Artificiell intelligens är en fattig dröm

Människans fascination och idealisering av Artificiell Intelligens (AI) är en mänsklig dröm, det är lätt att glömma det. Maskinerna kommer aldrig någonsin att kunna ta över utan att människor ser till att det blir så. Ingen enskild människa kommer att se till att det blir så, och om maskinerna tar över kommer alla människor att tvingas underordna sig tekniken. Teknikutveckling som inte sätter människan och den mänskliga främst, som inte anpassar tekniken efter människan, är en farlig lek med elden. Om och när tekniken väl utvecklats finns ingen möjlighet att outveckla den igen. Liksom i relation till atombomben skulle mänskligheten ta ett steg in i en helt nya era om AI utvecklas till sin fulla potential. Manhattanprojektets ursäkt var att världen stod i brand och demokratin, friheten och öppenheten var hotad. AI-forskningen drivs framåt av teknikoptimister som enbart fokuserar på teknologins möjligheter och forskningen sker av ekonomiska skäl (om man hårdrar, vilket jag brukar göra här för att peka på tendenser och för att belysa potentiella problem). Alternativt betraktas utvecklingen av tekniken som oundviklig. Men det finns ingen teleologi, bara en öppen process av blivande som ger upphov till konsekvenser. INGEN vet vad AI kan leda till, och just därför bör mänskligheten iaktta försiktighet.

Det jag har problem med när det gäller AI är att den skapats och utvecklats för att ersätta människan och det mänskliga, för att visa att det går. Det sägs av vissa att tekniken hjälper till och gör människan bättre, men det är nonsens. Bara människan kan förbättra sig själv, och det blir inte fallet om man väljer att avstå från saker. På samma sätt som det inte går att vila sig i form är det omöjligt att förbättra mänskliga förmågor genom att använda maskiner. AI utvecklas dock för att ta över mänskliga förmågor eller för att överbrygga mänskliga tillkortakommanden, men det är människorna som viker ner sig i vördnad för (drömmen om) maskinernas överlägsenhet. Teknik har i alla tider används för att förverkliga människans dröm om kontroll över naturen. Paradoxalt nog gör AI-utvecklingen framsteg just när klimatförändringarna håller på att växa oss över huvudet. Mer av samma som försatt oss i problemen kommer inte att lösa dem och det är huvudlöst att försöka. Naturen, både den vi lever med (våra egna kroppar) och den vi lever i och som är förutsättningen för liv, är mycket större och långt mer komplex än mänsklighetens samlade kunskaper och förmågor någonsin kommer att kunna greppa och än mindre kontrollera, åtminstone så länge vi envisas med att sätta vårt hopp till och rikta våra resurser mot tekniska lösningar.

Det framstår allt mer som att utvecklingen av AI antagit formen av ett slags stor berättelse som allt fler kapitulerar inför och ser som något oundvikligt. AI är liksom de stora världsreligionerna en berättelse som handlar om en bestämd framtids oundviklighet och den lockar med löften om en hel massa olika saker som människor alltid drömt om. Evigt liv, superintelligens samt makt och inflytande över naturen och (för några lyckligt utvalda som inte anges med namn utan är en fråga öppen för tolkning) andra människor. AI är en variant av drömmen om evighetsmaskinen vars lockelse är svår att värja sig från. Tänk om det skulle fungera ändå, tänk om det gick att skapa energi ur ingenting. Fast nu går det inte. Låt oss därför sluta drömma! Och låt oss för guds skull ge upp alla drömmar om att överge det mänskliga. Låt oss sluta fokusera på problemen, hindren och våra egna tillkortakommanden. Planeten Jorden, naturen och människan är FÖRUTSÄTTNINGARNA för tillvaron och det måste vi dels acceptera, dels försöka lära oss hantera. Teknik är viktigt, det handlar inte om att ge upp alla ambitioner om utveckling; men MÄNNISKAN och KUNSKAPEN måste placeras i centrum!

Att vara människa är att INTE vara maskin, och det är något man måste värna och vårda. Att drömma om att vara någon/något annan/annat eller någon annanstans, att önska sig saker som ingen annan har eller som inte går att få, är också djupt mänskligt. Därför är det svåra frågor detta, frågor utan givna svar. Frågor som kräver kunskap om, förståelse för och förmåga att hantera unikt mänskliga egenskaper och värden. Humanioras ställning är hotad inom universitetsvärlden, vilket är djupt olyckligt, av ovan angivna skäl. Insikten om och förmågan att förstå och hantera komplexa problem, vilket begreppet människa är ett exempel på, finns inom humaniora. Och det är viktigt, oerhört viktigt. Kultur är något som uppstår mellan människor. Kulturens viktigaste kännetecken är förändring. Kultur är vidare, per definition komplext och ofta motsägelsefullt. För att förstå att detta inte är ett problem utan en förutsättning för mänskligt liv krävs djupa kunskaper, år av träning och inte så lite mod och styrka. Humaniora behövs för att förvalta den insikten och för att förstå vilka konsekvenser som detta för med sig, för individer, grupper, samhällen och världen.

Ett centralt arbete inom humaniora är att utveckla verktyg att tänka med hjälp av. Och dessa verktyg får inte förväxlas med verkligheten. Kultur är verklig, och ger upphov till konsekvenser. Men, och det är detta som gör frågan komplex, kultur kan alltid se annorlunda ut. Kultur är per definition kontingent. Därför behövs inte bara verktygen utan även förmågan att hantera komplexitet utan att förenkla. Förmågan att förstå att det rådande måste man förhålla sig till, men samtidigt kan och bör man arbeta för förändring för att minimera problemen som finns överallt och alltid inom alla system. Det måste anses vara nyttigt, för utan dessa insikter och verktygen att hantera kulturen vi alla lever i är människorna utelämnade åt dolda maktordningar. Och analyser av makt är ett annat centralt inslag inom humaniora. Makt är liksom begreppet människa högst komplext och samtidigt något som genomsyrar alla aspekter av mänskligt liv. Makten är det som får, det istället för detta, att uppfattas som självklart och normalt, fast det i själva verket är kontingent. När vi förstå det kan vi arbeta för förändring, ökad mångfald och jämställdhet. Det är i allra högsta grad nyttigt, även med ekonomiska mått mätt. Det handlar om effektiv och hållbar resurshantering.

Humanioras uppgift är vidare att förvalta språk. Latin till exempel är ett språk som många av de historiska (ett annat område som behövs för att förstå vad det innebär att vara och leva som människa) källorna, vilka i sin tur behövs för att förstå hur vi hamnade där vi är idag, är författade på. Och eftersom kultur ständigt förändras måste man kunna återgå till källorna. Så med ett lite större perspektiv inser man omgående att även studier av ett utdött språk är viktiga och därmed nyttiga för samhället. Språk är dessutom det verktyg människor använder för att kommunicera, och det behöver självklart undersökas för att man skall kunna förstå vad det är och hur det fungerar. Talat och skrivet språk är en förutsättning för mänskligt liv, för kultur.

Innan drömmen om AI analyserats grundligt av humanister borde inga programmerare eller ingenjörer tilldelas resurser för vidare utveckling av teknik vars syfte är att ersätta människor och unikt mänskliga egenskaper!

Experterna, det sekulära samhällets prästerskap

Drömmen om och efterfrågan på säkra svar och visshet gör något med synen på både kunskapen och kunskapsförmedlarna. Detta sätt att tänka och agera leder till att underblåsa föreställningen om att det dels finns säker kunskap, dels finns individer som äger denna kunskap. Båda föreställningarna är fel eller i alla fall djupt problematiska. Låt mig förklara. Jag bygger mitt resonemang på följande antaganden: Kunskap är inte samma sak som fakta, och det syns inte på utsidan vad någon vet eller hur pålitlig hen är. Kunskap bygger alltid på bedömning och analys.

När det växer fram en profession i samhället som anses veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap med makt över kunskapen, en elit som antas veta bättre. Och eftersom experterna har kvalat in i ett slags skrå och därigenom nått allmänt erkännande för sina kunskaper får de makt över kunskapen i samhället. Övertygelsen om att någon kan vara expert och att experter är bättre än andra leder till att man gör sig beroende av detta skrå. Om inte experterna kvalitetsgranskat och godkänt kunskapen anses den inte vara KUNSKAP. Detta leder i sin tur till att det växer fram en föreställning i samhället om att kunskap är något man kan äga, trots att det inte stämmer.

Ett verkligt kunskapssamhälle kan aldrig växa fram eller vila på en sådan grund. Tvärtom är förställningen farlig eftersom den bygger på att man delegerar ansvaret för kunskapen till ett fåtal experter som avgör vad som är sant och vems ord man ska lita på. I ett verkligt kunskapssamhälle finns inga experter, bara kunskap, och inför kunskapen är alla lika. Mycket talar för att vi idag lever i och håller på att bygga ut ett EXPERTSAMHÄLLE, vilket är något annat.

Fixeringen vid betyg, examina, legitimationer och bibliometriska data av olika slag, liksom försöken att MÄTA kunskap och föreställningen om att konkurrens är kvalitetsdrivande samt övertygelsen om att utbildning och forskning kan effektiviseras och målstyras bygger på ett fundamentalt och djupt olyckligt misstag. Misstaget handlar om att man förväxlar kunskap med fakta och utgår från att det syns på utsidan vilka kunskaper och kompetenser som döljs på insidan.

Liksom demokratin är kunskapen ömtålig. Fakta går att kontrollera, liksom människor. Kunskap däremot kan ingen äga och dess värde står i direkt relation till användningen av den. Ingen kan veta säkert på förhand, bara i efterhand går det att jämföra utsagan med utfallet. Expertsamhället är ett slags spegelvänt samhälle, i relation till kunskapssamhället. Expertsamhället är ett samhälle där man först avgör vem som kan och sedan litar blint på hen, medan man i kunskapssamhället gör tvärtom. I ett kunskapssamhälle anses ingen äga kunskapen och alla är lika inför den. Där anses inget var bevisat och alla bidrar i arbetet med att försöka falsifiera det som hålls för sant.

Expertsamhällets syn på kunskap underblåser arrogans och maktfullkomlighet eftersom den som kvalat in i experternas skrå och upphöjts till guru kan säga nästan vad som helst utan att bli ifrågasatt. Vi vet att makt korrumperar och experter har makt eftersom deras ord anses vara mer värda och deras upphöjda position i samhället gör att det kan kontrollera allmänhetens uppfattningar. I ett expertsamhälle får man makt och blir framgångsrik genom att upphöjas till expert och ingå i experternas skrå. Där handlar kunskap om yttre faktorer och bygger på VEM som säger vad, medan allt i kunskapssamhället handlar om VAD som sägs. Expertsamhället har inga inbyggda hinder mot utvecklingen av totalitarism eftersom allt handlar om makt och graden av inflytande.

Kunskapssamhället är demokratiskt och öppet; bara så kan kunskap värnas och utvecklas. Och kausaliteten är dubbelriktad eftersom det ena banar väg för det andra. Bara där och när KUNSKAPEN står i fokus och skolan och utbildningssystemet strävar efter bildning och bara där vägen fram är målet och ingen slår sig till ro med den kunskap man redan har, kan ett verkligt kunskapssamhälle växa fram. Där anses ingen vara expert eftersom det inte handlar om vilka resultat man uppnått eller vilka insignier man kan visa upp, utan om vad man faktiskt kan vilket dels måste kommuniceras dels granskas kritiskt av andra för att man ska kunna avgöra kunskapens användbarhet och värde.

Varför satsas på teknikutveckling?

Idag ska jag spela in föreläsningar till en grundkurs i företagsekonomi, på temat organisation och organisering. Funderar därför på vilka olika skäl som finns att satsa på teknik och digitalisering i allmänhet. Jag är ingen teknikmotståndare, men jag är kritisk till att så många barn kastas ut med badvattnet i omorganisationen och ser med fasa på den naiva framtidsoptimism som teknikutvecklingen drivs framåt av. Som alltid behövs det balans, och jag har svårt att se varför man ska laga något som inte är sönder.

