söndag 6 juni 2021

Juridikens bedrägliga tydlighet

I den förpapprade världen är allt enkelt, där blir det som man bestämt. För att skapa progression väljer man bara en lämplig taxonomi och ordnar de aktiva verben rätt så är man i hamn. Tanken är att man med hjälp av konstruktiv länkning uppnår målen som bestämts på förhand. I teorin följer det ena sömlöst efter det andra helt utan problem. Problemet är bara att det inte är där vi människor lever och det är heller inte så som vi fungerar. Världen som vi befolkar är komplex och vägrar underordna sig någon plan. Människor interagerar med andra människor som är fullt upptagna med att få det allt mer pressade livspusslet att gå ihop, i en allt hårdare konkurrens med andra människor. Förpappringen av allt fler områden och aspekter av levt liv kan ses som ett uttryck för drömmen om eller kanske snarare begäret efter det perfekta, alternativt som ett uttryck för förakt för det mänskliga. Vill vi fortsätta leva i ett samhälle som anpassats efter levande varelser måste förpappringstrenden brytas och systemen anpassas efter människorna istället för tvärtom. Vi och den värd vi lever i är och kommer alltid att vara imperfekt; det kan inga drömmar om eller management-strategier i världen ändra på.

En variant av förpappring är det juridiska tänkande som antas kunna ordna allt till det bästa eftersom det gör det möjligt att utkräva ansvar om det inte blir som det var tänkt. Tanken bygger på att man med hänvisning till ett tydligt regelverk kan lösa alla problem. Problemet med den tanken är att juridik liksom konkurs är en nödlösning, ett sätt att hantera i grunden olösliga problem, inte en universalmetod för att undvika att problem uppstår. Juridiken är den sista utvägen när alla andra försök till lösningar misslyckats. Genom att fälla ett avgörande med hänvisning till lagen kan man gå vidare, men någon gudomlig rättvisa handlar det inte om. Det finns idag en övertro på juridiska "lösningar", som bara leder till efterfrågan på fler jurister och mer detaljerade lagar, vilket blir en ond cirkel eftersom ingen lekman kan tolka lagen. Likt byråkratin tenderar systemet att växa och bli till en gökunge som äter allt mer resurser och suger livsluften ur och tar död på inspirationen.

Paradoxalt nog leder ett allt tydligare fokus på juridik till att problemen ökar, vilket leder till att det fiktiva behovet av mer juridik ökar. Det är som att jaga den där berömda krukan med guld vid regnbågens slut. Likt horisonten når man aldrig fram, av den enkla anledningen att det inte finns någon punkt som allting kan föras tillbaka på. Jakten på klarhet är dömd att misslyckas. Det är inte så juridik kan eller ska användas. Juridik är inte ett sätt att styra den akademiska verksamheten, den kan bara användas för att avgöra tvister som inte går att lösa på andra sätt. För att högskolan ska kunna vara akademisk måste den utgå från och styras av intellektet och bedömningsförmågan. Både högre studier och forskning handlar om frågor utan givna svar. Det finns inget facit, därför måste både lärare och studenter motivera sina ståndpunkter. Kunskap är inte information som överförs från en sändare till en mottagare, den uppstår och utvecklas mellan människor som söker förståelse. För man in juridiken i relationen förändras den och undervisningen handlar inte längre om kunskap, utan om vad som är och hur man gör rätt. Och då är akademin inte akademisk längre.

Det som föranleder mig att skriva denna text är den ständigt aktuella frågan om fusk, som sägs ha ökat här under pandemin och den påtvingade övergången till distans. Det som händer när fusk görs till en juridisk fråga är att fokus riktas mot vad man måste och inte får göra. Utbildning handlar därmed inte längre om kunskap och lärande och absolut inte om intellektuell utveckling. Vi lärare är anmodade att anmäla fusk, och om det räckte med det, att man påtalade misstanke om fusk och frågan sedan utreddes, hade det inte blivit den stora och laddade fråga det är idag. Problemet är att avstängning för fusk betraktas som en juridisk fråga, vilket gör att anmälande lärare i princip måste bevisa att studenten fuskat för att ärendet ska kunna leda till avstängning. Och för att kunna bevisa att studenten fuskat måste lärarna tydligt, på varje kurs, tala om vad som är fusk och vad som inte är fusk. Om informationen är det minsta otydlig frias studenten av juristerna som avgör, och lärarens omfattande arbete med att samla in underlag till ärendet blir ogjort, trots att det är uppenbart att underlaget som studenten lämnat in för bedömning är författat av någon annan. Om KUNSKAPEN stod i centrum i den akademiska världen hade frågan om fusk aldrig kommit upp. Om bildning var målet med högre studier hade helt andra saker ansetts viktiga. 

Även forskningen påverkas på liknande sätt och där fuskas det också. Även vetenskapliga meriter bedöms efter efter en juridisk måttstock, snarare än med utgångspunkt i intellektuell bedömningsförmåga. Vetande måste alltid stå i relation till verkligheten, och den förändras hela tiden. På en del områden långsamt och på andra snabbt. Förstår man inte det och om kunskapen inte anpassas efter det den är tänkt att förklara är det inte kunskap man söker. Vad vi vet och vad som står i olika vetenskapliga artiklar är med andra ord två olika saker. Utan förståelse för detta och i brist på förmåga att hantera insikten finns en uppenbar risk att besluten som tas och lösningarna som förs fram förvärrar problemen som vetenskapen är tänkt att lösa. 

Tankarna ovan handlar om ett generellt problem, nämligen den omöjliga drömmen om att utplåna all osäkerhet, om begäret efter sanning och strävan efter effektivitet. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på detta sätt, men det är ovetenskapligt och potentiellt farligt att ge efter för känslan. Komplexitet och osäkerhet är fundamentala byggstenar (i brist på bättre ord) i verkligheten. Osäkerheten som samhällets och tillvarons icke-linjära tillblivelse ger upphov till är inte ett problem utan själva förutsättningen för allt. Det okontrollerbara går per definition inte att kontrollera. Kunskap är inte information som effektivt kan överföras från någon ursprungskälla till alla som vill veta. Vi lever helt enkelt i den värld vi kastas ut i, och den är annorlunda är pappersvärlden. Därför är det den världen och dess förutsättningar vi måste lära oss hantera, och sådan kunskap är vad högre utbildning och forskning handlar om.

söndag 30 maj 2021

ADHD-dagboken: I prövningarnas tid

Snart är ännu ett läsår slut och det är dags för semester. Och det känns i hela kroppen och behövs verkligen. Det akademiska året fungerar nämligen som så att arbetsbördan blir tyngre och tyngre mot slutet, och just i dessa dagar kulminerar det med examinationer av uppsatser samtidigt som alla administrativa uppgifter ska hanteras innan sommaren och planerna för hösten ska läggas fast. Många mail fram och tillbaka blir det, och en hel del möten. Dessutom måste vi lärare hantera studenternas känslomässiga reaktioner, som ofta kan vara starka och ibland riktas mot oss som individer. Över tid har stressen och pressen ökat och omställningen till distansarbete här under pandemin har gjort att arbetsbördan ökat ytterligare, vilket lett till att kollegor gått in i väggen. Därmed blir det ännu mer att göra och hålla reda på för lärarna som (fortfarande) är friska. Det är i sanning en prövningarnas tid.

Jag har varit nära gränsen några gånger, men räddats av semestern. Fast det var länge sedan nu. Erfarenheten gör att jag både känner mig själv bättre och klarar av mer än tidigare. Tyvärr är det dock så att arbetsbördan ökar generellt över tid, så jag håller ändå bara näsan just ovanför vattenlinjen. Det är så all utbildning "effektiviseras", genom att inte ge full täckning för kostnadsökningarna. Kvaliteten påverkas inte, sägs det. Tragiskt nog stämmer det till viss del. Priset för det är dock fler sjukskrivna lärare, så samhällsvinsten är obefintlig, om den nu inte är negativ (med tanke på kostnaderna för sjukvård och konsekvenserna på sikt av betygsinflation). Jag är tacksam över att jag var student i en annan tid, och att jag inledde min lärargärning innan New Public Management fick fullt genomslag. Det innebar att jag fick möjlighet att vänja mig långsamt och växa in i rollen. Idag känner jag mig trygg och vet vad jag kan ta på mig utan att riskera något. Samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet hur det var en gång, när kunskapen stod i centrum och akademin var långt mer intellektuell än idag. För varje år försvinner äldre kollegor med samma minnen och erfarenheter som jag har, och det tillkommer nya som inte vet något annat.  

Detta är inte en klagande bloggpost, så jag släpper det spåret och tar tag i det jag tänkte. Det är nämligen inte erfarenheten som gör att jag känner att jag kan hantera den pressade situationen, utan ett fantastiskt verktyg som jag fann för några år sedan och som efter ett tag gav effekt, en effekt som bli större och större ju mer jag använder verktyget. Det var när jag började meditera regelbundet och avsatte tid i vardagen för övningar i mindfulness som saker och ting förändrades. Redan efter någon vecka kände jag skillnad, vilket motiverade mig att fortsätta. Efter ett år hade jag inte bara etablerat vanan att meditera, jag märkte också att känslan av medveten närvaro drabbade mig allt oftare, även när jag inte mediterade. Och här under våren har jag därför kunnat konstatera att jag både kunnat arbeta med större fokus och vilat mer och bättre än någonsin. 

Tidigare gick tankarna i spinn över allt jag hade framför mig och jag ältade det som varit, vilket blev en ond cirkel. Närvaron i nuet var periodvis obefintlig. Arbetet jag faktiskt utförde blev därför sämre, och det ledde både till att känslan av otillfredställelse i arbetet och oron över att inte leva upp till mina egna förväntningar ökade. Idag inser jag att det inte var arbetsbördan i sig som tog mig till gränsen för utbrändhet, utan oron, ältandet och känslan av att inte ha kontroll över tillvaron. Jag har idag lärt mig att det inte bara handlar om att vila, utan om hur man vilar. Avsaknad av arbete är inte självklart vila; det går faktiskt att vila i arbetet. Allt handlar om inställningen till det man gör och hur väl man lyssnar på sin kropps signaler. 

Efter ett år av daglig meditation och ytterligare ett år med lite mindre regelbundna övningar märkte jag att jag allt oftare hamnade i det där tillståndet av medveten närvaro, även när jag inte mediterade. Ute på promenader, under möten, resor eller när jag läser kickar känslan in. Axlarna sjunker, andningen blir medveten och ljuden som omger mig upphör att vara störande brus. Den känslan är mer vilsam än de power naps jag ibland unnar mig. När jag praktiserar medveten närvaro är det inte bara så att jag vilar från arbetet, det känns även som jag får energi av det. Och den energin kan jag ta med mig in i arbetet, som därmed blir mer fokuserat och bättre utfört, vilket gör att jag har lättare att släppa taget om arbetet och kan vila bättre. Ställtiden blir mindre och jag får mer tid till både arbete och vila.

Det är på inget sätt någon quick fix jag beskriver här. Att utveckla förmågan tar tid och kräver uthållighet. Priset är högt, men eftersom det handlar om en långsiktig investering i ens egen hälsa ger det mångfalt tillbaka. Och även om det tar tid har man igen det den dagen då man väl kan njuta frukterna av sina ansträngningar. I grund och botten är det otroligt enkelt. Det handlar egentligen bara om att vara närvarande här och nu, i sin kropp och i den miljö man för närvarande befinner sig i. Ge det en chans, jag kan lova dig att du inte har något att förlora på att försöka.

söndag 23 maj 2021

Hur sociala är de sociala nätverken egentligen?

Jag är aktiv på sociala nätverk för att ta del av och dela med mig av tankar, bilder och tips av olika slag; på intressanta böcker till exempel. Tyvärr är de sociala nätverken inte särskilt sociala, för lägger man ut en bild på en bok och säger att man tycker den är intressant får man idag tydligen finna sig i att bli kritiserad och även anklagad för både det ena och andra. När jag tipsade om Kajsa Ekis Ekmans bok: Om könets existens, fick jag höra att jag är transfob och att boken borde förbjudas. Jag visste att den rört upp känslor, men kunde inte föreställa mig att mitt tips i all välmening skulle leda till att jag drog på mig kritik. Jag skrev att den är intressant och att den ställer en rad viktiga frågor som behöver diskuteras, inget anat. Jag uppfattar den som ett försvar av feminismen, som jag också anser behöver försvaras. Om det inte går att föra en sansad diskussion om en bok, var hamnar vi då som samhälle? Vad händer med demokratin och kunskapen om vi inte kan lära oss respektera varandra på nätet?

Någon vecka senare delade jag ett annat boktips: Flocken av Johan Anderberg. Reaktionerna var något mer sansade, men får mig ändå att fundera på hur jag ska göra framöver. Jag vill inte censurera mina inlägg. Jag har aldrig sökt konfrontation, jag vill bara dela med mig och interagera med människor av olika slag och med olika uppfattningar. Inte minst för kunskapens skull; jag lär mig nämligen enormt mycket om människor och kultur genom att vara aktiv på sociala nätverk. Fast det kostar på. Klimatet på nätets (anti)sociala nätverk är brutalt skoningslöst. Hö-hö-högern använder sina plattformar och dirigerar sina hatsvansar för att driva opinion för stängda gränser, hårdare tag och mer individualism. Och moralvänstern är lika dogmatisk, men deras följare är i alla fall i högre grad öppna med vem som står bakom kontona och det finns ingen hatsvans.

Jag hanterar min frustration på olika sätt, ibland skriver jag blogginlägg och ibland tar jag vara på inspirationen och slänger ut något på Twitter.

Debattlogiken dominerar. Antingen eller, rätt eller fel. Inga nyanser. Världen befolkas av människor som håller med varandra eller är mot. Inte så konstigt då att allt fler allt oftare känner sig kränkta. Vad hände med samtalet, det intellektuella utbytet av tankar? Förståelsen och respekten för komplexitet; bildning? Vem lyssnar kritiskt och välvilligt, även på människor som inte tycker som de själva? Vad händer med demokratin, akademin och meritokratin? Den enda vägen leder alltid fel!
Utvecklingen rör sig oroväckande snabbt i en obehaglig riktning. Guilt by association är en farlig tanke för den öppnar dörren för angiveri och hotar integriteten. För några år sedan var jag på ett seminarium om klimatet i Järna, på antroposofernas anläggning. Minnet av två dagars mycket givande diskussioner grumlas av de faktum att mina inlägg på Facebook ledde till att jag anklagades för att vara antivaccare, bara för att jag var där. Min status som forskare ifrågasattes till och med. Det enda jag gjorde var att jag deltog på ett seminarium som hölls i antroposofernas lokaler, ett vetenskapligt seminarium som handlade om klimatförändringarna och hur man kan bruka jorden mer klimatvänligt.

För mig finns inga förbjudna böcker. Jag läser olika texter och lyssnar på olika röster för att utvecklas som människa och för att bilda mig en uppfattning om samtiden. Att läsa och rekommendera olika böcker betyder inte att jag håller med och är inget ställningstagande, det är mitt sätt att försöka främja en nyanserad samhällsdebatt. Det var nu ganska länge sedan jag slutade rekommendera böcker i undervisningen. Jag tröttnade helt enkelt på frågorna om jag verkligen förväntade mig att studenterna skulle läsa fler texter än de som fanns med på litteraturlistan; jag kände mig som ett problem. När jag själv var student uppskattade jag lärarnas tips på böcker väldigt mycket, och det var också något vi diskuterade i studentgruppen. 

Kanska är det inte så konstigt att sociala nätverk inte är särskilt sociala, för akademin och samhället som helhet är heller inte så socialt. Samtalen blir mindre intellektuella när kraven på prestation på livets alla områden ökar. Det är tragiskt, men utvecklingen går att vända; om bara tillräckligt många vill och gör vad som krävs.

söndag 16 maj 2021

Hur fria blir vi av all valfrihet?

Ett av tre försök att få en text publicerad på Under Strecket har lyckats, och fram till att jag fick besked här i veckan om att man tyckte texten var intressant men att man redan hade alldeles för många texter som väntade och därför valde att inte acceptera, hade hälften av försöken varit lyckosamma, så jag har inga problem att acceptera refuseringen. Nedanstående text tyckte jag dock blev bra, den känns aktuell och har ett viktigt och allmängiltigt budskap. Jag skulle kunna gå vidare och försöka på DN eller någon av kulturtidskrifterna, men det känns inte så viktigt. Är den verkligen bra och om innehållet faktiskt fungerar intalar jag mig att den kan nå spridning ändå. Tycker du den är läsvärd får du gärna dela den!

Valfrihetens disciplinerande kontroll

Förnuftets och rationalitetens försvarare älskar att hata Michel Foucault och Gilles Deleuze, men faktum är att många av texterna som skrevs av postmodernismens fixstjärnorfortfarande visar sig vara högst relevanta. I den nästan kusligt framsynta texten ”Postskriptum om kontrollsamhällena” visartill exempel Deleuze att även om det disciplinsamhälle som Foucault analyserade i många av sina arbeten förpassats till historien präglas vårt snabbt framväxande valfrihetssamhälle av minst lika mycket kontroll, inte trots utan just för att friheten ökat.

Postmodernismen är ett rött skynke för många och har anklagats för att vara relativistisk och ovetenskaplig, men det kan bara den hävda som inte själv satt sig in i tanketraditionen. Postmodernister undersöker samma verklighet och kraven på vetenskaplighet är lika höga, men man ställer andra typer av frågor och skriver om andra aspekter av tillvaron än positivistiskt skolade forskare. Deleuze och Foucault skapade analysverktyg tänkta att användas för att förstå tendenser i samtiden. Deras texter fungerar som kartor att orientera sig i verkligheten med. Syftet var inte att leda något i bevis ochtänkandet bygger heller inte på dikotomiska oppositioner. Deleuze analys handlar inte om valfrihet eller disciplinering, och inte om vad som är sant eller falskt. Utgångspunkten är att alla samhällen kräver någon form av struktur eller kontroll,samtidigt som det finns en gräns för hur mycket frihet en ordning kan härbärgera innan den löses upp och försvinner. Disciplinsamhällen och kontrollsamhällen är med andra ord positioner i ett samhällsbyggandets kontinuum.

