Mitt liv är min utbildning

Den viktigaste och mest avgörande insikten som jag tillägnat mig är förståelsen för i hur hög grad livet handlar om lärande, och hur lätt det är att glömma detta. Även om det bara är en liten del av lärandet som sker medvetet och trots att det inte självklart är en kumulativ process, handlar livet mer än något annat om att lära (och avlära). Fler år i skolan betyder dock inte automatiskt mer kunskap. Och finns det inte tid att tänka efter och reflektera över alla olika typer av saker som man lär sig riskerar mer utbildning att leda till ökad ignorans. Vill vi på allvar bygga ett kunskapssamhälle måste vi skaffa oss en mycket bättre förståelse för vad lärande är och hur kunskapsutveckling fungerar. Annars kommer resultatet av undervisningen i skolan att underminera förutsättningarna för högre utbildning, vilket riskerar leda till fördumning av samtidskulturen. 

Synen på och hanteringen av lärande i dagens samhälle bygger olyckligt nog på missförståndet, att det är en aktivitet som kräver (fri)skolor och legitimerade pedagoger, vilket i kombination med människans begär efter visshet och strävan efter kontroll samt den allt mer aggressiva jakten på effektivisering, bidrar till förflackning av kunskapen. Dagens fokus på betyg och fixeringen vid mätande är fullkomligt förödande för kvaliteten i skolan och den högre utbildningen, vilket blir uppenbart när AI nu tar över allt fler uppgifter. Så länge vi möter den utmaningen genom att låta skolan och den högre utbildningen handla mer om IT och AI än om att utveckla förståelse för människans lärande kommer kunskapsresultaten aldrig att kunna förbättras.

Mer frihet och mindre kontroll är vid sidan av individuellt ansvar – för utvecklingen av den kunskap som behövs för att klara skolan, ta sig igenom en högre utbildning och inte bara etablera sig utan överleva på dagens snabbt föränderliga arbetsmarknad – är helt avgörande faktorer för det lärande som är förutsättningen, dels för ett långt och lyckligt liv, dels för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Ny kunskap måste nämligen inte bara ta sig innanför huden på var och en samt integreras med det man redan vet, insikterna behöver dessutom kunna omsättas i handling, även långt efter att man klarat proven som ger en betygen som (trots tydliga indikationer på motsatsen) antas visa vad man faktiskt kan och vet.

Insikten om hur lite vi människor vet, i förhållande till allt det som är möjligt att veta och särskilt i relation till det som inte går att veta något om, har smugit sig på mig successivt. Att människor i allmänhet saknar förståelse för sin egen okunskap är oproblematiskt, i alla fall så länge samtidskulturen präglas av ödmjukhet och respekt för detta faktum. Men idag belönas ignorans och arrogans i oroväckande hög grad i politiken och näringslivet. Att inte veta håller på att bli ett slags dygd, och privilegiet att kunna ignorera kunskapen som trots allt finns idealiseras bland allt fler människor med ekonomisk och politisk makt.

Att politiker inte intresserar sig för eller vill försvara kunskapen är illa nog. Men när förståelsen för lärandet och respekten för kunskapen till och med minskar i akademin närmar sig demokratin och kunskapssamhället snabbt ett slags kulturell tippning point. Jag kommer alltid att försvara forskningen, den högre utbildningen och skolan, men om skattebetalarnas investeringar i dessa verksamheter ska kunna leda till att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling förbättras kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen. Just nu håller jag med sorg och förfäran på att utveckla förståelse för, dels hur snäv den vetenskapliga blicken är, dels hur mycket rådande produktionslogik i den akademiska världen bidrar till kunskapens förflackning i samhället som helhet.

Det tog lång tid för mig att acceptera det, men idag är jag tacksam för att jag inte längre är en del av eller representant för Högskolesverige. För varje dag som går känner jag mig allt mindre arbetslös och allt mer hemma i min nya tillvaro. Jag njuter av friheten att kunna följa kunskapen dit den tar mig, utan några andra hänsyn än mitt eget intresse och vetandets kvalitet. Och insikten om att jag inte längre behöver förhålla mig till chefer som har makt över mig och mitt liv är berusande och ger mig kraft och mod att fortsätta på den inslagna vägen. 

Om jag varit yngre eller börjat studera på universitetet senare hade jag troligen haft svårt att värja mig från konsekvenserna av NPM som successivt smög sig på och som idag förpestar tillvaron på högskolan för alla som är där för att lära och som sätter kunskapen i första rummet. Även om det kostade på och jag fick betala ett högt pris för valet att försvara min syn på lärande, värna förutsättningarna för kunskapsutveckling och akademisk kvalitet, är jag tacksam för att jag aldrig förlorade intresset för kunskapens natur och lärandets fundamentala roll i livet och för utvecklingen av mening i tillvaron. På grund av att jag inte offrade min heder och gav upp min integritet mår jag idag bättre och känner mig tryggare än någonsin. Hade jag inte kunnat förmå mig att se uppsägningen som ett tillfälle att lära hade jag gått under.

Här efter sommaren ser jag det allt mer som att jag nu äntligen påbörjat arbetet med att utveckla den kunskap som skolan, åren som student på universitetet och arbetet med att meritera mig till docent förberedde mig på och la grunden för. Det jag gett mig i kast med och nu ägnar all min vakna tid åt är en obegränsad utbildning, både i tid, rum, inriktning och omfattning. Här inledningsvis handlar det om att avlära en massa saker som jag inser att jag accepterade på grund av att jag trodde att jag levde och verkade i en värld där kunskapen stod i centrum. Jag förundras över upptäckten av hur mycket olika saker och aspekter av livet och verkligheten som finns kvar att och som jag vill veta mer om. Och jag har inga planer på att någonsin bli färdig. Det är vägen som både är målet och meningen med livet och det lärande jag fyller min tillvaro med.

Utbildningen bygger på böcker, som jag läser av intresse för hur författarna tänker och vad hen har att säga. Och precis som det var med kurserna jag läste som student vid Göteborgs universitet back in the days leder den ena boken till intresse för en eller flera nya böcker. Här under de senaste två månaderna har jag köpt fler böcker än under de två senaste åren. Jag betraktar mitt växande bibliotek som den viktigaste investeringen jag gjort i mitt liv och vaknar varje morgon fylld av tacksamhet och med ett leende på läpparna när jag tänker på att mitt enda bekymmer idag är att kontrollera känslan av stress över att inte hinna läsa så mycket som jag vill. Jag tar mig an varje ny dag med nyfikenhet och vilar i den trygga förvissningen om att jag äger min tid och att ingen kan tvinga mig att göra något jag inte vill, tror på eller känner för.