Mellan nomader och statsbyggare

Idag fokuserar jag till hundra procent på boken om mellanrummen och delar därför med mig av några tankar därifrån.

Ingen har direkt tillgång till verkligheten, allt vetande är därför förmedlat och bygger på tolkningar, all kunskap uppstår i och tas emot samt används på olika sätt i olika sammanhang. Det är inget problem, det är själva förutsättningen för all forskning. Vetenskap bedrivs av människor, för människor och inom ramen för en akademisk kultur som står i förbindelse med och både påverkas av och påverkar det omgivande samhället. Forskning är inte en enda verksamhet utan många olika och det som förenar de olika inriktningarna och disciplinerna är sökandet efter kunskap, som ser olika ut beroende på vad man undersöker. Om det fanns något som var rent och absolut fanns också definitiva gränser, men jag har i min samlade forskargärning inte hittat några tecken på något sådant. Ändå är det just det alla forskare inom alla discipliner förväntas sträva efter: renhet, renodling och sanning. Viljan att veta är stark och kulturens makt över tanken är stor, vilket olyckligtvis driver tänkandet i den riktningen, även rörande frågor där det per definition inte finns några givna svar. När renhet görs till norm och bara en typ av kunskap räknas har världens komplexitet otillbörligt klämts in i en tvingande form som låser fast även det som måste vara rörligt. Och den nuvarande universitetsstrukturen, det hårt räfflade träduniversitetet, främjar en fortsatt utveckling i denna riktning.

I detta kapitel utforskas möjligheter och vägar fram mellan Royal och minor science, vilket är två olika sätt att leva och förhålla sig till kunskap. Här diskuteras även statsbyggare och nomader. I och med skiftet, från nomadisering till statsbyggande, inleddes ett nytt skede i mänsklighetens historia. Statsbyggarna tog kontroll över naturen och slutade följa dess nycker. Strävan efter kontroll ledde till att ett begär efter säker kunskap utvecklades, vilket ledde till utvecklingen av Royal science som stöds av statsapparaten. Det är mycket lättare att försvara det man har och hålla territorier, kontrollera och utöva makt, om man bygger murar och odlar marken. Statsbyggare hävdar, håller sig kvar och omformar platsen man bestämt sig för att stanna på. Likt sjömannen som seglar på öppet hav saknas det i nomadens landskap koordinater att orientera sig efter. Där är det svårt att hålla ett territorium och peka på gränser mellan inne och ute. Där, i ett sådant rum krävs en annan typ av uppmärksamhet än i en stad omringad av murar, med gator torg och hierarkiskt organiserade byggnader skapade för olika ändamål. Släta rum är föränderliga och förändras när man rör sig i dem. Det handlar här liksom i övriga kapitel inte om verkliga människor eller företeelser utan om renodlingar och tankeverktyg. Nomadologi (som är det ord Deleuze och Guattari själva använder för att beskriva sitt sätt att bedriva vetenskap) är en minor science, en rörlig vetenskap om tillblivelse och förändring. Ibland missförstås nomadologins alternativa epistemologi för slarv, flum, relativism eller ren galenskap. Nomadologin är dock lika vetenskaplig som all annan forskning, men den studerar andra saker, på andra premisser och med andra mål. Nomadologin följer med i förändringen och odlar ett mer rörligt förhållningssätt till kunskap, söker inte efter Sanningen och drivs heller inte av önskan om att behärska och kontrollera.

En vanlig uppfattning om Deleuze och Guattari är att de idealiserar nomaden och upplösandet, fast det finns inget stöd för den tolkningen i deras egna arbeten. Det är snarare ett resultat av människans kognition som har svårt med både och, och som därför lätt fastnar i dikotomier och antingen-eller-tänkande. Uppbrytandet är bara konstruktivt så länge som kontrollen och fastlåsandet är destruktivt. Balans i relationen mellan ytterlighetspositionerna i kontinuumet är målet och för att uppnå det kan och får man aldrig slå sig till ro med en enda uppsättning svar eller verktyg. Inget samhälle är möjligt om någon av ytterligheterna renodlas; därför är det så viktigt att förstå betydelsen av att hantera både och, även om det är enklare och vår hjärna har en fallenhet att tänka antingen eller. Total kontroll och fullständig ordning är lika förödande som rent kaos. Balans är ett föränderligt tillstånd som kräver ständig allas uppmärksamhet för att inte falla in i antingen eller, det handlar alltså om ett tillstånd av jämvikt, eller en strävan efter något som hela tiden ligger bortom vetandets horisont.

Royal science som söker lagbundenheter och gör prediktioner är ena polen i det akademiska kontinuumet. Minor science som följer med sitt studieobjekt och söker förståelse för förutsättningar för förändring är det andra. Båda är lika vetenskapliga och arbetar med kunskap, fast med fokus på olika aspekter av livet och verkligheten. Royal science metoder är (väldigt förenklat) utformade för studier av det som är mer eller mindre linjärt, statiskt och komplicerat, medan minor science förfogar över verktyg för att studera det som är komplext och i rörelse. Inom Royal science söker man svaret, i bestämd form singular. Och ett svar på den typen av fråga kan vara, Higgs Boson, som var den ”sista” pusselbiten som behövdes för att lägga det pussel som rådande förståelse för (den fysiska) världen bygger på. Inom Royal science är teori synonymt med hypoteser som antas vara sanna tills de falsifierats. Minor science skapar mosaik och ser på teori som ett slags karta att orientera sig i terrängen med hjälp av. Kartor kan vara bra eller dåliga, men behöver inte nödvändigtvis vara sanna för att fungera. Påpekandet är viktigt, för det är lätt att kartor förväxlas med verkligheten och att det uppstår debatt om vems karta som är bäst, men enda sättet att avgöra om en karta är bra eller dålig är att använda den, och sedan utvärdera hur väl verktyget passade för ändamålet. Vi är idag långt ifrån det balanserade läge mellan Royal och minor science som är önskvärt. Forsknings- och utbildningspolitiken går dessutom i riktning mot ökad kontroll och mindre frihet. Politiken strävar efter att stärka statens makt över vetandet och bara den som går med på att leva upp till det rigida regelverket kan räkna med forskningsstöd. Det är förödande för utveckling av ny och banbrytande, ögonöppnande och användbar kunskap. Kunskapens territorialisering tar död på kreativiteten och kväver allt som går på tvärs. Och i det läget behövs deterritorialiserande insatser. Men det gäller att bryta upp strukturerna med måtta och vaksamhet på resultatet för att inte hamna i destruktivt kaos och oordning. Fungerande och långsiktigt hållbar ordning är kaos som fåtts att röra sig lagom i takt och strukturer som tillåter viss flexibilitet.

Allt blivande har en riktning, och graden av räffling av rummet står i direkt relation till behovet av energi. Det som skiljer nomadens sätt att leva från statsbyggarens och som utgör en avsevärd skillnad mellan minor och Royal science är mängden energi som läggs på att nå kunskap samt kontrollera blivandets riktning och rummets räffling. Statsbyggande och Royal science kräver en mer rigid, mer anpassande och mindre följsam, organisering. Rättning i leden, hierarki och toppstyrning är kulturella fenomen som uppstått i staden som präglas av en hög grad av lagbunden organisering. Nomadens samhälle har en mer kommunikativt löslig struktur. Idag håller det olyckligtvis på att växa fram en akademi där det som nomaden står för föraktas och ses som ett passerat stadium i mänsklighetens historia. Världen vi lever i och skapar tillsammans är därför hårt räfflad. Den ser stark ut på ytan, men egentligen är den sårbar och just därför tvingar den sig på oss. Makten, kontrollen och viljan att veta tar sig innanför huden. Övervakningskameror, DNA-tester, krav på uppvisande av ett fläckfritt brottsregister och så vidare, är åtgärder som införts för att skydda samhällsordningen. Ingen av arrangemangen införs av ondska, men införandet påverkar och får konsekvenser som inte alltid är önskvärda. Visst är den nya tekniken på väldigt många sätt fantastisk, men den har ett pris kopplat till sig. Vilket? Det är den stora och viktiga frågan. Inget är ont eller gott per se, ondska och godhet är dessutom resultatet av tolkning, som förändras över tid och beroende av plats. Det finns inte en väg för ett samhälle, bara många olika vägar. Och ju fler vägar som hålls öppna och möjliga, desto högre grad av hållbarhet. Det kan man lära av nomaderna. Nomaden har utvecklat kompetenser som behövs för att leva ett liv i rörelse och minor science skapar verktyg för att förstå och hantera förändring. Men inte heller nomadens väg kan vara eller får bli den enda. Vägen fram löper någonstans mellan.

Kartan och förmågan att röra sig i rummet

Det räcker inte att samla in empiri och beskriva världen och livet, det krävs aktivitet för att hantera och orientera sig i verkligheten och än mer så för att förändra tillvaron. Forskningens uppgift är inte att skapa simuleringar eller exakta kopior av verkligheten, utan att skapa förståelse för tillvarons dynamiska föränderlighet. Det gäller all forskning om än i olika grad. Forskar man om galaxer eller elektroner, alltså om naturlagar, kan man räkna med att förändringen är mer eller mindre linjär eller att den i alla fall går så långsamt att man inte behöver bekymra sig över förändringen. Forskar man om samhället eller kulturen kommer saken i ett helt annat läge, där är det FÖRÄNDRINGEN man måste lära sig förstå och hantera. Min forskning går ut på att skapa kartor som kan användas för att orientera sig i den okända terräng som framtiden alltid utgör. Jag kommer alltså inte fram till något. Resultatet av min forskning är verktyg och texter som är skrivna för att reagera på och tänka med.