Foucault intresserade sig för de disciplinära samhällen somväxte fram under 1700-talet och som nådde sin höjdpunkt vid början av 1900-talet, där människorna genom livet flyttade från en inspärrningsmiljö till nästa. Skolan följdes av militären som följdes av fabriken och sedan, för en del, sjukhuset. Avvikarna hamnade på asylen och upprorsmakarna i fängelse.Alla övervakades på olika sätt. I skolan satt man tyst och lyssnade, i det militära följdes order och på jobbet stod manvid sin maskin eller satt vid sitt skrivbord. Vår bild idag av disciplinsamhället är att det präglades av en rigid kontroll, men disciplinering är en utifrån kommande kraft, riktad mot kroppen, vilket gör att den aldrig kan bli total. Generationen som växte upp efter andra världskriget kände sig dock instängda och drömde om förändring och frihet, men Deleuze visar att valfrihetssamhället präglas av minst lika mycket kontroll som något annat samhälle i historien. Kontrollen är ett resultat av kulturens inneboende dynamik och en oundviklig effekt av begäret efter valfrihet.

Tidiga tecken på disciplinsamhällets upplösning var att psykiatrins slutna institutioner stängdes och att fängelset delvis ersattes med fotboja. Från 1970-talet och framåt accelererade utvecklingen och allt fler reformer infördes i syfte att öka friheten. Thatcher och Reagan avreglerade med stöd i ekonomen Miltons Friedmans teori om evig tillväxt allt fler samhällssektorer under 1980-talet. I Sverige avskaffadesPublic Services och Televerkets monopol, elmarknaden avreglerades och Posten konkurrensutsattes. I syfte att öka valfriheten öppnades område efter område upp för marknadskrafterna. Möjligheterna att välja är idag närmast oändliga, men vad är det vi väljer mellan egentligen? På TV finns idag fler kanaler att välja på än någonsin, men har bredden i utbudet verkligen ökat? Mataffärerna dignar av olika varor, men innehållet i produkterna består av variationer av ett fåtal ingredienser.

Deleuze skrev texten på 1990-talet och han befarade då att skolorna skulle överlämnas till företagen, vilket idag är en realitet i Sverige där skolan (tillsammans med vården)förvandlats till en marknad där kommunala skolor konkurrerar med privata om eleverna och den skolpeng de representerar. Valfriheten infördes som en reaktion på övervakningen och den påtvingade disciplineringen, men reformerna ledde inte till att kontrollen försvann, den bytte bara skepnad.

Disciplinsamhällets utbildningsystem satte kunskapen i centrum och byggde på tillit till kunniga och engagerade läraresom hade makt att tvinga eleverna att lyssna och lyda för att lära sig så mycket som möjligt. I dagens friskolesystem är maktordningen den omvända eftersom det bygger på att elever(eller i praktiken deras föräldrar) agerar som välinformerade, rationella kunder. När man var färdig med sin utbildning i disciplinsamhället började man arbeta, men kontrollsamhället präglas av en evig förhalning. Dagens betyg öppnarvisserligen dörrar – först till eftertraktade gymnasielinjer och sedan till högskolan, vars examen är inträdesbiljetten till arbetslivets tävlingsarena – men man blir aldrig färdig. Inte ens den som skaffat sig landets högsta utbildning och blivit professor åtnjuter friheten att forska med enbart kunskap som mål. I enlighet med New Public Management tvingas alla på högskolan underkasta sig den styrning och kontroll som konkurrensen om pengar, publiceringar och prestige innebär.

I disciplinsamhällenas fabriker övervakades alla minutiöst, men när fabriksvisslan ljöd var arbetarna trots allt relativt fria. Idag är arbetet en livsstil och identitetsmarkör och kontrollen har därigenom flyttat in under huden och blivit en del av medvetandet. Att vara lojal med arbetsgivarens värdegrund, även på fritiden, ses idag som en självklarhet. Individuell lönesättning och prestationsbaserade bonussystem lovar ökadvalfrihet men fungerar i praktiken som ett slags kontroll. Om disciplinsamhällets ordning upprätthölls genom att tvinga fram lydnad bygger kontrollsamhället på allas omsorg om sitt eget varumärke. Den som vill lyckas idag måste träna och ta hand om sin hälsa samt tänka positivt, annars blir det svårt att nå framgång i lönesamtalet med chefen, på banken när räntan ska förhandlas eller äktenskapsmarknaden. Ingen är tvingad att göra något, men det betyder inte att kontrollen försvunnit. Det är svårt att vara nöjd med vad man åstadkommer när det alltid finns något annan som kanske är bättre eller som man med lite ytterligare ansträngning kan pressa sig förbi. Och när kroppen med hjälp av kirurgi och humöret och sinnesstämningen med hjälp av medicin kan kontrolleras ökar möjligheterna att välja, men inte nödvändigtvis friheten. Sänkt skatt flyttar visserligen makt från samhället till individen, men eftersom människors och demokratiska samhällens grundläggande behov är konstanta och ingen annan betalar kostnaderna för att upprätthålla en godtagbar nivå på det skydd och den servicesom krävs, är det inte bara valfriheten som ökar, det gör även individens ansvar för saker som tidigare generationer kunde ta för givet och inte behövde ägna en tanke. Ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrollerad blir man eftersom det inte finns någon att skylla på om man misslyckas.Digitaliseringen gör att valmöjligheterna blir fler, men också att kontrollmöjligheterna ökar. Inget av detta var science fiction när Deleuze skrev texten, men idag är det inte bara verklighet utan vardag, vilket gör hans tankar fortsatt relevanta.

Även naturen, som disciplinsamhällets djärva upptäcktsresande och allmogen betraktade som ett gåtfullt väsen, blir idag alltmer kontrollerad. Valfriheten och efterfrågan på olika varor som den ger upphov till leder till att regnskogarnas mångfald allt snabbare ersätts med oljepalmodlingar och andra monokulturer. Risken att haven fiskas ut är överhängande när alla länder och aktörer ser till sina egna kortsiktiga ekonomiska intressen och ingen har det övergripande ansvaret. Ekonomin styrde även disciplinsamhället, men när förändringen går allt snabbareökar risken för suboptimering i kontrollsamhället. När alla hela tiden måste bevaka sin position, när kraven på prestation ständigt ökar och när allt fler ägnar en allt större av sin tid och sina liv åt konkurrens och kamp om marknadsandelar,krymper tiden som behövs där hemma vid köksbordet för attkunniga och välinformerade medborgare ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Friheten att välja håller allt mer på att bli ett tvång, minst lika disciplinerande som en aldrig så strikt övervakning. Samhällets inneboende krav på prestation och fokus på ekonomi leder dessutom till att människor förr eller senare först jämförs med och sedan ersätta av maskiner på allt fler områden. I enlighet med kontrollsamhällets inneboende logik framstår det som rationellt, men det leder också till att människorna tvingas anpassa både sina tankar och handlingar efter den nya normen. Det finns alltså en uppenbar risk att valfriheten leder till att oron över att misslyckas ökar, att misstänksamheten mot andra växer och att samhällsklimatet hårdnar.

Valfriheten och dess effekter liknar på många sätt ett klassiskt försäljartrick. Deleuzes poäng är att det inte finns någon försäljare, och han visar att valfriheten är ett slags nollsummespel. ”Freedom just another word for nothing left to loose”, sjöng Kris Kristoffersson i låten Me and Bobby McGee, alltså en fåfäng jakt efter något man egentligen inte vill ha. Möjligheten att välja har tveklöst ökat, men resultatet av alla avregleringar är att kontrollen idag är mer omfattande och genomgripande än någonsin tidigare i världshistorien, vilket för tankarna till en annan framsynt författare, George Orwell och boken 1984. Skillnaden är att kontrollsamhället saknar en storebror som ser allt. Den funktionen behövs helt enkelt inte eftersom medborgarna kontrollerar sig själva och bevakar varandra. Även om ingen vet någonting om framtiden talar med andra ord mycket för att Foucaults berömda ord om att det tjugoförsta århundradet kommer att bli Deleuzisktmycket väl kan komma att visa sig stämma.

Eddy Nehls

söndag 9 maj 2021

Kulturvetares dilemman

De senaste två veckorna har jag arbetat intensivt med den slutgiltiga versionen av manuset till boken om mellanrummen. I början av nästa vecka ska jag sända det till ett av förlagen jag tror på, vilket gör det lite mer laddat, för om inte något av dessa förlag antar det måste jag ju erkänna att mina tankar kanske inte är så viktiga och allmängiltiga som jag tror. Jag sticker ut hakan, men jag kan samtidigt ta smällen om det skulle bli så. Kritiken handlar i så fall om texten, inte om mig som person. Eftersom jag inte har kunnat fokusera på något annat delar jag denna veckan med mig av några tankar (om kulturvetenskap) från inledningen av boken.

Kultur är ett expressivt flöde av teknologier och socialt upprätthållna regler och konventioner. Flödet är både naturligt och artificiellt, både skapat/bestämt och givet, samtidigt. Kulturvetarens studieobjekt är komplext och många gånger motsägelsefullt, forskningen handlar om relationer, processuell tillblivelse och förutsättningar för förändring, vilket i sig är en stor utmaning. Tyvärr är det inte det enda problemet som kulturvetare har att brottas med. Orsaken till att både förståelsen och respekten för mellanrummen är så dåligt utvecklad står paradoxalt nog att finna i samtidskulturen och den rådande kunskapssynen, vilket blir ett Moment 22 för alla som studerar kultur vetenskapligt. Kunskap är i hög grad kultur, och så länge det tas för givet att endast det som går att bevisa eller i alla fall belägga empiriskt kan och ska räknas som kunskap och att allt annat är att betrakta som subjektiva åsikter, kommer det tänkande som krävs för att uppnå och utveckla förståelse för kultur att ifrågasättas. Tyvärr lever vi i en kultur som till stor del förnekar sin egen existens, vilket kräver kulturell medvetenhet för att inse och lära sig hantera.

Problemen som beskrivs här bottnar i att kulturforskningen handlar om vardagen som alla människor har en egenupplevelse av, och i vardagen kan inte allt problematiseras hela tiden eftersom tillvaron inte skulle fungera då. Men vill man förstå kultur och förutsättningar för förändring på ett vetenskapligt sätt kan man inte tänka och agera så. Det räcker dock inte att lyssna på forskningen, vilket man ofta hör sägas. Just eftersom alla har lika nära till och sin egen syn på kulturen är det helt avgörande att man inser och accepterar att kulturforskaren vet mer och förstår saker och ting på andra sätt än någon som bara utgår från sin egen vardag och personliga uppfattning. Allt för enkelt och allt för ofta skjuts det tragiskt nog på budbäraren när budskapet uppfattas gå på tvärs mot det man anser sig veta eller håller för sant. Det är alltså allmänhetens förväntningar på hur forskning bedrivs och vetenskapliga resultat ska se ut som ställer till det för kulturvetarna. Dilemmat är att människans längtan efter trygghet är ett grundläggande behov som ofta är starkare än och sätter det kritiska tänkandet ur spel. Som tur är kan förväntningar och uppfattningar förändras, och den här boken är fylld av verktyg som kan användas för det ändamålet. Utan ödmjukhet och kritisk medvetenhet går det dock inte, man måste vilja utmana sina fördomar för att först få upp ögonen för dem, sedan reflektera över dem och slutligen ändra uppfattning.

Viljan att veta är djupt mänsklig och utgör en inte oansenlig kraft som påverkar samhällen, kultur och tänkande. Idealt sett handlar kraften om strävan efter kunskap, men det är inte alltid enkelt att avgöra vad som sant, och viljan är dessutom en känsla som inte självklart styrs av förnuftet. Ofta kan ett tydligt och säkert svar, särskilt om det lämnas av någon man har förtroende för, tillfredsställa begäret efter att få en förklaring som fungerar bättre än ett otydligt svar som bygger på aktuell forskning. I avsaknad av insikt om och respekt för både detta och det faktum att kultur är ett komplext problem framstår resultaten som obskyra. Kulturforskningens påstådda obegriplighet blir på det sättet lätt en självuppfyllande profetia. Alla försök att fixera betydelsen av kultur leder oundvikligen till att forskningsresultaten kommer att handla om något annat än det som undersöks. Det man kan fånga och beskriva säger nämligen lika lite om kulturen som enskilda träd säger något om skogen de växer i. Tyvärr offras ämnets och kunskapens vitalitet och angelägenhetsgrad idag för en orimlig önskan om att få tydliga svar på frågor om något så pass vagt och dynamiskt som kultur.

Begäret efter sanning och tydliga svar på alla frågor leder till efterfrågan på experter, som i den bästa av världar är kunniga och kompetenta människor. Men det är inget som kan tas för givet. Forskare har naturligtvis i kraft av sin långa utbildning gedigna kunskaper, men det är olyckligt om forskare uppfattas som en synonym till expert. Det kan tyckas vara hårklyveri men inga ord är neutrala och allt som tas för givet påverkar synen på kunskap. När det växer fram en profession i samhället som på förhand antas veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap som utövar makt över människors föreställningar om hur världen och verkligheten ska förstås. Problemet med att betrakta expert som en personlig egenskap frikopplad från ämnet man forskat om är att auktoriteten tenderar att häfta vid personen i fråga även när hen talar om saker som ligger utanför dennes forskningsområde. Det fenomen som av psykologer beskrivs med termen haloeffekten (som är en vetenskaplig fackuttryck för det skimmer som omger människor som i andras ögon betraktas som kunniga och pålitliga) är viktigt att uppmärksamma och påminna sig om när man lyssnar på någon som säger sig veta något eller påstår att det är på ett bestämt sätt. Eftersom kultur är föränderlig och relationellt upprätthållen kommer alla uttalanden att påverka synen på och uppfattningarna om den, och ju mer prestige och anseende den som uttalar sig har, desto större påverkansgrad laddas uttalandet med. Kunskap och makt hänger på det här sättet ihop, speciellt i sökandet efter kunskap om kultur som alla har sin egen uppfattning om. Forskning är helt enkelt en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär, vilket lätt glöms bort eller bortses från eftersom begäret efter tydliga svar är så starkt. Vad man än säger kommer någon oundvikligen att bli förnärmad, och ifråga om sanningshalten i resultaten finns det alltid minst en expert som anmäler avvikande åsikt.

För att kunna avslöja svagheter i argumentationer och felaktigheter i samhällsdebatten behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Det är min förhoppning att boken och tankarnaska nå ut i samhället och läsas av just allmänheten, eftersom det är där som kunskapen behövs. Jag har försökt skriva utan allt för många akademiska termer och med ett ledigt och levande språk, men inser att det ändå finns en risk att innehållet uppfattas som allt för abstrakt för allmänheten och för trivialt för forskare, vilket är kulturvetenskapens kanske största dilemman.

söndag 2 maj 2021

Schrödingers bokmanus

Just nu befinner jag mig i ännu ett av livets och tillvarons alla mellanrum. Boken som jag ser som mitt livsverk är officiellt refuserad av tre (av fyra) stora, välrenommerade och kommersiella bokförlag. Även om jag ännu inte riktigt gett upp hoppet om att få boken utgivet på den här typen av förlag, det är trots allt fortfarande ett kvar som ännu inte svarat, har jag ställt in mig på att det inte blir så. Manuset befinner sig därför i samma läge som Schrödingers berömda katt, det är både utgivet och refuserat. Och jag märker att jag inte bara kan leva med det, jag finner en viss njutning i att befinna mig i det läge eller tillstånd som mitt skrivande och tänkande tagit mig till. Efter sommaren är planen att göra ett försök till, med fyra lika välrenommerade men mer akademiska förlag som inte är kommersiella på det sättet som till exempel Bonniers. Självklart hade jag velat bli utgiven där, men deras böcker har väldigt kort livslängd och jag har skrivit en bok med lång hållbarhet. Därför ser jag fram emot att gå igenom manuset en sista gång och sedan skicka det till förlag som behåller böckerna i lager längre. Min bok om alkohol och droger, till exempel, gavs ut 2009, och den är både aktuell och finns fortfarande till försäljning. Jag skriver inte för att tjäna pengar eller för att bli känd utan för att utveckla och sprida kunskap. 

Kruxet är att jag vänder mig till en kunskapsintresserad allmänhet som det finns en risk att jag inte når ut till om boken ges ut på ett mindre, akademiskt, förlag. Sedan förra boken gavs ut har jag dock skaffat mig en större plattform, både här, på Twitter, Facebook, YouTube och i kraft av mina två läroböcker, så kanske det trots allt finns en viss efterfrågan på boken. Hur som helst är möjligheten att nå ut nu jämför med då större. Kulturvetarens dilemma är att texter av det slag jag skrivit riskerar att missa målet eftersom innehållet kan uppfattas som allt för abstrakt för allmänheten och allt för trivial för akademiker. Det är hopplöst svårt att skriva vetenskapligt om kultur. Alla har sin egen uppfattning om den eftersom de lever mitt i den och påverkar den i kraft av att vara människor. Ibland möts man som forskare av inställningen: Vem är du att komma här och påstå saker om min vardag? Och forskare från andra områden, företrädesvis ingenjörer och naturvetare, betraktar sig ibland som lika kunnig inom humaniora som sitt eget område eftersom de läst en del klassiker. Fast det är just detta jag tycker är så intressant, det är sammantaget en utmaning helt i min smak. Jag vet att det jag har att säga är viktigt och vill nå ut, och då går det inte att klaga på förutsättningarna för de är som de är.

Jag skriver inte för att bli publicerad heller, inte primärt. Publiceringen är en förutsättning för att nå ut och bli lyssnad på. Om ingen annan ger en sitt godkännande, vilket ett accepterat manus på ett välrenommerat bokförlag innebär, räknas ens tankar inte, trots att de är exakt de samma. Mediet är helt enkelt budskapet; inte egentligen och på riktigt, det är en kulturell och föränderlig uppfattning, alltså något man måste acceptera och lära sig leva med. Kulturella uppfattningar är kontingenta, det vill säga möjliga men inte nödvändiga, så de går att förändra. Styra eller kontrollera förändringen går dock inte, men anses man vara någon värd att lyssna på och ta på allvar kan man påverka den allmänna uppfattningen. Jag har ingen agenda. Som kulturforskare ser jag det som min uppgift att sprida kunskap om kulturen som sådan, alltså dess egenskaper och roll för synen på vad som är normalt och önskvärt. Om den kunskapen blir mer allmänt accepterad och spridd ökar chansen att allmänhetens förväntningar och önskningar blir mer rimligare och svänger bättre i takt med verkligheten, vilket ökar chansen att ett bättre och mer hållbart samhälle växer fram. Dessa förhoppningar driver mig i mitt skrivande och får mig att orka försöka bli publicerad även om det ibland känns tröstlöst.

Skrivandet i sig ger livet mening och fyller vardagen med ett konstruktivt innehåll. Jag har ingen aning om ifall jag hade skrivit om ingen läste, men jag vet ju att jag skrev och fann glädje i skrivande långt innan jag började blogga och ge ut böcker. Författande är ett hantverk där man alltid kan utvecklas och bli bättre, och det gör mödan värd. Det är berikande att ha ett språk och spännande att följa med i utvecklingen av det. Alla kan bli bättre på att skriva, men det tar tar tid och är ett mål man aldrig når eftersom det är vägen som är målet. Tycker man inte om att sitta långa stunder vid skärmen eller skrivmaskinen kan man inte bli författare. Eller, det kan man tydligen. Är man känd går det. Därför satsar många på den genvägen, och det fåtal som lyckas får allt: framgång, pengar och berömmelse. Det är tragiskt att det blivit så, för dels verkar det inte som kändisarna är lyckliga, dels påverkar deras framgångar synen på språk, skrivande och litteratur. När deras texter blir utgivna och får uppmärksamhet, trots att språket är torftigt och platt, förflackas den allmänna språkkänslan i samhället. Det är tragiskt. Idag orkar många inte ens läsa själva utan lyssnar på böcker, och eftersom det verkar vara lättare att tjäna pengar på ljudböcker än på tryckta böcker marknadsförs dessa mer än trycka böcker. Alla texter lämpar sig dock inte att lyssnas på, så när efterfrågan på ljudböcker ökar minskar efterfrågan på böcker som kräver en aktiv läsning och där språket är lite mer avancerat. Läsande innebär ett motstånd och det är först när man övervunnit detta som man kan njuta av texter med litterära kvaliteter, där det saknas en spännande berättelse som bär handlingen framåt, vilket är ett värde som varar och växer med tiden. Jag kommer fortsätta skriva, även om det ibland känns meningslöst. Innerst inne vet jag att det är en investering i livet och en meningsfull tillvaro och ålderdom. Och kampen för skrivandet och läsandet har blivit min livsuppgift, vilket inspirerar och ger kraft och energi.

Att vara i det limbo som ovissheten innebär, där boken är både utgiven och refuserad, ger nerv åt tillvaron. I väntan på besked filar jag på språkliga detaljer och planerar för nya böcker. Jag skissar dels på en lärobok, dels på en bok om språk, makt och demokrati. Det är få förunnat att bli utgiven och de stora förlagen bombarderas av manus från människor som liksom jag känner sig kallade. Jag är på inget sätt ensam, och jag vet redan att jag, oavsett hur det går med boken om mellanrummen, kommer att ge ut två böcker i år. Den ena kom i januari och den andra kommer under hösten.

söndag 25 april 2021

Jämställdhet och jämlikhet, hurdå?

Nu ska det tas i med hårdhandskarna. Inte en kvinna till! Politikerna bjuder över varandra för att visa att de bryr sig. Vi tar frågan på mest allvar. Nej, det gör vi! Och på Facebook ändrar många sin status för att visa att de tar avstånd från våld mot kvinnor. #MeToo, tänker jag. Var vi inte överens redan då, om att det fick vara nog nu? Tydligen inte. Nu kör vi detta ett varv till; sen hoppar vi på nästa tåg. Antingen står vi upp för något eller också tar vi avstånd. Vi reagerar, sätter ner foten och säger att nu får det vara nog! Trots det händer inget. Våldet mot kvinnor upphör inte, klimatförändringarna vänder inte, haven fiskas fortfarande ut, regnskogen huggs ner, stora barriärrevet kommer inte tillbaka och människorna som flyr i förtvivlan från krigets fasor slutar inte knacka på privilegierade länders dörrar. Det spelar ingen roll hur upprörda vi är är och hur många upprop vi skriver på. Ingen annan kommer att lösa problemen som vi alla reagerar på. Först när vi tänker och och agerar i vardagen kan vi hoppas på en vändning. 

Här handlar det om jämställdhet, som ingen säger sig vara mot. Och ändå är samhället långt ifrån jämställt. Det är en av tillvarons många paradoxer. Fast så märkligt är det trots allt inte, för det räcker naturligtvis inte att (påstå att) man är för jämställdhet för att det ska bli så. I teorin är alla som vill bli tagna på allvar för, men i praktiken är få beredda att göra vad som faktiskt krävs för att uppnå den förändring som måste till för att vända utvecklingen. Klimatförnekare tas inte på allvar, men problematiskt nog finns det många profilerade forskare och intellektuella som inte bara kritiserar utan också aktivt motarbetar genusvetenskapen. Trots att det är ett vetenskapligt ämne menar man att det är politik, för att utfallet av forskningen går på tvärs mot kritikernas politiska uppfattning. Det minsta man kan begära av den som dels säger sig vara för jämställdhet, dels kritiserar resultatet av arbetet som bedrivs inom genusvetenskapen, är att man bygger kritiken på vetenskapliga argument och att man presenterar förslag på alternativa åtgärder. Fast så ser det inte ut, det anses räcka att man är för jämställdhet och mot våld mot kvinnor för att samhället ska förändras. Denna och liknande frågor har intresserat mig länge och reaktionerna upphör aldrig att fascinera, av många olika anledningar. Både genusvetenskapen som sådan, arbetet för jämställdhet och kritiken mot filosofin som forskningen om genus bygger på är intressant -- just för att kritikerna säger att de också är för jämställdhet.

Anledningen till att jag inte ändrar min profil på Facebook eller skriver på (ännu ett) upprop är att jag ägnat en stor del av mitt liv och akademiska karriär åt frågan. Jämställdhet är inget nyvaknat intresse för mig. Läsåret 1993/94 läste jag en kurs i kvinnohistoria och feministisk teori på Göteborgs universitet. Intresset för jämställdhet fanns där redan innan, men den där kursen gav det en riktning och fördjupade mina kunskaper. Där såddes också fröet till det som senare skulle bli min avhandling. När jag tänker tillbaka på den tiden slår det mig dels hur mycket som hänt, dels ut lite som förändrats. Som doktorand, runt millennieskiftet, fick jag rådet att inte nämna genus i ansökningarna om forskningsmedel, men ganska snart ändrades detta till ett krav, till exempel. Det visar hur lätt det är att införa handlingsplaner, och hur svårt det är att ändra kultur och vanor.

Mina kunskaper om, intresse för och all den tid jag ägnat åt dessa frågor gör mig inte till en bättre människa. Kunskaperna har jag skaffat mig för att få tillgång till verktyg som kan användas för att bidra till verklig förändring. Därför blir jag beklämd när jag känner ett tryck på att ta avstånd på Facebook eller anmodas delta på utbildningar om jämställdhet på högskolan. Trots att jag själv forskat och undervisat om, och fortfarande undervisar om dessa frågor ska jag delta. För att högskolan ska kunna säga att man tar frågan på allvar och utbildar alla. Jag känner mig dels förminskad eller osynliggjord, dels blir jag som akademiker upprörd över att jag förväntas lyssna okritiskt på konsulter som kör samma upplägg på högskolan som på försäkringskassan, och som förväntar sig att jag ska delta med liv och lust i töntiga gruppdiskussioner som bygger på meningslösa frågor. Det är inte så jämställdhet uppstår mellan människor i vardagen.

Jag sitter verkligen inte inne med lösningen, men jag tror inte på upprop och utbildningar, just för att INGEN är för ojämlikhet eller propagerar för våld mot kvinnor. Jag vet av erfarenhet och som kulturforskare att människors syn på saker och ting inte förändras i en handvändning. Men när man får chansen är det viktigt att ta den, som när jag skulle presentera min avhandling på Volvo. Inför 150 ingenjörer, med en förkrossande majoritet män, gick jag upp på scenen 2003. Där och då gjorde jag bedömningen att det var lämpligt att börja anförandet med att säga: JAG ÄR FEMINIST, vilket fick effekt. Ett antal män lämnade lokalen, i vad jag såg som något slags protest. Men när jag talat färdigt var det en kvinnlig ingenjör som tog till orda och sa att det jag talat om var en spegelbild av Volvo, vilket gav upphov till en lång, intern diskussion om situationen på företaget som redan då profilerade som ett jämställdhets- och mångfaldsfrämjande företag. Som sagt, det är inte lösningen; men tar man inte DEN typen av chanser kan man inte säga sig vara för jämställdhet och mot mäns våld mot kvinnor.

Den intressantaste kursen jag jobbar med nu är en kurs i Normkritiskt ledarskap, vilket ytterst är vad som behövs för att komma tillrätta med en lång rad av problem som inte går att lösa med upprop och handlingsplaner. Det är nämligen i vardagen och det vi uppfattar som NORMALT som problemen uppstår och lever vidare. Så läge vi tänker att boys will be boys, kommer killar att vara "killar", det vill säga betrakta kvinnor som objekt som finns till för dem. Så länge som TV-program som Paradise Hotell fortsätter att sändas, och möjligen uppmärksammas som exempel på dålig smak, kommer jämställdhetsfrågan och mäns våld mot kvinnor att fortsätta vara en gåta. Och det kan ingen bloggpost eller inlägg på Facebook eller Twitter, inget politiskt utspel eller krav på hårdare straff ändra på. 

söndag 18 april 2021

Utvärdering av kvaliteten i akademiska kurser

När jag var student och även i början av min tid som lärare utvärderades kurserna genom att alla, i samband med kursens sista tillfälle eller i början av nästa, uppmanades att fylla i och lämna in en blankett med frågor om olika aspekter av kursen och dess genomförande. Blanketten var en del av utvärderingen men på inget sätt den viktigaste. Utfallet på tentorna är och har alltid varit det viktigaste instrumentet i utvärderingen av högskolans kurser, för där visar sig kvaliteten i studenternas lärande. Eftersom jag alltid tagit kunskapen på största allvar har jag alltid engagerat mig i utvärderingen av kurserna jag ansvarat för och varit inblandad i. Det är viktigt för mig att arbetet jag gör, både som forskare och lärare, leder till högkvalitativ kunskap och verkligt lärande. Därför reagerar jag negativt när jag märker att dagens utvärderingar, alltså de utvärderingar jag måste administrera och tvingas lägga allt mer tid på, handlar allt mindre om kunskapen och allt mer om studenternas åsikter om och upplevelser av olika aspekter av kurserna. Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att min omsorg om kunskapens innehåll och kvalitet inte uppskattas av systemet jag verkar i. Därför ska jag här reflektera över vad jag saknar och ser som helt avgörande för att uppnå akademisk kvalitet i den högre utbildningen.

