Kunskapsmeritering eller antal artiklar

Jag tillhör en forskargeneration som hamnat i kläm mellan bildningshögskolan och dagens produktionsfixerade akademi. Jag lärde mig skriva böcker och fostrades till forskare i en intellektuell miljö där det fanns tid att tänka och samtala. Idag ställs jag inför valet att antingen bidra med kunskap, eller försöka få ännu en artikel publicerad (för publicerandets skull). Även om det går ut över min karriär väljer jag kunskapen varje dag i veckan. För mig handlar det om långsiktig hållbarhet. Ett akademiskt system som inte ser några problem med det faktum att kunskapen späds ut till homeopatiska proportioner, vilket blir fallet när forskare delar upp sina resultat i fler och fler publikationer, kan inte anses vara akademiskt. Kunskapsmeritering är en dynamisk och icke-linjär process, medan dagens system för meritering är linjär.

Forskare som idag ska hålla sig uppdaterade om vad som händer på deras område drabbas lätt av tunnelseende när det hela tiden dyker upp nya artiklar med nya resultat. Och när det blir vardag och norm inom vetenskapen att endast söka kunskap bland de senaste artiklarna finns en uppenbar risk att forskarna aldrig lyfter blicken för att studera verkligheten de lever i och som forskningen faktiskt handlar om. Fullt upptagna av att jämföra sina data med andra forskares resultat fastnar kunskapen i en feed-back-loop och vetenskapen isolerar sig i en bubbla där resultatet av arbetet bara blir en angelägenhet för andra forskare, som läser artiklarna för att kunna referera strategiskt snarare än för kunskapens och lärandets skull.

Förlagen som ger ut vetenskaplig litteratur är några av världens mest lönsamma företag. Affärsidén är nämligen att inte bara låta författarna arbeta gratis, utan dessutom ta betalt för publiceringen. Det stannar dock inte där, för man drar även in pengar på läsarna. Biblioteken måste prenumerera på tidskrifterna för att forskarna ska kunna hålla sig ajour med det senaste. Både forskarens lön, pengarna till publiceringen och prenumerationen på tidskriften bekostas av skattebetalarna. Förlagen ger även ut böcker på samma premisser. Eftersom marknadskrafterna satts ur spel kostar böckerna som ges ut på förlag som anses meriterande långt över tusen kronor, i alla fall den första utgåvan. Biblioteken är ju "tvungna" att köpa in böckerna. 

Utifrån ett kunskapsperspektiv är ekonomiseringen av forskningen naturligtvis rent vansinne. Kostnaderna för administrationen av vetandet har ökat dramatiskt under mina år i den akademiska världen, samtidigt som kunskapens egenvärde urhokats, vilket gör att vi idag betalar mer än någonsin för något som allt fler är allt mer ountresserade av. Det investeras mer pengar än någonsin i forskning och högre utbildning idag, men samhället får allt mindre kunskap tillbaka. Eftersom det gått inflation i akademiska titlar och examina är fasaden den samma, men det som döljer sig där bakom är något annat än det man borde kunna förvänta sig.

God Jul på er! Kampen för kunskapen och den akademiska kvaliteten fortsätter nästa år.

Läsande, bildning och mångfald

Jag läser idag mer än någonsin, och ändå räcker inte tiden till för allt jag vill läsa. Varje ny bok jag köper öppnar dörrar till andra böcker som visar hur mycket mer som finns att läsa. Även om priset på böcker på samma sätt som allt annat påverkats av inflationen har jag råd, eller jag tar mig råd. Jag ser inköpen av böcker som en investering, både i mitt eget bildningsprojekt och i bokbranschen vars framtid jag oroar mig över eftersom den branschen liksom alla andra håller på att ta död på sig själv genom att fokusera på snabba, kortsiktiga vinster till aktieägarna, vilket suger livsluften ur verksamheten. För mig är pappersboken närmast helig och därför gör det ont i mig när jag ser hur den behandlas idag. Förlagens ekonomer ser bara till pengarna och aktieägarna kräver ständigt ökad avkastning, och då är det lätt att uppfatta formen som en neutral distributionskanal, vilket gör att försäljningen av nedladdningsbara filer på nätet eller ljudboksabonnemang prioriteras framför pappersböcker som måste tryckas, hållas i lager och distribueras. På detta sätt offras bokens själ och hjärta på ekonomins altare, och det finns en uppenbar risk att man inte ens kommer att sakna boken om den skulle försvinna, i alla fall inte innan det är för sent. Det är så outsägligt sorgligt eftersom boken är en av mänsklighetens, eller i alla fall den mänskliga kulturens och tänkandets viktigaste uppfinningar. Boken är inte bara en bärare av kunskap, den utgör en central delaspekt av den dynamiska kropp som kunskapen utgör. Det handlar alltså inte bara om ett medium för distribution av tankar, boken kan följaktligen inte ersättas med ljud- eller textfiler som distribueras via nätet, i alla fall inte utan att något viktigt går förlorat.

Missförstå mig inte, jag är en varm vän av nätet. Flyktlinjer är ett bevis på det. Och försvaret av boken handlar inte om nostalgi utan om oro över vad som håller på att hända med kunskapen, framförallt den kollektiva förståelsen för vetandet och dess betydelse. När läsandet allt mer flyttas över till nätet förändras förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling. Sömnforskare brukar uppmana alla som har problem att sova att bara använda sovrummet och sängen till sovande. Det handlar om förväntningar och rutiner. På nätet tävlar boken och störs läsningen av notiser från alla appar som också finns där, och alla som fastnat i flödet av inlägg på TicToc vet hur lockande det är och mycket tid man kan konsumera där, utan att få något annat än förströelse tillbaka. Och när man väl vant sig vid flödet av korta inlägg som skapats för att fånga ens uppmärksamhet kommer alla texter som kräver någon av läsaren för att bli begripliga att uppfattas som tråkiga. När TicToc blir normen kommer boken att uppfattas som ett långsamt och trögt medium, vilket är själva poängen. Idag är vi fixerade vid effektivitet, men kunskap är något annat än information och fakta, den går inte att överföra från en till en annan på något enkelt sätt. Kunskapen är analog, och lärandeprocesserna tar lika lång tid idag som innan nätet skapades. Därför är tanken på effektivisering av läsande och utbildning kunskapsvidrig. Kvaliteten i läsandet står i direkt relation till tiden man lägger ner, därför leder strävan efter att skynda på lärandet till att det man vinner i tid förlorar man i kunskapskvalitet.  

Läsning är i hög grad en kollektiv verksamhet och känslan är att allt fler läser allt mindre idag, och det gör att min och alla andra läsande människors upplevelse långsamt utarmas. Deckare och feelgoodlitteratur säljer fortfarande, och det är en typ av böcker som dessutom passar för inläsning. Men när den typen av böcker blir norm kommer texter som bjuder motstånd, vilket intellektuellt krävande litteratur alltid gör, att trängas undan och riskerar på sikt att försvinna. Och det gör den typen av böcker ännu mindre lönsamma. När lönsamhet jämställs med kvalitet i bokbranschen minskar mångfalden och mer av samma produceras. Bokförlagen som tar bildningen på allvar drivs nästan undantagslöst av äldre entusiaster, men för varje år som går blir de äldre och eftersom återväxten, på grund av minskad efterfrågan, är hotad likriktas utbudet med tiden allt mer. Jag föraktar inte böcker som skrivs för att hålla läsaren i ett järngrepp och som läses enbart för underhållningens skull, men jag är kritisk mot att den typen av böcker bygger på samma logik som nätets algoritmer och ser med oro på hur andra typer av böcker trängs undan. 

Läsning handlar väldigt mycket om förväntningar. Låt mig ta vällagrade viner som är komplexa i smaken som exempel, den typen av vin kräver förståelse, kunskap och erfarenhet för att uppskattas, till skillnad från ett sötat bruksvin som säljs i box. Ett gott vin eller en bra bok är högst relativa begrepp, som beror på vilket mått på kvalitet man utgår från. De bästa böckerna jag läst är oftast de böcker som bjudit mest motstånd under läsningen. Med åren uppskattar jag allt mer böcker som tvingar mig att tänka efter och som stannar kvar långt efter att jag läst dem. Den typen av böcker går långsamt att läsa eftersom de är fyllda med komplexa tankar som ofta kräver erfarenhet och förkunskaper för att bli begripliga. Vad jag försöker säga med detta är att ansvaret för kunskapssamhällets fortlevnad och den intellektuella återväxten är kollektivt. Bildning är ett gemensamt projekt. Om efterfrågan på mer krävande texter minskar utarmas hela utbudet och även de som inte uppskattar svårare böcker blir med tiden lidande.

Ändrade läsmönster och minskad försäljning påverkar även förutsättningarna för skrivande. Det räcker inte att det finns författare som kan och vill skriva bildningsfrämjande böcker, finns det inga förlag som kan och vill ge ut böckerna (och det kan det bara finnas om tillräckligt många köper och läser intellektuellt utmanande böcker), kommer kompetensen att skriva sådana böcker att försvinna, och därmed utarmas språket, vilket att kulturen fastnar i en ond cirkel eller ett sluttande plan. Risken är uppenbar att efterfrågan på allt mer lättillgänglig litteratur ökar, vilket förpassar författare av djupare, intellektuellt krävande och mer existentiella böcker till periferin. 

De stora förlagen tar över eftersom de mindre förlagen inte kan hävda sig i den mördande konkurrensen om köpare. Idag råder närmast en monopolsituation där några få aktörer dominerar marknaden som därigenom likriktas allt mer. Och med hjälp av intensiv marknadsföring styrs efterfrågan över till ljudboksabonnemang som är mer ekonomiskt fördelaktiga för förlagen både eftersom man "slipper" kostnaderna för layout, tryckning, lagerhållning och distribution, och för att ersättningen till författarna är lägre och direkt kopplad till hur länge och vad som faktiskt lyssnas på. Författaryrket håller på att bli en del av gigekonomin där andelen gratisarbete ökar, utom för ett fåtal lyckliga författare vars framgångsrika böcker säljer i stora upplagor.

När boken endast anses ha ett bruksvärde börjar allt fler göra sig av med sina pappersböcker, som man inte anser sig ha plats med i sina ljusa och fräscha hem. För mig är dock ett hem utan böcker inte ett hem, utan en andefattig plats för marknadsföring av en ytlig personlighet. Jag är kritisk till konsumtionssamhället och se inget värde i prylar, men böcker är så mycket mer och långt viktigare än alla andra saker. Av ovan angivna skäl.

Vad har jag lärt av, och vad ska jag göra under resten av livet?

Jag har aldrig varit rädd för stora, gränsande till grandiosa, planer. Det har jag efter min farfar. Skillnaden mellan mig och honom är att han ständigt gjorde nya planer när han inte lyckades genomföra idéerna och leva upp till sina vidlyftiga löften till andra. Min självbild är mer realistisk och för mig har det alltid varit viktigare att lära av misstagen än att nå målen, och stället för att ständigt göra upp nya planer har jag begåvats med ett tålamod och en uthållighet som ibland överraskar mig eftersom jag också är enormt rastlös. Med åren har jag lärt mig att om och när jag får göra upp mina egna planer och arbeta med saker som intresserar mig, på mitt eget sätt, där och när det fungerar, då finns ingen gräns för min uthållighet. Innan jag började blogga visste jag inte om jag var som min farfar eller om jag hade det i mig att faktiskt hålla ut, men efter tio år av dagliga uppdateringar och nu snart två år av veckovisa kan jag konstatera att ambitionen och känslan jag hade när jag inledde projektet var realistisk och att jag är någon att lita på. Det faktum att jag efter över 30 år i den akademiska världen inte tappat sugen utan fortfarande känner mig lika entusiastisk inför utsikten att lära mig något nytt, inte trots utan snarare just därför att det tar tid och kräver min fulla uppmärksamhet, fyller mig med tacksamhet. Jag har aldrig studerat för någon ananas skull eller för att göra karriär, det var och är fortfarande kunskapen som utgör drivkraften i mitt liv; lärandet och möjligheten att få vara med och utveckla kunskap ger mitt liv mening. Det enda jag hoppas på inför resten av livet är att jag ska kunna fortsätta på den inslagna vägen.

En sak som jag funderat jättemycket på under den senaste tiden är varför jag inte tappar sugen, även om jag ofta känner och även ger uttryck för frustration över att inget eller lite händer och trots att samhället och högskolevärlden håller på att utarmas intellektuellt. Det jag kommit fram till är nyckeln till förståelse för min förmåga är att jag tidigt insåg att varken jag eller någon annan kan förändra världen på egen hand. Det är inte utfallet av och absolut inte eventuella framgångar som driver mig, utan möjligheten att få lära och vara med och utveckla kunskap. Sedan tidigt 1990-tal har jag varit intresserad av och jobbat med jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Förändringen som alla vettiga människor vill se på dessa områden går minst sagt långsamt och ofta tas flera steg tillbaka, men jag blir inte cynisk för det eftersom jag tidigt insåg svårigheten i uppdraget och accepterade att det var ett livslångt engagemang. Samma med hållbarhetsfrågan som kommit att bli viktigare och viktigare med åren. Min forskning handlar om FÖRUTSÄTTNINGAR för förändring, inte om att driva förändring; det är inte forskarens uppgift att vara entreprenör. Jag söker kunskap och utvecklar verktyg för att förstå vad som krävs för att lyckas med förändringsarbete, men ansvaret för förändringsarbetets utfall är inte mitt utan gemensamt. Därför orkar jag fortsatta. Alternativet vore att ge upp och då skulle jag ju medverka till att det inte blir som jag önskar. Arbetet i sig gör det meningsfullt.

Boken om mellanrummen kanske jag aldrig blir färdig med, jag är öppen och ödmjuk inför den risken, eller vad man nu ska kalla det. Men det har som sagt aldrig handlat om slutprodukten utan om vägen mot uppfyllandet av visionen och om att lära sig något av erfarenheterna som görs under vägs. Och under åren som jag arbetat med projektet har jag lärt mig enormt mycket. Det fokuseras idag alldeles för mycket på mätbara resultat och på form, och på tok för lite på innehåll. Kunskap är något annat än pengar och publikationer, men vetande är en komplex process som inte går att kontrollera. Just därför är kunskapen både viktigare och värdefullare än det man förväntas konkurrera om i den akademiska världen idag. Och just den insikten är en annan av frågorna jag ständigt återkommer till. Arbetet med att förstå och försvara kunskapen är ett livslångt engagemang, det står och faller inte med boken jag arbetar med. Så länge jag kommer framåt i arbetet och känner att jag blir bättre på att förstå problemet fortsätter jag. Skulle boken bli utgiven är det en bonus, men det är arbetet med den som gör projektet meningsfullt för mig. Den insikten är det viktigaste jag lärt mig i och av livet.

Några mönster har utkristalliserats i den ständigt växande och föränderliga kunskapsmassa jag skaffat mig tillgång till genom åren av studier och egen forskning om kultur. När jag tittar tillbaka ser jag att det en viss typ av fråga jag ständigt återkommer till: öppna frågor utan givna svar. Dels eftersom jag märkt att jag har kompetens att hantera den typen av frågor, dels eftersom just den typen av frågor med tiden kommit att framstå som allt viktigare. Komplexa problem såsom klimatförändringar, kriminalitet och avakademiseringen av högskolan saknar enkla och entydiga lösningar. Den typen av frågor går ofta inte ens att lösa, enda sättet att komma tillrätta med problemen är att arbeta med förutsättningarna. Det går inte att säga något om utfallet av olika åtgärder om man står inför denna typ av problem, och det vore inget problem om högskolan var en plats där det fanns en akademisk kunskapskultur där det fanns tid att tänka tankar till slut och mötas i samtal där olika argument för och emot stöts och blöts. Tyvärr har högskolan utvecklats till en målstyrd, resultatorienterad och effektivitesfokuserad organisation där det blir allt svårare att värna den akademiska kvalitet som skattebetalarna borde kunna kräva som "avkastning" på sin investering i verksamheten.

Min plan för resten av min tid i akademin, som sträcker sig även bortom det, är att skriva fler läroböcker som utgår från tanken och bygger på ambitionen att ge studenterna vad de behöver för att utvecklas intellektuellt (vilket är något helt annat än läroböcker som hjälper studenterna att ta till sig fakta och klara tentorna). Tyvärr är efterfrågan på den typen av akademiska läroböcker liten, så därför arbetar jag även med ett bokprojekt om både förutsättningarna för och kännetecknen på akademisk kvalitet. Parallellt med dessa projekt arbetar jag med mitt magnum opus, boken om mellanrummen. Sen får vi se, men jag har åtminstone två projekt till sin ligger på hårdisken, eller i molnen är det väl, och bidar sin tid. Planen var att jag skulle försöka, och jag vill verkligen fortfarande, bli professor. Men den titeln känns inte lika lockande längre när jag ser, dels vad som anses meriterande idag (engelska artiklar i högrankade tidskrifter där det kostar upp till 30000:- att bli publicerad, och pengar som vinns i konkurrens), dels vilka som blir professor och vad de fokuserar på (samma som anses meriterande). Det framstår som allt mer lockande att i protest mot vad som prioriteras idag och hur den akademiska världen utvecklats avstå från att söka. Jag vill inte vara med och legitimera avakademiseringen och kunskapens utarmning, jag vill värna förutsättningarna för kunskapsutveckling och akademins unika kvaliteter och det är oförenligt med jakten på saker som just nu anses meriterande. Det känns sorgligt att behöva konstatera detta, men jag inser att jag inte kan räkna med att kunna förändra akademin och att jag måste värna min hälsa, som är intimt relaterad till lusen att lära och även påverkar tillfredsställelsen jag känner när jag får arbeta med uppgifter som ligger just utanför min förmåga, som kräver min fulla uppmärksamhet, vilket all verksamhet på högskolan behöver kännetecknas av, annars är den inte högre.

Läraryrket är en profession

Lärande är i grunden en individuell och solitär verksamhet som utspelar sig inuti människors huvuden. Men det är i dialog mellan människor som kunskap utvecklas, i en dynamisk förändringsprocess. Det är så här det alltid fungerat, och det kommer även i framtiden att vara förutsättningen för lärande och kunskapsutveckling. Digitala verktyg underlättar bearbetningen av text och gör det lättare att inhämta information och kontrollera fakta, men eftersom verktygen också bidrar till spridningen av missinformation och alternativa fakta är det inte självklart att fördelarna kompenserar för nackdelarna. Penna och papper liksom andra analoga verktyg fungerar precis lika bra idag som de alltid gjort, vilket tragiskt nog är insikter som allt för ofta bortses från i debatten om skolan och dess digitalisering, som drivs på av människors önskningar men uppfattas som ett slags naturlag som man måste acceptera och anpassa sig efter.

När andra hänsyn än människans förmåga att lära samt utveckla och använda kunskap prioriteras förändras skolan och den högre utbildningen. Digitalisering och New Public Management är inte neutrala inslag i den komplexa helhet som utbildningssystemet utgör. Och eftersom lärande inte går att styra mot mål och kunskap inte är en produkt, av ovan angivna skäl, kommer kunskapskvaliteten i vårt land oundvikligen att bli lidande när ledning och management ses som garantier för kvalitet i skolan och den högre utbildningen, istället för lärare och forskare. Med hjälp av styrning och systematiskt kvalitetsarbete går det att producera mätbara resultat effektivt, men eftersom det är något annat än lärande och kunskapskvalitet kommer det sättet att se på organisering av skolan och den högre utbildningen oundvikligen att leda till slöseri med skattemedel, av den enkla anledningen att resultatet blir nyckeltal, inte kunskap.

Lärare och forskare är professionella yrken och kompetenser, som bygger på kunskaper och erfarenheter som vuxit fram under generationer av arbete med lärande och utveckling. För att utbildningssystemet ska kunna fungera som det är tänkt måste lärarna ha makten över arbetets upplägg och frihet att utöva den professionella förmågan att ta egna beslut grundade i förvärvade kunskaper och beprövad erfarenhet. Att anställa ledare som tar strategiska beslut och bestämmer vad som ska göras och hur arbetet ska organiseras samt vilka mål som ska nås, är helt förkastligt, i alla fall utifrån ett kunskapsperspektiv. Och man kan sannerligen undra över hur klokt det är att degradera landets högst utbildade till vilka tjänstemän som helst, som passivt förväntas följa order. På vilket sätt är det en klok förvaltning av skattebetalarnas medel? Och varifrån kommer misstänksamheten mot oss lärare? Varför tror man att vi skulle sätta oss och rulla tummarna om vi inte ständigt övervakades; sanningen är den att väldigt många av oss har vigt vårt liv åt kunskapen som vi idag känner oss förhindrade att arbeta med eller tvingas ägna fritiden åt.

Professioner upprätthålls via individuella beslut som bara kan motiveras med goda argument, och resultatet av arbetet kan bara bedömas kvalitativt och med utgångspunkt i hur användbar kunskapen är. Därför får alla regler och försöken att målstyra samt kontrollera arbetet som lärare utför motsatt verkan. Dagens allt tydligare fokus på (produktion av) nyckeltal är därför en återvändsgränd. Bara genom att låta lärare arbeta i frihet, under ansvar, för att skapa förutsättningar för lärande, kan skolan bli en kunskapsskola igen, och det måste den bli om den högre utbildningen ska kunna bli högre, vilket den behöver vara om kunskapssamhället ska kunna återupprättas. 

Trots att vi vet att det är på detta sätt får den forskare som väljer att göra administrativ karriär högre lön än den forskare som fortsätter utveckla sina kunskaper om lärande, pedagogik och vetenskap. I små steg och över tid avprofessionaliseras den akademiska världen, vilket gör att studenterna som kommer till högskolan möter lärare som inte är lärare och det i sin tur gör att deras förståelse för lärande och kunskapsutveckling utarmas, som i sin tur leder till att de efterfrågar hjälp att svara rätt på tenorna så att de kan få sin examen. Och eftersom högskolans ekonomi är knuten till genomströmningen finns inga incitament för någon att stoppa utvecklingen.

Vem tjänar på detta?

Den vetenskaplig metoden är aldrig en utan flera

Naturvetenskapliga forskare talar ibland om den vetenskapliga metoden som om det bara fanns en enda, nämligen den som används inom den positivistiska vetenskapstraditionen, som bygger på statistik och som handlar om att göra produktioner. Den synen på vetenskaplig metod är problematisk på många sätt, dels eftersom den ger skev av att forskning bara kan bedrivas på ett enda sätt, dels eftersom den riktar fokus mot en isolerad del av den komplexa och dynamiska helhet som vetenskapligt sökande efter kunskap faktiskt är. Dessutom går den synen på metod på tvärs mot högskolelagens sjätte paragraf, där det står att forskare är fria att välja metod. Eftersom föreställningen om att det finns en och en enda, vetenskaplig metod är utbredd är det viktigt att göra upp med villfarelsen. Forskningens vetenskaplighet handlar inte om vilken metod (för insamling av empiri) som forskaren använder, utan om hur transparent processen, från syftesformulering till resultat är. Metod är en viktig del av processen, men det handlar om en delaspekt av en större helhet.

Kunskap betraktas idag allt oftare och problematiskt nog som en synonym till evidens, men forskares resultat är inte kunskap, i bästa fall resulterar forskningen i ett gediget underlag till arbetet med att utveckla vetande. Vetenskaplig metod leder absolut till resultat, men det är viktigt att man förstår att kunskapen om det som undersökts alltid är större än resultatet av en eller flera studier. Förståelse och respekt för detta är helt avgörande om man vill utveckla förståelse för det vetenskapliga hantverket, där metod ingår som ett viktigt inslag. För att kunna skriva en bra uppsats är det viktigt att man inte bara väljer en metod (som är godkänd) och följer dess "manual", man behöver skaffa sig en djupare och bredare förståelse än så. Utan en egen uppfattning om vad kunskap är, blir det till exempel svårt att välja metod. Det finns som sagt flera, alla med sina problem och förtjänster. Förutsättningen för att en undersökning ska kunna sägas vara vetenskaplig är att författaren kan argumentera för alla mått och steg som vidtagits i arbetet med att  designa studien och utforma texten.

Talet om den vetenskapliga metoden bygger på den felaktiga premissen att det bara finns en enda metod, vilket är ett ovetenskapligt förhållningssätt till den vetenskapliga hantverket. Vetenskaplig metod är framförallt ett förhållningssätt till kunskap. Metod inom forskningen handlar om att samla in ett rättvisande underlag som kan analyseras, och resultatet av analysen är (i bästa fall) kunskap, men det är som sagt viktigt att komma ihåg att kunskapen alltid är större och dessutom mer osäker än resultatet av en vetenskaplig studie ger sken av. Vetenskapligheten i arbetet kommer inte an på hur säker man är (eller hur många som tänker som en själv), utan på hur medveten man är om grunderna för det man påstår och hur öppen man är för att byta uppfattning (i mötet med bättre argument och empiriska underlag som talar mot ens egna resultat). Utan kritiskt tänkande och ett rörligt intellekt går det inte att tillägna sig förmågan att bedriva vetenskaplig forskning. 

Den viktigaste metodkunskapen är med andra ord förmågan att avgöra vilken metod som är bäst för det syfte och det kunskapsmål som studien utgår från. Detta i kombination med förmågan att tänka kreativt utgör grunden för det vetenskapliga hantverket.

Blåslampa eller belöning?

Prestation kan handla om att producera antal eller mängd eller om kvalitet, och beroende på vad man vill uppnå kommer antingen blåslampa eller belöning att fungera bäst för att motivera den som ska prestera. Som akademiker arbetar jag på skattebetalarnas uppdrag och målet med mitt arbete är lärande och kunskap, av högsta kvalitet. Det jag fokuserar på i mitt arbete är att skapa förutsättningar för kommande generationer att täcka sina kunskapsbehov och det arbetet försvåras när högskolans linjeorganisation förväntar sig att jag ska dra in pengar till högskolan eller producera nyckeltal som kan användas i den kunskapsfientliga konkurrensen med andra lärosäten. Enda anledningen till att jag försöker bli professor är att det skulle ge lite mer tyngd åt mina kunskaper, jag är helt ointresserad av att göra karriär. Möjligheten att få lära och bidra till kunskapsutveckling är vad som får mig att gå upp på morgonen. Tyvärr måste jag gå upp tidigare och tidigare för att kunna ägna mig åt det jag är utbildad för, eftersom man fått för sig att akademiker är lata människor som måste jagas med blåslampa för att prestera. Kunskap och lärande är dock ingen prestation.

Det är för kunskapens skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning. Och nyckelordet här är investering. Tanken på att högskolor och universitet ska förmera kapital är huvudlös, inte bara eftersom pengarna som forskarna konkurrerar om kommer från stadskassan, utan framförallt eftersom det flyttar fokus från kunskapen och utarmar den akademiska miljön som är själva förutsättningen för kunskapsutveckling och lärande. Både lärare, forskare och studenter påverkas av kulturen på högskolan och mott problem, det jag oroas över, är att jag för varje år som går får kämpa mer för att få studenterna att förstå att kunskap och lärande inte är samma som betyg. Jag blir bedrövad av att förkunskaperna sjunker, vilket gör att jag får ännu mindre tid åt kärnuppdraget. Samhället är inte betjänt av en förlängd gymnasieutbildning, vilket är vad vi får när lärarna på högskolan måste lägga en stor del av sin tid och sin energi åt att föröka övertyga studenterna (som allt mer agerar som elever) om betydelsen av att läsa och reflektera över innehållet i kurslitteraturen.

Kunskap och intellektuell utveckling är mitt personliga mål, så det borde inte finnas någon konflikt. Jag är precis där jag vill vara: på den plats i samhället där man borde kunna förvänta sig att kunskapen föds och utvecklas. Tyvärr har platsen förändrats och förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling har försämrats. Kvaliteten i verksamheten antas garanteras av det kvalitetssystem som införts uppifrån och enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. När man bygger bilar har det visat sig vara klokt att flytta kunskap från enskilda medarbetare till systemet, men i den akademiska världen där kollegiet består av landets högst utbildade människor är det huvudlöst att tänka och agera så. Vad är poängen med att först utbilda någon till doktor och sedan bekosta dennes meritering till docent och professor, om den personen sedan okritiskt förväntas följa regler som skapats av någon annan? När kollegiets makt över högskolans verksamhet försvann och ledamöterna i högskolans styrelse som kommer från näringslivet är i majoritet kommer styrelseproffsens kunskaper och erfarenheter givetvis att överordnas forskarnas och högskolelärarnas, men det är ju som att spänna vagnen framför hästen.

I näringslivet har det utvecklats en kultur där man belönar ledningen med enorma ekonomiska ersättningar för att göra sitt redan välbetalda arbete, vilket går ut på att jaga medarbetarna med blåslampa genom att hota med sänkt ersättning. Det är en förvrängd människosyn som är enkelt att förklara för den som har kunskap om hur det mänskliga psyket och den mänskliga kognitionen fungerar, men eftersom kunskap bara fungerar om man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar håller den på att fasas ut, även i den akademiska världen, till förmån för samma nykeltalsfixering och produktionshets som gör de rika allt rikare men som skadar både människor och miljön.

Krisen som mänskligheten befinner sig i handlar inte bara om miljön. Klimatförändringarna är ett av många symptom på den underliggande sjukdom som bara kan botas med hjälp av tid och kunskap. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt vetande, och får lärare och alla som ska lära inte tid att tänka och samtala med varandra kan ingen kunskap utvecklas. Att sitta i en stol en hel dag och läsa är inte slöseri med tid, det är en investering i ett meningsfullt liv och en hållbar framtid. Kunskapen som utvecklas i samverkan mellan intresserade och kritiskt medvetna människor är en intellektuell belöning för väl utfört arbete. Vill vi bygga en kunskapsskola och vill vi skapa en verkligt akademisk miljö på högskolan, vilket är en förutsättning för utvecklingen av ny och användbar kunskap måste vi göra upp med vanföreställningen att det är en god idé att tvinga akademiker att konkurrera inbördes om pengar och prestige och istället ge dem den tid som krävs för att det akademiska arbetet ska kunna bära (akademisk) frukt. Människor som inte ser kunskap och möjligheten att lära som en belöning bör helt enkelt inte få inflytande i den akademiska världen. Kunskap kan aldrig tvingas fram och därför är tanken på att jaga akademiker med blåslampa galen.

En sorglig avförtrollning och rationalisering av vetenskapen

Parallellt med undervisningen och allt annat som ingår i mina arbetsuppgifter jobbar jag med en bok om akademisk kvalitet, som förhoppningsvis blir färdig att sändas till ett förlag för påseende innan nästa sommar. Arbetet med boken är dels ett sätt för mig att hantera oron över utvecklingen i akademin, dels en strategi att göra vad jag kan för att främja framväxten av en intellektuellt stimulerande kultur inom högskolevärlden. Det är också ett sätt att värna den akademiska professionen, vilket behövs för att vetenskapen inte ska förvandlas till en effektiv produktionsapparat som fokuserar på nyckeltal istället för kunskap. 

Ofta känns det som jag är ensam i min kamp, men jag vet att det inte är så, och när jag var på den företagsekonomiska konferensen FEKIS i Västerås/Eskilstuna för några veckor sedan fick jag det än en gång bekräftat, vilket kändes bra. Sessionen jag var på handlade om hur forskningen styrs och vilka effekter rationaliseringen och effektiviseringen får. Det var Nils Brunsson: Uppsala Universitet, Elin Funck: Lunds Universitet och Jonas Gerdin: Örebro Universitet, som höll i sessionen och deras forskningsunderbyggda slutsats var följande: Målstyrning, kvalitetssäkring och strävan efter effektivisering leder till avförtrollning av den akademiska världen. De talades om konkurrensen inom akademin och mellan lärosäten och forskare, liksom om prestationsmätningar och dess effekter? Och om siffrornas ökade betydelse. Jag lärde mig ett nytt ord: sifferdemi. Olika siffror har olika värde. Var man publicerar sig. Hur många citat man samlat på sig. Storleken på summorna man dragit in. Allt räknas och ligger till grund för medarbetarnas värde. Det som inte går att mäta anses inte existera, vilket är problematiskt eftersom kunskap är en kvalitet som inte går att mäta på något objektivt sätt eftersom den finns inne i människors huvuden och växer i mellanrummen.

Siffrerfokus gör att forskare arbetar med annat än det som gynnar kunskapsutvecklingen. Pressen att publicera sig i högt rankade tidskrifter leder till cynism, eftersom ”ingen” bryr sig om vad man forskar om. Snabba publikationer som kan redovisas årligen premieras framför långsiktig och angelägen forskning. Monografier räknas inte, vilket gör allt fler forskare till opportunister som inte tar några risker. Styrningen gör att byråkratin inte bara ökar, den tar dessutom tid och resurser från arbetet med kunskapsutveckling, vilket gör att den mentala pressen på forskarna och lärarna som är i akademin för kunskapens skull ökar. Känslan av att vara misslyckad sprider sig hos allt fler av dem som är i akademin för att lära och utveckla kunskap, medan de som följer order och lyckas i systemet får orimligt mycket makt över den akademiska kulturen och universitetets prioriteringar. Eftersom den kulturella förändringen går långsamt är det bara den krympande skaran av lite äldre forskare som ser förändringen. Och om det bara handlade om en förändring vore det så klart oproblematiskt, men nu handlar det om ett utarmat kunskapsklimat, inte om en nostalgisk längtan efter svunna tider.

Den orimliga drömmen om enkla lösningar driver denna minst sagt olyckliga utveckling och det grundläggande antagande som styr utvecklingen är att konkurrens är viktigt eftersom det antas driva kvalitet, vilket fortfarande återstår att bevisa. Vi vet att mäthysterin och konkurrensutsättningen inom skolan och den akademiska världen leder till ökad stress, som vi också vet går ut över den akademiska kvaliteten och förutsättningarna för nytänkande, vilket båda utgör garanter för lärande och kunskapsutveckling. Kunskap skapas av människor och för människor, och den tar tid att utveckla, därför är är alla tankar på effektivisering drömmar om det omöjliga. Systemen tar aldrig rast, algoritmerna tuggar på och därför tar de allt snabbare över. Ju längre den här utvecklingen tillåts fortskrida utan att man stannar upp och reflekterar över konsekvenserna för kunskapskvaliteten, desto svårare blir det arbeta för en förändring. Det är nämligen svårt att ifråga sätta det normala eftersom det uppfattas vara självklart. Vi människor gillar inte förändring, men när den smyger sig på och får verka över lite längre tid uppfattas den inte som en förändring. Bilden av den kokande grodan, som i och för sig är en myt, är talande.

Hur hänger denna utveckling ihop med högskolelagens 6e paragraf, som är tydlig med att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt? Vad händer med den akademiska friheten när det blir viktigare var man publicerar sig och vad man kan få externa medel för, än vilka problem forskningen riktar in sig på och vilken kunskap vetenskapen resulterar i? Det är frågor som idag uppfattas som kritik mot kvaliteten i den akademiska världen, som ett förespråkande av en låt-gå-mentalitet, trots att det är ur den myllan som universitetet vuxit fram, och trots att det är just den synen på forskning som belönas med Nobelpris. Varifrån kommer föreställningen om att forskare är lata och måste kontrolleras för att göra sitt jobb? Och vem kom på idén att ekonomer och politiker vet bättre vad som gynnar lärande och kunskapsutveckling än människorna som vigt sitt liv åt vetande? 

En avförtrollad akademi, vilket kontroll- och effektiviseringstänkandet leder till, är inte akademisk av den enkla anledningen att kunskapen som forskare söker alltid handlar om vad vi (ännu) inte vet. Ju mindre utrymme och förståelse det finns för betydelsen av nytänkande och kreativitet, och inte minst misslyckande, desto mer utarmas och avakademiseras kulturen i den akademiska världen. Universitet håller på att förvandlas till en effektiv produktionsapparat, men det är inte kunskap den producerar utan nyckeltal: publiceringar och citeringar. Eftersom pengarna som används för forskning kommer från staten leder forskarnas interna konkurrens inte till något annat än att pengar flyttas från ett konto till ett annat i samhällsekonomin, samtidigt som forskarnas kreativitet och lusten att lära och utveckla kunskap mals ner i det allas krig mot alla som råder idag.

Argumentet för mätning och konkurrens är att forskare annars bara skulle sitta på rummet och läsa böcker, alltså att de är lata och inte bryr sig om kunskap och akademisk kvalitet, vilket bygger på ett antagande som inte undersökts, och som därför är ovetenskapligt. Utifrån ser det kanske ut som om den som tänker och läser är improduktiv, särskilt som tänkande och kunskapsutveckling tar tid och aldrig garanterat leder till önskat utfall, men det är bara som det uppfattas av de okunniga. Så kom det sig att det är dessa som bestämmer över hur det akademiska arbete ska organiseras och inte akademikerna som utbildats för att skapa kunskap? 

Vilken typ av motivation bör driva utvecklingen i den akademiska världen om man vill ha mer och bättre kunskap? Eftersom det inte går att ta för givet att systemet för peer-review är vattentätt och eftersom kunskapens kvalitet och dess relevans inte är ett kumulativt mått, alltså inte handlar om hur många artiklar man skrivit i ämnet, bygger nuvarande system för spridning av vetenskapliga resultat på ovetenskapliga antaganden, vilket borde vara besvärande för forskare. Tyvärr är det inte så vi människor fungerar. Ett kunskapsdrivande system för akademisk meritering måste utgå från vad vi vet om både människor och kunskap, vilket inte är fallet idag. Dagens system är överskådligt och linjärt, så den som knäckt koden kan fokusera på produktionen av nyckeltal, vilket leder till att kunskapen försvinner i mängden av artiklar eller späds ut eftersom det är bättre att dela upp den i flera artiklar än att skriva en bok där tankarna presenteras och diskuteras på ett genomtänkt sätt. Systemet som fanns innan det nuvarande satte kunskapen i centrum. Det byggde på att man disputerade först när man hade något nytt och viktigt att säga, och det var bara en eller några få av de absolut bästa som blev professorer. Tyvärr ansågs det orättvist (eftersom vi människor vill göra karriär) och därför lanserades tanken om att avhandlingen skulle vara ett "körkort" och idén om att alla skulle kunna bli professor om de bara ansträngde sig (och följde reglerna för produktionen). Därför är det inte lusten att lära och utveckla kunskap som driver det akademiska systemet, utan möjlighet att göra karriär och få anseende och högre lön, vilket riskerar att leda till ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

Vetenskap som form och innehåll

Tänkande och skrivande är mina ”arbetsredskap” och ambitionen är att utveckla kunskap. I mitt arbete som forskare fokuserar jag på innehåll. Formen är inte oviktig, men den delen av arbetet tenderar oroväckande nog att uppfattas som viktigare när linjens makt över kollegiet ökar i den akademiska världen och kraven på kontroll, måluppfyllelse och kvalitetssäkring ökar. Kunskap är både form och innehåll, men råder det inte balans mellan aspekterna kan inget vetande värt namnet uppstå eller utvecklas. Utan förståelse för innehållssidan av den komplexa och dynamiskt föränderliga helheten kan vetenskapen inte ge oss det vi alla behöver för att förvalta samhället och värna livet på jorden. Skrivande går i någon mån att kontrollera, för tryckandet på tangenterna och formandet av ord går att mäta, men kvaliteten på tankarna som sätts på pränt är helt avhängig tiden som finns att tänka och det är en verksamhet som försiggår på insidan av den tänkandes huvud, och dit når ingen kontroll i världen. 

Tryckta böcker av papper, fyllda av fördjupade och väl utvecklade resonemang, är ett underbart sätt att förena ett intellektuellt innehåll med en vacker form. Kunskapen måste hela tiden förändras i takt med allt annat som ständigt förändras, och böckerna som står kvar i bokhyllan fungerar som påminnelse om detta, samtidigt som vissa böcker ständigt är aktuella. Det går inte på förhand att veta vilken bok som blir klassiker, det visar sig med tiden. Därför är mängden böcker en förutsättning för bildning som i sin tur är den mylla som kunskap gror och utvecklas i. Läser man bara nya artiklar om det senaste går man miste om den kunskapsdimensionen, vilken behövs för att förstå värdet med bildning. Produktionshetsen ger upphov till tunnelseende och det som står i artiklarna (formen) riskerar att uppfattas som verkligare och viktigare än den föränderliga verklighet som kunskapen (innehållet) handlar om.

Kunskapen jag äger har förmedlats till mig via text, och det är så jag kommunicerar med omvärlden, men sista ordet är inte sagt och vetandet är inte fullbordat i och med att forskare sätter punkt och publicerar sina tankar. Kunskap utvecklas nämligen i mellanrummen som uppstår mellan orden på pappret och läsaren som tar del av tankarna som sats på pränt. Textens form gör det möjligt att sprida tankar och är också en förutsättning för att kunskapen ska kunna granskas av andra. För egen del utvecklar jag också mitt eget tänkande genom att läsa det jag skriver, det är så jag får syn på tankarna och när jag jämför dem med verkligheten jag lever i kan jag revidera dem. Lärande och utveckling är dialogiska kompetenser och dynamiska kvaliteter, inte produkter. Jag väljer boken som medium eftersom det är den form som passar bäst för det innehåll som min forskning resulterar i.

New Public Management fokuserar uteslutande på vetenskapens former, för det är det enda som går att kontrollera. NPM bygger på den akademiska linjeorganisationens logik samt dess målfokuserade och produktionsorienterade syn på vetenskap, och självklart behövs det regler och ordning. Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om mer eller mindre av både och. Och eftersom kunskap och lärande är dynamiska processer och som försiggår inne i huvudet på och mellan människor handlar det om kvaliteter som inte går att kontrollera. Som kunskapsintresserad och bildningsinriktad forskare väljer jag att publicera resultatet av mitt arbete på det sätt som passar bäst för kunskapen jag skapat, och det är som sagt boken. Tyvärr räknas den inte som en merit i dagens högskola, delvis beroende på att kollegiets makt och inflytande över den akademiska miljön har minskat betydligt under senare år. Jag får med andra ord välja mellan att göra akademisk karriär (genom att anpassa mitt arbete efter linjens regler och fokusera på form) eller följa kunskapen dit den tar mig (fokusera på innehållet). Anledningen till att jag väljer kunskapen är inte att jag är nostalgisk eller obstinat, det handlar om att ingen, än så långe, övertygat mig om att högskolans uppdrag förändrats, att kunskap inte längre är huvuduppdraget för akademiker anställda av samhället. Alla försök att kontrollera vetande kommer oundvikligen att leda till att kunskapen utarmas, men vad värre är kommer även förmågan att förstå kunskap och vad som kräva för att den ska kunna utvecklas att försvinna. Därför är ignoransen rörande dessa saker oroväckande och problemen allas angelägenhet.

Konkurrensens kunskapskonsekvenser

Konkurrens är i grund och botten en del av livet och tillvaron och den ger upphov till olika typer av beteenden. Ofta uppstår konkurrens mellan människor spontant, men det är en helt annan form av konkurrens än den som organiseras fram, som ett medel för att uppnå olika typer av mål. Alla typer av idrott bygger på konkurrens, och där fungerar det, där anstränger sig alla för att uppnå det tydliga målet att komma först, springa snabbast, hoppa längst eller lägga flest mål. Problematiskt nog har det som visat sig fungera perfekt i sportens värld idag överförts till andra områden. Konkurrens har kommit att uppfattas som ett slags universallösning för effektivisering, och som ett sätt att främja kvalitet, vilket är en befängd idé.

Begreppet konkurrens betyder tävlande på en marknad, alltså kamp om begränsade resurser. Därför fungerar bara konkurrens som det är tänkt om marknadens gränser är tydliga och det man konkurrerar om är begränsat. Så ser det ut i sportens värld, men skolan och den högre utbildningen fungerar inte alls på det sättet. Därför kommer konkurrensen som skapats inom utbildningssystemet att leda till så pass allvarliga problem att kunskapen riskerar att försämras i hela samhället.

Kunskap är nämligen ingen knapp resurs, tvärtom är det en oändlig resurs som dessutom växer och blir bättre och mer användbar ju fler som delar och engagerar sig i utvecklingen av den, vilket gör att konkurrensen får motsatt verkan, jämfört med hur den fungerar i idrottens värld. Problemet är att man bortser från att det man konkurrerar om är pengar, prestigefulla publiceringar och citeringar, som är ändliga resurser på en marknad. Konkurrensen inom forskning och utbildning leder till avakademisering/avintellektualisering av universitetsvärlden, av den enkla anledningen att kunskapen inte anses viktig, eller betraktas som en formalitet, något man kan ta för givet eftersom man antas får det på köpet när forskarna kämpar för att vinna framgång på marknaden där man tävlar om vem som kan dra in mest pengar, publicera flest artiklar och bli citerad flest gånger. Fokus flyttas från det som är viktigt, det vill säga kunskap, som är ett komplext problem, till det som går att mäta och tävla om, vilket är komplicerat, och därför är möjligt att kontrollera.

Konkurrensen är idag så pass naturaliserad att den tas för given, och därför kommer den som pekar på problem som beror på konkurrensen att uppfattas som suspekt, vilket gör att fördumningen i samhället skyndas på. Samverkan, som är en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling, uppfattas idag som ett slöseri med tid och resurser. Trots att vi vet att lärande är en dynamisk och kollektiv process där man lär sig lika mycket när man lär in som när man lär ut och de viktigaste lärdomarna dras av misslyckanden. Genom att lyssna på varandra och dela tankar får man perspektiv och uppslag att tänka på nya sätt, vilket förhindras i ett konkurrensutsatt sammanhang där alla andra uppfattas som motståndare och inkräktare. 

Friskolereformen har lett till att elever, föräldrar och samhällsmedborgare idag uppfattar konkurrens i skolans värld som ett självklart och oproblematiskt inslag i all utbildning, vilket är en inställning och kunskapssyn som man tar med sig när man kommer till högskolan och när organisering av utbildning debatteras. Därför blir det svårt att kritisera konsekvenserna av New Public Management, och lärare som reser invändningar mot minskad tid för förberedelser, undervisning och efterarbete eller som är kritiska mot den växande administrativa bördan som tar tid och fokus från arbetet med att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, kan mycket väl komma att betraktas som illojala. 

Kunskapssamhället befinner sig idag i en djupare och mer akut kris än klimatet, vilket givetvis får återverkningar även där eftersom det krävs kunskap för att rädda livet på planeten. Paradoxalt och tragiskt nog har konkurrensen införts i strid mot kunskap och beprövad erfarenhet. Forskningen inom ämnet företagsekonomi visar nämligen att företag överlever genom att samarbeta, även om de konkurrerar, vilket många inte tror och det sällan talas om. En massa föreställningar om nyttan med konkurrens bygger alltså på dålig forskning, myter, missuppfattningar och konfirmationsbias, vilket är företeelser som bara kan motarbetas genom kunskap. När akademiker, alltså forskare, okritiskt godtar konkurrens inom akademin, är det alltså ett djupt och allvarligt problem med fatala konsekvenser.

En motstrategi är att ställa besvärliga frågor till konkurrensförespråkarna: Vad är det man konkurrerar om egentligen? Vad driver de som konkurrerar egentligen? Vad är syftet med konkurrensen, och leder den till det man önskar sig? Tyvärr kommer den som ställer dessa frågor att tappa sin konkurrenskraft eftersom kritiskt tänkande tar tid och flyttar fokus från nyckeltalen som konkurrensen handlar om.

Ska högre utbildning utvärderas?

Följande tankar kom upp och formulerades under en av sessionerna på Fekis, den årliga företagsekonomiska konferensen, som denna gång hölls i Västerås och Eskilstuna: ”Meningsfulla utvärderingar för kvalitet och utveckling i framtidens ekonomutbildningar”.

Att vara lärare på högskolan, med intresse för kunskap, handlar om att ständigt utvärdera arbetets alla aspekter och delar, inte bara det som händer i samband med undervisningen. Utvärdering är en förutsättning för lärande och utveckling, så det handlar inte om ifall man utvärderar utan hur och för vem utvärderingen görs. Med hänvisning till min syn på kunskap och akademisk kvalitet menar jag att det är för kunskapens, demokratins och samhällets långsiktiga hållbarhet som undervisningen på högskolan utvärderas, och därför blir frågan om hur och vad man utvärderar viktig. För att resultatet av utvärderingen ska kunna leda till att kunskapens kvalitet ökar måste både synen på utvärdering och metoderna som används förändras radikalt. Framförallt måste tilliten till professionen öka, betydligt. Utvärderingar enligt regler standardiserade mallar kan aldrig bli akademiska, och eftersom det är den enda typen av utvärdering som leder att kunskapskvaliteten ökar krävs en förändring av nuvarande syn och arbetssätt.

För att kunna bygga ett kunskapsfokuserat och kvalitetsfrämjande utvärderingssystem måste systemet som helhet dels vara integrerat i undervisningen och kursutvecklingen, dels kännas meningsfullt för alla inblandade. Om systemet införs och kontrolleras av andra än ansvariga lärare eller om det handlar om att stärka kursens, utbildningens och högskolans varumärke, kommer det inte att kunna leda till bättre kunskapskvalitet. För att nå dit behöver synen på värdet med en examen förändras, både samhällets, arbetsmarknadens aktörers och högskolans samt studenternas syn på vad högre utbildning och varför man studerar måste förändras. Idag betraktas hög genomströmning som något positivt, eftersom högskolans ekonomi är direkt relaterad till hur många poäng studenterna tar och hur många examina som högskolan utfärdar. Och många arbetsgivare ser högskolan som ett slags grovsortering i rekryteringen och politikerna betraktar utbildning som en kostnad, inte som en investering. Självklart påverkas studenternas syn på vad högre utbildning är och varför man studerar av detta. I ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde och det faktiskt spelar roll vad man kan och vet kommer en examen från en högskola som är känd för att ställa höga krav på studenterna att leda till ökad attraktivitet, men en sådan utveckling kan inget system för utvärdering i världen främja. Kvaliteten kommer nämligen inte an på hur eller vad man mäter. Kunskap är en personlig, förkroppsligad egenskap som visar sig i ord och handling, och alla bedömningar bygger dessutom på tolkning som i sin tur utgår från individers bedömningsförmåga så strävan efter objektivitet är en fåfäng jakt på en guldkruka vid änden av regnbågen.

Ett kunskaps- och kvalitetsfrämjande sätt att se på utvärdering är att utgå från studenternas kunskaper/lärande. Det är inte svårare än så att en kurs med hög akademisk kvalitet leder till att fler lär sig mer, och lärande samt kunskapsutveckling är också vad akademisk kvalitet handlar om. Nuvarande sätt att se på utvärdering bygger problematiskt nog på principer som enklast kan sammanfattas i termer av NPM, som handlar om att flytta ansvaret för kursens innehåll och utformning från den akademiskt utbildade läraren till högskolans ledning och linjeorganisation, ytterst för att öka studenternas (kundernas) tillfredställelse med kurserna och utbildningarna.

Hur ska vi använda resultatet (av utvärderingarna), är en vanlig fråga som bygger på en antaganden som är viktiga att analysera. Premissen för frågan är att det är ett resultat vi vill ha, och att detta kan och ska användas, vilket på inget sätt är självklart. Min utgångspunkt är att kunskap och förståelse (i detta fall för hur kursen som utvärderas fungerar) inte är ett resultat, så redan själva utgångspunkten för arbetet med utvärdering är problematisk utifrån ett kunskaps- och kvalitetsperspektiv. Eftersom det idag finns allt mindre tid att stanna upp och tänka efter blir det lätt så att allt för många bara rusar på och glömmer varför vi ens har en högskola och vad som är uppdraget. Kunskap och lärande är komplexa problem som inte handlar om vad någon tror eller tycker och som kräver ett helt annat angreppssätt än undersökningar av kundnöjdhet, men detta är en tanke som det är svårt att få gehör för i nuvarande produktionsfixerade högskoleorganisation. All kritik mot utvärderingshetsen och systemen för kontroll och styrning handlar inte om att propagera laissez-faire. 

Om vi utvärderade arbetet för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull, vilket vi måste göra om den högre högre utbildningen ska kunna bli högre, skulle utvärderingen handla om och innebära att allt som händer i och på kursen och under föreläsningar och annan interaktion mellan lärare och studenter utgör underlag för utvärderingen; inte bara svaren på frågorna som ställs i dagens obligatoriska enkäter. Nuvarande system och syn på utvärdering tar inte hänsyn till det faktum att man som lärare med intresse för kunskap och lärande bara behöver höja blicken från undervisningsmanuset för att få feedback på innehållet och presentationen. Vilka frågor som ställs i undervisningssalen, på rasterna och via mail säger en hel massa om studenternas förväntningar, vilket gör att alla lärare som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten kontinuerligt samlar på sig ett dynamiskt underlag som efter en kvalitativ och erfarenhetsbaserad analys kan användas i arbetet med att utveckla kursen, om och när det behövs. Tentan är den viktigaste utvärderingen för det är där det visar sig hur kursen fungerar, men detta faktum bortses tyvärr från i dagens tal om utvärdering av högre utbildning.

Även om det inte går att ta förgivet att studenterna faktiskt kommer till högskolan för kunskapens skull och vill engagera sig för att värna den akademiska kvaliteten i högskolans verksamhet, bygger dagens system för utvärdering på just den premissen. Så som utvärderingarna idag oftast är utformade handlar de om att samla in studenternas åsikter trots att det inte går att värna kunskap och akademisk kvalitet med i rena åsikter, i alla fall inte om åsikterna inte motiveras eller relateras till en väl genomtänkt definition av kvalitet. Om allas åsikter om kursen behandlas som likvärdiga, och dessutom måste beaktas av ansvariga lärare, kan systemet för utvärdering mycket väl leda till att kunskapen och kvaliteten försämras. Frågor som handlar om vad studenterna tycker, handlar inte om kursens akademiska kvaliteter, ändå är det så som många frågor formuleras. Dessutom behöver förändringspremissen som är inbyggd i dagens system diskuteras. Det finns nämligen inget som säger att man måste förändra något, om kursen ger studenterna förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling finns ingen anledning att förändra den ifall resultatet sjunker.

En annan sak som sällan talas om när utvärdering av högre utbildning diskuteras är att tiden och resurserna som krävs för detta inslag i arbetsvardagen oundvikligen tas från de högst begränsade och dessutom stadigt krympande anslagen för utbildning, vilket gör att ju mer man utvärderar desto mindre tid kan lärarna lägga på undervisning. Vi behöver tala om detta annars är risken att tecken på sjunkande kunskaper och bristande kvalitet leder till efterfrågan på fler utvärderingar och ännu mindre pengar till kärnverksamheten, vilket leder till att kunskapen och kvaliteten försämras ännu mer. Utan tid för eftertanke och förståelse för värdet av kritiskt tänkande hamnar vi lätt i den här typen av onda cirklar.

Det är inte fler eller annorlunda utvärderingar av högre utbildning som leder till kunskap och kvalitet, utan en akademisk och kunskapsorienterad kultur. Och enda sättet att få till stånd en sådan utveckling är att alla göra vad de kan för att värna kunskapen och underkasta sig kraven som den akademiska kvaliteten ställer på alla som villa vara en del av den. Det finns helt enkelt inga genvägar till det som alla utvärderingar av högskolans verksamhet antas handla om. Kulturens roll är med andra ord helt avgörande, och det är som bekant mitt forskningsområde. Och kultur är ett komplext problem, en dynamisk kvalitet, alltså en öppen fråga utan givet svar, vilket är orsaken till att jag har svårt att engagera mig i arbetet med utvärdering, trots att jag lever och andas kunskap och att akademisk kvalitet är något jag ägnar en stor del av min vakna tid åt.

När jakten på effektivitet och måluppfyllelse intensifieras blir förändring ett permanent tillstånd och i en sådan miljö blir det svårt att se och förstå att allt som akademiker gör inte är akademiskt. Ska vi kunna skapa ett system för utvärdering av högskolan som driver kvalitet snarare än bidra till att förändra innebörden i begreppen kunskap och akademisk finns en lång rad pregnanta frågor som behöver ställas. Till exempel: Är det klokt att låta akademiskt utbildade människor göra administrativ karriär? På vilket sätt gynnar det framväxten av en akademisk miljö att den administrativa apparaten inte bara växer utan att dess makt ökar på kollegiets bekostnad?

Hela högskolan och verksamheten som bedrivs där behöver inte mål att sträva efter, vad som behövs är visioner: vishet, bildning och kunskap är egenskaper och kvaliteter som inte går att styra mot. Försöken att kontrollera högre utbildning leder till att man pressar den akademiska världen neråt i vetandets hierarki. Fakta och överföring av information är det enda som går att kontrollera, så är det kunskap man vill ha är det mindre kontroll som behövs, inte mer. Bara genom en kollektiv strävan efter bildning kan en intellektuell och akademisk kultur växa fram, och det är förutsättningen för kunskapskvalitet. När kunskap och akademisk kvalitet omvandlas till nyckeltal går något essentiellt förlorat. Kunskap ser ut och fungerar som människokroppen. Båda är levande helheter bestående såväl av ett skelett som ger stadga och kött samt blod och ett nervsystem som står i ständig kontakt med omvärlden. Kunskap är en dynamisk process, inte en produkt.

Vem har tid att läsa idag?

Det faktum att tanken på att en lektor skulle be om mer tid att tänka inom ramen för sin tjänst anses provocerande är ett tecken på en oroväckande samtidstendens. Hur hamnade vi här, i den kollektiva övertygelsen om att den som anser sig behöva tid att tänka efter ordentligt inte är tillräckligt effektiv, alternativt allt för osäker på sin sak för att kunna litas på? Vad bygger övertygelsen om att intellektuella arbeten, lärande och kunskapsutveckling går att effektivisera på samma sätt som tillverkning vid löpande band? Förändringen gick först långsamt, sedan allt snabbare och idag måste den som vill bli tagen på allvar snabbt och självsäkert leverera sina svar, helst i form av slagkraftiga one-liners. Svar som är osäkra och tar tid att tänka ut betraktas med skepsis även om problemen som behöver lösas är komplexa och trots att vi vet att det är så som kunskap ser ut och fungerar. Tragiskt nog är allt fler allt mer ointresserade av att faktiskt veta och förstå, man vill ha svar, inte utläggningar om sakernas faktiska tillstånd och tal om komplexitet, trots att det är just det som leder till eller i alla fall skapar förutsättningar för framväxten av kunskap.

Tid att tänka hänger intimt samman med tid att läsa, det är två sidor av samma sak. Det ena förutsätter det andra. Följaktligen anses det inte heller finnas tid att läsa. Pappersboken finner fortfarande läsare, men det är tydligt att bokförlagen prioriterar digitala utgåvor, eller allra helst vill att vi ska lägga våra pengar på ljudboksabonnemang. Det är åtminstone dessa produkter som framförallt marknadsförs, och det är lätt att förstå eftersom de är mer lönsamma än pappersboken. Problemet är att pappersboken inte kan ersättas med digitala lösningar. Jag finner det cyniskt att profitera på pappersbokens tusenåriga renommé för att tillfredsställa aktieägarnas högt ställda krav på, snabb ekonomisk vinst. Ingen författare skriver en ljudbok, den är ett sätt att "effektivisera" läsandet. Problemet är att när det sättet att "läsa" blivit vanligast kommer pappersboken att ses som en historisk relikt, trots att läsande av bokstäver är en ovärderlig och djupt mänsklig förmåga som sedan antiken byggt samhällen och blomstrande kulturer. Lyssnar man på ljudböcker för att man inte anser sig ha tid att läsa gör man något helt annat, och det är inte nödvändigtvis dåligt, men om pappersboken bortrationaliseras vore den en katastrof för kunskapen och lärandet eftersom det är intellektuella verksamheter som tar tid.   

Om och när allt fler anser sig sakna tid att läsa böcker och därför väljer mer "effektiva" metoder att tillgodogöra sig innehållet i dem kommer kunskapen med tiden oundvikligen att förflackas. Och då ökar och förvärras problemen som kräver kunskap och förståelse för att kunna lösas. Det är alltså en ond cirkel. Ju mer abstrakta tankar som behöver tänkas för att utveckla kunskap, desto längre tid tar tänkandet, delvis beroende på att förståelsen för abstrakta tankar kräver år av studier av många olika tänkares texter. Tid att tänka är en helt angörande förutsättning för demokrati och samhällens långsiktiga överlevnad. Efterfrågan på populistiska lösningar är ett symptom på den underliggande sjukdom som tanken på tidsbrist är. Som tur är finns det ett vaccin helt utan negativa biverkningar: TID. För att kunna värna kunskapen och läsförmågan måste alla försök att "effektivisera" utbildning upphöra och lärare och alla som ska lära måste få mer tid att tänka och läsa.

Tid är det enda vi människor har, och kunskap är inte en fast uppställning komponenter som kan sättas samman och kvalitetssäkras enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. Kunskap är en dynamisk, mellanmänsklig kvalitet som står i direkt relation till vad man gör under tiden man går i skolan eller ägnar sig åt studier. Lärande är helt enkelt en individuell verksamhet och kompetens, inte en produkt. Stannar vi inte upp och tar oss tid att tänka efter har vi snart inga böcker, ingen skola, ingen kunskap, och i förlängningen heller inget (demokratiskt) samhälle. Tid att tänka är det enda vapen som går att använda mot populism och totalitära tendenser, vilket är en insikt som är enkel att formulera och kommunicera men frustrerande svårt att förankra i det allmänna medvetandet.

Ska forskningen anpassas efter Högskolelagen, eller tvärtom?

Vad handlar det akademiska arbetet om egentligen? Handlar det om att på skattebetalarnas uppdrag skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap, eller att göra karriär? Det är naturligtvis en samvetsfråga och alla människor tänker och fungerar olika. Vad som är den personliga drivkraften dock en sak, och hur högskolans verksamhet organiseras en annan. Själv har jag aldrig varit intresserad av karriär eller titlar, min drivkraft har alltid varit möjligheten att lära och få vara i kunskapen, vilket påverkar hur jag ser på högskolan och det akademiska arbetet. När jag kritiserar förändringar i den akademiska världen handlar det alltid om att värna kunskapen. Jag är ingen motståndare till förändring, men om nyordningarna leder till att forskare och lärare får mindre tid att ägna sig åt kärnuppdraget eller om förutsättningarna att bedriva högkvalitativ akademisk forskning och utbildning känner jag att jag har ett ansvar att reagera. Och jag hänvisar naturligtvis inte till känslor, kritiken bygger på det jag lärt mig om vetenskap och det som står i Högskolelagen. Och där står följande, i den paragraf som jag menar är den mest centrala.

6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att 

1. forskningsproblem får fritt väljas, 
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 
3. forskningsresultat får fritt publiceras. 

Man brukar säga att kultur äter strategier till frukost, men den akademiska kultur som utvecklats på högskolan idag fungerar det faktiskt ofta tvärtom. Kunskapen kan bara försvaras med kunskap, men eftersom förpappringen av verksamheten ökat och ledningens fokus på nyckeltal blivit allt tydligare finns inget utrymme för kunskap som bara kan utvecklas i frihet. Och när aldelen administratörer ökar och andelen forskare och lärare minskar ökar linjens makt över kollegiet hela tiden. Styrningen och kontrollen av högskolans verksamhet bygger på regler som går på tvärs mot den frihet som lagen så tydligt pekar på. Lagen kan naturligtvis komma att ändras, men principen om frihet är helt central för att högskolan även i fortsättningen ska kunna vara en akademisk miljö, vilket den måste vara om ny kunskap ska kunna utvecklas. 

Friheten som nämns i lagen handlar inte om att forskare ska få göra precis vad de vill, det handlar om en frihet som bygger på ansvar. Och kunskap om och erfarenhet av att hantera ansvar får man under forskarutbildningen, som alla lektorer gått igenom (den tar fyra år och är en av de dyraste utbildningarna, vilket ofta glöms bort i forsknings- och utbildningsdebatten). Förmågan att axla ansvaret är en lika viktig del av forskarutbildningen som inslagen om kunskapsteori och vetenskaplig metod. Friheten och ansvaret förutsätter varandra, och därför strider alla New-Public-Management-inslag på högskolan mot uppdraget, att skapa förutsättningar för lärande och utveckla ny kunskap. Det är med andra ord ingen liten sak att organiseringen av högskolan går på tvärs mot lagens andemening. Problemet är att liljeorganisationen har makten, inte kollegiet. Och linjeorganisationens ledning konkurrerar med andra lärosäten om pengar och prestige, vilket visar hur mycket kunskapen värderas. Kunskap kan nämligen bara utvecklas i frihet (under ansvar) och i samverkan.

Om forskningens frihet inte värnas, det vill säga om högskoleledningarnas strategiska beslut och målformuleringar anses viktigare än kunskapen kommer undervisningen på högskolan inte att kunna vila på vetenskaplig grund. Om lagen inte betyder något i praktiken blir det om man spetsar till det, känslan som räknas, men den tanken är inte förenlig med universitetets idé eller syftet med samhällets investeringar i forskning och högre utbildning. Tyvärr uppfattas detta påpekande inte sällan som kritik mot ledningen, vilket sätter löner och har makten över arbetes organisering. Symptomatiskt nog var det visselblåsarna som ifrågasättes under Paulo-Macciarini-skandalen på Karolinska institutet. Det kan tyckas vara ett undantagsfall, men New Public Management bygger på att ledningen styr och kollegiet följer och den all kritik som hotar företrädarnas för linjen makt kommer att motarbetas, eftersom det är så vi människor fungerar.

Vad händer med förståelsen av världen och verkligheten när man bara antas kunna säga något om verkligheten och tillvaron om man kan hänvisa till någon aktuell referens? Den synen på "kunskap" sprider sig och idag här man allt oftare och i alt fler sammanhang orden: ”Källa på det”, när någon säger något som går på tvärs mot antingen den allmänna uppfattningen eller det som debattmotståndaren hävdar. Idag är det bara resultat som publicerats i högt rankade vetenskapliga journaler som räknas som kunskap, och artiklarna som publiceras där måste handla om det som redaktörerna för tidskrifterna bestämt och innehållet måste presenteras i enlighet med de regler som tidskriften tillämpar, vilket går på tvärs mot högskolelagen som tydligt försvarar friheten eftersom det är enda sättet att utveckla ny kunskap. Idag är det alltså tidskrifternas ägare som tillsammans med högskolornas ledningar som kontrollerar kunskapen. 

För att förstå hur svårt det är att diskutera frågan förutsättningslöst, behöver man dels vara medveten om att förlagen som ger ut vetenskapliga tidskrifter är några av världens mest lönsamma företag, dels att majoriteten av högskolans ledning består av ledamöter hämtade från näringslivet. Forskare som oroar sig för kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer oundvikligen att uppfattas som ett hot mot makten och lönsamheten, och eftersom enda sättet att tvinga fram följsamhet gentemot lagen är att ta ärendet till domstol, kommer ledningarnas strategier att äta upp den akademiska kulturen. Och det är kunskapssamhället och framtida generationer av medborgare (och skattebetalare) som behöver kunskapen, som är förlorarna. Eftersom det inte finns några tydliga incitament, ens för forskare att försvara lagen och kunskapen, tvärtom belönas den som okritiskt publicerar artiklar med fina titlar och hög lön, blir det ett närmast omöjligt uppdrag.

Fokuset på produktion av artiklar gör att dagens forskare allt mer lever i ett evigt och ständigt uppdaterat nu, utan kontakt med historien. All uppmärksamhet riktas nämligen mot den senaste forskningen, alltså de senast publicerade artiklarna inom ett allt smalare område. Det har därför utvecklats ett slags kollektivt tunnelseende som gör att faror som är diffusa eller utgör ett konkret hot först i framtiden inte upptäcks och därför avfärdas kritiken mot detta sätt att organisera vetenskap som ovetenskapligt, vilket gör att man kan fortsätta på den inslagna vägen ända tills vi når det punkt där det inte går längre. Med ökad förståelse för och fokus på bildning, som handlar om att förstå förändring (av kunskap och förställningar) och sammanhangets betydelse, i den högre utbildningen och även forskningen får kunskapen längre hållbarhet. Eftersom bildning inte bara handlar om vad man vet, utan lika mycket om hur insikterna förhåller sig till andra insikter, i samtiden och historien, kommer bildningsinriktade studier att främja utvecklingen av kritiskt och analytiskt tänkande, något som idag försummas eftersom fokus ligger på aktuella fakta och sanningen som antingen är rätt eller fel och som enkelt kan avgöras, vilket inte kräver frihet utan regelföljande och auktoritetsbundenhet.

Bara kunskap kan leda samhället rätt

En framgångsfaktor i politiken har visat sig vara att tala mer till känslorna än till förnuftet. Kloka förslag som bygger på det vi faktiskt vet om människor, världen och verkligheten ratas av väljarna om förslagen upplevs drabba den egna ekonomin eller om de känns fel. Många ser valrörelser som ett slags smörgåsbord där ens val bara handlar om att bli mätt, utan att det spelar särskilt stor roll vad man stillar hungern med. I själva verket fungerar demokratiska val på samma sätt som hälsan, vad man väljer spelar en avgörande roll, kanske inte på kort sikt, men definitivt på lite längre. Tar väljarna inte valet av politiker på allvar kommer politiken att bli ansvarslös av den enkla anledningen att makten utgår från folket. Inte direkt från var och en av oss, men från oss alla tillsammans. Våra gemensamma val får konsekvenser, så om allt fler bryr sig allt mindre om demokratin och förutsättningarna att leda landet de lever i urholkas grunden för det moderna, demokratiska välfärdssamhället.

Problemet är att kunskapen bara är ett vapen och endast kan övertrumfa dumheten i samhällen där vetenskapens resultat tas på allvar, alltså där kunskapen respekteras. Om många väljer att gå på känsla och ignorerar det vi vet finns inget sätt för kunskapen att hävda sig. Redan de gamla grekerna visste att hybris straffar sig. Dumhet fungerar precis som tolerans, om den accepteras kommer den att ta över av den enkla anledningen att den som valt att bortse från kunskapen inte behöver ta hänsyn till något annat än den egna önskan att få det man vill ha. Om tillräckligt många "hatar" sossarna och önskar förändring kommer räcker det för att byta regering, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på en sådan grund. Förutsättningen för demokrat och hållbarhet är kunskap, på samma sätt som demokrati och hållbarhet är förutsättningen för kunskap.

Demokratin har varit utsatt för stora påfrestningar sedan åtminstone valet 2018 då väljarna skapade helt hopplösa parlamentariska förutsättningar för att leda vårt land, vilket oppositionen utnyttjade till max. Tack vare att regeringen respekterat kunskapen har vi klarat oss genom pandemin på ett bättre sätt än de flesta länder. Utmaningarna som vi står inför nu är på inget sätt mindre, och därför oroar det mig, dels att det parlamentariska läget under kommande mandatperioden är nästan lika hopplöst, dels att den regering som gör sig redo att ta över litar mer på känslorna än på vetenskapen i en lång rad frågor, inte minst i synen på kriminalitet.

Det är inte bara här hemma som respekten för kunskapen och demokratins bräcklighet håller på att urholkas, det är oroväckande nog en global trend. Populismens lockelse är stor och den banar väg för totalitära ledare som talar till känslorna och som motarbetar vetenskapen, om den inte ger stöd för den egna politiken, vill säga. Mänskligheten står inför enorma utmaningar och är mer beroende av kunskap än någonsin, och kanske är det just därför som populistiska lösningar lockar? Samtidigt är många av problemen orsakade av tekniska lösningar och vetenskapliga framsteg, så kunskap är på ingen sätt en enkel lösning. Vetenskapen har inte alla svar, men den är själva förutsättningen för att kunna söka svaren som behövs för att kunna möta hoten och bygga långsiktigt hållbara samhällen.

Aldrig har mitt arbete som forskare och lärare på högskolan känts viktigare, men tyvärr (eller kanske just därför) har det heller aldrig känts lika otacksamt. Fast jag ger inte upp. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kunna säga till mina barnbarn att jag gjorde var jag kunde med de förutsättningar jag hade.

Vart är vi på väg?

Kunskapens och demokratis historia följs inte bara åt, de är också varandras förutsättningar. För att förstå demokratin och dess villkor behövs kunskap. Och för att värna och utveckla kunskapen behövs demokratin, som bygger på att olika åsikter både kan framföras och kritiseras i en öppen process. Ofta skylls problemen både med demokratin och i det öppna samhället på politikerna, men riksdagens representanter är valda av folket. Samhället är kollektivt, till sin natur, och ansvaret för att det fungerar är allas. Enskilda kan välja att låta bli att bry sig eller skaffa sig kunskap och förståelse om hur demokratin faktiskt fungerar. Det är genom summan av alla sådana individuella val och handlingar som samhället, som utgör den gemensamma grunden för framtiden, realiseras. Om engagemanget minskar och allt fler väljer att inte intressera sig för kunskap och demokrati får det konsekvenser.

Kunskapen är på samma sätt som demokratin mer eller mindre osäker, av den enkla anledningen att det är så som verkligheten faktiskt fungerar. Kunskapen kan aldrig bli bättre eller säkrare än det den handlar om, det man försöker förklara eller förstå. Därför är det bara lögnare och människor som inte bryr sig om kunskap som är säkra på sin sak. Problemet är att vi människor har en fallenhet att förväxla säkerhet med kunskap, och att gemene man och faktiskt även en del forskare har ganska dålig koll på vad vi de facto vet och vad som går att veta något om. Kunskap kan bara vara ett användbart verktyg i sammanhang där den har ett självklart och allmänt accepterat egenvärde och där vetenskapens resultat respekteras. Populismen är ett växande problem eftersom det är en politisk rörelse som ignorerar både kunskapen och demokratin genom att söka mandat för en politik som bygger på hur det känns, inte vad vi vet eller vad man på goda grunder kan anta är sant och riktigt. Efterfrågan på partier som erbjuder populistiska lösningar bidrar alltså med sitt sätt att se på kunskap och demokrati till den söndring som de använder som motiv för sina kunskapsförnekande och känslogrundade förslag. Inser man detta förstår man hur lätt en sådan utveckling blir en ond cirkel och hur svårt det är att bryta den.

Det finns en grundläggande skillnad mellan en demokratisk och en totalitär kritik av demokratin. Sokrates kritik var demokratisk, och i själva verket, av det slag som utgör demokratins själva väsen. (Demokrater som inte kan skilja mellan en vänlig och en fientlig kritik av demokratin är själva färgade av den totalitära andan. Naturligtvis kan inte totalitarismen anse någon kritik vara vänlig, eftersom varje kritik av en sådan auktoritet nödvändigtvis hotar själva auktoritetsprincipen.) Popper (2017, 222)

Ett av populismens mest utmärkande signum är att fokusera på ett problem i taget, vilket får allt att se enkelt ut eftersom en massa andra problem oundvikligen hamnar i skymundan, vilka finns kvar under ytan och bidrar till destabiliseringen. Problemet är att när respekt för komplexitet och förslag grundade i kunskap och beprövad erfarenhet inte ger utdelning i form av väljarstöd har demokratiskt sinnade politiker på samma sätt som kunskapens försvarare bara kunskap och vädjan om förståelse att ta till, medan populister hänvisar till alternativa fakta och väljer att bortse från sådana saker. Idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit en bok om detta, Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Han menar att vi i dagens samhälle förfogar över mer kunskap än någonsin tidigare, samtidigt som vi vet allt mindre tillsammans.

Vi måste återupprätta sambandet mellan kunskapsinnehållet och en idé om varför vi lär oss tillsammans i en och samma skola, samt även formulera en idé om hur detta går till samtidigt som nya generationer tränas i källkritik och kritiskt tänkande. På samma sätt som den gamla berättelsen effektivt förmedlade sjöarnas djup och bergens höjd kan en ny berättelse förmedla den bildning som ger underlag för en ny världsbild. Det blir därför en meningsbärande berättelse och i vår tid handlar den om världens kris och fortbestånd, samt om hur vi ska kunna leva tillsammans på en planet som dignar under mänsklighetens tryck. (Sörlin 2019, 185).

Om den svenska skolan ska kunna återupprättas och bli en kunskapsskola igen – och det måste den om den högre utbildningen ska kunna bli akademisk, vilket är en förutsättning för att hålla kunskapen levande – behöver vi göra upp med föreställningen att det är möjligt att effektivisera komplexa verksamheter som vård och skola samt forskning och högre utbildning, utan att kvaliteten påverkas.

Känslorna tenderar hela tiden och överallt att övertrumfa förnuftet. När ekonomin och framförallt den strikt ekonomiska logiken överordnas snart sagt allt, när lönsamhet och effektivitet placeras i centrum och anses vara den enda vägen fram, kommer känslan av att det är helt och hållet upp till mig att lyckas som ett brev på posten. Och när allt handlar om mig, om mitt och om mina chanser, kommer andra människor att uppfattas som ett hot mot den jag är och det jag har. Ett sätt att lösa problemet med växande oro bland befolkningen är att bygga murar och försöka styra den kulturella utvecklingen och införa system för kontroll av människor och tankar, men den utlovade tryggheten är bara skenbar. Hotet växer därför fram på insidan och mellan dem som hungrar efter trygghet. Tas demokratin för given samtidigt som kunskapen om den och framförallt förutsättningarna för att den ska fungera utarmas, eller om kraven på effektivitet och målstyrning i samhällsförvaltningen blir allt för hårda, finns en uppenbar risk att demokratins naturliga trögrörlighet och dess inbyggda svårighet att hantera snabbt uppkomna kriser på ett smidigt sätt får demokratin att uppfattas som ett problem. Och därifrån är steget inte lågt till åsikten att undantagstillståndet är en bra lösning. I extremfallen kan det naturligtvis vara nödvändigt, men vad som verkligen är ett extremfall är en subjektiv uppfattning som förändras över tid och som dessutom går att påverka genom opinionsbildning eller skrämselpropaganda och ryktesspridning via sociala nätverk. En tänkare som varnat för denna utveckling är den Italienska filosofen Georgio Agamben som i boken Homo sacer visar på faran med lockelsen som ligger i den enkla och handlingskraftiga lösningen undantagstillståndet. Han visar hur potentiellt farlig och orimlig tankefiguren, bland annat genom följande resonemang.

Suveränitetens paradox lyder som följer: ”suveränen är samtidigt utanför och innanför den juridiska ordningen”. Om den är suverän som den juridiska ordningen tillerkänner makten att proklamera undantagstillstånd och att på så sätt suspendera ordningens giltighet, så står han ”utanför den normalt gällande rättsordningen och hör likväl till den, ty han är ansvarig för beslutet huruvida författningen in toto kan suspenderas” (Schmitt I, 14). Preciseringen ”samtidigt” är inte trivial: eftersom suveränen har den legala makten att suspendera lagens giltighet, placerar han sig på ett legalt sätt utanför lagen. Detta innebär att paradoxen också kan formuleras på följande sätt: ”lagen är utanför sig själv”, eller: ”jag, suveränen, som är utanför lagen, deklarerar att det inte finns något utanför lagen”. (Agamben 2010, 27)

Undantagstillståndet är ett extremt exempel på tanken om att det finns en enda bästa väg, och det är lockande i tider av kris, men eftersom kontroll och målstyrning är enkelt att införa men svårt att göra sig av med är det en potentiellt farlig väg att gå. Den enda vägen fungerar inte i ett öppet, komplext och mångfacetterat samhälle, det sättet att tänka och sådana krav banar väg för framväxten av totalitära stater där grundläggande, mänskliga fri- och rättigheter ses som ett hot mot den suveräna makten. Undantagstillståndet ser ut som en rationell och effektiv lösning på allvarliga och snabbt uppkomna kriser, men det sättet att tänka har genom historien gång på gång lett till att demokrater upplösts. Problemet är att det krävs förståelse och respekt för komplexitet samt intellektuell, analytisk förmåga och kritiskt tänkande för att se riskerna, och den förmågan uppskattas bara i ett samhälle där kunskap och bildning verkligen betyder något. Bildning är ingen enkel lösning på problemet, delvis beroende på att det inte finns några enkla lösningar, men i ett samhälle där bildning värderas högt ökar chansen att fler förstår varför undantagstillståndet är förenat med så många och allvarliga risker. 

Vetenskapen är inte demokratisk, men förstår man vad demokrati är kan den förståelsen användas för att utveckla intellektuell kompetens. Demokratiska beslut är kollektivt fattade och måste följas, men sådana beslut är också tillfälliga och måste vara öppna för förändring. Ett demokratiskt samhälle har, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt genom att räkna på saken. Det är därför omöjligt, men också förenat med risker att försöka etablera eller ens sträva efter enkla principer eller slutgiltiga sanningar. Trots att vi delar en och samma verklighet gör vi människor oss helt olika föreställningar om hur den ser ut. Istället för att betrakta detta som ett problem bör man göra sig medveten om att ett samhälle där det råder total konsensus rörande allt är ett totalitärt samhälle. Bengt Kristensson Uggla (2002: 368ff) skriver i boken Slaget om verkligheten, att skapandet av det goda samhället alltid handlat om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten. Vetenskapen har en viktig uppgift att fylla i det arbetet, men för att forskningen ska kunna utveckla användbar kunskap och för att vetandet ska kunna göra skillnad behövs det arenor för utbyte av tankar där man inte nödvändigtvis behöver försvara allt som sägs. Ett väl fungerande samhälle behöver liksom vetenskapliga påståenden vara möjligt att kritisera och förändras i enlighet med människors kollektiva önskningar, vetandet måste så att säga svänga i takt med verkligheten och människorna som använder den. Kristensson Uggla menar att det är ett rimligt krav på en teori om verkligheten att den bör kunna göra rättvisa också åt människors förmåga att överskrida och förändra tillvaron. För att kunskapen ska bli användbar är det viktigt att man äger förmågan att byta perspektiv och betraktar tillvaron med kritisk distans. Ett rörligt intellekt behövs för att hantera dynamiska fenomen som kunskap och verkligheten, och det bygger på förmågan att ha flera bollar i luften samtidigt, alltså om att inte fastna i antingen/eller utan om att lära sig hantera både-och. Kunskap är inte en fråga om rätt eller fel; det är helt enkelt inte så som vetande fungerar. Vetenskapen är inte kategorisk av den enkla anledningen att forskning handlar om att söka pålitliga och användbara svar på olika typer av frågor. Det vi faktisk vet är dessutom alltid mindre än det vi inte vet, och eftersom kunskapen måste stå i relation till verkligheten som hela tiden förändras och dessutom aldrig är entydig kommer vetenskapligheten inte an på hur säkra forskarna är. Vetenskapens resultat kan helt enkelt inte vara tydligare och säkrare än det som undersökts. Trots det avkrävs forskare allt oftare entydiga svar och värderas vetenskapen utifrån graden av säkerhet, oavsett vilken fråga som undersöks. Kultur fungerar på det sättet, men eftersom kunskapen inte fungerar så blir förändringen i synen på vad som går att säga med stöd i vetenskap problematisk.

