens om kritiken mot alla anspråkpå absolut sanning. Postmodernism är inte en relativistisk filosofi, det är ett missförstånd. Postmodernismen utgör bara ett hot mot forskare vars resultat inte håller för en kritisk granskning.

Hela debatten är märklig och bygger på en rad problematiska antaganden. Om sanningen är entydig och absolut, varför behöver den då försvaras? Sanningen därtill ett ämne synnerligen illa lämpat att debattera eftersom debatten är skapad för och anpassad efter just den syn på kunskap som kritikerna försvarar och postmodernisterna kritiserar. Liksom inom alla andra vetenskapliga fält finns det både problem och förtjänster inom postmodernismen, men det är inte skäl nog att avfärda hela fältet. Om postmodernismen gjorde anspråk på att undersöka samma typ av problem som naturvetenskapen hade kritikerna absolut en poäng, men så är det inte. Ett sätt att se på konflikten och försöka förstå hur den kan lösas är att fokusera på missförståndet att komplex och komplicerad är synonymer. Väldigt förenklat kan man säga att positivismen löser komplicerade problem; det vill säga problem som går att plocka isär i mindre delar som löses separat och sedan sättas samman till en fungerande helhet. Postmodernismen förfogar över verktyg skapade för att hantera komplexa problem, vilka är lika komplexa hur mycket de än delas upp i mindre delar. Postmodernister hävdar att det handlar om två olikatyper av problem medan kritikerna förnekar skillnaden. Postmodernismen utmanar alltså inte den konventionella vetenskapen, den för fram alternativ som breddar vetenskapen och gör den bättre. Postmodernismen ställer kritiska frågor och vill samtala men eftersom vi lever i en debattkultur tvingas båda parter gräva ner sig i skyttegravar för att därifrån kämpa om herraväldet över (synen på) kunskapen.

Gilles Deleuze, en av postmodernismens fixstjärnor, undersökte samtalet som en väg till kunskap och konstruerade verktyg att tänka med för att hantera komplexa problem och frågor utan givnasvar. Det är en bättre och mer vetenskaplig väg att undersöka verkligheten och olika vetenskapers vetenskaplighet än debatten eftersom samtalet leder till ömsesidig förståelse. I en debatt finns bara plats för en vinnare, men i ett samtal måste man inte ensas om ett svar, det bästa och enda. Deleuze är en okonventionell tänkare och det är lätt att missförstå hans texter, om man inte läser dem som de underlag till samtal som de är. Filosofin som Deleuze och Félix Guattari skapade har exempelvis avfärdats med hänvisning till några felaktiga uttalanden om matematik. Fast Deleuze och Guattari uttalar sig inte om matematik, de använde exempelfrån matematiken för att förklara sina analytiska verktyg, vilka även förklaras på en lång rad andra sätt. Deleuze och Guattari hävdar inte att sanningen är relativ, de undersöker hur sanningen kommit att uppfattas på det sättet. Kultur som analysverktygen är skapade för att förstå är komplext och därmed spelar felaktigheter i marginalen inte någon roll så länge helheten fungerar som helhet betraktad.

