Vad ska jag göra med resten av mitt arbetsliv?

Nästa vecka välkomnar jag en ny kull studenter till Högskolan Väst och ett nytt läsår. Det blir 23e gången jag gör det. Tyvärr blir det den sista. Jag har kommit över, både beslutet om uppsägningen och det oerhört oproffsiga sätt som mitt ärende och hela omställningen genomfördes på. Och jag har accepterat det faktum att även om JO kommit till slutsatsen att min arbetsgivare inte följt lagen förändras inget i sak för mig. Men nu när jag står på tröskeln till min sista termin på högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet rivs såren upp igen. Jag förväntas utföra mina sysslor under uppsägningen på samma sätt som tidigare, och jag kommer så klart att göra mitt bästa för att studenterna inte ska bli lidande, men det är jobbigt för mig att vara i högskolans lokaler för jag ser blickarna och känner mig som en paria. Nu blickar alla dessutom framåt och budgeten (som angavs som skäl för uppsägningen) är tydligen i balans för man nyanställer dessutom. Kurserna som jag ansvarar för och ska undervisa på här under hösten ska alla fortsätta ges, och handledningen samt examinationen av examensarbeten (som varit en stor del av min tjänst) är naturligtvis inget man ska sluta med – så förlåt mig om jag låter ledsen och besviken, fast det tycker jag nog att jag har rätt till. 

Missförstå mig bara inte. Jag är arg och besviken, inte bitter och hämndlysten! Jag konstaterar faktum. Liksom Magnus Gisslén vill jag (och har jag en lagstadgad rättighet att) vara öppen med och berätta om vad som håller på att hända inom och vilka prioriteringar som görs i högskolevärlden. Jag har alltid sett det som att jag arbetar på samhällets uppdrag och det är dessutom skattebetalarna som betalat min (10-åriga) utbildning och min lön i alla år. Om investeringen i forskning och högre utbildning inte leder till kunskap av hög kvalitet blir det ett oförsvarligt och gigantiskt slöseri med pengar, vilket är något som drabbar alla; medborgarna, företagen och demokratin. Min omsorg om högskolan handlar om väldigt mycket mer än min egen ekonomiska försörjning, och mitt engagemang för kunskapen upphör inte även om min anställning på Högskolan Väst gör det, tvärtom! Det är detta som veckans bloggpost handlar om, jag behövde bara skriva av mig lite.  

I takt med att högskolans kollegier (alltså forskarna och lärarna) har fått allt mindre makt och linjens chefer har blivit fler och fler har den akademiska världen blivit allt mer produktionsorienterad och det har gjort universitetskulturen allt mer avintellektualiserad. Den högskolemiljö jag lämnar i februari har ytterst få likheter både med det universitetet jag hittade in i under 1990-talet och den högskola jag började forska och undervisa på i början av 00-talet. Förändringen inom akademin gör det lite lättare att bära sorgen över att bli av med jobbet, men eftersom hela högskolesektorn förändrats inser jag samtidigt att det blir svårt att hitta en arbetsgivare inom akademin där kunskapen och den akademiska kvaliteten är placerad i första rummet, och det oroar mig lika mycket för egen del som för samhällets. Sedan jag fick beskedet om att jag blivit placerad i en krets om två där båda får gå, i december förra året, har jag successivt kommit till insikt om att även om jag hade fått vara kvar är både arbetet som lektor och arbetsmiljön på institutionen och avdelningen förändrat i grunden. Det goda har i alla fall uppsägningen fört med sig, att jag här under min sista höst på HV slipper bry mig om och lägga tid på saker som jag med åren fått allt svårare att förstå meningen med.

När min anställning på Högskolan Väst upphör är det som synes med blandade känslor jag lämnar det arbete jag fortfarande älskar. Men just eftersom det på senare år har blivit allt svårare att – inom ramen för tjänsten – värna kunskapen och den akademiska kvaliteten, och framförallt eftersom jag framöver, i och med att banden med högskolan klipps, kan ägna all min tid och hela mitt fokus åt det jag utbildats för och vill arbeta med, alltså kunskapsutveckling och lärande, är det egentligen "bara" min ekonomi som påverkas av uppsägningen. Det är i och för sig ingen liten sak, men eftersom jag nu äntligen kan verka i den akademiska frihet jag alltid värnat och dessutom får möjlighet att ägna mer tid åt bildning finns det helt klart ljusglimtar i mörkret. Jag förlorar inte bara, jag vinner också en hel del. Därför är det inte synd om mig. Jag har inte så många år kvar till pensionen, mina fasta kostnader är relativt låga och jag har en hel del projekt och nya uppslag till saker jag både kan och vill göra, som jag dessutom tror på och därför kommer att kunna lägga hela min själ i – så än så länge kan jag hålla oron stången och fokusera på att bygga en stabil grund för framtiden.

I takt med att NPM successivt förändrat arbetet som lektor har Flyktlinjer kommit att bliv allt viktigare för mig. Bloggandet började som en anspråkslös och personlig utmaning i januari 2011 och under tio år uppdaterade jag bloggen minst en gång varje dag. Det har jag lärt mig enormt mycket av, både om mig själv som skrivande, tänkande och lärande individ, och om kunskapen och kulturen som är mitt forskningsområde. Flyktlinjer är en helt central förutsättning för mina sex läroböcker och böckerna om Nietzsche samt universitetet, liksom för de tre nya böcker jag håller med med just nu. 2021 bestämde jag mig för att dra ner på takten i bloggandet och ge mig mig själv mer tid, både för att ge mig själv bättre möjligheter att jobba mer med respektive post och för att kunna skriva böcker och författa andra texter (som till exempel den debattartikel jag skrev tillsammans med Johan Alvehus och som tydligen är sommarens mest lästa. Och som till min stora glade rönt stor uppmärksamhet i olika medier). Eftersom arbetet som lektor på senare tid blivit allt mindre intellektuellt stimulerande har Flyktlinjer hjälp mig att inte stagnera som tänkare, författare, forskare och lärare. Bloggen är mitt universitet utanför universitetet, det var inte vad jag önskade mig, men det är tyvärr så det har blivit. Här är jag fri att följa kunskapen och mina intressen utan att behöva ta hänsyn till NPM och det kan ingen ta ifrån mig!

Flyktlinjer är inte en informativ blogg som sprider fakta, här ägnar jag mig inför öppen ridå åt intellektuell utveckling med ambitionen att inspirera andra. Sedan start har det blivit närmare 5000 poster, och jag ser dessa texter som ett slags levande och dynamiskt CV. Genom att hålla igång bloggandet visar jag dessutom både hur jag tänker, vad jag anser mig veta och vilka frågor jag är intresserad av. Men jag visar även att jag är kreativ och någon att lita på, samt inte minst att jag är uthållig och pålitlig. Här på Flyktlinjer har jag bevisat för mig själv, att får jag bara arbeta i frihet och utan att behöva ta några andra hänsyn än kunskapen och kvaliteten i det jag gör, finns det ingen gräns för vad jag kan åstadkomma. Jag tjänar inga pengar på bloggen, men jag betraktar den som ett slags marknadsföringskanal. Tycker ni att det jag skriver här är tänkvärt, dela gärna inläggen. Framöver kommer det att bli viktigare och viktigare för mig att mina läsare hjälper mig att nå ut, för algoritmerna som styr vilken typ av "content" som når spridning premierar inte den här typen av innehåll. Tycker ni om det jag skriver och anser att jag har något viktigt att säga begär jag inte att ni ska betala ett öre, men jag är tacksam för all hjälp jag kan få med spridningen av inläggen.

Förutom att vara mitt universitet är Flyktlinjer en central del av mitt företag: Puer Aeternus – som betyder den evigt unge, vilket jag ser som förutsättningen för att kunna vara kreativ och utveckla ny kunskap – som funnits med mig sedan 2007 och som framöver kommer att utgöra min ekonomiska bas. Tanken är att jag här under hösten ska arbeta fram en mer genomtänkt företagsidé, men i grund och botten handlar affärsplanen om att erbjuda olika typer av kunskapsrelaterade tjänster. Föreläsningar, konsultuppdrag, skrivuppgifter och så vidare. Jag är vidöppen för förslag och vill utmanas intellektuellt. Jag ser alla företag och organisationer som behöver och sätter värde på kunskap som potentiella kunder. Under en stor del av min tid på Högskolan Väst var jag djupt engagerad i arbetet med att utveckla förståelse och former för arbetsintegrerat lärande (dessutom var jag under uppbyggnadsfasen en av forskningsledarna inom LINA, som stod för lärande i och för det nya arbetslivet) och som handlar om kunskapsorienterad samverkan mellan högskolan och det omgivande samhället, och det vill jag fortsätta med. Om någon vill läsa hur jag ser på AIL finns här en länk till en text jag skrev för ett par år sedan, (på uppdrag av HV).

Visionen med Puer Aeternus är att erbjuda mina kunskaper och kompetenser, samt mitt engagemang och min kreativitet, till företag och organisationer som vill samverka med en forskare och lärare med många års erfarenhet av vetenskaplig utbildning och nyttiggörande (i det ordets mest konstruktiva betydelse, alltså inte enbart med fokus på kortsiktiga ekonomiska vinster) av kunskap. Verkar det intressant, tveka inte att höra av er så kan vi diskutera oss fram till ett upplägg som passar alla parter. Jag har ingen fast prislista och heller inte någon produktkatalog, jag menar allvar med min syn på kunskap, samverkan och akademisk frihet. Framöver vill jag vara i okänd terräng och söka mig fram tillsammans med människor som liksom jag är intresserade av att hela tiden lära sig nya saker, för det är så man utvecklas. Jag kommer inte att kunna leverera några lösningar (och det har jag goda, vetenskapligt hållbara skäl för), men jag är bra på att analysera problem och är utbildad för att upplösa grunden för dem, vilket är ett mycket mer hållbart sätt att se på saken. 

Även om Puer Aeternus är det spår jag först och främst fokuserar på kommer jag så klart även att söka jobb, och om jag hittar en anställning som verkar matcha mina intressen och kompetenser, där jag kan och får fortsätta utvecklas som tänkande och vetande människa, är det naturligtvis av stort intresse. Det finns ett mer formellt CV här på bloggen. Och nedan finns en skiss till ett personligt brev, som det heter i jobbsökarsvängen, där jag försöker ge en ärlig bild av vem jag är samt vad jag vill och kan.

Jag föddes 1965 och är uppvuxen i Lerum. Tyvärr blev mina betyg i grundskolan inte så bra, men det berodde inte på bristande förmåga att lära eller avsaknad av intresse för kunskap. Det mesta av det jag lärde mig i skolan minns jag fortfarande. På grund av de dåliga betygen var mina valmöjligheter till gymnasiet begränsade, men jag kom in på livsmedelsteknisk linje, och efter tre år på Ester Mosessons gymnasium i Göteborg började jag, 1984, arbeta som bagare. Under fem år (om man räknar in militärtjänstgöringen, under 1985/1986, där jag fick högsta betyg) arbetade jag på heltid som bagare. Sommaren 1989 sa jag upp mig och började på Komvux där jag läste upp mina gymnasiebetyg (men jag arbetade kvar på deltid under ytterligare sju år). Hösten 1991 inledde jag mina studier vid Göteborgs universitet, och efter sex år med studier av olika ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap, med etnologi som huvudämne, sökte och fick jag en doktorandtjänst vid Umeå universitet. 2003 disputerade jag i Etnologi där och sedan fick jag en tjänst som lektor på Högskolan Väst i Trollhättan där jag fortfarande arbetar.

Med åren har jag märkt att jag trivs när det inte finns någon absolut gräns mellan fritiden och arbetet, och är tacksam för att jag fått ynnesten att arbeta med det som intresserar mig mest av allt: Kunskap och lärande. Jag läser och skriver både på jobbet och när jag är ledig. Hälsa är viktigt för mig och jag tänker på vad jag äter, mediterar regelbundet och ägnar en stund varje kväll åt yoga. Och så promenerar jag minst 12000 steg varje dag. Jag har två vuxna och utflugna barn, och sedan några år tillbaka även två egna barnbarn och ett bonusbarnbarn.

Jag är en lojal, kreativ och kvalitetsmedveten medarbetare som ibland får olika typer av uppdrag utanför heltidstjänsten som lektor. Genom åren har jag haft en rad olika gransknings- och förtroendeuppdrag i och utanför den akademiska världen. Jag undervisar på både engelska och svenska och har genom åren samverkat med ett flertal företag och organisationer. Via min egen firma får jag även en del föreläsningsuppdrag.

Vid sidan av en rad artiklar (bland annat en Understreckare i SvD) och kapitel i olika antologier där jag presenterat min forskning har jag, förutom avhandlingen givit ut tio böcker på tre olika förlag, varav sex är läroböcker. Och jag skriver sedan något år tillbaka regelbundet recensioner i tidningen Axess. Sedan 2011 driver jag bloggen Flyktlinjer där jag till dags dato har publicerat en bit över 4700 inlägg om mitt forskningsämne: Kultur, i vid mening. Jag ser skrivandet där som ett led i högskolans så kallade tredje uppgift. Bloggandet är också ett sätt för mig att visa att jag är kreativ, ansvarstagande, uthållig och pålitlig. Jag har med andra ord en utvecklad och dokumenterad förmåga att utrycka mig i skrift.

När jag kan och får lära mig nya saker som känns viktiga, och när jag arbetar med uppgifter som kräver att jag presterar på toppen av min intellektuella förmåga, trivs jag som allra bäst. Komplexa problem och öppna frågor utan givna svar tröttnar jag aldrig på. Känner jag mig bara fri att följa kunskapen dit den tar mig har jag hur mycket energi och tålamod som helst. Och jag är nyfiken och öppen för att lära.

För en komplett lista över mina anställningar, utbildningar, examina, förtroende- och granskningsuppdrag, publikationer samt övriga meriter hänvisas till mitt CV.

Vilken typ av arbetsuppgifter är jag intresserad av?

Om jag får önska vill jag arbeta med liknande saker som jag varit uppslukad av under mina bästa år i arbetslivet, gärna utanför den akademiska världen, men helst vill jag röra mig mellan världarna. Jag ser ingen motsättning mellan teori och praktik, jag ser det snarare som två olika aspekter av samma sak. Teoretiskt tankearbete är en praktik, och utan teori blir ingen praktik bra. Jag har egen erfarenhet av båda aspekterna av arbete och rör mig ständigt mellan, vilket jag tänker mig är en tillgång i alla kvalificerade arbetsuppgifter.

Jag har ägnat en stor del av mitt liv i den akademiska världen åt att utveckla sätt att mötas i kunskap, därför skulle det vara fantastiskt att få möjlighet att omsätta mina teoretiska arbeten om samtal och samverkan i praktisk handling i en organisation som arbetar med någon viktig och ansvarsfull verksamhet. Kultur och förändring är andra fenomen som jag ägnat år av teoretiska studier och forskning åt, och eftersom det är kunskaper som är relevanta i snart sagt alla organisationer skulle det vara intressant att få arbeta med dessa saker i en organisation som inte har så mycket erfarenhet av akademiker men som är nyfiken på att testa.

Jag har även sammanställt en lista över mina egenskaper och kompetenser 

Vad kan jag?

• Arbeta självständigt
• Axla ansvar
• Identifiera kunskapsbehov
• Forska och skaffa mig kunskaper jag saknar
• Undervisa (på både svenska och engelska)
• Skriva (på både svenska och engelska)
• Medla mellan olika intressen 
• Arbeta dialoginriktat

Vad är jag bra på?

• Hålla deadlines och komma i tid
• Samverkan i ordets verkliga betydelse
• Kritiskt tänkande
• Kreativitet
• Flexibilitet
• Lära om i ljuset av nya kunskap och bättre argument
• Följa principer
• Inspirera andra till nytänkande

Hur är jag?

• Positiv utan att vara hejig
• Uthållig
• Pålitlig
• Lojal
• Förstående och förlåtande
• Öppen och nyfiken
• Min grundinställning till livet: Låt oss göra ett försök!

Mindre bra egenskaper?

• Blir lätt rastlös om jag inte känner mig utmanad eller litad på
• Dålig på att följa regler som jag inte förstår poängen med eller som bara finns där för sakens skull
• Har svårt att hålla inne med kritik om jag märker att man säger en sak men gör en annan

Nytt år, nya rutiner

Jag behöver en paus från bloggandet för att finna inspiration. Nu har set gått lite över en vecka och lusten att skriva gör sig påmind. Tanken var aldrig att sluta blogga, bara att finna en ny rutin. Efter moget övervägande tror jag mig ha funnit det nu. Det är inget löfte, men ambitionen framöver är att publicera en ny bloggpost i veckan, med början imorgon. Då har jag sex dagar på mig att tänka och jobba med innehållet och språket, samtidigt som jag får tid över att skriva böcker och artiklar. Ämnena kommer att vara de samma, men ambitionen är att skriva lite längre och mer genomarbetade texter. Det var egentligen bara det jag ville säga. Återkommer som sagt imorgon med en ny post, och sedan är tanken att det ska bli en vana.

Tack för tio fantastiska år!

Bloggandet fortsätter här på Flyktlinjer, men detta blir den sista dagliga uppdateringen och jag vill därför både tacka er läsare och önska Gott Nytt År. Att byta spår just nu, i skarven mellan 2020 och 2021 känns symptomatiskt men det är inget jag planerat. Känslan av att det börjar bli läge att överge projektet med dagliga uppdateringar och istället skriva lite mer genomarbetade texter som publiceras när de är färdiga har vuxit fram här under året, och det känns bra att byta spår i samband med tioårsjubileet. 

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag började, men ambitionen var att skapa en rutin för att tydligare få in skrivandet i vardagen. Det målet är uppfyllt med råge. Att bli läst är inget man kan ha som mål, men visst fanns det en önskan om att nå ut med orden och tankarna. Och så har det också blivit, vilket jag är enormt tacksam för. Jag är inte ensam om att fundera över avsaknaden av kommentarer på inläggen, men det är som det är med den saken. Kanske har det att göra med att jag publicerar så många nya inlägg, eller att jag skriver om så många olika ämnen? Jag vet inte, och så länge jag blir läst och får uppmuntran på andra sätt spelar det ingen roll. Vem som läser vet jag inte säkert, men jag vet att ni är många som mer eller mindre regelbundet klickar på länkarna eller på andra sätt söker er hit. 

Särskilt glad är jag över att så många studenter hittat hit. Utan er uppskattning av mina texter om lärande och kunskap hade jag aldrig vågat kontakta Studentlitteratur. För snart ett år sedan kom min första lärobok, i januari kommer den andra och inom ett år den tredje. Just för att jag skaffat mig skrivarrutiner och fått in författandet i vardagen var det som att öppna en dammlucka när jag väl började tänka på skrivandet i termer av böcker. Utan Flyktlinjer hade jag troligen aldrig skrivit böckerna. Samtidigt är det böckerna som gör att jag nu skiftar fokus. Det finns alltså många olika anledningar till nyordningen. Viktigast för mig är att skrivandet fortsätter.

Så länge jag minns har jag närt en lust att lära och varit nyfiken på världen och människorna som befolkar den. Jag har dock aldrig riktigt känt mig som en integrerad del av något sammanhang jag funnits och verkat i. Det är som jag altid stått lite vid sidan av och förundrad betraktat tillvaron. Därför tror jag bloggformatet passar mig. Genom livet och högskolestudierna samt forskningen, särskilt här under de senaste tio åren, har jag lärt mig enormt mycket. Med ålderns rätt och med hänsyn till att det är på samhällets bekostnad jag fått möjlighet att lära och utveckla kunskap och förståelse anser jag att jag har en skyldighet att försöka sprida insikterna; inte för att få uppmärksamhet för egen del utan för att bidra till utvecklingen av ett mer demokratiskt och långsiktigt hållbart kunskapssamhälle. Flyktlinjer är och kommer även framöver att vara basen, men nu vill jag skriva böcker och artiklar eftersom det ger mer tyngd åt orden. 

Efter helgen ska jag avsluta arbetet med boken om mellanrummen. Det är dags nu och det får bära eller brista. Får jag den inte antagen på något förlag kommer jag att publicera den på nätet, men jag vill verkligen att det ska bli en tryckt bok. Jag ser nämligen boken som nyckeln till kunskap. Digitaliseringen är bra på många sätt, men kunskapsutvecklingen står och faller med analoga redskap. Papper, penna, böcker och samtal är en förutsättning för lärande, och utan strävan efter bildning förväxlas kunskap med fakta, vilket är förödande för samhällsdebatten. Mina böcker, mitt skrivande och i rollen som lärare strävar jag efter att på olika sätt främja förmågan till kritiskt, självständigt tänkande eftersom det är det enda som hjälper mot dumheten och populismen som idag sprider sig i samhället och förgiftar debatten.

Med dessa ord tackar jag återigen för att ni läser och önskar alla en fin avslutning på det gamla året. Inom kort är jag tillbaka med den ny text, men det blir först när jag anser att jag har något angeläget att säga. Böcker kräver ett annat fokus och tankesätt, vilket jag vill ägna de kommande åren åt att utforska, och det ser jag fram emot att ägna mig åt.

Bloggpost 4500

I snart tio år nu har jag hållit fast vid och levt upp till ambitionen att skriva en bloggpost om dagen, vilket nu resulterat i fyratusenfemhundra poster. Ur dessa poster, eller med dessa poster som grund har jag skapat sju böcker slår det mig, och fler är på gång. Det är svårt att ta in, men visar på kraften i små men upprepade insatser under lång tid. Även om det inte är för att jaga klick och uppmärksamhet som jag bloggar hade jag aldrig orkat hålla ut i alla dessa år om få eller ingen faktiskt läst vad jag skriver. Flyktlinjer är med andra ord ett samverkansprojekt som växer fram mellan mina ord och läsarnas tankar. Därför känns det bra att tioårsjubiléet sammanfaller med slutförandet av mitt livsverk, boken om mellanrummen.

Jag ska fortsätta uppdatera bloggen varje dag från till nyår, sen får vi se vad som händer. En tanke är att skriva lite längre och mer genomarbetade texter och publicera en post i veckan eller så. Har inte bestämt mig för hur jag ska göra och väntar till årsskiftet innan jag gör det. Det enda jag vet säkert är att jag inte kommer sluta skriva. Ett av syftena med Flyktlinjer var att försöka skapa rutiner för skrivandet. I början var det motigt men jag märkte snart hur mycket sanning det ligger i att inte vänta på inspiration. Skrivande handlar till stor del om transpiration och dedikation. Vill man bli författare måste man tycka om att skriva och även om alla texter här inte är lika inspirerade och genomtänkta är det med glädje och tacksamhet jag tänker tillbaka på dessa år och alla poster jag skrivit.

Det känns som det är dags att ta nästa steg, att utvecklas. Nästa vecka ska jag ha möte med redaktören för läroboken som kommer ut i januari och vi ska tala om nya projekt. Att skriva böcker är något annat än att blogga. Även om filerna finns kvar och är klickbara är det en helt annan tillfredställer och, tycker jag, en helt annan upplevelse att hålla i och läsa tryckta och vackert formgivna böcker. Om språket är mer levande och tankar fångas i flykten här på bloggen handlar bokskrivande mycket mer om att fila på detaljer, argument och helheten. I böcker finns inte samma plats för hugskott och det är svårt att testa mindre genomtänkta tankar. Därför kommer jag nog att hålla kvar vid bloggandet även framöver när jag fokuserar mer på bokskrivande. Vi får se. Jag lovar inget.

Tittar tillbaka. Ser att den andra posten jag skrev i januari 2010 handlade om mellanrummens betydelse, vilket gör att det känns ännu bättre att kunna konstatera att boken som jag drömde om då nu snart är färdig. Cirkeln sluts alltså.

Tittade igår på konsertfilmen Shine a light. Scorseses inspelning av The Rolling Stones välgörenhetskonsert, på Beacon Theatre, New York. Hade svårt att somna sedan. Full av inspiration. Vilken spelglädje! Men vad har det med mellanrum, kultur och vetenskapsteori att göra?

Keith Richards sa något i en intervju som fick mig att börja tänka på min favoritfilosof Gilles Deleuze. Han svarade så här, på frågan om vem som är den bästa gitarristen i Stones: "Vi är båda [Ron Wood och han själv] ganska usla på gitarr, men tillsammans är vi bättre än 10 gitarrister." Och där fångade han något centralt och viktigt som dessutom är giltigt långt utanför konserten, musiken och bandet. "Det handlar inte om att vara bäst, det handlar om att känna." Keith sa också att när han går upp på scenen så slutar han tänka, då känner han sig fram.

Tänk om sådan enkel vardagsvisdom kunde få råda bara lite mer inom akademin idag än vad som är fallet! Tänk om man kunde slippa få höra ord som att: Vi måste sikta mot att bli världsledande. Tänk om det kunde finnas rum för spelglädje på Universitetet. Tänk vilken bra värld vi skulle kunna få då. Tyvärr tror jag det är långt borta. Men här på denna blogg, fortsättningsvis och under ettiketten Nomadologiska reflektioner, kommer jag att tillåta mig själv att gå på känsla. Här skall ackord slås an utan några som helst ambitioner om att låta perfekt. Likt Keith Richards vill jag här gå på känsla.

Gilles Deleuze filosofi handlat i mångt och mycket om känsla. Om vikten av att först våga kasta ur sig tankar för sedan se vad de (eventuellt) kan komma att användas till. Den vägledande principen är alltså, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig ta en ton. Alldeles för många kloka männiksor håller tyst när de istället borde slänga ut sig tankar och sedan lyssna på hur de tas emot.

Denna blogg heter Flyktlinjer, just eftersom det är vad det handlar om. Att slå an en ton, att våga lyssna på vad som händer i mellanrummet (mellan bandmedlemarna, mellan två tankar eller vad som helst) och sedan försöka göra något konstruktivt av det. Det är vad som här skall praktiseras.

Flyktlinjer uppstår överallt, och hela tiden. Det är en inneboende egenskap hos kulturen. Och konstruktiva lösningar på svåra problem uppstår oändligligt mycket oftare som ett resultat av slumpen än på grund av planering och tänkande. Därför är det bättre och mycket mer effektivt att lära sig lyssna och testa, än att försöka tänka stort.

När Stones spelar är det aldrig viktigt vem som slår an tonen, det viktiga är vad bandet tillsammans gör med musiken som uppstår som ett resultat av anslaget. Och så vill jag jobba. Jag vill tänka tillsammans med andra, inte ensam. Visst är det jag som skriver, men det viktiga är det som händer i mellanrummen mellan orden och de tankar som här läggs upp.

Jag vill visa på hur man kan läsa Deleuze, inte tala om hur han skall läsas. Det finns inte ett sätt, ett rätt sätt. Det finns bara olika sätt, olika mer eller mindre användbara läsningar. Och det viktiga är inte hur man läser, utan vad man gör med sin läsning. Det viktiga är inte att tänka, det är att känna.

Tillsamans är vi bätte an det största geni, om vi bara förmår att se potentialen som finns i mellanrummen. Om vi bara vågar sänka garden, släppa på prestigen, se världen och agera lite mer på känsla.

Stora tankar är aldrig bättre än de handlingar de ger upphov till.

Bloggpost 4400

Sakta jobbar jag mig in i matchen igen, här efter semestern. Fortfarande går allt lite långsammare, men å andra sidan är det bra för skrivandet. Jag ser en bok som jag är nöjd med växa fram. En vecka till har jag på mig innan deadline. Känner ingen stress, bara tacksamhet över att skriva på något jag vet kommer att ges ut. Under september och oktober är planen att manuset till mitt livsverk ska bli klart. Om den boken blir utgiven vet jag inte, men jag finner så pass mycket glädje och tillfredställelse i själva skrivandet att det inte spelar någon roll. När manuset är klart ska jag leta efter ett lämpligt förlag att erbjuda texten till. Skrivtiden som jag jobbat ihop till känns värdefull. Samtidigt är det ovant och märkligt att inte ha några kursstarter att tänka på förrän i slutet av oktober. Föreläsningarna jag ska göra under terminens första del handlar om det jag skriver om, så jag har verkligen en gyllene chans att få till det, att äntligen knyta ihop säcken och fullborda projektet jag arbetat med i snart tio år.

Arbetet med boken, även om jag inte påbörjade projektet vid något speciellt datum, har löpt parallellt med bloggandet här på Flyktlinjer, som nu är inne på sitt tionde år (med dagliga uppateringar). Detta är den 4400de bloggposten jag skriver, och tanken är att fortsätta året ut. När boken är klar och jag bloggat i tio år vill jag göra en förändring i mitt skrivande liv. Här under sommaren och i slutredigeringen av de båda böckerna har jag upptäckt glädjen och tillfredsställelsen i att arbeta mer med texten, inte bara gå på känsla och skriva på inspiration. Bland alla posterna här på bloggen finns så många tankar som jag vill utveckla mer, och det känns nu viktigare än att skriva nya texter. Jag tänker mig en kompromiss, för jag vill inte släppa bloggandet. Tanken är att skriva en ny bloggpost i veckan; en lite längre, mer fokuserad och mer genomarbetad text. Vi får se hur det går. Fram till nyår fortsätter jag som förut och ska kunna få ihop 4500 poster (även om antalet aldrig varit viktigt för mig).

Återvänder till posten jag skrev när jag kommit upp i 100 poster, för att se hur projektet utvecklats och märker att jag lyckats uppnå det mesta, och ganska mycket mer, än det jag hoppades. Och resan fortsätter, som sagt.

Bloggpost 100

Bloggpost nummer 100 sedan starten. Har sett fram emot och tänkt på den ett tag. När jag började på allvar vid årsskiftet hade jag ingen aning om det skulle bära så här långt. Visste inte om jag hade så mycket inom mig att det skulle räcka ända hit. Men det gjorde det. Och det finns mer. Faktum är att varje post väcker nya tankar, framförallt utifrån kommentarerna men även genom det faktum att tankarna sätts på pränt och släpps iväg.

En av platserna det bloggas från

En post om dagen, minst. Det är målet. Det ger mitt liv stadga. Och det hjälper mig att hålla igång skrivandet och tankeverksamheten. Den självpåtagna uppgiften stärker även iakttagelseförmågan. Att tvinga sig att hitta något att reflektera över, antingen i medierna eller i arkivet av halvtänkta tankar. Det är nyttigt. Vi får se hur länge det håller i sig.

Vill passa på att tacka alla som läser, och ni är fler än jag vågat drömma om. Särskilt vill jag tacka er som kommenterat, och vill uppmuntra fler att lämna synpunkter. Kom gärna med uppslag till vad man kan skriva om. Jag ser detta som ett kollektivt projekt. Skriver inte bara för mig själv, utan även för alla som tror på ämnet Kulturvetenskap och dess samhällsnytta. Och med samhällsnytta vill jag påpeka att det är ett ord/begrepp som kan förstås på olika sätt. Ibland får man höra att ämnet motiveras med att, ”det måste få kosta pengar.” Men det ställer jag inte upp på. Varför måste det få kosta pengar? Det tycker jag är en fråga som alla som sysslar med Kulturvetenskap har ett ansvar att besvara. Vad tillför vi samhället?

Mitt svar på frågan om ämnets nytta är att vi tillför ett nödvändigt moment av kritiskt tänkande. Och det föranleder mig att även påpeka att jag inte driver någon egen linje här. Flyktlinjer är uttalat politisk, men den har ingen annan agenda än att föra fram ett makt- och normkritiskt perspektiv. Jag aktar mig noga för att torgföra egna åsikter. Självklart står jag alltid på de svaga och diskriminerades sida. Men eftersom det alltid är svårt att avgöra i stunden vem som överordnad och vem som är offer, försöker jag koncentrera inläggen på att identifiera uttrycken för makt och uppmärksamma dess konsekvenser. Jag försvarar ingen, utan vill synliggöra maktordningarna. Det är agendan. Det är uppgiften. Verktyget är kritiskt tänkande. Påpeka mer än gärna om jag briser i detta uppsåt!

Ett annat tema är långsiktig hållbarhet. Vad det är, det har jag ingen uppfattning om. Men att det behövs, det är jag övertygad om. Men det är inget som en isolerad tänkare kan formulera, en gång för alla. Frågan om längsiktig hållbarhet är komplex och den måste drivas på olika sätt och på olika ställen. Den går inte att styra, utan måste få leva sitt eget liv. Det är ett självorganiserande projekt som bara kan korrigeras under vägs. Vi får se vart det tar vägen. Jag försöker dra mitt strå till stacken.

Jag väntar fortfarande på besked om min Docentansökan. Ett positivt utlåtande till behövs. Om jag får det står skrivet i stjärnorna, och som jag förstått saken lär det dröja. Jag har fått ett positivt besked men väntar fortfarande på det andra. Att vänta är inte min starkaste gren. Jag är värdelös på det! Men att skriva av sig lite gör bördan lite lättare att bära. Nu är det ju inte så att mitt liv står och hänger på det där beskedet. Det jag tycker om och vill göra, den riktning jag önskar att akademin skall utvecklas i, den går lite på tvärs mot vad som premieras om man vill göra karriär. Har svårt att göra det man borde, bara för att man borde. När det gäller Docentfrågan hoppas jag på det bästa, men är inställd på det "värsta." Det som är mest frustrerande ifråga om just denna väntan, det är att jag under året som gått sedan jag lämnade in ansökan har publicerat en del, vilket innebär att om jag får ett negativt besked då sänder jag omgående in en ny ansökan. Och får då, i värsta fall, vänta ett år till på besked. That’s life!

En sak är fullkomligt klar dock, och det är att jag, Eddy Nehls, på inget sätt kommer att förändras, vare sig av ett negativt eller positivt docentbesked. Jag gör inte det jag gör, och är inte där jag är, för att göra karriär. Jag ägnar mig åt Kulturvetenskap för att det är mitt liv, och alldeles oavsett om det jag gör uppskattas eller ej av dem som innehar makten inom akademin eller ämnet. För den akademiska karriären handlar om makt, inget annat. Som kandidat är man fullkomligt utlämnad, och det går inte att överklaga. Nåväl, bara man vet spelreglerna. Å andra sidan får man makt om man passerar nålsögat. Och den vill jag i så fall använda klokt. Därför behöver jag kritiska läsare. Docenttiteln är personlig, men arbetet som leder fram till den är kollektivt. Bara en av alla tillvarons paradoxer.

Ett besked har jag i alla fall fått. Jag kommer inte att tillbringa hösten på Drexel University i Philadelphia. Synd på många sätt, men också skönt på en hel massa andra. Nu vet jag, och kan ägna tiden och energin åt att utveckla de två kurser jag jobbar med som skall gå till hösten. Och sommaren kan ägnas uteslutande till återhämtning. Till USA kommer jag hur som helst, för jag skall tala på en AIL-konferens i just Philadelphia i juni. Och då blir det även en vecka i New York. Just nu är livet gott att leva, och det finns mycket spännande att se fram emot. Fenomenologin skall undersökas, med kritisk blick. Det längtar jag efter. Och uttryck för makt skall undersökas.

