Det behövs inga system för akademiskt kvalitetsarbete

Den här texten skrev jag när jag satt i institutionsnämnden på högskolan som jag arbetade på från 2003 och fram till i februari i år när jag fick sparken på grund av en arbetsbrist som uppenbarligen var fejkad eftersom man anställde en ny lektor som vad jag förstår gör mina tidigare arbetsuppgifter. I privat sektor får man inte göra så, men jobbar man i staten betyder LAS i praktiken ingenting. Jag kan så klart inte säga säkert att jag blev av med jobbet på grund av min syn på akademiskt kvalitetsarbete, men mina tankar om kunskap och kvalitet ansågs åtminstone inte värda att ta på allvar. Jag delar texten för att jag tror att jag har något viktigt att säga.

Tankar om (behovet av) ett nytt kvalitetssystem

Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk. Akademisk kvalitet är nämligen något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, och kunskap är inget man producerar. Så länge denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.

Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.

Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.

För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.

Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:

1. Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?

2. Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?

3. Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?

4. Vad menas med progression, och var sker den?

Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.

Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.

Tidens tand, som recensent

Vi människor har ett begär efter visshet och vill ha det vi önskar oss så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, men det man vill ha är en sak och det man får en helt annan. Vi vet inte alltid vårt bästa och kan suggereras till att tro och känna saker som tidens tand obönhörligen förr eller senare korrigerar. Skapas en hype kring något kommer många att dras till det, men det man tycker om på riktigt är det man återvänder till år efter år. Tidens tand är därför inte bara den bästa recensenten, den mejslar dessutom fram det som är värt att bevara. Tiden fungerar som ett slags kvalitetssystem som dels inte kostar något, dels inte går att manipulera. Det som överlever och fortfarande tilltalar människor år efter år är kvalitet på riktigt. Det som visar sig i topplisteplaceringar och rankingresultat, vilka går att boosta med hjälp av marknadsföring och manipulation, handlar om något annat. Verklig kvalitet är det som fungerar på riktigt och det man faktiskt önskar sig (inte det som går att ge sken av). 

Jakten på excellens och fixeringen på den eller det bästa, i kombination med ett allt högre uppdrivet tempo i samhället generellt, får som konsekvens att det växer fram ett fiktivt behov av snabbare och allt mer sofistikerade system för utvärdering av kvalitet och bedömning av kompetens. Och eftersom allt fler får allt svårare, inte bara att stanna upp och tänka efter utan även njuta av det som efterfrågas när man väl har fått det, kommer fokus generellt sett att flyttas, från kvaliteten som sådan (alltså det man vill ha) till resultatet av mätningarna (som är det man får). Kartan blir på det här sättet viktigare än terrängen, och därmed försämras förmågan att uppskatta kvalitet generellt i samhället. Och det tvingar den som vill nå framgång att ägna mer tid och energi åt formen än åt innehållet, vilket får den olyckliga utvecklingen att accelerera. Parallellt med att kvaliteten sjunker i hela samhället försämras förmågan att uppskatta den, vilket driver på degenereringen.  

Om det är verklig kvalitet och faktisk excellens vi önskar oss måste vi med andra ord tänka om. Det finns helt enkelt inga genvägar. Den enda kvalitetsfrämjande metod som fungerar på riktigt är tid och tålamod, och det som inte är värt att vänta på borde man fundera på värdet av. Till skillnad från utvärderingsresultat går verklig kvalitet inte att fejka. Kvalitet är som en sufflé, skulle man kunna säga; om det är vad man vill äta måste man vänta och vara där när det händer, annars är det något annat man vill ha, eller i alla fall det man får. Självklart går det att ändra innebörden i ordet och kalla resultatet för sufflé, men det vore självbedrägeri. Så länge maten smakar gott spelar det kanske ingen roll vad man kallar det man äter, men om det är kunskap och akademisk kvalitet man vill ha är jakten på effektivitet och måluppfyllelse, alltså det sättet att tänka kring kvalitet, fullkomligt förödande. 

Jag vill likna kunskapskvalitet vid evolutionen som är ett slags kvalitetssystem som likt en termostat reglerar sig själv utan att någon behöver ansvara för systemet. På högskolan där jag tidigare arbetade har man ett system för kvalitet som man är väldigt stolt över, eftersom det är vattentätt och fungerar som en klocka. Problemet är bara att det som systemet genererar är mät- och kontrollerbara resultat, inte kunskap som håller hög akademisk kvalitet. Jag kunde aldrig förlika mig med att fokus i verksamheten riktades mot och allt mer resurser gick till SYSTEMET, och orsaken till det var inte att jag är obstinat utan att konsekvensen av det sättet att organisera arbetet är att kunskapen och dess kvalitet utarmas. Om lärare ska kunna verka som lärare måste de ägna sig åt kunskapsutveckling, vilket tar tid och bara är möjligt om man ostörd kan arbeta fokuserat och målmedvetet med den komplexa uppgift som all undervisning är. 

Om man liknar lärande med evolutionen är lärarnas roll att skapa förutsättningarna, och studenterna som kommer till högskolan, för att bedriva självständiga studier på avancerad nivå, är det som kastas ut i och har att överleva i den akademiska miljön. Inser man det förstår man att det inte behövs några SYSTEM för kvalitet, det behövs tillit till professionen, och tid samt möjlighet för både lärare och studenter att prestera på toppen av sin intellektuella förmåga. 

Dagens högskola liknar allt mer en potemkinkuliss där rektorer, prefekter, direktörer, kvalitetsansvariga, chefer, administratörer och externa styrelseledamöter solar sig i glansen av universitetens stolta historia. Och eftersom studenterna betraktas som kunder, och uppdraget tolkas som att det handlar om att producera nyckeltal så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, ses lärarna som utbytbara kuggar i det maskineri som förväntas fungera som en klocka – trots att lärande och kunskapsutveckling inte fungerar på det sättet. Och därför är det bara en tidsfråga innan lärarna ersätts med samma algoritmer som allt fler studenter idag använder för att producera de resultat som kvalitetssystemet fokuserar på och utgör garanten för.

Jag vet lika lite som någon annan hur det kommer att gå, men en sak vet jag, och det är att tidens tand kommer att visa oss hur klokt det är att tänka och agera som vi gör för att få den kunskap och kvalitet vi behöver för att kunna skapa förutsättningar för vår egen och livets på jorden överlevnad.

Skolans viktigaste uppgift: att bekämpa dumheten

Vi är på tok för fixerade vid mätbara resultat och ägnar alldeles för mycket tid åt att konkurrera med varandra om vem som är bäst. Även om det där sättet att tänka och agera i grund och botten är mänskligt, och trots att det säker varit en fördel rent evolutionärt, menar jag att vi är i skriande behov av att lära oss skilja det som gynnar det mänskliga genomets överlevnad från det som är bra för oss som lever här och nu. Och produktionslogiken – den generella jakten på effektivisering och personliga konkurrensfördelar, som vuxit fram i vårt moderna samhälle – är definitivt inte bra för livet på jorden. Jakten på excellens och efterfrågan på den eller det bästa i alla sammanhang riktar fokus från den större bilden och gör det svårt att se vart vi är på väg, vilket leder till att konsekvenserna av våra handlingar och vårt sätt att tänka fördunklas.

En vanlig reaktion på det jag påstår här inledningsvis, eller när jag kritiserar sättet som forskningen och den högre utbildningen organiseras på, är: "Det var inte bättre förr, och hur skulle vi göra och tänka annars?!" Just den reaktionen ser jag både som grundproblemet och som ett slags definition av dumhet. Tror man att vi människor saknar makt över sammanhangen vi lever och verkar i, alltså att vi okritiskt måste acceptera och anpassa oss efter det som sker, är man del av problemet, inte lösningen. Majoriteten, brukar man säga, tror att de själva är bättre än de flesta, vilket faller på sin egen orimlighet. Även om det är svårt att acceptera tanken på att man kanske inte är smartare än andra menar jag att vi alla har en skyldighet att ägna mycket mer tid och energi än vad som är fallet idag åt att lära oss förstå och bekämpa dumheten som sprider sig snabbt i vårt samhälle idag.

Skolans uppgift är inte att producera betyg utan att lägga grunden för samhällsmedborgarnas livslånga lärande och bygga upp förståelse för kunskapens karaktär och betydelse för demokratin. En konsekvens av det jag skriver om inledningsvis är att dagens utbildningssystem problematiskt nog lägger allt mindre tid och fokus på dessa saker. Lärarnas uppdrag har successivt förskjutits, från att fokusera på kunskap och lärande till att idag handla om kostnadseffektiv produktion av mätbara resultat, vilket gör att elever som inte anser att de får de betyg de förtjänar obegripligt nog anser det vara betygsättande lärares fel. Och eftersom skolorna dels konkurrerar om eleverna med hjälp av betyg, dels praktiserar individuell lönesättning, är det som att be om betygsinflation och en generell förflackning av kunskapen i hela samhället, vilket eldar på fördumningen. 

Elever som går i en sådan skola lär sig inte vad kunskap är och utvecklar inte förståelse för vad det innebär, dels att lära sig något, dels att visa andra vad man faktiskt kan. I förlängningen får därför högskolorna allt svårare att skapa förutsättningar för högre utbildning. Och det problemet blir inte mindre av att lärosätenas ekonomi kopplats samman med produktionen av betyg och examina. Dumheten som det borde vara skolans uppgift att försöka bekämpa håller med andra ord på att institutionaliseras. Problematiskt nog "löses" alla dessa problem med tydligare krav på och mer kontroll, av lärarna. 

Produktions-, konkurrens- och effektiviseringsfixerigen har i kombination med jakten på excellens blivit det nya normala. Därmed kommer all kritik mot systemet som sådant att uppfattas som ett hot mot individerna som har makt i och identifierar sig med det. Och eftersom människor som känner sig tvingade att bevaka sin position i hierarkin får svårt att förhålla sig objektivt till kritik som riktas mot systemet, finns en uppenbar risk att dumheten generellt sett växer och sprider sig i samhället som helhet. Om skolan ska kunna bekämpa det problemet, som kan sägas vara alla andra problems moder, är det inte fler riktade krav, bättre chefer och mer utvecklade system för kvalitet som behövs, utan en helt annan syn på vad som är skolans uppdrag.

Så länge vi inte gör upp med tanken på att det viktigaste är att eleverna och deras föräldrar får välja skola kommer dumheten att växa i vårt land, och då är det bara en tidsfråga innan demokratin dör. Och när det är ett faktum behövs ingen skola längre. Är man inte intresserad av att lära sig saker kan ingen skola i världen ändra på det, och är man intresserad av och motiverad att utveckla kunskap spelar det ingen roll vilken skola man går på. Elevernas och studenternas personliga ansvar för sitt eget lärande och kunskapen de väljer att lita på och omsätta i handling, menar jag att vi måste betona på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Kunskapskvaliteten står och faller med tiden och engagemanget som individerna lägger ner, den påverkas bara marginellt av lärare.

Jag är övertygad om att prefekten och rektorn som valde att offra mig för att få sin budget i balans gjorde det av övertygelse om att det var bra för högskolan, men eftersom forskning och högre utbildning inte handlar om att försvara enskilda lärosätens ekonomi, utan att att värna förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling generellt, banar chefernas tänkande och agerande väg för den dumhet jag vigt mitt liv åt att bekämpa.

Om mindre än hundra dagar är jag fri från både inkompetenta chefer och den livegenskap som politikerna tvingar arbetsförmedlingen och a-kassan att se till att alla arbetslösa hålls i. Tiden fram till dess ägnar jag åt att slipa på mina argument, utveckla mina kunskaper och driva opinion för ett utbildningssystem vars uppdrag är att bekämpa dumheten som sprider sig och hotar att förgöra den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på.  

Vart är den akademiska världen på väg?

Genom åren har jag varit på många konferenser. Oftast har jag åkt dit för att presentera; vid ett par tillfällen som någon av huvudtalarna. Men ibland har jag bara varit åhörare. De flesta konferenserna har varit etnologiska, eller i alla fall kulturvetenskapliga, och företagsekonomiska. Men jag har även varit på pedagogiska och ingenjörsvetenskapliga. En språkvetenskaplig konferens har jag också varit på. De första gångerna var jag nervös, särskilt om jag skulle tala. Ganska snart upptäckte jag dock hur enormt lärorikt det är att befinna sig i den typen av sammanhang. Jag älskar att låta slumpen styra vilka sessioner och presentationer jag ska lyssna på. Erfarenheten säger mig att de intressantaste föredragen inte nödvändigtvis är de som fått en säljande rubrik. Och jag tänker som bäst när jag sitter och lyssnar med min dator uppslagen och fångar tankarna som dyker upp i mitt huvud när jag hör vad man pratar om, så att säga i flykten. Många av bloggposterna här på Flyktlinjer har kommit till på det sättet. Vad jag vet just nu kan Fekis i Kalmar, där jag började skissa på den här posten, mycket väl ha varit den sista konferensen som jag deltagit på. Det väcker en massa tankar.

Oavsett vad som händer kommer jag att fortsätta skriva och jag har inte gett upp hoppet om att kunna vara kvar på något sätt i den akademiska värld som jag fram till för bara några år sedan betraktade som ett slags andra hem. Förhoppningen är att jag även i framtiden ska kunna åka på fler konferenser, men eftersom de flesta är stängda för människor som inte har en anställning på ett lärosäte är det på ingen sätt självklart att det blir så, vilket fyller mig med sorg. Jag har aldrig tagit jobbet som lektor för givet och har alltid varit stolt över ynnesten att få arbeta med kunskap och lärande. Att få vara med och förvalta det akademiska arvet är ett hedersuppdrag. Uppsägningen innebär att livet slogs i spillror och jag tänker inte be om ursäkt för att jag känner att jag aldrig någonsin kommer att förlåta prefekten för hens sätt att hantera rektorns krav på drastiska neddragningar.

Ingen vill förlora jobbet och alla som drabbas undrar så klart varför just de får gå. På det sättet är jag inte unik. Men hur många docenter med sammanlagt 27 år som anställd i högskolevärlden, varav 23 år på samma lärosäte, avskedats utan att få en rimlig förklaring? Om kurserna jag ansvarat för faktiskt skulle sluta ges, om jag hade försökt smita undan från arbetsuppgifter, om studenterna varit missnöjda eller om jag använt tiden för kompetensutveckling i tjänsten åt att göra annat än att förkovra mig, hade jag självklart förstått och accepterat beskedet. Jag skriver inte det här för att älta, utan dels för att påminna mig om att det faktiskt är sant, dels för att jag oroas över vart den akademiska världen är på väg. Hur svårt det än har varit att ta in beskedet har jag trots allt accepterat prefektens beslut och oftast går det bra att blicka framåt. Men jag är fortfarande anställd på högskolan som jag investerat så mycket tid och känslor i och jag tror faktiskt inte att jag kommer att fatta på riktigt att det som hände är sant förrän jag lämnar tillbaka jobbdatorn och rensar ur mitt kontor. Jag tror inte att jag kommer att kunna vara glad på riktigt förrän jag och Högskolan Väst har gått skilda vägar.  

Om arbetet som lektor inte betytt så mycket för mig och om jag inte brytt mig om högskolan som institution hade jag inte fortsatt skriva om uppsägningen, men jag kan helt enkelt inte låtsas som att jag ser uppsägningen som en spännande utmaning. Det var ju nu, här i slutet av karriären, som jag skulle skörda frukterna av studieåren och forskningen. Nu får jag istället fokusera på att överleva ekonomiskt. Kunskapen ger inte bara mitt liv mening och riktning, högre utbildning är också en angelägenhet för skattebetalarna. Det som händer i universitetsvärlden får återverkningar i samhället som idag är i skriande behov av vetenskapligt grundad kunskap. 

Tankarna som är huvudspåret i den här bloggposten fångades under en paneldiskussion som handlade om arbetet i betygsnämnder. Hela sessionen präglades av oro över att kvaliteten på doktorsavhandlingar kanske håller på att sjunka, vilket oundvikligen fick mig att tänka på det som händer i mitt liv. Bedömningskompetensen som jag har byggt upp genom åren är en helt central förmåga i alla akademiska miljöer och utgör själva grunden för alla kunskapssamhällen, så varför var det så viktigt för prefekten att göra sig av med mig? Vårens uppsatshandledningar kommer, som jag förstår det, att utföras av en vikarie, vilket stärker mig i övertygelsen om att uppsägningen inte gått rätt till. 

Det sägs vara högskolans dåliga ekonomi som är anledningen till nedskärningarna som gett upphov till den övertalighet som är orsaken till uppsägningarna. Men kurserna som jag undervisat på ska fortsätta ges av kollegor som får stanna för att de gjort annat än att undervisa under det senaste året. Pengar råder det dock inte brist på för man nyrekryterar folk. Prefekten har dessutom valt att låta en av sina kompisar meritera sig till professor (vilket innebär 15000:- mer i lön) i ett ämne som institutionen inte arbetar med. Och det faktum att hen låtit två granskare – som är verksamma i andra ämnen än det som ansökan om att bli meriterad till professor gäller – bedöma ansökan, gör att det luktar vänskapskorruption lång väg. Den sekretess som ledningen tydligen både kan och får hänvisa till gör det åtminstone svårt att bedöma rimligheten i besluten. När en vän och kollega till mig ansökte om att bli professor i filosofi på Högskolan Väst för drygt tio år sedan fanns det ett internt krav på att man var tvungen att låta tre externa granskare inom ämnet bedöma kompetensen. Idag gäller uppenbarligen helt andra regler. Det blir kanske så när högskolan förvandlats en plats befolkad av alldeles för många människor (med makt) som inte sysslar direkt med lärande och kunskapsutveckling. 

Näväl, sessionen som jag skulle skriva om inleddes med en berättelse som handlade om att Per Garthons avhandling godkändes med stor tvekan och att man efter det införde skärpta regler för examination av nya doktorer. Men idag, sas det också, idag har granskningen av avhandlingar, docentansökningar och underlagen för meritering till professor utvecklats till ett allt mer standardiserat förfarande, vilket det blir när man arbetar systematiskt med kvalitet och fokus riktas mer på på rättssäkerhet än på kunskapskvalitet. 

För att kunna upprätthålla den akademiska kvaliteten måste det finnas ett moment av osäkerhet. Disputationen måste vara på allvar och godkännandet av arbetet får inte bli en formalitet. Betygsnämndens uppdrag måste vara att verkligen stå upp för kunskapen. Det där håller nog alla med om, men idealet är svårt att förena med den produktionslogik som idag dominerar tänkandet på högskolan och som utgör ett hot mot den akademiska friheten, och i förlängningen även kunskapen och dess kvalitet. 

Det akademiska rummet är liksom många andra rum fyllda av elefanter som ofta förnekas. Och vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Niels Bohr och hans tanke om mänsklighetens största kognitiva brist – som går ut på att vi har en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där vi på goda grunder kan anta att svaren faktiskt finns – aktualiserades hos mig under debatten som följde efter att paneldeltagarna sagt sitt. Jakten på det perfekta systemet för kontroll av kvalitet leder oundvikligen bort från det vi säger oss vilja ha. Akademisk kvalitet är helt enkelt omöjlig att säkra, den står i direkt relation till vår förståelse och respekt för kunskapens efemära och kontextuella karaktär, som bara kan värnas med hjälp av bedömningskompetens.

I Norge och Danmark har man ett annat system än i Sverige. Där utses först ledamöterna i betygsnämnden som sedan inte får ändras under processens gång, därefter får de avhandlingen och sammanträder för att besluta om den kan läggas fram eller ej, sedan får doktoranden försvara sin avhandling, i trygg förvissning om att bli godkänd. I Sverige kan man hoppa av uppdraget som granskare och chefer som vill producera fler examina kan leta tills man hittar någon som är villigt att ge sitt bifall. Det borde vara uppenbart för alla att det förfarandet riskerar att underminera förtroendet för akademin. "Nej kanske bör bli det nya normala", sa någon. Alla doktorander bör nog inte bli doktorer. Det kan och får åtminstone inte vara en mänsklig rättighet att få disputera, eller bli professor. Ett system där man godkänns i olika steg, via externa granskningar: Först på idén och planen, sedan halvvägs och därefter inför disputationen, skulle kunna vara en väg att gå.

Tyvärr hade jag lite svårt att hålla fokus där under sessionen. Dels tänkte jag på det som hänt mig, dels tänkte jag på det faktum att även om Fekis fortfarande är en konferens man åker till för att träffa kollegor och odla en ämneskultur håller konferensväsendet generellt på att förändras. Idag åker allt fler forskare på konferens mer för att meritera sig, alltså få sitt papper accepterat i konkurrens, än för att lyssna på och lära av andra. Att åka på konferens har blivit ett led i högskolans strävan efter att producera nyckeltal. 

Först när kunskapen verkligen är placerad i centrum och också respekteras kan en verklig kunskapskultur växa fram i den akademiska världen, som kännetecknas av: Transparens, integritet och accepterande av det faktum att bedömningskompetens, kvalitet och kunskap liksom kultur, är vaga begrepp och ömtåliga kvaliteter som till sin natur är omöjliga att standardisera och kontrollera. Alltså kvaliteter som bara går att värna i en kollegialt styrd organisation. 

Det känns sorgligt att tänka på allt det här, dels på ett personligt plan eftersom det är under de sista åren i arbetslivet man som lektor skördar frukterna av alla timmar man lagt ner på studier och forskning, dels rent allmänt eftersom det blivit uppenbart att kollegialitet, akademisk kvalitet och bildning inte betyder något idag. Om det det är cheferna som bestämmer och om dessa kan ta vilka beslut de önskar och sedan gömma sig bakom sekretess, vad är då poängen med att anordna konferenser och sessioner där man talar om kunskap, akademisk frihet, kvalitet och bedömningskompetens? Vad är ens poängen med att samhället investerar i högre utbildning?

Det finns inget facit

Som lärare på högskolan ser jag en oroande utveckling bland studenterna jag möter. Allt fler vill problematiskt nog slippa ta eget ansvar för sitt lärande. Med ledning av frågorna jag får om tentor och uppsatser märker jag att många tänker sig att det finns ett slags facit och att det är min uppgift att tala om hur det ser ut. Även efter att jag förklarat att något sådant inte existerar är det med den inställningen till arbetet som de jobbar vidare. Och när jag inte talar om vad man ska skriva i uppsatsernas olika delar utan förklarar hur man bör tänka, för att man på egen hand ska kunna utveckla den nya kunskap som alla vetenskapliga uppgifter ytterst handlar om, finns alltid en risk att jag drar på mig kritik för att jag inte ger studenterna vad de önskar sig. Lärande och förmågan att tänka kritiskt fungerar som en muskel, den förtvinar om den inte används, så oviljan att ta ansvar och föreställningen om att det finns ett facit är djupt problematisk. 

Önskan att slippa göra saker kan i och för sig främja kreativitet och den där egenheten har genom mänsklighetens historia också drivit innovation. Men strävan efter bekvämlighet går ut över kvaliteten i lärandet och leder även till att förmågan att tänka kritiskt utarmas, vilket lätt blir en ond cirkel efter som det därmed blir ännu svårare att motstå fallenheten att söka enkla lösningar. Övertygelsen om att det finns ett facit är utbredd i samhället, och tror man det existerar något sådant förstår jag varför man vill ha tillgång till det. Jag förstår även att man tänker sig att vägen går att effektivisera och att forskning handlar om att plocka fram fakta. Men det är varken så som verkligheten eller kunskapen fungerar, så den där föreställningen leder fel, oavsett hur mänga som tänker och agerar på det sättet. Ska vi kunna hantera tillvarons alla risker och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle måste vi göra upp med villfarelsen. 

Vad händer med kunskapen och den kollektiva förmågan att hantera resultatet av forskares arbete om allt fler intresserar sig allt mindre för sitt eget lärande och accepterar tanken att google via ett musklick tillhandahåller alla svar som mänskligheten kan tänkas behöva? Den frågan har redan besvarats, i och med att Donald Trump fick väljarnas förtroende att leda USA en andra gång. Vårt eget land rör sig i samma riktning, men eftersom Sverige en gång i tiden hade ett av världens bästa utbildningssystem och eftersom många av oss som fostrades till demokratiskt sinnade medborgare i den skolan fortfarande inte har blivit så pass gamla att vi slutat bry oss om vad som händer med samhället, finns det här fortfarande ett inbyggt motstånd mot en sådan förödande utveckling. Vetenskapen utmanas dock idag av allt fler aktörer som är mer intresserade av att få som de önskar än att underkasta sig omaket som det innebär att lära och utveckla kunskap. Därför utarmas det där skyddet snabbt och efterfrågan på populistiska ledare ökar. 

Eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle där förståelsen för vetenskap och forskningskompetens är hög och vida spridd och där kunskapen faktiskt respekteras blir det i samhällen där det motsatta gäller lätt för ledare med totalitära ambitioner att sprida villfarelsen (som bland annat J D Vance gör i USA), att forskarna och lärarna är fienden. Och när den uppfattningen väg slagit rot i det allmänna medvetandet framstår populisterna för allt fler som frälsare eller friska fläktar i politiken. Det som utmärker både kunskapen, demokratin och även meritokratin är att ingen äger eller kontrollerar egenskaperna. I ett samhälle där medborgarna inte förstår hur kunskap fungerar och vad som krävs av den som vill lära sig saker är sårbart och kommer förr eller senare att gå under.

På samma sätt som det inte finns något facit i forskning och högre utbildning saknas det garantier för att demokratin kommer att överleva. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, men en sak vet vi: öppna, demokratiska kunskapssamhällen står och faller med den breda allmänhetens engagemang för utbildning och forskning samt det samhälle som alla är beroende av. Förutsättningen för demokratin som Sverige gick med i NATO för att försvara är att folket visar förståelse för komplexiteten i uppdraget och respekterar det faktum att framtiden är fundamentalt öppen. Utan kollektivt ansvar för samhället och gemensamt intresse för utvecklingen av ny, aktuell och inte minst relevant kunskap, (som är något annat än fakta) blir vi alla utlämnade till förföriska ledare och företrädare för olika särintressen. 

Det kanske låter som att jag skyller på studenterna, men jag ser dem snarare som offer för den produktionslogik och resultatfixering som idag dikterar villkoren även för forskningen. När högskolans verksamhet styrs av ett växande antal chefer som ser pengar som målet för verksamheten, snarare än som ett medel för lärande och kunskapsutveckling, går det varken att värna kunskapen eller skapa förutsättningar för lärande. Det är svårt att uttala sig om ifall den kunskapsvidriga idén att lösningen på kunskapskrisen är fler chefer är en konsekvens av NPM – alltså ytterst ett resultat av strävan att effektivisera förvaltningen av samhället – eller om NPM är en konsekvens av att cheferna blir fler och att enda sättet för en chef att motivera sin position (och sin lön samt makt) är att kunna visa på mätbara resultat som ständigt förbättras, är omöjligt att uttala sig om. Oavsett hur det är med den saken är vi alla offer för den kultur som växer fram mellan oss medan vi är fullt upptagna med annat. Därför har vi ett kollektivt ansvar att göra vad vi kan för att bryta det mönster vi sitter fast i genom att lära oss se och acceptera problemet, vilket är en rörelse som måste börja i skolan.

Som lärare tvingas man idag välja om man ska värna kunskapen eller sin egen anställning, för i det produktionsorienterade utbildningssystem som vi skapat går det inte att göra både och. Värnar man kunskapen riskerar man att bli av med jobbet, och är man lojal mot cheferna och håller genomströmningen och produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå handlar ens arbete inte om att skapa förutsättningar för studenternas lärande. Så hur man än gör är man en förlorare, om det är kunskapen man är intresserad av. När studenter och allt fler forskare tänker sig att det finns en best practice, ett enda rätt svar eller något slags facit, framstår det som slöseri med tid att sitta och kämpa med en text som sedan får kritik. Men poängen med det jag skriver om här är att det inte är lärarens fel. Det existerar nämligen inget facit i den snabbt föränderliga verklighet som vi alla lever i. Verkligheten är det närmaste ett facit vi kommer, men den är komplex och föränderlig, dessutom har vi ingen direkt tillgång till den.

I min yrkesvardag möter jag allt fler studenter som uttrycker rädsla för att ha fel och ängslan över att uttrycka en egen åsikt, vilket jag ser som en konsekvens av allt som jag skrivit om ovan. ChatGPT och AI framstår i det kulturella klimat som vuxit fram som en bra lösning, vilket är tragiskt. Och det faktum att allt fler forskare använder AI för att producera texter i sin strävan efter att göra karriär gör mig bedrövad eftersom det gör det ännu svårare att värna kunskapen och nå ut med resultatet av min kulturvetenskapliga forskning. Produktionslogiken och kraven på tydligare instruktioner måste motarbetas, annars kan kunskapen inte värnas. Framtiden är och förblir mer eller mindre öppen och ska vi ha en chans att förstå och hantera detta faktum måste tanken på att det finns ett facit överges, och vi behöver bjuda motstånd mot den naiva digitaliseringen av samhället som helhet, för den banar väg för problemen som bara går att lösa med kunskap. 

Jakten på enkla lösningar och efterfrågan på ledare som tar "ansvar" får utvecklingen att röra sig i motsatt riktning. Det sättet att tänka och agera underblåser hoten mot vår existens, och skapar samtidigt efterfrågan på tydligare och mer handfast ledarskap samt fler soldater och mer vapen. Frågan är idag därför inte om det blir krig eller ej, utan om vad vi önskar oss; ett facit och "frihet" från ansvar, eller kunskap och den tillfredsställelse man får genom att övervinna svåra hinder och lära sig hantera komplexa problem samt öppna frågor utan givna svar. Bryter vi inte den onda cirkel vi alla sitter fast i just nu kommer det att bli krig, för det är kontrolltänkandets och totalitarismens oundvikliga slutpunkt. Det man tänker på och är upptagen av är nämligen det man agerar på. 

Tror man inte att det går att värna demokratin och kunskapen blir det omöjligt. Och är man övertygad om att det finns en teleologi, alltså att framtiden är given och att forskningens uppgift är att bekräfta det vi redan anser oss veta kommer man att bli dömd att tvingas till lydnad och måste antingen följa den som pekar med hela handen och säger sig veta hur det är eller den ledare som hävdar att forskare och lärare är fiender eller att hotet kommer utifrån.

Kognitiv lättja och övertygelsens bekvämlighet

Arbetsåret är igång igen efter semestern, vilket känns bra. Det är skönt att vara ledig och alla behöver vara det, men balansen mellan arbete och resten av livet är viktigare. Överhuvudtaget är balans mellan en massa olika saker i tillvaron viktigare än aspekterna som balanseras mot vartannat. Utan arbetsårets mödor hade inte ledigheten haft det skimmer den har, och för att orka arbeta behöver man vara ledig. Det kanske inte känns så, men det är så det fungerar. Många tänker att det ena är viktigare eller mer värdefullt än det andra, och det verkar som vi människor har en fallenhet för att den typen av tänkande. För att inte falla i fällan att tänka i dikotomier krävs dels medvetenhet om att det är problematiskt att göra det, dels att man mobiliserar kraft och utvecklar sina kognitiva förmågor. Kunskap är inget man kan googla sig till eller få, den kräver eget arbete. Problemet är att vi människor ofta låter känslorna styra. Det har tagit oss dit vi är, så känslorna i sig är det inga problem med, men det blir problematiskt när känslorna tar överhanden och får styra. 

Intellektet är lika viktigt att hålla igång som konditionen och musklerna, även när man är ledig. Det går inte att prestera mentalt på topp hela tiden, men för att kunna göra det när man måste behöver man sova, vila, tänka på vad man äter och hålla igång kroppen. Allt hänger ihop och det är balansen mellan kroppens delar och aspekterna som vårt liv består av som gör oss till dem vi är. Lättjan och lusten att vara fri och ledig är en del av oss och den är också en viktig drivkraft i tillvaron. Många av mänsklighetens innovationer och framsteg bottnar i lättja, i begäret efter att följa minsta motståndets lag. Tänker man i dikotomier, att allt handlar om antingen eller, är det lätt att få för sig att kunskapsutveckling endast kräver hårt och målmedvetet arbete. Just när det gäller lärande och kunskapsutveckling är vila och ledighet från uppgifterna man arbetar med en helt central förutsättning.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag innan semestern snubblade över ett citat som innehåller insikter som skulle kunna förklara många av problemen som vi brottas med idag. Under sommaren har jag funderat en hel del på detta med kognitiv lättja och konsekvenserna av att låta känslorna styra intellektet, vilket är ett växande samhällsproblem. Efterfrågan på populistiska politiker som ger oss det vi vill ha och det kollektiva undvikandet av det vi behöver, vilket ofta är jobbigt, har länge framstått som en fullkomlig gåta för mig, men efter att jag har läst boken Öppet sinne: kraften i att veta vad du inte vet, av Adam Grant, förstår jag bättre att, hur och varför så många människor tänker och agerar som de gör. På bokens baksida står följande:

Intelligens ses ofta som förmågan att tänka och lära sig, men i en värld som snabbt förändras finns det en annan uppsättning kognitiva färdigheter som kan vara ännu viktigare: förmågan att tänka och lära om. Alltför många av oss föredrar övertygelsens bekvämlighet framför tvivlets obehag. Vi lyssnar på åsikter som får oss att må bra i stället för på idéer som får oss att tänka efter. Vi beter oss som åklagare som försöker bevisa att motståndarsidan har fel i stället för som forskare på jakt efter sanningen.

Övertygelsens bekvämlighet präglar verkligen samtidsdebatten. Det är lätt att förstå känslan av obehag som tvivlet ger upphov till, liksom känslorna av alienation som upplevelsen av att världen förändras snabbare än man själv och ens kunskaper ger upphov till. Förståelsen för att allt fler väljer att lita mer på sina känslor och människor som säger sig sitta inne med sanningen, än på forskare som ägnat hela sina liv åt att utveckla kunskap om världen och oss människor, vilken sällan är entydig och enkel att förstå. Kvaliteten i allt lärande och all kunskapsutveckling står i direkt relation till mödan som den som vill lära och förstå lägger ner i arbetet. Bejakandet av dumheten som ett känslostyrt tänkande oundvikligen leder till, liksom tilliten till populistiska ledare med totalitära ambitioner, utgör ett lika stort hot mot livet på jorden som klimatförändringarna som många, även högt upp i samhällshierarkin, förnekar för att de väljer att lita mer på sina egna känslor än på vetenskapen (omkring den inte bekräftar deras fördomar).

Det må vara bekvämt att vara övertygad om att man vet eller att ledaren för det parti man alltid röstat på är klok och vill en väl, att den politik som lett till framgångar i historien alltid kommer att vara framgångsrik, men att ge efter för kognitiv lättja är förödande, både för en själv och samhället man lever i. Det spelar ingen roll att det är så här vi människor fungerar, samhället vi lever i (men nu är på god väg att rasera) är resultatet av kunskap och hårt arbete, inte av bekvämlighet och förnekelse av fakta! Rubbas balansen, till exempel genom att samhället delas upp i en liten klick av privilegierade med makt, som bara är lediga och en majoritet som aldrig är det, kommer kunskapen att bli lidande. Kunskapssamhällen växa fram underifrån och mellan människor, vetande är liksom kultur och samhällen, en kollektiv angelägenhet. Hur det känns har inget med saken att göra. Grant skriver i boken:

En del av problemet är kognitiv lathet. Vissa psykologer hävdar att vi är mentala snåljåpar: vi föredrar ofta bekvämligheten i att hålla fast vid gamla åsikter framför svårigheten i att brottas med nya. Men det finns också djupare krafter bakom vår motvilja att tänka om. Att ifrågasätta oss själva gör världen mer oförutsägbar. Det kräver att vi erkänner att fakta kan förändras, att det som en gång var rätt nu kan vara fel. Att ompröva något vi tror starkt på kan hota våra identiteter och få oss att känna att vi förlorar en del av oss själva.

Vill vi leva i en trygg och långsiktigt hållbar värld finns det inga genvägar eller enkla lösningar, och ju längre vi undviker kunskapen – om hur saker och faktiskt ting fungerar och hur allt verkligen hänger ihop – vilken alltid är mer eller mindre föränderlig, rör vi oss längre och längre ut för det sluttande plan som ger upphov till just de känslor som får oss att tänka och agera mot våra egna intressen. När världen förändras måste kunskapen följa med, det går inte att slå sig till ro med historiska insikter. Och hur jobbigt det än är måste man tänka om och byta åsikter när kunskapen säger att det är klokt, att slå sig till ro med de övertygelser man en gång skaffat sig är ett uttryck för kognitiv lättja och därför förkastligt. Väljer man att lyssna mer på den som tvärsäkert hävdar att världens samlade forskare har fel, än på vetenskapen och dess resultat, vilka aldrig är entydiga, är det känslorna som styr en tänkande, inte intellektet. Och hänvisar man till något som står i en bok som skrevs för tusentals år sedan och håller fast vid övertygelsen mer ju fler indikationer på att man har fel man konfronteras med, är det inte kunskapens väg man valt att vandra. Alla typer av fundamentalism är förkastliga eftersom de talar till känslorna. Att leva i förnekelse känns bra för många, men det spelar ingen roll hur många man är som väljer att följa ledare som pekar ut en enda väg eller skyller problemen på andra. 

Det faktum att så många idag väljer att inte respektera vetenskapen, det vill säga världens samlade forskare (alltså inte enskilda vetenskapsutövare eller studier), och att så många även inom vetenskapen väljer att inte förhålla sig ödmjuk inför verklighetens komplexitet och kunskapens mångtydighet, är ett av samtidens grundproblem. Först när majoriteten inser problemet och bjuder motstånd mot alla former av lättja och fundamentalistiska övertygelser kan det mödosamma arbetet med att bygga upp ett fungerande utbildningssystem påbörjas, men tidsfönstret krymper för varje dag som går. Ju längre vi väntar, desto dyrare och mödosammare blir arbetet, och vid någon punkt är det försent.

Ansvar och lusten att lära

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på känslan av att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären, och jag har funderat massor över varför det var så. Min smala lycka och nyckeln till framgång, inser jag efter år av reflekterande över dessa saker, är en märklig kombination av att jag alltid närt en hunger att veta och förstå, och känslorna av att vara annorlunda. Eftersom jag aldrig velat sticka ut men ändå alltid gjort det har det alltid varit viktigt för mig att förstå både det sociala spelet, kulturens väsen och människans (både min egen och andras) natur. Det är kunskap jag söker, inte om något specifikt egentligen eftersom ingen kan veta vilka kunskaper som kommer att visa sig viktiga och användbara i framtiden. Jag har varit filters i mitt sökande efter insikter och förståelse. Allt intresserar mig, inte minst vetandet som sådant och lärandets inneboende egenskaper. Att vara och fungera som jag är svårt att kombinera med en karriär i dagens akademi. Men om drivkraften för allt fler som studerar och forskar allt mer handlar om annat än kunskap och lärande, har vi snart inget kunskapssamhälle och då är även demokratin i fara. 

Jag återkommer ofta till dessa saker, och till det faktum att jag idag undervisar och forskar i en akademisk miljö som är helt annorlunda än den jag inledde min forskning och började undervisa i. En viktig anledningen till att jag så ofta hamnar här i mitt tänkande och bloggande är just det jag skriver om inledningsvis. Om forskare och lärare som bejakar den akademiska friheten genom att följa sin nyfikenhet och kunskapsintresse betraktas som ett organisatoriskt problem får det konsekvenser för synen på kunskap i samhället som helhet, liksom för demokratin, eftersom andra drivkrafter än kunskapen därmed leder mänsklighetens utveckling. Frågan borde med andra ord intressera fler, inte minst eftersom förändringen och dess konsekvenser berör  oss alla. New Public Management är inget entydigt begrepp, men det fungerar som samlingsbegrepp för samtidens förkastliga produktionsfixering och besatthet av mätbarhet samt effektivisering. Kunskap handlar inte om att producera något, och lärande går inte att effektivisera, ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Problemet är att konsekvenserna av det sättet att leda och organisera utbildning kommer smygande, lite som ränta-på-ränta-effekten, när min generation går i pension minskar andelen individer i arbetsför ålder som minns hur det var när Sverige var en kunskapsnation. Och då blir det ännu svårare att diskutera kunskapsteori och värna den akademiska kvaliteten.

När jag vågade ta steget in i högskolan upptäckte jag en värld som jag omgående knöt an till, och jag kände mig från dag ett bekväm med rollen och ansvaret som det innebar att vara student, till skillnad från att vara elev, vilket överraskade mig. Idag förstår jag bättre varför. Jag har så länge jag kan minnas kämpat med (eller mot) känslorna av rastlöshet, men när jag arbetar med öppna frågor utan givna svar, vilket kunskapsfrågan är, är det ingen nackdel att vara rastlös, tvärtom. Rastlösheten, i alla fall om den kan kombineras med uthållighet, vilket intresset för kunskapen som sådan leder till, blir en tillgång i sökandet efter vetande och förståelse (men blir ett problem om och när utbildning anses handla om att producera resultat) eftersom de ständiga bytena av perspektiv och det eviga testandet av olika uppslag främjar kreativiteten som krävs för ett utveckla ny kunskap. Även om jag trivdes i akademin kändes det under de första åren som om jag inte kom någonstans, och därför växte oron över att avslöjas som en bluff. Men efter några år när jag började urskilja mönster och såg samband mellan olika ämnen och kunskapsområden märkte jag att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bedriva forskning. Och eftersom det fortfarande fanns förståelse för grundforskning, alltså nyfikenhetsdriven forskning om öppna frågor utan givna svar, vilket kultur är eller kan sägas handla om, blev jag doktorand och kunde jag disputera, vilket stärkte mig i tron på att jag inte är någon bluff. 

När jag väl hittade in i akademin på 1990-talet kändes det som att jag kom hem eftersom jag fann en värld där kunskapen stod i centrum. Undervisningen inspirerade mig till lärande just för att jag fick ta eget ansvar och var fri att söka mig fram där och när det fungerade och så länge det intresserade mig. Det jag kan har jag lärt mig genom att gå min egen väg, vilket inte alltid varit enkelt eftersom alla som gör det betraktas med misstänksamhet. Både misslyckandet i grundskolan (jag gick ut högstadiet med usla betyg) och den där känslan av att förr eller senare avslöjas som en bluff, tror jag delvis handlar om att jag läser böcker och lär mig saker på andra sätt och söker kunskap på andra platser än många andra. Jag följer vetenskapens principer eftersom det är enda sättet att flytta vetandets gränser, och därför är jag kritisk mot reglerna och alla manualer som NPM-tänkande leder till och som gör det möjligt även för människor som inte är intresserade av kunskapen. som sådan att producera resultat som vid en ytlig granskning ser ut som vetenskap, men som i själva verket är något annat.

Den typen av kunskap som vetenskapligt tänkande bygger på har ett mycket längre bäst-före-datum än ämnesspecifika specialkunskaper, därför växer sådan kunskap exponentiellt och blir mer och mer värdefull över tid. Så kallad faktakunskap och artiklar i vetenskapliga journaler blir snabbt obsoleta eftersom kunskapen upphör att vara kunskap när verkligheten förändras, vilket den gör i allt snabbare takt när alt fler får allt mindre tid att tänka och reflektera över de saker som jag skriver om här. NPM är med andra ord ett slags svart hål som suger livet ur allt och alla, samtidigt som tankesättet och ledningsfilosofin leder till ett fiktivt behov av mer av samma sak. 

I varje klassrum och föreläsningssal sitter det troligtvis någon som är som jag, och om det jag skriver kan få bara en enda att snabbare och mer smärtfritt nå sin fulla potential och att inte vika ner sig och nöja sig med mindre än hen förtjänar, är jag tacksam. Och den förhoppningen inspirerar och fungerar som drivkraft för mig. Därför fortsätter jag. Och under året som kommer har jag stora planer för mitt skrivande, inte bara här på. Flyktlinjer.

Lärare är inget serviceyrke

På grund av förkylning och stor arbetsbörda lyckades jag inte få så mycket tid för bloggande som jag önskade här i veckan, me jag hoppas ändå att grundtanken går fram och att texten är begriplig.

Att skolan öppnats upp för privata vinstintressen och förvandlats till en marknad är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land, vilket i sin tur är förödande för demokratin. Det finns nämligen inga genvägar till kunskap. Kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till den tid och det engagemang som den som ska lära lägger ner. Det faktum att kunskap är en individuell och förkroppsligad egenskap, inte en produkt, och undervisning handlar om att skapa förutsättningar för elevers och studenters lärande, gör att skolan förvandlas till något annat när företag tillåts ta över verksamheten. 

När skolan blir en affärsidé förvandlas den i grunden. För att det ska gå att plocka ut vinst ur verksamheten krävs en annan syn på kunskap än den som gjorde svensk skola till ett föredöme i världen. Resultatet av verksamheten måste produktifieras, alltså bli mät- och jämförbart, vilket gör att fokus flyttas från elevernas kunskaper och kompetenser till resultaten på proven, alltså nyckeltalen som lärarna rapporterar. Ansvaret för produktionen av resultat läggs på lärarna. På det här sättet förvandlas både läraryrket i grunden och synen på lärande. Lärare förväntas inte längre skapa förutsättningar för elevernas lärande, vilket tar tid och kräver att lärarna har ett stort mått av frihet. För att eleverna ska kunna producera mätbara resultat måste proven handla om faktauppgifter som går att memorera, vilket är något annat än kunskap och något väsensskilt från bildning. Om inte denna syn på skolans uppdrag förändras är det bara en tidsfråga innan lärare ersätts med AI, men då handlar utbildning inte längre om kunskap.

Dagens syn på kvalitet i skolan och den högre utbildningen är inte anpassad efter kunskapens krav, istället är det kursernas innehåll som anpassas efter en definition på kvalitet hämtad från tillverkningsindustrin. Kvalitetsarbetet har blivit ett självändamål och en egen syssla som tar allt mer tid och kräver allt mer uppmärksamhet och resurser, vilket går ut över kunskapen och kvaliteten i lärandet. En förutsättning för att högskolans utbildningar ska kunna hålla hög akademisk kvalitet är att såväl kunskapssynen som verksamheten utgår från, och att definitionen av progression ligger i linje med, vad vi vet om människans kognition. Och eftersom lärande och kunskapsutveckling är icke-linjära processer går det inte att tvinga in den högre utbildningen i en mall som bygger på helt andra principer, hämtade från helt andra verksamheter. Ett citat från Adam Grants bok Öppet sinne skulle kunna fungera som inspiration i arbetet med att utveckla en sant akademisk modell för progression, vars syfte inte är att nå mål utan att utmana och överskrida tidigare kunskaper samt förstå världen och verkligheten bättre.

Våra identiteter är öppna system och det är våra liv också. Vi måste inte sita fast i gamla tankar om vart vi vill bege oss eller vilka vi vill vara. Det enklaste sättet att ompröva våra övertygelser är att ifrågasätta vad vi gör dagligen.

Det kräver ödmjukhet för att vi ska ompröva våra tidigare åtaganden, tvivel för att vi ska ifrågasätta våra nuvarande beslut och nyfikenhet för att vi ska föreställa oss våra framtidsplaner på nytt. Det vi upptäcker på vägen kan befria oss från bojorna som bekanta omgivningar och våra gamla jag utgör. Att tänka om gör oss fria att åstadkomma mer än att uppdatera vår kunskap och våra åsikter – det är ett verktyg för att leva ett mer meningsfullt liv. (Grant 2021, 242)

Kraven på prestation måste balanseras mot kunskapsutvecklingens krav på tid för reflektion och möjlighet till kritisk granskning. Hetsen och pressen som lärare och studenter utsätts för tvingar bort allt vad bildning heter och påverkar kunskapskvaliteten menligt, för det handlar om komplexa kvaliteter. Utbildning riskerar att reduceras till reproduktion av redan kända fakta.

Den enda progression som betyder något är den som utspelar sig i studenternas huvuden. Hela tanken på att läraren med hjälp av en uppsättning standardiserade och kvalitetssäkrade metoder ska leda studenterna mot på förhand utformade mål (learning outcomes) bygger på ett helt annat kvalitetsbegrepp än det akademiska. Den pedagogiska modellen fostrar inte studenterna till självständiga, kritiskt tänkande och ansvarstagande människor som kan utmana lärarna och den etablerade kunskapen samt överskrida målen, vilket kännetecknar progression inom forskningen. Utmärkande för kvalitet i akademiska miljöer är att det finns goda förutsättningar för stävan uppåt i vetandets hierarki, men den rörelsen går inte att tvinga fram. Progression i den akademiska världen handlar inte om att studenterna ska kunna visa att de vet mer och mer, utan om att utveckla förmågan att hantera svårare och svårare problem. Den kanske viktigaste egenskapen hos någon som vill lära sig nya saker och på egen hand söka sig ut i kunskapens okända terräng är förmågan att stanna kvar i problemen och aldrig slå sig till ro med vad man vet utan hela tiden höja ribban och vara medveten om vikten av att göra sig av med kunskaper som inte fungerar längre. Progression handlar inte om att nå mål utan om att överskrida dem.

Ett exempel på hur en intellektuell definition av progression skulle kunna omsättas i undervisningspraktik skulle kunna vara att låta studenterna läsa, till exempel Michel Foucaults bok Diskursens ordning, som många betraktar som en av de svåraste böckerna man kan läsa, först en gång i början av utbildningen, sedan en gång i mitten och en sista gång mot slutet av utbildningen. Progressionen handlar då om den utvecklade förmågan att förstå den typen av texter, inte om att tillägna sig en på förhand bestämd och tydligt definierad mängd kunskap. Kompetensen som byggs upp på det sättet har en mycket längre hållbarhet än resultatet av målstyrda och kvalitetssäkrade utbildningar, och den kan dessutom användas i många olika typer av sammanhang. Genom att återvända till samma text eller samma problem i ljuset av nya kunskaper och mer utvecklad förmåga att läsa svåra texter kommer förståelsen hos studenterna att öka gradvis, men inte linjärt och heller inte i samma takt hos alla, av den enkla och självklara anledningen att det är så som människor de facto fungerar. Detta processorienterade sätt att se på progression – där förmågan att stanna kvar i och utveckla förmågan att hantera problem anses viktigare än det som kan visas upp och som går att kontrollera – skapar förutsättningar för en helt annan interaktion mellan lärare och studenter där lärandet står i centrum istället för betyg och genomströmning. I en sådan miljö blir kunskapen inte ett tak eller en destination man fördas tryggt och säkert mot, utan en trampolin som man tar spjärn emot för att på egen hand hoppa så samlat och långt som möjligt med hjälp av. Arbetar man med progression på det sättet blir lärarens uppgift att bjuda så mycket motstånd som möjligt, vilket alltid är individuellt och kontextuellt. Istället för att alla förväntas nå samma resultat, vilka stipuleras i kursens lärandemål, kommer var och en att utvecklas i sin egen takt och erbjudas möjlighet att inte bara nå utan även överskrida sin egen förmågas gräns, vilket är enda sättet att utvecklas som intellektuell och tänkande människa. Ytterst är det vad rörelsen uppåt i vetandets hierarki handlar om och det är detta som synen på och arbetet med progression behöver handla om ifall man vill värna den akademiska kvaliteten och högskolans intellektuella miljö.

Ett slags karta att orientera med hjälp av i det akademiska landskapet

I grund och botten är det väldigt enkelt. Högskoleväsendets uppgift är kunskap, och om kunskapen inte håller hög kvalitet blir pengarna som investeras i utbildning till slöseri med skattebetalarnas pengar. Om det bara var upp till mig som lärare och forskare skulle jag inget hellre vilja än att ägna all min (arbets)tid åt kunskapsutveckling och undervisning. Tyvärr är det inte upp till mig, det är inte ens upp till kollegiet, för vi som arbetar som lärare och forskare har med tiden fått allt mindre makt över arbetet som vi utbildats för. Trots att det tydligt framgår av högskolelagen att alla forskare är fria att efter eget huvud välja syfte och metod för forskningen och hur man ska kommunicera resultatet av arbetet är man forskare idag i praktiken tvungen att följa linjens direktiv, som över tid blir allt mer detaljerade. Linjen blir dessutom större och större och dess makt över högskolans verksamhet ökar för varje år. Fortfarande talas det i akademiska sammanhang om kunskap, bildning, frihet samt vikten av tillit, men det blir i praktiken bara ord för kontrollsystemen blir fler och fler och kraven på lärarna och forskarna blir bara mer och mer detaljerade.

Om jag som forskare ska kunna utveckla kunskap hänger det på mina egna prestationer. Det är jag som måste forska och skriva, och friheten som krävs för att resultatet ska bli bra, alltså handla om korrekt och användbar kunskap, liksom tilliten till att jag utför arbetet efter bästa förmåga, är helt avgörande. Vill jag göra karriär inom akademin måste jag dock följa linjens regler och dess syn på vad som är viktigt. Och för att cheferna och administratörerna i högskolans linjeorganisation ska kunna göra karriär krävs att andra utför det arbete som cheferna sedan tar åt sig äran av. Det är lätt att tala om vikten av tillit, kunskap och kvalitet, men när ens lön och karriärmöjlighet hänger på vilka nyckeltal man kan prestera väger friheten och kunskapskvaliteten lätt som en fjäder för många. Chefernas uppgift är att visa resultat, och resultat kan man bara få om man styr och kontrollerar, och det enda som går att kontrollera är nyckeltal. Kunskap är dock något annat.

Det är en så sorglig utveckling att jag väljer att konstatera att och kort förklara hur det blivit som det är. Det som borde vara enkelt, särskilt som det regleras i lag, har obegripligt nog gjorts komplicerat. Och det är som alltid de som ytterst ansvarar för kärnverksamheten, i högskolans fall undervisningen och forskningen, som betraktas som problemet. Tron på ledarskapets undergörande verkan samt övertygelsen om att kunskap och akademisk kvalitet går att mäta och kontrollera, är en känsla, och vi vet att känslor tenderar att övertrumfa kunskapen, så när jag som lärare klagar över att förutsättningarna jag får att arbeta med lärande och skapa kunskap med hög kvalitet försämras för varje år som går och varnar för kontrollsystemens negativa konsekvenser uppfattas jag som ett problem av linjens företrädare. Det finns så många ömma tår att trampa på. Eftersom kunskapen är mitt uppdrag och dess kvalitet är det enda jag kan och ska värna, kan jag inte hålla tyst, men den vars makt hänger på att produktionen av nyckeltal står sig i konkurrensen med andra avdelningar eller lärosäten, behöver inte ta sådana hänsyn. Stannar man upp lite och tänker efter borde det vara uppenbart att nuvarande organisering av forskningen och den högre utbildningen inte är optimal, givet att kunskap och akademisk kvalitet även i framtiden är målet för verksamheten.  