En anledning till att samhället digitaliseras är att det finns en utbredd teknikfascination, man gör det för utmaningens skull och för att man kan. Det ser jag som ett dåligt skäl att bygga tekniska lösningar. Vad är meningen med att riva ut och skapa nytt om det gamla fungerade, och vad är riskerna med det nya? Optimismen hotar att slå över i hybris som utgör en allvarlig och uppenbar risk att mindre hållbara beslut klubbas igenom och att steg som inte kan göras ogjorda tas. Jag förespråkar en försiktighetsprincip. En utveckling som leder till okända risker och nya problem som kräver nya tekniska lösningar kan knappast kallas utveckling.

En annan anledning handlar om effektivisering, för att ”spara” tid och resurser. I teorin är det svårt att vara kritisk till den tanken, men i praktiken finner jag den problematisk; inte för att jag är mot effektivisering eller tidsbesparingar, utan för att det saknas en plan för vad man ska göra med överskottet och den intjänade tiden. Det har sparats tid och resurser länge och effektivisering är en process som pågått lika länge som det funnits samhällen. Vad ska man göra med vinsterna och vem ska de tillfalla? Om jag som anställd ständigt tvingas prestera mer i takt med att det införs nya tekniska system och lösningar är ju min situation den samma; what's in it for me? Det finns en risk att oron ökar i samhället, att människor känner sig hotade och inte vågar vara kritiska. Tid är det enda vi människor har och det viktiga är vad vi gör med den tid vi  har. Effektiviseringar och tidsbesparingar för effektiviseringens och tidsbesparingens skull leder bara till att det arbete som utför går snabbare och till att fler riskerar att bli arbetslösa. Det kanske inte måste vara så, och jag vill inte vara naiv i min kritik, men utan plan för hur vinsterna ska fördelas mellan medborgarna väljer jag att inta ett kritiskt förhållningssätt till detta skäl att utveckla teknik.

Viss teknisk utveckling bedriv för att man inte komma efter i utvecklingen, för att man är orolig över att andra kommit längre; ett slags kapprustning alltså. Det är ett bedrägligt skäl att diva på utvecklingen eftersom det bygger på antaganden och föreställningar om framtiden. Och i kombination med avsaknaden av en plan för fördelningen av vinsterna med teknikutvecklingen eldas processen på och hotar att ta fokus från annat som är viktigare; som människors hälsa, demokratin och tilliten i samhället. Det finns en risk att oron för det okända och misstron mot de andra ökar, vilket leder till att det växer fram ett fiktivt behov av mer utveckling som leder till ökad oro.

Teknisk utveckling som drivs av att man inte litar på människan; utveckling som handlar om att man vill försöka eliminera den så kallade mänskliga faktorn oroar mig mycket. Det är inte bara ny teknik som implementeras i samhället, i samma process utvecklas en teknisk ekonomisk rationalitet som är antihumanistisk. Om man inte litar på människan kan lösningen aldrig vara att eliminera eller bortrationalisera; hur fick vi för oss att det är en väg framåt? Visst kan man tjäna pengar på att avskaffa humaniora och avskeda människor, men vad ska man då med ny teknik till?

Kanske handlar det om att man betraktar teknik som en autonom entitet; det vill säga, man uppfattar teknologin som en artificiell intelligens redan idag, som inte skapas utan upptäcks. Detta skäl att utveckla ny teknik gränsar till religiös dyrkan av ett slags högre makt. Det är en utveckling som drivs framåt av en inre röst som får människor att offra sig själva för att blidka den tekniska guden. Jag tror varken att det finns någon teleologi eller att utveckling ska eller ska stoppas. Jag tror på försiktighet och kritisk medvetenhet, och så länge det saknas en plan för vad man ska göra med alla ekonomiska vinster och den intjänade tiden väljer jag att streta emot och inta ett kritiskt förhållningssätt.

Jag tycker det ska bli roligt att spela in filmer och ansvara för kursen, men jag oroas samtidigt över vad som händer när man flyttar kunskap från människor till system, vilket i praktiken är vad teknikutvecklingen handlar om. Allt fler system och relationer automatiseras, för kvalitetens skull; men vad menar man med kvalitet egentligen? Vad är det för norm som skapas och som människor och det mänskliga sedan jämförs mot? Ligger det i mänsklighetens intresse att avveckla egenskaper och kompetenser för att maskiner kan göra samma sak snabbare, billigare och med jämnare och kanske högre kvalitet? Jag förstår hur teknikoptimisterna tänker och det verkar inte vara en prioriterad aspekt att diskutera, därmed framstår det som att utvecklingen är teleologisk och att det enda man kan göra är att acceptera det oundvikliga och följa med i den så kallade utvecklingen.

Tekniken utgör inget hot, det är människors aningslöshet och överskattning av sin egen förmåga som är det verkliga hotet och som gör att jag väljer att kämpa emot även om kampen förs i motvind. Jag vill dels kunna se mig själv i spegeln och kunna säga att jag gjorde vad jag kunde för att rädda mänskligheten, dels ger kampen för humaniora och humanism mitt liv mening. Jag använder teknik varje dag och är beroende av den, men det betyder inte att jag måste dyrka eller förhålla mig totalt okritisk till den.

