Vi talar ofta om vikten av att veta, men sällan om effekterna av okunskap. Det är en bidragande orsak till att vi lever i en allt mer kulturförnekande (eller i alla fall trivialiserande) kultur, vilket är ett av kulturvetenskapens största dilemman. Ointresset och den bristande förståelsen för kulturen och dess konsekvenser leder till att det första man skär ner på när det ska "sparas" pengar i Högskolesverige är humaniora. Och eftersom bildning betraktas som en önskvärd men onödig lyx riskerar försvaret för den aspekten av utbildning att uppfattas som ekonomiskt oansvarigt. Jakten på effektivitet och sökandet efter tydliga svar gör dock att vi offrar den "ränta på ränta-effekt" som en långsam kunskapsutveckling över tid genererar – det är så jag vill se på bildning – för kortsiktiga bokföringsvinster som på sikt riskerar urholka grunden för demokratin, vilket är förenat med enorma kostnader.
När jag var på en föreläsning förra veckan refererades det till en undersökning om människors läsvanor och det sades att vuxna svenskar i genomsnitt läser 0,9 böcker per år. Den där beklämmande siffran har jagat mig sedan dess. Om det stämmer är det inte bara sorgligt, det är ett alarmerande tecken på det bildningsmörker som snabbt sänker sig över vårt land. Jag får kämpa mot känslan av uppgivenhet när jag hör den där typen av uppgifter. För dels finns ett utbrett ointresse för frågan, dels krävs det en mer eftertänksam läsning av lite längre texter (som dessutom behöver samtalas om och reflekteras över) för att kunskapen om varför läskrisen är ett problem ska kunna uppmärksammas på ett adekvat sätt och ge ett konstruktivt avtryck i det allmänna medvetandet.
Oron över tillståndet i vårt land ökade när jag dagen efter överhörde ett samtal mellan två gymnasielever på pendeltåget, som var på väg till en gymnasiemässa där de skulle "lura" potentiella elever att söka sig till skolan de var ambassadörer för. Det var sorgligt att höra hur de såg på uppdraget, men deras syn på studier och inställning till AI gjorde mig bedrövad. Diskussionen som fördes högt och ljudligt där på tåget handlade nämligen både om hur lätt det var att lura lärarna med hjälp av dagens digitala teknik, och hur meningslöst de tyckte att det var att lägga ner tid och energi på att läsa böcker och skriva uppgifter.
Konsekvensen av ignoransen eller ointresset för dessa kunskapsrelaterade brister i samtidskulturen är att vi håller vi på att bygga upp en intellektuell underhållsskuld som förr eller senare kommer att generera långt högre kostnader än vad vi "tjänat" på effektiviseringarna. Olyckligt nog sitter vi fast i ett slags moment 22, för det som krävs för att kunna komma tillrätta med problemet är just den typen av kunskap som vi är på god väg att göra oss av med. Allmänhetens bristande förståelse för kultur går inte att åtgärda i ett samhällsklimat där att fler läser allt mindre och där skolan och den högre utbildningen blir allt mer betygsfixerad och produktionsorienterad.
Den typen av förändring som jag undersöker och reflekterar över här uppstår i marginalen, får momentum i mellanrummen och smyger sig på oss alla. För inte så länge sedan hade snart sagt alla en dagstidning, och dess försvinnande från samtidskulturen är ett typexempel på den typen av marginaltendens som min forskning om kultur handlar om. Folk slutade inte läsa dagstidningar över en dag, det var även för mig själv en utdragen process. Men när man väl rationaliserat bort det inslaget i vardagen, för att man inte anser sig ha tid eller för att det upplevs smidigare att läsa nyhetsartiklar på nätet, blir steget till att även sluta läsa tryckta böcker mindre. Sen framstår det som rationellt att skära ner på humaniora och satsa på AI. Och när det steget väl är taget är det oerhört svårt vända den negativa utvecklingen.
Även om det var många år sedan jag slutade prenumerera kan jag fortfarande sakna papperstidningen, särskilt på helgen. Att läsa artiklar på nätet är något helt annat än att försjunka i en tidning av papper, där en redaktion av erfarna och kunniga journalister gallrat bland nyheterna och där det finns utrymme för lite längre, fördjupande analyser av det som händer lokalt och globalt. Det jag saknar mest är essäerna på kultursidan, liksom recensionerna av nya böcker, filmer, skivor och andra kulturella uttryck. Konsekvenserna av bristen på den typen av intellektuell stimulans som tryckta dagstidningar för inte särskilt länge sedan erbjöd är svårt att samtala om när en snabbt växande andel av befolkningen saknar den erfarenheten.
När strävan efter effektivisering blir allt mer aggressiv och när alla, både företag och enskilda individer, jagar konkurrensfördelar ökar den generella stressnivån i samhället. Och stress är förödande, inte bara för den rent kroppsliga hälsan utan framförallt för kognitionen och därmed för lärandet och kunskapsutvecklingen. Det finns ingen enkel lösning på problemen som jag diskuterat här, men förståelse för vad kultur är och hur förändring fungerar är en avgörande förutsättning för att kunna bryta det destruktiva tankemönster som inte bara ger upphov till utan även förstärker problemen som idag antas kunna lösas med mer AI och ökad konkurrens.
Mitt livsverk, boken som jag jobbat med i många år nu och som äntligen börjar bli klar, handlar om kulturens essens och avgörande betydelse för social och intellektuell förändring. Utgångspunkten för resonemangen i boken är att mellanrummen liksom nollan i matematiken är ingenting i kraft av sig själva, samtidigt som de betyder allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar