Refränger 12

Detta är inte en serie poster där jag lägger ut texten och förklarar det jag vet, jag tänker högt och försöker förstå. Jag bjuder in läsaren i min tankeprocess och reflekterar inför öppen ridå. Och just nu tänker jag att fake news och raljant twittrande kanske kan förstås i termer av refränger. Refrängen ringar in och skapar gränser; genom att upprepa talet om vi och dom och konsekvent välja att hänvisa till endast de fakta som stödjer ens tes skapas ett tryggt och överblickbart rum i den annars allt mer kaosartade världen som omger en.

Refränger finns och skapas överallt, på olika sätt men det handlar om att hålla ett virtuellt territorium. Det är en nomadologisk hållning, ett sätt att förstå hur ordning kan skapas och upprätthållas även utan murar, juridiska system och manifesta ordningar. Det handlar om att förstå ordnandet och att det kan ta sig många olika uttryck. Vad som är hönan och ägget är en felställd fråga, det handlar inte om vad som kommer först och vad som kommer sedan. Deleuze och Guattari undersöker tillblivelse, a parallella block av ömsesidigt beroende (till synes) autonoma delar av en helhet som ingen enskild klarar sig utan. Refrängen är inget i kraft av sig själv, den uppstår i och relaterar alltid till ett sammanhang. Det är inte ett som skapar ett annat, det handlar om relationer och det som händer mellan.

We should say, rather, that territorial motifs form rhythmic faces or characters, and that territorial counterpoints form melodic landscapes. There is a rhythmic character when we find that we no longer have the simple situation of a rhythm associated with a character, subject, or impulse.

Rytmen är ingens. Plötsligt händer något och rytmen lever sitt eget liv. Deleuze och Guattari har många begrepp i sin analytiska verktygslåda och jag tänker här på bifurkation, ett flöde utan egen källa. Det är vad som händer när en refräng lösgör sig från sammanhanget där den uppstod och börjar migrera. Den raljante twittraren börjar som en anonym ropare i öknen, men i takt med att orden som slungas ut i flödet får uppmärksamhet attraherar roparen följare som i kraft av en växande skara följare, som sympatiserar och vill samma sak, bygger upp ett imperium och håller ett territorium. Genom att upprepa varianter på det inarbetade budskapet hålls illusionen om trygghet vid liv, men bara så länge tankarna upprepas och gränsen mellan inne och ute bevakas. Vem styr och vem följer? Det är som sagt en felställd fråga. Refrängen lever sitt eget liv.

The rhythm itself is now the character in its entirety; as such, it may remain constant, or it may be augmented or diminished by the addition or subtraction of sounds or always increasing or decreasing durations, and by an amplification or elimination bringing death or resuscitation, appearance or disappearance.

Kaos är lika hotfullt och förödande för allt levande som strikt territorialiserad ordning. Hållbara tillstånd finns mellan ytterligheterna. Förändring och rörelse är en konstant i kulturen och verkligheten; ingenting är, allt blir till i dynamiken mellan. Den som blir en framgångsrik twittrare, influencer på YouTube eller som blir stor på andra sätt på sociala nätverk, har visserligen makt men kontrollerar den inte. Nätkändisar och mediefenomen är fångar i den rytm som skapats och kan bara följa med. Byter de tema eller ändrar rytm blir de plötsligt ett hot mot tryggheten som refrängen garanterar, magin i det trygga rummet bryts och filterbubblan som håller det hotfulla på armlängds avstånd riskerar att spricka; därför offras de. Refrängen lever sitt eget liv och är starkare än sin upphovsman eller kvinna.

Similarly, the melodic landscape is no longer a melody associated with a landscape; the melody itself is a sonorous landscape in counterpoint to a virtual landscape. That is how we get beyond the placard stage: although each expressive quality, each matter of expression considered in itself, is a placard or poster, the analysis of them is nevertheless abstract.

På samma sätt som vissa sånger blir evergreens blir vissa fenomen virala och lever sina egna liv. Bara för att någon lyckats med något en gång, i ett sammanhang betyder inte att hen lyckas med annat eller att succén kan flyttas. Kultur och förändring går inte att styra över, det handlar liksom om musik och refränger om emergens, om fenomen som existerar på en skalnivå över delarna, som är beroende av men inte direkt kan hänvisas till och förstås genom analys av delarna. Förståelse kan bara nås genom analyser och tolkningar, genom att använda fantasin och en kritisk abstraktionsförmåga. Därför anser den raljanta twittraren att den som inte kan visa evidens har fel; det är ett sätt att skapa trygghet, att hålla fast vid sin egen drömvärld. Illusioner måste försvaras genom att hållas för sanna, annars är de inga illusioner. Poängen är att det ENDAST existerar illusioner. Kulturen är inte, den blir till och förändras genom alla olika uttryck som konkurrerar med varandra om överlevnad i ett begränsat utrymme.

Expressive qualities entertain variable or constant relations with one another (that is what matters of expression do); they no longer constitute placards that mark a territory, but motifs and counterpoints that express the relation of the territory to interior impulses or exterior circumstances, whether or not they are given. No longer signatures, but a style.

Variationer, mer eller mindre tematiserade variationer av olika uttryck är vad som gör att det går att tala om en stil. Resultatet av självorganisering. Utgångspunkten för Deleuze och Guattari är att ingenting är något i karta av sig själv och samma gäler för en stil, den bara går att upptäcka i efterhand. Signaturer kan man ta patent på eller upphovsrättsskyddat, men stilar kommer och går och ingen enskild har makt över dem. Gillar den tanken, för den slår undan benen på både den som forskar och den som twittrar för maktens och inflytandets skull, snarare än för kunskapen och vetandet. Kunskap kan inte ägas, bara användas.

What objectively distinguishes a musician bird from a nonmusician bird is precisely this aptitude for motifs and counterpoints that, if they are variable, or even when they are constant, make matters of expression something other than a poster—a style—since they articulate rhythm and harmonize melody.

Deleuze och Guattari vänder sig mot kategoriseringar, mot försök att låsa fast och bestämma innebörder; det hör hemma här och det där ska vara där. Inne och ute, med eller mot. Refrängen ordnar också men det är en mindre strikt ordning. Refränger eller en stil går inte att låsa fast, det är kontextbundna fenomen, resultat av ordning. Kulturen är ingens, den kan man bara använda. Hur avgör man frågor om vad som är sant och vem man kan lita på? Vem bestämmer och på vilka grunder? Makt och vetande, två sidor av samma mynt. Det förhållandet utmanar Deleuze och Guattari, vill de bryta mot och visa på det orimliga i försöken att territorialisera. Refrängen är ett alternativt sätt att skapa trygghet, men så fort den försvaras med andra medel än de som går att likna vid musik och rytm är det inte längre hållbart.

We can then say that the musician bird goes from sadness to joy or that it greets the rising sun or endangers itself in order to sing or sings better than another, etc. None of these formulations carries the slightest risk of anthropomorphism, or implies the slightest interpretation. It is instead a kind of geomorphism. The relation to joy and sadness, the sun, danger, perfection, is given in the motif and counterpoint, even if the term of each of these relations is not given. In the motif and the counterpoint, the sun, joy or sadness, danger, become sonorous, rhythmic, or melodic.

Vetandets regler utmanas av Deleuze och Guattari, för att hjälpa oss att se helheten. Magin och den förtrollning som makten bygger på måste brytas. Kejsaren är naken, den som ser och förstår det har ett försprång gentemot den som tror att han har kläder. Men det betyder inte att man måste agera på något annat sätt för att man avslöjat nakenheten. Det betyder bara att man har en bättre utgångspunkt för att anpassa sig om och när tillfället och situationen så kräver. Tänker på Nietzsche som gjorde upp med Gud och förkastade kyrkans makt, men som ändå menade att ett liv i Jesu efterföljd är möjligt och ibland önskvärt. Och så läser jag Deleuze och Guattari, inte som en ny och banbrytande teori om det invanda, utan som ett verktyg för att se och förstå verkligheten mer i enlighet med hur den är, än hur vi människor vill att den ska vara.

Refränger 11

Då jag fram till för en vecka sedan arbetat intensivt med läsning och redigering av nästa (och sista) delen i serien böcker med undertiteln Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, och därför varit uppslukad av rhizombegreppet har tankarna om refränger fått anstå. Nu ett tag framöver här ska jag skriva på två artiklar och en ansökan så förhoppningsvis ska det inte dröja lika länge till nästa post i denna serien. Samtidigt kan jag aldrig lova. Här skriver jag bara det jag vill; vad, när och så länge det känns meningsfullt.

Refräng handlar det om här. Vad är det och hur kan man tänka? Det handlar om sammanhållande och avskiljande, om gränsdragning. Refrängen är dock aldrig absolut, den är ingen mur utan något tillfälligt. Det som hålls samman är en helhet bara så länge refrängen sjungs; så fort musiken tystnar eller något annat upprepas stället skingras delarna och det relativa skydd mot omgivningen som refrängen erbjudit existerar inte längre.

What is this objective movement? What does a matter do as a matter of expression? It is first of all a poster or placard, but that is not all it is. It merely takes that route. The signature becomes style. In effect, expressive qualities or matters of expression enter shifting relations with one another that "express" the relation of the territory they draw to the interior milieu of impulses and exterior milieu of circumstances.

Uttryck handlar det om, och dess koppling till geografi. Tänker på MC-gäng och deras ryggsköldar, till exempel. Musik är ett exempel på ett slags refräng, men det är bara en illustration till den grundläggande tanken. Ryggsköldar som markerar gängtillhörighet är ett materiellt exempel på sammanhållning, gränsdragning och symbol för trygghet. Emblemet på ryggen är ett uttryck som laddats med mening av alla de handlingar och föreställningar som kan kopplas till tecknen och när bäraren rör sig i rummet tillsammans med andra som bär samma märke följer territoriet med.

To express is not to depend upon; there is an autonomy of expression. On the one hand, expressive qualities entertain internal relations with one another that constitute territorial motifs; sometimes these motifs loom above the internal impulses, sometimes they are superposed upon them, sometimes they ground one impulse in another, sometimes they pass and cause a passage from one impulse to another, sometimes they insert themselves between them—but they are not themselves "pulsed."

Ryggsköldar markerar gängets territorium, men det är bara delvis situerat i geografin. Territoriet blir till genom att uttryckas och hävdas, genom att bäraren av märket rör sig i rummet markerar sin närvaro. Territoriet är inte beroende av märket och märket är inte beroende av territoriet; båda samskapas och får sin mening genom att bäraren tar på sig västen. Bäraren använder inte västen för att markera territoriet; agensen finns inte i någon av delarna utan i helheten. Kopplingarna mellan är lösa och existerar bara när de uttrycks.

Sometimes these nonpulsed motifs arise in a fixed form, or seem to arise that way, but at other times the same ones, or others, take on variable speed and articulation; it is as much their variability as their fixity that makes them independent of the drives they combine or neutralize. "We know that our dogs go through motions of smelling, seeking, chasing, biting, and shaking to death with equal enthusiasm whether they are hungry or not."

Samma sak kan uttryckas på olika sätt och olika saker kan uttryckas på samma sätt. Mening kan (och är ofta) men måste inte vara fixerad. Refräng som analytiskt begrepp handlar om att uppmärksamma denna kvalitet som är inneboende i verkligheten som blir till och förändras, som inte är evig och en gång för alla given.

Another example is the dance of the stickleback. Its zigzag is a motif in which the zig is tied to an aggressive drive toward the partner, and the zag to a sexual drive toward the nest; yet the zig and the zag are accented, or even oriented, differently. On the other hand, expressive qualities also entertain other internal relations that produce territorial counterpoints: this refers to the manner in which they constitute points in the territory that place the circumstances of the external milieu in counterpoint.

Centrum är en föränderlig plats som uppstår i spänningsfältet mellan olika krafter som antingen tar ut eller förstärker varandra. Centrum finns inte, det skapas i spelet mellan upplösning och sammanhållning. Samma gäller för periferin. Det handlar om relationer och det som händer mellan.

For example, an enemy approaches or suddenly appears, or rain starts to fall, the sun rises, the sun sets... Here again, the points or counterpoints are autonomous in their fixity or variability in relation to the circumstances of the exterior milieu whose relation to the territory they express.