Tankens och skrivandets (allt mer kringskurna) frihet

Kreativitet är en ömtålig egenskap. Det krävs tid, förståelse och ork för att det ska bli ett resultat och resultatet är aldrig givet på förhand. Därför är skrivande en artegen verksamhet. Författarens arbete är inte ett arbete som andra. Saknar förståelse för det i dagens samhälle och akademin. Kravet på prestation: PUBLICERA DIG, är tvingande och hämmar allt vad kreativitet och nytänkande heter. Den som knäckt koden till ansöknings och artikelvärlden och som får ur sig text har ett försprång och premieras av systemet. Textproduktionen har jag inga problem med, detta att prestera är i sig är inte hämmande för mig. Det är reglerna jag inte fixar, avsaknaden av frihet. Innan jag blev forskare trodde jag att man efter disputationen förväntades skriva om och med utgångspunkt i det man lärt sig och med stöd i allmänna vetenskapliga principer, i akt och mening att skapa ny kunskap. Kanske var det så en gång, men idag finns varken tid eller förståelse för något sådant. Idag förväntas forskare följa regler som ledning och politiker skapat, med utgångspunkt i administrativa behov och regler. Det stör mig och går ut över lusten i arbetet, som blir allt mindre utmanande för varje år. Dels beror det så klart på att jag lär mig mer, dels beror det på att inslaget av regleringar och kontroller ökar. Kontentan är dock att arbetet som lektor allt mer liknar arbetet som bagare, vilket jag lämnade för att jag inte lärde mig nya saker i den omfattning jag önskade. Den önskan finns kvar inom mig, den har inte blivit mindre med åren. I takt med att jag blir äldre, lär mig mer och förstår allt bättre ökar viljan att veta. Det är frustrerande att kunna men inte få. Känner mig instängd. Känslan kommer och går och så här i slutet av arbetsåret, just innan semestern, är det värre än vanligt. Därför är jag inte riktigt här idag. Jag har ett bokmanus att gå igenom. Tror jag hinner bli klar, men det kommer att krävas fokus och tid. Som tur är har jag inget annat som pockar på uppmärksamhet. En hel dag ligger framför mig. Fast just därför vill jag komma igång. Därför delar jag med mig av en passage från inledningen av boken, som handlar om just dessa saker, och kastar mig in redigeringsarbetet.

Formen är en sak, en viktig sak, men utan innehåll blir formen en tom och meningslös behållare. Den här boken handlar om kunskap och kunskapssökande, relaterat till kultur. Så vad är kunskap, och hur når man bättre vetande om förutsättningar för förändring? Runt dessa frågor cirkulerar innehållet i alla tre böckerna i serien, men här står de i fokus. Det finns olika sätt att se på kunskap och just den frågan är ett slags vetenskaplig vattendelare. Antingen tänker man sig att det finns ett rätt svar, ett enda, bästa svar, eller vad det nu är man söker. Poängen är att det bara finns en eller ett. Eller så är man relativist och tänker sig att alla svar är lika bra, eller att det i alla fall alltid finns andra sätt att se på saken, också. Det är de två ytterlighetspositionerna i kunskapens kontinuum, men få är så dogmatiska i sitt tänkande att de ansluter sig till antingen den ena eller den andra positionen. Ett tredje alternativ finns också, någonstans mellan de båda ytterligheterna. Det är dit jag söker mig, mot ett balanserat tillstånd mellan positivism och hermeneutik. Kunskapssökande handlar om både och, inte om antingen eller, och det är kunskapsmålet som avgör vad som är bäst, just där, just då, till just det ändamålet. Vad jag far efter är ett dialektiskt balanserat, föränderligt förhållningssätt till kunskap. Vill man studera förändring, i rörelse, är det vad man måste sträva efter. Både och, inte antingen eller. Några andra sätt att se på och förhålla sig till kunskap finns mig veterligen inte, för hur skulle det se ut? Antingen finns svaret på en och en enda, bestämd plats, eller så finns det olika, mer eller mindre likvärdiga svar. Eller så håller man båda möjligheterna öppna och finner en strategi för att balansera mellan. Jag har valt det senare som både utgångspunkt, metod och framställningssätt.

De båda första alternativen är enkla, för det räcker att bestämma sig och sedan hålla fast vid sitt beslut. Det finns fundamentalister i båda dessa läger. Religiöst övertygade fundamentalister tror på den enda guden, och övertygade ateister tror inte. Båda är lika övertygade och stängda för att det skulle kunna vara på något annat sätt. Inom vetenskapen finns det liknande övertygelser. Inom fysiken, till exempel letar man efter Sanningen, Svaret, teorin som ska förklara allt. Och inom (delar av) postmodernismen – alltså inte den postmodernism som här undersöks möjligheterna med – är man lika övertygad om att det inte finns någon sanning, överhuvudtaget. Båda lägren är stängda för vidare diskussion, för de vet hur det är och försvarar sin ståndpunkt med alla till buds stående medel. Därför utgör samtal tema för en av böckerna. Det samtalas på tok för lite i samhället och akademin idag. Samtalet håller tragiskt nog på att bli en bortglömd kost eller en lyx som allt fler kommer i kontakt med allt mer sällan. Till samtalets konst hör lyssnandet och den kritiska reflektionen som det idag finns förfärande lite tid eller intresse för. Det är också ett slags konst. Idag ska allt gå snabbt och effektivt, och då framstår debatten som allt mer önskvärd. Och när det varken finns tid eller förståelse för samtalet blir det svårt att samtala, svårt att utbyta erfarenhet och uppnå förståelse för olikheterna och likheterna mellan olika grupper av människor.

Det finns som sagt andra sätt att tänka och agera. Dialektiskt, agnostiskt, föränderligt och rörligt, eller nomadologiskt, vilket är det sätt eller den metod som här begagnas och undersöks möjligheterna med. Nomadologi är en annan vetenskap, en ständigt utvärderande vetenskap som är öppen för problem och felaktigheter även i det egna arbetet och resultatet, trots att forskningen vid varje givet tillfälle bedrivs i övertygelsen om att svaret man har till sitt förfogande är det rätta. Det är svårt att tänka och agera dialektiskt, men ska vi kunna skapa ett hållbart samhälle är det just det vi måste lära oss. Alla måste bli bättre på det, forskare, politiker, företagsledare och allmänheten. Förmågan förlorar sitt värde om den samlas hos ett fåtal aldrig så kloka och inflytelserika individer. Tvärsäkerhet och relativism är lika problematiska ståndpunkter, om än på olika sätt. Båda är lika säkra och därmed stängda för argument. Utgångspunkten här är dock att ingenting kan sägas med absolut säkerhet, i alla fall ingenting som har med kultur att göra. För att knyta an till hållbarhet skulle man kunna peka på att klimatförändringarna inte är otvetydiga på detaljnivå, och därför blir det problematiskt om den enda acceptabla vägen fram är att enas antingen om Svaret, eller att det inte finns ett svar. Det finns alltid någon som av olika anledningar bjuder motstånd eller förfäktar sin sanning. Och den som inte accepterar sanningen, relativisten som är övertygad om att ingen kan veta, hamnar lätt i ett uppgivet låt-gå-tillstånd där allt är egalt. Det blir som det blir och finns inget att göra. Ska samhället bli hållbart krävs både säker kunskap och en utvecklad förmåga till flexibilitet, samt en väl utvecklad förmåga att inse vad som behövs just där, just då, till just det. Utan känslighet för förändringar och ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet går det inte att nå hållbarhet, som inte är ett mål utan att tillstånd att sträva efter.

Några tankar om: "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet".

Dagens tidning är fylld av uppslag att tänka vidare med. Tove Lifvendahl skriver till exempel klokt om vad som gör oss till människor, hur vi fungerar och vad som är grunden till ett hållbart samhälle. Eller hon skriver inte det, inte uttryckligen, det är min tolkning, min användning av hennes ord. Hon avslutar sin Ledare på följande sätt.

I mitt Facebookflöde berättar en man om hur det till det lilla samhället kom fler asylsökande än vad Migrationsverket kunde hantera. Så byborna ordnade det själva; fixade mat, kläder och boende. Det blev sannolikt många dopaminkickar i direkt belöning, och mannen berättade med vad jag tolkade som förundran och glädje att det aldrig tidigare funnits sådan samhörighet i samhället som nu. För de ankommande var denna direkta kontakt med byborna sannolikt mer värd än någon av de praktiska förnödenheterna. Människor blir en människa genom andra människor, som Nelson Mandela sade. Och den gode Churchill sade också något mer: Misströsta aldrig.

Ett exempel på mänsklig godhet och dess både långsiktiga och direkt mänskliga nytta, och två citat. Tre delar som bildar en helhet som inger hopp. Människoblivandet uppstår i mötet med andra människor, genom att se den andre i ögonen och när vi lyssnar på varandra. Jag blir inte människa om jag inte öppnar mitt hjärta för dig. Därför är stängda gränser, murar, hat och anonyma hot förödande för alla. Det ser ut som en vinst att vara skyddad bakom muren, men där är man ensam och kommer att kvävas, själsligen, som människa. Vi behöver varandra för bådas skull.

I en annan Ledare i SvD ondgör sig Maria Ludvigsson över K G Hammars debattartikel på SVT i veckan. Hon skriver i artikeln som tyvärr inte finns på nätet, att: "Blommor bekämpar inte terrorister, KG Hammar!" Utropstecknet visar att hon är arg, och det märks i texten att den är skriven i affekt. Hon skriver.

Av texten som följer förstår vi att det är en mycket insiktsfull fråga [Hammar ställer i rubriken till sin artikel frågan: Har vi inte lärt oss någonting?] Hammar visar med all tydlighet att han alls inte lärt sig något. Det är samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet när liberala och demokratiska världen (sic) i väst attackeras. Allt är den västerländska civilisationens fel. Hade den inte funnits hade vi levt i fred och frihet.

K G Hammar är präst. Han skriver om och har genom hela sitt liv predikat KÄRLEKENS budskap. Han, liksom Nelson Mandela, försvarar förlåtelse och framåtblickande. För båda har insett att öga för öga förr eller senare leder till att alla blir blinda. Hat och hot kan aldrig mötas med hat eller hot. Det enda verkningsfulla "vapnet" som finns mot hat och våld är kärlek. Att föraktfullt kalla det för "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet" är DJUPT orättvist. Kyrkan är opolitisk, och även om jag är kritisk till mycket som kyrkan står för, så har jag alltid beundrat K G Hammar för att han alltid är konsekvent när han väljer kärleken. Ludvigsson väljer samma gamla fundamentalistiska högerretorik som alltid vevats från det hållet. Hon anser sig ha rätt. Hon predikar den enda vägen, våldets, hämndens och hatets väg. Hon vill sätta hårt mot hårt, och gör därmed terroristerna till mötes. Alla bedömare är överens om att det är precis detta som Daesh (jag väljer den förlöjligande termen, för jag tycker alla män som gapar och som skramlar med vapen är löjliga, är ynkliga i sin okunskap och rädsla) vill. Fundamentalister på båda sidor förenas i sin ovetenskapliga övertygelse om våld som den enda vägen. K G Hammar väljer en annan väg. Han skriver.

Det handlar om en mentalitetsförändring som innebär att vi inte omedelbart tänker i militära termer när hot inträffar. Det handlar om att tänka långsiktigt, både den långa historien som lett fram till dagens våldsutbrott, och insikten att vad vi sår idag får vi skörda i framtiden.

Vill vi fred för våra barnbarn så måste vi till varje pris undvika våldssådd idag och i morgon. Vapenbruk leder inte till fred och säkerhet. Vi måste våga tänka försoning mot det förflutna och mod att göra annorlunda mot framtiden. Jesus talade om att älska sin fiende, vända andra kinden till, inte möta ont med ont utan med gott.

”Kraftfullhetens” förespråkare har ofta förlöjligat denna position. Också bland Jesus egna efterföljare har den upplevts som lite pinsam. Men den historiska sanningen är att inget annat förhållningssätt visat sig mera kraftfullt.

Kan vi inte ta till oss den sanningen en gång för alla, pensionera ryggradsreflexerna och satsa på alternativet till dagens ”vi ska krossa dem”-reaktioner?

Var finns det Ludvigsson läser in? Var ger Hammar uttryck för "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet"? Vilket håll? Från kyrkans, vetenskapens och alla tänkande människors håll? Jag ser hennes reaktion som ännu ett uttryck för högerns försök att vinna makt och inflytande genom att misskreditera alla som tänker annorlunda. För jag vägrar tro att högerns företrädare inte förstår vad Hammar och så många andra kloka människor sagt genom historien. Att tänka försoning, och att skaffa sig modet att handla annorlunda, att fokusera på framtiden, istället för det som hänt. Att tänka och använda intellektet, istället för magkänslan, hur kan man ta avstånd från det? Och vad är det för samhälle som öppnar sig i förlängningen av den retoriken? Kraftfullhetens förespråkare förlöjligar alla som inte är med dem, av rädsla för att tomheten i deras retorik inte ska avslöjas. Att vända andra kinden till eller älska sin motståndare gör man inte för deras skull, utan för sin egen, för att inte dras ner till samma mentala nivå som den som hatar och hotar. Det Ludvigsson gör är just det. Hon försöker förminska K G Hammar, för att han vågar peka på en annan väg än den enda rätta. Och  hon är inte ensam. Hon är i gott sällskap av världens ledare, mäktiga företagare och andra som har inflytande över samhället och kulturen. Det är för att rädslan har oss i sitt grepp som vi misströstar och gör det som magkänslan säger oss.

Ludvigsson och dem hon försvarar är förblindade av sorg och rädsla och ser därför bara i det korta perspektivet. K G Hammar gör det alla kloka människor gör i stunder av kris, stannar upp, tänker efter och anlägger ett längre perspektiv. Reptilhjärnan har evolutionärt sett tjänat människan väl, men i politiken är den kanske det största hotet, mot öppenhet, demokrati, medmänsklighet och långsiktig hållbarhet. För att verkligen lösa världens problem behöver vi andra sätt att se på varandra och på vad som är klokt. Förlöjligande, avfärdande eller "vi ska krossa dem"-rektioner är en del av problemet, inte av lösningen. Först när vi inser det kan vi på allvar börja samtala om vilket samhälle vi vill ha, och vilka vägar som leder oss dit. K G Hammar ger uttryck för allt annat än "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet". Han blickar framåt och tänker efter, och det borde fler göra, oftare. Annars förvandlar vi oss själva till dem som hatar och hotar oss, och då har vi inte bara förlorat kriget, vi har även förlorat oss själva och allt det vi tror på.

Att Ludvigsson väljer att förlöjliga och misstänkliggöra Hammar istället för att bemöta det han säger med fakta, som ger stöd för den hållning som Ludvigsson och många med henna självklart har rätt att uttrycka, gör mig rädd. För jag ser en oroväckande glidning i samhället, mot mer av kontroll och övervakning, debatt och affekt. Vi rör oss sakta bort från det lärda samtalet, lyssnandet och den kritiska reflektionen. Den enda vägens politik är en paradox i alla allvarligt menande demokratier. Fortsätter vi på den inslagna vägen fjärmar vi oss från det som Tove Lifvendahl skriver om i samma tidning som Ludvigsson, och då kan allt förändras snabbt. Yttrandefrihet, öppenhet och demokrati kan aldrig försvaras med våld, för då är det inte yttrandefrihet, öppenhet eller demokrati.

Mobbing, ett KOMPLEXT problem

Läser i DN om mobbing. Problemet, som inte blivit bättre sedan mina barn gick i skolan, eller sedan gjorde det, anses handla om okunskap. Okunskap, efter alla dessa år, skulle inte tro det. Det är inte där skon klämmer. Mer utbildning löser inte problemet. Lars Arrhenius, från föreningen Friends, och Ditte Karlsson, Lärarförbundet student, lanserar två förslag på lösning som en gång för alla ska utrota mobbingen i skolan. Jag tillåter min tvivla.

Lärarutbildningen ska genomsyras av normkritik. Trakasserier kopplade till bland annat kön, etnicitet och funktionsnedsättningar är vanliga i dagens skola. Mobbning utgår ofta från normer om hur vi förväntas vara och bete oss, och genom att anta ett normkritiskt förhållningssätt kan skolor arbeta för att skapa en mer inkluderande miljö. Det handlar om att uppmärksamma och synliggöra normer, prata om vilka fördelar den som är en del av normen har samt att våga ifrågasätta och utmana normer i stället för att försöka få enskilda individer att passa in i mallen. 

För att kunna arbeta aktivt med detta krävs ett normkritiskt perspektiv genom hela utbildningen och vidare in i arbetslivet som lärare. Oavsett kurs eller ämne bör därför ett normkritiskt förhållningssätt genomsyra lärarutbildningen och normkritisk pedagogik läras ut. 

Vilka normer finns i litteraturen, i samhället eller ämnet i sig? Den här sortens frågeställningar behöver integreras i lärarutbildningen. Utbildningen bör därför ses över med normkritiska glasögon för att se på vilket sätt pedagogiken bäst integreras i utbildningen, såväl som i specifika ämnen. Detta är ett uppdrag som till exempel skulle kunna ges till Skolverket. 

I de statliga riktlinjerna för lärarutbildningens utformning finns fastslaget att de som vill ta en grundlärarexamen ska läsa 240 poäng ämnesstudier, men det finns inget konkret gällande trygghetsfrågor. Därför bör det normkritiska perspektivet föras in som ett examensmål i lärarutbildningen som ett steg i arbetet med att minska trakasserier och kränkningar.

Normkritik borde vara en självklar, integrerad del av alla moderna samhällen. Att det förs fram som en lösning på ett enormt komplext problem som mobbing visar tvärt om debattartikelförfattarnas intentioner på vad som är problemet, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Att införa särskilda inslag i lärarutbildningen för att hantera mobbing är inte lösningen, det är snarare den del av problemet, för tanken visar att man inte förstått vad mobbing är. Och det är en känsla jag burit på genom alla år, från det att jag själv utsattes för mobbing i grundskolan över åren med ändlösa samtal med rektor och annan personal på ett av mina barns skola när hen utsattes för mobbing där. Hela tiden och överallt, total brist på förståelse för att mobbing dels inte är ett skolproblem, dels att själva ordet förminskar företeelsen och närmast normaliserar den, tvärt emot intentionerna med den normkritiska utbildningen.

Normkritik är en livshållning, inget man kan utbilda sig i, bli expert på eller införa reglerade program för. Det handlar om en öppenhet och förståelse för människors olikhet och för kraften i alla typer av normeringsprocesser. Idag bygger vi ett samhälle där normen stadigt krymper och där allt fler typer av olikhet och avvikelser aningen medicineras bort, lagstiftas om eller helt enkelt bara inte accepteras. Och då har jag inte ens berört synen på tiggare och invandring, som är samma andas barn som "mobbingen". Så länge det inte finns en bred förståelse för detta kommer skolan ALDRIG att kunna göra någon som helt skillnad, och det faktum att det finns ansvariga som anser att det är SKOLANS ansvar att göra något, att lösa problemet, visar på vidden av problemet. Och ännu en modell eller handlingsplan fördröjer bara tiden innan man kan hoppas på att se en vändning av den negativa trenden.

