Vaccinationspass är inte bara en sällsynt dålig idé ...

Plötsligt låg den på bordet, idén om ett vaccinpass. Ingen vet hur den förförande tanken hamnade där, men troligen är det för att den erbjuder en enkel lösning på ett (ohyggligt) komplext problem, vilket är något som människans hjärna har svårt att motstå. Jag menar att det inte bara är en dålig idé, det är en tillsynes harmlös åtgärd som ser ut att kunna leda till att livet kan återgå till det normala igen, men om det där passet införs har det potential att förändra livet och tillvaron totalt. Öppenheten och den fria rörligheten som gjort det möjligt för människor att resa används som motiv för att införa passet, men när det väl införts finns det inget som talar för att det kommer att dras tillbaka, istället talar allt för att passet kommer att fyllas på med nya typer av uppgifter, för att det går och för att det låter oansvarigt att inte öka kontrollen av människors frihet. Passet utgör en gräns och när den väl passerats befinner vi oss i okänd terräng. Vad händer om vi får en populistisk eller totalitär regering? Vilka uppgifter kan komma att adderas till listan på saker som man måste redovisa för att få göra det som fram tills för ett år sedan närmast räknades som en mänsklig rättighet? Det är skrämmande att se hur fort kulturen och den allmänna uppfattningen förändras.

Kina har redan ett liknande pass. Där krävs att man vaccinerat sig med ett visst vaccin från ett visst företag. Och i Europa pågår en liknande kamp där privata företag och länders regeringar ingår allianser för att värna sina medborgares intressen. Det är enorma summor som står på spel, och om det är något vi vet så är det att det därmed är upplagt för korruption och fulspel. Utan ett pass kan sådana saker utredas i lugn och ro sedan, och ansvariga kan ställas till svars. Med ett pass kan demokratin istället vara hotad och samhället förändrat i grunden. Är resandet denna sommar värt den risken? Eller vänta lite, hur kommer det sig att vi talar om detta på just det där sättet? Covid-19 är inte särskilt mycket dödligare än den vanliga säsongsinfluensan, så varför kan inte bara gränserna öppnas och den fria rörligheten återinföras? Varför anses det vara så oerhört viktigt att ALLA ska vaccineras, istället för bara de som tillhör riskgrupperna och de som vill? Varför anses tvång vara legitimt?

Den här typen av frågor har uppehållit mig länge, långt innan Corona dök upp. Kunskap och demokrati liksom tillit och ansvar utgör inte bara varandras förutsättningar, det är själva fundamentet för det samhälle vi vant oss vid att ta för givet. Problemet är att affekter har oerhört lätt att övertrumfa intellektet, vilket visat sig gång på gång under den pågående pandemin. Det är lätt att känna efter och låta känslorna ta över, och svårt samt tidskrävande att först skaffa sig kunskap och överblick och sedan använda kunskapen för att utarbeta kloka och långsiktigt hållbara åtgärder. Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, och det där vaccinpasset är just en sådan åtgärd. Tänk vad skönt det vore att kunna gå på konsert, att resa och så vidare, säger försvararna av passet. Som om det inte skulle kunna gå att öppna upp samhället igen utan ett pass? Och den som kritiserar passet framstår som ett hot i förespråkarnas ögon. Oavsett vilka argument som anförs klumpas alla som är kritiska mot restriktioner och tvång ihop med kunskapsförnekande antivaccare. Det är känslorna som talar, inte intellektet. Och det skrämmer mig.

I höstas stressades det fram en pandemilag som gör det möjligt för nuvarande och kommande regeringar att snabbt driva igenom långtgående restriktioner av medborgarnas rörlighet och och frihet. Den lagen försvinner inte heller, den ligger där och väntar på nästa pandemi eller vad det nu är som dyker upp i framtiden och anses utgöra ett hot. Och den kommer att användas, tro inget annat. Tillfälliga åtgärder blir nästan aldrig tillfälliga, istället flyttas gränserna och uppfattningen om vad som är normalt och acceptabelt förändras. 

Det är precis så här som demokratier löses upp, mitt framför ögonen på oss och inte sällan med vårt medgivande. Ofta tas förändringen emot med entusiasm. Först när det är försent går det att upptäcka faran och den genomgripande förändringen, och är det just för sent.

Om maxade och optimala upplevelser

Livet är en upplevelse som i hög grad blir vad man gör den till. Inte så att man kan styra och kontrollera utfallet, men hur man tolkar det som sker rår man över. Livet har lärt mig att nyckeln till lycka och harmoni inte är att försöka maxa upplevelserna man får vara med om, och det är en insikt som även gäller politik och samhällsbyggande. Strävan efter balans mellan lycka och lidande, framgång och misslyckande är det enda som håller i längden, både för individer och kollektiv. Problemen kommer aldrig att ta slut och det finns inga mål för levande förändringsprocesser. Lär vi oss hantera Corona finns fortfarande klimatutmaningen kvar, som kommer att kräva minst lika stora insatser. Tänkandet bakom, som legitimerar strävan efter kontroll och den kollektiva jakten på maxade upplevelser är en del av problemet, alltså finns det en stor poäng att ta vara på möjligheten, att stanna upp och tänka efter här under tiden av social distansering.

Ett eller två glas vin till maten en fredag, och kanske en whisky till kaffet, för att markera övergången från veckans arbete till helgens vila och återhämtning, är långsiktigt hållbart. Dricker man mer för att förhöja upplevelsen når man snabbt en punkt där man antingen tappar minnet eller omdömet (oftast båda) och sen är man bakis dagen efter. Det finns alltid ett pris att betala, det är därför strävan efter balans är så viktig. Köper man en Trisslott i månaden och håller sig till det är det oproblematiskt, men ökar man insatsen eller söker sig till nätets casinon i sin jakt på högsta vinsten går det lätt över styr utan att chansen att vinna stora belopp ökar nämnvärt. 

Den som vill se hela världen och som prickar av resmål på en lista kommer att bli besviken, för det finns inte dagar i ett liv nog att täcka alla intressanta resmål. Dessutom förändras alla platser och länder hela tiden, och för att verkligen uppleva atmosfären på platserna man besöker krävs att man stannar en längre tid. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och då har inte flygets klimatpåverkan tagits med i beräkningen. Dessutom finns en risk att man aldrig blir nöjd eftersom det alltid finns ett mer spektakulärt resmål lite längre bort. Samma som på Tinder där den som söker den perfekta partnern lätt fastnar i sökandet efter någon som är ännu lite bättre.

Livet går helt enkelt inte att maxa. Ju mer man försöker desto längre från det önskade läget kommer man. Minnesvärda upplevelser finns i allas närhet, om man bara kan lära sig se och förstå det. Under de första varma dagarna på våren, när fåglarna sjunger och solen skiner, räcker det att sätta sig på en stubbe i skogen eller vid älven eller ån som rinner genom de flesta städer, för att känna livsglädjen pulsera genom ådrorna. De värdefullaste upplevelserna är sådana man inte kan planera för, de kräver att man stannar upp och tar in tillfället där och då. Eller också krävs det mental förberedelse -- man kan göra sig redo och öva upp förmågan så den finns där och kan aktiveras när tillfället kommer. Överfört till studier går det att peka på skillnaden mellan att klara tentan och att uppnå en hög grad av bildning. Känslan av att lösa ett problem kan vara euforisk, men tryggheten och ron som en bred och djup kunskapsbas ger är en mycket mer långsiktig källa till glädje som dessutom gör det lättare att se det vackra i det lilla, lokala och tillfälliga. Har man förmågan kan man se evigheten i ett korn av sand, för att citera William Blake, och då behöver man inte göra mer än att stanna upp och ta in. Saknar man den spelar det ingen roll vad man gör eller vart man reser.

Inte bara individer söker efter maxade upplevelser, det gör även företag som jagar vinster till varje pris, särskilt om jakten drivs av anonyma aktieägare. Det går ett tag, men överutnyttjas kunderna, de anställda, underleverantörerna och samhällena där man finns och verkar (genom låga löner, dåliga arbetsförhållanden, skatteplanering eller fusk) överlever varken företaget, samhället eller människorna i längden. Drar vi inte nytta av lärdomarna som pandemin erbjuder, eller som populismens konsekvenser visar och rovdriften på naturen och djuren ger vid handen är snart både kunskapen och demokratin hotad och därifrån stupar det brant utför. Längtan efter maxade upplevelser efter Corona, sökandet efter kompensation för allt man inte kunnat göra under pandemin är en ohållbar inställning till livet och delvis själva orsaken till att vi är där vi är. 

Global uppvärmning, antibiotikaresistens, stress och psykisk ohälsa samt det faktum att de redan rika allt snabbare blir både allt rikare och allt färre är inte flera olika problem, det är olika konsekvenser av ett och samma problem. Och jakten på maxade upplevelser är själva grundorsaken. Optimal och maxad är två helt olika saker, det förra är hållbart och det senare ohållbart. Att maxa är enkelt, att optimera är svårt, men nödvändigt både för vår egen skull här och nu och för kommande generationers samt livet på jorden. Att kolonisera rymden är ingen lösning, det är bara ett fåfängt försök att slippa överge drömmen om maxade upplevelser. Elon Musk, världens rikaste människa, får säga vad han vill. Bara för att han är rik gör inte hans drömmar och visioner klokare eller mer hållbara, tvärtom är det ett problem att enskilda individer får så mycket uppmärksamhet och inflytande över tänkandet och handlandet i världen. Jämlika samhällen är inte för inte mer hållbara än segregerade och polariserade.

Optimering kräver ödmjukhet, intellektuell förmåga, samverkan och respekt för komplexitet, alltså just den typen av egenskaper som bortrationaliseras i den målfokuserade maximeringssamhället. Det är vägen som är målet. Euforin som maxade upplevelser ger är kortvarig medan tillfredsställelsen som infinner sig när man uppnår harmoni varar länge och ger ingen baksmälla. 

Verklighetsförankrad vetenskap, någon?

Den fördummande debatten om råden rörande munskydd utgör en inte oväsentlig risk för samhället, demokratin och öppenheten eftersom den dels visar hur illa det är ställt med förståelsen för vad som går att säga med stöd i forskning, dels eftersom även forskare visar sig vara skrämmande okunniga om vad kunskap är och hur vetande faktiskt fungerar. Problemet med debatten är att den bygger på olika hänvisningar till STUDIER av munskydd -- strikt kontrollerade vetenskapliga studier, utförda i laboratorier av olika aspekter av olika typer av munskydd -- istället för till siffror som visar vad som faktiskt händer bland människor i olika länder. Munskyddsförsvararna hävdar bestämt att munskydd hjälper och pekar på studier som säger det, sen är de helt stängda för argument. De kräver strängare regler och vill tvinga andra att bära munskydd, och den som vågar ifrågasätta möts inte med argument utan med olika anklagelser.