Flyktlinjer börjar hitta sin form, och det är inte bara min förtjänst. Bloggen lever sitt eget liv. Det som det skall. Det ligger i sakens natur. Flyktlinjer är som rhizom, de hittar alltid en väg. Men sällan den man trodde i förväg. Och jag följer med. Jag gör vad jag kan för att styra, men samtidigt är det spännande att följa med också. Det är så jag ser på kunskap. Den kan inte beställas, den måste få växa fritt. Bara så kommer lösningar på problem som hindrar världens och samhällets långsiktiga hållbarhet att kunna hittas. Och problem skall som sagt inte lösas, de skall upplösas. Flyktlinjer söker problem, och försöker upplösa dem. Tänk om det var så inom akademin. Att man fick utnyttja sin kompetens maximalt, och att alla fick göra det. Tänk om man kunde rikta om bedömningsgrunderna och lägga mer vikt vid resultat och mindre vid utfästelserna. Tänk om man kunde få arbeta i lugn och ro. Vad mycket bättre allt skulle vara om man slapp ansvariga som slår sig för bröstet och utropar: Vi ska bli bäst i världen.

Universitetet är ingen biltillverkare. Man kan inte bli bäst i världen på kunskap. Det fungerar helt enkelt inte så. Nobelpris är en utmärkelse. Det delas ut till dem som man är överens om har utfört viktiga insatser för mänskligheten. Men man glömmer att priset delas ut inom ett på förhand bestämt antal och högst rigida kategorier. Och dessa bestämdes av Alfred Nobel, för över 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess! Som utövare av ett ämne som enligt Nobelkommittén inte anses värt att uppmärksamma hamnar man i skymundan, men betyder det att det vi kulturvetare gör är mindre värt eller viktigt? Tror jag låter den frågan vara öppen …

Världen befinner sig i ständig rörelse, liksom kunskapen om den samma. Inget är beständigt. Skillnad är vad som upprepas. Alltid. Överallt! Därför är det bättre att leta efter Flyktlinjer, mer konstruktivt att följa flödet, än att försöka låsa fast. Ta det som fungerar, och lämna det andra därhän. Spill ingen energi på det som inte fungerar. Bygg där det går. Kalla det vad du vill: Nomadologi, Minor Science eller Schizoanalys, det viktiga är inte namnet. Det viktiga är vad man gör. Resultatet. Framtiden är det enda som går att förändra!

Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur kompetent man är. Flyktlinjer tillhör inte mig, den tillhör oss!

Bloggpost 4300

Vid årsskiftet är det tio år sedan jag började uppdatera Flyktlinjer dagligen, och det har nu alltså blivit 4300 poster. Bloggen närmar sig dessutom en miljon besökare (klick). Ett syfte med bloggandet var att utvecklas som tänkare och författare, och det känner jag verkligen att jag gjort. Uthålligheten i skrivandet är mycket bättre och jag har lättare att komma igång och sitter nästan aldrig längre stunder och blickar in i en tom skärm. Dessutom har jag skapat ett arkiv av texter att ösa ur i framtida skrivprojekt. Kultur är ett mångfacetterat ämne med väldigt många ingångar; det visste jag innan men under arbetet med Flyktlinjer har detta bekräftats. På senare tid har jag dock märkt att det börjar bli svårt att variera sig, fast å andra sidan dyker det hela tiden upp nya saker att skriva om och reflektera över.

Här under våren har ett beslut mognat fram. Tio år känns symboliskt på något vis och något behöver hända. Framöver vill jag fokusera mer på böcker och utveckla den sidan av skrivandet, jag vill skörda det jag sått under åren med dagliga uppdateringar. Därför har jag beslutat mig för att fortsätta som förut året ut. Tanken är inte att sluta blogga, men från och med 2021 är ambitionen att publicera mer genomarbetade texter, en eller ett par gånger i veckan. Jag ser det som en övning i att skriva artiklar, vilket jag inte är bekväm med. Publiceringen på Under Strecket gav blodad tand.

Minst tre utkast till böcker om kulturteori och en lärobok, hämtade från bloggarkivet, ligger och väntar på hårdisken. Dessa ska jag ta tag i till hösten, när mina två pågående bokprojekt rotts i land. Läroboken har jag kontrakt på, så den vet jag kommer att publiceras, troligen i januari. Kulturteoriboken, försöket att utveckla en mellanrummets filosofi, mitt livsverk, kommer att publiceras på ett eller annat sätt. Helst, naturligtvis, på ett erkänt förlag; annars på nätet. En bok till är på gång, som känns som en bonus. Mötena mellan mina tankar och Ajans bilder har vi som ambition att ge ut. Jag har som synes att göra under överskådlig tid, och det är jag enormt tacksam för. Skrivande är mitt liv.

Jag vågade aldrig riktigt drömma om att bli författare, men ända sedan skolåren och särskilt studenttiden har jag funnit glädje och tillfredställelse i skrivandet. Hur mycket jag tyckte om det märkte jag under tiden jag sökte till forskarutbildningen och det var osäkert om jag skulle komma in. Då började jag skriva på en roman för att ha ett projekt. Den finns här på hårdisken, och delar av den har publicerats här på Flyktlinjer. Någon skönlitterär författare är jag inte, men kanske att jag gör ett nytt försök i framtiden. Jag blev författare genom att skriva och för att jag fann glädje i skrivandet, och för att jag ansåg att jag hade något att säga. Det är troligen enda sättet man kan bli författare på. Om man inte får ut något av själva skrivandet, om man inte trivs med att sitta framför datorn timme efter timme, dag efter dag, kommer man aldrig att bli författare. Det är inget man drömmer om, utbildar sig till eller bara blir. Enda sättet att bli författare är att skriva. Det finns inga garantier för att man lyckas, men tycker man om att skapa texter med hjälp av ord är vägen målet och belöningen.

Enda målet med mitt bloggande var att skapa en plats att skriva och tänka på. Efter tio är det dags att stanna upp lite och reflektera, för att sedan vidga perspektivet och höja ribban. Jag tycker jag har ett ansvar att skriva och sprida kunskaperna som jag fått möjlighet att skaffa mig på skattebetalarnas bekostnad. Att kunna leva på skrivandet är få förunnat, men arbetet som akademiker passar bra att kombinera med skrivande. De båda verksamheterna korsbefruktar varandra. Tacksamheten jag känner inför detta är gränslös.

Bloggpost 4200

Ännu en gång passeras en milstolpe här på Flyktlinjer. Sedan starten har det blivit 4200 poster. Ingen stor sak. Antalet poster är inte det viktiga. Jag skriver för att utveckla min förmåga att hantera språket och för att fånga tankar i flykten. Jag skriver för kunskapens skull, för att dela med mig av insikter och reflektioner rörande samtiden som jag är oförmögen att inte lägga märke till.

När jag vaknar på morgonen är och har alltid huvudet varit fullt av tankar. Bloggandet hjälper mig dels att sortera och finna ro, dels är det ett bibliotek eller ett arkiv av tankar som jag använder som underlag för andra texter, i andra sammanhang. Läroboken som kom ut förra veckan utgår till dels från texter som publicerats här först, dels under skrivprocessen, dels tidigare. Samma gäller för båda böckerna som jag arbetar med parallellt just nu. Och det finns underlag till åtminstone tre böcker till.

Författare kan man bara bli genom att skriva och det har jag gjort dagligen och strukturerat nu i snart tio år. Nu betalar sig arbetat, men det har hela tiden varit vägen fram och det dagliga skrivandet som gjort mödan värd. Jag är tacksam för böckerna, för det blir ett slags bekräftelse på att jag har något att säga, men det är de dagliga uppdateringarna som ger mening åt skrivandet. Blir jag läst är det en bonus och om någon uppskattar det jag skriver blir jag glad, men jag är ödmjuk inför det faktum att det alltid är läsaren som avgör, aldrig författaren. Det finns så enormt mycket texter där ute och bara de texter som fungerar och vars innehåll slår av en ton hos den som hittar fram till dem blir lästa.

För lite drygt ett år sedan ändrade Google algoritmerna som styr sökresultatet, och från en dag till en annan försvann nästan en tredjedel av läsarna. Det säger något om hur nyckfullt läsandet är idag samt hur mycket makt mediernas ägare har över innehållet och vilka bilder av samtiden som når spridning och påverkar den allmänna uppfattningen. För mig handlar bloggandet även om detta, om att lära känna nätetes logik; inte för att nå ut till fler eller kontrollera utan för att det är kunskap jag behöver för att förstå kulturen jag både forskar om och lever i. Rasismen och den allt mer radikaliserade högern i Sverige och resten av världen är till dels ett resultat av algoritmer som underblåser känslor och lever på uppmärksamhet, ju starkare desto bättre.

Från första dagen på högskolan tänkte och kände jag att jag kommit hem, att det var där jag ville vara. Sedan dess har kunskap och lärande varit mitt liv och det är där jag finner mening i tillvaron. Jag vill inte bli färdig och räknar varken bloggposter, dagar, terminer eller år. Jag vill utvecklas som forskare, författare och människa och jag vill bidra med mina kunskaper och erfarenheter i arbetet med att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Att blogga är ett sätt, att skriva böcker och undervisa är andra. Ett tredje sätt är att engagera sig i samhällsdebatten, även om jag är kritisk mot den och tror mer på samtal.

Jag är rastlös, men samtidigt uthållig. Får jag bara göra det jag är eller är satt att göra på mitt eget sätt tar jag ansvar är och går att lita på, vilket denna den 4200de bloggposten är ett tecken på.

Metareflektioner över (livet med) Flyktlinjer

Flyktlinjer är motsatsen till målstyrning. Det är en inre och yttre upptäcktsresa med bildning och vishet som mål. Jag vill förstå, inte förklara. Jag skriver för att lära och utveckla kunskap tillsammans, inte för att undervisa. Kunskap går inte att överföra från en till en annan, den uppstår och förändras mellan. Detta är tankar som dykt upp under skrivandet, men som utvecklats genom att stötas och blötas mot texter och tankar jag snappat upp på olika sätt och i olika forum. Kunskapen är inte isolerad, den finns och förändras överallt. Det viktiga är därför inte vad man läser utan hur man läser det.

Idag ska jag arbeta med min lärobok och publicerar därför ännu en text från arkivet. Denna gång en stipendieansökan, som inte vann bifall men som ger en bild av hur jag tänker och vad jag vill och tror fungerar. När jag får förfrågan om att komma och föreläsa frågar jag alltid om det utgår arvode, och den blygsamma summa pengar jag drar in investerar jag i bloggen på olika sätt, delvis enligt följande tankar.

Folkbildning, kunskapsspridning och högskolans försummade tredje uppgift

Lyhördhet är viktigt för alla som vill studera och förstå kultur, liksom ödmjukhet inför livets och tillvarons komplexitet. En tvärsäker kulturvetenskap är inte en vetenskap om kultur. Det är kulturvetenskapens moment 22. För att erkännas som forskare idag avkrävs man säkerhet och prognoser för framtiden. Kultur, som är mitt forskningsområde, fungerar inte på det sättet, och därför blir det svårt för kulturforskare att agera i akademin idag. Det är inte bara ett problem för kulturvetare, det är också ett problem för människor och samhället eftersom det påverkar kunskapsutvecklingen. Om man bara lyssnar på den som är tvärsäker och kan visa evidens för det som sägs kommer den som vill säga något, den som vill vara med och påverka utvecklingen, att tvingas uttrycka sig säkert och peka på evidens, vilket inte alltid är det mest vetenskapliga sättet att uttrycka sig, särskilt inte om det är kultur man vill veta något om och lära sig förstå. Mycket talar för att vi lever i en kulturförnekande kultur, vilket paradoxalt nog, oundvikligen också är en kultur; en kultur som får kulturforskare att framstå som mindre vetenskapliga än andra forskare och som därför påverkar synen på kulturen och gör den osynlig genom att kunskapen om den inte tas på allvar. Därför vänder jag mig till XXX för att söka pengar för att kunna bedriva kulturforskning på kulturens villkor.