Genomför ett trygghetslyft i skolan. Det finns redan i dag en framgångsrik modell för kunskapshöjande insatser för skolan på nationell nivå och det är den som används för matematik och läslyftet. Dessa satsningar som drivs av Skolverket på uppdrag av regeringen erbjuder skolpersonal och huvudmän fortbildning kring matematik och språk med syftet att på sikt höja elevernas resultat. Vi föreslår att utbildningsminister Gustav Fridolin och regeringen applicerar samma modell på trygghets- och värdegrundsfrågor och erbjuder skolvärlden kompetensutveckling kring insatser som forskning visar är effektiva mot mobbning, till exempel normkritisk pedagogik, ”hela skolan”-ansatsen, förebyggande och akuta insatser mot mobbning. 

Det bör även göras en riktad satsning mot rektorer och huvudmän då deras kunskap och prioritering av trygghetsfrågan är en förutsättning för att kunna skapa förändring. Kostnaden för en sådan satsning bör rimligen ligga på en liknande nivå som den för matematiklyftet, som när det avslutas i höst kommer att ha kostat 650 miljoner kronor.
De senaste åren har skoldebatten präglats av tydligt kunskapsfokus. Mycket handlar om hur barn och unga presterar samt läraryrkets status, båda viktiga saker för att skapa en hållbarhet inom skolan och vända den negativa trenden både vad gäller resultat hos elever samt lärarbristen. Men det får inte ske på bekostnad av trygghetsfrågan, och vi behöver inte välja mellan en trygg skola och en högpresterande sådan. Trygghet är en förutsättning för att nå den kunskapsskola vi alla vill ha.

Normkritik och trygghetslyft, alltså. Sedan är problemet löst. Naiviteten känner inga gränser. Det är problemet, att de som säger sig värna de mobbade egentligen bryr sig om sig själva. En enda sak kan lösa problemet, och det är att samhället öppnas upp, att detaljstyrningen överges och att kontrollen och regleringarna stoppas. Först när vi har en norm som breddats och där fler får plats, så som de är och fungerar, kan vi hoppas på att det som omtalas i termer av mobbing försvinner från samhället. Och det är först då som fenomenet försvinner från skolan.

Så länge vi betraktas mobbing som ett skolproblem och så länge vi använder det ordet för att beskriva den företeelsen kommer barn, unga och vuxna att lida utanförskapets alla kval, och majoriteten fortsätta sitt dolda förtryck av alla som inte uppför sig som man "ska". Så länge fokus riktas mot den som är annorlunda och hur hen ska hanteras lever problemet vidare. Först när breda samhällsåtgärder riktas mot dem som är som folk är mest kan vi hoppas på ändring. Där är vi långtifrån, och utspelet från Friends och Lärarfacket är bara ännu ett utspel, som låter som en lösning men som i själva verket mörkar problemets verkliga kärna.

Säger det igen, det som behöver sägas och ständigt upprepas: Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem!

Rymdens lockelse, dekonstruerad

Läser i senaste numret av Forskning och Framsteg, om nya forskningsrön som visar att astronauter visat sig bli förvirrade av den sorts rymdstrålning som eventuella resenärer till Mars kommer att utsättas för. Låter tankarna vandra, frågorna komma och försöker förstå. Det handlar om kunskap, om synen på forskare och forskning och det handlar om vad vi ska göra med pengarna som satsas på forskning och utbildning.

Den kosmiska strålningen i vår galax innehåller laddade partiklar som färdas nära ljusets hastighet. Forskare i USA utsatte möss för snarlik strålning och undersökte sedan deras hjärnor. Det visade sig att strålningen hade tunnat ut nervcellernas trädlika utskott, dendriterna, som tar emot signaler från andra nervceller.

”Våra data tyder på att det centrala nervsystemet har en oväntad och unik känslighet för rymdens strålning”, skriver forskarna i tidskriften Science Advances.

Beteendetester visar också att de bestrålade mössen lättare blir förvirrade än andra möss. Dessutom är de mindre benägna att undersöka nya leksaker i sin bur.

Vem kan förvånas av detta? Människan är en del av livet på jorden! Det behövs ingen expedition till Mars för att förstå det. Visst förstår jag fascinationen inför rymdens oändlighet, men jag förstår inte vad vi ska där och göra. Vad är poängen? Tänker på den gamla 70-talsfilmen Capricorn One, och på hur stora projekt med mycket prestige lätt blir sitt eget syfte. Resor till Mars har människor drömt om länge, men det är inte samma sak som resor till månen.

Material som skyddar mot strålningen väger mycket, och kan därför inte helt lösa problemet med kosmisk strålning i en rymdfarkost långt bortom jordens skyddande magnetfält. Men forskarna hoppas att det blir möjligt att förebygga nervskador genom en kombination av träning och något nytt läkemedel eller kosttillskott.

Forskarna hoppas ... Varför då, undrar jag?! Varför ska medel som hade kunnat användas för att främja hållbarhet på jorden användas för att skydda astronauter från livsfarlig strålning som finns på en plats där människan aldrig kommer att kunna leva ett fullgott liv?

Människan är som sagt del av livet här på jorden och det innebär att människan behöver naturen och dess mångfald för att leva. Betänk att människokroppen innehåller mer omänskligt DNA-material än mänskligt. Hur går det med mikrobiologin i rymden? Bakterierna, virus och så vidare. Allt det där som är så himla lätt att glömma. Och hur gör man om man kommer på livsnödvändiga behov först långt utanför jordens skyddande magnetfält?

Humaniora må vara osexigt och sakna fantasieggande inslag, men det handlar i alla fall om saker som rör livet här och nu, och om att värna livet på jorden. Betänk att jorden är den ENDA plats i hela Universum som människor kan leva som just människor. Det finns ett skyddande magnetfält av en orsak!

En barnslig kultur kan aldrig leda till ett vuxet samhälle

Några rader. Ett lösryckt citat, hämtat från oceanen av text som skvalpar på nätet. Hittade nedanstående stycke när jag letade uppslag till dagens bloggpost, och det var som att trycka på en knapp som utlöste en explosion av tankar. Vart är vi på väg? Vad sysslar vi med? Ärligt, är det någon som på allvar tror att vi med nuvarande sätt att tänka och agera kommer att kunna skapa en bättre värld, för oss i det korta perspektivet och för våra barn och barnbarn i det lite längre? Jag håller med Niklas Wahllöf, som i höstas skrev följande i en krönika i DN.

Som om vår kultur har gått i barndom. Likt det lilla barnet leker vi och skrattar på oss i ena stunden för att i nästa vara jättearga, protestera, skrika och slåss. Och sedan gråta förtvivlat. Och ha sönder. Eller bara sätta oss på tvären.

Med hjälp av bara några rader, några välfunna ord, går det att säga enormt mycket mer än med alla ord i världen. Men för att uttrycka sig kort, koncentrerat och klokt krävs eftertanke och omsorg om orden. Jag vet att jag inte alltid lever upp till det, men det är alltid målet för skrivandet, att uttrycka sig vackert, kärnfullt och klokt. Fast i den pressade vardagen överskuggas allt av kravet på prestation och under sådana förhållanden, när tid för eftertanke, kritisk analys och formuleringskonst misstas för lathet, är det svårt att göra det man vill och tror på. Jag kämpar och försöker, men i kraftig motvind.

Vi lever i en kulturförnekande kultur som inte accepterar att det som förnekas undersöks. En kultur vars grund är informerad okunskap. Det är enda sättet som drömmen om en kaka som kan ätas och samtidigt behållas, en evighetsmaskin som ger mer än den kräver, kan upprätthållas. Och när kravet på prestation, av vad spelar ingen roll, bara det är mycket, snabbt och billigt, drivits till sin spets finns inga hinder för en exponentiell utveckling. Det jag, och alla som fortfarande har förmågan att tänka kritiskt i behåll, och som ser värdet av eftertanke och analys, fasar för, det bejakas av dem som sjunger den eviga tillväxtens lov.

Igår slutade min chef och lämnade oss i saknad, för det har varit en väldigt uppskattad och bra chef, med följande ord, följande strofer eller lösryckta citat från diktare som levde i en annan tid, när klokskap och eftertanke fortfarande var samma andas barn. Symptomatiskt att en akademisk ledare lämnar akademin till tonerna av lyrik, inte för den akademiska kulturen, utan för det som akademin en gång stod för men som idag övergivits. Eller i alla fall gillar jag den symboliken.


Gustav Fröding citerades i tackmailet som gick ut till oss anställda. Han skrev följande, och jag kan bara nicka instämmande. Jag vill inte heller vara god eller ädel, inte om det måste ske enligt gällande regler och i linje med rådande definition av begreppen.

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.  

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Jag vill inte ge sken av något för att framställa mig på ett speciellt sätt. Jag vill vara sann mot det jag gör och jag driva av en hunger efter bildning. Tyvärr blir det allt mer sällsynt och det uppfattas ibland till med som ett uttryck för illojalitet att sätta kunskapen i första rummet och den egna karriären i andra. Så ser det ut idag. Bakom den putsade fasaden breder tomheten ut sig. Det och den känslan kan nästa strof, nästa lösryckta samling ord och koncentrerade tankar få illustrera. Det är en dikt av Nils Ferlin.

I livets villervalla

vi gå på skilda håll.

Vi mötas och vi spela

vår roll -

Vi dölja våra tankar,

vi dölja våra sår

och vårt hjärta som bankar

och slår -

Vi haka våra skyltar

var morgon på vår grind

och prata om väder

och vind -

I livets villervalla

så nära vi gå -

men så fjärran från varandra

ändå.

Är det inte så vi gör? Är det inte så det ser ut idag? Vi döljer oss för varandra och ibland för oss själva. Inte konstigt då att en kultur som förnekar sig själv kan växa fram. Yta blir allt och innehållet gör man bäst att hålla borta från allt vad granskning heter. Och sedan undrar vi hur populism och rasism kan ta sig ända in i parlamentet?! Sedan står vi där handfallna inför kunskapsras och bristande förmåga att hantera livets och verklighetens komplexitet. Det enda vi kan göra i villervallan som vårt tänkande och handlande gett upphov till är att putsa på skylten som döljer skiten och problemen där bakom.

Ett sista citat, en sista dikt att sämja dem, en dikt att främja dem, en dikt att djupt i mörkrets vida riken tämja dem, för att med en blinkning till Tolkien peka på att populärkultur inte nödvändigtvis måste vara ytlig och bildningsfientlig. Fast kulturförnekelsen springer inte fram ur någon ond person och det handlar inte om några illvilliga individer. Det vi gör, det gör vi med och mot varandra. Därför stämmer jag in i Dan Anderssons ord, för kunskapens och den kritiska analysens skull. För att visa att även jag värnar eftertanken och visheten.

Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt,
slänga dig bort från min skuldra,
har du befallt mig: tig och sitt!
skall jag stå upp och bullra.

Fler måste stå upp och bullra, istället för att tysta löpa med. Ska vi få en skola i världsklass och en integrationspolitik värd namnet, och ska bildning och kunskap någonsin kunna hävda sig krävs av oss som ser och förstår faran med en kultur som förnekar sig själv att vi tar steget upp och ut i vuxenvärlden. Det räcker inte att sätta sig på tvären eller tjura och att fånle åt allt gör oss inte smartare än en femteklassare.

Att vara vuxen är att ta ansvar, och att ta ansvar på riktigt är att göra det som är obekvämt och omständligt för att man vet att det blir bättre sedan. Förmågan att skjuta upp och vänta på behovstillfredsställelsen, istället för att ta så mycket man får nu även om man vet att man kommer att belönas mångfaldigt om man väntar. Den förmågan är grunden för en vuxen kultur, en hållbar och excellent kultur.

Vill vi undvika att stå där sedan, med det enda att säga till vårt "försvar" att, jag följde bara order? Ja då finns inga genvägar, och inga fasader i världen kan dölja vad som krävs av oss. Vi måste växa upp och höja våra röster. Vi måste stå upp och bullrande agera för det vi tror på, i enlighet med kunskaperna vi har, annars kommer någon annan att göra det.