Jag har hört talas om en studie som faktiskt bygger på jämförelser mellan olika regioner i Tyskland med olika regler, och där kunde man påvisa skillnader; fast inga stora skillnader, bara statistiska skillnader på marginalen. Det är alltså inte bevisat att munskydd faktiskt hindrar smittspridningen, tvärtom säger statistiken över vad som händer i olika länder att det ser ungefär ungefär lika ut, med några positiva och negativa undantag. Faktum är att Corona på bara några månader har spridit sig över HELA jorden, vilket borde mana alla tvärsäkra tyckonomer till ödmjukhet och eftertänksamhet. Dessutom vet vi att när man försöker replikera vetenskapliga studier och resultat har det visat sig oerhört svårt.

Problemet och det som oroar mig är att allt fler samhällsproblem debatteras med utgångspunkt i olika STUDIER istället för i kunskap om och förståelse för verkligheten. Orsaken till detta är att vetenskapen allt mer fjärmar sig från den komplexa verkligheten och fokuserar allt mer på studierna av den. Forskningen är på god väg att klippa banden med resten av världen och handlar allt mer om hur de egna resultaten förhåller sig till andra forskares resultat. När tillräckligt många citerar en studie uppfattas den och dess resultat verkligare än verkligheten. På det här sättet tilldelas kartan företräde framför terrängen, vilket ger rättänkande människor makt över verkligheten på ett djupt obehagligt sätt. INGEN har direkt tillgång till verkligheten, alla data och resultat kräver tolkning för att bli meningsfulla och användbara. Och det är ALLTID terrängen och verkligheten som gäller ifall bilderna inte stämmer överens.

Det är alltså inte bara för eller mot munskydd som debatten handlar om, det är något mycket allvarligare och långt viktigare som står på spel: KUNSKAPEN. Fakta och statistik är något annat än kunskap. Lika lite som ingen har direkt tillgång till Sanningen äger någon kunskapen. I ett verkligt kunskapssamhälle diskuterar man vetenskapliga studier och dess resultat för att man vill veta hur den föränderliga och högst komplexa verkligheten faktiskt fungerar. Kunskap kan aldrig utvecklas i en debatt där det handlar om att vinna genom att hänvisa till studier som ger en rätt. Kunskap kan bara utvecklas och förändras bland människor som förstår hur svårt det är att säga något säkert om verkligheten, som dessutom hela tiden förändras.

Det enda vi vet säkert om virus och förhindrande av spridning är att det hjälper att hålla avstånd och tvätta händerna, allt annat som påstås är mer eller mindre väl underbyggda antaganden. Och statistiken över smittade och döda i olika länder ljuger inte. Därför använder jag inte munskydd. Jag behöver inte göra det för jag undviker all trängsel, tvättar händerna ofta och ser till att få i mig tillräckligt med näring och vitaminer. Jag anpassar mig efter det vi VET; inte efter det som människor påstår sig veta efter att ha läst ett antal studier som bekräftar deras fördomar.

Vad vi vet om vad som går att veta

Pandemin plockar verkligen fram det sämsta hos människor. Här tänker jag på de eviga debatterna, utfrågningarna och kritiska granskningarna på TV och de ändlösa diskussionerna på Twitter, som avslöjar en djupt problematisk och ovetenskaplig syn på och förståelse för kunskap bland forskare, politiker, journalister och allmänhet. Det är en oroande bild som framträder eftersom bristerna i förståelse för vad kunskap är, hur vetenskap fungerar och vad som går att säga med stöd i forskning. Kritikerna säger sig veta, men det enda som går att säga med säkerhet om kunskap är att just säkerhet är problematiskt. Ansvariga på FHM och i regeringen som har det yttersta ansvaret har ett omöjligt uppdrag för hur de än gör och vilka beslut som än tas och rekommendationer man än kommer med finns det någon expert som tvärsäkert hävdar att det som sägs är fel. 

Eftersom kunskapsläget rörande virus och pandemier är osäkrare än på många andra områden är det ännu svårare att säga något säkert om vad man borde göra istället för det som görs. Det faktum att kritikerna är så säkra borde diskvalificera dem men istället får de sprida sina anklagelser och sin misstro i TV, radio och de stora tidningarnas debattsidor. När behovet av tilltro till ansvariga på samhällets nyckelpositioner är som störst ägnar sig människor som borde veta bättre åt att undergräva förtroendet för både demokratin och kunskapen.

Vem skulle vilja bli opererad av en kirurg som ständigt avbryts i sitt arbete av journalister som ställer korkade frågor eller som hela tiden måste försvara sig mot diverse anklagelser från kollegor som hävdar att hen gör fel? När pandemin är över finns det tid för kritisk granskning av olika länders olika strategier, det är så mänsklighetens samlade kunskaper utvecklas. Granskningen av olika beslut och sätt att arbeta kan dock inte utföras förrän vi har facit i hand, och för att resultatet av det arbetet ska bli tillförlitligt måste man granska både besluten och siffrorna som nu tas för sanningen. Vi vet att olika länder dels mäter olika saker på olika sätt, dels har olika förutsättningar och det kommer signaler om att bland annat Kina manipulerat sin statistik. Det är vidare ett faktum att forskningsresultaten som hänvisas till har stressats fram. Alltså kan INGEN säga säkert om den svenska strategin är bra eller dålig. Och om alla länder agerar på samma sätt som det land som för tillfället ser ut att ha bäst kontroll över smittan och dödstalen kommer inga lärdomar av COVID-19 att kunna dras.

Jag lider med regeringen och ansvariga på FHM som trots att man tvingas arbeta under fullkomligt hopplösa och helt orimliga arbetsförhållanden ändå behåller lugnet. Det kanske kommer visa sig längre fram att det hade varit klokt om Sverige agerat annorlunda, men eftersom ingen vet något om framtiden kan heller ingen i efterhand säga att de visste något om resultatet som förr eller senare kommer att visa sig. Och den som påstår sig veta idag att det som görs är fel far per definition med osanning och borde inte erbjudas så mycket plats i medierna som de får.

Att vara kritisk är enkelt, det räcker att inta motsatt position, hänvisa till någon auktoritet utomlands eller någon studie som bekräftar det man redan "vet" och inte tveka för att framstå som man vet vad man talar om, men det är dumheten och okunskapen som talar. INGEN kan vara säker på sin sak, särskilt inte i det läge som världen befinner sig i just nu! Respekterar vi inte detta grundläggande vetenskapliga faktum kan vi lika gärna lägga ner skolan och sluta satsa på forskning för då betyder kunskapen ingenting.

Coronalärdomar 1

Vi lever just nu alla i ett slags undantagstillstånd, ett mellanrum. Jag vill se pandemin och det som pågår i Vita huset i USA (där den sittande presidenten använder sin makt för att undergräva demokratin och förtroendet för kunskapen), som påminnelser om hur bräckligt det samhälle vi byggt och den värld vi skapat är. Väldigt mycket av det vi kommit att vänja oss vid och ta för givet, trots att det funnits gott om tecken på en lång rad olika problem med vårt sätt att leva, visar sig nu vara ohållbart. Vi kan så klart låtsas som att tillståndet vi lever i är en mardröm, ett undantag. Och vi kan bida vår tid och längta efter att få återgå till det som var. I våras var jag orolig för att det skulle bli så men nu växer förhoppningen om att allt fler kommer att inse att det inte finns något normaltillstånd att återvända till, sen när det kommer ett vaccin eller virustet muterar och (förhoppningsvis) blir mildare. Mänskligheten har just nu en möjlighet att byta perspektiv och inriktning. Jag hoppas innerligt att vi tar vara på chansen.

Det faktum att vi inte klarar av att hantera en pandemi är i sig en väckarklocka. Och jag tänker då inte på alla som dött och som kommer att dö, det är ett annat problem som det trots allt finns verktyg för, även om det tar tid att få fram vaccin. Problemen jag tänker på är bristerna i vården, sjukförsäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringarna och ekonomin som bygger på ständigt ökande konsumtion, egalt av vad. Jag tänker vidare på arbetsmarknaden och kanske särskilt på vården där personalen, på vars axlar samhället i dessa dagar bokstavligen vilar, behandlas som förbrukningsvaror. Lönen är låg, arbetspassen långa, och under pandemin är övertid och indragen semester är legio. Vårdpersonalen behandlas skrämmande likt statarna, med den skillnaden att ingen kallade statarna för hjältar eller applåderade insatserna. Istället för att ge sjuksköterskorna en lön som motsvarar arbetets samhällsvärde och en dräglig arbetssituation behandlas personalen i vården, liksom på så många andra arbetsplatser som förbrukningsvaror. Centerns krav för att stödja regeringen, som går ut på att försämra ytterligare för arbetstagare, sägs vara en modernisering, vilket visar hur verklighetsfrämmande politiken blivit.

Minkarna som nu avlivas i Danmark är en påminnelse om hur vi ser på och behandlar djur. Päls- och köttfabriker liksom masslakterianläggningar tänker de flesta inte på dagligen. Priset på köttet som ska grillas är en mycket viktigare fråga. Det är dock ett faktum att det är i sådana (vidriga) miljöer som virus överförs mellan djur och människor. Det är även där som den långt allvarligare, men inte lika akuta faran med antibiotikaresistens uppstår och sprids över världen. Ändrar vi inte på vårt beteende och våra konsumtionsvanor är det bara en tidsfråga innan nästa pandemi är här, och den kan mycket väl vara dödligare än covid-19. Under tiden skövlas regnskogen, haven fiskas ut och isen på Grönland smälter allt snabbare. Vårt sätt att leva leder till en massutrotning av djur och växter som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Samtidigt som vi är fixerade vid munskydd och restriktioner och väntar på oppositionens nästa indignerade utspel om invandringen eller kriminaliteten förändras livsbetingelserna på jorden i en takt som saknar motstycke bara under min livstid. Och det faktum att börsen trots allt går bra säger liksom allt. Det är själva sinnebilden av förnekelse.

Tillståndet vi lever i under pandemin är inte ett undantag utan det nya normala. Nu är med andra ord ett tillfälle så gott som något att tänka om och bygga ett mer hållbara samhällen, från grunden och med utgångspunkt i vanliga människors (och givetvis även djurens och naturens) behov. Att återgå till det som var vore huvudlöst, och hur bra var/är det egentligen? Vi som har arbete balanserar hela tiden på gränsen till sjukskrivning när det ekonomiska flödet trimmas till max genom ständiga nedskärningar och krav på effektivisering, vilket tvingar alla att jobba mer på kortare tid. Givetvis utan att det går ut över kvaliteten, vilket är en omöjlighet. Håller vi trots allt fast vid den och andra orimliga övertygelser banar det väg för den kunskapsresistens och förnekelse av fakta som normaliserats under Trumps fyra år vid makten och här hemma när SD behandlas som ett parti bland andra, trots att populisterna utmanar vetenskapen och talar mer till känslorna än till kunskap och beprövad erfarenhet. Skattesänkarpolitiken driven till sin spets är livsfientlig, och ser vi det inte nu finns en risk att vi aldrig ser det.

