För att kunna realisera visionen om en annorlunda och mer långsiktigt hållbar kulturvetenskap krävs att man beaktar och kan hantera ett antal utmaningar och hinder. Begäret efter säker kunskap, förutsägelser och experter, det är en sådan utmaning.
Alla som sysslar med vetenskap har stött på detta, i en eller annan form och på ett eller annat sätt. Att tilldelas uppmärksamhet i media i egenskap av expert som får svara på frågor är onekligen smickrande, det upptäckte jag i samband med publiceringen av min avhandling (Nehls 2003). Problemet var bara att jag i och av själva intervjusituationen påfallande ofta kände mig tvingad att ge utfrågaren utförliga svar baserade på vad jag trodde, på frågor som helst hade besvarats med: ”det kan inte jag svara på”, eller ”det har jag inte undersökt.”
Faran om forskare, i egenskap av just forskare, svarar vad de tror på frågor rörande ämnen som inte undersökts, är att det kan underblåsa tendensen till och tron på att samhället byggs av experter och att det behövs fler sådana, vilket Flyktlinjer på olika sätt argumenterar för inte är fallet. Tvärt om behövs dels fler framstående människor och experter som öppet och ärligt talar om vad de inte kan, eller som i alla fall är tydliga med att kommunicera vad som inte går att svara på, dels (och kanske framförallt) behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas, vilket är det yttersta målet för all viktig och relevant kulturforskning.
Ett enkelt motiv för motståndet mot experter kan vara att rikta uppmärksamhet mot det faktum att läkare, som kan sägas utgöra själva sinnebilden för en expert, aldrig kan lämna några garantier för att patienterna blir lyckliga. Läkare kan i bästa fall hjälpa människor att bli friska (förutsatt givetvis att sjukdomen hamnar inom deras kompetensområde), vilket är gott nog. Betänk även att hur mycket fosterdiagnostik man än utsätter ett embryo för så går det bara att skydda barnet från en bråkdel av livets faror. Och hur mycket säkerhetskontroller flygresenärer än tvingas genomgå, om de så äntrar planet nakna, utan bagage, är det ingen garanti för att planet inte kommer att störta. Tryggheten som sådana och liknande åtgärder invaggar människor i är därför skenbar.
Alla vet egentligen att ingen någonsin kan veta säkert vad som kommer att hända honom eller henne i framtiden. Tänker man lite djupare på saken är det inte ens självklart att man verkligen vill ha säkerhet och överblickbarhet. Mycket talar för att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden. Verkligheten är helt enkelt per definition osäker och oöverblickbar. Något annat vore konstigt just eftersom den befinner sig i ständig tillblivelse. Det är därför ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera. Om det någon gång blir som experterna säger kan det lika gärna vara ett uttryck för självuppfyllande profetior, det vill säga att många agerat i enlighet med experternas råd. Efterfrågan på experter gör med andra ord något med mänskligheten. När majoriteten förlitar sig på några få individers (oavsett hur kompetenta och kloka de är) välvilja spelas ett högt spel och samhällets långsiktiga överlevnad riskeras.
Det är dessutom ett faktum att experterna står sig slätt utan kollektivt erkännande. Historiens ”stora män” och dagens ”genier” har i själva verket blivit snillena de erkänns som genom att kollektivt upphöjas till just genier, och inte primärt för deras exceptionella kvaliteter (därmed inte sagt att de skulle sakna sådana). Uppburna positioner i samhället är resultatet av en lång rad aktörers interaktion (mänskliga såväl som icke-mänskliga).
Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte får tolkas som ett uttryck för ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar.
Kritiken mot experterna handlar varken om individerna eller om deras rön, de är i de flesta fall kloka och levererar bra och användbara tankar, utan om att uppmärksamma det faktum att ingen forskare och ingen annan aktör heller, någonsin är ensam och isolerad.
Kunskap skapas genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar