Vi kan inte väja för komplexiteten längre 2

Återvänder till Under Strecket, till artikeln om komplexitet skriven av Nicklas Berild Lundblad. Befriande läsning. Tänk så många gånger som jag talat och skrivit om detta och upprepat insikten om skillnaden mellan komplex och komplicerad, som hittills tagits alldeles för lätt på. Nu verkar det dock som en förändring är på gång, och kanske att tanken den här gången hakar i det allmänna medvetandet och kan få genomslag i politiken och samhällsbygget. Ska vi kunna lära oss hantera klimatfrågan behöver bli bättre på att förstå och hantera komplexitet, och för att nå dit måste vi överge jakten på enkla lösningar. Livet är inte enkelt, inte för enskilda individer, och absolut inte för kollektiv. Om komplexitet förnekas, bortträngs och om enkelhetens lov besjungs riskerar vi att gräva oss allt djupare ner i det hål vi hamnat. Så länge det finns en kollektiv oförmåga i samhället att se och förstå komplexitet tvingas alla dagligen och stundligen hantera och leva med konsekvenserna. Den kollektiva förnekelsen av tillvarons komplexitet och hyllandet av det enkla gör att arbetet med att utveckla verktyg för att förstå och hantera komplexitet försvåras, eller ibland motarbetas. Hittills har man valt att skjuta på budbäraren istället för att inse och förstå problemet.

Det är självklart enklare att förklara och argumentera för komplicerade lösningar som testats om och om igen, fast på andra typer av problem, än att lyssna på den som pekar på behovet av förståelse för det som är komplext, vagt eller motsägelsefullt och som inte går att lösa, bara lära sig förstå och hantera. Det är enklare att få gehör för enkla lösningar, än komplexa, oavsett vilken typ av problem man står inför. Orsaken till dessa tingens ordningar är att allmänheten, åhörarna tycker bättre om den som säger det man vill höra, än den som säger det man kanske behöver höra (för att på sikt kunna bygga ett bättre samhälle, till exempel). Alla vill bli omtyckta, och det är publiken som bestämmer. Klart att den som kommer med en enkel förklaring vinner då. Tyvärr ersätter man oftast hen med en annan publikfriare om/när det visade sig att det inte var så enkelt. Plötsligt går arbetslöshetssiffrorna ner, och den som råkar ha makten då hyllas som en hjälte. Nokia är ett sorgligt exempel på hur det kan gå och hur det fungerar när en framgångsrik ledare konfronteras med tillvarons komplexitet. När det oväntat oväntade inträffar, vilket lanseringen av iPhone kan sagas vara ett exempel på, då står alla handfallna. Utan undantag är det så världen ser ut och fungerar. Vill vi ha det så här även i fortsättningen? Eller ska vi försöka bygga en hållbar värld? Det senare är min vilja och det jag kämpar för, och nu verkar det som sagt som även naturvetare är öppna för samtal över gränser om denna fråga. Nåväl, åter till artikeln, som handlar om den nyutkomna boken Scale, av Geoffry West.

Här finns emellertid också två djupare teman som ­förtjänar uppmärksamhet. Det första är just frågan om komplexitet och komplexa adaptiva system. Det är tydligt att den klass av fenomen som vi kallar komplexa blir allt viktigare. De är inte bara teoretiskt fascinerande, utan av stor praktisk betydelse i en globaliserad, teknologisk värld. Ändå saknar vi, påpekar West, en helhetlig och sammanhängande begreppsapparat för att studera dem. En rad frågor om komplexitet kan inte ens enkelt ställas idag. Ta exempelvis frågan om huruvida världen har blivit mer komplex under de senaste 100 åren. Spontant skulle vi givetvis besvara den frågan jakande, men hur mäter vi komplexiteten? Den kanske enklaste definitionen – att det handlar om interaktion mellan en mängd olika systemkomponenter och att ju fler komponenter och interaktioner, desto mer komplext är systemet – är fortfarande rudimentär.

Kulturvetenskap förfogar inte över några enkla lösningar, men inom ämnet och tanketraditionen finns kompetens att hantera komplexitet. Kulturvetenskapen kan hjälpa människor och kollektiv att förstå komplexa samband. Kulturvetare letar efter, och finner överallt, paradoxer. Det är så kultur ser ut och fungerar, oavsett hur vi människor tänker kring det och även om vi inte vill att det ska vara så. För att förstå kultur måste man acceptera detta. Det finns inga genvägar, och det är på inget sätt enkelt. Världen och verkligheten är komplex, allt fler verkar vara överens om det. Förstår man det, och om många kan ta till sig den insikten, ökar chanserna dramatiskt till att man kan hantera samhället och till att man kan skapa hållbara system. Om och när många förstår hur det verkligen är ökar chansen att man kan arbeta tillsammans för en bättre värld.

I sitt efterord skriver West att förståelsen av ­komplexa system kommer att vara en av de mest centrala utmaningarna i framtiden. I dagsläget är vi inte i närheten av att förstå komplexiteten – ofta hänvisar vi i stället till den som ett närmast meta­fysiskt begrepp. Komplex framstår som en synonym till obegriplig eller ohanterlig.

Komplexitet är en inneboende egenskap i kulturen, inte ett problem som har en lösning. Det är viktigt att förstå det för där finns nyckeln till framgång i kunskapsutvecklingen. Alla "lösningar" på komplexa problem leder till nya problem och motsägelser, men det är som det är, det är inget problem. Komplexa problem kan bara hanteras, inte lösas. Uppgivenheten som komplexitet lätt ger upphov till lurar ständigt bakom hörnet. Ingen vill hamna i en situation där man har ansvar för det som är komplext. Förnekelse av problemet är emellertid ingen lösning, det bidrar snarare till att förvärra den underliggande problemet. Ändå är det ofta där man hamnar i praktiken. Det är djupt mänskligt att söka sig bort från det som är okänt eller obehagligt, och så kan problem som inte går att lösa uppfattas. Fast förnekelse leder bara till nya och potentiellt värre problem. Här finns kunskap att hämta från kulturvetenskapen som brottats med denna typ av problem länge. Tillsammans med företrädare för andra vetenskaper och forskare med andra kompetenser kan vi lära oss bli bättre på att hantera komplexiteten, kontrollera den kan vi dock inte.

Ur det perspektivet ger Wests modeller och beskrivningar av samband som håller över flera olika klasser av komplexa system en vink om hur vi måste gå vidare: ­lösningen ligger i en vetenskapsteoretisk blick som skiftar mellan biologins klassificeringar och fysikens sökande efter lagar. Här finns oerhört intressanta frågor som spänner över en mängd fält. Inte minst saknas en komplexitetens filosofi, som kan redogöra för begrepp och problem på ett bra sätt.

Håller inte med om att det saknas en filosofi skapad för att hantera komplexitet. Det finns gott om filosofer som förfogar över en lång rad användbara verktyg för att förstå komplexitet. Tyvärr tas dessa filosofer inte på det allvar de förtjänar, ibland avfärdas de helt. Sanningsrelativister kallas de ibland, filosoferna som i arbetet med att försöka förstå komplexitet kommit till slutsatsen att frågan om vad som är sant eller falskt är en felställd fråga som utgår från felaktiga premisser. Rör frågan ett komplext problem finns inget entydigt svar, fenomenet som undersöks är vagt till sin natur och alla säkra svar är per definition fel. Inte konstigt då att man kan få för sig att det inte finns filosofer som förfogar över verktyg och begrepp att hantera komplexitet på ett bra sätt. Det handlar bara om var man letar och vad man söker efter. 

Komplexiteten är också ett hot. De system vi nu lever i förstår vi inte, men vi har ändå förmågan att förändra dem – utan att veta vad vi gör. Världen går förmodligen inte under med en skräll eller ett pip utan i komplexitetens kakafoni. Wests bok förstärker insikten bakom grundandet av Santa Fe-institutet: att detta är samtidens mest akuta vetenskapliga utmaning. 

Självklart är det så. Hybris straffar sig. Erkänner man inte skillnaden mellan komplex och komplicerad, tror man att det går att kontrollera komplexa system; om det är utgångspunkten som inte får ifrågasättas, ja då är det som att be om problem. Om man håller fast vid övertygelsen och utgår från att det som (natur)vetenskapen inte kan lösa idag kommer man att kunna lösa imorgon fortsätter man på den inslagna vägen och litar blir på att någon annan kommer att rädda en. Det är mänskligt att tänka och agera så, men det gör det inte mindre problematiskt. Det vore inte första gången i världshistorien som framgångsrusiga människor drabbas av oövervinnerlighetsskänslor och bara rusar på. Jag är lika oroad som West, men ser resultatet av hans, och forskarlagets han arbetar med, insatser som oerhört viktiga och hoppfulla. Om insikten att det finns komplexa problem och att dessa är väsensskilda från komplicerade problem kan vi tillsammans arbeta för att öka förståelsen för komplexitet och lära oss hantera sådana problem bättre. Kontrollera dem kan vi dock inte, det är viktigt. Att acceptera det handlar inte om att ge upp och kapitulera, det är istället första steget mot ett genombrott, inledningen på ett fruktbart samarbete för att skapa ett mer hållbart samhälle.

Det andra temat i boken som förtjänar att uppmärksammas är att den metodologiska räddningen inte ligger i det som ibland kallas big data. Vi lever i en datarik tid vilket har sina fördelar, eftersom data, observationer och mätvärden är grundläggande för vetenskapen – men de räcker inte. I vår datarikedom tappar vi bort precis det som West försöker göra: anläggandet av en begreppslig modell som gör det möjligt för oss att teoretisera. 

West kallar dessa modeller ”grovkorniga” och betonar att det finns betydande värde i att studera problem som inte leder till precisa svar, utan i stället ger en uppfattning om stora samband. 

Exakt vad jag hävdat i åratal. Statstik och matematik må vara förförande vackert, men om problemet är av en annan art än problemen verktygen utformats för spelar det ingen roll. Svaren som levereras av datorns enorma processorkraft är ock förblir meningslöst eftersom det inte tar oss ett enda steg närmare förståelsen för KOMPLEXITETEN. På komplexa problem finns inga exakta lösningar, bara samband. Förstår man sambanden och slumpens roll i förändringsprocessen, att komplexa processer är öppna, har man tagit ett stort kliv framåt och skaffat sig en bra grund att stå på. Fast man måste inse och acceptera att det inte går att finna några exakta svar, man måste acceptera vagheten, öppenheten och bristen på liearitet. Big data är användbart och viktigt, men bara för att förstå komplicerade problem, inte för att förstå komplexa. Kulturen, till exempel, är en helhet som består av både det som varit, det som är och det som skulle kunna bli. Det enda som går att undersöka och samma in data om är det som varit och det som är, men virtualiteten som ännu inte realiserats går inte att fånga oavsett hur stora mänger data och processorkraft man än förfogar över. Kultur är komplext, och vill man förstå kultur måste man acceptera detta faktum.

Han berättar om hur Santa Fe-institutet formades, och hur man diskuterade vilket forskningsproblem man ville ägna sig åt. Förslag saknades inte: datavetenskap, logik, dynamik – men Nobelpristagaren Murray Gell-Mann påpekade att alla förslagen handlade om verktyg, och inte om frågor eller problem. Hans förslag – att man skulle studera komplexitet och komplexa adaptiva system – vann snabbt gehör eftersom det fokuserade på ett nyckelproblem som spände över flera olika vetenskaper. Institutets självklara tvärvetenskaplighet blev ett resultat av valet av forskningsämne. 

Tvärvetenskap handlar om samtal, inte om debatt. Komplexa problem kan kanske lösas genom debatt och sökande efter best practice, men komplexa problem måste man förhålla sig mycket mer ödmjukt sökande inför, och man måste lyssna mer på kritiska invändningar och alternativa förslag än man försvarar sina reslutat. Det verkar som man arbetar så i Santa Fe, och det inger hopp och gör mig glad. Kanske kan deras arbete leda till att samhället anammar en annan syn på kulturvetenskapen och slutar se den som ett sätt att strula till sitt liv. Kanske, hoppas!

Studiet av stora datamängder kräver teori, begrepp och frågor. Det planlösa surfandet i datamängder kan leda till enskilda upptäckter, men det kan aldrig ersätta forskningens kärna – viljan att ordna data och observationer till teorier, gärna stora teorier med nya begrepp. 

Som sagt, sådana teorier finns. Det handlar bara om att öppna ögonen och leta utanför de vanliga, kända domänerna. Det handlar om att lära sig ställa nya frågor, om andra saker och på annorlunda sätt. Det handlar om att förstå att epistemologi är ett öppet sökande efter olika typer av förklaringar, och alla förklaringar som fungerar är bra. Slår man sig till ro och utgår från att sanningen finns nedlagd i världen för människorna att upptäcka, att det bara handlar om att söka svar i detaljerna, allt längre ner, allt djupare in i materiens innersta, kommer man aldrig att kunna utveckla förståelse för det som är komplicerat.

Idag riskerar vi en normalvetenskap där data mining resulterar i meningslösa kataloger över korrelationer utan teoretisk överbyggnad.

Avslutar denna post (men det kommer en till) med ett citat från min bok om samtal (som jag menar är vad som behövs för att komma framåt i kunskapsutvecklingen) där jag skriver om experter och den dominerande synen på kunskap:

Fråga och svar. En som vill veta och som kräver klarhet, och en som ska svara. Så brukar det se ut, i skolan, på universitetet, i samhället. Överallt, när kunskap söks. Uppfordrande frågor som kräver svar ställs allt oftare. Klart man känner sig ställd mot väggen. Klart man kan känna sig tom då. Överväldigad av ansvaret som frågaren lämpar över på den som ska svara. Det finns oerhört många förväntningar i luften när en fråga ställts. Svårt att känna att man har något att säga då. Och den känslan bottnar i och kan härledas till olika orsaker och aspekter av kultur. Varför skulle man svara, det vill säga ta på sig ansvaret? Varför måla in sig ett sådant hörn? För när man har svarat förväntas man stå till svars. Och kan någon beslå en med osanning, ja då är man rökt. Den som strävar efter auktoritet och samhällsinflytande vet att det är så här det fungerar, och det påverkar inte bara synen på experter utan lika mycket uppfattningen om vad som är möjligt att veta och vad kunskap kan vara och användas till. Vetande är lika kontingent som kultur och följer samma lagar.

Mångkultur är inte enkelt, men nödvändigt

Förutsättningen för mångkultur är att allas rättigheter värnas. Därför måste alla tendenser till försök att ifrågasätta jämställdhet hindras. Igår delades en artikel på FB på temat mångkultur som jag tyckte hittade rätt i det minfält som frågan kommit att bli, den är skriven av Heide Avellan och är publicerad i Sydsvenskan. Det är svåra frågor, men livsviktiga. Det handlar om social hållbarhet, om framtiden, för alla. Därför kan och får vi inte ducka för frågan eller ge efter för rasisternas försök att piska upp rädsla och osäkerhet om vad som är det rätta.

Ansiktet mot solen och skala av, skala av, skala av. Äntligen. Män i bar överkropp, kvinnor i soltopp fyller parkernas gräsmattor. Bara armar och ben överallt.

Självklart, men inte okomplicerat för alla.

Mångkultur är svårt, komplext och det kräver att alla förändras. Ingenting är någonsin sig likt. Det är där det brister i SDs retorik, i den fåfänga föreställningen att kultur är statisk och homogen och att hotet alltid kommer utifrån. Lika problematiskt är det att betrakta mångkultur som ett harmoniskt tillstånd eller som en garanti för hållbarhet, så är det inte. Jag ser mångkultur som en förutsättning för hållbarhet. Det är inte enkelt, men vi har inget val. Problemen som uppstår inte tecken på att det inte fungerar, utan en naturlig reaktion på förändringen som påverkar alla ömsesidigt, och en indikation på att mångfaldspolitiken behöver ses över.

För ett år sedan väckte Zeliha Dagli uppmärksamhet när hon i Aftonbladet berättade hur somliga vill krympa hennes tillvaro. Efter trettio år i Sverige är hon bekymrad över att hon inte längre kan klä sig som hon vill och diskutera rätten till abort, rätten till sin kropp, rätten till ömsesidig kärlek. Den sociala kontrollen från hennes barndoms imamer har flyttat till den svenska förorten.

"Vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här."

Hon vill kunna ta ett glas öl med sina vänner, odla grönsaker i shorts och bada i bikini. Det är för mycket för moralväktarna.