Kanske kan klimatförändringarna fungera som exempel på platsens relativa öppenhet. När havsnivån höjs spelar det ingen roll att den med mänskliga mått mätt mäktiga stadens makt är stor, för havets mäktiga kraft rår inte människan på. Samma med världspolitiken vars kraft vida överstiger enskilda människors, hur mäktiga de än är. Förutsättningarna kan förändras snabbt, även bakom välbyggda murar. Även om stadsbyggande som idé är mäktig och har byggt imperier finns inga garanter för evig framgång. För några år sedan passerade jag Stegeborgs slottsruin, som en gång i Sveriges historia var en strategiskt viktig och inflytelserik plats. Striderna om makten över borgen var många, bittra och pågick länge. Ända tills kartan ritades om, maktförhållandena förändrades och platsen i ett slag blev ointressant. Centrum blev periferi utan att platsen förändrats. Det finns många sådana platser och liknande exempel på samma sak. Refräng är ett tankeverktyg skapat för att förstå den här typen av relationella förändringar.

For this relation can be given without the circumstances being given, just as the relation to the impulses can be given without the impulse being given. And even when the impulses and circumstances are given, the relation is prior to what it places in relation.

Dynamiken mellan måste tas med i beräkningen om man vill förstå förutsättningar för förändring. Framtiden, kunskapen, mening och platser blir till i handling och uppstår mellan. Inget kan definieras närmare än så här: Fler än en, men färre än många. Det beror på och är aldrig givet.

Relations between matters of expression express relations of the territory to internal impulses and external circumstances: they have an autonomy within this very expression. In truth, territorial motifs and counterpoints explore potentialities of the interior or exterior milieu. Ethologists have grouped these phenomena under the concept of "ritualization" and have demonstrated the link between animal rituals and territory.

Ritualer markerar gränser i tid, rum, plats och social miljö. Ritualer kan sjungas, berättas och dansas. Sverige har en gräns, en nationalsång och massor av traditioner. Sverige är situerat geografiskt men nationen är inte beroende av platsen; tänk på judarna innan Israel, eller kurderna, assyrierna. Folk kan existera utan land och gränser kan markeras på olika sätt, mer eller mindre tydligt. Det viktiga är att de upprepas, känns igen och erkänt av andra.

But this word is not necessarily appropriate for these nonpulsed motifs and nonlocalized counterpoints, since it accounts for neither their variability nor their fixity. It is not one or the other, fixity or variability; certain motifs or points are fixed only if others are variable, or else they are fixed on one occasion and variable on another.

Centrum är ingenting i sig själv, det blir ett centrum genom att andra delar av helheten relaterar till just den platsen. Det är inte centrumet som drar till sig allt och alla, det är allt och alla som söker sig till centrumet. Manlighet är norm i samhället och mannen befinner sig (än så länge) i centrum, men manlighet är ingenting i sig själv, brukar man säga; manlighet är en lång lista över saker den INTE är (feminin, mjuk, medgörlig och så vidare). Refrängen fungerar på samma sätt, tagen för sig själv är den meningslös; den får sin mening genom att upprepas och i relation till versernas varierande innehåll.

Refränger 10

Gränser och territorier kan markeras på många olika sätt. Med murar i betong, taggtråd, minor och vapen, som i fallet med gränsen mellan Öst- och Västberlin. Lite over kill, kan man tycka, men det var för att gränsen var viktigare för ledarskiktet än för folket. Gränser kan också markeras med ljud; genom att sjunga för att på det sättet markera sitt revir, som vissa fågelarter gör. Betongmurar markerar territorialiserande gränser i räfflade rum, medan fågelsångens upprepning av toner hör det släta rummet till. Även om allt liv, alla tillblivelser, sker på insidan och utgör ett slags flöde utan början och slut, måste det till något slags struktur för att allt inte ska upplösas i odefinierbart kaos. Gränser, sekvenser, strata och refränger; haecceitet eller dettahet är ett annat ord, ord som beskriver något som känns igen och kan definieras som just det och inget annat. Något framträder och skiljs ut ur bruset, ett mönster.

Can this becoming, this emergence, be called Art? That would make the territory a result of art. The artist: the first person to set out a boundary stone, or to make a mark.

Konst som ett slags refräng, som ett slags gräns mellan inne och ute; ett territorium? Inte minst i dessa dagar när kulturprofiler och genier på finkulturens område ifrågasätts fungerar den tanken. En annan, men relaterad bild kommer för mig. Killinggänget; Percy tårar och serien sketcher om redaktionen för Expressens fredagsbilaga. På, av? Den stackars praktikanten försöker förtvivlat förstå vad som gäller, men han inser inte att det enda som gäller är de föränderliga regler som de invigda bestämmer i stunden. Praktikanten är ute oavsett och övriga är inne vad de än säger eller gör. Finkultur kräver kännare som avgör vad som är god smak. Utan uttolkare av tecknen är det ingen som ser och förstår mönstren. Rapsoderna i det antika Grekland håll ordning på myterna och i Delfi tolkade prästerna oraklets outgrundliga uttalanden. Visst handlar konst om gränsdragning mer än om något annat, om ett slags territorium där bara de invigda ges tillträde. Smak och preferenser förändras över tid, men gränser och behovet av gränsdragande består.

Property, collective or individual, is derived from that even when it is in the service of war and oppression. Property is fundamentally artistic because art is fundamentally poster, placard. As Lorenz says, coral fish are posters. The expressive is primary in relation to the possessive; expressive qualities, or matters of expression, are necessarily appropriative and constitute a having more profound than being.

Ägande är expressivt och handlar i första hand om att markera revir och sända ut signaler om graden av personlig betydelse. Takvåningen på Manhattan, lyxyachten eller den egna strandtomten eller skärgårdsön handlar inte så mycket om platserna som om deras signalvärde. Ägande handlar inte så mycket om att ha som det handlar om att visa att man betyder mer. Tänk på Hasse Alfredssons karaktär i Den enfaldige mördaren, när han kastar den fattige torparens pengar i ugnen och säger att det är principen som räknas; det handlar om makt. Handlingen signalerar betydelse och drar upp en tydlig gräns i rummet och skapar ett ointagligt territorium.

Not in the sense that these qualities belong to a subject, but in the sense that they delineate a territory that will belong to the subject that carries or produces them. These qualities are signatures, but the signature, the proper name, is not the constituted mark of a subject, but the constituting mark of a domain, an abode.

Det räcker inte att äga, utan gränsen och territoriet spelar tingen eller platsen ingen roll. Kung Midas som fick sin önskan om att allt han tog i förvandlades till guld hade ingen glädje av guldet, han dog av svält i ensamhet. Jag är inte mitt hem, min bil, båt eller Rolex Oyster Perpetual; men i andras ögon blir jag någon genom att äga eftertraktade, exklusiva ting, ju dyrare och exklusivare, det vill säga ju svårare att få tag i, desto mer statuspoäng till ägaren. Fast värdet är relationellt och kontextuellt. Det handlar om vad jag har i relation till vad andra har. Om alla har lika mycket är ingen rik, oavsett hur mycket man äger. Jämlikhet är svårt av just det skälet, om allt och alla är lika mycket värda går det inte att skapa skillnad och utöva makt, vilket verkar vara en starkare kraft än solidaritet och medmänsklighet. Territoriet och makten handlar om trygghet och överlevnad, så det är inte så märkligt, men just därför viktigt att uppmärksamma och förhålla sig till i samhällsbyggande.

The signature is not the indication of a person; it is the chancy formation of a domain. Abodes have proper names, and are inspired. "The inspired and their abodes . . ."; it is with the abode that inspiration arises. No sooner do I like a color that I make it my standard or placard. One puts one's signature on something just as one plants one's flag on a piece of land.

Pavarottis signatur var det höga C som han presterade på scen, likt en domherre som sjunger för att markera sitt revir; båda håller ett territorium. Mode fungerar på samma sätt, det markerar både tillhörighet och skillnad. Fast det är bara individerna med mest makt i det aktuella sammanhanget som kan förändra modet utan att det påverkar territoriet. Allt handlar om territoriet, inte om individerna. Makten och kampen om inflytande definierar individerna som använder olika typer av kapital för att mäta sin status i relation till andra, för att signalera gränser och markera revir; för att hålla territoriet.

A high school supervisor stamped all the leaves strewn about the school yard and then put them back in their places. He had signed. Territorial marks are readymades. And what is called art brut in not at all pathological or primitive; it is merely this constitution, this freeing, of matters of expression in the movement of territoriality: the base or ground of art. Take anything and make it a matter of expression.

När jag var student var den dag (men inte då) kontroversielle konstnären Lars Vilks inbjuden som gästföreläsare, och han talade om konstbegreppet. Den föreläsningen sticker ut och jag minns den tydligt. Konst är allt det som konstvärlden erkänner som konst. Expressens fredagsbilaga, alltså. Gallerivärlden är som jag förstår det ett slags territorium fyllt av gränser som bara kännarna ser och förstår eftersom det är kännarna som bestämmer vad som ska räknas som kapital och var gränserna ska dras, det är aldrig givet utan avgörs där och då i en kamp om inflytande mellan de som vill in och upp och de som av andra betraktas som genier. Kulturprofilens handlingar och övrigas tystnad går att förklara med hjälp av refrängen som verktyg, liksom Dramatens manliga genier och deras makt över territoriet som utgörs av verket som spelas och platsen det spelas på. Uttrycket föregår individen och deras framgång i kampen om inflytande skapar föreställningen om deras genialitet och oberörbarhet.

The stagemaker practices art brut. Artists are stagemakers, even when they tear up their own posters. Of course, from this standpoint art is not the privilege of human beings. Messiaen is right in saying that many birds are not only virtuosos but artists, above all in their territorial songs (if a robber "improperly wishes to occupy a spot which doesn't belong to it, the true owner sings and sings so well that the predator goes away.... If the robber sings better than the true proprietor, the proprietor yields his place").

Scener finns och skapas överallt. Tänk 1980-tal, tänk Café Operas bar. Ett territorium där kulturens alfahannar höll hov och utryckte makt och kämpade om inflytande. Längre fram i tiden flyttades fokus från kaféet till Spybar, men uttrycken var de samma. En vecka om året flyttar Stureplans eliten och dess publik till Gotland och Båstad; det vaskas champagne och bjuds på snittar på segelbåtarnas däck. Gränser dras upp, territorier markeras och en evig kamp om makt utspelar sig. Platserna, attributen, uttrycken och personerna skiftar, men refrängerna är de samma. Den som kan skapa sig en scen gör det och de som stannar upp och lyssnar intar i den handlingen den underordnades position.

The refrain is rhythm and melody that have been territorialized because they have become expressive—and have become expressive because they are territorializing.

Refrängen skapar territoriet genom sitt uttryck vilket tränger bort andra uttryck. Fast alla utryck fäster inte och skapar inget territorium, som i fallet med den förtvivlade och alt mer desperata praktikanten i Percy Tårar. Ingen bestämmer över vilka uttryck som territorialiserar och vilka territorium som kan hävdas genom uttryck.

We are not going in circles. What we wish to say is that there is a self-movement of expressive qualities.

Uttryckens värde bestäms relationellt och kontextellt: Kulturens tid, plats och innehåll samt dess värde bestäms där och då och förändras hela tiden. Ingen styr över processen som sådan, men vissa är bättre än andra på att utnyttja platsens och uttryckens möjligheter för att tillskansa sig och försvara sin relativa makt över andra och platsen.

Expressiveness is not reducible to the immediate effects of an impulse triggering an action in a milieu: effects of that kind are subjective impressions or emotions rather than expressions (as, for example, the temporary color a freshwater fish takes on under a given impulse). On the other hand, expressive qualities, the colors of the coral fish, for example, are auto-objective, in other words, find an objectivity in the territory they draw.

Jag vet inte, men kanske kan den som rodnar när hen avslöjas som en bluff, fungera som exempel på ett subjektivt uttryck eller en personlig känsla utan värde som uttryck. Och höjden på punkarens tuppkam bestämde hen status på Kings street när det begav sig på 1970-talet. Att vara människa är att uttrycka sig, men alla uttryck räknas och fungerar inte som kapital, och handlar om att hålla territorier. Livet är överallt en relativ kamp för överlevnad på föränderliga platser vars värde bestäms kulturellt.