Det finns en text som på ett förhållandevis tydligt och lättbegripligt sätt visar hur Deleuze tänker om och ser på kunskap. ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?”, som ursprungligen publicerades 1977; översattes till engelska tio år senare och 2004 gavs ut på svenska i översättning av Kristina Ekelund i kulturtidskrifterna Ailos och Gläntas gemensamma utgåva om Deleuze. Därifrån plockas några belysande citat som förhoppningsvis kan gjuta olja på vågorna av den infekterade konflikten och upplösa den för kunskapsutvecklingen förödande debatten.
Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.
För kulturforskare är detta citat viktigt; men inte för att det bevisar något. Det är ingen hypotes som ska beläggas eller förkastas. Citatet kräver tolkning för att bli användbart. Postmodernistisk filosofi använder exempel från verkligheten för att förklara teorin och begreppen, inte tvärtom. Jag brukar använda ovanstående citat genom att hänvisa till min utbildning och akademiska titel docent. Under studiernas gång förändrades både jag, akademin och kulturen jag studerar. Även om det inledningsvis inte var mitt mål blev jag med tiden docent, vilket då betydde något annat än det gjorde när jag påbörjade mina studier. Akademin förändras hela tiden och därmed även innebörden i orden och begreppen som verksamheten kretsar kring. Idag ställs andra krav för att bli docent än när jag var student. Ändå bygger verksamheten på föreställningen om att man reser från en punkt till en annan och att sammanhanget man färdas genom är oföränderligt. Deleuze filosofi riktar blicken och hjälper en se verkligheten på nya sätt, vilket förhoppningsvis kan leda till fördjupad förståelse. Han skapar kartor att orientera sig med men leder inget i bevis.
Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.
Detta citat beskriver en relation byggd på omedvetet ömsesidigt beroende. Getingen och orkidén utgör varandras förutsättning. Inte minst i dessa klimatförnekartider behövs insikt om människans beroende av dels andra människor, dels resten av livet på jorden. Deleuze talar om a-parallell tillblivelse, vilket är ett okänt ord för något trivialt. Postmodernismens företrädare anklagas ofta för att skriva obegripligt, men allt handlar om hur man väljer att läsa texten. Tänker man sig att Deleuze skrivit en informerande faktatext där han leder något i bevis blir texten obegriplig. Med fantasins hjälp går det dock att överföra tankefiguren till vardagen, samhället och kulturen. Det är där filosofin får sitt värde; genom att tankarna omställs i handling. Deleuze initierar samtal om hur det är och hur det skulle kunna bli. Eftersom inget leds i bevis lämpar sig hans texter inte för debatt. Det viktiga i ett samtal är inte vem som har rätt utan vad som händer mellan och liksom i citatet ovan är det inte punkterna eller delarna som är det viktiga, utan helheten och det som händer mellan.
Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.
Deleuze stal friskt av andra och uppmuntrar sina läsare att göra det samma. Kunskapsutveckling är, för att tala med Deleuze, ett slags a-parallell utveckling, en resa genom en föränderlig terräng mot ett okänt mål. Deleuze kommenterade inte eller uttalade sig å någon annans vägnar, han samtalade med levande och döda, han skrev och tänkte tillsammans med Félix Guattari. 

Att samtala är motsatsen till att debattera. Samtalet är dialogiskt och handlar om att nå ökad ömsesidigförståelse. Om problemet man står inför är komplicerat kan frågans delmoment debatteras för att finna den bästa lösningen. Sedan kan svaren sättas samman till en fungerande helhet; kanske en rymdraket som flyttar människor från Jorden till Mars och tillbaka igen. Fast är det kunskap om kultur man söker, där svaret bara i undantagsfall är av karaktären antingen eller; oftast finns det flera olika svar som fungerarlikabra, är debatten förödande. Om postmodernister och positivister kunde mötas i samtal där alla lyssnar mer än man talar och där man tänker tillsammans ökar möjligheten att man förstår varandra bättre vilket gynnar kunskapsutvecklingen.

Debatten är en retorisk övning i övertygelsens konst och handlar om makt och inflytande. Den som vinner en debatt anses inte bara ha rätt utan får även makt att förklara varför, och förloraren avfärdas och tystas. Deleuze och Guattari må ha tagit sig vatten över huvudet när de använde matematik som inspiration, men de ledde inget i bevis, de skapade verktyg för att förstå kultur och förutsättningar för förändring. Varför väljer kritikerna att försöka förgöra hela deras filosofi och all postmodernism; varför inte samtala istället och bidra med kunskaperna på matematikens område för att på det sättet hjälpa till att förbättra begreppen och gynna kunskapsutvecklingen i samhället? Hur väl vetenskapen kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Om sanningen behöver försvaras är den inte en sanning i den mening som kritikerna hävdar.

söndag 4 september 2022

Att (inte få eller kunna) skörda frukterna av ett liv i akademin

En konsekvens av New Public Management är att annat än kunskapen och dess behov styr högskolans verksamhet. NPM handlar om kontroll, men kunskap är en dynamisk process som inte går att styra mot på förhand uppsatta mål eftersom man först i efterhand vet var den finns och vari den består. När linjens makt över den akademiska världen blir större än kollegiets kommer arbetet att handla mer om olika typer av strategiska beslut än om att skapa förutsättningar för forskning och lärande. Fokus flyttas sakta men säkert från det komplexa och okontrollerbara, till produktions- och profileringsmål. När universiteten slutade samarbeta för kunskap och istället började konkurrera om nyckeltal förändrades den akademiska kulturen drastiskt. Jag såg det inte komma, eller tecknen fanns men jag trodde aldrig att mina farhågor skulle besannas. Jag var fullt upptagen med kunskapen och lärandet, och på att utveckla mina forsknings- och föreläsnings- samt handledarförmågor. Med drygt tio år kvar till pensionen är det mitt mål att skörda frukterna av livet i akademin, och är något jag bäddat för sedan disputationen genom att under alla år ägna mig helhjärtat åt forskning och undervisning. Om det bara var upp till mig vore det bara att köra på. Problemet är att jag idag verkar i en helt annan akademi än den jag utbildades och inledde min forskar- och lärargärning i. Då var det professorerna som styrde, idag är det ekonomer och högskolans styrelse, där representanter för näringslivet är i majoritet, som dikterar villkoren för arbetet, i enlighet med principer från företagsvärlden. Idag, när jag står i begrepp att skörda frukterna av åren i kunskapens tjänst, räknas plötsligt inte det jag skaffat mig kompetens för, alltså kunskapen.

Jag är utbildad för och har valt att ägna mig åt grundforskning. Men eftersom den inte garanterat leder till mätbara resultat (av den enkla anledningen att det aldrig finns några garantier för att forskning faktiskt leder till ny kunskap) blir det allt svårare att få tid och möjlighet inom ramen för tjänsten att ägna mig åt forskning, trots att det enda som behövs för mig som kulturforskare är tid att tänka och skriva. Forskningen som jag bedriver kräver inga dyra maskiner eller omfattande resor, empirin finns överallt och jag läser böcker och sitter och skriver; det är så forskningen går till; i tysthet. Resultatet av arbetet är tankar och ord, som alltså i dagens allt mer kunskapsresistenta samhälle väger lätt mot pengar och publicerade artiklar. Trots att jag redan har en anställning (alltså tid) och även om kunskapen jag är utbildad för att söka efter, dels inte lämpar sig för artikelformatet, dels inte går att producera enligt principer från tillverkningsindustrin, känner jag mig allt mer som en belastning eftersom det jag utbildats för och arbetar med (kunskap) inte räknas.

Samhällets investeringar i forskning går idag problematiskt nog i allt högre grad till annat än just forskning, alltså tid till forskare att FORSKA. Det byggs nya, moderna lokaler med öppna kontorslandskap för att visa att lärosätena ligger i framkant. Ledningarna åker jorden runt i jakten på andra högskolor att skriva samarbetsavtal med och benchmarking anses viktigt. Det tas fram och implementeras värdgrunder och utarbetas ständigt nya policys. Den administrativa apparaten går på högvarv, vilket gör att systemet för kontroll av undervisning och forskning blir allt mer detaljerad och det uppstår allt fler nya uppgifter för lärarna och forskarna, vilket tar tid tid och resurser från undervisningen och forskningen. Konsekvensen av detta blir att den akademiska kulturen förändras snabbare och snabbare för varje år. Även om inget förändrats ifråga om hur eller varför man forskar och trots att lärande fungerar på samma sätt idag som alltid, har förutsättningarna för att bedriva kunskapsorienterad forskning (det som räknas meriterande) och akademisk undervisning, samt studier eftersom detta påverkar även studenterna, förändrats dramatiskt. Avakademiseringen av högskolan och utarmningen av den intellektuella miljön gör det svårt för mig att få forskningen att lyfta nu när jag äntligen skaffat mig kunskaperna och erfarenheten som krävs för att kunna lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen och ge skattebetalarna valuta för deras investering i min utbildning och mitt arbete. Jag både vill och kan forska, men i dagens akademiska värld finns inte längre förutsättningar för den grundforskning om kultur som jag utbildats för att bedriva.

För varje år som går utexamineras nya studenter och forskare som betraktar dagens förhållanden som normala eftersom de inte har erfarenhet av hur det var tidigare, när det var forskarkollegiet som ansvarade för arbetet i akademin och den intellektuella miljön. När jag fick min examen och disputerade förändrades kulturen långsamt, utvecklingen gick då i takt med kunskapen. Jag utbildades alltså i och verkade initialt i samma akademiska och intellektuellt stimulerande miljö som mina lärare och professorerna som då hade makten över högskolan och dess verksamhet. Eftersom kunskapen och förutsättningarna för att utveckla den inte förändrats blir konsekvensen av dagens snabba förändringar att högskolekulturen och verksamheten som bedrivs där blir allt mindre akademisk för varje år som går, trots att antalet högutbildade akademiker är fler än någonsin. Det går helt enkelt inflation i betyg och examina, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen, inte bara i vårt land eftersom förändringen är global.

Som kulturvetare förvånas jag inte över förändringen och att det blivit som det blivit, det är nämligen så som kultur fungerar. Som forskare ser jag dock med oro på utvecklingen eftersom samhällets behov av kunskap idag är större än någonsin i mänsklighetens historia. Kunskap är inte samma som resultat som skapats för att passa in i de snäva mallar som de vetenskapliga journalerna (som för övrigt är privata, vinstdrivna och dessutom några av världens mest lönsamma företag) ställt upp som krav för att publicera artiklarna som forskarna behöver för att meritera sig och som lärosätena kräver för att kunna hävda sig i konkurrensen (om nyckeltal) med andra lärosäten på samma "marknad". En akademisk kultur som förändrats på ett sådant sätt att den ser grundforskning som en belastning är och kan inte vara AKADEMISK, och den kan därför inte skapa förutsättningar för KUNSKAP. Paradoxalt nog är detta det viktigaste jag lärt av åren i akademin.

Jag har inte gett upp hoppet om mitt projekt om mellanrummen, men eftersom det hela tiden, som en konsekvens av att kunskapen och förståelsen för kulturen som vi alla lever i och både påverkar och påverkas av, tenderar att växa är det svårt att sätta punkt. För varje gång jag läser texten förändras både min syn på innehållet i boken och kulturen som texten är tänkt att skapa förutsättningar att förstå. Det så kulturforskning fungerar och det är därför den typen av kunskap inte passar in i det idag helt dominerande artikelformatet. Jag skriver varken läroböcker eller forskningsbaserade texter för att bli publicerad, det som driver mig är kunskapen och lärandet. Det är därför jag orkar fortsätta även om det känns tröstlöst ibland. I våras tog jag beslutet att jag skulle försöka bli professor och det inspirerar, kanske just för att det känns hopplöst svårt. Som jag brukar säga till studenterna är själva poängen med högre utbildning att det ska vara svårt. Problemet för mig är bara att det är svårt av fel anledning. Att bli professor borde vara en intellektuell och akademisk utmaning, inte som idag en produktionsteknisk fråga.

Det är inte av bitterhet jag skriver detta, utan av omsorg om kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter. Jag är orolig över utvecklingen, över att akademin för varje år som går blir allt mindre akademisk. Ska mänskligheten kunna möta utmaningarna vi står inför behöver vi kunskap, och kunskap går inte att producera, lärande går inte att målstyra. Kunskap är svårt nog som det är i sig själv och om allt fler förstår allt mindre vad som krävs för att utveckla den blir det allt svårare att känna igen den när den uppenbarar sig. Att forska liknar jakt och fiske ganska mycket, det finns inga garantier för att uppdraget blir lyckosamt. Kunskap är en nåd att stilla bedja om. Jag tycker dock inte att det är orimligt att som senior forskare när en önskan om att få skörda frukterna av sitt arbete, särskilt inte som det innebär några extra kostnader för skattebetalarna, jag har ju redan min lön. Det som saknas är förståelse för forskning och arbetets unika särart. Akademiska kvaliteter kan bara odlas i en akademisk miljö och en akademisk miljö kan bara växa fram där kulturen är intellektuellt stimulerande och det är oförenligt med principerna för NPM.

söndag 28 augusti 2022

En allt mer hotad forskningsfrihet

Enligt Högskolelagen är forskaren fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Och det står så i lagen av en anledning. Kunskap kan bara skapas i frihet. Möjligheten som jag fick, att först utbilda mig till forskare och sedan få anställning på högskolan med möjlighet till forskning i tjänsten är en ynnest men också ett ansvar som jag tar på största allvar. Som docent med över 20 års erfarenhet av forskning, och inte minst efter att ha läst tusentals böcker och andra texter skrivna av forskare vet jag hur kunskap skapas. Därför blir jag allt mer bedrövad för varje år som går, när jag märker hur den akademiska kulturen blir allt mindre intellektuell och hur den akademiska kvaliteten allt snabbare utarmas på grund av den växande villfarelsen att lärande och kunskapsutveckling går att kvalitetssäkra och målstyra.

I enlighet med principerna för New Public Management har Högskolevärlden utvecklats till en effektiv apparat som producerar titlar. Akademin blir allt tydligare ett slags belöningssystem där den som drar in mest pengar och får flest artiklar antagna får mest anseende och anses veta bäst, vilket inte på något sätt är självklart. Eftersom forskning i princip bara är möjlig att utföra inom akademin och eftersom titlar där anses vara en kvalitetsindikator kommer dels konkurrensen om titeln att rikta fokus mot det som anses meriterande, dels får den som lyckats bli professor makt efter som hens ord och påståenden inte granskas lika noga som andras. Titlar är ingen garanti för kunskap och kompetens, bara ett mått på hur väl man lyckats i det akademiska systemet.