Bakgrund

Sedan 2011 driver jag bloggen Flyktlinjer vars syfte är att sprida kunskap om olika aspekter av kultur till allmänheten. Arbetet är ideellt och bloggen är reklamfri, vilket är viktigt. Jag skriver både för att nå ut och för att utvecklas som tänkare själv. Sedan starten har det blivit över 4000 bloggposter. Bloggen har klickats på över 900000 gånger och besöks dagligen av runt 300. Bloggen är den plats där snart sagt allt mitt skrivande och tänkande börjar. Där sätts de första tankarna på pränt och testas inför publik. Sedan plockar jag ut det som fungerar, tematiserar, redigerar och arbetar om. På det sättet har jag skrivit både föreläsningar och artiklar samt fyra böcker, och två till är på gång.

Ändamål

Sedan starten har jag levt på inspiration och en ohejdad lust att skriva men det blir med tiden allt svårare att finna nya ingångar. Jag söker därför på detta sätt pengar för att utveckla bloggen och för att få möjlighet att fortbilda mig lite på mer på djupet inom områden som knyter an till mitt forskningsområde men som jag inte är utbildad i. Bästa sättet att utveckla ny kunskap, har jag märkt, är att åka på konferenser som ligger utanför mitt eget område, vilket kostar mer pengar än jag har möjlighet att skaffa fram på annat sätt än stipendier.

Jag tänker mig fyra större konferenser, inom medicin, psykologi, statistik och fysik vilket är områden som tangerar mitt forskningsämne och som jag tror skulle kunna bidra med impulser till nya serier bloggposter och i förlängningen till min utveckling som kulturforskare och författare. Jag har märkt att konferenser är ett slags mellanrum eller undantagstillstånd där jag skriver och tänker bättre än annars, men trots att det gör mig till en bättre kulturforskare finns det idag tyvärr ingen möjlighet för min arbetsgivare att betala för konferensresor som ligger utanför mitt eget forskningsområde.

Förklaring och argument

Orsaken till att jag valt bloggen som medium för kunskapsspridning är att jag tagit intryck av de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari och deras tankar om nomadologi som kan sägas handla om att lära sig se och hantera komplexitet och förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka möjligheter till och förutsättningar för förändring. Min forskning handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är, vilket gör bloggen till ett perfekt verktyg eftersom den når ut snabbt och är interaktiv. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer hur, vad och vart. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som fungerar är bra och det dysfunktionella är dåligt. Närmare än så går inte att komma en definition av nomadologin. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring, och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot ett mål.

Flyktlinjer handlar inte om att leda något i bevis, utan om att uppmuntra till reflektion, om att främja nytänkande och utmana det givna. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram; även om det är målet kan man bara hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför resultatet. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar och i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs intresserade läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i alla framställningar utvecklas ingen kunskap. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.

Jag känner verkligen att jag hittat en uppskattande läsekrets och att tankarna jag sätter på pränt når ut. Det är så klart själva poängen med att publicera texterna. Men värdet av bloggen ligger inte i de enskilda delarna utan i helheten. Det ligger i sakens natur att alla bloggposter inte är lika genomtänkta och det är en del av poängen med Flyktlinjer och viktigt att det får vara så. Ibland har jag fel och misslyckas i mitt uppsåt att vara logiskt stringent och opartiskt kritisk. Vissa analyser haltar. Jag är inte perfekt och det vill jag därför heller inte ge sken av, vilket annars är ett slags norm inom vetenskapen. Många ser kunskap som ett logiskt koherent och sammanhållet system och forskningen som ett pusselläggande där varje enskild bit har ett fast värde som adderas till helheten i takt med att bitarna läggs på plats. I ett sådant paradigm måste varje bit vara felfri för att helheten ska anses vara vetenskaplig. Om en bit innehåller fel faller hela kunskapsbygget. Och så är och fungerar det i många områden. Vissa frågor kan bara besvaras på det sättet och med utgångspunkt i den kunskapssynen. Fast det är inte så jag ser på kunskap. Är det kultur man vill veta något om måste man inse att helheten är skild från delarna, att det inte finns någon linjär kausalitet mellan delarna och helheten. Kunskapen om helheten uppstår i dynamiken mellan delarna och därför har felaktigheter, hugskott, missförstånd och geniala infall alla lika stort värde, inom ramen för helheten, är viktigt att tilläga.

Värdet med Flyktlinjer finns i helheten, i processen som sådan, i rörelsen framåt, förändringen och upprepningarna. Det som skrivits och finns att läsa där är lika mycket del av helheten som det som ännu inte skrivits, och det som står mellan raderna. Flyktlinjer handlar inte så mycket om kunskap om kultur som den speglar kulturen och pekar på betydelsefulla aspekter av den liksom faror och risker som finns inbyggda i den men som är svåra att se om man inte skaffar sig perspektiv. Jag skriver och läser det jag skriver för att bli bättre på att se och förstå kulturen som jag liksom alla andra lever i och står begravd i upp till halsen. Kunskapen om kultur finns liksom värdet med Flyktlinjer i helheten och dynamiken mellan delarna, i spänningarna, motsägelserna och komplexiteten. Skriver man om kultur är det inte lika viktigt att tänka sig för innan man sätter ord på sina tankar som om man skriver om andra områden. Kulturvetaren är del av och befinner sig mitt i sitt studieobjekt. Att skriva om kultur är delvis att skriva om sig själv och kulturvetenskap handlar om att upptäcka både delarna och relationerna mellan; därför skriver jag lika ofta om mig själv och blir jag ibland personlig, på gränsen till privat, som jag skriver om filosofi och dagsaktuella händelser. Det är i mångfalden av ingångar och uttryck, tankar och stilar, grepp och ämnen som värdet med Flyktlinjer står att finna.

Bloggpost 4100

Stannar upp vid ännu ett hundramärke, ännu en milstolpe i mitt skrivande liv. Det känns inte lika högtidligt idag som när jag skrev min hundrade eller tusende post, men tacksamheten är den samma. Inspirationen just här går i vågor, men skrivandet har blivit ett konstant inslag i mitt liv. Just nu är jag upptagen med två böcker. Jag korrekturläser läroboken och är inne på sista varvet med kulturboken. Båda böckerna handlar om liknande saker som jag skriver om här och ibland är det svårt att dela upp fokus, särskilt när det dessutom är stressigt på jobbet i skarven mellan kurserna. Snart lugnar det dock ner sig, och korrekturet blir färdigt här i veckan. Sedan har jag bara ett skrivprojekt att fokusera på, vid sidan av bloggandet; mitt stora projekt. Jag står i begrepp att ta ett nytt steg i min intellektuella utveckling, eller är åtminstone redo för det. Och rinner det ut i sanden kan jag med ålderns rätt ta det också. På det sättet är åldrandet skönt.

Jag blickar både framåt och bakåt. Fokuserar på att vara närvarande i det mellanrum, mellan då och sedan, som är nu. Det är här och nu vi lever. Mellan minnen av hur det en gång var och drömmar om hur det ska bli. Återvänder till texterna jag skrev i början och finner att jag fortfarande håller mig på det spår jag startade med. Hittar en lista på några punkter. Jag skrev: Det jag har lärt mig är följande:

1. Det är förödande för den personliga utvecklingen att ta åt sig av andras synpunkter rörande den egna förmågan. Visst bör man lyssna, men man bör bara ta till sig sådant som leder framåt. Allt för ofta får man höra vad man inte borde göra, vad som inte går, eller hur svårt det är att göra det man vill. Men sådana synpunkter leder inte framåt. Att något är svårt är inget argument för att inte försöka!

2. Våga göra din grej fullt ut! Var konsekvent och stå på dig. Följa dina tankar dit de leder dig, utan att bry dig om vad andra tycker. Bara så kommer du att kunna få svar på frågan om det ligger något i din vision, om dina tankar har någon bärighet. Räkna inte med att få hjälp från någon under arbetets gång. Din vision är din angelägenhet och det kommer den att vara ända tills den är genomförd, fullt ut. Först då kommer andras tankar om och synpunkter på din grej att kunna tas i beaktande.

3. Lita på att det bär. Går projektet i stå handlar det i princip alltid om att du har brustit i tron på den egna förmågan eller på att du inte har varit tillräckligt konsekvent.

4. Snegla inte på andras resultat, jämför inte det du gör med andras arbete. Om, säger om, du inte har ett grundmurat självförtroende! Försök däremot att lära av dem som är kompetenta, snabba och som får mycket gjort. Tänk bara på att den som får mycket gjort inte nödvändigtvis har det tålamod som krävs för att lyckas i längden. Lätt fånget, lätt förgånget! Själv har jag ofta känt mig som en strävsam sköldpadda, i ett sprinterlopp med harar. Och liksom i den gamla fabeln har det inte sällan inneburit att jag i slutändan är den som fått mest gjort. Det är alltid slutresultatet som räknas.

5. Titta aldrig framåt, på att det du skall eller bör göra. Men titta gärna och ofta bakåt på allt det du faktiskt har åstadkommit. Jämför på samma sätt gärna och ofta resultatet av ditt arbete med sådant du gjorde för länge sedan. Du kan bara tävla mot dig själv.

6. Välj samarbetspartners med omsorg. Avsluta alla engagemang där du har att göra med människor som tar mer än de ger. Utan att åka snålskjuts på någon (det har man i konsekvensens namn allt att förlora på, för det uppskattas inte av någon) går det alltid att hitta människor som vill samma sak som du, och när du väl hittat dem håll fast vid dem! Två som drar åt samma håll åstadkommer mer än var och en på egen hand.

Jag tycker nog att jag levt upp till mina egna råd och principer, och det bär än. Snart går jag in på mitt nionde år som bloggare. När det gått tio år ska jag ta mig en funderare, och kanske har jag då kommit upp i en miljon träffar på bloggen. Vi får se. Sluta skriva kommer jag hur som helst inte att göra, det känner jag. Det var också mitt primära mål med Flyktlinjer, att hitta en rutin. Läsandet hade jag redan integrerat i vardagen. Det ena är en förutsättning för det andra och båda verksamheterna befruktar varandra.

Skrivande är dock ingen soloprestation, det är ett samarbete. Utan läsare går det inte. Därför avslutar jag denna den fyratusenetthundrade med att tacka dig för att just du läser det jag skriver. Jag vet inte vem du är, men jag vill att du ska veta att jag är tacksam för att du hittat hit.

Bloggpost 4000

Jag tänker inte så mycket på hur många bloggposter det blir. Antalet är inte det viktiga, det är utvecklingen av innehållet och förmågan att hålla igång skrivandet och tänkandet som driver mig och Flyktlinjer framåt, utåt, uppåt. Därför blev jag lite överraskad när jag igår upptäckte att det var post nummer 3999 och att dagens post skulle bli den 4000de posten sedan starten. Måste tillstå att det är med viss andakt och ödmjukhet jag skriver detta. Fyra tusen poster har det blivit och jag kommer att fortsätta skriva så länge det inte upplevs som ett tvång, för min egen skull och för er som läser det som sätts på pränt.

Bloggandet fyller en hel massa olika funktioner och ger mig insikt i en massa olika saker som jag inte skulle veta något om ifall jag inte bloggade. Googles och Facebooks algoritmer till exempel, och dess förändringar, vilka styr spridningen av det som publiceras. Från en dag till en annan, i höstas, minskade antalet läsare dramatiskt. Jag förstod inte varför, men det var i samband med att Facebook ändrade inställningen i sin Newsfeed. Och Googles sätt att rangordna olika typer av inlägg påverkar också spridningsgraden. Tydligen har alla producenter av texter fått se en nedgång i trafiken, till förmån för podar och videor. Det enklare och mer klickvänliga, materialet med störst chans att bli viralt, prioriteras. Jag noterar och lär mig massor om hur nätet fungerar, men vägrar anpassa mig. Jag tänker inte bli en ny Joakim Lamotte och skriver inte för att få uppmärksamhet. Jag skriver för mina trogna, återkommande läsare. Även om jag inte vet vilka ni är, är det som jag känner er. Ni finns där och ni läser det jag skriver. Det känns tryggt och jag är tacksam!

Dela gärna texter som ni tycker särskilt mycket om. Tillsammans kan vi sprida alternativa bilder av samhället som vi alla lever i. De stora plattformsföretagen bryr sig bara om aktörer som väcker starka känslor. Hat går före kärlek, på nätet. Tyvärr. Algoritmerna styr våra liv, mer än vi anar. Det går dock att förhålla sig till det och det finns möjlighet att påverka. Titta på Greta Thunberg och den medmänskliga rörelse som hon startat. Det är en ansenlig förändringskraft att räkna med. Kraften kommer underifrån och det är människors omsorg om klimatet och livet på jorden som ger rörelsen kraft. Jämför den rörelsen med högerxtrema och allt mer radikala krafter som vill få oss att tro att systemkollapsen är nära och att det är invandrarnas fel. Hat väcker starkare känslor och genererar fler klick och mer information om användarna. Det kan nätets giganter tjäna pengar på. Mitt val att inte ta emot pengar via Swish och beslutet att avstå från reklam kanske gör mig fattigare, men hur mycket pengar jag än hade kunnat tjäna så är min integritet mer värd; därför är beslutet enkelt. Om bloggandet blir ett tvång eller om jag känner mig styrd och kontrollerad går det ut över kreativiteten och lusten att skriva.

Jag firar denna milstolpe i mitt skrivande liv med att ägna resten av dagen åt skönlitterärt läsande. Igår läste jag ut Brott och Straff, som jag haft hemma i bokhyllan sedan 1990-talet och som jag äntligen tog tag i. Vilken upplevelse det var! Får se om Idioten som jag ska börja på idag lever upp till mina högt ställda förväntningar. Dostojevskij, inser jag, är den perfekta sommarläsningen för en som både vill vara ledig från alla akademiska krav men som ändå ständigt söker intellektuella utmaningar och bildning. Det handlar om människor, känslor, tankar och etiska dilemman. Och framför mig ligger en hel dag utan några som helst krav. Det är fortfarande fyra hela veckor kvar på semestern. Sedan ska jag avsluta två bokprojekt och även skriva två artiklar. Det blir en flygande start på det nya arbetsåret och eftersom jag redan innan jag gick på semester kände mig utvilad längtar jag redan tillbaka, även om jag njuter tillfullo av semestern också.

Bloggpost 3900

Lite över åtta år har jag hållit igång Flyktlinjer med dagliga uppdateringar. Detta blir post nummer 3900. Inte så att jag räknar egentligen. Jag har inget annat mål än att skriva något varje dag. Jag brukar dock stanna upp vid var hundrade post för att reflektera över vart jag är, vad jag vill och hur jag ser på det som blivit gjort.

Det hände något med skrivandet i samband med valet i höstas. Något dog inom mig och jag tappade lite av den kraft och entusiasm som drivit mig framåt genom åren. Det var som jag nådde något slags mättnad och tappade den del av inspirationen. Devis berodde det på att jag ägnar allt mer tid åt annat skrivande vid sidan av; längre och mer genomarbetade texter. Kreativitet är en begränsad kraft, uppenbarligen. Just nu håller jag på med två böcker. Den ena är en lärobok och den andra är mitt livsverk, mitt teoretiska bidrag till kulturforskningen. Fast det är bara en delförklaring till att Flyktlinjer lite ändrat karaktär, den viktigaste anledningen är att politiken och samhällsdebatten stod och fortfarande står mig upp i halsen. Jag orkar helt enkelt inte lyssna och än mindre reagera på ännu ett idiotiskt utspel. Det jag tror på och brinner för, forskar om och har insikt i och förståelse för går allt mer på tvärs med samtiden. Känslan av hopplöshet som drabbade mig i höstas tror jag var nyttig för den tvingade mig att tänka till om varför jag gör det jag gör.

Jag befinner mig i okänd terräng och är i full färd med att skriva mig ut ur känslan av meningslöshet. Det är en ny känsla, och jag lär mig massor. Flyktlinjer är lika viktig nu som den här platsen för fria tankar och kreativa förslag samt språkliga experiment som den alltid varit. Så länge jag tänker behöver jag skriva och jag kommer fortsätta sprida tankar om det jag tror och menar behövs, så länge jag lever. I ett eller annat forum. Just nu känns böckerna lite viktigare och det påverkar så klart innehållet på Flyktlinjer, men det är ändå här allt börjar för mig. När jag läser det jag skriver ser jag möjligheter och föds nya idéer. Lite känns det som samtiden också är inne i en omställningsfas. Alla talar om framtiden men ingen vet vad som faktiskt kommer att hända och det går heller inte att veta något annat än att det troligtvis INTE blir som experterna hävdar.

Hållbarhet är lika viktigt som kunskap och dessa saker hänger ihop. Det är där jag befinner mig och ibland känner jag att jag upprepar mig. Det har också bidragit till att bokskrivandet upptar med av min tid och tankekraft, för där är det lättare att se och det går att ändra och förtydliga. Mellanrummet är vad som upptar mina tankar och det är svårt att skriva om det på bloggen. Kanske är det ett tecken på utveckling. Kanske jag tog ett steg upp eller fram i höstas? Jag vet inte, men jag känner mig tryggare och har en annan överblick. Med årens rätt ser jag att även kulturen upprepar sig. Idag debatteras mycket som redan debatterats flera gånger tidigare. Det bidrar också till tröttheten. Allt oftare ställer jag mig frågan om jag orkar förklara samma sak en gång till. Genus, mångfald, utbildningspolitik och expertmakt.

Jag går i väntans tider och ser med spänning fram emot vart jag är på väg och vad som kommer att hända. Det är en ny känsla för mig, den jag försöker sätta ord på här, och därför är den i sig inspirerande. Inget som är ohållbart eller som utgår från okunskap eller dumhet kan och kommer att överleva på sikt. Jag finner tröst och kan vila i den insikten. Förr eller senare måste även politiken se behovet av verkliga insikter och faktiskt ta ansvar, annars kommer någon annan att göra det. Även om uppskattningen av kunskapen går i vågor och just nu mest ses som ett hinder på vägen mot naiva mål och önsketänkande är och kommer den alltid att behövas. Flyktlinjer är mitt vattenhål och jag skriver för att hålla tankarna vid liv och intellektet i trim. Plötsligt händer det. Jag tror faktiskt det, på riktigt.

Återkommer inom kort med nya tankar om något som jag själv undrar över eller som engagerar mig.

Bloggpost 3800

Detta blir den 3800de bloggposten som publiceras på Flyktlinjer. Tar tillfället i akt att stanna upp och reflektera över projektet i dagarna går in på sitt nionde år. Om kraften i rörelsen håller i sig två år till kan jag fira 10 år som bloggare, och om läs- och besöksstatistiken håller i sig passeras en miljon klick innan dess. Fast jag har aldrig blickar framåt, jag skriver en post i taget och även om jag så klart håller koll på antalet läsare och noterar vad som blir läst (det säger en hel del om kulturen vi lever i och som jag skriver om) är det inte därför jag skriver. Jag har inga som helst ambitioner om att bli någon influencer; jag vill att tankarna ska nå ut men för egen del trivs jag med att verka i marginalen och i det dolda.

Det primära syftet med mitt skrivande har aldrig varit att driva opinion, men skriver man om kultur är det omöjligt att inte påverka. Kulturforskaren är dömd att ta ställning, vilket sedan och allt oftare i dessa dagar (på grund av okunskap, ignorans eller ren illvilja) vänds mot humaniora i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet. Att ta ställning och vara med och påverka är inte samma som aktivism. Att forskningen är politisk ska inte sammanblandas med partipolitik. För kulturforskaren är tydliga ställningstaganden och öppenhet ett led i strävan efter vetenskaplighet och objektivitet. Om jag som forskare är tydlig med var jag står och vilket samhälle jag vill se förverkligat kan läsaren bilda sig en egen uppfattning om resultatens giltighet, vilket INTE är samma sak som confirmation bias. Den som ensidigt forskar om invandringens kostnader och pekar på statistiskt säkerställda siffror är och kan aldrig sägas vara objektiv, för all kunskap som rör samhället, kulturen och det sociala är alltid alternativa. Valet att INTE forska om eller reflektera över invandringens intäkter, beslutet att presentera siffrorna som fakta eller sanningen är i högsta grad politiskt.

Som kulturforskare strävar jag efter största möjliga transparens och Flyktlinjer är ett led i den strävan. Jag skriver alla möjliga typer av texter och blir ibland personlig. Det spelar roll vem som bedriver forskningen och resultaten av kulturvetenskaplig forskning måste alltid vara öppna för tolkning, eftersom de skapats genom tolkning. Därför delar jag med mig av mina personliga tankar och försöker inte dölja mina politiska åsikter, samtidigt som jag försöker upprätthålla gränsen till det privata och inte driver partipolitik.

Flyktlinjer är ett flöde av tankar om och analyser av samtiden. Jag vill se bloggen som en ständigt växande verktygslåda. En maskin skapad för att förändra, men inte för att styra. Kulturen både påverkar och påverkas. Jag varken styr eller äger bloggen, jag liksom alla som läser och interagerar, som delar, kommenterar, reagerar och reflekterar, är medskapare. Det är också så jag ser på bildning, som det blivit många poster om genom åren. Jag ser på bildning på följande sätt, vilket ligger i linje med vad jag vill försöka uppnå med mitt bloggande:

Bildning är både form och innehåll samt dynamiken som uppstår mellan. Bildning är en öppen och föränderlig, samtalsfrämjande syn på kunskap som för människor samman och utvecklar känslan av gemenskap. Bildning måste sättas i verket, användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är att den tillhandahåller användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Bildningens värde överskrider kunskapen och finns kvar även efter att man glömt det man lärt sig.

Kulturell förändring, vilket med åren kommit att utkristallisera sig som mitt huvudsakliga forskningsintresse, kommer alltid inifrån och uppstår mellan, den kan inte tvingas på utifrån eller uppifrån. Därför utgör kritiken mot New Public Management en allt tydligare röd tråd i flödet av texter som presenteras på Flyktlinjer.

Hur man utför sitt arbete spelar idag en underordnad roll, mätbara resultat och måluppfyllelse är allt som betyder något. Jag är kritisk till dagens utbildningspolitik eftersom jag maktlös tvingas se på hur synen på kunskap förändras allt snabbare. När jag började på högskolan genomsyrades akademin av en kvalitativ syn på kunskap där innehållet var det enda som betydde något, medan allt fler aspekter av verksamheten som bedrivs på landets högskolor handlar om planer, instruktioner och ledning. Betyg, genomströmning, mötesanteckningar och handlingsplaner kan man räkna, väga, mäta och jämföra. Kunskap, liksom kultur och bildning är emellertid svårt och otydligt, så när snart sagt allt handlar om ekonomi och när prestationsmätning och resultat blir viktigare än vardagen och verksamheterna ute i organisationerna, skapas ett system som gör det svårt att värna kunskapen, akademiska traditioner och intellektuella kvaliteter. Flyktlinjer är en värdefull plats som med åren blivit allt värdefullare och viktig för mig att kunna återvända till. Den är ett slags ventil. Här och snart kanske endast här kan och får jag tänka högt och fritt, medan jag i min yrkesvardag måste tänka rätt.

Jag ställer mig gärna på en scen och talar, men inte för att leverera svar utan för att väcka frågor och initiera samtal. Jag är kritisk till det expertsamhälle som växer fram, där man tenderar att lyssna mer på vem som talar än på vad som sägs. Nätet svämmar över av konton som drivs av människor som drömmer om att bli kända och ekonomiskt oberoende. Flyktlinjer är närmast motsatsen till det. Här står KUNSKAPEN i centrum och det enda jag gör reklam för är böcker som berör och som jag ser som viktiga, både mina egna (som kan laddas ner gratis) och andra. Jag tjänar inga pengar på bloggandet och det blir bara viktigare och viktigare att det fortsätter vara så, för det är en förutsättning för den frihet i tanken som är nödvändig för den intellektuella utveckling jag strävar efter.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Höstterminen går in på upploppet och det finns tentor att rätta och uppsatser att examinera. Idag är jag dock ledig. Ska läsa och promenera, bara vara och fokusera på att finna ro i tillvaron och det eviga nu som jag bestämt mig för att bli bättre på att acceptera och bara vara i.

Gott Nytt Bloggår

Skrev inget igår. Tänkte desto mer. Läste, och tog en långpromenad. Samlade ihop mig inför året som kommer och som jag hoppas mycket på. Vill utvecklas som TÄNKARE; det är därför jag bloggar. Och tankeförmågan behövs för att förstå kulturen jag forskar om. Det är en sorgligt underskattad förmåga i dagens faktafixerade och räknande samt debatterande samhälle där man inte lyssnar på varandra.

Kunskap är som kärlek, en nåd man bara ödmjukt kan hoppas på. En ömtålig kvalitet som aldrig kan garanteras. Och kunskap är inte ett mål, utan ett medel i strävan efter bildning och vishet. Idag betraktas kunskap som ett resultat som går att mäta, jämföra och kontrollera. Det stämmer inte, för utan tolkning och kritisk analys finns ingen kunskap; den är alltid relativ, temporär och relaterad till ett sammanhang. Människor och handlingar kan kontrolleras, rutiner kan standardiseras och resultat går att utvärdera i enlighet med på förhand uppgjorda regler och kriterier. Ju hårdare kontroll, desto mindre kunskap; så ser kunskapsekvationen ut. Och jag hör invändningarna: Bevisa det! Var finns evidensen? Ge mig en länk till någon artikel i en vetenskaplig journal, annars lyssnar jag inte på dig och avfärdar det du säger. Så ser det ut idag. Därför har man fått för sig att biologin bär på mer förklaringskraft och är viktigare för att förstå människor än kultur. Därför accepteras "bara" siffror som svar på snart sagt alla frågor. Tänkande betraktas som synonymt med kalkylering och delegeras till datorer som räknar fram svar, och mänskligheten underordnar sig lydigt maskinerna som är dem överlägsna på alla områden utom på det område som VERKLIGEN betyder något; maskinerna är och kommer aldrig att bli MÄNNISKOR. Paradoxalt nog krävs det en utvecklad förmåga att tänka för att inse detta, och den förmågan måste spridas vitt och brett för att ett annat och mer mänskligt och långsiktigt hållbart samhälle ska kunna växa fram.

Utan ömsesidig tillit, tid att tänka och möjlighet att utbyta tankar kan ingen kunskap växa fram mellan människor. Och utan förståelse för misslyckanden och i avsaknad av frihet, kan ingen AKADEMISK kvalitet uppstå. Skratta gärna, som kulturvetare är jag van att avfärdas som knäppgök; men stanna sedan upp och tänk efter på allvar. Varför är det så roligt, och vad är det som är roligt egentligen? Att jag säger att tillit är en nödvändighet för hållbarhet och att tid för eftertanke är en förutsättning för att komma fram till kloka beslut? Den som avfärdar tillit som flum är i gott sällskap och kommer att färdas mot undergången i första klass tillsammans med många likasinnade som lägger pannan i djupa veck och säger sig inse allvaret och behovet av regler, kontroll och effektivitet. Vi kan vänta tills det är försent, absolut. Men verklig kunskap kommer aldrig att uppstå med nuvarande syn på kvalitet i högskolan. Tillit är osäkert och det finns inga genvägar till kvalitet, men det är så det är. Det går att styra, kontrollera och effektivisera, bevisligen, men det leder inte till bättre kunskaper. Är det KUNSKAP vi vill ha måste akademin bli en plats där kunskap kan växa. Jag skulle gärna vilja arbeta med detta i min roll som lektor, men det går inte. Som lektor förväntas jag följa regler och protokoll och även om ingen säger det högt ingår det inte i mina arbetsuppgifter att TÄNKA. Kvalitet nås idag genom (budget)disciplin, inte genom reflektion och kritisk analys. Därför bloggar jag, för att inte förmågan att tänka ska förtvina och för att locka till samtal om kunskapsutveckling, kultur och hållbarhet.

Tillit och tid att tänka, samt frihet att följa kunskapen dit den tar forskaren. Och förståelse för att sökande efter ny kunskap i okänd terräng ibland leder in i återvändsgränder. Det är grunden för en sund akademi, igår, idag och i framtiden. Kunskap är en angelägenhet för alla och det är kring den som ledningen, forskarna, lärarna och studenterna måste mötas. Alla har ett individuellt ansvar för att göra vad man kan för att bidra till utvecklingen av kunskap och intellektuell förmåga. Studenten i centrum är en tanke lika förödande för kunskapen som starka ledningar med fokus på resultat. Är inte kunskapen i centrum blir det svårt att värna tänkandet och analysförmågan, och utan en väl utvecklad förmåga att tänka blir det svårt att förstå värdet och behovet av KUNSKAP. Jag bloggar för att bryta mig loss från det moment 22 som jag som lektor sitter fast i.

Framtiden går lika lite som kunskapen, kulturen och demokratin att förutsäga. Visst kan man göra prognoser och självklart är statistik viktigt. Jag är inte motståndare till naturvetenskap. Men jag värnar demokratin, kunskapen och forskar om kultur. Min forskning handlar om att försöka förstå öppenheten, föränderligheten och icke-linjariteten i de dynamiska processer som vi har att hantera, samtidigt som vi lever mitt i dem. Parallellt med bloggandet arbetar jag på ett bokmanus, som jag hoppas kunna presentera för ett bokförlag under hösten, där jag sätter mina samlade kunskaper om kultur på pränt. Jag behöver stimulansen av tankeförmågan som bloggandet ger för att kunna skriva och läsa orden kritiskt, för att kunna UTVECKLA kunskapen om kultur.

Jag kan och kommer aldrig att kunna lova att det blir en bloggpost om dagen framöver, men jag lovar att försöka och önskar alla mina läsare ett gott nytt år i kunskapens och den intellektuella utvecklingens namn.

Varför bloggar jag?

Varför jag bloggar, är en fråga jag ställer mig kontinuerligt. Det är viktigt att ha en riktning i skrivandet även om jag inte har något tydligt mål. Flyktlinjer är en öppet sökande blogg med många olika mål och ambitioner, ett komplext och föränderligt projekt. Jag bloggar för att lära och utvecklas genom att tänka högt om det jag läser och erfar, dels för att bli bättre på att förstå mig själv och min egen tillvaro, dels för att bli bättre på att förstå kunskapens karaktär och möjligheter samt förutsättningar för förändring av samhället och den kultur som är mitt forskningsområde. Flyktlinjer är allt det där samtidigt och bloggen drivs av nyfikenhet, inspiration och frihet i ord och tanke. Jag har svårt för allt som är kravfyllt, därför fungerar bloggen även som ett slags ventil för mig i dagens allt mer styrda och kontrollerade akademi. Ju hårdare styrning, desto större behov av frihet och desto fler bloggpoeter tenderar det att bli. Strävan efter balans är viktig!

Jag bloggar även för att dela med mig av tankar, för andra att reagera på och tänka med. Jag är lärare framförallt för att jag vill lära, men jag tycker också om att undervisa, dock inte genom att sprida fakta på ett effektivt sätt. Lärande och kunskapsutveckling kan aldrig sättas i verket av information eller fakta som ska memoreras. Utan en vilja att veta och eget arbete går det inte att lära. Därför lägger jag större vikt vid att visa olika sätt som man kan tänka för att nå kunskap och förståelse, än vid förklaringarna om hur det är egentligen. Kunskap är ett mål man kan nå på oändligt många olika vägar, det finns ingen best practice. Alla sätt som fungerar är bra, men det kan ibland ta tid. Därför har jag inget mål med mitt bloggande, som utförs en post i taget. Det vet jag att jag kan lova, och får jag bara sätta upp mina egna regler vet jag att jag har nästan hur mycket tålamod som helst, vilket bekräftas av att 4000 bloggposter känns nåbart eftersom det nu bara återstår lite mer än 200 poster. Fast, som sagt, antalet poster är inte viktigt. Processen är viktigare. Flyktlinjer ger stadga och kontinuitet åt mitt liv.

Jag får ibland råd om hur jag ska skriva och/eller agera för att nå fler läsare, men skulle jag lyssna på och anpassa mig efter råden skulle Flyktlinjer utvecklas till något annat, min blogg skulle bli ett slags kopia av ett tänkt original. Då skulle projektet helt tappa den mening det har, för mig och förhoppningsvis även för läsarna som faktiskt hittar hit. De som ger mig råd har inte tillgång till statistiken, men det har jag. Jag lär mig massor bara av att se vad som läses och sprids samt vilka reaktioner det jag skriver väcker. Som sagt, Flyktlinjer ger mig massor av kunskaper och förståelse på väldigt många olika sätt.

Min önskan är visserligen att nå ut till så många som möjligt, men det är som sagt inget självändamål och det får aldrig någonsin bli viktigare än själva skrivandet, tänkandet och kunskapsutvecklingen. Så fort jag känner minsta lilla krav på mig att göra på något speciellt sätt händer något inom mig och jag tappar all lust och inspiration, vilket visserligen är lärorikt men samtidigt förödande för skrivandet och kreativiteten. Det är helt klart lättare att finna inspiration och motivation i skrivandet när antalet läsare ökar, och på motsvarande sätt krävs det mer av mig för att hitta på nya uppslag och hålla motivationen uppe när statistiken pekar åt andra hållet. Det har hela tiden gått i vågor, men jag blir stadigt bättre och bättre på att inte bry mig om hur många som läser eller vem som läser och vad som blir läst. Det är och kommer aldrig vara därför jag skriver, det har jag heligt lovat mig själv. Jag har sett alldeles för många avskräckande exempel på vad som händer med så kallade Swishjournalister som börjar som vettiga skribenter och kloka tänkare men som med tiden allt mer glider i den riktning som pengarna pekar, inte sällan i en högerradikal, nationalistisk riktning, eftersom det är den gruppen som mest aktiv på nätet. Skulle jag tänka och agera så, om jag börjar skriva eller forska för något annat mål och syfte än KUNSKAPEN skulle Flyktlinjer bli ett populistiskt projekt, vilket är just vad jag med mitt skrivande och min forskning försöker bekämpa genom att visa på kunskapens och bildningens egenvärde.

Det tar tid att tänka klokt och lärande är en omväg. Flyktlinjer är ett slags motståndshandling och ju fler poster det blir och ju längre projektet lever och det finns läsare som söker sig hit, desto mer evidens får jag för att kunskap och bildning faktiskt har ett värde. Jag avslutar därför med en vädjan till er som läser och som liksom jag tror på och värnar kunskapen, att ni delar och sprider poster som ni tycker är värda att delas. Jag tjänar inga pengar på Flyktlinjer och det finns ingen reklam, så spridningen handlar endast om kunskap och strävan efter att utveckla projektet. Tillsammans når man alltid längre än på ensam och på egen hand.