Refrängen är ett verktyg att tänka med och det är begreppet som här förklaras, vill vara tydlig med det. Exemplen från fiktionen och verkligheten används för att förstå teorin, inte tvärtom; det är viktigt.

Refränger 9

Sammanhållning är ett slags röd tråd i filosofin som Deleuze och Guattari skapade. Ingenting är något i kraft av sig själv, allt får sin mening i relation annat och gränser är givna på förhand. Gränser upprätthålls och försvaras. Ett exempel att tänka mer, om hur även gränser påverkas av omgivningen är att uppmärksamma skillnaden mellan spelen Schack och Go. Schack bygger på strikta regler och handlar om att besegra motståndare för att vinna makt över territoriet man kämpar om, i ett givet system av koordinater; medan Go handlar om att hålla ett territorium i ett öppet system. Det rum som Schack utspelar sig är är räfflat, för att tala med Deleuze och Guattari, och rummet som Go relaterar till är slätt. I ett räfflat rum handlar territoriet och makten om något uttalat, definierat och rumsligt, medan det i ett slätt rum enbart handlar om sammanhållning.

The territory is not primary in relation to the qualitative mark; it is the mark that makes the territory.

I det räfflade rummet försvaras ett existerande territorium, medan det i det räfflade är sammanhållandet som skapar territoriet. Två olika logiker med olika konsekvenser. Det handlar som alltid hos Deleuze och Guattari om teorier, om sätt att förstå tänkandets underliggande logik; inte om hur det är i verkligheten där olika logiker blandas. När jag talar om Schack och Go här gör jag det för att illustrera teorin. Deleuze och Guattari skapar TANKEVERKTYG och det är upp till oss att använda dem för att förstå världen med hjälp av begreppen. Om verkligheten inte stämmer överens med kartan är det alltid verkligheten som gäller; därför är det meningslöst att strida om begrepp. Antingen fungerar de, eller också inte. Den enda berättigade kritiken mot begreppen är teoretisk, om begreppens inre logik brister är det naturligtvis viktigt att uppmärksamma.

Functions in a territory are not primary; they presuppose a territory-producing expressiveness. In this sense, the territory, and the functions performed within it, are products of territorialization.

Hur skapas territorier? Vad är det som gör att vissa platser, tankar, grupper och så vidare skyddas mot hot utifrån? Och vilka konsekvenser medför skapandet av territorier. Vad innebär territorialisering och deterritorialisering? Deleuze och Guattari använder många olika begrepp, men deras filosofiska system är i grund och botten variationer av ett fåtal grundläggande teman. De närmar sig samma tankar från ständigt nya håll. Refrängen handlar om sammanhållande. Vanligtvis tänker man på sammanhållande och murbyggande som ett sätt att skydda det som är värdefullt, det man redan äger och värderar högt, men Deleuze och Guattari vänder på det och säger att det är sammanhållandet, territorialiseringen som skapar territoriet och känslan att platsen (eller vad det nu är som skyddas, det kan även vara en teori, en tankestil) är värdefull. Vad är det människor kämpar om och försvarar egentligen? Som jag läser och använder Deleuze och Guattari är det just den typen av frågor jag fokuserar på: det är frågorna som texterna och arbetet med den ger upphov till som är det viktiga. Därför försvarar jag inte Deleuze och Guattari, jag använder deras tankar.

Territorialization is an act of rhythm that has become expressive, or of milieu components that have become qualitative.

Refrängen territorialiserar, den skapar en insida och en utsida och håller samman ett territorium i musikens släta rum. Rytmen uppstår mellan och den både skapar gränser och tänjer på dem. Ingenting är givet i det tankens universum som Deleuze och Guattari skapat, allt handlar om rörelser och tillblivelser inom aren för olika typer av kontexter. Ett sång är ett slags territorium som hålls samman av att den sjungs/spelas. Sångens värde står alltså i direkt relation till framförandet och miljön där musiken spelas.

The marking of a territory is dimensional, but it is not a meter, it is a rhythm. It retains the most general characteristic of rhythm, which is to be inscribed on a different plane than that of its actions.

Takt är något annat än rytm. Liksom i Schack är takt en strikt regel som ser likadan ut överallt, oavsett vilket territorium den utspelar sig i. Rytmen håller också samman, men alltid i RELATION till territoriet och delarna som finns och verkar där. Takt kan påföras utifrån, för att tillskansa sig makt över ett område, medan rytm uppstår mellan och skapar en insida och en utsida.

But now the distinction between the two planes is between territorializing expressions and territorialized functions. That is why we cannot accept a thesis like Lorenz's, which tends to make aggressiveness the basis of the territory: the territory would then be the product of the phylogenetic evolution of an instinct of aggression, starting at the point where that instinct became intraspecific, was turned against the animal's own kind.

Hur ska man förstå byggandet av territorier? Är det ett externt uttryck för en inre drift, vilket är Freuds sätt att se på saken. Handlar det om en rädsla för att förlora något man redan har eller om brist, om en önskan att fylla tomheten med mening? Är tillvaron och det som händer i den given, eller blir den till, skapas den där och då? Det spelar roll hur man tänker och därför är det olyckligt att strida för sin tolkning och den enda möjliga sanningen. Beroende på hur man tänker får det konsekvenser. Därför är det så viktigt att inte ta något för givet på förhand, utan att UNDERSÖKA värden. Vad är möjligt att förändra och vad måste man acceptera som det är? I spelet mellan dessa aspekter av verkligheten skapas världen och tillvaron.

A territorial animal would direct its aggressiveness against members of its own species; the species would gain the selective advantage of distributing its members throughout a space where each would have its own place. This ambiguous thesis, which has dangerous political overtones, seems to us to have little foundation.  

Om människan var en aggressiv och territoriell varelse, om det var biologiskt givet, borde medlemmarna vara utspridda som öar över världen, fast så ser det inte ut. Människor samverkar och är beroende av andra. Det vet vi, det är så det ser ut och fungerar. Därför menar jag, är det värt att reflektera över gränser och murbyggande. Varför samverkas det inte mer, och vad är det man skyddar sig mot egentligen? Nazismen och totalitarismen är extrema uttryck för territorialisering som bygger på eller växer fram genom att föreställningen om att rådande ordning är hotad. Förstår vi det tvingas vi alltid tänka på varifrån det verkliga hotet kommer egentligen, och det är precis så jag menar att man ska använda texterna och tankarna som Deleuze och Guattari skapade. Kritiken som riktas mot dem bygger på ett fatalt (eller medvetet) missförstånd. Deras filosofi är ett hot mot alla anspråk på absolut sanning, men den är inte en relativistisk filosofi!

It is obvious that the function of aggression changes pace when it becomes intraspecific. but this reorganization of the function, rather than explaining the territory, presupposes it. there are numerous reorganizations within the territory, which also affect sexuality, hunting, etc.; there are even new functions, such as building a place to live. These functions are organized or created only because they are territorialized, and not the other way around. The T factor, the territorializing factor, must be sought elsewhere: precisely in the becoming-expressive of rhythm or melody, in other words, in the emergence or proper qualities (color, odor, sound, silhouette...).

Är territoriet orsaken till eller orsakad av viljan till makt och sammanhållning? Bygger man murar och kontrollerar man rådande ordning för att försvara något ursprungligt, givet och värdefullt, eller är det bara så det framstår när man försvarar territorier och drar upp gränser? Kommer hoten mot samhällets långsiktiga hållbarhet utifrån eller inifrån? Som sagt, Deleuze och Guattari vet inte hur det är och talar inte om hur man ska tänka, de skapar verktyg och ger perspektiv; manar till reflektion och eftertanke. Just därför uppfattas de som hotfulla, för de agerar inte som forskare förväntas agera, de försvarar inget och strider inte för herravälde. Deras filosofi utgör bara ett hot mot den som menar sig sitta inne med sanningen, men som inte känner sig riktigt säker på att sanningen man kämpar för är den rätta.