Jag förstår hennes oro, och delar den. Jag har kämpat för jämställdhet i många, många år. Det är liksom mångkultur en ständig utmaning. Framsteg riskerar hela tiden att gå förlorade. Frågan är laddad och alla är inte överens om att det är ett värde värt att försvara. Jag vill inte leva i ett samhälle där män och kvinnor har olika rättigheter och skyldigheter, jag vill bo i ett samhälle där allas lika värde är en viktig princip. Samtidigt vill jag inte leva i ett samhälle som bygger murar och stänger människor ute. Jag värnar mångkulturen också. Båda är en förutsättning för varandra. Därför oroar det mig att debattklimatet i Sverige är så laddat att nästan allt som sägs kan vantolkas. Kan vi inte samtala om frågan och bringa reda i komplexiteten har vi alla problem och det kan aldrig leda till något gott. Mångkultur är inte svart eller vitt, ont eller gott. Mångkultur är svårt, men inte svårare än livet och samhället som vi ändå måste hantera är det inte. Dessutom har vi inget val, det är det viktigaste för alla att inse. Kan vi inte hantera problemen som uppstår när tanken om alla människors lika värde ska realiseras, skyller vi ifrån oss och anklagar andra för att orsaka problemen, är vi fega och ynkliga.

Sedan den gröna politikern Yasri Khan vägrade skaka hand med en kvinnlig reporter är debatten igång igen: Är mångkulturalismen ett hot mot jämställdheten?

Det beror på hur majoritetssamhället agerar. Men om tassandet kring frågan fortsätter så är risken stor att svaret blir ja.

Tassandet och tystnaden spelar mörkrets krafter i händerna och ger luft åt dem som inte anser att alla människor är lika mycket värda, de som söker enkla lösningar och som naivt, nostalgiskt längtar tillbaka till den gamla goda tiden. Mångkultur är en utmaning, en oerhört svår utmaning. Att möta problemen med tystnad leder inte till något gott! Jag tycker Khans vägran att ta i hand är förkastlig, och hans förklaring till varför är inget annat än ynklig. Samtidigt är ett uteblivet handslag en petitess i sammanhanget. Frågan är mycket större än så och enormt mycket viktigare. Vill han framstå som en idiot kan han väl få göra det, tänker jag. Det viktiga är att vi står upp för jämställdheten. Han är inte ett problem, om det blir ett problem eller inte handlar om hur majoriteten agerar. Om han hatas och hotas och om andra som delar hans etnicitet misstänkliggörs spelas rasisterna i händerna, som bara väntar på att den här typen av händelser ska ältas i medierna. Handlingar måste kunna fördömas, men aldrig människor. Särskilt inte grupper av människor.

Med stort mod och hårt arbete har Sveriges kvinnor vunnit en sexuell frihet våra förmödrar bara kunde drömma om, konstaterar Alexandra von Schwerin, projektledare för utställningen Älskare och älskarinnor – njutning och åtrå 500 år på Skarshults slott. Hon varnar för backlash:

”Jag vaknar med ett ryck varje morgon och tänker på alla de kvinnor som har kämpat och dött för de friheter vi har idag. Vi får inte glömma dem. Om vi inte tar de här tendenserna på allvar så ger vi de här kvinnorna fingret och säger att det ni gjorde och det ni kämpade för spelar ingen roll lägre.”

Men det här är inte en kvinnofråga. Det ingår om Sverige ska förbli en västerländsk liberal demokrati – det bästa sätt att leva ihop som människan hittills kommit på.

Mänskliga rättigheter handlar om ALLA människors rättigheter. Därför är det svårt och komplext, för det innebär att ALLA måste förhålla sig till varandra. Mina rättigheter är lika viktiga som dina, och det gäller överallt. Mångkultur kräver därför stabilitet och resurser. Liksom demokrati är det minst dåliga styrelseskicket är mångkultur inte ett harmoniskt tillstånd. Det måste vi förstå. Att anklaga oss som är för mångkultur för problemen som uppstår när visionen ska realiseras är intellektuellt ohederligt, för vad menar kritikerna är alternativet? Män i vita skjortor som med gravallvarlig min marscherar på våra gator, som i Borlänge på första maj? Det är ett mycket allvarligare hot mot den svenska jämställdheten än ett uteblivet handslag. Lika förkastligt, men enormt mycket mer farligare. Khan ville i alla fall tala om saken. Svenska är inte öppna för dialog, tvärtom söker man konflikt. Sverigvännerna är inte vänner till Sverige, till det Sverige kommit att stå för. Och jämställdhet bryr sig rasisterna bara om ifall "deras" kvinnor hotas av män utifrån.

Också bland dessa demokratier är Sverige udda, på ett bra sätt. I forskningsprojektet World Values Survey som sedan 1981 samlar data om värderingar i världen sticker Sverige ut.

Högt upp på forskarna Ingleharts och Welzels kulturkarta, som resultatet presenteras i, kommer länder som har mer sekulära och mindre traditionella värderingar i synen på sådant som religion, auktoriteter, abort, skilsmässa och nationell stolthet. Till höger finns länder med tolerans, jämställdhet och individualism.

Sverige hamnar längst uppe och längst till höger. Modernt, sekulariserat, med individen i centrum.

Det finns massor att vara stolt över i Sverige! Tummar vi på de mänskliga rättigheterna och ger efter för krav på olika behandling av män och kvinnor kan läget snabbt förändras. Återigen, mångkultur är på inget sätt enkelt, men att inte försöka vore förödande.

När detta annorlundaland välkomnar kulturer från hela världen är det oundvikligt att det uppstår krockar.

Den liberala feministen Susan Moller Okin skrev den uppmärksammade essän Is multiculturalism bad for women? – och svarade själv på sin fråga: ja, för patriarkala kulturer värnas på bekostnad av kvinnors rättigheter.

Minns handskakningsdebatten. En man kan inte tvingas skaka hand med kvinnor. Men den arbetsgivare som vägrar anställa honom på grund av detta kan tvingas till skadestånd för diskriminering.

Den här typen av paradoxer kan och får vi inte blunda för. Ett annat exempel på samma sak är sjuksköterskan som med hänvisning till sin tro vägrade utföra abort. Hon förlorade i högsta domstolen. Om någons tro förbjuder hen att göra något som svenska staten garanterar alla får individen välja vad som är viktigast för hen. Staten kan och får aldrig tveka. Bara så kan mångkultur fungera. Anser vi att jämställdhet är viktigt måste staten försvara kvinnors och mäns rättighet att inte diskrimineras. Liksom i livet i övrigt finns inga garantier och det är aldrig enkelt, men principen är enkel.

Essän skrevs 1999, alltså bara några år efter FN:s stora kvinnokonferens i Peking. Sedan dess har världens kvinnor inte sett några stora framsteg, inget imponerande genomförande. Kvinnors rättigheter har tvärtom kringskurits:

I Europa ifrågasätts rätten till abort. I spåren efter den arabiska våren krymper kvinnors livssfär. I krig är våldtäkt fortfarande ett vapen. I FN har frågor om mänskliga rättigheter hamnat i händerna på några av världens mest repressiva regimer.

Kvinnors rättigheter begränsas med hänvisning till traditioner, religioner och kulturer.

Detta är ett problem som måste uppmärksammas om vi menar allvar med talet om hållbarhet. Jämställdhet är aldrig en självklarhet, det är ett värde som måste försvaras. Sverige har kommit långt, men eftersom inte ens svenskarna är överens om att jämställdhet är bra och eftersom världen inte är det samma som Sverige blir frågan om jämställdhet kanske till och med svårare än mångkultur. Fast, återigen, vi har inget val. Anser vi det viktigt måste vi kämpa för det vi tror på. Att kämpa mot det man inte tror på är inte vägen fram. Det är inte människor det är fel på, utan traditioner, religioner och kultur, vilket ingen enskild kan förändra i en handvändning. Utmaningen är stor och svår, men betraktar vi frågan just som en utmaning och inte som en fråga om rätt eller fel ökar chansen till framgång i kampen.

”Att vara feministisk mångkulturalist borde anses lika otänkbart som att vara en liberal socialist”, påstod högerliberala Timbros Andreas Johansson Heinö nyligen i Borås Tidning, apropå Susan Moller Okin.

Men riktigt så illa behöver det inte vara. Det går att välkomna flera kulturer, men då krävs att det finns tydliga spelregler – som alla förväntas följa:

Respekt för lagen och demokratin och det sekulariserade beslutsfattandet. Respekt för de mänskliga rättigheterna, för åsiktsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet. För jämlikhet och jämställdhet och allas rätt att välja sitt liv.

Timbro är de enkla lösningarnas högborg, så jag är inte förvånad att man kommer till den slutsatsen. Jag är feminist och värnar mångkultur. Det är alltså inte otänkbart. Jag är dock inte så naiv att jag tror att problemen löser sig av sig själva. Tydliga regler som alla förväntas följa är förutsättningen. Lagen och de mänskliga rättigheterna är grundbulten. Så långt är det enkelt. Det är sen del blir svårt. Förstår vi bara det är dock halva segern vunnen. Mångkultur är svårt, men innan visionen förverkligats har vi inget hållbart samhälle. Därför har vi inget annat val än att försöka.

Sverige behöver tydligt formulera vad som gäller. Och se till att detta efterlevs. Inte fastna i kulturrelativism.

Kulturrelativism är en lika enkel men naivt förödande hållning i frågan som rasism. Vi har lyckats komma långt i fråga om jämställdhet i Sverige och det ska vi vara stolta över. Det är dock en värdering och värderingar kan komma att ändras. Därför är det så viktigt att stå upp för och försvara det man tror på. Att hata och hota den som tycker, tänker eller ser annorlunda ut löser inga problem. Flathet är lika illa som rädsla, det är ingen grund att stå på. Att ge efter för sådana känslor är lika illa som att ge efter för dem som inte värnar jämställdhet.

Idag härjar sedlighetspolis i invandrartäta förorter. Skäggmän ifrågasätter muslimska kvinnors rätt att dricka vin. Flickors rätt att lära sig simma i skolan är inte självskriven, kvinnors rätt att välja jobb, partner och liv inte självklar. Hedersvåld och könsstympning är verklighet.

Inte för att regler saknas – utan för att myndigheter viker ner sig.

Det är ett hån mot alla som kämpat för det jämställda Sverige. Men att bara skylla på pluralismen är att göra det för enkelt.

Instämmer! Jag kan aldrig acceptera att någon spottar på det jag kämpat för i åratal. Jag är för jämställdhet och mångkultur, och det betyder att jag kämpar för ALLA människors lika värde. Hedersvåld, könsstympning, barnäktenskap betraktar jag som lika illa som hustrumisshandel, våldtäkt och annat som svenska kvinnor utsätts för av svenska män. Om det vore så att problemen handlade om etnicitet, ja då hade vi inga problem. Frågan är enormt mycket mer komplex än så och innan vi förstår det och utvecklar strategier för att möta svårigheterna kommer problemen att finnas kvar.

Det handlar om att våga stå upp för vad som gäller i Sverige. Det handlar om att inte separera kvinnor och män i det offentliga, att inte svika de unga som gör uppror mot hederskulturen. Det handlar om att stå upp för att Sverige har valt en annan samhällsmodell – i demokratisk ordning – och att den inte bara är annorlunda, utan bättre.

Jämställdhet är bättre, menar jag, inte per definition utan för att jag tror på alla människors lika värde. Därför försvarar jag både mångfald och jämställdhet, för att jag är övertygad om att det är en förutsättning för ett långsiktigt hållbart samhälle. Inte för att det är enkelt, utan för att det är viktigt och värdefullt! Jag kämpar för det jag tror på, inte mot andra människor!

Rasismens många ansikten och missuppfattningar om mångfald

Vem är rasist, och hur kan man se på detta med rasism. Hittar en recension som fångar mitt intresse. Torbjörn Elensky skriver i SvD om Dan Korns bok: Rasister är vi allihopa. Ännu en post om en bok jag inte läst. Fast jag skriver inte om boken, utan låter en text som handlar om boken inspirera till egna tankar om samma problematik som boken handlar om. En viktigt skillnad. Jag skriver inte så mycket om, som med, här på Flyktlinjer. Jag blickar inte bakåt utan framåt. Jag agerar mer än reagerar och skapar något. Rastlösheten driver mig och skrivandet framåt i mellanrummen och gravitationsfälten som öppnar sig överallt. Och rasism är ett kraftfält som heter duga.

Rasism är ett dominerande tema i samtiden. Alla löper risken att bli kallade rasister, om de uttrycker sig fel, påstår något oriktigt, eller åtminstone olämpligt och särskilt om de tillhör den strukturellt största gruppen i landet: vita infödda svenskar. Risken är extra stor om de dessutom är heterosexuella män. De som har tolkningsföreträde i dessa frågor är i stället personer som anses vara rasifierade, och alltså inte identifieras som del av den vita majoriteten i landet. 

Den här inställningen till en i och för sig allvarlig problematik har det felet att den i princip gör alla möten och samtal om saken omöjliga. Den fråntar även medborgarna det egna ansvaret för sin attityd till invandrare och ickevita. Teoribildningen är dessutom heltäckande, varje kritik av den blir en bekräftelse av den – det finns helt enkelt ingen väg ut ur den alltomfattande rasismen. Till och med att vara välkomnande kan tolkas som något nedlåtande, som ett krav på inordning och därmed underordning.

En träffande beskrivning av samtiden. Läget är låst, och frågan infekterad, på båda sidor. Postkolonialismen får sig här en känga som jag tycker är orättvis, trots att jag delvis håller med Elensky. Kritiken mot allt som andas postkolonialism är ofta lika hänsynslös, svepande och orättvist icke-lyssnande som rasismen. Jag söker en annan väg. En mer samtalande inställning till mångfaldsfrågan. Fokuseringen på maktaspekten och polariseringen, kraven på rättning i leden, är lika utbredd på båda sidor om demarkationslinjen. Varje ord blir potentiellt farligt och överallt ligger glöd och pyr som när som helst kan blossa upp, vilket inte gynnar någon. Det är olyckligt.

Detta tankesystem får sig en rejäl omgång i Dan Korns nya bok. Korn, rabbin och författare, plockar sönder påståendet att rasism varit norm i Sverige historiskt sett, med exempel från flera århundraden.

Bra och viktigt. Ingenting är någonsin rent och enkelt, tydligt och klart. Överallt finns dissonans och öppningar, motstånd och alternativa vägar att gå. Dikotomiskt tänkande handlar alltid om makt och förenklingar leder alltid fel. Inte minst i den svenska skolan är detta tydligt. Den ska leda landets uppväxande generation och samhället rätt, rakt och effektivt, längs den enda vägen mot Målet, det enda möjliga. Hållbarhet och mångfald kan aldrig implementeras uppifrån eller utifrån, det är en kvalitet som måste växa fram underifrån, inifrån och på sina egna premisser. Mångfald är inte ett lyckorike som kan skapas, den tanken är djupt problematisk. Den tanken har försatt oss i situationen som vi nu har att borttas med. Mångfald är ett slags barometer på ett hållbart samhälle. Samhället är hållbart om det kan härbärgera mångfald, inte tvärt om. Mångfald i sig leder inte till hållbarhet, på samma sätt som hållbarhet aldrig kan vara ett klart och tydligt mål. Hållbart är det som fungerar, och finns det dessutom mångfald är det bra. Närmare än så går inte att komma en definition av varken mångfald eller hållbarhet, och vore det så vi tänkte i samhället fanns inget att strida om, bara värden att kämpa för.

Som det verkar visar Korn i boken hur bilden aldrig varit klar, tydlig och enkel. Överallt och alltid har det funnits andra bilder och öppningar, motstånd och kritik mot rådande norm och gällande regler.

Han berättar exempelvis om ”negern i Mölnlycke”, Leonard Ljungdahl, som föddes 1887 och som, enligt Dan Korns skildring, aldrig sågs som annorlunda av folket på orten där han levde. Däremot reagerade sommargästerna, de utsocknes, över den där mannen som såg främmande ut, vilket är en dubbel ironi. Korn reder också ut turerna kring Herman Lundborg och hans rasbiologiska pseudoforskning. Lundborg verkade i en tid då rasism ansågs som något normalt, och hans institut hade stöd av många intellektuella svenskar i början av seklet. Helt okontroversiellt var det emellertid inte, och den socialdemokratiske ecklesiastikministern ville stänga det redan 1935. 

I boken förekommer också Edvard Persson, som en pilsnerfilmernas civilisationskritiska Rousseau, och en gammal tavla på Stockholms stadsmuseum av en gubbe med ett tittskåp, som Dan Korn identifierar som en typisk judekarikatyr från början av 1800-talet. 

Anförandet av exempel som går emot uppfattningen att svenska folket varit inherent rasistiskt står här sida vid sida med den historiska insikten att rasism visst ansågs vara något normalt under lång tid, inte minst i akademiska sammanhang.

Oerhört viktigt att ständigt påminna om komplexiteten, motsägelsefullheten och brotten mot enhetligheten. Samhället och kulturen är sammanhållna helheter bestående av en lång rad olika enheter och uttryck. På övergripande nivå ser bilden klar och tydlig ut, men på detaljnivå är inget någonsin enkelt eller självklart. Överallt finns öppningar och alternativ. Virtualitetens mångfald realiserar i nuet och lämnar kvar sedimenterade avlagringar som påverkar tillblivelsens riktning. Gamla oförrätter stänger vissa vägar och öppnar andra. Det spelar roll vilka berättelser man väljer att föra vidare, vilka exempel man väjer att lyfta fram ur det oöverblickbara kaos som historien består av. Historien når oss aldrig i sin rena form, den är alltid redigerad och betraktad utifrån rådande ideologi och maktordningar. Därför är både historien och framtiden plastiska. Lätt att glömma det när debattens vågor går höga och läget är infekterat.  

När akademiska diskussioner kring vithet, rasperformativitet och så vidare sipprar ner i krönikor och snabba inlägg, omvandlas den akademiska debatten till tvärsäkra påståenden. Teoribildningen må som Korn konstaterar fungera på akademisk nivå, men i den nedtuggade popvariant som dagligen möter oss i medierna blir den sällan mer än en olycklig spegling av den sortens anekdotiska bevisföring om alla invandrares hemskhet som fyller så kallad alternativmedias spalter. Medan rasisterna berättar om allt hemskt de sett eller hört att invandrare gör, berättar antirasisterna om allt ont rasisterna gör. De djupare analyserna är för svåra och kräver för mycket utrymme, de är inte ens särskilt underhållande som läsning. I stället sprids och förmeras anekdotiska ”bevis”.

Så är det verkligen. Tid för reflektion finns emellertid inte och när det dessutom anses subversivt att vilja samtala om frågor istället för att debattera om svar är det svårt att skapa ett klimat som skulle kunna leda till att lösningar som verkligen fungerar och leder till hållbarhet och mångfald. Människor behöver mötas och tystnad är inte slöseri med tid och utrymme. Fördjupning, nyansering, reflektion och lärande tar tid och kan inte vara målfokuserat för då är utgången bestämd på förhand. Att skiljas är att dö en smula, sägs det. Och att mötas är att förändras. Den som är stängd kan aldrig förstå. Att öppna sitt hjärta för den andre är att förändras, annars är det inget möte. Och det är vad jag saknar i Sverige och världen idag, dels öppna mötesplatser där det går att samtala och utbyta tankar utan krav på att komma överens eller nå konsensus, dels förståelse för att mångfald är lika problematiskt som nödvändigt. Att det är svårt betyder inte att det inte går eller att det är klokt att inte försöka. Livet är inte enkelt, så varför skulle mångfald vara det?

Dan Korn skriver lätt och underhållande, han ger flera anslående exempel som klart motsäger tesen att Sverige är ett entydigt rasistiskt land. Han har en ovanlig förmåga att greppa över stora områden, och blandar teoretiska utläggningar om postmodernismen med citat ur gamla kupletter. Det är tankestimulerande och utmanande, och knyter samman den vardagliga nivån med den teoretiska.

En bok att mötas kring, låter det som. En bok att samtala om, utmanas av och tänka med. En viktig bok. En flyktlinje som förändrar och öppnar upp alternativa vägar fram, till vad? Ingen vet, ingen kan veta. Framtiden blir till och vi är alla medskapare av den. Det spelar roll vilka ord vi använder, när vi luftar tankar och hur vi agerar i vardagen. Det är där rasismen både uppstår och bekämpas. Därför är vi alla rasister, men vi är alla lika mycket potentiella mångfaldskämpar. Det handlar inte om antingen eller utan om både och, altid om mer eller mindre av än det ena än det andra. Människan är en sammansatt och allt annat än entydig helhet. Var och en är flera och det är aldrig individen som bestämmer vad hen är, det bestäms av sammanhanget. Därför är uttalandet "jag är inte rasist" problematiskt, för det avgör inte den som säger det. Rasist är inget man är, det är något man gör och det spelar ingen roll vad man kallar sig.

Emellertid skulle problematiken förtjäna en ännu djupare teoretisk genomgång. Att det finns rasism i Sverige råder inget tvivel om, inte heller att det finns motstånd mot denna rasism. Dels i form av doktrinär antirasism, dels i vardagliga möten, umgänge och arbete tillsammans. De senare är nog viktigare för att motverka rasism än de stelbenta teoribildningar som mekaniskt fördelar skuld och oskuld som något medfött, beroende på hudton.

Mångfald växer som sagt underifrån och mellan människor. Vill vi bekämpa rasismen måste vi mötas och vi måste göra oss öppna för påverkan. Framtiden är öppen och allt och alla är medskapare till det som uppstår mellan. Rasismen kan och bör inte bekämpas, för det är en reaktion. Ett annat och bättre, mer hållbart samhälle kan bara skapas aktivt, här och nu mellan människor som arbetar tillsammans och som ser och försöker förstå varandra. Olikhet och dissonans är inte problem, utan självklara inslag i alla helheter. Det är ur dynamiken och resonansen som flyktlinjerna som ger liv åt samhället uppstår.

Det vore fruktbart om seriösa motståndare mot rasismen i Sverige tog sig an Dan Korns utmaning, inte för att inkvisitoriskt leta fel och svartlista boken, utan för att ta till sig dess bärande tankegångar och inleda en konstruktiv dialog, om än kritisk, kring dem. Enbart konfrontation kommer aldrig att ta oss vidare, hur vi än identifierar oss själva – eller ses av andra.

Konfrontation är en reaktion, en negation. Lyssnande dialog och konstruktiva samtal, om än kritiska, utan krav på konsensus är vägen som leder till hållbarhet och konstruktiv mångfald. Kravet på att vara överens är grogrunden till rasism, inte rasisterna eller antirasisterna. Det är olikhet och det oväntat oväntade som är regeln, inte undantaget. Därför är både kritiken mot mångfaldspolitiken och politiken som sådan lika problematiska. Mångfald kan inte vara målet, mångfald är en konsekvens av ett hållbart samhälle och ett hållbart samhälle kan vi bara få om vi värnar öppenhet och olikhet.

Kultur, kunskap och medmänsklighet

Försöker hitta tillbaka till vardagen. Ska rätta tentor här i helgen, för att kunna skriva på egna saker nästa vecka. Det känns okej att jobba undan sådant en helg som denna, och det tar mig tillbaka, helt klart. Fast det är svårt att släppa tankarna på det som händer, inte bara i Trollhättan, utan i Sverige som helhet. Förändringens vindar blåser snabbt och skyddet mot extremism är utarmat. Kulturen, som utgör det enda skydd som finns mot tankar som uppstår i människors huvuden, har under många år nedprioriterats och utarmats, för att annat ansetts viktigare. Och det är också ett resultat av kultur, som är och förblir ett komplext kunskapsområde.

Läser en artikel som publicerades för några veckor sedan i Dagens Arena där kostnaden för flyktingmottagande i EU jämförs med kostnaderna för skatteflykten. Jämförelsen manar till besinning. Det är lätt att förföras av höga siffror, men det är först i jämförelse med annat som det går att förstå, först efter analys som det går att avgöra om det är mycket eller lite. Skatteflykten kostar EU 1000 miljarder Euro, som kan jämföras med kostnaden för att ta emot en miljon flyktingar: 12,5 miljarder. Tanken svindlar. Hur ser det ut i Sverige? Vad tjänar bankerna i jämförelse med kostnaderna för att ta emot flyktingarna, som inom några år kommer att kunna betala tillbaka i form av skatt och konsumtion här i Sverige.

Pengar är ett torftigt mått och ett allt för stort fokus på pengar påverkar människan kognitivt, det visar bland annat Daniel Kahneman i sin bok Tänka snabbt och långsamt. Pengar korrumperar, skrev Bo Rothstein på DN-Debatt härförleden. Jag återkommer ofta till tanken att pengar är ett MEDEL, inte ett mål. Det känns viktigare nu än någonsin att påminna om det. Liksom att påminna om att flyktingmottagande, utbildning, kultur och humaniora är INVESTERINGAR, inte kostnader. Instämmer i det Sofia Lilly Jönsson skriver i SvD idag: "Om ingenting får kosta blir Sverige fattigt." Fattigdomen, torftigheten och meningslösheten sprider sig i vårt land, i kölvattnet av alla nedskärningar. Vi sågar med brått mod av den gren vi sitter på genom att "spara", effektivisera och kontrollera så att ingenting lämnas obevakat, utom skatteflykten då. Mina barn växer upp i ett helt annat och enormt mycket kulturfattigare land än det Sverige jag växte upp i. Då fanns det tid och det satsades på kulturen och skolan. Håller tentorna stången med tankar på det. Skaffar mig distans till de fruktansvärda händelserna i veckan som gått genom att reflektera över det Jönsson skriver. 

I dag för 70 år sedan grundades Förenta Nationerna formellt när säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA hade ratificerat den stadga som antagits tidigare under sommaren och som gäller än idag.

FN ska, står det i stadgarna, verka för fred och rättvisa i hela världen. Man tänker på toppmöten mellan diplomater och diktatorer, katastrofhjälp och flyktingtält, men FN skyddar också kulturen. ”Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner”, heter det i artikel 27 om de mänskliga rättigheterna. Nyligen bestämdes det i FN:s kulturorgan Unesco att fredsbevarande styrkor också ska kunna skydda världsarv, som fornlämningarna i Syrien och Irak när de sprängs av talibanerna.

Unesco bildades samma år som FN. De första åren hjälpte man till med att bygga upp skolor, bibliotek och museer som hade blivit raserade i kriget. Idag arbetar Unesco bland annat med att försöka få stater att bygga ut bredbandsnätet. I förordet till Unescos stadgar står: ”Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen.”

Det är i människors sinnen kriget börjar, den insikten är så oerhört viktig. Utan soldater och vapen finns inga krig. Det är människor på båda sidor, liksom pengar. IS köper vapen från väst, för pengar som kommer från olja. Varför talas det inte om vapenindustrins roll och ansvar för flyktingströmmarna? Varför åläggs inte företagen som tillverkar vapnen som dödar en skatt? Varför är det en otänkbar tanke? För att vi lever i och är med och skapar en kultur som riktar blickarna åt andra håll. Det är i våra sinnen kriget pågår och främlingsfientligheten och rasismen uppstår. Hat växer ur rädsla och våld föder våld. Därför måste kulturens goda krafter värnas och människors sinnen stärkas. Därför får vi en fattig värd om ingenting (utom vapen och liknade saker) får kosta. Kostnad och investering är två olika ord för exakt samma sak, men ordens kulturella laddning och betydelse är olika. Tolkningsmakten är det vi behöver kämpa för. Vapen, bilar, bankernas vinster och skatteflykt är kostnader, men utbildning, flyktingmottagning och kultur är investeringar!

Ett försvar för freden som byggs upp i människors sinnen – det är en vacker definition av konsten. Sedd på det viset kostar kulturen förmodligen inte mycket alls. Troligen lägger vi ner alldeles för lite pengar på den.

Kostnaderna för kultur och utbildning kan se höga ut, om de bara presenteras som kostnader, men ställ den summan i jämförelse med kostnaderna som riskerar att följa som ett brev på posten när man skär ner och "sparar". Besparingar i vård, skola och kultur är som att kissa i byxorna för att bli varm. Det är inte en dålig idé, det är en huvudlös tanke. Den typen av tankar utgör ett värre hot mot Sverige än något annat, för det skapar grogrund för hat, rädsla och xenofobi. Kultur och utbildning måste få kosta, för satsar vi inte kan vi aldrig vinna.

Det låter så självklart att det känns lite som en floskel att skriva det. Ändå är det inte självklart. I ett av alla dessa akuta upprop som den svenska kulturvärlden numera tycks få leva med påpekar tonsättaren Andrea Tarrodi, född 1981, att Västerås Sinfonietta är en viktig beställare av ny musik. Nedläggningshotet mot bergslagsorkestern kom oväntat i början av oktober. Efter en vecka i hetluften drog politikerna tillbaka förslaget och blåste faran över för tillfället. Men händelsen satte ljuset på Västerås, som länge var en stad med otroliga musikambitioner.

Under medeltiden skaffade Västerås stiftsskola musik från hela Europa först av alla. Det vet vi eftersom böckerna visar att man skickade iväg folk på inköpsresor. Sveriges första gymnasium grundades här 1623. Det blev en av norra Europas främsta musikorganisationer, helt överlägsen Stockholm, Uppsala med flera kulturstäder. 1883 bildades det musiksällskap Sinfoniettan räknar som sitt ursprung.

Livet är kort men konsten är lång. Andrea Tarrodis framåt hör ihop med Västerås stads bakåt.

Konsten och kulturen är liksom kunskapen enormt mycket längre än pengarna som idag inte ens existerar annat än i form av ettor och nollor. Hur kan det värderas högre än en bok, en film eller ett musikstycke som har evigt liv. Aischylos dramer spelas fortfarande, 2500 år senare. Hade antikens Athenare betraktat kulturen som en kostnad hade världen sett annorlunda ut. Vill inte ens tänka på hur det hade kunnat se ut, för som tur är hade pengarna där inte den roll pengarna har idag, efter att guldmytfoten avskaffades och ekonomin flyttade in i huvudet och förvred tanken på människor. Minskade anslag till kulturen är aldrig en besparing, det handlar alltid om nedskärningar och ofta paradoxalt nog om ren kapitalförstöring.

En tanke med nedläggningen av orkestern var att det skulle frigöra pengar till annan musik i länet. Jag tvivlar inte på att det finns omsorg om medborgaren i det, rätten för var och en ”att njuta av konst” som FN-konventionen säger. Jag vet inte exakt hur fördelningen mellan musikstilar ser ut i Västerås och en isolerad orkestermusik vill ingen ha. Men en sak kan jag säga: det gynnar inte automatiskt en musikkultur att skära rötterna av en annan. Att skapa en hållbar kulturpolitik är något annat än att flytta pengar i en budget. Det är mer som att odla ekologiskt, skapa jordmån och mångfald bland plantorna.

Kulturens jordmån är våra sinnen, våra tankar. Idag tänks det mer på pengar än på människor. Sverige har blivit kallt och det parti som säger sig värna det svenska kulturarvet kartlägger flyktinganläggningar och uppmanar människor att hindra andra människor att komma hit. Det skapar grogrund för helt andra saker. Allt och alla hänger ihop och det finns inga andra gränser i världen än dem vi skapar i våra huvuden. Vän eller fiende, ond eller god, kostnad eller investering, det bestämmer du och jag gemensamt, det är en fråga om kultur. Det handlar inte om vi mot dem, utan överallt och alltid bara om vi. Det vi gör mot dem gör vi indirekt mot oss själva. En attack mot en flyktingförläggning är en kniv i hjärtat på oss själva. Sverigevännerna är våra värsta fiender för de riktar sitt hat inåt och hotar att förgöra sinnet och grogrunden för kärlek och medmänsklighet. Det är inte första gången i världshistorien som sådana tendenser visar sig, men vi har än så länge möjlighet att göra något. Att dra in stödet till kulturen eller skära ner kostnaderna för utbildning är ett val vi gör, ett val som kan leda till fruktansvärda konsekvenser.

Jag läser orden i FN:s artikel nummer 6 om de mänskliga rättigheterna; ”Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening”, och tänker att det är det som konserthusen är till för. Mer än att smeka våra hörselgångar ett par timmar kan musiken erkänna oss som personer. Jag vet att det inte är det som FN menar. Man talar om ett juridiskt erkännande. Men livet är mer än den grundläggande nödtorften. Ett försvar för freden byggs upp i människors sinnen.

Sverige anslöt sig aldrig till Förenade Nationernas deklaration under kriget, vilket hade inneburit att ge upp neutraliteten och ansluta sig till de allierade. Sverige var därför inte heller bland de nationer som var med och grundade FN 1945, utan blev upptagen som medlem den 19 november 1946.

De fredsbevarande styrkorna kommer inte att dundra in i Västerås och hindra kulturpolitikerna där från att lägga ner sin Sinfonietta. I Sverige spränger vi inte vårt kulturarv i luften som talibanerna gör. Men ibland måste också ett neutralt folk ta ställning för vilka de är. Om ingenting får kosta så blir Sverige ett mycket fattigt land och ett fattigt folk. Också vi behöver investera i oss själva, i vår bestående fred.