Kollektiv handling, och en öppenhet och förståelse för att det sällan blir som man tänkt sig är nödvändig. Dagens målfokus och övertygelse om att det går att kontrollera och styra förändring av samhället och kulturen gör att behovet av starka ledare som tar ansvar för det som ingen kan ta ansvar för växer fram, och hellre än att överge drömmen om att det går att uppnå det omöjliga söks det efter syndabockar eller förnekas. Det är en farlig väg att gå, för har man en gång funnit tillfredställelse i förnekelse på ett område är det lätt att man håller fast vid den livlinan och använder samma strategi även på andra områden.

Förändringen uppstår i mellanrummen och det är också där som slumpen verkar. Mellanrummen må vara tomma, men meningslösa eller ointressanta är de aldrig. Tillblivelseprocesser sker i och är avhängiga mellanrummen. Och eftersom mellanrummen dels inte går att kontrollera, dels är en del av helheten, måste man acceptera framtidens öppenhet och tillvarons föränderlighet. Jag kan bara veta vad jag gör och det påverkar utrymmet mellan mig och världen. Men det gäller för dig också. Tillsammans skapar vi det som blir, utan att någon kan styra processen.

Det jag jobbar med och försöker utforma är en nomadologisk livs- och vetenskapsfilosofi som ser ut ungefär som följer: Ett liv som levs mitt i nuet och ständigt på väg, i rörelse. Ett följsamt liv, utan mål men fyllt av visioner som styr valet av riktning när ett vägskäl dyker upp. Ett liv och en tillvaro där tankar på det som varit ger harmoni, på grund av att minnen bearbetats, lärdomar har dragits, erfarenheter gjorts och resultatet har internaliserats i vardagen. Människor samlar helt enkelt på sig en hel massa nyttiga och användbara kunskaper genom åren, av egen kraft och utan hjälp från vetenskapen. Visioner om framtiden har de flesta och finns i massor i populärkulturen och förmedlas på andra sätt också. Och även om det inte blir som det var tänkt kan det bli bra ändå.

Nomaden hämtar kraft och skapar liv och mening i mellanrummen. För den som anammat ett nomadiskt tänkande är vägen och rörelsen målet. Spontant är det här jag hamnar om jag skall placera in mig själv på kartan. Jag trivs både som forskare och privatperson när jag får vara i rörelse, fysiskt såväl som intellektuellt. Andra gillar planering, hatar överraskningar och vill ordna världen efter på förhand uppgjorda principer (logiskt ordnade och empiriskt underbyggda). Båda personlighetstyperna och kompetenserna som kan knytas till respektive idealfigur behövs för att skapa dynamik i både samhället och den akademiska världen.

Nomadologisk vetenskap fokuserar blivande, undersöker förutsättningar för förändring, och är en minor science. Ibland missförstås nomadologins alternativa epistemologi för slarv, flum, relativism eller ren galenskap. Nomadologin är lika vetenskaplig som all annan forskning, men den studerar andra saker, på andra premisser och med andra mål. Royal science har sanning som mål och strävar efter objektivitet och opartiskhet, medan nomadologin arbetar med begrepp och kartor och strävar efter transparens. Nomadologin odlar ett mer rörligt förhållningssätt till kunskap, söker inte efter Sanningen och drivs heller inte av önskan om att behärska och kontrollera. Målet är ökad förståelse och bättre verktyg. Nomadologen lever med och verkar inom den kultur som studeras, på gott och ont. Inte för att styra utvecklingen i någon speciell riktning, utan för att försöka förstå principerna för förändring, för att på det sättet hjälpa människor att agera klokt i vardagen. 

Nomadologin är en demokratisk vetenskap, ett mer ödmjukt, inbjudande sätt att se på forskare och forskningsresultat än forskning vars mål är att nå sanningar som ligger utanför och bortom det som är här och nu. Nomadologin undersöker förutsättningarna för förändring i ett rum utan fasta gränser, som upprätthålls av aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga, som verkar och påverkar varandra i och genom nätverk.

En mer samtalande vetenskap och kunskapssyn

Idag ska jag fokusera på arbetet med min lärobok. Dagens text finns redan publicerad, i tidskriften Kulturella Perspektiv (nummer 1-2, 2019). Den handlar om min bok om kultur, den jag ska börja korrekturläsa här i jul. Artikeln handlar om kunskapssynen som boken bygger på och som jag menar är nyckeln till förståelse för både kultur och kunskap.


Vägar till kunskap om kultur
Kultur är en oöverblickbar förändringsprocess utan tydlig början och definitivt slut. Kunskapen som kulturforskningen resulterar i kan och får därför inte låsas in eller göras svårtillgänglig för den allmänhet som rönen ytterst berör. Kunskap om kultur får inte bli en angelägenhet för experter. Olika tolkningar av forskningsresultaten behöver omsättas i människors vardag för att kunna göra skillnad där, och resultaten kan bara värderas utifrån förändringarna som kan härledas till receptionen av texterna som produceras av forskarna. Det är ute i samhället som kunskapen får sitt eventuella värde. Dessa tankar bildar utgångspunkt för den bok jag står i begrepp att färdigställa och som kan sägas utgöra mitt livsverk, mitt bidrag till kulturforskningen i allmänhet och till etnologin i synnerhet. I boken riktas fokus mot mellanrummen och jag undersöker förutsättningarna för en mer samtalande syn på kunskap, särskilt om kultur; dess preliminära titel är Omvägar till kunskap om kultur. Försök till formulering av en mellanrummens filosofi. Här tänkte jag presentera några av tankebyggets centrala och bärande delar.

Förändring och kunskap som kultur
För att förstå kultur på det sätt som jag menar att kultur behöver förstås på, krävs ett mer samtalande och personligt anslag och texten måste kunna läsas även av lekmän. Jag hävdar att en text om kultur(vetenskap) som inte kan läsas av alla inte bör läsas av någon. Var och en har sin unika förstahandserfarenhet av kulturen och kulturforskningen bidrar främst med tolkningar och verktyg att tänka med; inte sanningar eller definitiva och otvetydiga resultat. Kulturforskning handlar om studier av förändring, i rörelse (Nehls 2017). Frågorna som kulturvetare arbetar med är frågor utan givna svar. Det är viktigt att lägga märke till och förstå, annars finns en risk att fokus riktas mer mot resultatens giltighet (som alltid kan diskuteras) än mot vardagstillvaron och verkligheten som kulturforskaren försöker förstå. I boken presenteras förhållningsregler och verktyg som är tänkta att inspirera fler att engagera sig i sökandet efter förståelse för tillblivelsen av den kultur som både påverkar och påverkas av människor och det som händer mellan dem. Därför är samtal och mellanrum två av bokens viktigaste begrepp.

Förändringstakten i dagens samhälle har ökat markant bara under min livstid. När förändringen går snabbare och snabbare kommer även små glapp (tid för granskning och publicering) att spela roll för kunskapens angelägenhetsgrad. Vetenskapen, särskilt etnologin, behöver bli mer öppen, fler behöver kunna och även få granska resultaten, inte en gång innan publiceringen, utan kontinuerligt. Jag vill se ett rörligare och mer levande och öppet system, både för publicering och granskning av vetenskapliga resultat, där inget är ristat i sten. Vetenskapliga texter är alltid början på något, inte slutet. Vetenskapen håller dock olyckligtvis på att fjärma sig från livet och forskningsresultat uppfattas tyvärr av många som ett slags karta som verkligheten ska anpassa sig efter, istället för tvärtom. En mer öppen vetenskaps- och kunskapssyn skulle kunna ändra på det och etnologin är ett ämne som skulle kunna gå i bräschen för en sådan utveckling.

Synen på kunskap är kulturellt upprätthållen och den forskare eller de forskningsresultat som går på tvärs mot allmänhetens förväntningarpå hur forskning bedrivs och vetenskapliga resultat ska se ut riskerar att avfärdas. Det är bara en i raden av kulturens många inneboende paradoxer. Att sprida insikter om kulturens karaktär är många gånger otacksamt. Som lärare på högskolan får man ibland höra: ”Men kan du inte bara tala om hur det är.” Problemet är att det är just det jag gör, talar om hur det är eller snarare hur det blir till. Kultur är till sin natur komplex och motsägelsefull. Ändå är det ofta kulturvetaren som får klä skott för verklighetens oöverblickbarhet, när mottagarens frustration växer på kvadraten av ansträngningen för att förstå och få kulturen att passa in i den vetandets ram som för tillfället gäller.

Kunskap och kultur ser jag som gemensamma resurser. Man kan säga att vi lånar kunskaperna en tid och använder dem. Och genom att bruka dem förändras kunskaperna tillsammans med användarna, ömsesidigt. Kunskap är vetande som traderats över tid, inom och mellan kulturella gemenskaper; alltså en dynamisk helhet som rymmer mer än bara tankar och ord. Mina kunskaper är med andra ord inte helt och hållet mina; jag delar dem med andra och dess innebörd uppstår mellan. Förändringen uppstår inte inom någon eller något, utan mellan. Alla helheter består ävenav mellanrum och det är där förändringen uppstår när relationerna mellan delarna som bygger helheten ändras. Tillvaron är fylld av mellanrum som tas förgivna eller betraktas som meningslösa utifrån ett kunskapsperspektiv. Detta vill jag vara med och försöka ändra på. Mellanrummens roll för kulturen och dess icke-linjära tillblivelse behöver uppmärksammas, även om kunskapen om mellanrummens dynamik och slumpens roll aldrig fullt ut går att förstå.

En mer samtalande vetenskap
Värnandet av samtalet har jag gjort till min livsuppgift (Nehls 2016). Det är så jag använder mina förvärvade kunskaper och kompetenser. Samtal är kunskapens barnkammare. Tyvärr lever vi i en allt mer polariserad värld där det utvecklats en debattkultur som mal ned motstånd och utplånar glädjen i sökandet efter kunskap om den vardag som vi människor lever i. Jag tror på och har kommit att ägna en stor del av mitt akademiska liv åt att främja utbytenav kunskap mellan människor och över olika gränser. Jag värdesätter samtalet för att det öppnar upp mellanrum och främjar kommunikation. Debatten gynnar varken utbyte eller lyssnande och leder heller inte till den ödmjukhet som är förutsättningen för att kunna mötas och lära av varandra. Ändå går utvecklingen mot allt mer av debatt och allt mindre av samtal. Debatten förenklar, polariserar och ger den starke fördelar. Debatten framstår kanske som ett effektivt sätt att avgöra vad som är bra kunskap, men det är precis tvärtom: debatten gynnar sådan kunskap som är enkel, entydig och lätt att sprida bland människor. Debatten riskerar att leda till en förödande avakademisering av universitetet, vilket är en tanke som filosofen Jonna Bornemark (2018) tangerar i sin senaste bok. Att få rätt i en kamp om kunskap (om kultur) är inte samma som att faktiskt ha rätt, vilket bara kan avgöras i och genom analys av konsekvenserna som går att härleda till handlingarna som utförs med stöd i övertygelsen om att kunskapen är sann och riktig. Frågor som dryftas inom ramen för ett samtal blir bättre och mer ingående belysta än frågor som manglas genom en debatt. Och det är väl det vi vill ha, bättre vetande? Användbar kunskap. Vad ska vi annars med forskare och forskning till? Bättre vetande om kultur och levt liv kan man bara få om man arbetar förutsättningslöst och om man utjämnar maktförhållandena mellan dem som deltar i tillblivelseprocessen; genom att samtala.

Tankarna om kultur som utvecklas i boken bygger på den franske filosofen Gilles Deleuze i allmänhet och särskilt hans insiktsfulla text om samtalet (Deleuze 2004), som visar på möjligheter med och vägar fram mot en mer prövande och sökande syn på kunskap. Alldeles för mycket tid och möda läggs idag på att försvara egna ståndpunkter, resultatet av minforskning. Debattkulturen får det att framstå som önskvärt och det leder till att kollegor uppfattas som hot eller konkurrenter, vilket underblåser slutenheten och polariseringen. Debatten territorialiserar kunskapen, för att tala med Deleuze (och Guattari 2003), och samtalet bjuder motstånd mot den tendensen genom att deterritorialisera vetandet. Den ökande territorialiseringen leder till protektionism, ökad efterfrågan på debatter och mindre lyssnande, vilket är förödande för kulturforskningen. Bara i förutsättningslösa samtal utan mål eller krav på prestation kan man skapa fördjupad förståelse för och kunskap om kultur. Och för att uppnå det målet behövs trygghet och tillit, tid för reflektion och en ömsesidig vilja att förstå, att lära och att lyssna på varandra, vilket är ord och begrepp som riktar uppmärksamheten mot mellanrummen som liksom ett öppet samtalsklimat måste värnas aktivt för att kunna främja kunskapsutvecklingen.

Jag återkommer ofta i tanken till kulturvetares, av omständigheterna, påtvingade dubbla kompetens. Dels måste man leva och verka ute i samhället, på samma premisser som alla andra, dels behöver man utveckla en abstrakt förståelse och konstruera verktyg för att se och förstå kulturen som alla lever i och har direkt tillgång till. Det leder till att man tvingas utveckla den dubbla kompetens som behövs för att skapa kunskap om mellanrummen, som både förenar oss människor och håller oss isär, och förståelse för samtalets möjligheter. Kunskap om kultur uppnås genom att hela tiden växla perspektiv. Genom att hela tiden träda in i och ut ur forskarrollen.

Debatters livsluft är (motståndarens) missuppfattningar. Blottorna hos den andre utnyttjas hänsynslöst. Detta förhållande, denna konsekvens av sättet att arbeta påverkar synen på kunskap. Inom dagens normalvetenskap ser man med misstänksamhet på allt som inte uttrycks säkert. Vagt uttryckta tankar uppfattas idag som tecken på svaghet, vilket hotar hela kunskapsbygget. Den som kan identifiera svaghet hos motståndaren och som kan dölja sina egna brister blir därför en vinnare. Kunskap är lika mycket psykologi och kultur som fakta och kritisk granskning. Och eftersom den som utsetts till vinnare inte granskas lika hårt som förloraren kommer eventuella fel och problem att sopas under mattan. Ingen vill därför inom rådande kunskapsregim beslås med fel eller avslöjas som någon som missförstått. Klarhet är målet inom akademin, och självklar ska man förenkla och förtydliga så mycket det bara går, men om tydlighet blir ett mål i sig kommer den som talar om det som är vagt till sin natur, vilket kultur är, att få svårt att göra sin röst hörd och nå ut med sina kunskaper. Missförstånd och misslyckanden uppfattas med rätta som problematiska inom naturvetenskap och matematik, om och när man ska räkna på något och där det finns ett och ett enda svar på frågan som ställs och problemet som undersöks. Men kultur går inte att räkna på, kultur är en öppen process av tillblivelse.

Om jag sätter ord på min förståelse av naturvetenskapliga forskningsrön i ett samtal med en naturvetare kan jag få hjälp att utveckla kunskaperna av en som behärskar ämnet. Och den forskaren får samtidigt en fördjupad förståelse för hur hens kunskaper uppfattas och tas emot av en som inte är insatt. Samma gäller för naturvetare, som inom ramen för samtal, där allt är tillåtet, inget ska bevisas och inga gränser bevakas, kan förmedla sin syn på kultur och få synpunkter på uppfattningarna av kulturvetare, som samtidigt lär sig förstå hur texterna läses av lekmän på området. Ett bra samtal handlar om och främjar ömsesidigt kunskapsutbyte, lärande och gemensam produktion av ny kunskap.

Missförstånd som möjligheter
Få missförstånd gällande kultur utgör några problem, tvärtom kan det ofta vara första steget mot förståelse. Här kommer jag osökt att tänka på en intervju jag hörde med gitarristen i Rolling Stones, Keith Richards (för att ta ett lite oväntat exempel och för att visa att värdefulla insikter också kan uppstå utanför akademin), som talade om skillnaden mellan honom och andra gitarrister. Han sa att en vanlig reaktion när en gitarrist spelar fel är skam, men att han istället försöker se det som en möjlighet: ”Låt se vad som går att göra av detta, det låter intressant!” I samma intervju sa han också att han och Ron Wood var och en för sig vara ganska ordinära gitarrister, men att det händer något mellan dem när de spelar tillsammans som gör dem oslagbara. Richards är inte ensam om att ha insett betydelsen av samverkan och att misstag kan vara värdefulla. Jazzmusikern Miles Davies lär till exempel ha sagt, att utan misstag blir ingenting rätt. Och det är vidare en grundtanke inom jazz, att testa gränser, utmana och upptäcka nya vägar. Alla gör misstag hela tiden, men misstag blir till problem först när man ser på dem som misslyckanden. Tänk om man även inom vetenskapen kunde förmå sig att oftare betrakta missförstånd och misslyckanden på det sättet, lite mer konstruktivt och öppet sökande. Forskare i allmänhet har mycket att lära från konst och litteratur, vilket är en tanke som Deleuze (2004:7) klär i följande ord.

Men i god litteratur är alla missuppfattningar bra.« Det är ett bra sätt att läsa: alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av boken, att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk.

Kulturvetares dubbla kompetens som diskuterades ovan kan ses som ”ytterligare ett språk inom dess [kulturens] språk. Mutationer är ett slags missuppfattningar. Mutationer är resultatet av misstag i reproduktionen av genetisk information. Evolutionen drivs framåt av misstagen, inte av exakt överföring av exakt och felfri information. När miljön förändras är det bara den som kan anpassa sig som överlever. Där och då spelar styrka och makt en underordnad roll. Allt handlar om hur man ser på och vad man gör av det som händer. Kultur förändras på samma sätt som evolutionen; mellan överflödet av utkastad potentialitet och en begränsad miljö. Att missförstånd per definition alltid är dåliga hävdar bara den som vill kontrollera det som sägs och som anser sig veta vad som är bäst. Om det gick att på förhand veta vad framtiden bar i sitt sköte vore det okej att resonera och agera så. Framtiden är dock öppen till sin natur och på samma sätt som naturen kan dra nytta av mutationer kan mänskligheten dra nytta av misstag och missförstånd som hela tiden uppstår, dock inte i en miljö där debatten dominerar.

En missuppfattning kan leda till något positivt, om den inte uppfattas som ett problem eller tecken på svaghet. Tänk på många av forskningens största genombrott. Det hör till undantagen att de dyker upp där och när man letar efter dem. Viagra är det klassiska exemplet; en substans som testades för hjärtat. Erektionerna som rapporterades om betraktades till en början som oönskade biverkningar, tills någon insåg att det fanns andra möjligheter än dem man ursprungligen letade efter. Tänk om missförstånd och misslyckanden betraktades som möjligheter istället för problem. Då skulle det som kasseras inom en disciplin eller ett akademiskt sammanhang kunna utvärderas inom ett annat område, vilket skulle kunna leda till ny-tänkande som man aldrig kan planera för, bara lära sig förstå, vänta på och göra bruka av där och när det uppstår.

All kunskap är delad och mer eller mindre influerad av andras tänkande. Ingen människa eller grupp av människor börjar helt och hållet från början. Allt och alla är del av många olika flöden. En bok är på samma sätt aldrig exakt den samma, för varje läsare är den ny; av det enkla skälet att innehållet möter och svarar mot varje individs unika men föränderliga vardag och uppsättning erfarenheter, tankar, minnen och så vidare. Ibland behöver man gå vilse för att upptäcka nya och bättre vägar fram. Men för att inse värdet av misslyckanden och för att göra något konstruktivt av dem krävs en mer uppvärderad syn på samtal, mellanrum och inkännande och lyssnande utbyten av tankar om den föränderliga tillvaron som alla delar och samtidigt är del av.

Referenser
Bornemark, Jonna, 2018. Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante.

Deleuze, Gilles, 2004. ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?”, i Glänta (nr. 4/2003 & 1/2004).

Deleuze, Gilles & Guattari, Félix, 2003. A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis, London: University of Minnesota Press.

Nehls, Eddy, 2016. Samtal om samtal om kultur. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Utgiven på eget förlag, fritt nedladdningsbar, open access på nätet.

Nehls, Eddy, 2017. Studier av förändring, i rörelse. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Utgiven på eget förlag, fritt nedladdningsbar, open access på nätet.

Alternativ till Royal science

Nomadens liv levs i rörelse, ständigt på väg. I den andra änden av kontinuumet finns bofasta som reser murar och försvarar sin utvalda plats. Nomader och bofasta är inte bara två olika livsstilar utan även två uppsättningar kompetenser. Nomaderna förfogar över redskap för att orientera sig och hålla territorier i släta rum, genom att anpassa sig och följa med. Bofasta räfflar rummet för att kunna kontrollera och utöva makt över det. Det ena är inte bättre än det andra, inte per se. Allt handlar om vilket syfte man utgår från och vad man vill uppnå.

Under julhelgen är planen att jag ska börja korrekturläsa manuset till mitt kulturvetenskapliga livsverk om mellanrummet. Det känns lite högtidligt, för här under hösten var det som om boken hittade sin form. Under året som kommer hoppas jag kunna bli klar. Om boken ger ut är dock en annan fråga. På något sätt blir texten publicerad, om inte annat så på nätet, men jag vill att det ska bli en pappersbok. Det är något helt annat än en nätpublikation. Pappersboken når inte samma spridning, eller det går i alla fall trögare, men den blir läst på ett annat sätt och dess avtryck är större. Mitt skrivbord där hemma är belamrat med böcker som köpts vid olika tillfällen men som ännu inte blivit lästa. Av erfarenhet vet jag att pappersböcker pockar mer på uppmärksamhet än filerna som samlar sig på datorn. Lätt fånget, lätt förgånget. Min bok är fylld av tankar och kräver eftertanke för att bli meningsfull. Den handlar inte om några resultat som kan sammanfattas och enkelt ta till sig via ett abstract. Kunskap om kultur är kunskap om dynamisk tillblivelse, komplexitet och föränderlighet.

Kulturvetenskapen som jag utarbetar i boken är nomadologisk och inspirerad av Gilles Deleuze och Felix Guattari. Nomadologens verksamhet har som mål att hitta metoder som bygger på följande och förståelse, medan utövare av Royal science (som är den vetenskapliga motsvarigheten till bofasta stadsbyggare) skapar verktyg för sanningssökande och kontroll. Båda vägarna leder till kunskap, men till olika slags kunskap som kan användas på olika sätt.

Kultur är en oöverblickbar förändringsprocess utan tydlig början och definitivt slut. Kunskapen som kulturforskningen resulterar i kan och får därför inte låsas in eller göras svårtillgänglig för den allmänhet som rönen ytterst berör. Kunskap om kultur får inte bli en angelägenhet för experter. Olika tolkningar av forskningsresultaten behöver omsättas i människors vardag för att kunna göra skillnad där, och resultaten kan bara värderas utifrån förändringarna som kan härledas till receptionen av texterna som produceras av forskarna. Det är ute i samhället som kunskapen får sitt eventuella värde. I boken riktas fokus mot mellanrummen och jag undersöker förutsättningarna för en mer samtalande syn på kunskap, särskilt om kultur.

Idag hinner jag inte tänka eller skriva med, snart kommer studenterna som behöver handledning och hela dagen är intecknad. Men snar, snart.

Nomadologiska variationer 5

En ny vecka öppnar upp sig. Arbetet med att utveckla förståelse för kultur fortsätter. Eftersom kulturen aldrig är sig lik tar arbetet med att utveckla kunskap om den aldrig slut. Kultur är liksom livet komplexa processer av förändring som ingen äger eller kontrollerar. Jag finner tröst i insikten om att sökandet efter mening i livet och förståelse för kultur inte är något man blir färdig med. Med åren har jag insett att det är vägen som är målet, och den insikten kan jag vila i. Jag är redan framme och kan fokusera på att ta in och njuta av insikten om att jag är vid liv och att jag får vara del i skapandet av något som är större än mig själv.

Fixeringen vid mål, styrning och kontroll liksom jakten på effektivisering är uttryck för egoistisk girighet. Möjligen känns det bra för stunden när målen nås eller man vinner framgång i konkurrensen, men eftersom livet och kulturen är förändring och öppen tillblivelse kommer även sökandet efter mål att fortsätta. Frågan är inte vart man är på väg, utan vad man gör under resan. Målfokusering leder till tunnelseende, konkurrens leder till ensamhet och effektivisering ger upphov till stress. Ingen mår bra av det i längden. Ändå fortsätter vi, mot bättre vetande på den inslagna vägen. Redan i mitten av december börjar man tröttna på julen eftersom dess budskap hamrats in och prånglats ut i marknadsföringssyfte sedan slutet av november.

Människans hjärna är inställd på att förenkla. Önskan att förenkla och sökandet efter effektiva genvägar till kunskap är tyvärr ett slags mänskligt defaultläge. Det är biologins sätt att öka chanserna att överleva. Och det är lätt att förstå varför om man vet att människohjärnan är en energislukare av stora mått. Förståelse för komplexitet, abstraktioner och insikt om behovet av marginaler kräver möda, uppmärksamhet och tålamod. Hur mycket man än önskar sig att kulturen var annorlunda måste man inse att inget någonsin är så enkelt som man önskar. Tillvaron delar hela tiden upp sig, förgrenas och skapar en svåröverblickbar väv av interaktion och kommunikation, förändring och rörelse.

Att forska om kultur ger mitt liv mening, samtidigt som jag blir bättre på att förstå mig själv. Allt och alla hänger ihop och förutsättningarna förändras hela tiden. Det är som det är och ju förr man inser det och finner sig tillrätta i och med sakernas tillstånd desto större är chansen att man finner mening med livet. Fokus i jakten på lycka kan inte riktas utåt eftersom svaret skapas av en själv, inombords. Mening är inget man finner, den uppstår genom att man engagerar sig i det som är gemensamt.

Kulturen är det som hålls samman, när det hålls samman, där det hålls samman och så länge det hålls samman. Kultur handlar om relationer mellan delar i en dynamiskt föränderlig helhet. Analytiskt kan man lära sig förstå delarna separat, men användbar kunskap om kultur går inte att utveckla genom att fokusera på delarna eftersom kultur är mer än summan av delarna. Komplexa fenomen måste undersökas med bibehållen komplexitet. Salt, ett klassiskt exempel, en pedagogisk tankefigur. Plockar man isär natriumkloriden får man klor och natrium och ingen av dessa substanser har något annat att göra med salt än att vara dess byggstenar. Samma med kunskap om skogen, som inte finns i de enskilda träden utan i mellanrummen. Bryts helheten isär och studeras del för del är det inte kultur man får kunskap om. Samhället går inte att reducera till individerna eller någon annan av delarna som helheten består av.

Nomadologiska variationer 4

Drömmen om kontroll och måluppfyllelse utövar en stark lockelse för många. Och att få det precis som man vill är naturligtvis inte dåligt, inte i sig. Samhället blir fattigt och kulturen torftig om man inte får drömma. Men för att samhället ska bli hållbart kan drömmarna inte gå på tvärs mot hur verkligheten fungerar. När jag föreläser om detta brukar jag visa en bild på Leonardo da Vincis modell av en perpetuum mobile. Den fungerar som symbol för alla omöjliga drömmar. Fysikens lagar är helt enkelt inte förhandlingsbara. Kulturens lagar är också absoluta, det är bara det att kulturlagarna inte är och kanske heller inte går att identifiera. Strävan efter att kontrollera kvalitet och försöken att styra mänskliga verksamheter mot på förhand definierade mål bygger på föreställningen att kultur fungerar på samma sätt som produktionen av varor och tjänster, vilket återstår att bevisa. Faktum är dock att framtiden är öppen och att slumpen måste tas med i beräkningen, annars kommer systemen och kontrollen oundvikligen att ta död på kulturen.

Vi ser det överallt. Skolan uppfattas till exempel idag allt mer som ett slags tjänst, vilket bygger på tanken om att kunskap är en vara. Detta påverkar synen på lärande och ger upphov till förväntningar på att lärare ska agera som tjänare. Och det går bevisligen att organisera utbildning på det sättet. Men, och det är detta som är min poäng, vetande kan inte skapas på det sättet. Kunskap, bildning och vishet går inte att tvinga fram eftersom det är ömtåliga kvaliteter som uppstår mellan människor. Lärare kan inte lastas för att kunskapen förflackas och samhället fördummas. Nu kanske någon invänder och säger att Pisa-resultaten visar att Sverige inte längre halkar efter; fast då vill jag påminna om att Pisa är en jämförande undersökning. Om den generella kunskapsnivån sjunker syns det inte i den typen av undersökning. Och många lärare på högskolan varnar för att studenterna som kommer till högre utbildning har sämre förkunskaper, vilket påverkar möjligheterna att utveckla akademisk kunskap. Vi får inte det samhälle vi önskar oss, vi får det det samhälle förtjänar.

Nomaden är en tankefigur som hjälper oss att se det vi redan vet, att världen blir till i och genom handling. Staden kanske ter sig oundviklig och given, men den är skapad. Staden har blivit till genom att vissa alternativ, strategier och flyktlinjer realiserats och är resultatet av att andra valts bort. Staden är en konsekvens, en föränderlig realitet. I en värld där klimatet förändras snabbt och där mycket talar för att människan påverkar processen genom sina handlingar och sätt att tänka kanske tiden börjar bli mogen att lyssna lite mer på nomadologisk vishet? Valet är vårt och vad vi än gör kommer vi att få leva med konsekvenserna. Det är möjligt att förneka både kulturens och klimatförändringarnas existens, men utfallet av det som görs och tänks kommer ingen undan.

Nomadologiska variationer 3

Måndag morgon. Kallt. Uppe tidigt. På tåget till stan läser jag Klubben, av Matilda Gustavsson, om Forum, Jean-Claude Arnoult och Svenska akademien. Köpte den i helgen, började läsa igår och fastnade direkt. Både ämnet, författarens förmåga att bygga upp stämningar och språkhanteringen fångade mig. Härom veckan tittade jag på Rovdjuret, på SVT Play, om den amerikanske motsvarigheten till klådan (som Arnoult tydligen kallades). Har ni inte sett den, gör det. #MeToo lever och är större än enskilda förövare och deras övergrepp. Nu kommer analyserna. Målet var aldrig, som vissa män hävdat, att ge sig på enskilda. Syftet med #MeToo var och är att skapa ett nytt kulturellt klimat som gör det omöjligt för män med makt att utnyttja sin ställning. Boken är inget snaskreportage utan en djupgående analys av ett fenomen och ett kulturellt sammanhang.

Förståelse för kultur, dess dynamik och konsekvenser går att nå på väldigt många olika sätt. Det viktiga är inte vad man läser eller vilka metoder man använder, utan att man är nyfiken och engagerar sig i arbetet med att förstå och är ödmjuk inför det faktum att kunskapen sällan finns där man tror att den ska finnas. Kulturvetenskapliga texter skrivs inte bara av akademiker, och alla texter som kulturvetare av facket skriver är inte kulturvetenskapliga. För att kunna studera kultur måste man närma sig den från marginalen eller som outsider, och det är svårt att kombinera med att göra akademisk karriär eftersom det handlar mer om att göra rätt än att tänka fritt. Kanske är det därför som kulturvetenskapen inte riktigt passar in i den allt mer strömlinjeformade och strikt kontrollerade kulturen som växer fram på universiteten och högskolorna?

Boken som jag håller på att skriva och som jag här publicerar kasserade brottstycken från utmanar alla akademiska konventioner som inte leder till kunskap. Jag har vetat i flera år vad jag vill säga, men har haft svårt att finna en stil som fungerar. Utgångspunkten är att om inte alla kan läsa och bilda sig en egen uppfattning om kulturen jag skriver om ska ingen läsa, vilket inte betyder att jag strävat efter att förenkla eller trivialisera. Populärvetenskap brukar man tala om, men jag har svårt för den typen av uppdelning. Kunskapen har ett egenvärde och alla texter som hjälper människor att förstå livet och tillvaron är vetenskapliga. Jag ser lärande och kunskapsutveckling som ett kollektivt projekt, som ett gemensamt ansvar. Om endast forskare anses veta skapas ett exklusivt prästerskap som kontrollerar kunskapen, vilket var precis vad som hände med Forum och just det som gav klådan makten att utnyttja kvinnorna. Öppenhet och kritisk granskning är förutsättningen för demokratin som kunskapen ytterst är en garant för; därför är det så viktigt att värna kunskapens egenvärde.

Texten nedan handlar inte exakt om detta, men ungefär. Orden som jag delar har klippts ur boken, men tankarna finns kvar och uttrycks bättre. Andemeningen är den samma och budskapet är att vägen till kunskap alltid är en omväg, vilket för övrigt även Flyktlinjer är en illustration av. Här är det vägen fram som är målet och upprepningarna av liknande tankar är metoden. Likt en nomad rör jag mig med kulturen jag studerar.

Allt kan egentligen användas som verktyg för förändring, i strävan efter makt eller för att utveckla kunskap. Längre fram ska skillnaden mellan vapen och verktyg beskrivas men redan här påpekas skillnaden. Med vapen kan man vinna genom att erövra mark och förgöra fienden, men för att överleva på sikt krävs verktyg som kan användas för att bruka jorden och underhålla byggnader och infrastruktur. Ibland kan det vara svårt att på förhand avgöra vad som är ett vapen och vad som är ett verktyg, men i efterhand vet man till vad samt om och hur det fungerar. Och det är konsekvenserna som är det viktiga, vad som händer och om det fungerar. Religion har levererat förklaringar som fungerat till olika saker i tusentals år. Samma gäller för naturvetenskapen, fast dess historia är kortare. Det råder ingen som helst tvekan om att både religionen och naturvetenskapen bidragit med många användbara redskap. Ifråga om kunskapsanspråk var skillnaden mellan kyrkan och vetenskapen marginell. Båda sökte svaret, det enda och bästa svaret: Sanningen. Kunskapen och makten kom således att blandas samman, för bara en kan ha rätt i en värld där utgångspunkten är att det endast existerar ett enda möjligt svar. Kampen mellan tro och vetande har varit förödande och den har krävt många liv. Tänk om man samtalat istället, tänk om man lyssnat på varandra och arbetat gemensamt för att hitta svar som fungerar på olika frågor istället för att strida om makten över vetandet. Olika verktyg är bra till olika saker och olika frågor kräver olika svar. Kyrkan och vetenskapen är bra på olika saker och fyller olika behov. Det finns plats för båda, om man bara kan enas om nyttan med en mer inkluderande kunskapssyn. Kunskapen kan och får inte sättas på undantag. Formen får aldrig överordnas innehållet. Ser man på kunskap som verktyg istället för universella sanningsanspråk minskar viljan att strida och debattera och lusten att samtala ökar. Jag tror verkligen det. Jag vet inte att det är så och jag kan inte bevisa det. Vad har vi att förlora på att försöka, säger jag till den som kräver evidens innan ett oprövat verktyg ska testas? Fungerar verktyget dåligt eller om konsekvenserna inte blir de önskande vore det idioti att fortsätta använda verktyget, och det gäller alla verktyg, även de som genomgått rigorösa tester. När frågan handlar om verktyg och användbarhet, finns inte mycket att strida om, då riktas fokus istället mot framtiden och den värld och det samhälle man vill bygga.

Vapen är tveeggade och kan vändas mot den som skapat dem. Senapsgas, till exempel, användes för att förgöra fienden under första världskriget. Ända tills vinden vände och gasen (fast det är väl ingen gas egentligen) drabbade de egna soldaterna. Samma med kärnvapen. När kunskapen väl finns och sätts i verket blir den allmän egendom och kan användas även av fienden. Kunskap om kultur ger inga konkurrensfördelar, men vad spelar det för roll? Livet är ingen strid, det handlar om mänsklighetens och hela biosfärens långsiktiga överlevnad. Kulturen känner inga gränser. Information förflyttas från en till en annan, över stora avstånd, lite som vinden. Det går inte att kontrollera människors tankar och kollektivets rörelser. Det enda som kan kontrolleras är handlingar.

Balans mellan olika vetenskapsgrenar är viktigt. Tyvärr handlar det idag om ett slags terrorbalans. Skillnaden är avgörande, för balans kan uppnås både i system som befinner sig långt ifrån jämvikt och system som är i jämvikt. Det krävs bara olika mycket energi för att stanna kvar i tillståndet av balans i de olika systemen eller sammanhangen. Processer och system som förändras långsamt är överblickbara och går att räkna på, medan högt uppdrivna, hårt effektiviserade och strikt kontrollerade system ligger just vid gränsen för att explodera eller implodera av inre spänningar. Kultur är ett slags system, och det kan förändras snabbt eller långsamt (beroende hur hårt jakten på effektivisering och minimeringen av mellanrum och marginaler drivits). Dagens prestationsfixerade och effektivitetsjagande samhälle befinner sig långt ifrån jämvikt och det behövs inte mycket för att rubba balansen, vilket gör att möjligheten att räkna på utfallet tillintetgörs. Vill man räkna på kultur måste man räkna andra sätt, vilket forskarna som sysslar med kaosteori insett (se t.ex. Mitchell 2009, Johnson 2001, Holland 1998, Gleick 1987, Law och Mol (ed) 2002). Kultur är inte kaos, men kulturella system som kontrolleras rigoröst och där effektiviseringen drivits till sin spets uppför sig och liknar kaos. Förändringen må vara konstant, men hastigheten förändras över tid och i olika sammanhang, vilket påverkar förutsättningarna för den. Det spelar roll vilka verktyg man väljer, och hur man agerar, med vem man lierar sig och hur man förhåller sig till varandra och andra. Kunskap är relationell och kontextuell och olika vetenskaper är bra till olika saker, därför är epistemologisk och ontologisk mångfald viktig att värna. Vetenskap och vetande, oavsett metod, teori och disciplin, handlar om att förstå vad som krävs för att hantera världen, livet, samhället och så vidare bättre. Vetenskap handlar om vad man gör och hur resultatet kan användas, inte om vad som är sant.

Det blev en utvikning, men så fungerar ett samtal. Allt jag skriver handlar om att försöka förstå kultur bättre och eftersom kulturen inte är logisk eller stringent kan inte heller texter om kultur vara det. En tanke ger en annan, och resonansen som uppstår i mellanrummet ger upphov till en tredje, som tvingar fram ett behov av reflektion över det som sagts. Så växer kunskap om kultur fram, i samspel. Stannar upp där, och återvänder till Deleuze och Guattari, till detta kapitels röda tråd, texten om krigsmaskinen och nomadologin.

Korstågens historia kännetecknas av de mest överraskande riktningsförändringar: den fasta orienteringen mot de heliga landområdena som ett centrum att uppnå förefaller oftast bara vara en förevändning. Men det skulle vara fel att säga att egenintresset eller ekonomiska, kommersiella eller politiska faktorer fick korstågen att avvika från sitt egentliga syfte.

Korstågen följde sin egen logik, sin egen inneboende processlogik. Liksom arméerna under det trettioåriga kriget som böljande rörde sig över Europa och förödde landskapet och byarna i sin jakt på mat och resurser gick rörelsen inte att stoppa när den väl satts igång. Över sådana processer har inget mänskligt subjekt eller enskild grupp makt. Korstågen och andra arméer var på många sätt självorganiserande och utvecklade sig som de gjorde på grund av en hel massa olika förutsättningar och slumpartade händelser under vägs. Idag, i efterhand, med facit i hand går det att hitta en logik, men där och då, vid varje givet tillfälle var framtiden öppen. Det går att starta ett krig, men aldrig att kontrollera dess utgång. Segern kan man hoppas på, men sanningen är att soldaterna som sätter sina liv på spel aldrig kan veta vad utgången blir eller vilka konsekvenser agerandet resulterar i. Berättelsen som Deleuze och Guattari förmedlar är inte en historielektion utan ett verktyg som kan användas för att förstå dynamiken i kollektiva fenomen som kultur och kunskap.

Korstågets idé implicerar i sig denna variation av riktningar, att de bryts och förändras, och den besitter på ett inre sätt alla dessa faktorer eller variabler från det ögonblick då den förvandlar religionen till en krigsmaskin och samtidigt utnyttjar och frambringar en motsvarande nomadism.

För att parafrasera Donna Haraway (2008) skulle man kunna säga att allt och alla är companion species, ett slags medresenärer på den evolutionära utvecklingsresan. Människan är en integrerad del av livet på jorden och står inte över resten. Kultur är ett begrepp som fångar helheten och hjälper oss förstå förändringen som är det enda som är konstant över tid, för både nomader och bofasta, utövare av både minor och Royal science liksom akademiker och allt och alla andra. Samtliga delar av helheten har något att lära av varandra. Det handlar bara om att ta sig tid och om att lyssna. Vill man förstå komplexitet och förutsättningar för förändring är det bättre att samtala och lyssna, än att debattera och missionera. Antingen fungerar verktygen för ändamålet, eller också inte. Vad finns att diskutera egentligen, om det nu inte handlar om konsekvenserna vill säga? Det man inte vet är alltid mer än det man vet och därför är kunskapen man söker viktigare än kunskapen man har. Eftersom världen är en icke-linjär process av blivande som aldrig fullt ut kan förstås eller kontrolleras är frågorna viktigare än svaren.

Den nödvändigt strikta skiljelinjen mellan bofasta, migranter och nomader utesluter inte faktiska blandningar; tvärtom gör den dem mer nödvändiga. Och det är omöjligt att tänka sig den generella process av sedentarisering som besegrade nomaderna utan att också föreställa sig de utbrott av lokal nomadism som förde iväg de bofasta och dubblerade migranterna (något som religionen i högsta grad kunde dra nytta av).

Nomadologiska variationer 2

Söndag förmiddag och inga krav. En dag att fylla med innehåll. Solen lyser inte lika fint som igår, men det går inte att inte ge sig ut på promenad innan kvällen. Då tänds adventsstakarna och sprider ljus i lägenheten och grannarnas fönster. Planen är att jobba lite på den nya läroboken. Skrivande känns inte som jobb, så det går att kombinera med ledighet, vila och återhämtning. Ska läsa också. Det är vad som ger mitt liv mening. En bra dag alltså.

Planen är att kunna presentera ett första utkast till boken, som handlar om kunskaps- och vetenskapsteori för studenter som är i början av sin utbildning, i samband med att den första läroboken ges ut i slutet av januari. Jag ser böckerna som del av en helhet. Den första handlar om vad som vad det innebär att vara student och vad som gör studier på högskolan högre, och den andra handlar om vad kunskap är och hur den skapas. Båda böckerna utgår från min syn på lärande, som en relationell process eller ömsesidig tillblivelse. Ingen äger kunskapen, den kan man bara närma sig från olika håll och med hjälp av olika metoder och verktyg. Alla som hävdar något i kunskapens namn måste kunna visa hur och varför men tänker som man gör, och man måste alltid vara öppen för att man har fel. Utan ödmjukhet och intresse är det omöjligt att lära. Studier och forskning handlar om individuellt arbete tillsammans.

Jag ser ett stort behov av böckerna. När jag talar med studenterna i samband med mina föreläsningar om vetenskapsteori blir det uppenbart att deras förståelse för och kunskaper om hur kunskap blir kunskap, generellt sett, är minst sagt grunda. Frågorna jag får och svaren som lämnas i tentan gör det uppenbart att många tänker sig att kunskap är något man slår upp i böcker eller hittar på nätet. Många studenter tror på allvar att det räcker att kontrollera källan, och ute i samhället är kunskapen om hur kunskap blir kunskap och hur man granskar vetenskapliga resultat förskräckande dålig. Väldigt många ser på forskning som man ser på politik, som det är en fråga om tycke och smak. Det är inte känslan som räknas och inga siffror talar för sig själva.

Dagens dödade darling, nedanstående utrensade textavsnitt från min stora bok om kultur handlar om dessa saker. Manuset till den boken har jag skrivit ut och ska läsa parallellt med skrivandet på läroboken, och i januari skiftar jag. Det ena befruktar det andra. Det är så jag fungerar. Kanske är det därför jag känner mig hemma i det nomadologska tänkandet?

Inget är någonsin rent. Allt är mer eller mindre uppblandat. Därför leder det tanken fel att tänka och tala om enkla motsatser, om antingen eller. Kultur handlar alltid om mer eller mindre av både och. Bara under speciella förhållanden, i laboratorier eller i matematiska beräkningar finns det ideala, det icke-kontaminerade och renodlade. Aldrig i kulturen eller livet som levs. Nomaden och statsbyggaren, liksom Royal och minor science är tankefigurer. Verktyg att tänka med. Kartor att orientera sig och jämföra terrängen med. Kamp om vem som har den bästa kunskapen om verkligheten är meningslös om den förs inom akademins skyddade hägn, utan kontakt med kulturen. Låt oss göra försök och sedan utvärdera utfallet, modifiera verktygen och göra nya försök. Trial and error. Fokus i sökandet efter kunskap behöver riktas mot det som verkligen betyder något; det där mellanrummet som ingen någonsin når fram till och som bara kan studeras indirekt. Det är en mycket mer konstruktiv inställning till vetenskapligt arbete, som dessutom engagerar fler än den lilla exklusiva skara som idag, likt äldre tiders överstepräster, enväldigt tillåts bestämma över vad som kan godkännas som vetenskaplig kunskap och annat vetande.

Förändringens mekanismer

Söndag. Hotellfrukost igen. Efter tre dagar på spa infinner sig ron. Åter till jobb. Fast nu vänder det. Arbetspuckeln passerad. Det var inte planerat att vi skulle åka hit just den här helgen, men det passade synnerligen fint. Om någon månad drar vi till Köpenhamn och möter våren, eller kanske sommaren. Lättare att koppla av och börja om när man åker iväg. Att inte skriva nytt på några dagar är också inspirerande. Här kommer ett sista smakprov från boken. Nästa gång den dyker upp är det i sin helhet. Imorgon är jag tillbaka med nya tankar.

Denna bok handlar om att visa hur man med hjälp av tankeverktyg kan fördjupa förståelsen för kultur. Arbetet som krävs för att uppnå förståelse kan liknas vid ett slags dans, för att peka på ett alternativt exempel på samma sak som tidigare omtalats i termer av samtal. Texten, som växer fram under arbetet med att försöka hitta olika sätt att förstå och hantera komplexiteten som studeras, skapas liksom dansares rörelser i utrymmet som öppnas mellan paret. Jag intresserar mig för det som händer mellan olika tänkares tankar och mina, men även mellan min text och den som läser. Jag tänker när jag skriver, och skriver när jag tänker. Och när jag läser texten och får distans till tankarna kan jag acceptera, förkasta, utveckla eller modifiera. Det är så jag vill bli läst också. Skrivande är liksom kultur dynamiskt och följer sin egen inneboende, men gäckande, logik. Och syftet med att skriva och arbeta på detta sätt är att locka fram flyktlinjer som kanske kan komma till användning, någonstans, någon gång, till någonting. Det händer något i mötet mellan, och detta något vill jag försöka fånga, för det är först när man har det i sin hand som man kan avgöra om flyktlinjen är användbar eller inte.