Mätandet av verksamheten, som utvärderingarna är en del av, flyttar makt från lärare till linjeorganisationen. Det är ingen liten sak, i själva verket innebär det en fundamental förändring i synen på vad som ska vara i centrum i högskolans verksamhet. Att veta vad som fungerar i arbetet med att utveckla kunskap är en akademisk och intellektuell kompetens, så när lärarna inte bara fråntas ansvaret för utvärderingen utan dessutom ställs till svars om utvärderingens resultat inte lever upp till det administrativa systemets förväntningar, förlorar undervisningen sin koppling till forskningen, vilket är universitets signum och det som skiljer högre studier från verksamheten som bedrivs på gymnasiet. Det vi ser är alltså en gradvis avakademisering av verksamheten, alltså en marknadsanpassning.

Utgångspunkten för mig är att studenter inte är kunder och att det därför inte är någon attitydundersökning som ska genomföras, i alla fall inte om det är kunskapens kvalitet som som ska utvärderas. Självklart är studenternas åsikter viktiga och de spelar absolut roll för kvaliteten, men det finns ingen självklar kausalitet mellan graden av uppskattning och kunskapen som studenterna får med sig ut i livet efter utbildningen. Vad studenterna tycker brukar ändå framgå. Utfallet är och förblir det helt centrala måttet på kvalitet i akademin, och därför kämpar jag för att den aspekten ska betonas mer i kursutvärderingarna. Att studera på högskolan i Sverige är gratis. Skattebetalarna investerar i studenternas möjlighet att bedriva självständiga studier och har rätt att förvänta sig ett högkvalitativt kunskapsresultat, och det är mitt ansvar som lärare att skapa förutsättningar för det.

För att kunna utvärdera kurser på ett sätt som faktiskt gör att det är kunskapskvaliteten som mäts måste man först bilda sig en uppfattning om vad kvalitet i en kurs på högskolan är, samt var och hur den uppstår. Om studenterna är nöjda ser jag det som en bonus, men det går aldrig att ta för givet att nöjdhet leder till bättre kunskap. Allt handlar om vilka förväntningar man har på studierna och högskolan. En underhållande lärare som ger studenterna roliga uppgifter, letar efter enkla texter och ställer låga krav uppskattas nämligen mer än lärare som ställer höga krav och som utformar uppgifterna och väljer kurslitteratur med fokus på kunskapen och kvaliteten i lärandet. Mäter man kundnöjdhet kommer det alltså oundvikligen att gå ut över kunskapen, vilket gör att värdet av samhällets investering i högre utbildning minskar. Den typen av utvärdering får det nämligen att framstå som höga krav och krävande lärare är ett problem, när det i själva verket är grundförutsättningen för att kunna uppnå kunskapskvalitet.

Ytterst handlar det om validitet, det vill säga att man faktiskt mäter det som leder till bättre kunskapskvalitet. Men det handlar också om legitimitet. Om högskolan utvärderar sina kurser på samma sätt som kommersiella aktörer, alltså agerar som om det är viktigare vad studenterna tycker om kursen än att de faktiskt lär sig något av studierna som den skapar förutsättningar för, finns en uppenbar risk att synen på och värdet av kunskap förändras i samhället. Mäter man studenternas åsikter om kursen (deras upplevelser av och åsikter om lärarna, känslorna inför mängden text och språket som böckerna är skrivna på, och så vidare) legitimeras synen på studenter som kunder, vilket försvårar lärarnas arbete med att hålla uppe kursernas akademiska kvalitet. Kundnöjdhet som mått på kvalitet motarbetar alltså hela syftet med högre utbildning.

Vilka frågor kan och bör man då ställa i utvärderingarna? Det är svårt, men jag ska ändå försöka formulera några förslag.

Först och främst behöver man inledningsvis ställa kontrollfrågor som handlar om vilken ambitionsnivå studenten har och hur många timmar man lägger ner per dag eller vecka på sina studier. Läser man enbart för att få en examen och lägger ner minsta möjliga tid och ansträngning på sina studier är ens svar ingenting värda i ett kvalitetssammanhang. Jämställs den studentgruppens åsikter med ambitiösa studenter som studerar för kunskapens skull och som lägger ner minst 40 timmar per vecka, finns en uppenbar risk att utvärderingen av kurserna på sikt leder till att kravnivån sänks och kunskapskvaliteten sjunker, vilket är förödande och drabbar både samhället och framtida studentkullar som söker sig till högskolan för att bedriva högre studier och för att utvecklas intellektuellt. Bara synpunkterna från de studenter som verkligen bryr sig om kvaliteten och som tar sina studier på allvar kan och ska tas hänsyn till. Och det måste man förvissa sig om när man utformar utvärderingen och analyserar resultatet. Det kanske låter elitistiskt, men dels är det frivilligt att studera på högskolan i Sverige, dels är det gratis. Det handlar alltså om att värna investeringen som skattebetalarna gör i högskolesystemet.

En annan lämplig kontrollfråga är vilka förväntningar studenten hade innan kursen påbörjades, vilket är viktig information eftersom den säger något om hur kursen marknadsförts. En förutsättning för att kursen ska kunna fungera som det är tänkt och faktiskt leda till ett bra resultat är att studenterna som söker den har rätt förväntningar. Högt söktryck är och kan aldrig vara ett självändamål. Man kan också tänka sig frågor som rör studentens syn på kvalitet, eftersom det avgör hur svaren ska tolkas. Om lärarna och studenterna har olika uppfattningar, dels om vad kvalitet är, dels om vad som är kursens syfte, kommer utvärderingens resultat aldrig att kunna användas för att höja kvaliteten på kursen. Akademisk kvalitet kräver akademisk kompetens, och därför är det så problematiskt att lärarnas makt över arbetet minskar till förmån för administrationen och linjeorganisationen.

I många utvärderingar ställs det frågor om läraren och pedagogiken, men det typen av åsikter hör inte hemma i ett system som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum. Vad studenterna tycker om läraren eller undervisningsformerna och examinationen är meningslös information. Det är högskolans ansvar att se till att lärarna är kompetenta, och om studenterna är missnöjda får de driva frågan på eget initiativ via kåren. Som lärare kan man dra på sig beröm eller kritik av en lång rad olika anledningar, men inget av detta har med kvaliteten på kursen att göra. Kvalitet kan bara värnas i ett öppet och kritiskt samtal som bygger på goda argument.

Det spelar en avgörande roll hur frågorna formuleras och i vilken ordning de ställs, och utan en tydlig motivering blir svaren dessutom meningslösa. Det måste ställas krav på den som ska lämna synpunkter, annars riskerar utvärderingen att påverka kvaliteten negativt. Orkar eller vill studenterna inte engagera sig i utvärderingen genom att verkligen tänka igenom sina synpunkter kommer svaren inte att kunna bidra till att höja kursens akademiska kvalitet. En vanlig invändning mot allt för omfattande frågor och ett problem som brukar diskuteras är att studenterna inte engagerar sig och tar vara på chansen, och det brukar lösas genom att LÄRARNA anmodas att ta ett större ansvar för att få in svar, vilket inte kan vara en lösning, i alla fall inte om utvärderingens syfte är att värna den akademiska kvaliteten. Är studenterna inte engagerade eller intresserade är det inte en fråga för lärarna utan för kåren. Vad är annars kårens syfte? 

Tycker du att kursen har fungerat, är en bra fråga att börja med. Men för att svaren på frågan ska kunna användas i kvalitetsarbetet måste den som svarar motivera svaret. Vad är det som fungerat bra eller dåligt? På vilket sätt, och varför? Vilka förändringar anser du vara motiverade, givet kursens mål, är en annan bra fråga. Men den fungerar bara i kvalitetsarbetet om alla svar som handlar om eller leder till att kraven sänks sorteras bort. Vill studenterna driva opinion för sänkta krav är det en fråga för kåren, en sådan förändring kan och får inte implementeras med stöd i anonyma, omotiverade åsikter.

Överlag läggs lite för stor vikt vid frågorna. Eftersom det inte är en attitydundersökning utan en utvärdering av kursens kvalitet behövs egentligen inte så många frågor. Egentligen behövs bara en enda fråga: Vilka förslag till FÖRBÄTTRINGAR har du? Gör man klart att svar utan tydlig motivering inte kommer att beaktas kommer svaren man får att kunna användas för att värna den akademiska kvaliteten i kurserna.

söndag 11 april 2021

Hur står det till med kunskapsnationen Sverige?