Bloggpost 3700

Tretusen sjuhundra bloggposter hade jag alltså i mig. Uppenbarligen, eftersom detta är den tretusensjuhundrade posten jag skriver. Det är inte lika lätt att hitta nya saker att skriva om idag som det var första åren, men att blogga är å andra sidan en mer integrerad del av mitt liv och vardag idag, så när jag väl hittar något som engagerar flyter det lätt. Den känslan, slår det mig, är vad jag söker. Flytet i tanken som leder till flyt i språket. Flow, närvaro och stunderna av insikt som uppstår under fokuserat skrivande och ibland i föreläsningssalen, tillsammans med intresserade och engagerade studenter eller åhörare. Det är vad jag söker, det är dit jag vill tillbaka, igen och igen. Jag vet aldrig när det blir så. Ibland blir det platt och intetsägande; ofta när jag är stressad eller befinner mig mentalt någon annanstans, när skrivandet känns som ett tvång. Fast å andra sidan kan jag ibland i efterhand se att texter som var mödosamma att skriva och där det inte fanns flow kan hålla längre än texter som bara runnit ur mig. Nyckfullheten, detta att aldrig kunna veta hur det ska gå eller hur det ska bli, lockar mig. Frågor utan GIVNA svar fascinerar. Att blogga är en spännande upptäcktsfärd som jag följer lika mycket som styr och driver. Och jag är oerhört tacksam för att jag inte är ensam på resan. Jag ser att ni finns där, att jag blir läst. Inför det är jag ödmjuk. Det är ingen självklarhet, men det är viktigare för mig än alla akademiska meriter i världen. Det är här jag skriver för att tänka, det är här jag är ärlig och sann.

Annat skrivande, skrivande som görs av tvång eller på uppdrag, är själsdödande. Ändå är det det skrivandet som räknas i akademin idag, inte detta. En enda referee-granskad artikel är värd mer än alla bloggposter i världen. För att det går att räkna, väga och mäta. För att vägandet och mätandet (kontrollen och målstyrningen) idag anses viktigare än innehållet. Och så undrar vi varför unga idag inte kan skriva, varför språket förflackas och läsförmågan utarmas. Inte undra på när vi inte bryr oss om eller kan uppskatta språket i sig, tankarna och orden. Det finns heller inte tid att läsa, tänka, samtala och lägga sig vinn om att skriva vackert. Kanske har det alltid funnits en känsla av tidsbrist, men idag tar det sig fysiska uttryck på ett helt annat sätt och människor säger upp sig från arbeten de älskar och slutar utföra uppgifter de brinner för eftersom organiseringen av arbetet påverkar deras hälsa negativt. Jag bloggar för att göra uppror mot allt det där, för att här finner jag ro, här känner jag mig fri. Här kan jag vara närvarande i nuet.

Ekonomiseringen återkommer jag ofta till. Ekonomin som ersättare av alla andra värdet. Om medlet som blev ett mål och som dränerar samhället på innehåll, som utarmar språket och förflackar kunskapen. Som reducerar allt till siffror. Om vi även i fortsättningen vill ha ett samhälle får den typen av påpekande inte tas lätt på, för det är vår framtid vi talar om. Ett folk som bara kan räkna och som reducerar sig själva och sina egenskaper till siffror är ett folk av lydiga följare. Ett okritiskt folk som lyder penningens lag, som går dit pengarna finns, oavsett vart ekonomin leder dem. Jakten på vinst förblindar och tränger ut alla andra värden, likt en gökunge som tar över och tystar kritiken. Och när akademin avakademiserats kommer kraven på sänkta skatter, för att locka hit utländska experter, som ett brev på posten. Först skapar man ett problem och sedan löser man det med den enda vision man har: Mera pengar över. För vem? Och varför, till vad? Det har vi glömt.

Ta dig tid. Lyssna. Tänk. Idag har vi nästan aldrig tid. Vi dignar alla under produktionens och effektiviseringens lagar. Vi har inte tid för varandra. Idag ökar antalet unga som får stroke och hälsan raseras, allt i takt med att stressen ökar. Allt färre har råd att sjukskriva sig och detta används som indikation på att vi är friskare och det blir anses visa på att effektiviseringsjakten kan fortsätta. Mot vad? Mot nollpunkten. Låga priser, kom och köp. När vi inte längre har tid att läsa eller tänka blir det svårare och svårare att se samband och när vetenskapen tvingas publicera allt fler artiklar om allt smalare aspekter tappas helhetsperspektivet och överblicken; dessutom får den som har makt tillgång till allt fler underlag och stöd för sina beslut, vilka nu kan presenteras som vetenskapligt underbyggda. Alla säjer ut sig, alla tvingas sälja sig. Till allt lägre pris. För den heliga konkurrensen tvingar oss till det. Moroten är att välstånd sipprar ner till de mindre bemedlade. Men det stämmer inte, pengar sugs uppåt i systemet. Tänk bara på hur vi motiverar den som har makt och är chef att jobba och på hur vi motiverar den som befinner sig långt ner i organisationen, eller den som saknar arbete och som är beredd att arbeta för en ännu lägre lön. Ta dig tid. Tänk, andas och lägg örat mot den räls som till framtiden bär. Lyssna och reflektera. Fundera på vem som tjänar på att dessa saker inte uppmärksammas? Är det verkligen du och jag, samhället och framtiden?

Jag skriver för att jag tänker och tänker för att jag skriver. Därför läggs bloggpost till bloggpost. Den ena efter den andra utan annat mål än skrivandet och tänkandet i sig. Texter och tankar har ett egenvärde och detta värde värnar jag här. Dag efter dag. Vill inte sikta mot något annat än nästa dag, nästa bloggpost. Vi får se hur länge det bär och hur många poster det blir. Antalet är inte det viktiga. Lusten att skriva är det enda som betyder något. Lusten att leva och att fylla livet med mening. Skrivande fungerar på det sättet. Speciellt det skrivande som inte har något annat syfte än att ta tanken vidare. Detta driver mig och det är så jag ser på kunskap också, som en resa, där vägen är målet. Ökad förståelse är det jag söker, i en värd som blir allt mer obegriplig och som allt fler förstår allt mindre av. Beslut tas i hastigheten, för att i efterhand förklaras och göras logiska. Det är så man slarvar bort miljarder och det är detta som gör att problemen hotar att växa. För ingen bryr sig eller tar ansvar, eftersom ingen enskild har något att vinna på att göra det. Alla vet att alla har något att vinna på gemensamt ansvarstagande, men vi inför konsekvent system som gynnar individuellt oansvar. Klart vi får problem då. När vi inte tar oss tid. Inte lyssnar. Inte läser eller tänker.

Tror jag slutar där, innan dessa tankar tänks till slut. Ett annat samhälle är möjligt, om och när tillräckligt många vill och börjar tänka och agera annorlunda i sin vardag. Det är inte bilaterala avtal och stora beslut som förändrar världen och kommer att rädda klimatet, utan vanliga människors vardagliga handlingar. Den tanken fyller mig med hopp och den driver mig att skriva vidare för att upprepa den på olika sätt och i relation till olika frågor.

Tack för att du läser! Utan dig är Flyktinjer bara ord i cyberrymden.

Bloggpost 3600

Detta är bloggpost nummer 3600 sedan starten. Stannar därför upp och reflekterar över detta skrivprojekt, över vart det är på väg, hur jag ser på det jag gör och vad det gör med mig. Flyktlinjer, inser jag allt mer, är en integrerad del av mitt akademiska liv. Bloggen fyller en lång rad olika funktioner för mig och formatet passar både min personlighet och mina vetenskapliga ambitioner. Dels skriver jag av min tankar som uppstår i huvudet på mig, sätter ord på det som händer i huvudet för att få syn på och möjlighet att förstå det jag ser och det jag tänker. Dels producerar jag tankar, reflektioner och presenterar analyser av den mångfacetterade, dynamiskt föränderliga och många gånger paradoxala kultur som växer fram mellan människor i vardagen. Flyktlinjer är inte en blogg som leder något i bevis, det är en virtuell plats för kunskapsproduktion som drivs framåt av bildningshunger och strävan efter vishet. Jag skriver för att tänka och tänker för att skriva.

Snart är det semester och jag tar tillfället i akt att sammanfatta året som gått genom att presentera en lista på Flyktlinjers 10 bärande tanketrådar och mest återkommande frågeställningar. Det var aldrig min plan att det skulle handla om detta och det är heller inte en målformulering; jag vet inte hur det kommer att se ut fram över eller om jag ens kommer att fortsätta blogga på sikt. För att det ska fungera kan och måste jag bara få tänka och agera, en bloggpost i taget, i frihet, utan krav. Jag har alltid vetat att det är så jag kommer till min rätt och får jag bara göra det jag gör på mitt sätt vet jag att jag är kapabel att uppbåda både inspiration och uthållighet.

Följande frågeställningar eller problemkomplex kretsar mina tankar och texter kring:

1. Del kontra helhet
Hur hänger allt samman? Vad händer mellan delarna som olika helheter utgör och helheten som sådan? Ordet sammanhang är vanligen återkommande i alla mina texter och föreläsningar. Och det är så jag ser på kunskap, den är aldrig entydig utan alltid kontextrelaterad. Ingen är något i kraft av sig själv, ingen människa är en ö. Allt både påverkar och påverkas av vartannat och det sammanhang den eller det ingår i. Kuriosa: Alla, tror jag, har ord som de ofta stavar fel. För mig är ordet sammanhang märkligt nog just ett sådant ord. Det är som det gått troll i det. Oerhört irriterande.

2. Komplicerad kontra komplex
När jag väl upptäckte skillnaden är det omöjligt att inte se den. Även ansedda forskare begår misstaget att ignorera skillnaden och behandla orden som synonymer. Fast det är två helt olika saker. Många av problemen i samhället bottnar i oförmåga att se och förstå skillnaden och väldigt många lösningar som implementeras leder till nya problem just för att man behandlar komplexa problem som de vore komplicerade.

3. Kulturvetenskap kontra naturvetenskap
Jag kritiserar inte naturvetenskapen, det är dess normerande ställning i akademin och samhället jag vänder mig mot och kritiskt analyserar i många poster. Maktbalansen mellan humaniora och naturvetenskap behöver ses över eftersom båda typerna av forskning är lika viktiga för att bygga ett långsiktig hållbart samhälle, vilket är nästa problemkomplex på listan.

4. Hållbarhet
Nyckeln till framgång i hållbarhetsarbetet menar jag är förståelse för, dels att det är ett komplext problem, dels att lösningarna bygger på den förståelsen. Hållbarhet kräver förståelse för dynamiken mellan del och helhet. Det är ett komplext problem som kräver lika mycket förståelse för naturvetenskap som för humaniora.

7. Bildning
Kunskap är en annan fråga jag hela tiden återkommer till och jag värnar bildning, som är en annan syn på kunskap än den rådande, vilket hänger samman med och leder över till nästa punkt på listan.

8. Utbildning
Just för att jag ser problemen och för att jag blir alt mer övertygad om att lösningarna inte leder till att det blir bättre, och för att att jag värnar kunskapen (eftersom det är en förutsättning för långsiktig hållbarhet) återkommer jag ofta till skolan och utbildningssystemet som helhet. Dagens resultatfixerande skola där effektivitet är viktigare än kunskapskvalitet dras med många problem som bottnar i okunskap eller ignorans för uppdragets och kunskapens. Lärande går inte att styra eller kontrollera. Skolpolitiken är ett typexempel på vad som händer när man inte förstår skillnaden mellan komplex och komplicerad, och varje ny lösning som skapas och implementeras leder oss bort från målet om att bygga ett kunskapssamhälle.

9. Demokrati
Ytterst handlar allt om demokrati som måste värnas för att fungera, vilket underlättas om befolkningen som helhet har breda och djupa kunskaper och förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat och relationen mellan delarna och helheten.

10. New Public Management
NPM älskar jag att hata, just för att det sättet att tänka och agera går på tvärs mot allt jag lärt mig genom livet och allt jag tror på och värnar. Tron på att det går att kontrollera kvalitet och styra komplexa processer mot på förhand definierade mål kan vara mänsklighetens största misstag.

Samtal, slutligen, är den väg jag valt. Jag ser kultur som samtal och menar att forskning och utbildning måste bli mer samtalande, liksom för övrigt samhällsförvaltningen. Att blogga är för mig ett sätt att samtala. Jag ser samtalet som ett slags öppen form som rymmer alla ovanstående punkter och ett sammamhnag (sic) jag känner mig hemma i.