Vad krävs för att lärare ska kunna vara lärare? Det är i grund och botten väldigt enkelt: tid, frihet samt möjlighet att forska. Känner man som lärare inte tillit går det inte att göra ett bra arbete som lärare, alltså ett arbete som inspirerar studenterna att ta sig utanför sin bekvämlighetszon, vilket krävs för att lära sig nya saker. Bristen på tillit till lärare och forskare har kommit smygande, och under senare tid har förändringen accelererat. Det finns inga kollegiala organ längre, all makt ligger hos linjen, som i bästa fall lyssnar på på kollegiet. Med risk för att uppfattas som tjatig påminner jag om att när Sverige hade ett av världens bästa skolsystem fanns i princip inga linjeorganisationer, all makt över arbetets utförande låg hos lärarna, som hade frihet att göra vad de ansåg bäst för att eleverna och studenterna skulle lära sig så mycket och så bra som möjligt. Så är det inte längre och för varje generation lektorer som lämnar högskolan försvinner kunskapen om och förståelsen för vad som faktiskt främjar kunskapskvalitet och skapar förutsättningar för lärande successivt. Med rådande syn på kvalitet och kunskap är det inte fråga om, utan när lärare ersätts med AI. Tänk vad mycket pengar man skulle tjäna ...

Vilken typ av linjeorganisation behövs för att lärarna ska kunna vara lärare. Det är också väldigt enkelt. Problemet är att vi idag krånglar till det, samt ofta spänner vagnen framför hästen. Frågan om det överhuvudtaget behövs någon linjeorganisation ställs inte, och om någon påpekar att när Sverige en gång i tiden var en framstående kunskapsnation hölls administrationen på ett minimum och lärarna var sina egna chefer, vilket gjorde läraryrket efterfrågat och prestigefyllt. Idag är det till linjen man ska söka sig om man vill göra karriär är och tjäna pengar, trots att linjen inte skapar någon kunskap. Vad som behövs för att administrera en högskola där kunskapen står i centrum är: en rektor som bevakar högskolans intressen gentemot politiken, en prefekt per institution som ansvarar för ekonomin, och en studierektor lägger schema. När jag tänker på det faktum att Sverige idag är det land i världen som ger lärarna sämst möjligheter att möta studenterna i klass- och seminarierum får jag kämpa med tårarna, för det är så tragiskt att jag saknar ord. Och anledningen är att vi inte anser oss ha råd. Men nya chefer finns det uppenbarligen alltid pengar till ...

Vilken typ av administration behövs? Det är lite av en slamkrypare, dels eftersom det beror på vilken typ av kurser som ges, dels vilka lärare som undervisar och forskning som bedrivs. I en högskola där kunskapen står i centrum litar man på lärarna och överlåter den frågan till kollegiet. Idag anses det tragiskt nog vara så att kvaliteten står och faller med administrationen, vilket bevisligen inte stämmer.

Vilka rättigheter och skyldigheter har studenterna i en högskola där kunskapen står i centrum? Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet vilar tungt på studenternas axlar, en del av dagens administration skulle mycket väl kunna utföras av studenterna som i Sverige har ynnesten att utan kostnad kunna ta del av högre utbildning. Det handlar om vuxna människor som kommer till högskolan för att lära, alltså bedriva självständiga studier, inte om omyndiga människor så snabbt som möjligt vill ha en examen. Idag betraktas studenter allt mer som kunder och verksamheten utvärderas med fokus på kundnöjdhet.

Jag har skrivit en bok om akademisk kvalitet som jag försöker få utgiven på något förlag, men det går tyvärr trögt. Intresset för kunskap och akademisk kvalitet är inte särskilt stort idag, vilket gör mig ledsen, men jag ger aldrig upp hoppet och kommer att fortsätta kämpa för det jag tror på så länge jag lever. Jag har skrivit boken utan några andra hänsyn än den syn på kunskap och lärande, samt kvalitet, som jag skaffat mig på olika sätt under alla år i den akademiska världen, både genom studier, forskning och egen erfarenhet.

Kapitel ett handlar om den problematiska uppfattningen att osäkerhet är ett problem, när det i själva verket är förutsättningen för allt lärande och kunskapsutveckling. Här diskuteras problemen med nuvarande syn på kvalitet och skillnaden mellan regler och principer uppmärksammas. Konsekvenserna av olika sätt att se på konkurrens behandlas och kritik mot New Public Management förs fram. Här presenteras även konstruktiva förslag på hur man kan tänka kring progression i både högre utbildning och forskning.

Kapitel två riktar fokus mot skillnaden mellan intellektuella och rationella förmågor och argumenterar för att forskning och universitetsstudier är en intellektuell utmaning, inte ett rationellt problem som går att lösa på något effektivt sätt. Digitaliseringen och dess effekter granskas kritiskt och den mänskliga kognitionens begränsningar diskuteras som förutsättningen för all akademisk verksamhet, inte som ett problem. Samtal förs fram som alternativ till debatt när kunskapsrelaterade frågor ska avgöras.

Kapitel tre pekar på och diskuterar alternativa sätt att se på mål och arbete med förändring. För att en akademiska kultur som kan härbärgera mångfald ska kunna växa fram behöver man tänka mer i termer av både-och, och mindre i termer av antingen eller. Ambitionen är att visa hur akademisk kvalitet uppstår i de dynamiska kontinuum som existerar mellanolika ytterligheter.

Kapitel fyra berör pregnanta frågor som studenternas ansvar, kontrollfixeringens konsekvenser och förutsättningarna för framväxten av en bildningshögskola. Här diskuteras även behovet av intellektuell olydnad.

Avslutar denna bloggpost med en kort sammanfattning: Vilka är de viktigaste problemen, alltså hindren för kunskapsutveckling idag?

• Brist på tid (att lära)
• Brist på frihet (att undervisa med kunskapen i centrum)
• Brist på tillit till lärarna
• Brist på respekt för kunskapen
• En övertro på styrning och ledning

Marknadsföringssamhället

Planen är att hålla igång bloggandet även under semestern, men det kanske blir en annan, mer friare typ av texter som omväxling och för att undvika känslan av tvång som är förödande för kreativiteten och lusen att lära och utvecklas. Tyvärr känns dock den akademiska världen allt mer tvingande. För varje år som går känner jag mig mer instängd. Trots att jag har gått igenom landets längsta (och inte minst dyraste) utbildning litar organisationen allt mindre på mig. Vi lärare förväntas allt mer följa order uppifrån, som i bästa fall, men långt ifrån alltid, är förankrade i kunskap.

Problemet är att marknadsföringen idag kommer först, och sen fylls budskapet med innehåll. Allt fler verksamheter styrs idag av strateger vars mer eller mindre visionära idéer styr verksamheten. Det fungerar bra inom många branscher och ibland är det enda sättet att tvinga fram innovationer, vilket Steve Jobs och Apple är ett talande exempel på. Men på högskolan är det förödande eftersom vårt uppdrag är kunskap. Som lektor skapar jag förutsättningar för lärande, jag överför inte fakta. Därför leder målstyrningstanken och kvalitetssäringssystemet till produktion av tomma nyckeltal, för det är det enda som går att styra. När det är marknadsförarna och strategerna som styr högskolans verksamhet spänns i praktiken vagnen framför hästen, vilket är djupt problematiskt med tanke på vilka utmaningar mänskligheten står inför.

Ironi är i princip det enda ”vapen” vi som värnar kunskapen har tillgång till idag, vilket är oerhört frustrerande att tvingas konstatera. Som bagare följde jag självklart order, men som docent är jag utbildad för och har många års erfarenhet av att leda. Forskarutbildningen handlade i grund och botten om att utveckla kompetens att söka sig fram i okänd och oländig terräng. Det viktigaste jag lärt mig är förmågan till kritisk utvärdering av det vi anser oss veta. Som kultuforskare undersöker jag den miljö som vi alla lever i och som vi genom att interagera med varandra i vardagen både påverkas av och påverkar. Problemet, eller det är själva förutsättningen, är att kulturen är osynlig; den är som vattnet för fiskarna, vilket gör det till en otacksam uppgift eftersom forskningen ofta inte resulterar i kunskap som människor vill ha. Min forskning handlar i alla fall om kunskap som vi behöver. Och jag ser mig inte som någon expert som talar om för andra vad de ska göra. Forskningen handlar om att skapa verktyg att tänka med för att bygga upp en bättre förståelse för tillvaron och dess inneboende förutsättningar för förändring.

Marknadsföringssamhället är ett girighetssamhälle och jag har tänkt på dess konsekvenser långt innan jag började på högskolan och tvingades se på hur den akademiska kulturen förändrades. Som ung vuxen under 1980-talet retade jag mig på reklamen för ny musik som då blev allt vanligare. Då som nu tänkte jag att verklig kvalitet alltid visar sig. Bra musik sprider sig bland kännarna eftersom dess inneboende kraft att övertyga uppstår i mötet mellan. Visst blir vissa låtar klassiker för att de spelas många gånger, för att många människor hör dem ofta, men är låten dålig spelar det ingen roll hur mycket den marknadsförs. Konsekvensen av marknadsföringen, om den tillåts ta över, är att bara musik som marknadsförs spelas. Och när även artister förväntas följa marknadsförarnas och strategernas order försämras musiken. Där är vi inte och förhoppnings hamnar vi aldrig där. Jag hoppas och tror att konsten är immun mot marknadsföringssamhällets förförande krafter.

Vad jag försöker säga är att reklam för böcker, filmer och musik är lika förödande för kvaliteten som reklamen för skolorna är för kunskapen. När den här vägen väl anträtts rör man sig snabbt ut för ett sluttande plan. Ett strikt kontrollerat samhälle är inget fritt och öppet, demokratiskt samhälle, utan en totalitär och toppstyrd diktatur. 

Vad innebär heltidsstudier?

När jag läste humaniora och samhällsvetenskapliga kurser på Göteborgs universitet på 1990-talet pendlade antalet sidor som skulle tentas av efter fem veckor mellan 1000 och 1500 sidor. Vi läste mestadels klassiker, eller i alla fall inte pedagogiska läroböcker. Och jag var superstressad under de första kurserna eftersom jag som dyslektiker läser långsamt, dessutom jobbade jag som bagare en dag i veckan under alla sex åren jag studerade. Stress är dock förödande för inlärningen så jag insåg ganska snart att jag var tvungen att lägga upp något slags plan för läsningen. 1000 sidor på fyra veckor (de sista veckan var tentavecka) blir 250 sidor i veckan, och uppdelat på fyra dagar blev det cirka 60 sidor om dagen, vilket kändes hanterbart, särskilt som jag delade upp det i två pass ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen, som dessutom delades upp i mindre pass. Från och med mitt andra år på universitetet studerade jag oftast 150 procent, och det gick bra eftersom jag hittat en studieteknik och ett upplägg som fungerade. 

Jag är enormt stolt över vad jag åstadkommit i mitt akademiska liv men vill inte göra mig själv till mall. Det var inte bättre förr och det har alltid funnits studenter som inte gör vad som förväntas av dem. Men jag blir beklämd och oroad när jag tvingas förhålla mig till det faktum att många av dagens studenter klagar över att det är mycket att göra, trots att mängden text vi lärare "tvingar" dem läsa för att klara kurserna är långt mindre (och böckerna dessutom oftare är pedagogiska läroböcker) än vad som var norm för 30 år sedan. 