Den numeriska kompositionen eller det numrerande numret implicerar alltså flera operationer: aritmetisering av de givna mängderna (släktled); återförening av de utvunna underavdelningarna (bildande av tiotal, hundratal, etc); bildande genom substitution av en annan mängd som korresponderar mot den återförenade mängden (specialkåren).

Citatet handlar om matematik och organisering av stridande trupper, om krigsmaskinen in action. Om det som händer när kultur sätts i verket, när liv levs. Mellan raderna i texten finns djupa insikter om förändringens mekanismer och konsekvenser på gruppnivå. Samhället är inte summan av delarna, det är mer än så. Samhället är emergent, det existerar på skalnivån ovanför människornas interaktion. Kultur lever sitt eget liv, och förändras både i relation till strukturella, överindividuella principer och genom vardaglig interaktion mellan människor. Därför kan man aldrig förstå eller förklara kultur genom att bryta ner problemet i delproblem som löses var för sig och fogas samman till en helhetsförklaring. Vill man förstå kultur måste problemet göras större, för bara med perspektiv och överblick kan tillvarons underliggande mönster framträda.

Det spelar roll hur man organiserar. Organiserandet påverkas av organisationen. Komplexitet uppstår genom att systemet återrapporterar till sig själv, och även små variationer kan ge upphov till genomgripande konsekvenser över tid. Kaosteori handlar om och försöker förstå principerna för detta, trots att processerna är allt för komplexa för att kunna räknas på. Kultur går inte att räkna på. Letar man efter svar i detaljerna missar man det man söker, för kulturen finns inte där, den finns mellan och går att se och förstå först när den studeras på håll. Kultur är helheten, både delarna och dynamiken och samverkan mellan. Detta är inget problem, det är utgångspunkten. När kartan inte stämmer med verkligheten är det alltid verkligheten som gäller, om man verkligen vill förstå vill säga.

Om man uteslutande väljer att studera kultur i laboratorier eller om man bara intresserar sig för statistiskt säkerställda samband, kan man förledas tro att kultur är en ekvation som går jämt upp. På pappret råder balans, och där går att göra förutsägelser. Men levt liv fungerar inte på det sättet. Oftast blir det som det brukar bli, som man är van vid, men det avgörande är aldrig normaltillståndet. Ifråga om kultur är det onormala regeln, inte undantaget. Även om det är ovanligt är det oväntat oväntade vad man måste räkna med, dock inte på. Det oväntat oväntade går bara att förbereda sig mentalt på, det går aldrig att ha färdiga handlingsplaner för allt som kan hända. Där och då, när det oväntat oväntade hänt, kommer nomadens kompetens till användning. Vill man förstå kultur måste man vara beredd på att mönster kan och kommer att brytas. När som helst, eller också inte. Ingen kan veta om, när eller var förändringens riktning byts. Plötsligt dyker något upp. Sedan är allt förändrat. Atombombens verkningar, till exempel, går långt utöver dess omedelbara effekter av död och förstörelse. Kalla kriget hade inte varit kallt om inte bomben funnits. Och rätt som det var upplöstes Sovjetunionen och allt förändrades igen. Det gick inte att räkna på något av detta. Kalkyler och Royal science var inte till någon hjälp för att förstå. Minor science, däremot, vetenskaper som följer med, iakttar och analyserar skeenden i realtid, har verktyg att förstå, i alla fall dynamiken och förutsättningarna för förändring.

Raden av betydelsefulla och berömda upptäckter och vetenskapliga genombrott är till stor del en uppräkning av misslyckanden, om de betraktas från projektens syften och ursprungliga plan. Viagra, till exempel, är resultatet av ett misslyckat försök att skapa en hjärtmedicin. Erektionerna som rapporterades från testerna var biverkningar, ända tills någon tänkte om och insåg potentialen i upptäckten. Och så ser det ut över hela linjen, för alla, överallt. Den mest värdefulla egenskapen är att kunna tänka om, tänka nytt och att inte låsa fast. Nomadologi är en rörlig vetenskap, skapad för att studera (kulturell) förändring.

Både och, inte antingen eller. Hur är det möjligt? Tänk på Wittgensteins berömda ankhare som han använder för att illustrera hur något kan vara två saker samtidigt, och hur mening bestäms av vilket perspektiv man betraktar saken från. Det är lätt att se att det är både en hare och en anka samtidigt, men det är svårt att lära sig omsätta insikten i förståelse av kultur. Vill man förstå förutsättningarna för förändring måste man acceptera att tillvaron är fylld av ankharar. Vill man förstå kultur måste inse att kung Kristian II av Oldeburg i Sverige uppfattades som en tyrann samtidigt som han i Danmark kallas den gode, och att svaret på frågan om vad han egentligen var beror på vem man frågar, eller vilket perspektiv han och hans gärningar studeras utifrån. Ankharar finns överallt och är en av orsakerna till kulturens komplexitet. Ankharar finns det också gott om i texterna av Deleuze och Guattari. Insikten om att detta är vad man möter och måste lära sig hantera om man vill ta sig genom deras texter är pedagogiskt tacksam. För vet man vad man ska leta efter är det lättare att finna det man söker. Instinktivt och initialt är det svårt för den som är ovan att hantera ankharar. Är man van vid att verkligheten är en och odelbar, om man har bestämt sig på förhand för att så är fallet blir ankharen obegriplig. Det är den dock inte, och detta vet alla som studerat kultur, som är beroende av perspektiv för att bli begriplig. Kultur får sin mening i mellanrummen som ser olika ut beroende på vilka aktörer som befinner sig på ömse sidor och vem som betraktar utrymmet. Det är meningslöst att tvista om vem som egentligen har rätt, för svaret är att båda kan ha rätt.

Kultur, krig och aritmetik

Vaknar på spa, utvilad. Hotellfrukost. Ute regnar det. En hel dag att fylla med kravlöst innehåll. Bara vara. Efter en lång och intensiv arbetsperiod behöver jag detta. Efter veckor av förkylningskänningar och sömnlöshet är känslan av att vara helt frisk enormt befriande. Tar in tacksamheten över det, över livet i sig självt. Det behövs inget mer, egentligen. Har en massa saker att fira, men detta att få vara frisk är värt mer än allt annat tillsammans. En tung period av arbete är passerad. Våren är här på allvar. Och boken jag arbetat med i några år är nu äntligen klar på riktigt. Kanske skriver mer senare idag, men just nu vill jag ta en bastu, simma lite och bara vara. Bjuder därför på ännu ett utdrag från manuset.

Fred, är det verkligen det vi vill ha: Till varje tänkbart pris? Den revolutionsromantiska frågan ställdes av Hoola Bandoola Band på 1970-talet. Och man kan verkligen fråga sig om det överallt, alltid är värt priset för att upprätthålla fred till varje tänkbart pris och utan hänsyntaget till rådande förutsättningar. Krig kan vara en bättre lösning, på vissa problem, i vissa kontexter. Är fred verkligen alltid viktigare än till exempel frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet? Att svara kategoriskt, antingen ja eller nej på frågan är omöjligt. Det beror på. Och samma sak gäller många frågor som rör kultur. Krig är en konsekvens av levt liv. Inte en oundviklig konsekvens, men ett möjligt utfall av ett kulturellt sammanhang där balansen rubbats och spänningarna närmar sig bristningsgränsen. Både krig och fred är tillstånd som man dels kan förhålla sig till på olika sätt, dels måste lära sig förstå och hantera. Inget är givet. Alla tillstånd är resultatet av kollektivt engagemang, eller brist på engagemang. Krig driver utveckling och tvingar fram innovationer, men är det värt priset som mänskligheten får betala? Här ser jag nyttan med kulturvetenskapen och humaniora, för utan kritiskt, analytiskt arbete med fokus på förutsättningar för och konsekvenser av förändring blir det omöjligt att ta kloka, välinformerade beslut. Forskningen kan aldrig avgöra vad som är bäst, det är beslut som måste tas tillsammans, demokratiskt eftersom alla får leva med konsekvenserna sedan.

Krig utgör normen. Varför talar man annars om civilingenjörer och civilekonomer? Kriget har kommit att bli normaltillstånd, även långt efter att man slutat kriga om territorier för territoriernas skull. Kriget är ett slags logik, och fred är en annan logik. Samhällen uppstår och förändras i dynamiken mellan och präglas av mer eller mindre av än det ena, än det andra. Kriget som dominerande tankemodell påverkar allt och alla och skapar förutsättningar för kulturens och samhällets organisering. Att Deleuze och Guattari ägnar en stor del av sitt centrala verk åt krig är med andra ord ingen slump. Vill man förstå samhället och principerna som driver förändring, samt förutsättningar och hinder för hållbarhet är krig en oundgänglig källa till kunskap.

Krigets historia innehåller kunskap om långt mer än vem som vann och vem som förlorade. Där finns även kunskap om hur man tänkt och vilka sätt att agera som utgjort norm. Något hände i mötet mellan bofasta och jägare/samlare, något som bland annat påverkade sättet att bedriva krig. Därför är just den brytpunkten i historien intressant att studera. Siffror har en hel del med saken att göra, om man ska tro Deleuze och Guattari (och det ska man, menar jag).