Det öppna och mångkulturella samhället, finns det de som hävdar, är en utopi och alla försök att skapa att sådant samhälle är dömt att misslyckas. Den som säger så har totalt missuppfattat tanken och visionen. Öppenhet och mångkultur är inte ett mål, det är en indikation på hållbarhet, ett slags barometer på samhällets motståndskraft. Problemet är att den som bestämt sig för att det inte går och därför inte gör vad som krävs för att värna öppenheten och mångfalden bidrar till undermineringen av demokratin, öppenheten och mångfalden. Det öppna samhället är allas ansvar, liksom det är en gemensam resurs. Det öppna, mångkulturella samhället är en gemensam angelägenhet, det är inte mitt eller vårt ansvar utan allas. Den där kakan som man måste välja om man ska äta eller spara, återkommer jag ofta till. Drömmen om en evighetsmaskin som man vet är en fysisk omöjlighet, men eftersom tanken är så oerhört lockande och problemen man står inför så enormt komplexa kan man inte värja sig, man fortsätter försöka för det är trots allt enklare än att inse faktum och acceptera situationen som den är och försöka lära sig hantera den. Det öppna samhället är en sådan kaka. Det går inte att bygga ett öppet samhälle bakom murar och demokratin måste vara demokratisk, det vill säga utvecklas på det sätt som alla som lever i samhället önskar, inte som några få vill eller menar är bäst. Öppenheten måste vara verklig och omsatt i praktiken. Och mångfald är ett tillstånd som ingen grupp kan kontrollera, den måste leva sitt eget liv, annars är det inte mångfald.

För att kunna värna demokratin, som är ett komplext problem, och hantera samhället, som är en dynamisk helhet, behövs både intellektuella och rationella förmågor, men framförallt behöver det råda balans mellan. Annars finns en risk att det växer fram ett allt mer polariserat kunskapslandskap, vilket vi också ser allt fler tecken på idag. Förståelsen för nyanser och komplexitet minskar, liksom tålamodet med och respekten för trögheten i den demokratiska processen, vilket gör att undantagstillståndet, som är en totalitär tankefigur, framstår som allt mer lockande för allt fler samtidigt som det blir allt svårare att förstå riskerna med det sättet att styra ett land. Under Coronapandemin och särskilt i synen på vaccin har det blivit skrämmande tydligt att väldigt många närmar sig dessa högst komplexa frågor på ett instrumentellt sätt – antingen är man för eller mot, vän eller fiende och det finns inget som helst utrymme för tveksamhet eller nyansering. Alla som visar tvekan till en allmän vaccinering eller införande av drastiska åtgärder klumpas ihop med antivaccare och konspirationsteoretiker.

Akademins unika kvaliteter måste värnas

Försöker kanalisera oron över utvecklingen framöver, både i vårt land och i omvärlden, till kreativa uppgifter. Förändringen av samhället och den allmänna uppfattningen går i små, små steg. En tanke och handling i taget. Att Donald Trump fortfarande anses vara en relevant kraft i amerikansk politik skrämmer mig eftersom vi skrattar åt honom trots att han så när lyckades med uppsåtet att avskaffa demokratin. Högern i Amerika låter sig styras av honom på samma sätt som högern i Sverige låter sig dikteras av Sds ledning som består av ett litet hårt sammansvetsat gäng som agerar på ett sätt i offentligheten och ett annat bakom stängda dörrar, och får legitimitet på samma sätt som Trump, genom att räkna antalet "anhängare". Kunskap är det enda vapnet mot populism och rasism, men det är ett trubbigt vapen som bara fungerar om och när kunskapen respekteras i samhället som helhet. Och för att kunskapen ska kunna respekteras måste allmänheten förstå den, vilket är svårt eftersom ämnet är minst sagt komplext. Därför är det lätt att känna uppgivenhet, men jag har bestämt mig för att inte hamna där, oavsett var som händer. Att som här skriva om förutsättningarna för utvecklingen av kunskap och vad som kännetecknar akademisk kvalitet är ett sätt att hålla oron stången.

För att akademiskt arbete ska kunna sägas vara intellektuellt, vilket är en förutsättning för kunskapsutveckling, som i sin tur är det enda som fungerar för att hantera problemen som måste hanteras, måste akademiker kunna arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda man skaffat mig genom åren. Ett sådant arbete kan inte utföras på specifika tider, en förutsättning för att resultatet ska kunna hålla hög klass är att arbetstiden kan anpassas efter dagsform. Arbetet är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför akademikernas fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det möjligen ineffektivt ut och i jämförelse med det bageriarbete som jag också har erfarenhet av är det helt klart ineffektivt, men det är också en jämförelse mellan äpplen och päron. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig och läser på ett café; utåt sett ser det kanske ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet, men jag är ständigt upptagen av jobbet eftersom hjärnan inte går att stänga av. Vissa dagar går det i ett från halv fem på morgonen till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det ofta trögt, men när bilden klarnar och problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Avrundat skulle man kunna säga att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Tyvärr sprider sig den missuppfattningen när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och inte längre är intellektuellt utmanande.

Om allt fler studenter, lärare och övrig personal på högskolan känner sig stressade, jagade och ständigt ligger ett eller flera steg efter, och om allt fler går runt i vardagen och oroar sig över om man kommer att klara att nå upp till de allt högre kraven på mätbara resultat, går det oundvikligen ut över kunskapens kvalitet, vilket tragiskt nog underblåser det fiktiva behovet av mer kontroll, tydligare styrning och fler administrativa system. Och ökad stress leder till minskad närvaro som gör det svårt att hantera komplexa problem, vilket kunskapsutveckling och lärande är. För att forskning och studier på högskolan ska leda till kunskap och utveckling krävs tid att tänka och medveten närvaro, som idag är bristvaror för alla, överallt. Mindfulness låter kanske som en lösning, men det är ett feltänk alldeles oavsett hur hälsofrämjande och positivt det är i sig för individen. Om fler medarbetare idkar mer mindfulness och tar hand om sin hälsa och sitt välbefinnande, inom nuvarande paradigm, omvandlas nämligen strukturella problem till individuella och den problematiska utvecklingen kan fortsätta. Och är det kvalitet (livskvalitet, kunskapskvalitet och kvalitet i förvaltningen av det gemensamma) man vill ha behöver ett arbetsliv präglat av mindfulness växa fram där balansen mellan rationell och intellektuell bevakas och värnas. 

Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens och akademisk kvalitet kan bara uppstå och förvaltas i öppna miljöer där man litar på varandra och där det råder balans mellan kontroll och frihet. Akademisk kvalitet är vidare en ömtålig men värdefull, mellanmänsklig egenskap, som likt kärlek (jfr filosofins begrepp sophia) inte går att målstyra eller kvalitetssäkra. Allt arbete på högskolan behöver tydligare utgå från denna kunskapssteoretiska insikt, och tjänsten som lektor behöver bygga mer på tillit samt ansvar och vara mindre styrd, annars kan lektorernas kunskaper och erfarenheter inte komma verksamheten och studenterna till godo, och den akademiska kvaliteten kan inte värnas på något annat sätt. Ett allt tydligare fokus i verksamheten på matriser, som bygger på att flytta kunskap från lärare och forskare till högskolans system för styrning av verksamheten, leder till att arbetet standardiseras allt mer, vilket på sikt riskerar att göra lektorerna överflödiga. Den här utvecklingen oroar inte bara mig, den borde oroa alla som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten. 

Planering och utveckling av kontrollsystem samt krav på ständigt ökad produktivitet leder till att ingen befinner sig här och nu. Dagens arbetsliv, skola och högre utbildning präglas allt mer av minskad medveten närvaro. Allt fler tvingas vara allt mer omedvetet frånvarande när historien bortträngs och framtiden betraktas som ett empiriskt faktum. Analytikerna på börsen bryr sig inte om det som är här och nu, morgondagens vinster är redan intecknade, och eftersom ingen har tid att blicka bakåt, eftersom det anses vara slöseri med tid, lever vi alla mer eller mindre i framtiden. Fast framtiden existerar bara i fantasin, så vi lever i praktiken i en drömvärld eller ett historielöst nu. Om det akademiska arbetet inte bara präglades av mindfulness utan var organiserat för att optimera allas närvaro här och nu, och om både studenter och lärare kunde och förväntades fokusera till 100 procent på kunskapsutvecklingen i den kurs eller forskningsprojekt man är inne i just nu, skulle ingen behöva meditera för att överleva. Om arbetet med kurserna började vid kursstart och avslutades när tentorna rättats och betygen rapporterats in skulle lärarna kunna vara fullt ut närvarande i mötet med studenterna som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier tillsammans med andra intresserade studenter och kunniga och engagerade lärare. Om det var så akademiskt arbete var organiserat, om verksamhetens på högskolan var präglad av mindfulness, skulle arbetsglädjen öka, liksom kvaliteten på kunskapen. 

Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men det som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset för och är villiga att göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur värd namnet utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, eller uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit – men det gör inte utvecklingen mindre problematisk. Det är här liksom i många andra sammanhang kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de ofta efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför man skär ner först på humaniora och kulturvetenskap när akademiska organisationer ska kontrolleras och effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen, vilket leder till att förändringshastigheten accelererar. Risken är därför uppenbar att misstaget blir uppenbart för det stora flertalet först när det är för sent och svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur.

Om forskningen och utbildningen som bedrivs på högskolan inte arbetar med det vi (ännu) inte vet och om förmågan till nytänkande inte betonas riskerar studierna på högskolan att bli en förlängning av gymnasiet, vilket reducerar värdet av samhällets investering i högre utbildning betydligt. Värnandet av den akademiska kvaliteten blir därför en central del av allt arbete som utförs på högskolan, både av forskarna, lärarna, ledningen och administrationen. Ansvaret för kvaliteten i akademin är liksom ansvaret för samhällets långsiktiga hållbarhet kollektivt, och utgångspunkten för arbetet är tanken att det är klokare att stämma i bäcken än att vänta tills det är uppenbart att det finns problem, vilket måltänkandet riskerar leda till. En liknelse får fungera som förklaring till vad jag menar. Skogsbränder växer explosionsartat, så kan man upptäcka elden tidigt kan skadorna minskas betydligt, och kan man arbeta förebyggande är det ännu bättre. Vid minsta tecken på rök är det viktigt att agera om det är en värdefull skog man har att förvalta, även om det inte är säkert att det faktiskt kommer att börja brinna. Ingen skulle komma på tanken att utarbeta en exakt definition av som krävs för att man ska kunna säga att en eld är en eld och sedan utgå från den när man tar beslut om ifall man ska göra en insats eller ej, men när det gäller kvalitet i skolan och den högre utbildningen anses det av någon outgrundlig anledning vara en förutsättning för arbetet med att värna kvaliteten, vilket gör att det i praktiken är något annat än just akademisk kvalitet som faktiskt värnas.

När jag diskuterat frågan om kvalitet i sociala medier är det tydligt att den allmänna uppfattningen är att om man inte kan bevisa att det finns kvantifierbara brister är det omöjligt eller i alla fall meningslöst att arbeta med kvalitet. Den som pekar på röken och uttrycker oro över risken för framtida problem avfärdas och det sättet att tänka anklagas för att vara ovetenskapligt, vilket riskerar leda till att kostnaderna för hanteringen av konsekvenserna av bristande kvalitet ökar om inte exponentiellt så i alla fall dramatiskt ju längre vi väntar. Laga inte det som inte bevisligen är trasigt, verkar man tänka. Ett annat sätt att se på kvalitetsarbete är att se det som en integrerad del av allt arbete och själva vardagen på högskolan. Kvalitet blir därigenom högskolans huvuduppgift, och eftersom hög kvalitet snarare är en förutsättning för kunskap än ett kännetecken på goda resultat innebär arbetet med kvalitet ingen extra kostnad, tvärtom kan det betraktas som en besparingsåtgärd eftersom framtida kostnader hålls nere. Det kräver dock en annan syn på ekonomi, vilket blir en illustration av komplexiteten i uppgiften. 

Akademisk kvalitet är ingen egenskap som kan implementeras, kontrolleras eller utvärderas i relation till fastställda kriterier, liksom blommor och kärlek växer den fram mellan människorna som arbetar på högskolan, om och när de kulturella förutsättningarna är gynnsamma. Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras gradvis. Det som uppfattades vara normalt igår är något annat än det som betraktas som normalt idag. Även om det är svårt och ibland känns hopplöst ger jag aldrig upp kampen för kunskapen, som idag är viktigare att försvara än kanske någonsin tidigare i mänsklighetens historia, av en lång rad olika skäl.