Jag klarade tentorna och fick livet att gå ihop eftersom jag såg på studierna som ett heltidsarbete. Studier var och är fortfarande en heltidssysselsättning för mig. Det är fortfarande min huvudsakliga sysselsättning. Ju mer jag lär mig desto mer vill jag lära, och ju mer jag vet desto tydligare blir insikten om hur lite vi människor vet egentligen. Studierna inspirerar och ger mitt liv mening. Kunskapen får mig upp ur sängen på morgonen och även om arbetet på högskolan förändrats i grunden och idag allt mer handlar om att producera nyckeltal -- vilket gör att tiden som finns att läsa, skriva och lära krymper -- ger mig arbetet ändå möjlighet att studera, även om det framförallt är på fritiden jag gör det. 

Genom alla år har jag läst i princip lika mycket, men under doktorandåren blev det lite mer. Med tiden och som en konsekvens av beläsenheten och bildningen jag skaffat mig är läsningen idag mer effektiv, men läshastigheten är fortfarande ungefär den samma: 20 sidor text i timmen. Under studietiden lärde jag mig förstå hur jag fungerar och jag insåg snart att ska texterna jag vill läsa bli lästa måste jag ladda upp och sedan fokusera. En timmes koncentrerad läsning tar därför lite mer än 60 minuter i anspråk. Jag kan inte bara plocka upp en bok och börja, det krävs en del procedurer och jag kan heller inte sitta var som helst. Det är först idag som jag hittat ett sätt som fungerar, där både läsande, skrivande och resten av arbetsuppgifterna är integrerade. Min bärbara dator var ett verktyg som gjorde livet enklare. För att inte tala om mina brusreducerande hörlurar som är en välsignelse. Att jag läser bäst på caféer upptäckte jag tidigt som student, och så är det fortfarande. Jag ser kostanden, som periodvis legat på upp emot 100 kronor om dagen som en investering eftersom jag vet att det aldrig fungerat utan.

Heltidsstudier är och har alltid inneburit 40 timmar i veckan. Och eftersom lärande handlar om att tillägna sig kunskap och vi människor inte förändrats nämnvärt, rent genetiskt under de senaste 10000 åren tar själva lärandet (alltså själva tillägnandet av kunskapen) lika lång tid idag som när det moderna universitetet skapades för runt 200 år sedan. Att vi idag har tillgång till en rad tekniska lösningar förändrar kulturen, men inte våra biologiska förutsättningar att lära, utveckla och levandehålla våra egna och mänsklighetens samlade kunskaper. Den mänskliga hjärnans processorkraft är den samma idag som på stenåldern, och jag skulle säga att ju mer och snabbare teknik vi får tillgång till desto längre tid tar det att förstå och utveckla kunskap, inte minst eftersom vi idag översköljs av information och det finns många som i sin jakt på makt sprider alternativa fakta och desinformation.

Det går inte att effektivisera studier. Att läsa "taktiskt" innebär att läsa mindre, och det går självklart ut över kvaliteten. Även om vi vet att det är så här det fungerar håller arbetet på högskolan på att digitaliseras och administreras till döds. Arbetet som lektor är ett heltidsarbete, men idag undervisar jag mindre än någonsin. Arbetsdagen fylls av annat än kunskapsfrämjande aktiviteter. Mötena blir fler, liksom dokumenten som ska fyllas med innehåll för att hålla igång maskineriet som det växande antalet chefer ansvarar för. Kundnöjdhet betraktas som en kvalitetsindikator och högskolans ekonom är beroende av en hög och jämn genomströmning. What could possibly go wrong?! På senaste institutionsmötet kunde jag inte hålla tillbaka min frustration över att läraruppdraget blir allt mer omöjligt att utföra på ett sätt som gynnar kunskapen och lärandet. Efter att vi presenterats för en lång lista över saker som anses viktiga ställde jag frågan om det görs konsekvensanalyser av vad som händer när alla olika saker som alla anses lika viktiga och ingen är kritisk mot ska kombineras, och vad som händer med kunskapen om den krockar mer andra saker som ska prioriteras? Jag fick inget svar. Ingen verkar stå bakom besluten, de kommer bara uppifrån. Och vi lektorer förväntas följa order. Ber om ursäkt för utvikningen, men den handlar trots allt om vad det innebär att arbeta heltid på högskolan. När man söker och får forskningsmedel fördelas dessa enligt följande formel, vilken säger något om kunskapens status: Over-head (alltså administration) mellan 60 och 80 procent, och resten går till forskning. Min tjänstefördelning ser inte ut så, men mina arbetsdagar är trots allt fyllda med möten och olika administrativa uppgifter, och undervisningen och min egen kompetensutveckling får skötas på stunderna som blir över eftersom dessa, till skillnad från alla möten, inte schemaläggs.

Hur skulle en fördelning av tiden kunna se ut, om KUNSKAPEN stod i centrum? För studenternas lärandes skull menar jag att en optimal fördelning är att lägga två tredjedelar av tiden på inläsning och en tredjedel på föreläsningar, seminarier och skrivande/tentapluggande. Jag skulle vilja föreläsa mycket mer än jag gör, alltså tillbringa mer tid i föreläsningssalar tillsammans med studenter, men högskolans ekonomiansvariga anser inte att vi har råd med det eftersom det kräver så mycket tid, och tid är pengar. Att deras ord väger tyngre än mina och andra lärares omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten borde vara en varningsklocka, men istället avfärdas lärarnas oro, alternativt betraktas som ett särintresse. Det är tragiskt nog där vi är idag, och därför går det inte att diskutera frågan vad studier på heltid faktiskt innebär.

Upplevd betygsrättvisa, och verklig

Genom livet har jag hört många människor som anser att betyget de fick i skolan var orättvist och som sagt att det relativa betygssystemet ledde till felaktiga beslut rörande vad eleverna faktiskt kunde. Det är dock bara en känsla. Det gamla betygssystemet med relativa betyg var nämligen strukturellt rättvist och det hade dessutom ett inbyggt skydd mot betygsinflation. Det enda problemet med systemet var att det upplevdes orättvist. Det nuvarande betygssystemet upplevs rättvist eftersom det antas spegla elevernas faktiska kunskaper (inte var man befinner sig på en normalfördelningskurva) men eftersom systemet både leder till betygsinflation och skapar orättvisor som lever kvar även långt efter att eleverna gått ur grundskolan, (för att inte tala om den administrativa bördan som läggs på lärarna och som stjäl tid och resurser som skulle kunna användas i undervisningen), är det helt förkastligt.

Problemet är på inget sätt enkelt att reda ut, det är nämligen komplext och handlar om väldigt många olika saker. Den vida spridda men lika fullt grundlösa övertygelsen om att det skulle finnas ett betygssystem som faktiskt visar vad eleverna spelar så klart in. Sen har vi frågan om vad som är rättvist ifråga om skola och högre utbildning. Det är en enorm skillnad mellan att få tillgång till undervisning och möjlighet att lära på skattebetalarnas bekostnad och att få ett betyg som speglar ens egen, högst personliga, upplevelse av de kunskaper och förmågor man faktiskt (kan visa att man) har. Betyg är ingen rättighet, det är resultatet av en professionell bedömning, och den bör inte behandlas som ett objektivt värde. Total rättvisa kan helt enkelt inte uppnås och därför bär inte betygen spela en så stor roll i utbildningssystemet som den gör idag, särskilt inte om det saknas mekanismer att hindra skolor från att ge eleverna högre betyg än de förtjänar, som ett slags marknadsföringstrick.

I ett gammalt klipp där Jan Björklund intervjuades om betygen, som visades i TV-programmet Vem mördade den svenska skolan säger han att betyg "motiverar" eleverna att prestera bättre och han förespråkade också betyg redan i tredje klass. Det är en av många olika villfarelser som cirkulerar och som helt saknar grund i forskning och beprövad erfarenhet, på strukturell nivå. Björklund och andra som tänker som han utgår från hur det känns och sin egen högst personliga upplevelse, men det är inget argument. Idag motiveras betyget F, alltså underkänt, på samma sätt; det antas motivera elever att prestera bättre. Och ingen skolpolitiker ser problemet med detta sätt att resonera, trots att det hindrar allt fler att försöka förbättra sina resultat längre upp i skolsystemet eller senare i livet, vilket riskerar at döma alla som av någon anledning inte såg meningen med att plugga som barn eller kanske hade det stökigt hemma till ett helt liv i utanförskap. Det är minst sagt cyniskt, men vad värre är bygger hela systemet på känslan av att det är rättvist. Och den KÄNSLAN övertrumfar tragiskt nog forskningen.

Det går inte att dra tillbaka klockan, men faktum är att Sverige hade världens bästa skola innan den kommunaliserades och skänktes bort till "riskkapitalisterna" som bryr sig mer om sin egen möjlighet att göra vinst än elevernas kunskapsutveckling (och i förlängningen samhällets och demokratins väl och ve). För den som inte bryr sig om kunskapens status i vårt land är det viktigare hur det känns än vad som faktiskt leder till rättvisa på en strukturell nivå. Därför är jag pessimistisk rörande framtiden. Jag tror inte vi kommer att se någon förändring. Men jag ger aldrig upp kampen för kunskapen.

Skillnaden mellan rättvisa och rättvisande betyg borde uppmärksammas mycket mer i debatten om skolan och vilket betygssystem som är bäst. Och så länge vi inte erkänner och accepterar svårigheten med att avgöra vad någon annan faktiskt vet och kan kommer även nästa system att bidra till att den generella kunskapsnivån i vårt land sjunker. Ett rättvist skolsystem bygger inte på betyg utan på möjligheten att få försöka visa vad man kan fler än en gång. Komvux var min räddning, eftersom jag fick usla betyg i skolan. I dagens system hade jag dömts till okvalificerade anställningar och låg lön, vilket både är cyniskt och innebär en kostnad för samhället.

Prestationsskolor och inspirationsskolor

Den svenska skolan befinner sig i fritt fall, och hindras inte utvecklingen drar den oundvikligen med sig även den högre utbildningen, och eftersom vårt högteknologiska, demokratiska och högst komplexa samhälle bara kan förstås av intresserade och kunniga medborgare och bara kan värnas av kunskap som är utspridd i samhället förstår alla som sätter sig in i ämnet att vi leker med elden i närheten av ett bensinlager. Kulturen kan buffra en hel del dumhet, liksom havet kan buffra koldioxid, men bara till en gräns och passeras den tar dumheten över och då spelar det ingen roll att man själv skaffat sig kunskap, då styrs utvecklingen av en anonym och okontrollerbar massa. USA balanserar på gränsen och vi ligger inte långt efter så det som hände i januari i år i samband med att Trump tvingades bort från makten borde mana till eftertanke. Om inte kunskapsskolan återupprättas inom en snar framtid kan det liksom ifråga om klimatet mycket väl vara försent. Eftersom kunskap, liksom kultur och samhällsbyggande, är ett kollektivt projekt är det den generella nivån det kommer an på, inte enskildas kunskaper.

Löftet om valfrihet i skolans värld är det egentligen inget fel på, men den ursprungliga tanken var inte att man skulle välja bort skolor man av olika anledningar inte gillade utan att man skulle kunna välja det pedagogiska upplägg man trodde mest på och reformen var definitivt inte tänkt att göra den svenska skolan till ett slagfält för utländska kapitalägare som bara bryr sig om hur mycket vinst man kan krama ur verksamheten. Gör vi inte upp med aningslösheten och accepterar det faktum att vi var naiva nog att sälja ut den stolta svenska kunskapsskolan till aktiemarknadens anonyma girighet kommer inte kunskapen i vårt land att kunna värnas, och det är den som är själva syftet med skolan. Valfrihet förutsätter inte privata aktörer och konkurrens mellan skolor, det är en av alla villfarelser vi måste göra upp med. Om skolan förstatligas och alla lärare har samma arbetsgivare får alla skolor samma ekonomiska förutsättningar, vilket de måste ha för att kunna fokusera på och värna kunskapskvaliteten. Med en sådan reform skulle i ett slag alla kostnader som idag läggs på marknadsföring kunna kapas helt och läggas på undervisning, och vinsten som idag plockas ut ur systemet skulle också kunna gå oavkortat till åtgärder som gynnar lärande. Dessutom skulle skolan som organisation plattas ut rejält när rektorerna slipper underordna sig företagsledarna som idag styr privatskolornas verksamhet och indirekt tvingar den kommunala skolan att anpassa sig efter marknadens lagar. Det fina med en sådan reform är att kostnaderna för skolan inte skulle behöva öka. De som säger att privata aktörer är mer effektiva bortser från (eller mörkar) att alla eventuella effektiviseringsvinster endast kommer ägarna till godo, skattebetalarna får fortfarande betala lika mycket.

Valfrihetsskolan har utvecklats, från att vara en inspirationsskola där kunskapen och lärandet stod i centrum, till att bli en prestationsskola som fokuserar på betyg och andra mät- och jämförbara nyckeltal. Det är idag varken kunskapskvalitet eller pedagogiska modeller som skolorna konkurrerar med, utan betyg och teknisk utrustning. Skolan har blivit som vilken marknad som helt och det man säljer är tillgång till attraktiva högskoleutbildningar, som i sin tur antas öppna dörrarna till prestigefulla anställningar på framgångsrika företag. Förändringen märks på högskolan genom att allt fler av dagens studenter ser sig som kunder som förväntar sig att få utbildning, istället för att komma dit med motivation att bedriva självständiga studier och utveckla kunskap tillsammans med lärare som bedriver forskning vid sidan av undervisningen. Och eftersom högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen och lärare som underkänner eller anmäler "för många" för fusk betraktas som ett problem påverkas kunskapen i vårt land. När fler och fler går ut i samhället med det självförtroende som en högskoleexamen ger, utan att nödvändigtvis har kunskaperna som borde motsvara nivån på examen utarmas skyddet mot dumheten som ständigt lurar under ytan i alla samhällen.

Tanken på att skolor presterar resultat och att ansvaret för kvaliteten i lärandet vilar på lärarnas axlar går helt på tvärs mot vad vi vet om kunskapsutveckling. Det har alltid varit, det är fortfarande och kommer alltid att vara individens ansvar att lära. Och det gäller från förskolan till forskarutbildningen och inom vetenskapen. Ingen annan kan göra det åt en. Det är ett faktum och är inte samma sak som att säga att barn ska vara utelämnade åt sig själva i skolan. Skolans och lärarnas uppgift är att skapa förutsättningar för lärande, inte att producera resultat. En prestationsskola kan aldrig bli en kunskapsskola, det kan bara en inspirationsskola. Och i ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum konkurrerar varken skolor, lärare eller elever, där samarbetar alla och hjälper varandra att utvecklas och bli bättre. I dagens konkurrensutsatta prestationsskola där alla bevakar varandra ökar stressen och pressen vilket gör att förutsättningarna för lärande blir allt sämre. Lärande kan varken pressas eller stressas fram. Konkurrens kan aldrig leda till kunskapskvalitet. Den mänskliga hjärnan har inte förändrats på tusentals år, därför är det inte nya metoder som behövs för att återupprätta kunskapsskolan utan mer frihet, tid, samverkan och tillit, och mindre stress, press och krav på mätbara prestationer.

Skolan kan bara organiseras av rektorer och undervisningen kan bara bli kunskapsinriktad och leda till lärande om lärarna ansvar för det som händer i klassrummen. Alla försök att standardisera undervisningen i enlighet med föreställningen om att det finns en best practice, för att på det sättet uppnå likvärdighet, är kunskapsvidriga för så fungerar varken människor, lärande eller kunskap; det är en tanke hämtad från tillverkningsindustrin och som passar som hand i handske för den vinstdrivande friskolesektorns lobbyister. Dessutom går den tanken helt på tvärs mot talet om valfrihet, vilket är talande. Det handlar inte ge elever möjlighet att välja mellan olika pedagogiska modeller, utan om att göra vad man för att hjälpa sina barn att lyckas i livet. Och eftersom prestationsskolan uppenbarligen inte håller vad den lovar borde det inte vara kontroversiellt eller svårt att förändra skolan och skapa förutsättningar för framväxten av olika inspirationsskolor som samverkar med varandra och det omgivande samhället för att värna och utveckla kunskap. 

Marknadsskolans kunskapskonsekvenser

Hur skulle det bli om skolan och utbildningssystemet samt forskningen verkligen placerade kunskapen i centrum och anammade en syn på lärande som utgår från att det är individens ansvar? I dagens marknadsskola är valfrihet viktigast och det är skolor man väljer, alltså utförare av tjänsten undervisning. Den skola som har rykte om sig att eleverna går ut med bäst betyg framstår med denna syn på utbildning som mest attraktiv, trots att betyg inte självklart är samma sak som kunskap och även om det finns tydliga indikationer på att det råder betygsinflation inom nuvarande utbildningssystem. Skolan drivs idag allt mer och allt tydligare av multinationella aktörer vars mål är kundnöjdhet och ekonomisk vinst. Det är så långt ifrån den ursprungliga tanken med friskolereformen man kan tänka sig, den lanserades nämligen som ett sätt ge föräldrarna möjlighet att välja pedagogiskt upplägg för sina barn. Idag handlar det om att välja bort skolor man av olika anledningar inte gillar och om att göra vad man kan för att ens barn ska få så bra betyg som möjligt, vilket är förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. 

Skolorna lägger enorma summor på marknadsföring och lobbying. När skolor kämpar för sin ekonomiska överlevnad på en marknad där betyg är hårdvalutan är och kan inte kunskapen vara i centrum, istället läggs ansvaret för resultaten (läs betygen) på lärarna och rektorerna. Ekonomerna gör i ena änden vad de kan för att kapa kostnader genom att bara göra precis vad man måste för att inte dra på sig kritik från skolinspektionen, och i andra änden bedrivs arbete för att dölja problem och visa på nöjda kunder; uppgifter som överhuvudtaget inte hör hemma inom kunskapsskolans värld. Det värsta och dessutom helt huvudlösa är att kommunala skolor tvingas driva sin verksamhet på helt andra premisser än privata aktörer. Här liksom på andra områden inom välfärden privatiseras vinsterna och kommunaliseras/förstatligas förlusterna, och det är inga små summor som försvinner från det allmänna. Vinsterna som de privata aktörerna plockar ur verksamheten är en uppenbar kostnad, och räknar man dessutom in kommunernas utgifter för ansvaret de har att erbjuda alla elever undervisning (även när privata aktörer lägger ner sin verksamhet för att den inte genererar tillräckligt med vinst) samt alla skolors påtvingade kostnader för marknadsföring och lobbying blir summan hisnande. Privatiseringen av skolan motiveras med att det blir mer effektivt, men vad är poängen med det om samhällets kostnader ändå är de samma?

Det talas om skolpengen som en fast kostnad i budgeten, som om det handlar om att samhället bestämmer sig för att lägga en viss del av skatteunderlaget på utbildning och att denna summa sedan delas med antalet elever, som får använda pengarna efter eget huvud och att detta förfarande leder till att kvaliteten i lärandet ökar och kunskapsutvecklingen främjas. Trots att det är uppenbart för alla det inte stämmer lever myten vidare, delvis beroende på att så många ser valfrihet som en viktig fråga, delvis för att friskolornas ägare lägger stora summor på lobbying. När skolan var statlig gick ALLA pengar som satsades på utbildning till just utbildning, men idag går en växande andel av utgiften till annat, som vinst, administration, kontroll och marknadsföring, och det är pengar som alltså INTE läggs på undervisning. Samhällets kostnader för utbildning ökar inte, men andelen kunskap och lärande som skattebetalarna får för pengarna har minskat dramatiskt.

Det som händer med skolan (och att det är i just skolan det händer) är på många olika sätt djupt tragiskt och potentiellt förödande eftersom det är där grunden för kunskapssamhället läggs, och när grunden blir allt mer instabil kan den högre utbildningen inte fungera som den behöver fungera för att tillgodose samhällets behov av kunskap. Demokratin hotas också när efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än förnuftet växer, vilket är fullkomligt förödande, särskilt som mänskligheten står inför en klimatutmaning som saknar motstycke i världshistorien. Ju längre det huvudlösa och världsunika skolexperimentet får fortsätta desto mer urholkas grunden för kunskapssamhället, vilket försätter oss alla i en situation som mycket väl kan leda till katastrofala konsekvenser.

Lärande och kunskapsutveckling handlar inte om att få eller ge betyg, utan om att bygga upp förståelse för och kompetens att hantera livet och samhället. Lärande är och kan därför bara vara individens ansvar. Kunskap är inget man får, det är frukten av hårt individuellt arbete och kunskapskvaliteten är direkt avhängig intensiteten i och dedikationen för det arbete som elever och studenter lägger på studierna. Lärarna kan bara skapa förutsättningar för lärande och bedöma resultatet, åläggs de ansvar för elevernas betyg och tvingas stå till svars för betygen de sätter (eller ännu värre, om deras lön står i relation till vilka betyg de sätter) leder det oundvikligen till betygsinflation. Det kan inga administrativa metoder eller kontrollsystem i världen förhindra. 

Att lägga ansvaret för lärandet på lärarna och jämföra dagens kunskapsresultat med den svenska skolan på 1970, -80 och -90 talen, är oförskämt och minst sagt missvisande eftersom förutsättningarna idag, som en konsekvens av nedskärningar och den utveckling som skissats ovan, är helt annorlunda. Sökandet efter syndabockar är kunskapsfientligt och förödande för klimatet i skolan, men det är den väg som politikerna slagit in på, eller låst fast sig vid. Valfriheten och marknadsskolan har blivit en helig ko som inte får ifrågasättas oavsett vad som händer, vilket i sig är en indikation på hur långt bort vi idag har rört oss från den kunskapsskola som en gång i tiden, för inte särskilt länge sedan, betraktades som ett föredöme i världen.

Det är bara i skolan som populismen kan bekämpas, och en skola värd namnet kan inte drivas som ett företag!