Det numrerande Numret, det vill säga den autonoma aritmetiska organisationen, implicerar varken en högre grad av abstraktion eller stora kvantiteter. Det relaterar bara till de möjlighetsbetingelser som skapats av nomadismen och till de betingelser för verkställande som utgörs av krigsmaskinen.

Aritmetik är räknande i vardagen. Mer avancerad matematik än så krävs inte för att hantera grupper av individer, i strid och i vardagen. Nomadernas sätt att organisera krigföring utgår från mindre, relativt autonoma enheter bestående av individer med egenskaper som kompletterar varandra. Beroende på hur individerna organiserar sig och relaterar till omgivningen samt hur man förhåller sig till problemen gruppen ställs inför, det vill säga vad som är den dominerande tankemodellen (fred eller krig), kommer konsekvenserna att skilja sig åt. Det går inte att veta något säkert om utfallet på förhand, men med fördjupad förståelse för förändringsprocessers (avsaknad av) logik kan ett mer hållbart samhälle byggas. Poängen här är att peka på olika sätt att räkna och för nomader som rör sig i terrängen behövs ingen speciellt avancerad matematik för att få samhället att fungera. För att klara av att hantera livets olika utmaningar behövs oftast erfarenheter och praktiska kunskaper, mer än teoretiskt abstrakta modeller. Det är ar lätt att glömma det och därför bortser man ofta, både från att teori är ett slags praktik och att praktik utan teori är omöjligt. Kunskap uppstår i dynamiken mellan teori och praktik. Vetande handlar om samspel och är en relation.

Det är i Statens arméer som problemet med att behandla stora kvantiteter uppstår i relation till andra materier, under det att krigsmaskinen opererar med små kvantiteter som den behandlar med numrerande nummer. Dessa nummer uppträder så snart man distribuerar något i rummet i stället för att dela upp rummet och distribuera rummet självt. Numret blir ett subjekt.

När staten skall försvaras krävs fler soldater och en annan organisering av trupperna. Andra redskap och en annan matematik. Även detta ger upphov till konsekvenser. Inga verktyg är neutrala, allt som ingår i helheten påverkar allt annat. Staten ger siffrorna andra innebörder, använder matematiken på andra sätt och laddar numren med mer agens än nomaderna (som mer litar på kraften i mellanmänskliga relationer), vilket ger upphov till andra konsekvenser.

Numrets oberoende i förhållande till rummet är inte resultat av en abstraktion, utan av det släta rummets natur, vilket ockuperas utan att själv räknas. Numret är inte längre ett sätt att räkna eller att mäta, utan ett sätt att röra sig: det är numret själv som rör sig genom det släta rummet.

Matematiken som skapas av statsapparaten bryter sig loss från territoriet och börjar leva sitt eget liv. Det är en effekt av statens behov, en konsekvens av att människor organiserar sina liv på andra sätt och i andra dimensioner. Liksom kultur som är ett fenomen som uppstår på en annan skalnivå än enskilda individer uppstår en ny matematik när stater krigar med varandra, som skiljer sig från matematiken som används av nomader, vilket i sin tur ömsesidigt påverkar både helheten och delarna.

Otvivelaktigt har det släta rummet sin geometri: men som vi sett är det en mindre, operativ geometri, en dragets geometri. Ju mer oberoende rummet är av en metrik, desto mer oberoende är numret av rummet. Geometri såsom kunglig vetenskap har föga användning av krigsmaskinen (dess enda användning är i Statsarméer och för sedentär fortifikation, men den driver generalerna in i allvarliga nederlag).

Konsekvenser, som sagt. Det går inte att välja och vraka mellan konsekvenser man önskar och sådana man inte vill ha. Världen kommer i paket och är en medicin som måste sväljas i sin helhet. På gott och ont, allt eller inget. Det glöms konsekvent bort i både politiken och när vardagen organiseras. Allt för oftast ser man bara till de positiva konsekvenserna och bortser från de negativa eller försöker eliminera oönskade inslag från sammanhanget. Tankens makt och viljans kraft är stor. Vaksamhet och kritiskt tänkande, i kombination med insikter om att det är kontexten som bestämmer innebörder och reglerar horisonten av möjligheter och begränsningar, är samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande, mellanmänskliga egenskaper.

Numret blir en princip närhelst det ockuperar ett slätt rum och träder in i det som ett subjekt i stället för att mäta ett räfflat rum.

När en uppsättning verktyg överförs till en annan miljö än den de skapats i och för händer något, med både verktygen och miljön. Skiftet av perspektiv gör att saker och ting kan betraktas utifrån nya perspektiv, och det är just det som är poängen. Kunskap uppstår mellan och är liksom kultur resultatet av samproduktion. Inget är isolerat från något annat. Ingen människa eller annan aktör är en ö och inget territorium är någonsin autonomt. Siffrorna är de samma, men olika sätt att räkna ger upphov till olika möjligheter, hinder och konsekvenser.

Numret är den rörliga ockuperande kroppen, det rörliga i det släta rummet, i motsats till det orörligas geometri i det räfflade rummet. Den nomadiska numeriska enheten är den ambulerande elden och inte tältet, vilket fortfarande är alltför orörligt: ”Elden vinner över jurtan”. Det numrerande numret är inte längre underkastat metriska bestämningar eller geometriska dimensioner, utan har bara en dynamisk relation till geografiska riktningar: det är ett riktningsnummer, inte eller dimensionalt eller metriskt nummer. Den nomadiska organisationen är oupplösligen aritmetisk och riktningsbaserad; det finns kvantiteter överallt, tiotal, hundratal, riktningar överallt, vänster, höger: den numeriske hövdingen är också hövding över höger och vänster.

Nomaden lever i och av rörelse. Staten är stationär men inte statisk. Dynamiken är konstant, men den har olika intensitet i olika sammanhang. Två sätt att leva som skapar olika behov och skilda problem. Två olika sätt att förstå och ordna världen. Anpassa tankar och liv efter terrängen, eller anpassa terrängen efter liv och tanke? Upplösande eller fasthållande? Nomadologisk, uppbrytande och medföljande, minor science, eller strikt hierarkiskt kontrollerande Royal science? Begreppen är verktyg för att lära sig se och förstå dynamiken i olika kombinationer av sätt att tänka och agera. Det handlar om både och, inte om antingen eller. Det måste man förstå och bygga kompetens att hantera. Chansen att lyckas, det vill säga uppnå hållbarhet, ökar om man samtalar, det vill säga utbyter tankar och erfarenheter i en anda av samförstånd och med fokus på sökandet efter konstruktiva lösningar. Jag och min strävan efter att vinna bör ersättas med tydligare fokus på oss och våra olika förutsättningar att samverka, inte för att segra utan för att lära sig hantera mångfald. Hållbarhet kräver ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och insikt om det oväntat oväntades betydelse.

Det numrerande numret är rytmiskt och inte harmoniskt. Det är inte relaterat till takt eller mått: det är bara i Statens arméer, av skäl som har att göra med disciplin och uppvisning, som man går i takt; den autonoma numeriska organisationen finner sin mening annorstädes, varhelst det blir nödvändigt att etablera en förflyttningsordning på stäppen eller i öknen – där skogsfolkets släktskap och Statens figurer förlorar sin relevans. 

Ute i terrängen, det sammanhang där krig utkämpas, tvingas de stridande enheterna anpassa sig. Soldaterna blir nomader, för överlevnadens skull. Generalerna under första världskriget tänkte sig att man skulle kunna bedriva ett matematiskt krig. Därför växte skyttegravarna på västfronten och soldaterna stod i ordnade led och besköt varandra. Där och då skulle man kunna tänka sig att man drog erfarenheter, att man lärde sig. Men icke. Kanske kriget inte kan vara en plats för eftertanke? Men hur är det då med klimathotet, är det ett slags krigssituation, eller ett kollektivt problem som rör alla? Är det en fråga att strida om eller en utmaning som kräver gemensamma ansträngningar? Det spelar roll hur man ställer frågor och ser på problem, för det påverkar vad man ser som lämpliga och önskvärda lösningar. Klimathotet kan inte lösas med hjälp av lösningar skapade av Royal science, för hotet är en utmaning som kräver både ingenjörer och naturvetare samt nomadologisk filosofi och kulturvetenskap. Utan en ordentlig problemanalys är risken stor att lösningarna på sikt skapar fler problem än de löser. Och utan engagemang från allmänheten i jordens alla länder kommer ingenting att förändras. Anpassning av liv och tanke, i kombination med lyssnade samtal och ödmjukhet. Jag vet inte att det är så, men tror det och tycker mig se en massa tecken på rimligheten i den slutsatsen. Låt oss göra ett försök. Tänk om vi skapade en bättre och mer hållbar värld, helt i ”onödan”. Vill se mer av försiktigt, ogarderat tänkande och mindre av kontroll, målsäkring och krav på tvärsäkerhet. Samtalar gör man för att lära sig mer tillsammans. Debattera gör man för att vinna. Jag hävdar inte att jag har svaret, eller att mina tankar är bättre än andras. Jag skriver för att tankarna ska kunna spridas och för att locka till samtal och dialog. Om någon vill kommentera och dela med sig av egna tankar, kritisera eller bygga vidare på min text, mina tankar, är det tillåtet, välkommet och en uttrycklig önskan från min sida. Låt oss samtala och lyssna på varandra. Är det krig vill ha, eller fred, till varje tänkbart pris?