Att tala om vikten av kritiskt tänkande, och att driva linjen att det är av central betydelse för samhällets långsiktiga överlevnad att graden av och förmågan till kritiskt tänkande höjs bland befolkningen. Det är tydligen provocerande, om det nu inte uppfattas som svammel. Märkligt att det är så, men inte på något sätt ovanligt. Jag är van vid att bli bemött på det sättet, med energiska uttalanden som syftar till att förlöjliga mig och det budskap jag vill föra fram.
Experter är inte vägen framåt. Fler experter är inte lösningen. Tvärt om är tron på experter, att det är dessa som kan och skall styra samhället i rätt riktningen, farlig. Faran är tvåfaldig. Dels erhåller experterna en (för dem själva) korrumperande maktposition som riskerar att få dem att gå på myten om sin egen förträfflighet, dels sänks graden av vaksamhet bland befolkningen.
Båda dessa aspekter av mänskligt liv, graden av kritiskt tänkande bland allmänheten och experter som ägnar sig åt det de är bra på, är centrala för samhällets långsiktiga överlevnad. Den som jobbar med att söka lösningar på problem skall inte samtidigt vara den som bestämmer över vilken väg samhället skall ta. Och dem som lever i samhället kan och får inte överlåta ansvaret för helheten till några få!
Det är alltid först i efterhand som det visar sig om experterna har rätt eller fel. Och bara för att man har haft rätt betyder inte självklart att man kommer att ha rätt framöver. ”Vad var det jag sa”, det är så vi brukar säga, i efterhand, när vi tyckte oss se något hända, in´nan det skedde. Men hur ofta är det vi har rätt, egentligen? Och hur ofta har våra förutsägelser visat sig felaktiga? Det är lätt att bara registrera det som går ens väg. Allt för lätt att glömma när det inte blir som man trodde.
Exemplen på detta är vanligt, även inom forskningen. Faktum är att det är mer regel än undantag inom akademin. Svenska Dagbladet har till exempel nyligen haft en artikelserie som handlar om hur forskningens syn på fibrer har förändrats. Inget konstigt alls med det. Forskning handlar aldrig om att avtäcka sanningen, utan om att undersöka världen och om att dra preliminära slutsatser utifrån vad man för tillfället vet. Det är vad forskare är bra på, det är så som forskare skall användas i byggandet av samhället.
Ett annat exempel på samma sak är artikeln i DN, om kolesterol, som forskare nu (för vilken gång i ordningen?) verkar omvärdera faran med. Så där är det, och har det varit, alltid. Och det är som det ska. Men det betyder också och framförallt att forskare skall göra det de är bra på, forska. Allmänheten skall förhålla sig kritiskt till resultatet av forskningen.
Kritiskt tänkande handlar aldrig om att kritisera, det handlar om att väga olika rön och erfarenheter mot varandra. Och det är en förmåga som håller på att utarmas, i en alarmerande takt. Jag är uppriktigt oroad över bristen på förmåga till kritiskt tänkande i dagens samhälle. Bara för att ta ett exempel som ligger nära till hands. På ett möte nyligen där en kurs diskuterades handlade diskussionen om priset på böckerna. Det blir för dyrt för studenterna att bygga kursen kring de böckerna, det var argumentet som fördes fram. Att behöva väga in den typen av hänsyn i utvecklingsarbetet av kurser på högskolan är djupt problematiskt. Men det är inte ovanligt idag, på högskolan.
Ofta får man som lärare höra att: ”Det är för mycket att läsa”, ”Vi hinner inte med att göra alla uppgifterna”, ”Jag kan inte vara med på de seminarierna för då är jag bortrest.” Det är bara några exempel på frågor och aspekter av högre utbildning som man har att hantera idag. Det tillsammans med en alarmerande oförmåga att läsa innantill i instruktionerna, alternativt bekvämlighet, jag frågar läraren istället för att läsa själv, gör att oron växer. Att behöva hantera den typen av problem är inte bara irriterande i yrkesvardagen, det är samhällsfarligt.
När jag hör studenterna säga att det är för mycket att läsa tänker jag som så (vilket är ett exempel på kritiskt tänkande), att mitt uppdrag, det jag fått av högskoleverket, är att utforma den bästa utbildningen som bara går. Och studier på högskolan bedrivs på heltid. Heltid innebär 40 timmar i veckan, det vill säga åtta timmar alla vardagar. En kurs på 7,5 hp (fem veckor) brukar omfatta cirka lite över tusen sidor. Det blir 250 sidor i veckan, eller 50 sidor om dagen. Läser man 20 sidor i timmen blir det två och en halv timmes läsning om dagen, vilket ger gott om tid över för eventuella föreläsningar, seminarier eller annat praktiskt som rör kursen. Är det för höga krav? För höga krav i förhållande till vad? Är det orimligt att utsätta studenter som aspirerar på samhällets mest kvalificerade arbetsuppgifter för detta? Vad blir konsekvensen om detta blir norm? Det är frågor som går långt utanför vardagen på en regional högskola. Det handlar om samhällets överlevnad, på sikt.
Låt säga att man går studenterna tillmötes och minskar antalet sidor, och ökar antalet föreläsningar, viket är de vanligaste önskemålen i utvärderingarna. Vad händer då? Konsekvensen blir att momentet av kritiskt tänkande försvinner. Önskan om att få de rätta svaren tydligt förklarade för sig så att man slipper att själv brottas med innehållet i böckerna är farlig. Samhällsfarlig!
”Det är svårt”, hör jag också ofta. Inte bara av studenter. Även lärare och kollegor uttrycker de orden ibland. ”Självklart är det svårt”, brukar jag svara. Om det är ett problem på högskolan, att uppgifterna är svåra. Då är något fundamentalt fel! Jag är mycket oroad över denna tendens.
Det är svårt att hitta lösningar på komplicerade problem. Ibland är det oerhört svårt. Men om man inte försöker hittar man ingen lösning alls. Och lösningen på samhällets långsiktiga hållbarhet är det viktigaste problemet som vi som mänsklighet står inför. På det problemet finns inga enkla lösningar. Inser vi det har vi kommit en lång väg på resan mot en lösning av problemet.
Samhället behöver forskare lika mycket som forskare behöver samhället. Det finns inga enkla lösningar. Det är två insikter som är frukten av hårt och mödosamt tankearbete. Flyktlinjer handlar om att sprida den typen av kunskap. Om att visa på behovet av kritiskt tänkande, om faran med blind tillit till experter.
Flyktlinjer är en plats där olika kompetenser kan mötas. Inte för att strida om vem som har rätt, utan för att slipas och förfinas i mötet.
Hoppas att jag inte har rätt i farhågorna om graden av kritiskt tänkande!
2 kommentarer:
Att vara kritisk och reflekterande i dagens arbetsliv möts många gånger av motstånd. Lätt blir man en ”besvärlig ifrågasättare” om man upplyser om att det till synes självklara kanske har djupare dimensioner. På många arbetsplatser ska du vara flexibel, anpassningsbar och gärna visa förakt för alltför teoretiska resonemang för att lyckas.
I ett samhälle med ett mediaflöde där motsägande uppgifter ofta presenteras parallellt gäller det att bilda sig en egen uppfattning, att reflektera själv och söka information bortom den allmänna meningen. Det är dock lättare (på kort sikt) att säga: eftersom alla andra tycker och gör så – så gör vi det också!
Kostråden i Sverige är ett bra exempel: Idag kan den som tar sig tid och orkar själv söka information och läsa forskningsrapporter som tydligt går emot myndigheternas rekommendationer. Det gäller så väl, fiber, kolesterol (DN 2011-04-26), mättat fett, m.m.
Viktiga och bra saker du påpekar Magnus! Detta är på inget sätt lätt. Men den insikten är just därför så oerhört viktig. Utan en korrekt problemformulering och insik om sakernas tillstånd blir det svårt att arbeta för förändring.
Kritiskt tänkande kan man inte undervisa i, det är en förmåga som bara kan tillägnas genom övning och mödosamt arbete.
Viktigt också, framförallt när det gäller kostråd, att inte slå sig till ro. Det häner saker hela tiden på det området. Sambanden mellan kost och hälsa är oerhört komplexa och forskarna är långt ifrån eniga.
Ser bloggandet som en väg att nå ut med vikten av, och att öva förmågan att, tänka kritiskt.
Allt gott!
Skicka en kommentar