Demokratin behöver kunskapen lika mycket som kunskapen behöver demokratin; de är varandras förutsättningar. Nationalismen, populismen och främlingsfientligheten är olika uttryck av samma kunskapsförnekelse. Ska vi ha någon som helst chans att hantera, inte bara denna och kommande pandemier, utan livet på jorden, måste demokratin stärkas och det kan den bara göra om kunskapen respekteras, vilket förutsätter att det finns tid att tänka tankar till slut och mötas för samtal och kritisk analys. Mediernas ansvar måste uppmärksammas och tas på allvar. Upphör journalisterna inte att jaga klick och istället börjar granska såväl Facebook, Twitter och Google som politiker och lobbyister som försöker påverka besluten som behöver tas, lämnas walk over till multinationella företag och deras ägare som bara bryr sig om storleken på vinsten under nästa kvartal. En skola och en högre utbildning som sätter kunskapen och lärandet i centrum är en förutsättning för den nyordning som är nödvändig. Så, förklara för mig varför sex eller fyra timmars arbete är en dålig idé. Eller medborgarlön?

En inre resa i Coronans tid

När pandemin slog till förlamades jag först av rädsla för covid-19. Sedan blev det vardag. Sedan mars har jag bara varit på mitt kontor i Trollhättan några få gånger. Jag jobbar fortfarande heltid, men gör det hemifrån. Undervisningen sköts via nätet, och det känns faktiskt som jag har tätare kontakt med studenterna nu än när jag mötte dem på Campus. Jag får fler mail och hamnar oftare i dialog. Pandemin tvingar den som vill lära att vara mer aktiv, och det verkar faktiskt gynna lärandet. Även om jag är en varm anhängare av universitetet som fysisk plats tror jag det vore förödande om högskolan blev digital, men Corona har inneburit ett välkommet avbrott -- ett vanebrytande och konstruktivt mellanrum.

Pandemin har tvingat fram förändrade rutiner och för mig kom Corona vid en tidpunkt i livet och karriären då det i princip enbart inneburit fördelar. Sedan i mars har jag fått massor gjort. Jag visste redan i våras att terminens första tio veckor innehöll väldigt lite undervisning. Under ett par års tid hade jag samlat på mig övertid som flyttats framåt, och nu var det äntligen dags att casha in. Idag är sista dagen. På måndag börjar tre nya kurser och fram till nästa sommar kommer jag att dela mitt fokus mellan skrivande och undervisning, vilket jag trivs med, och eftersom det verkar som vi kommer fortsätta som vi gjort sedan i våras hyser jag gott hopp om att kunna rida vidare på den våg av inspiration och skrivglädje som jag upparbetat här under inledningen av höstterminen.

Igår kom korrekturet på Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, och nästa vecka ska jag börja läsa manuset till boken om mellanrummen, troligen för näst sista gången. Den här sista veckan av relativ ostördhet har jag fokuserat på utkastet till nästa lärobok. När jag inte behöver resa flera dagar i veckan kan jag sitta hemma och skriva varje dag, åtminstone ett par timmar, eftersom jag behållit rutinen att gå upp tidigt. Och det ger så klart resultat. Det är en vana jag kommer hålla fast vid, för får jag inte skriva mår jag fysiskt dåligt.

Hemarbetet gör att det blir lättare att hålla igång träningen och jag äter dessutom bättre, och jag får ro att läsa mer. Jag vet och är tacksam över att vara så lyckligt lottad att jag kan jobba hemifrån, men Corona gör också att skattebetalarna får ut mer av mig än under normala omständigheter. Jag har jobbat fler timmar under pandemin än innan, men känner mig ändå mer utvilad och inspirerad. Ju längre tiden i detta läge går, desto större är chansen att det inte blir någon återgång till det pressade läge som rådde innan. Förhoppningsvis lär vi oss under pandemin att det sätt vi levde på inte var hållbart.

Även om reaktionerna på valet i USA visar på motsatsen tror jag det finns en god chans att mänskligheten kommer ur detta med mer ödmjukhet. Förhoppningsvis inser vi hur beroende vi är av varandra och planeten vi bor på, och kanske inser vi också att hälsa inte är något man kan ta för givet, att det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget. Inget av detta är givet, men chansen finns att framtidens samhälle blir ödmjukare, att demokratin stärks och kunskapen tas till heder igen. Donald Trump visar med all önskvärd tydlighet att hans väg leder rakt åt helvete, så jag väljer att leva på hoppet och tar vara på tiden och möjligheterna som trots allt finns. Jag lär känna både mig själv och världen omkring mig när det finns tid för reflektion, och det tror jag inte jag är ensam om.

Corona, ett mellanrum

Innan pandemin slog till hade jag laddat för skrivande. 2020 var året då jag skulle ta nästa steg i min akademiska karriär och intellektuella utveckling. Visst var jag orolig där i mars, men omställningen gick enkelt och avsaknaden av resor fram och tillbaka till jobbet frigjorde tid för skrivande. För mig personligen kom alltså Corona lägligt och jag har verkligen kunnat utnyttja mellanrummets möjligheter till max. Och här under terminens tio första veckor har jag haft väldigt lite undervisning. Utdelningen har varit exceptionellt god och jag har aldrig fått så mycket gjort som under det senaste halvåret. Jag väntar på första korrekturet till Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, annars är den klar. Utgivning är planerad till i januari. Boken om mellanrummen börjar anta sin slutgiltiga form, och jag har påbörjat arbetet på ytterligare en lärobok och tankarna på nästa bok om kultur växer fram.

En av de första bloggposterna jag skrev innehåller en lista på saker jag lärt mig. Intressant, tycker jag, att stanna upp och se tillbaka. Mellanrummen förbinder det som varit med det som ska bli. Det känns som ett helt liv sedan, men jag slås av hur likt jag trots allt tänker och gläds över att jag lyckades överträffa mina egna förväntningar, med råge -- delvis tack vare Corona.

Vad är det jag skall göra då? Jo sätta på pränt vad jag lärt mig hittills. Skapa något som kan leva kvar efter att jag är borta. Helt enkelt förmedla den visdom jag lyckats samla på mig genom åren. Det jag har lärt mig är följande:

1. Det är förödande för den personliga utvecklingen att ta åt sig av andras synpunkter rörande den egna förmågan. Visst bör man lyssna, men man bör bara ta till sig sådant som leder framåt. Allt för ofta får man höra vad man inte borde göra, vad som inte går, eller hur svårt det är att göra det man vill. Men sådana synpunkter leder inte framåt. Att något är svårt är inget argument för att inte försöka!

2. Våga göra din grej fullt ut! Var konsekvent och stå på dig. Följa dina tankar dit de leder dig, utan att bry dig om vad andra tycker. Bara så kommer du att kunna få svar på frågan om det ligger något i din vision, om dina tankar har någon bärighet. Räkna inte med att få hjälp från någon unhder arbetets gång. Din vision är din angelägenhet och det kommer den att vara ända tills den är genomförd, fullt ut. Först då kommer andras tankar om och synpunkter på din grej att kunna tas i beaktande.

3. Lita på att det bär. Går projektet i stå handlar det i princip alltid om att du har brustit i tron på den egna förmågan eller på att du inte har varit tillräckligt konsekvent.

4. Snegla inte på andras resultat, jämför inte det du gör med andras arbete. Om, säger om, du inte har ett grundmurat självförtroende! Försök däremot att lära av dem som är kompetenta, snabba och som får mycket gjort. Tänk bara på att den som får mycket gjort inte nödvändigtvis har det tålamod som krävs för att lyckas i längden. Lätt fånget, lätt förgånget! Själv har jag ofta känt mig som en strävsam sköldpadda, i ett sprinterlopp med harar. Och liksom i den gamla fabeln har det inte sällan inneburit att jag i slutändan är den som fått mest gjort. Det är alltid slutresultatet som räknas.

5. Titta aldrig framåt, på att det du skall eller bör göra. Men titta gärna och ofta bakåt på allt det du faktiskt har åstadkommit. Jämför på samma sätt gärna och ofta resultatet av ditt arbete med sådant du gjorde för länge sedan. Du kan bara tävla mot dig själv.

6. Välj samarbetspartners med omsorg. Avsluta alla engagemang där du har att göra med männiksor som tar mer än de ger. Utan att åka snålskjuts på någon (det har man i konsekvensens namn allt att förlora på, för det uppskattas inte av någon) går det alltid att hitta människor som vill samma sak som du, och när du väl hittat dem håll fast vid dem! Två som drar åt samma håll åstadkommer mer än var och en på egen hand.

Detta är något av det jag lärt mig av livet. Och lärdomarna skall under våren omsättas i ett nytt bokprojekt. Arbetstitel på boken är: Kulturstudier. Vad, när, hur och varför? Hur projektet fortlöper finns det anledning att återkomma till.

Ge mig en lista på uppgifter

I ett enda slag och på bara några dagar i mars förvandlades mitt arbete radikalt. Rörelsen mot allt mer kontroll och detaljstyrning av uppgifterna som ingår i tjänsten bröts och jag kastades tillbaka till doktorandtiden och mina första lyckliga år som lektor, till tiden före New Public Management, när arbetet fortfarande var intellektuellt. Jag arbetar fler timmar i veckan nu än innan Corona, långt mer än de 40 timmarna jag får betalt för, men jag gör det med glädje, kvaliteten i arbetet som utförs är bättre och jag är fylld av mer energi än innan pandemin slog till. Jag förstår om det låter märkligt, men för mig är det självklart och inget konstigt alls. När jag fann mig till rätta i akademin och när tanken på att stanna kvar växte fram under doktorandåren var det inte ett vanligt jobb jag sökte och signade upp för, det var ett mycket större och dessutom livslångt åtagande, för KUNSKAPEN. Jag har lidit svårt av förändringen, av den långsamma glidningen från det fria och inspirerande, tillitsbaserade och AKADEMISKA arbete jag gick ut i, 2003 efter disputationen, till det idag allt mer kontrollerade och målstyrda arbete som det kommit att bli. Förpappringen av arbetet är plågsam och all tid och energi som måste läggas på att kämpa med administrativa system som får mig som högutbildad att känna sig som ett problem, snarare än en tillgång, tär på mig. Men så i ett slag i våras förändrades allt. Det var som att någon lyfte på locket och släppte in livsluft i det unkna rum där jag tillbringade mina dagar. Visst saknar jag den dagliga samvaron med kollegorna och de spontana mötena i korridoren. Jag har ju alltid tyckt att jag har världens bästa arbete.

Med det perspektiv som omställningen inneburit är det skrämmande hur mycket arbetet förändrats under framförallt de senaste tio åren. Det som en gång var ett INTELLEKTUELLT arbete var på god väg att utvecklas till en standardiserad tjänst som alla som kan läsa instruktioner och följa order kan utföra utan engagemang, där det är mer ett problem än en tillgång att vara docent. När vi ställde om i våras var det framförallt administrationen som fick stryka på foten, undervisningen var tvungen att utföras enligt plan. Även om förändringen var radikal var den enklare att genomföra än att fylla i en reseräkning. Det gick på bara någon dag att vänja sig vid tekniken och studenterna var med på noterna, vilket så klart underlättade. Under det senaste halvåret har jag arbetat rejält mer än heltid, men det känns som jag gått ner på halvfart. Eftersom jag nu kan fokusera till 100 procent på lärande och kunskapsutveckling. Jag vaknar med ett leende på läpparna på morgonen och inleder dagens arbete med glädje och energi. När jag kan och får planera arbetet efter eget huvud istället för efter något slags plan och när jag slipper känna mig övervakad och får lösa mina uppgifter på mitt sätt tillsammans med studenterna och andra uppdragsgivare, blir jag enormt mycket mer effektiv samtidigt som jag upplever mitt arbete mer meningsfullt och stimulerande.

Det intellektuella arbetets kännetecken är att det bygger på:

• Beting: Det vill säga man får en lista med uppgifter som ska utföras inom en viss tid.
• Tillit: Det vill säga att man är fri att göra det som ska göras på det sätt man finner bäst, där och när man önskar.
• Ansvar: Det vill säga att uppgifterna man åläggs att utföra är kvalificerade och kräver en lång och avancerad utbildning, och dessutom fortlöpande kompetensutveckling i egen regi och med utgångspunkt i vilka kunskaper och färdigheter man själv anser behöver utvecklas.

New Public Management är motsatsen till intellektuellt och akademiskt, vilket bevisats här under Corona, när löftena som NPM införts med stöd i inte infriats. För mig står det alldeles fullkomligt klart att NPM fungerar när det inte behövs och när det behövs, till exempel när världen drabbas av en pandemi, fallerar systemen och lämnar arbetsstyrkan i sticket. Vi som slitit för att ge systemet vad systemet vill ha i den allt mer avakademiserade vardagen på högskolan, samtidigt som vi kämpat för att hålla den intellektuella kvaliteten på en anständig nivå (och på det sättet tänjts ut likt gummiband på väg att brista), lämnades i våras vind för våg. Jag lider med alla kollegor som kommit in senare än jag i systemet och därför famlar i blindo eftersom det saknas regler och rutiner, men jag jublar inombords. Äntligen fick jag tillbaka det arbete jag utbildats för och älskar, det arbete som skattebetalarna betalar mig för att utföra.

Jag är docent och både kan och vill få en lista på saker som ska göras för att sedan lämnas ifred. Jag är utbildad för att litas på. Varför skulle samhället annars investera i min utbildning, som är en av landets absolut dyraste? Jag håller tummarna för att arbetslivet efter Corona mer liknar arbetslivet under än innan Corona och jag håller tummarna för att vi skrotar NPM och på det sättet frigör resurser som kan användas  för att återupprätta högskolans intellektuella kvaliteter och akademiska status.

En söndrande jakt på enkla lösningar

Människan må vara fantastisk och äger bevisligen förmågan att utföra häpnadsväckande saker; men bara i jämförelse med sig själv. Jämför man och skaffar sig perspektiv är det inte lika säkert att superlativen är adekvata, och om fascinationen över slår över i hybris är det rent förkastligt. Särskilt när man står inför problem och utmaningar som kräver ödmjukhet.

Här under pandemin, som går att se som en förövning inför konsekvenserna av klimatförändringarna, och särskilt i förhållande till gängkriminalitet, har det blivit tydligt att det inte spelar någon roll hur många spektakulära framgångar och fantastiska förmågor människan förfogar över. Vi styrs fortfarande i hög grad av känslor som ofta kommer i konflikt med kunskapen, särskilt om problemet som ska hanteras är komplext.

Virus är ofantligt små och de finns precis överallt, runtomkring och både på och i våra kroppar. Alla försök att kontrollera virusen är därför dömda att misslyckas. Det finns inga enkla lösningar. Att människor ÖNSKAR sig svar och ser lösningar är en annan sak, och att det uppstår destruktiva konflikter som snabbt urartar i personanklagelser, förvånar ingen med bara basala kunskaper om hur människor fungerar. COVID-19 verkar vara en lömsk sjukdom och dödstalen under våren, särskilt på äldreboende, var höga. Ingen kan förneka dessa fakta, och ingen gör det heller. Det är självklart beklagligt; men det är inte nödvändigtvis NÅGONS fel, givet vad vi vet om virus.

Jakten på syndabockar och försöken att finna någon att anklaga för att världen och samhället inte ser ut som man önskar är djupt mänsklig, men inte mindre problematisk för det. Givetvis är det viktigt att det finns en livlig debatt i samhället och alla varken kan eller ska komma överens, men om debatten urartar i söndrande personkonflikter är det rent förkastligt. Vi har sett det här under våren i de återkommande och ibland rent ursinniga attackerna på FHM i allmänhet och Anders Tegnell i synnerhet. Nu verkar det tack och lov som tiden kommer ikapp kritikerna när det visar sig att viruset är här för att stanna och land efter land accepterar faktum, att virus inte går att kontrollera ens med drakoniska åtgärder. Den svenska modellen som bygger på individens eget ansvar visar sig vara den strategi som håller längst, vilket FHM hävdat hela tiden, med hänvisning till vad vi vet om virus. Skadan är emellertid redan skedd. De hårda orden, påhoppen och idiotförklaringarna som spridits på nätet av försvararna av enkla lösningar går inte att ta tillbaka. Att återupprätta förtroenden och släta över är svårt, även om kritikerna till FHM, och även helt vanliga människor som låtit sin egen rädsla ta överhanden och helt tappat koncepterna och gått till attack på sina vänner som inte sett vad de själva sett, ber om ursäkt för påhoppen.

Det är som sagt djupt mänskligt att reagera med känslorna, men det gör det inte mindre klokt. Komplexa problem går helt enkelt inte att lösa med enkla åtgärder. Det gäller samma för virus, gängkriminalitet och klimatförändringar. Kan vi människor inte lära oss tänka och arbeta tillsammans kommer vi aldrig någonsin att kunna komma till bukt med problemen vi står inför. Det spelar ingen roll hur indignerad man är över problemen och dess konsekvenser, söker man efter lösningar på fel ställen eller låter sig förföras av elegansen i enkla åtgärder är och kommer det alltid att vara dömt att misslyckas, vilket är illa nog eftersom det leder till slöseri med tid och resurser. Om man dessutom tar ut sin frustration över andra, som inte ser det man själv ser eller som har mage att peka på det uppenbara, att det inte fungerar, är det ett värre problem eftersom det i tider av kris alltid är viktigare att hålla ihop än att kämpa sinsemellan.

Låt oss hoppas att det blir lärdomen av corona! Enade står vi, men söndrade faller vi och vårt samhälle ihop som ett korthus. Tillsammans kan vi hantera både virus och gängkriminalitet, men bara om vi kollektivt accepterar att det inte går att kontrollera den här typen av komplexa problem.

Munskydd är en högst oklar definition

Till hösten införs munskyddsobligatorium på KI, meddelar rektorn där, i en debattartikel (?!) i DN. Varför nu? Varför i form av en debattartiel? Och så den helt avgörande frågan: Vad menas med munskydd? Vilken trasa som helst räcker inte, och tar man av och på skyddet gör det ingen som helst nytta. Det hänvisas till undersökningar och metastudier som påstås visa att munskydd hjälper för att hålla smittspridningen nere, men det gäller bara vissa skydd som dessutom måste användas på korrekt sätt. Det är ovetenskapligt att tala om munskydd utan att tydligt definiera vad det är för typ av munskydd man menar och hur det ska handhas och därför blir det bara ännu ett kritiskt utspel riktat mot FHM.

Ett krav eller en skarp rekommendation om munskydd kan aldrig bli annat än en symbolhandling givet hur människor handhar munskydden som används ute i samhället idag. Därför är alla allmänt hållna krav på munskydd populistiska och ovetenskapliga, oavsett hur många studier man hänvisar till. Många av länderna där krav på munskydd finns har de facto lika många eller fler smittade och döda än Sverige.

Vem som helst som vill kan och får dessutom använda munskydd, men kritikerna KRÄVER att det ska vara tvång. Och under våren krävde man total lock-down, och Tegnells huvud på ett fat. Den här typen av utspel är ovärdiga i ett land med anspråk på att vara en demokratisk kunskapsnation.

Rekommendationerna vi har haft i Sverige sedan det stod klart att vi hade en utbredd smittspridning i vårt land bygger på tre fungerande principer: tvätta händerna, håll avstånd och stanna hemma om man är sjuk. Dessa principer fungerar bevisligen, är tydliga, enkla för alla att följa och kontrollera, samt inte minst möjliga att hålla sig till över tid. Länderna vars politiker visat handlingskraft genom att införa lock-down tvingades lätta på restriktionerna när de negativa effekterna blev större än nyttan, vilket inneburit nya åtgärder när smittan tagit fart.

Det finns ingen enkel lösning, och följaktligen heller ingen grund för berättigad kritik mot FHM eller regeringen. Inför Corona är vi alla lika, och kan vi inte ta ansvar och följa instruktionerna spelar det ingen roll vilka råd FHM ger och beslut politikerna tar. Sveriges strategi bygger på ansvar, vilket alla måste ta även om ingen kan tvingas göra det. Vi lever inte i en diktatur, men det kan ändras snabbt om misstänksamheten och misstron sprider sig i samhället.

Karl Popper och den sociala ingenjörskonstens omöjlighet

Filosofen Karl Popper är högerns älsklingsfilosof, men kanske har man inte läst honom tillräckligt noga? Det vore i så fall inte första gången en hänvisning till ett känt namn används för att motivera en övertygelse. Jag här tänker närmast på oppositionens kritik mot regeringens coronastrategi, som faktiskt är kompatibel med Poppers tänkande. Man kan inte både hänvisa till Popper för att motivera sin egen politik och samtidigt kritisera regeringen för att den utgår från samma filosofi när den utarbetar sin strategi. Ändå är det just så som oppositionen, som vill avreglera snart sagt allt, agerar när man kräver att Sverige ska byta till en mer strikt reglerad strategi.

Popper skakades liksom många andra av fascismens framväxt och skrev boken Det öppna samhället och dess fiender som ett försök att hindra att det händer igen. Fascismen bygger på enhet och kontroll, och Popper förespråkar följaktligen frihet och öppenhet. Han gör det dock inte som ett självändamål, inte för att han tror på eller menar att frihet i sig löser alla problem, vilket många (dåligt pålästa) högerdebattörer verkar tro. Ingen tvingade människor i Tyskland att rösta på nazisterna och politiska partier valde att samarbeta med dem för att hindra vänstern att få makt och inflytande. Popper var alltså antifacist, vilket är ett rött skynke för många av dagens högerpopulister.

Oppositionsindignationen som luftas i TV och debattartiklar samt på sociala nätverk bygger på att regeringen borde göra mer, alltså precis vad högern INTE vill när man faktiskt talar om sin egen politik. Regeringens strategi finner stöd hos Popper, medan högerns indignation och samarbete med SD är precis vad Popper varnar för. 

När jag letade efter något annat hittade jag detta citat, i boken Historicismens elände (Popper 2002, 90) som får illustrera tanken och som visar att Sveriges coronastrategi faktiskt finner stöd hos den filosof som tydligast kritiserat den sociala ingenjörskonsten och politikers försök att styra samhällsutvecklingen i en viss riktning.

För den teknolog eller ingenjör som går stegvis tillväga så innebär de här synpunkterna att om han vill införa vetenskapliga metoder i studiet av samhället och politiken så är intagandet av en kritisk hållning, liksom insikten att inte bara försök utan också misstag är nödvändiga, det som allra mest behövs. Och han måste lära sig att inte bara förvänta sig misstag utan medvetet söka efter dem.

Detta är exakt vad Regeringen och FHM gjort, det är just detta som strategin bygger på. Försök och misstag, utvärdering och omvärdering. Och detta kritiserar högern som vanligen hänvisar till Popper för att ge trovärdighet för sin egen politik. 

Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser.

Dagens kunskapsförnekande politiker har gjort denna mänskliga svaghet till en dygd och försöker vinna väljare på den genom att agera både mot bättre vetande och mot sina egna principer för att nå makt, vilket är ett sätt att tänka och agera som Popper varnar för eftersom det banar väg för totalitära samhällen. 

Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem och att ta lärdom av dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra.

Exakt så agerar regeringen, och just så borde alla politiker agera om man vill värna det öppna samhället. Att dagens höger i Sverige väljer att INTE agera så utan istället kräva mer av social ingenjörskonst genom att kräva hårdare straff, stängda gränser och mer pengar till företagen borde få varningsklockorna att ringa hos alla konsekvenstänkande människor.

Vetenskaplig metod inom politiken innebär att den stora konsten att övertyga oss själva om att vi inte begått några misstag, att ignorera dem, att dölja dem och att ge andra skulden för dem, ersätts med den större konsten att erkänna ansvaret för dem, att försöka dar lärdom av dem och att tillämpa denna kunskap så att vi kan undvika dem i framtiden. 

Sveriges coronastrategi har från början byggt på vetenskaplig kunskap och aktuell information, och den har förändrats och anpassats efter utfallet. Det har begåtts misstag, men det är oundvikligt och man har LÄRT av dessa. Att högern kritiserar regeringen för detta samtidigt som man håller fast vid favoritfilosofen Popper visar hur man ser på kunskap och studier; som strategi för att övertyga snarare än som verktyg för att bygga ett öppet och demokratiskt samhälle. 

Lärdomar av corona som vi borde dra

Här i veckan läste jag den kloka och vackert formulerade boken Smittans tid av Paolo Giordano som är fylld av kloka tankar och som inger hopp. Den är skriven i Italien, just vid inledningen av pandemin och under de första veckorna av karantän. Trots det det desperata läget skriver Giordano sansat och fokuserar på det som kommer sedan, hur vi kan tänka och vad vi kan göra för att lära av det som händer. Kan verkligen rekommendera den.

På Bokus hemsida presenteras han och boken på detta sätt:

Paolo Giordano är fysiker och författare. Hans romaner har publicerats på över trettio språk och han skriver regelbundet i Corriere della Sera. Giordanos artikel Smittans matematik, som publicerades i Italien i början av covid-19-utbrottet, delades mer än fyra miljoner gånger och hjälpte till att förändra den allmänna opinionen i smittspridningens tidiga skede.  

Hur ska mänskligheten hantera coronapandemin? Och vilken framtid är det som tar vid? 

Från sin karantän i Italien skriver Paolo Giordano med skärpa och värme om hur viruset påverkar oss och hur vi som både samhälle och individer måste formera oss för att möta det. Genom att dra lärdomar från klimatförändringar, fake news och främlingsfientlighet visar Giordano vilka misstag som gjorts i krishanteringen, och hur vi kan arbeta tillsammans för att åstadkomma förändring internationellt. Smittans tid är ett vittnesmål från vår samtid och ett stridsrop för en ny global solidaritet i kölvattnet av pandemin.

När jag läser boken parallellt med den växande kritiken mot Anders Tegnell och FHM här i Sverige blir jag beklämd, för hans kloka tankar och syn på smittspridning, samhällsbyggande och solidaritet går verkligen på tvärs mot delar av debatteliten i Sverige. Det finns många tänkvärda citat i boken men jag fastnade särskilt för detta.

Epidemin manar oss alltså att resonera som om vi vore del av ett kollektiv. Det ställer helt andra krav på vårt beteende än normalt: plötsligt måste vi betrakta oss som oupplösligt förbundna med andra och ta hänsyn till andras närvaro när vi gör våra personliga val. I smittans tid utgör vi en enda organism. I smittans tid blir vi åter en gemenskap. (Giordano 2020, 37).

Att leta fel och brister i den svenska strategin eller söka efter syndabokar att ställa till svars är närmast motsatsen till Giordanos sätt att se på hanteringen av viruset och den potentiellt dödliga sjukdomen. Bara om vi resonerar som om vi är del av ett kollektiv, endas om och när vi inser att we are all in this together kan vi dra lärdom av det som händer. Det är dock svårt och det kräver att man tänker annorlunda. Virus går inte att kontrollera på något enkelt sätt. Som människor är vi del av en helhet och dess sårbarhet ansvarar vi alla för. Viljan att söka efter och skylla på någon enskild är primitiv och den löser ingenting, tvärtom försvårar den inställning arbetet med att lära av misstagen och skapa ett mer robust samhälle.

Ett tag i början av pandemin fanns tecken och tendenser på att vi faktiskt var en gemenskap. Kollektivt höll vi på distanseringen och följde reglerna, vi samlades kring de dagliga presskonferenserna och Aktuellt och Rapport fokuserade på uppdraget att sprida information. I Agenda lyssnade man på forskarna och alla försökte förstå. Tyvärr höll det inte i sig och nu är vi tillbaka till hur det såg ut innan, med den skillnaden att Mats Knutsson fått ännu större utrymme och minsta utspel från Åkesson blir rubriker. Jag hoppades verkligen på en förändring, och det hoppet håller jag fortfarande fast vid, men just nu kämpar jag med uppgivenheten.

Känslan från förra valrörelsen kommer krypande. Återvänder till några tankarna jag satte på pränt då och inser att de fortfarande håller. De största hoten mot demokratin, klimatet och den långsiktiga hållbarheten är fortfarande: Bristande intresse, okunskap och ren dumhet; i kombination med lathet, oengagemang, egoism och bristande medmänsklighet. Det är skrämmande att se hur demokratin utmanas av människor som borde veta bättre, men det blir samtidigt en bekräftelse på kunskapens status i vårt samhälle. Förfärande många människor litar idag mer på känslan än fakta och förnuftet och blundar, av ointresse eller för att man inte bryr sig om någon eller något annat än sig själv, för verkligheten vi lever i och har att hantera tillsammans.

Demokratin och politiken är inget smörgåsbord som man kan välja och vraka från för att komponera den mix som passar en själv bäst. Försöken att anklaga den sittande regeringen för inkompetens när man tvingats regera vårt land under pandemin i ett helt hopplöst parlamentariskt läge är orimlig och den som för fram sådana åsikter är antingen dum, medvetet oinformerad eller saknar helt intresse för demokratin; eller också är man så fixerad vid sina egoistiska önskningar att man väljer att underblåsa kritiken eller rent av sprida lögner för att på det sättet driva opinion för den politik man vill se realiserad. Egoismen är ett gift och dumhet, okunskap och bristande intresse ett allvarligt hot; både mot individer och samhälle. 

Utan intresse och förståelse samt engagemang för kunskapen, demokratin och medmänniskorna kan inget hållbart samhälle byggas. Det är aldrig politikernas fel att allt inte är som man önskar, det är alltid vårt eget fel; vi som i betydelsen alla som lever och verka i vårt land. Man kan tycka och tro vad man vill och det går bevisligen att gå till val på och nå framgångar genom att hänvisa till känslan, men verkligheten kommer förr eller senare ikapp även den som är dum, som saknar kunskap eller inte orkar bry sig.

Nu verkar det kanske som pandemin klingar av, men klimathotet finns fortfarande kvar och corona var trots allt ett relativt sett harmlöst virus, så det är oerhört viktigt att vi faktiskt drar lärdom och att kunskapen tas på allvar igen och får det utrymme den förtjänar i samhällsdebatten.

Forskning som investering

Där och när vetenskapliga resultat antas vara kopior eller simuleringar av verkligheten framstår tillämpad forskning som det bästa och mest effektiva sättet att undersöka verkligheten i jakten på kunskap. Grundforskning ses olyckligtvis som slöseri med tid och resurser, trots att vi vet att det sättet att bedriva forskning regelmässigt belönas med Nobelpris. Viljan att veta tar helt enkelt över och sätter intellektet ur spel, och när nedskärningar i jakten på vinst betraktas som ett ansvarsfullt sätt att förvalta alla verksamheter, blir det ännu svårare att få gehör och förståelse för kunskapen och dess väsen. Den synen på vetenskap bygger på ignorans inför det faktum att kunskap alltid är förmedlad och kräver tolkning. Siffror är alltid tydliga, men inga resultat av någon forskning talar någonsin för sig själva.

Kritiken mot FHM, till exempel, bygger på jämförelser mellan dödstalen i olika länder, vilket får det att framstå som att Sverige valt helt fel väg trots att ingen sitter med facit i hand. Att dödstalen just nu är högre i Sverige än i de övriga nordiska länderna betyder inte att det går att säga med säkerhet vilken strategi som är den bästa. Igår fick ännu en forskare knuten till FHM sitta i Agenda och försvara, dels sina egna uttalanden från tidigare i vår, dels utfallet av den svenska strategin. Har vi verkligen gjort rätt, frågade Anna Hedenmo. Alla vill givetvis veta svaret på den frågan, men varken kunskapen eller verkligheten anpassar sig efter människors önskningar. 

Varför ställer man forskare mot väggen? Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA världen och verkligheten, inte om att kontrollera utvecklingen. Någon man skulle kunna ställa till svars är ägarna till de äldreboenden där många äldre dött och där det visat sig att man brustit i sina rutiner på grund av att man prioriterat ekonomin framför personalens och de boendes säkerhet. Varför bjuds inga riskkapitalister in till Agenda för att svara på frågor om sitt sätt att arbeta under pandemin, och deras ansvar för de äldre som de tar betalt och tjänar pengar på att vårda? 

Både forskarna och regeringen har påpekat att den svenska strategin bygger på var och ens ansvar att följa riktlinjerna som är enkla och som bygger på forskning om hur smitta sprids. Uthållighet framhålls gång på gång som nyckeln till framgång. Att bekämpa virus som spridit sig över världen tar  tid. Om allmänheten inte respekterar kunskapen och regeringens riktlinjer kan ingen annan än allmänheten ställas till svars. Jakten på enkla poänger, syndabockar och offerlam bygger på vidskepelse och är motsatsen till vetenskapligt tänkande.

Forskning är en långsiktig investering och det finns inga garantier för att det blir som man önskar. Det är den enda intellektuellt hederliga inställningen och ståndpunkten man kan inta. Ska Sverige kunna bli en kunskapsnation har Public Service ett stort ansvar att inte ge efter för populisternas känsloargument och åsikter. Hatet mot den sittande regeringen tar sig många olika uttryck och i jakten på makt är alla medel tydligen tillåtna, enligt den indignerade oppositionen. Att man gör politik av forskningen och hänvisar till forskare som kritiserar FHM och använder det som vapen i kampen om makt är ovärdigt och djupt problematiskt. Just eftersom kunskapen fungerar som den gör kan INGEN veta vad som är bäst eller vilken tolkning av tillgängliga data som är korrekt. Vill vi leva i ett kunskapssamhälle, och det är enda sättet att överleva på sikt, måste forskare få forska och ansvariga ansvara, annars går det snarare förr än senare åt skogen, oavsett vilken strategi som väljs. Kritiker finner alltid något att kritisera, men DET är inte att ta ansvar! 

Lärande som livsstil och samhällsideologi

För att kunna omsätta kunskap i politiken och ute i samhället krävs en annan och mindre instrumentell syn på forskning och utbildning än den rådande. Det är inte mer av formaliserat och strikt kontrollerat lärande eller riktade, tillämpade forskningssatsningar som behövs. Kunskapen som bygger samhällen och gör politik hållbar handlar inte om detaljer utan om (föränderliga) helheter. Utan förståelse för dynamik och komplexitet kan kunskapen om detaljerna inte omsättas i praktik, och därmed blir den värdelös, trots att den är korrekt. Det räcker inte att veta säkert, mycket viktigare är att vara lyhörd och hela tiden öppen för att lära nytt och lära om. Förmågan att tänka kritiskt, analytiskt och kreativt är också viktig, liksom att våga försöka även om det ser omöjligt ut. Enda sättet att veta var gränsen för kunskapen och den egna förmågan går är att överskrida den. Misslyckanden är inte slutet på något utan början. Arbetet med att försöka förstå komplexiteten och dynamiken i samhället främjar utvecklingen av rörliga intellekt som inte låser fast sig vid något utan kan justera sin uppfattning i ljuset av ny kunskap.

När jag följer FHMs dagliga uppdateringar och myndigheternas arbete är det förändringen och följsamheten jag främst lägger märke till. Den svenska strategin för att möta corona och covid-19 slogs inte fast i januari, den har förändrats på daglig basis sedan dess, men utgångspunkt i aktuella data och resultat av nya studier. Strategin har varit levande och den har uppstått mellan omvärldens olika sätt att agera, kunskaperna som hela tiden strömmar in och förhållandena här i Sverige. Kritiken mot strategin har dock inte förändrats. Trots att de alarmistiska prognoserna inte slagit in har kritiken mot regeringen och FHM legat fast. Kritikerna pekar på höga dödstal och jämför med andra länder, men inte med stöd i kunskap och inte för att bidra till lärandet, bara för att kritisera ansvariga, som man redan på förhand "visste" har fel. Kurvan över smittade och antal döda pekar i rätt riktning och utvecklingen av sjukdomen har inte gått över styr.

Vi lever i förnekelsens och rädslans tid; det ena leder till det andra. För att slippa reflektera över vad som är rätt och bäst på lite längre sikt, fokuserar man på hur andra gör och letar efter exempel som bekräftar det man redan visste. Istället för att tänka om och agera på ett sätt som INTE leder till problem letar allt fler allt mer mer desperat efter metoder och lösningar som gör att man slipper tänka om och förändra sin inställning. Hellre än att sluta resa och byta livsstil för att minska klimatpåverkan satsas det på forskning som förhoppningsvis kan lindra eller kanske lösa problemen. Ingen vet dock om det går och oavsett hur det är med den saken ligger det långt in i framtiden. Vi spelar alltså ett högt spel genom att vägra inse hur kunskap och lärande faktiskt fungerar.

Problemen vi brottas med är inte någon annans fel, det finns inga revolutionerande lösningar där ute. Det behövs nytänkande bryta mönstret och för att kunna komma till rätta med problemen. Vad som behövs är ett perspektivskifte, bort från fixeringen vid mål och metoder som hjälper och lösningar som fungerar, till strategier för att undvika problem. Lärande behöver bli en livsstil och en samhällsideologi. Vi måste bort från tvärsäkerheten och fixeringen vid svar, det är frågor som driver utvecklingen, liksom kritiskt tänkande, flexibilitet och följsamhet.

På min väg mot vishet söker jag bildning i första hand och kunskap i andra. Fakta och information samlar jag så klart också på mig, men ifråga om dessa aspekter av vetande är det viktigare att släppa taget och göra sig av med insikterna än att hålla fast vid dem, eftersom tillvaron förändras hela tiden. Alldeles för många gör tvärtom idag, dels för att begäret efter säkerhet är så starkt, dels som ett slags eftergift för den generella pressen på effektivisering. Ju mer jag lär mig och ju mer erfarenhet jag samlar på mig, desto klokare framstår det att INTE vara strateg eller söka genvägar i jakten på insikter att använda i strävan efter att skapa ett gott liv. Det finns nämligen varken en rak eller en enda väg till fördjupad förståelse för livets och verklighetens komplexitet. Och bildning är som sagt det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Till människans storhet här att hen INTE är en maskin som lagrar information och automatiserar processer.

Livet och tillvaron är fylld av både komplicerade och komplexa problem, liksom blandformer. Och om det inte bara är svar man söker, utan verkligt viktiga och användbara insikter som hjälper en förstå är det viktigare att lära sig skilja på olika typer av problem och att skaffa sig en växande uppsättning verktyg att tänka med, än att samla på sig så mycket väl underbyggd fakta som det går. Det är nämligen bara komplicerade problem som kan lösas med hjälp av fakta och evidens. Komplexa problem kan inte förstås genom att fokusera på detaljerna för att därifrån bygga upp en förståelse för helheten. Komplexa problem kräver ett helt annat angreppssätt för att bli begripliga; det är genom att zooma ut och skaffa sig perspektiv, eller genom att göra problemet STÖRRE som något slags förståelse kan nås. Det är genom att skaffa sig perspektiv man lär sig vilka strategier som är tillämpliga i vilka sammanhang. Genom att skaffa sig perspektiv lär man sig även att det är minst lika viktigt att vara ödmjuk och ibland kunna ändra åsikt och byta metod.

Smitta

Jag återkommer ofta till tanken att människa blir man tillsammans. Människa är ett relationellt begrepp som individen bara till dels kan kontrollera. Och här under pandemin blir det nästan smärtsamt tydligt hur relevant det sättet att se på begreppet människa är. Ingen klarar sig på egen hand. Även de mäktigaste företagsledarna tvingas be om pengar från skattebetalarna när kunderna sviker. Inte bara de som är arbetslösa eller sjuka är beroende av andra, det är vi alla, alltid; inte bara när virus påminner oss om det.

Skratt smittar mellan människor, liksom jäspningar. Det sker omedelbart och går inte att styra. Panik och rädsla fungerar på samma sätt. Vi är sociala av biologiska skäl och det finns ingen möjlighet att skilja det ena från det andra. Ensam och autonom är bara ord och önskningar; det är inte så vi människor fungerar.

Corona visar upp sidor hos oss, både som individer och grupp, som inte alltid är så smickrande. Var och en hanterar sina reaktioner på covid-19 på sitt eget sätt, både själva sjukdomen och föreställningarna om den, men reaktionerna sprider sig i samhället och är därmed inga personliga angelägenheter. Facebook och Google lever på känslor och sprider både glädje och gör det möjligt att dela sorg, men rädsla är en urkraft som genererar trafik på ett helt annat sätt. Liksom hatarna tidigare dominerade nätet tar nu människorna som inte kan hantera sin rädsla över corona och därför nojar offentligt över och smittar andra med sin rädsla.

Rädslan för covid-19 är lika smittsam som viruset och den sprids lika snabbt i samhället och över världen som smittan. Viruset påverkar både kropp och knopp, det är både reellt och virtuellt. Corona har liksom kultur ingen egen agenda, det uppstår och förändras mellan människor. Nyckeln till förståelse för pandemin är insikt om att virus inte är något i kraft av sig själva. Svaren på frågorna och lösningen på problemen handlar inte om corona eller något annat virus, utan om vad vi gör med och mot varandra.

Inför virus är människan maktlös och kunskapen om corona och covid-19 är en karta med massor av vita fläckar. Att skylla på FHM eller utse Anders Tegnell till syndabock må vara mänskligt, men det är allt annat än klokt. Den typen av tankar, som sprids parallellt med viruset är en lika allvarlig smitta och potentiellt farlig sjukdom. I backspegeln och med facit i hand är allting självklart och enkelt. Här och nu kan man alltid peka på vad som borde gjorts där och då. Ansvariga för hanteringen av pandemin arbetar dock i ett öppet och föränderligt nu och befinner sig dessutom under en enorm press. Hade någon annan haft ansvar för Sveriges strategi hade den kanske sett annorlunda ut, men kunskapsläget hade varit lika osäkert och föränderligt, och viruset hade fortfarande varit lika smittsamt. Konsekvenserna hade varit andra, men INGEN vet här och nu vad som är bäst!

Det som oroar mig mest är att ödmjukhet, förståelse och kunskap inte smittar lika lätt som virus och rädsla.

De mångas makt

Dyrkan av excellensen hos några få, exceptionella och utvalda individer, skulle kunna ses som ett utslag av sunt ekonomiskt tänkande och hushållande med resurser. En chef, expert eller ansvarig kan dels lockas med en hög lön, utan att det kostar det allmänna särskilt mycket, dels kan hen offras om det uppstår problem. Fast nu är människan inte på långa vägar så ekonomiskt rationell som många vill tro, och skillnaden i intelligens och duglighet mellan individer är inte alls så stor som man tror. Vi människor är på det stora hela mer lika än olika. Ändå håller vi fast vid den där drömmen; kanske för att vi hoppas vara utvalda och drömmer om att själva få en plats i toppen och allt som tillkommer den som hamnar där.

En av alla lärdomar vi kan dra av Corona är att det alltid är det stora flertalet som tillsammans bär upp samhället, i kraft av att vara många. Och det gäller i både med och motgång. Problem som uppstår i ett samhälle beror nämligen aldrig uteslutande på ett fåtal eller de andra. Det är alltid vi som vinner eller förlorar gemensamt.

På Twitter och andra sociala nätverk, liksom i riksdagen och medierna, pågår just nu en intensiv och inte så lite destruktiv kamp mellan människor av olika uppfattningar. Den ensa sidan, den jag själv tillhör, utgår från hur saker och ting faktiskt fungerar och därför menar, dels att det inte finns någon mirakelkur eller universalstrategi, dels att regeringen och myndigheterna behöver arbetsro och att vi gör bäst i att lita på att ansvariga gör sitt yttersta, enligt bästa förmåga, för att leda vårt land igenom den allvarligaste krisen sedan andra världskriget. Den andra sidan gör antingen allt de kan för att leta fel och finna tecken på brister i Sveriges sätt att hantera pandemin, eller (vilket är värre) sprider desinformation, vantolkar eller fabricerar siffror för att ifrågasätta och misstänkliggöra ansvariga.

Faktum är att om ALLA tar sitt ansvar, håller distans och hela tiden agerar som om de vore smittade, skulle pandemin ebba ut. Gruppens vishet fungerar, men bara om drömmen om det ensamma geniet, den upplyste despoten och den exceptionellt begåvade ledaren överges. Vi kan kontrollera både klimatet och denna och kommande pandemier, men det kräver att vi inser hur samhället, kulturen, kognitionen och kunskapen fungerar. Så länge vi lever och förlitar oss på drömmen om att någon annan ska (kunna) ge mig det jag önskar, kommer vi att vara dömda till att tvingas utkämpa konflikter och hantera kriser.

Att gör som vi har gjort, det vill säga först bestämma vad vi i Sverige ska bli duktigast på, och sedan rikta resurserna dit, är dömt att misslyckas. En genial statsepidemiolog, en statsminister med landsfader-egenskaper eller en ny Ingemar Stenmark, Einstein, ABBA eller vad/vem man vill, går inte att planera för, bara upptäcka och vårda när och om ett sådant frö gror. Excellens är inte en resursfråga, det handlar om att skapa goda möjligheter för många att växa fritt. Utbildning och forskning är mödosamt, liksom klokt och långsiktigt ledarskap, och att bara locka med pengar räcker inte långt. En bit kommer man, men vem och vilka egenskaper är det som premieras om man lockar och belönar potentiella ledare med pengar? Den tanken är en intellektuell återvändsgränd. Bara för att många önskar att det vore så betyder inte att det är så det fungerar.

Excellens växer fram ur lust, i lek. Miljöer som är förlåtande och där det är högt i tak genererar ny kunskap. All forskning visar på det. Bara genom att ge och förlåta kan man få. Men det finns inga garantier. Tror man att excellens kan skapas genom kvalitetssäkring är man helt fel ute. Oavsett hur högt upp i samhällshierarkin man befinner sig. Och ju högre upp, desto olyckligare är det om denna syn på kunskap sprider sig. Skall forskningen kunna utvecklas och hävda sig internationellt måste man göra som i idrotten, det vill säga bredda basen, och lämna utrymme för lek. Ett VM-guld kan dessutom bara bärgas hem genom att man har turen på sin sida. Och det förstår alla som reflekterar lite djupare kring frågan, som tar sig tid att faktiskt fundera med hjälp av de kunskaper vi redan har. Excellens har till kanske 50 % med slump att göra, på samma sätt som med allt annat som är nytt, unikt och framgångsrikt. Framgång för såväl individer som samhällen kan bara nås genom att man jobbar med det som fungerar, när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Excellens är inget man tar beslut om, det är en nåd att stilla bedja om.

Människor är MÄNNISKOR på gott och på ont. Och det behövs kunskap om hur människor och kultur fungerar. Kunskapen om förutsättningarna för förändring är avgörande för att en politik som faktiskt är hållbar, det vill säga inte bara låter bra och hjälper människor att hålla fast vid sina villfarelser och önskningar, ska kunna utvecklas och sättas i verket. Så länge majoriteten väljer att rösta på politiker som säger sig sitta inne med lösningen eller sätter sin tillit till ett fåtal experter kommer vardagen att rulla på som tidigare, vilket vi vet är grunden till problemen. Det finns inga genvägar, varken till hälsa, kunskap eller långsiktig hållbarhet. Förstår vi det är halva slaget vunnet och alarmismen kan överges för konstruktiva samtal i vardagen om vad man kan och måste göra för att minska smittspridning och för att vårt sätt att leva idag inte ska äventyra kommande generationers möjligheter att välja väg i livet.

Kontrollera, acceptera, hantera (corona)

På sociala nätverk och i medierna, liksom i människors huvuden pågår det en kamp mellan viljan att kontrollera och tvånget att acceptera. Striden böljar fram och tillbaka och förändras timme för timme, både mellan och inom människor; mig själv inbegripen. Jag vill inte bli sjuk, men har dragits med en seg förkylning som i mångt och mycket liknar milda symptom på covid-19. Blir det inte värre kan jag leva med det, som astmatiker är jag van vid att det tidvis kan vara lite tungt att andas. Samtidigt mår jag inte dåligt. Självklart agerar jag som om jag bär på smittan. Framförallt lutar jag åt att acceptera det som sker. I början av pandemin hade jag svårt att hantera rädslan och jag läste och såg allt som fanns skrivet och sändes på TV. Nu väntar jag jag mest på det som kommer sedan och använder tiden som frigörs för att reflektera över livet i allmänhet och kulturen i synnerhet. Helg och vardag, arbete och fritid flyter ihop.

En sak skrämmer mig mer än smittan och sjukdomen och det är den ihärdiga, meningslöst destruktiva jakten på syndabockar som blossat upp på sociala medier. Sverige är delat i två läger. Antingen älskar man Tegnell eller också hatar man, väldigt förenklat. När jag skriver att jag LITAR på våra myndigheter dyker det ofelbart upp kommentarer som på olika sätt försöker få mig att inse hur fel jag har. Som om det vore fel att lita på kompetenta människor som faktiskt har det yttersta ansvaret för hur Sverige agerar för att hantera pandemin. Valet att acceptera provocerar uppenbarligen de som vill och tror på kontroll som den rätta strategin.

Frågan ställs på sin spets i samband med corona, men kampen mellan kontroll och acceptans är evig och löper genom hela mänsklighetens historia. Historiens jägare och samlare följde liksom dagens nomader med och anpassade sig, och deras kultur handlar om att finna sätt att acceptera och göra det bästa av situationen. Bönderna och det moderna samhället bygger på strävan efter kontroll, ofta även av det okontrollerbara; som till exempel virus.

Jag ska skriva idag, jag ska fortsätta arbetet på min bok om mellanrummen. Där liksom i livet i övrigt söker jag efter en väg som löper mellan. Jag tror inte på antingen eller och anser debatten vara förkastlig. Jag värnar samtalet och menar att det behövs både kompetens att kontrollera och förmåga att acceptera, samt insikt om när det ena eller andra är påkallat. Att jaga fakta för att finn svar fungerar bara om det existerar svar, men det läge som världen och mänskligheten befinner sig i just nu spelar det ingen roll hur mycket man vill kontrollera, kunskapsläget är så pass osäkert att man måste acceptera detta ifall man vill veta något.

Tillvaron och livet kan man bara hantera. Det är en hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande kompetens som behövs idag mer än någonsin. Skolans uppgift borde vara att bygga upp och förmedla förståelse för vikten av det. Forskning är inte en linjär process som går från mindre och sämre till mer och bättre vetande. Framsteget är en myt. Världen förändras och det som fungerade igår fungerar inte självklart imorgon, på samma sätt som gårdagens galenskap kan uppfattas som morgondagens klokskap. Världen och verkligheten, liksom människorna som lever i den måste lära sig hantera tillvaron genom att förstå när och vad man kan kontrollera och vad man måste acceptera.

Låter tankarna vandra och kommer att tänka på en gammal bonad: "Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta." Kärlek till vishet och viljan att veta, i kombination med förmågan att göra sig av med gamla insikter som inte fungerar längre, samt förståelse för oliktänkande; så ser vägen mot vetande ut, så fungerar lärande. Utan ödmjukhet inför komplexiteten kan ingen kunskap utvecklas. Utan förståelse för både det man vet, vad som går att veta och vad som ligger bortom det vetbara, kan ingen användbar kunskap utvecklas. 

Jag tror inte att det finns någon Gud, med det betyder inte att jag inte tror. Vill man verkligen veta måste man förstå var gränsen för det vetbara går, och det som ligger bortom den gränsen är trons område. Tillit till ansvariga på våra myndigheter och medmänniskorna bygger inte på evidens, utan på tro och acceptans. Återvänder än en gång i tanken till en bön jag lärde mig när jag intervjuade nyktra alkoholister på 1990-talet. Sinnesrobönen, vars ord och innehåll skänker tröst och är till god hjälp i arbetet att hantera pandemins verkningar.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden. 

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt. 

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst. 

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia. 

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet. 

Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Det är kloka ord. Jobba med det man kan, och slösa ingen energi på det som står utanför den egna kontrollen. Intellektet är en av människans mest nyckfulla förmågor. Ofta bara händer saker, och sedan används tankeförmågan för att förklara varför, trots att det som hände saknade logik. Det är djupt mänskligt, och det händer hela tiden. När man vet och bara väntar på att det man "vet" ska bevisas är det lätt att sprida saker på nätet, vilket underblåser fördomar och förhindrar intellektet att fungera optimalt som kompass. Denna tendens och det sättet att agera utgör ett hot som är lika allvarligt som corona och civid-19. Människan har en utvecklad rationell förmåga, men det betyder inte att den används jämt eller på bästa sätt.

Företag och människor

Jag är tacksam över att ha ett arbete, inte bara en anställning utan ett jobb som jag trivs med. Och här under pandemin är det ett privilegium att kunna arbeta hemifrån. Tiden som frigörs av det minskade resandet försöker jag använda till läsande, skrivande och tänkande. Det var ju för att få möjlighet att studera jag sökte mig till högskolan. Pandemin innebär väntan, inte bara för oss i akademin utan för alla. Världen och allt vi vant oss vid att ta för givet är pausat och det frigör tid att tänka, i alla fall för oss som inte behöver oroa oss för hur det ska gå för företaget man arbetar i. Att bara vänta på att viruset ska blåsa över och allt ska återgå till det normala vore idiotiskt. Det finns så många viktiga lärdomar att dra av det som händer.

En sådan sak handlar om relationen mellan företag och människor. Att känna tillhörighet är en djupt mänsklig drift, liksom önskan att vara del av en gemenskap. Därför är det inte konstigt att människor identifierar sig med sin arbetsplats. Att grundare av företag många gånger har svårt att skilja mellan sin egen person och verksamheten man byggt upp är helt naturligt. Men att behandla företag som tänkande och kännande subjekt, med behov och rättigheter, är djupt problematiskt. Det är dock en tanke som allt mer normaliserats under senare år. Nu när företagens ledare försvagats och tvingas vara lite mer ödmjuka har vi ett gyllene tillfälle att göra något åt detta.

Min utgångspunkt är att företag byggs upp och ägs av människor, men företag är ingenting i kraft av sig själva. Den principen är viktig att hålla fast vid, annars finns en uppenbar risk att företag växer sig starkare än och därför spelar ut länders befolkningar mot varandra. Om företagen själva får bestämma blir allt som utgör hinder för deras lönsamhet ett problem. Skatt, till exempel, uppfattas som stöld. Utifrån företagets kortsiktiga, kvartalsekonomiska perspektiv kommer frågan, vad fan får jag för pengarna, att framstå som logisk. Samhället blir olyckligtvis svaret skyldig, i normalfallet. Men här under pandemin när kunderna sviker är det uppenbart vad vi och företagen får för pengarna.

Accepterar man tanken på att företag har en egen vilja och rättigheter blir det svårt att värna livet på jorden. Floran och faunan tas för given och klimatet är allt för diffust för att kunna greppa. Företagens ledare och ägare har dock i kraft av att kopplas samman med företaget makt att bestämma över vilka regler som ska gälla. Företagen kan alltid hota med arbetslöshet eller att man produktionen ska flytta någon annanstans, där arbetskraften är billigare, skatten lägre eller regelverket mer anpassat efter företagens fiktiva behov.

Tänker man istället att det enda som finns är människor som lever tillsammans på jorden som är den enda plats i universum där människor kan leva kommer synen på företag att bli en annan. Den som är satt att leda ett multinationellt företag är fortfarande bara en enda människa och vi människor är alltid mer lika varandra än olika. Donald Trump är ett sorgligt bevis på det faktum att bara för att man har lyckats tillskansa sig makt och befinner sig toppen av en hierarki betyder inte att man nödvändigtvis besitter bättre kvaliteter än någon annan. När chefen för SAS eller Volvo Cars uttalar sig i TV talar de sig inte som individer och medmänniskor utan som företrädare för stora företag med många anställda. Deras makt och inflytande bygger på att vi identifierar dem med företaget som de är ledare för. Vi måste dock inte köpa deras bild av läget och det finns inget som säger att samhället självklart ska tillmötesgå alla deras krav, i alla fall inte villkorslöst. Den självklara frågan som våra folkvalda politiker, vilka företräder skattebetalarna och medborgarna, det vill säga alla vi tillsammans, borde bolla tillbaka till Svenskt Näringsliv och företagsledarna som nu kräver pengar för att överleva är: Vad fan får vi för pengarna?

Självklart behövs företagen och givetvis måste vi hjälpa dem, men både samhällen och företag består av människor. Företagen är inget i kraft av sig själva. När företag säger att man måste avskeda, det vill säga göra sig av med en del av sina anställda, skjuter de över ansvaret för individerna på någon annan. Så kan bara företag tänka och agera, inte samhällen. Därför är det avgörande för den sociala hållbarheten att företagen bidrar till det allmänna genom att tvingas betala skatt. Livet är ett givande och ett tagande för alla och balans är nyckeln till hållbarhet.

Jag oroas över politiker som identifierar sig med företagen och går deras ärenden. När Ulf Kristersson sitter  i Agenda och säger att staten borde ge FÖRETAGEN 100 miljarder i månaden tills pandemin är över är inget annat än galenskap, helt i partitet med förelagen från den orange ledaren i väst. Alla företag består av människor, och vi människorna måste ta hand om VARANDRA. Som människor är vi både arbetare och kunder, ytterst är det vi som är samhället och företagen.

Corona blottlägger som sagt en lång rad problematiska förgivettaganden och vi har nu en chans att stanna upp och tänka efter. Tyskland tänker, som jag förstår det, ta tillfället i akt att satsa de allmänna medlen på företag som tar ansvar och bryr sig om miljön. Det borde fler samhällen göra. Livet på jorden behöver inte självupptagna ledare med grandiosa personlighetsstörningar. Att människor har svårt att skilja mellan sin egen person och företaget som betalar deras lön är en sak, men att samhällen accepterar detta är problematiskt. Nu kan vi göra något åt saken. Vad väntar vi på?

Tegnells imponerande tålamod

Igår satt Anders Tegnell ännu en gång i Aktuellt och svarade på frågor med en ängels tålamod. Denna gång hade programledarna kommit på den enligt dem lysande idén att inleda inslaget med att visa en rad inlägg med olika uttalanden som Tegnell fällt, från inledningen av pandemin fram till idag. Upplägget byggde på att man skulle ställas till svars för eller i all fall anmodas förklara sina uttalanden, som hela tiden förändrats. Så ser dagens fantasilösa journalistik ut, den bygger på att journalister agerar som okunnig, oresonlig och envis ifrågasättare av allt. Klädsamt nog pressades inte Tegnell, men frågorna var irriterande insinuanta och byggde på samma efterklokhet som oppositionspolitikerna visar när de står i TV och kritiserar regeringen (ibland till och med för konsekvenserna av oppositionens egen politik).

Tegnell visade i Aktuellt igår samma enorma tålmodighet som han gör på de dagliga presskonferenserna. Han lyssnar på frågan, höjer aldrig rösten och upprepar det alla forskare vet; har man att göra med ett helt nytt virus som dessutom är gåtfullt kan man aldrig veta säkert. Journalisterna och delar av allmänheten glömmer eller bortser från det faktum att om kunskapsläget är osäkert kan ingen expert uttala sig säkert. När Tegnell ändå gjort det har han gjort det för att han som företrädare för FHM har ett ansvar att informera om vad man vet och hur man tänker just nu, med utgångspunkt i den aktuella information som föreligger. Tegnell och övriga på FHM står i ständig kontakt med företrädare för motsvarande myndigheter i andra länder och följer läget noga. När läget förändras förändras uttalandena. Är det KUNSKAP man vill ha finns inget annat sätt att tänka och agera. Försöken att ställa honom eller någon annan till svars för att de inte visste då vad man vet idag tyder på illvilja eller djup okunskap om hur forskning faktiskt fungerar och vad som är möjligt att säga med stöd i vetenskap.

För att samhället ska bli mer hållbart behöver medvetenheten öka generellt, om att kunskap alltid är föränderlig, aldrig kan vara annat än indirekt och därför aldrig helt säker. Det behövs ett mer ödmjukt förhållningssätt till både kunskap, forskning, kultur, politik och medmänniskorna. Om Sverige ska kunna vara en kunskapsnation har både journalister och oppositionspolitiker ett ansvar att respektera kunskapen och vetenskapens begränsningar. Att jaga enkla (och oärliga) poänger eller likes och klick är förkastligt och ovärdigt.

Varför gör vi inte som i ... Eller: Hur kommer det sig att så många fler människor har dött i Sverige än i Danmark och Norge? Den här typen av frågor visar hur lite frågeställarna vet eller bryr sig om hur ett virus som Corona fungerar. Att man valt att göra på olika sätt i olika länder är bra och viktigt, för det gör det möjligt att i efterhand, när pandemin är över, utvärdera olika strategier. Men att i nuläget peka på aktuella dödstal i olika länder där färre hittills har dött och med emfas hävda att Tegnell eller Löfven har fel, är farliga och därför bör ställas till svars är en befängd idé. Det är ett faktum att INGEN kan veta, och därför kan ingen heller uttala sig med säkerhet om vad som är bäst eller varför fler dör i Sverige än i övriga nordiska länder. Först i EFTERHAND är det möjligt att veta, och då måste alla länders strategier utvärderas. Inte för att leta syndabockar utan för att lära inför framtiden.

Den samlade kompetensen som myndighetssverige visar upp på de dagliga presskonferenserna gör att jag känner mig trygg och fyller mig med tacksamhet över att det är i Sverige jag bor. Men lika stolt som jag är över ansvariga som informerar och svarar på frågor, lika beklämd är jag över journalisternas korkade och insinuanta frågor. Och försöken att ge skev av att FHM döljer något är förkastligt och utgör ett potentiellt hot mot Sveriges säkerhet. Att i detta läge undergräva förtroendet för våra myndigheter eller vår regering gynnar ingen annan än dem som vill att det ska gå åt helvete. Tids nog får vi alla svar, men i väntan på det har vi alla ett ansvar att tvätta våra händer och hålla distans. Det är upp till oss tillsammans att rida ut den här stormen.

Tegnell och FHM har inga anhängare

Här under pandemin, på olika sociala nätverk, har jag vid olika tillfällen anklagats för att vara "anhängare" till FHM; som om det handlade om ett fotbollslag. Det synsättet har länge florerat bland politiska kommentatorer och allmänheten. Vad som är hönan och ägget är svårt att uttala sig om, men jag kan inte låta bli att lägga märke till att denna syn på politik sammanfaller med populismens framgångar. När Jimmie Åkesson säger att det är känslan som räknas och får gehör för denna syn på hur man bäst leder ett land är det ett tecken på att kunskapen förlorat sitt värde. Och kunskapsresistens är som bekant ett allvarligt problem. Jag är ingen ANHÄNGARE av FHM, men jag litar på deras omdöme och tror att den svenska strategin kommer att visa sig framgångsrik. Ingen vet i nuläget, och det går inte att utvärdera strategin innan det finns pålitliga data att analysera.

Att lita på Tegnell och övriga handlar inte om blind tro på deras ofelbarhet, utan om att visa respekt för komplexiteten i uppdraget att lotsa den svenska befolkningen genom pandemin på bästa sätt och att ge ansvariga på myndigheten arbetsro. När jag försvarar FHM och riktar kritik mot, till exempel de 22 forskare som skrev en minst sagt undermålig debattartikel, handlar det inte om att jag menar att man inte får kritisera Anders Tegnell. Jag försvarar KUNSKAPEN. Att med hänvisning till högst osäkra siffror kritisera den svenska strategin är ovetenskapligt och därmed förkastligt. Det är FHM som ansvarar för att ta fram underlaget som regeringen lutar sig mot när Sveriges strategi utformas, och Tegnell och hans kollegor famlar liksom alla andra i blindo eftersom ALLA data är osäkra. Visar man som forskare inte respekt för detta underminerar man allmänhetens förtroende för vetenskapen, och det banar väg för populism och faktaresistens. Det är allvarligt.

Ingen äger kunskapen; den kan bara användas mer eller mindre klokt. Kunskapen förändras dessutom hela tiden och därför måste man som forskare följa efter. Det gör också FHM och därför känner jag mig trygg med och är tacksam för att de ansvarar för arbetet och inte kritikerna som uttrycker som tvärsäkert om viruset, sjukdomen och pandemins utveckling. INGEN kan i detta läge veta vad som är bäst, och därför riktar jag kritik mot kritikerna. Det betyder inte att jag vill tysta någon eller menar att man inte kan eller ska debattera. Jag ställer bara högre krav på forskare som uttalar sig kritiskt i medierna än på andra.

Att många vill debattera strategin och synen på Tegnell är en annan sak. Jag menar att man inte bör göra det eftersom kunskap inte är en förhandlingsfråga. Kunskapen är inte demokratisk. Liksom lagen är alla lika inför den, och så länge vi lever i ett demokratisk kunskapssamhälle har alla vi som menar att det är en förutsättning för ett gott liv ett ansvar att reagera på populistiska utspel och människor som på alvar menar att det är känslan som räknas. Mänskligheten befinner sig i en prekär situation och ska vi klara oss någorlunda helskinnade ur krisen måste vi alla värna och vara ödmjuka inför KUNSKAPEN.

Tids nog kommer strategin att behöva utvärderas, det är naturligtvis viktigt. Hur ska vi annars kunna lära oss något v det som händer? Detta har både Tegnell och Löfven varit tydliga med sedan start. Den oberoende och vetenskapliga analys som kommer att ge oss svaren på frågorna kanske kommer visa att det hade varit bättre att välja en anna väg än den vag Sverige valt. Den möjligheten finns, men poängen är att INGEN idag vet detta. Därför väljer jag att lita på FHM och regeringen, men det handlar inte om att jag ger Tegnell eller Löfven carte blance eller att jag försvarar allt de gör eller säger. Jag är som sagt ingen anhängare av FHM, jag är en ansvarstagande medborgare som gör vad jag kan för att ansvariga ska få så goda förutsättningar som möjligt att göra ett så bra arbete som det bara går.