Det faktum att kunskap kräver frihet och ansvar väger lätt i sammanhanget av det enkla skälet att sökandet efter vetande handlar mer om vad vi INTE vet, än det som går att belägga vetenskapligt. Kunskapen upptäcks eller avtäcks inte, den skapas genom hårt och mödosamt arbete, utan några som helst garantier för att lyckas. Därför är det olyckligt att utvärdera forskares arbete med hänvisning till olika typer av nyckeltal. Kunskapskvalitet kommer inte an på hur många artiklar eller citeringar någon lyckas samla på sig. Vetande är inte en kumulativ mängd fakta utan en komplex och dynamisk kvalitet. Kunskap kan bara mätas med utgångspunkt i kvalitativa mått som kräver omdöme och kritisk analys. En forskare som skrivit en enda vida spridd text som innehåller banbrytande kunskap bidrar med enormt mycket mer till samhället än den som producerat 400 artiklar med utgångspunkt i ett antal enkätstudier, oavsett hur högt rankade tidskrifter som artiklarna publicerats i. Forskare som fokuserar på antalet publikationer bidrar till det brus som idag blir allt högre och som dränker kunskapen, vilket är ett allvarligt och växande problem.

Det som först långsamt, men på senare tid allt snabbare, håller på att hända i och med den akademiska världen är att makten över vetandet förskjuts, från forskarna till linjen (som tar strategiska beslut om vad forskarna ska göra och vad som räknas som meriter) och andra aktörer, såsom biblioteket (som organiserar och för statistik över publiceringarna) och inte minst redaktörerna för de internationella, högt rankade tidskrifterna (som är privata, vinstdrivande företag). Det finns ingen högre utbildning än forskarutbildningen, och den som liksom jag meriterat sig till docent har fortsatt att utveckla sina kunskaper på skattebetalarnas bekostnad. Inte minst därför borde det vara självklart att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, eftersom det är den kompetensen man får när man forskarutbildas. Men i praktiken är det, av ovan angivna skäl, inte så det ser ut och fungerar idag. Som lektor känner jag mig allt mer som en helt vanlig anställd, i ett tillverkningsföretag, som förväntas följa order och producera nyckeltal (pengar, publikationer, citeringar samt hög genomströmning) så att cheferna kan hävda sig i konkurrensen med andra chefer i andra akademiska "företag". Tragiskt nog, utifrån ett kunskapsperspektiv, bestämmer dagens forskare inte ens över pengarna som de lyckas dra in i konkurrens, dessa anses vara högskolans som tar över hälften i anspråk för "omkostnader" (Over Head).

Inte ens om man lyckas organisera sin vardag på ett sådant sätt att det blir möjligt att forska utan externa medel har man som forskare makten över kunskapen eftersom det bara är peer-reviewade artiklar, publicerade i högt rankade, internationella journaler, som räknas som meriter. Och där blir man inte publicerad om man ägnar sig åt fri forskning. Det räcker inte ens att forskningen håller hög klass, den måste handla om det som redaktörerna anser är viktigt, och artiklarna måste skrivas på det sätt som redaktörerna bestämt för att antas. Det blir därför allt mer uppenbart att forskningen bara är fri i teorin. Därför blir lagens bokstav ett slags spel för gallerierna. Inom företagsekonomi brukar man säga att kultur äter strategier till frukost, och den olyckliga utvecklingen inom akademin är en illustration av det.

Slutsatsen blir att den lagstadgade forskningsfriheten, som utgör garanten för att samhällets/skattebetalarnas investering i forskning faktiskt leder till kunskap, satts ur spel. Konkurrens sägs driva kvalitet, men eftersom dagens skolor och högskolor konkurrerar om nyckeltal (istället för att samarbeta för kunskap), blir resultatet av det akademiska arbetet inte kunskap. Hur skulle det kunna bli det? Kunskap kan inte kontrolleras, vetande är inte ett mål man kan styra mot. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, som växer fram mellan människor som samverkar och som i kritiskt samförstånd stöter och blöter tankar och resultat av studier för att utveckla kunskap. Ingen KAN äga kunskapen, den kan bara användas på mer eller mindre kloka sätt.

Jag skriver detta som kulturvetare, med stöd i egna erfarenheter och såväl egen som andras (grund)forskning: Är det fortfarande kunskap som är målet med högskolans verksamhet måste vi tänka om och organisera det akademiska arbetet efter gällande lagstiftning, inte efter rådande kultur.