Fred, hållbarhet, kultur och utbildning är alla samma andas barn. Det är det enda skyddet mänskligheten känner mot fascism, rasism, rädsla och hat. De som skapar hyllningsajter på nätet för mördaren som härjade på Kronan i veckan är rädda och svaga människor, i anden fattiga människor. Att möta dem med våld är precis vad de önskar, för de har förlorat att visioner och drömmer endast om en "ärofull" död. Det är vad besparingar på kultur och utbildning gör med oss människor, och satsar vi inte på det som är viktigt riskerar vi alla att dras med i den fruktansvärda rörelsen. Sverige blir kallare och fattigare och torftigare ju mer vi sparar på det som är viktigare än allt annat: Kultur, kunskap och medmänsklighet.

Kvinnor, män och olika möjligheter

På Emmygalan härförleden höll Viola Davis ett tacktal som gav eko och skakade om. Det hon sa var dock inget kontroversiellt, utan en självklarhet. Hon sa nämligen följande:

Det enda som skiljer färgade kvinnor från resten är möjligheter. Du kan inte vinna en Emmy för roller som helt enkelt inte existerar.

Dessa ord är lika sanna som pregnanta, och kanske för någon provocerande. Lika sant är det att män står bakom 90 procent av allt våld i världen. Inget av dessa påståenden är eller bör förstås som någon anklagelse mot någon enskild. Att påpeka faktum, att finns det inga roller att spela för en färgad kvinna finns ingen möjlighet att vinna några pris för sin talang som skådespelare. Det spelar ingen roll hur duktig man är, finns inget intresse bland manusförfattare, regissörer/producenter och inte minst publiken, går det inte att bli någon stjärnskådespelare. Tittar man på statistiken över begångna brott, här i Sverige och globalt, talar siffrorna sitt tydliga språk. Förövarna är män, män och åter män.

Inget av dessa båda påpekanden innehåller någon anklagelse mot någon, det är bara två konstateranden om rådande kultur och vår samtid. Två objektiva, välgrundade, sanna påståenden om livet så som det levs idag, i Sverige och globalt. Inget annat sägs, så alla påståenden om att påpekande av dessa fakta skulle vara uttryck för destruktiv provokation missar målet totalt. Det är provocerande, att tillåta sig uppröras av fakta om världen. Och om man sedan riktar en motanklagelse till den som pekar på siffrorna, ja då dribblar man bort korten och försöker på falska grunder misskreditera budbäraren av det provocerande budskapet. Inte sällan är det män som provoceras och män som försöker övertyga allmänheten om att kvinnorna, som alltså bara pekar på fakta, bara vill provocerar och därför inte bör tas på allvar.

I de allra flesta fall är det inte män som själva är våldsverkare som provoceras av uttalandena, utan en förkrossande majoritet av männen som reagerar på detta sätt är helt vanliga män. Justa, omhändertagande män som inte sällan dessutom är för jämställdhet. Män som vill ha ett jämställt och jämlikt samhälle. Tyvärr förstår dessa män inte att de genom att reagera på det irrationella sätt som de gör medverkar i cementeringen av just de strukturer som gör att kvinnorna känner sig manade att i frustration påpeka det uppenbara.

Sätten att resonera för att få känslouttrycken att framstå som logiska är ofta mångordiga, välartikulerade och rationella. Det är bara en enda liten detalj som saknas, och det är att utgångspunkten är felaktig. Grundantagandet, att samhället uteslutande utgår från individen, och att det alltid är upp till individen att agera för att tillgodose sina rättigheter och bevaka möjligheterna, kort sagt att det inte finns några strukturer, ingen kultur, är och förblir felaktiga och därmed faller hela logiken ihop som ett korthus. Det spelar ingen roll hur många gånger en lögn upprepas, det är och förblir en förbannad lögn eftersom hela resonemanget bygger på ett felaktigt grundantagande.

Detta är frågor jag funderat på, studerat och forskat om sedan 1990-talet. Och jag är lika trött som alla andra som satt sig in i dessa frågor på att bli avfärdad som ovetenskaplig eller politiskt provokativ när jag påpekar empiriska självklarheter. Jag har på fötterna och talar inte utifrån några förnärmade känslor. När jag började intressera mig för frågan var det för att jag ville förstå hur det kunde vara så svårt att skapa ett jämställt samhälle när nu så gott som ingen sa sig vara motståndare till varken jämställdhet eller jämlikhet? Det tog inte lång tid eller särskilt mycket tankemöda att förstå vad som gör det så himla svårt att överföra orden och teorin i praktik. Viljan att göra vad som verkligen krävs saknas, framförallt hos män, men tyvärr även hos många kvinnor. Svårare än så är det inte.

Det handlar om makt, om att vi lever i ett samhälle och med en kultur där en vit, medelålders, heterosexuell man är norm. Och att tillhöra normen innebär makt, även för den som lierar sig med männen. Och det handlar om ett utbrett, informerat ointresse för att verkligen förstå och ta tag i grundproblematiken.

Ska vi kunna nå målen om jämställdhet och jämlikhet har män ett ansvar att inte provoceras eller ta det personligt när en annan man begår en våldshandling. Om män inte fördömer manligt våld och om inte också män efterfrågar huvudrollskaraktärer på film som är kvinnor, färgade, homosexuella eller på andra sätt står vid sidan av normens smala huvudfåra, finns inget hopp om förändring av detta.Om viljan att göra något åt grundproblemet saknas bevaras staus quo.

Därför vill jag vara tydlig med var jag står, och påpeka att jag skäms å alla mäns vägar för alla problem som förhållandevis få män ställer till med, men som det stora flertalet män helt verkar sakna vilja att ta upp ens till diskussion.

Kunskap, känslor, kultur och politik

Att Martin Heideggers anteckningsböcker publiceras just nu är en handling som ser ut som en tanke, men det visar bara att ytterst lite är nytt under solen. Människan har inte förändrats på något signifikant sätt under mänsklighetens historia. Biologiskt och intellektuellt (förmågan att tänka) är nutidsmänniskan identisk med människorna som vandrade ut ur Afrika och skapade de första civilisationerna mellan Eufrat och Tigris. Viktigt att påminna sig om det ibland. Idag förfogar mänskligheten över enormt mycket mer kunskap, fast skillnaderna mellan då och nu är framförallt kulturella. Vi vill gärna tro att kunskap gör skillnad, att bara man vet att och hur påverkar det handlandet, men tittar vi på hur det faktiskt ser ut är det lätt att inse att människan och samhället inte fungerar på det sättet. Den tanken är en dröm om hur det borde vara, inte en sann beskrivning av hur det är. Bara för att vi vill tro något annat, och bara för att vi kämpar för att hålla den tron, den drömmen, vid liv, betyder inte att det är så.

Vad jag vill säga och peka på här är att bara för att det finns kunskap och information, bara för att vi vet, betyder inte att kunskapen och informationen används, att den används rätt eller på ett bra sätt. Heidegger kan sägas vara ett talande exempel på människans komplexitet samt inkonsekvenser och det faktum att intellektuell förmåga inte är någon garanti för godhet. Vishet och kunskap är olika saker, liksom kunskap och information. Skillnaden mellan fakta och värdering må vara klar och tydlig i en vetenskaplig granskning, men i vardagen, samhället, i fikarum och bland vännerna nere på puben, är det sällan uppenbart vad som är vad. Få bryr sig dessutom skillnaden. Och när intresset och viljan att veta hur det verkligen är inte finns, eller när någon medvetet vill förleda andra finns ytterst lite att sätta emot. Känslan vinner nästan alltid över intellektet, för så är människan skapad av evolutionen och detta har inte förändrats bara för att det idag finns vetenskapliga bevis för att det är så.

Idag ska jag föreläsa om kultur i organisationer, för studenterna i Företagsekonomi, och sällan har någon föreläsning känts så viktig. Aldrig tidigare, under mina år som lärare, har kulturvetenskapen känts viktigare. För människan har som jag försökt visa ovan, å ena sidan en dominerande biologi, en kropp fylld av motstridiga känslor och grundläggande behov som kickar in och tar över utan att intellektet har något att sätta emot. Å andra sidan har vi en enorm och myllrande kunskapsbank. Däremellan finns du och jag, och vi är kulturella varelser. Kulturen är det som skiljer människan från djuren, inte kunskapen. Det är en viktig, en avgörande insikt. Därför är kulturstudier oerhört viktiga studier och kulturvetenskapen en betydelsefull vetenskap. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut idag.

Det blir alt mer uppenbart att vi lever i en kulturförnekande kultur. En kultur som behandlar kultur som ett problem, och här finns en obehaglig allians mellan naturvetare och så kallade sverigevänner. Inom akademin beskylls kulturvetarna för att syssla med ovetenskapligt flum, och SD sprider bilden av en kulturmarxistisk, feministisk, elit som förleder folket. Humaniora monteras ner av ekonomiska skäl, vilket är fullt logiskt eftersom kulturen förnekas. Kunskap om det som inte accepteras, det som inte anses finnas, är värdelös. Detta är minst sagt olyckligt att det skapats en kulturförnekande kultur eftersom det är kulturen som dels avgör vilka kunskaper som anses värdefulla och viktiga, dels vad som är värdefullt, viktigt och önskvärt. Kulturen kan vara öppen, nyfiken, klok, välkomnade och förlåtande. Eller så kan den vara stängd, rigid, känslostyrd och repressiv. Ett svep över dagens tidningar visar tydligt vart vi är på väg, trots att det under veckan visats små men hoppfulla tecken på en vändning.

Politik kan handla om eller tala till känslorna, eller till intellektet. Fast om politiken både ska fungera och utgå från intellekt och kunskap krävs en kultur där dessa saker uppfattas som viktiga och värnas kollektivt. Det krävs en djupt känd och utbredd vilja och förmåga att förstå, dels att det är svårt, dels att det aldrig finns några garantier. Därför kommer en politik som talar till känslorna alltid att ha trumf på hand. Och när det växer fram en kultur som förnekar sig själv blir människan ett rö för vinden, utlämnas mänskligheten till känslorna, som alltså inte har något med kunskap och intellekt att göra. Känslans makt är ren och rå. Det går att drömma om att kunskap är makt, men vetande står sig alltid slätt gentemot affekter och känsloargument. Exempel på detta finns överallt, fundamentalismen sprider död och förintelse, näthatet florerar, skrämmer och tystar, populismen växer sig stark och känslor av osäkerhet och rädsla sprider sig som en löpeld. För det finns ingen kultur som bjuder motstånd. Det finns ingen kultur som erbjuder plats för eftertanke och tid för reflektion. Samtidskulturen är genomsyrad av en långtgående ekonomisering där tid ska sparas, pengar ska förmeras och allt ska effektiviseras. Ekonomi är kultur och kultur är ekonomi, det handlar om två sidor av samma sak. Marknaden saknar logik och uppför sig som en trotsig treåring. Ekonomin styrs av känslor, inte av intellekt. Och kunskapen som finns om allt detta talar bara till den som förstår, orkar och vill ta den till sig. Det räcker inte med att informationen och kunskapen existerar, det krävs ett kulturellt klimat där kunskap värderas högt, en kultur som förstår värdet och vad som krävs för att kunskapen ska kunna omsättas i handling. Bara i en kunskapsfokuserad och kulturmedveten kultur kan en skola som värnar kunskapen växa fram, bara i en kultur som uppmuntrar och inspirerar till sökande efter kunskap kan en kunskapsskola uppstå och göra skillnad.

Tänker på när det förändrades, när Sverige tog steget från det gamla till det nya. Och kanske var det när Alliansen tog makten för nio år sedan som allt förändrades. Tonen blev en annan, synen på skatter och statens finanser, samt politikernas roll förändrades. Arkitekten bakom den nya, marknadsanpassade politiken som handlar mer om att vinna opinion och om att tala till känslorna, var Per Schlingman. Vad gör han idag? Han skriver böcker fulla av floskler och är en skugga av sitt forna jag. Anders Borg har lämnat politiken och som så många andra av dem som förändrade Sverige gått över till näringslivet. Fredrik Reinfeldt har lämnat och publicerar nu sina memoarer. Under Alliansen förändrades skolan, och klyftorna växte. Det var också under Alliansens tid vid makten som Sverigedemokraterna växte sig starka. Sverige är inte längre vad det var, och Socialdemokraterna verkar inte ha hängt med alls. Deras politik bygger på förlegade ideal och fungerar inte i den nya sköna värld där kulturen förnekas och känslans makt är stor. Idag går det att vinna val och få makt genom att lova mer än motståndarna. Idag vinner den som lovar mest och kräver minst. I samma stund som politikerna började bemöta varandra med orden: JAG DELAR INTE DEN BILDEN, slogs dörren upp på vid gavel för känslorna, för populismen, kulturförnekandet, kunskapsras och främlingsfientlighet.

Läser en artikel som skrämmer mig, för det som händer i samhället idag uppvisar obehagliga likheter med det som hände under 1930-talet. Det kanske ser ut som om näthat är en ny företeelse, men det är bara nätet som är det. Människorna som fyller nätet med innehåll är de samma och de är lika styrda av känslorna nu som då.Artikeln som handlar om detta är skriven av historikern Mattias Hessérus, och den finns på SvD. Han skriver, skrämmande men klarsynt om Avpixlat och andra populismmedier och deras paralleller till tidningen Fäderneslandet.

Parallellerna mellan Fäderneslandets tilltal, samt publicistiska strategi, och dagens populistpublikationer är tydliga. Båda försöker skapa en känsla av ett land nära undergången där eliterna har tagit över och där folket är förvägrat sin röst. Båda ser också sig själva som sanningssägare som tar sig an ett förljuget etablissemang.

I Dahlins fall blev kampen mellan etablissemangspress och populistpress påtagligt konkret. Fäderneslandet drabbades av en kampanj med syfte att krossa tidningen – en kampanj orkestrerad av delar av den svenska pressen och ett stort antal folkrörelseförbund. Det framfördes bland annat krav på inskränkt tryckfrihet och pressaktörer försvårade aktivt Fäderneslandets distribution. 1923 utgavs till och med en veckotidning med Fäderneslandet som särskilt mål med titeln Dementin, en tidning som främst ägnande sig åt kontraskandalisering.

Fäderneslandets skribenter var anonyma och Dementin såg till att röja deras identiteter och adresser. Till exempel kunde man skriva: ”Skandalskrivaren som idag blivit föremålet vid vår utomordentliga skampåle, bär det något sydländska namnet Bertil Brisquini. Hans hemort är flottstationsstaden Karlskrona och han bodde engång vid Gasverksgatan 15”.

När konstnären och författaren Mollie Faustman 1926 gav sig in kampen mot Fäderneslandet nådde kampanjen sin kulmen. I Dagens Nyheter skrev hon: ”Allt är förgängligt, men denna skvaller-, smuts- och skandaltidning är evig. Kan ingen ta livet av den?” Ett drygt år senare var Fäderneslandet död.

Det svenska medielandskapet har allt sedan dess varit befriat från framgångsrika populistmedier av Fäderneslandets typ. Ett viktigt skäl till det är, vill jag hävda, den svenska kvällspressen. Expressen och Aftonbladet lyckades under lång tid agera språkrör för de grupper som tenderar att vara populisternas mål. Carl-Adam Nycop var, när han var med och grundade Expressen, lika medveten som CS Dahlin varit om att ett visst mått av populism var nödvändigt för att nå en stor publik.

Men Nycop var också en vän av pressetik, liberala värderingar och en professionalisering av journalistyrket. Expressen lyckades kombinera en ansvarsfull journalistik med att ge ”mannen på gatan” en röst. De nya populistiska nätmediernas framgångar är en indikation på att kvällspressen inte längre är lika övertygande i den gärningen.

Dagens etablerade medier står inför samma svårighet som det politiska etablissemanget gör. Hur ska man övervinna den förtroendekris hos breda folkgrupper som för var dag blir allt tydligare? Det är en utmaning. Lyckas man inte ta sig an den kommer tiden då vi kunde tala om ”medierna” som syftande på en homogen sfär att framstå som en historisk parentes.

Med dessa ord och dessa tankar sätter jag punkt, men jag återkommer så klart i frågan. Kultur och humaniora är viktigare än någonsin, men det är en kamp som måste föras på många olika håll och med många olika verktyg och tilltal. Knäckfrågan är hur man får kunskapen att tala till känslorna och hur man skapar en kultur som inte förnekar sig själv.