Under pandemin har kunskapens värde devalverats på ett oroväckande sätt och den växande skara människor som bryr sig mer om hur det känns än vad man på goda grunder kan anses veta har flyttat fram sina positioner. Ett antal forskare har i ett års tid nu drivit en kampanj mot Folkhälsomyndigheten, som saknar stöd i tidigare forskning om virus och smittbekämpning. Trots att forskarna fått hur mycket uppmärksamhet som helst i medierna anser de sig ändå vara tystade och den som dristar sig till att bemöta deras uttalanden utsätter sig för risken att överösas med hat från deras trollsvans på nätet.

På allt fler områden jagas syndabockar. Trots att det sällan stämmer antas alltid någon vara skyldig, och denne någon måste till varje pris ställas till svar. Gängkriminalitet och skjutningar är ett växande problem, men det är också ett ohyggligt komplext problem som inte går att lasta regeringen för. Ändå står indignerade oppositionspolitiker i TV och framställer sig själva som Messias som sitter inne med lösningen. Så kan man agera eftersom efterfrågan på en populistisk politik som bygger på omöjliga löften ökar. Sossarna, genusforskningen och Islam är tacksamma mål för kritiken, men eftersom lösningarna på den här typen av problem är minst lika komplex som problemen kommer populismen bara att bidra till att problemen förvärras. Politiker som säger sig vara vänner till vårt land men som konspirerar med andra så kallade nationalister om vems land som är sämst behöver plockas fram i ljuset och utsättas för en verklig granskning, eller i alla fall tvingas svara på kritiska frågor om uttalanden som företrädare för partiet gjort, deras syn på demokrati och människosynen som politiken bygger på.

Av inkompetens, ointresse eller rädsla för att välja sida normaliserar förment objektiva journalister rasism, faktaresistens och kunskapsförnekelse och får forskare som pekar på vetenskapliga studier att framstå som företrädare för särintressen. Den kritiska granskningen av samhället och makthavarna måste riktas mot och bygga på argument och kunskap, annars utsätts demokratin för påfrestningar den inte är skapad för att hantera. Och resultatet av forskningen är inte politiskt. Möjligen kan frågorna som forskningen bygger på vara det, men en vetenskaplig studie kommer fram till den den kommer fram till. Finns det inget stöd i forskningen för att hårdare straff leder till minskad kriminalitet är det inte forskningen det är fel på utan politikerna som framhärdar i att deras åsikter och känslor ska tillmätas lika mycket trovärdighet som forskarna. Och bara för att det finns en studie som ger stöd för ett beslut betyder det inte att forskningen som helhet visar att beslutet är rimligt.

Kunskapen håller på olika sätt och i allt fler sammanhang på att reducerats till en åsikt, vilket upphöjer känslan till auktoritet och gör det omöjligt att föra ett intellektuellt samtal med målet att lära sig något om världen och verkligheten. Alla tycker och känner något, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på känslor och åsikter. Kriminaliteten minskar inte för att man indignerat står i TV och kräver hårdare straff eller för att man anklagar sossarna för att göra för lite försent i alla frågor. Bara för att någon annan har fel betyder heller inte att man själv har rätt, och bara för att det inte är bra idag betyder varken att det var bättre förr eller att det finns en enkel lösning på problemen.

På högskolan betraktas lärarna idag av allt fler studenter som ett hinder på vägen mot en utlovad examen. Det blir så när kunskapen förvandlas till en måttbeställd vara eller en tjänst upphandlad i konkurrens. Jakten på effektiviseringar och kostnadssänkningar gör att fler vill få examen snabbare, det vill säga att tiden man befinner sig i studier ska kortas. Men kunskap går inte att tvinga fram. Kvaliteten i lärandet står i direkt relation till den tid som faktiskt läggs ner på studierna. Tyvärr bryr sig allt fler allt mindre om dessa saker, kanske eftersom högskolans verksamhet så tydligt fokuserar på betyg, examen och genomströmning.

Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar, alltså den kunskap vi bryr oss om, tar oss tid att utveckla och vårda samt betalar för. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt och användbart vetande; bara hårt, gemensamt arbete och respekt för det faktum att ingen äger kunskapen.

söndag 4 april 2021

Studenten är ingen kund, tvärtom

Studier på högskolan är inget man får utan något man gör, det är en självständig verksamhet som utförs både på skattebetalarnas uppdrag och bekostnad. Om studenter börjar se sig som kunder har vi alla ett ansvar att göra upp med den villfarelsen, annars är både kunskapen och demokratin hotad. Delar av näringslivet ser sig ibland som ett slags beställare av kunskap och många menar att högskolan ska anpassa sig efter företagens behov, vilket är en minst lika problematisk syn på forskning och högre utbildning. Den typen av kortsiktighet och marknadstänkande går på tvärs mot universitetets själva idé, det är inte så kunskap fungerar. 

Ska ett kunskapssamhälle inte bara kunna växa fram utan även utvecklas måste alla bidra. Föräldrar till barn i skolan måste förstå att lärarna i grundskolan inte delar ut betyg utan skapar förutsättningar för lärande. Och studenterna som kommer till högskolan måste inse att högskolan är en plats där man bedriver studier, på egen hand och tillsammans med lärare och kurskamrater. Näringslivet måste å sin sina inse att deras uppgift i ett öppet och demokratiskt samhälle är att använda kunskapen som forskningen resulterar i för att skapa varor och tjänster. När alla förstår förutsättningarna och bidrar med skattemedel som investeras i akademin kan den utvecklas tillsammans med resten av samhället.

Kundtänkandet bygger på idén att det är någon annan som ska göra det man vill få gjort, och på tanken att man ska pressa kostnaderna och öka inkomsterna i alla verksamheter, vilket är förödande för utvecklingen av det egna ansvar som är förutsättningen för att demokratin ska kunna värnas, vilken är förutsättningen för utvecklingen av kunskap som är förutsättningen för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle där så många som möjligt kan leva ett så bra liv som möjligt under så lång tid som möjligt. Kundtänkandet är med andra ord en ond cirkel som måste brytas för att samhället investeringar i högre utbildning inte ska förvandlas till en dyr och ineffektiv arbetsmarknadsmässig åtgärd.

Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar.

söndag 28 mars 2021

Dumheten är ett farligare virus än Corona

Allt fler har allt mindre tid att tänka efter idag, därför vill man veta: rätt eller fel, bra eller dåligt? Nu! Oavsett vilken fråga som debatteras. Och debatteras gör det överallt, för att man är övertygad om att förnuftet styr och att det bästa argumentet alltid vinner samt att allt ordnar sig till det bästa. Fast det är bara så det känns. Viljan att veta är ett primitivt begär som är så pass starkt att det övertrumfar intellektet, därför lyssnas det mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs. Konsekvensen av detta är att dumheten tar sig fram och sprider sitt gift överallt. Den fungerar nämligen som ett vapen och har bara en enda sak att ta hänsyn till, att vinna framgång. Därför är den så lockande. Det faktum att ingen vill se sig själv som dum bidrar till problemet eftersom alla gör allt de kan för att dölja faktum; att de bryr sig mer om hur det känns än vad vi vet. Kunskapen är ett verktyg som kräver förståelse för att fungera och dess främsta kännetecken är att den tvekar, eftersom det alltid är klokast. Tage Danielssons ord, utan tvivel är man inte klok, rymmer en vishet som saknas i samhällsdebatten.

Alla kloka ledare, både inom politiken och övriga samhället, tvekar och tar inga beslut innan problemet, lösningarna som finns till hands och förutsättningarna för arbetet som krävs undersökts ordentligt. Problemet är att efterfrågan på sådana ledare idag är låg. Efterfrågan på populister som säger det folk vill höra är dock hög. Allt fler tänker och agerar som slaskjournalister och kollar aldrig en bra historia, trots att  pålitliga fakta ofta finns bara ett musklick bort. Kan man vinna politiska fördelar genom att ljuga eller ge sken av det är som man hävdar kommer ingen av partiets anhängare att kritisera lögnerna eller vinklingarna. Och vissa drar sig inte ens för att samarbeta med ett parti man för bara några månader sedan kritiserade för deras avskyvärda människosyn. Tyvärr går det hem. Väljarna premierar svekfullhet och bortser från moralen om de bara får vad de önskar sig. Trots att det borde vara uppenbart för alla att en politik som inte bygger på kunskap aldrig kan leda till något positivt på sikt.

Kritiken mot vår nuvarande regering bygger på en omöjlig dröm om en perfekt ledare, alltså på en totalitär dröm om fullkomlig kontroll över kulturen och samhällsutvecklingen, som är omöjliga att styra. Så länge vi lever i en demokrati, har ett hopplöst parlamentariskt läge och dessutom har att hantera så pass komplexa problem som virus, kriminalitet och växande polarisering, finns ingen ledare i världen eller verkligheten som kan leva upp till löftena som indirekt ges av indignerade oppositionspolitiker som står i TVn och lovar att ordna allt till det bästa, om de bara får makten. Journalisterna granskar inte några uttalanden av rädsla för att uppfattas som partiska, istället plockar man in två motståndare som får debattera, och sen får Mats Knutsson analysera och utse en vinnare.

Vad som är hönan och ägget går inte att uttala sig om. Forskare och forskning betraktas dock idag, och oroväckande nog allt oftare och av allt fler, som ett slags fotbollslag med stjärnspelare som man håller på och försvarar mot kritik, alternativt kritiserar och försöker omyndigförklara. Att ägna sig åt forskning och kunskapsutveckling i ett samhälle där vetenskap betraktas som ett särintresse och där forskningsresultat värderas utifrån vilket politiskt parti som kan hämta stöd för sin politik i resultaten, och där man som forskare inte enbart måste försvara resultatet av sitt arbete från vetenskaplig kritik utan även mot politiska och känslomässiga argument, är en omöjlig uppgift. Forskare står inte utanför utan är en integrerad del av samhället och kulturen. Alla ansvarar gemensamt för de förutsättningar som finns att forska, det är ur en stabil och bred bas av en intresserad, kunnig och kritisk allmänhet som spetskompetens växer fram och slipas till perfektion. Om inte grundskolan och gymnasiet fungerar kan den högre utbildningen aldrig bli högre, och då blir forskningen oundvikligen lidande. Fast medierna har också ett ansvar och det ansvaret kan medierna bara ta om efterfrågan på kritiskt granskande och perspektivgivande journalistik är stor. Ett folk som bara söker förströelse på nätet, söker information på Flashback forum och jagar syndabockar, kan aldrig bygga ett kunskapssamhälle.

När vi lärt oss leva med Corona kommer klimathotet att finnas kvar, och värnar vi inte kunskapen kommer den utmaningen (och kommande virushot) aldrig att kunna hanteras. Dumheten är med andra ord alla andra problems moder. Att utrota den utgör ingen garanti för att allt blir bra, men det är en förutsättning för att lyckas.

söndag 21 mars 2021

Vaccinationspass är inte bara en sällsynt dålig idé ...

Plötsligt låg den på bordet, idén om ett vaccinpass. Ingen vet hur den förförande tanken hamnade där, men troligen är det för att den erbjuder en enkel lösning på ett (ohyggligt) komplext problem, vilket är något som människans hjärna har svårt att motstå. Jag menar att det inte bara är en dålig idé, det är en tillsynes harmlös åtgärd som ser ut att kunna leda till att livet kan återgå till det normala igen, men om det där passet införs har det potential att förändra livet och tillvaron totalt. Öppenheten och den fria rörligheten som gjort det möjligt för människor att resa används som motiv för att införa passet, men när det väl införts finns det inget som talar för att det kommer att dras tillbaka, istället talar allt för att passet kommer att fyllas på med nya typer av uppgifter, för att det går och för att det låter oansvarigt att inte öka kontrollen av människors frihet. Passet utgör en gräns och när den väl passerats befinner vi oss i okänd terräng. Vad händer om vi får en populistisk eller totalitär regering? Vilka uppgifter kan komma att adderas till listan på saker som man måste redovisa för att få göra det som fram tills för ett år sedan närmast räknades som en mänsklig rättighet? Det är skrämmande att se hur fort kulturen och den allmänna uppfattningen förändras.

Kina har redan ett liknande pass. Där krävs att man vaccinerat sig med ett visst vaccin från ett visst företag. Och i Europa pågår en liknande kamp där privata företag och länders regeringar ingår allianser för att värna sina medborgares intressen. Det är enorma summor som står på spel, och om det är något vi vet så är det att det därmed är upplagt för korruption och fulspel. Utan ett pass kan sådana saker utredas i lugn och ro sedan, och ansvariga kan ställas till svars. Med ett pass kan demokratin istället vara hotad och samhället förändrat i grunden. Är resandet denna sommar värt den risken? Eller vänta lite, hur kommer det sig att vi talar om detta på just det där sättet? Covid-19 är inte särskilt mycket dödligare än den vanliga säsongsinfluensan, så varför kan inte bara gränserna öppnas och den fria rörligheten återinföras? Varför anses det vara så oerhört viktigt att ALLA ska vaccineras, istället för bara de som tillhör riskgrupperna och de som vill? Varför anses tvång vara legitimt?

Den här typen av frågor har uppehållit mig länge, långt innan Corona dök upp. Kunskap och demokrati liksom tillit och ansvar utgör inte bara varandras förutsättningar, det är själva fundamentet för det samhälle vi vant oss vid att ta för givet. Problemet är att affekter har oerhört lätt att övertrumfa intellektet, vilket visat sig gång på gång under den pågående pandemin. Det är lätt att känna efter och låta känslorna ta över, och svårt samt tidskrävande att först skaffa sig kunskap och överblick och sedan använda kunskapen för att utarbeta kloka och långsiktigt hållbara åtgärder. Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, och det där vaccinpasset är just en sådan åtgärd. Tänk vad skönt det vore att kunna gå på konsert, att resa och så vidare, säger försvararna av passet. Som om det inte skulle kunna gå att öppna upp samhället igen utan ett pass? Och den som kritiserar passet framstår som ett hot i förespråkarnas ögon. Oavsett vilka argument som anförs klumpas alla som är kritiska mot restriktioner och tvång ihop med kunskapsförnekande antivaccare. Det är känslorna som talar, inte intellektet. Och det skrämmer mig.

I höstas stressades det fram en pandemilag som gör det möjligt för nuvarande och kommande regeringar att snabbt driva igenom långtgående restriktioner av medborgarnas rörlighet och och frihet. Den lagen försvinner inte heller, den ligger där och väntar på nästa pandemi eller vad det nu är som dyker upp i framtiden och anses utgöra ett hot. Och den kommer att användas, tro inget annat. Tillfälliga åtgärder blir nästan aldrig tillfälliga, istället flyttas gränserna och uppfattningen om vad som är normalt och acceptabelt förändras. 

Det är precis så här som demokratier löses upp, mitt framför ögonen på oss och inte sällan med vårt medgivande. Ofta tas förändringen emot med entusiasm. Först när det är försent går det att upptäcka faran och den genomgripande förändringen, och är det just för sent.

söndag 14 mars 2021

Någonting som är ingenting men som ändå betyder allting

I fredags skickade jag manuset till boken om mellanrummen till fyra förlag. Givetvis hoppas jag att boken ska bli utgiven, särskilt som det känns som det viktigaste jag skrivit, men jag vet också att chansen är liten. Konkurrensen är mördande på de stora och välkända förlagen. Därför är planen att ge manuset en chans till efter sommaren, på några mindre men välrenommerade förlag. Fast detta är en bok som riktar sig till en bred allmänhet, och förutsättningen för att nå ut på det sätt jag önskar är att något stort förlag nappar. I väntan på besked ska jag jobba med lärobok om kunskapsteori, och skissa på ett förslag till nästa bok om kulturteori. Här delar jag ett utdrag från inledningen till Omvägar till kunskap. Förslag till formulering av en mellanrummens filosofi.
Det enkla är ofta det som är allra svårast att lära sig förstå och behärska och så är det med kultur som alla lever mitt i och har lika nära till. Kultur uppfattas av allt för ofta som ett trivialt vardagsfenomen, vilket gör det svårt att nå ut till allmänheten med den viktiga kunskap som kulturvetenskapen förfogar över. Många tänker olyckligtvis att de redan vet allt de behöver veta om kultur, men det är snarare okunskapen eller ointresset som talar eftersom man brukar säga att det finns över 200 olika definitioner av begreppet kultur inom forskningen – samtidigt ligger det en hel del i den tanken. Kultur är nämligen ett mångfacetterat och föränderligt fenomen och en ansenlig del av kunskapen finns i betraktarens ögon, vilket gör att alla har sin syn på det som kulturvetaren studerar.

Mellanrum ingenting i kraft av sig själva men de sätter ändå sin prägel på allting. Universum består till största delen av ”tomhet” eller mörk energi (se Danielsson 2015) och det vi ser och kan ta på byggs upp av atomer och elektroner, men det är dynamiken mellanelementarpartiklarna som ger molekylerna sina unika egenskaper. Livet består på samma sätt inte bara av händelser och företeelser man minns utan minst lika mycket eller mer av till synes helt innehållslösa transportsträckor. Vi sover bort en tredjedel av livet och många lägger en hel del tid på pendling fram och tillbaka till jobbet, som för en ansenlig del av befolkningen endast betraktas som ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet. En hel del människor lever för helgen och längtar efter semestern eftersom det är då man kan göra saker som verkligen betyder något för en. Jakten på måluppfyllelse, kvalitetssäkring och effektivitet bygger på samma syn på tillvaron. För att kunna utveckla förståelse för mellanrummen och dess helt avgörande betydelse för livet och samhället måste man tänka i nya banor, man måste lära sig få syn på analysera sina grundläggande antaganden och det som tas för givet. Hälften av tiden jag jobbat med den här boken har ägnats åt att försöka förstå vad det är jag skriver om egentligen, resten har handlat om hur insikterna ska förmedlas på bästa sätt. Länge såg jag detta som en bok om kulturteori, men med tiden växte insikten om mellanrummens betydelse. Kunskapen som förmedlas är flyktig och kontextbunden, vilket gör det hopplöst svårt att förklara. Fast svårigheten ligger egentligen i att förstå hur enkelt det är egentligen. Det låter kanske paradoxalt, men kultur är ingenting i kraft av sig själv, och det är därför förståelsen för mellanrummen är så viktig.

En av de mest populära TV-serierna någonsin är Seinfeld som kallades ”a show about nothing” eftersom den handlar om triviala aspekter av tillvaron som alla känner igen men som man sällan talar om trots att det är detta som livet de facto består av. Vad har du gjort idag? Ingenting; är ett ganska vanligt replikskifte. Det låter som en motsägelse men är på många sätt en träffande beskrivning av den kanske största delen av livet, som i dagens uppkopplade, målfixerade och konkurrensutsatta samhälle betraktas som något ovidkommande eller som ett utrymme för ytterligare effektiviseringar. Ingenting kan uppenbarligen vara någonting och ibland, som i fallet med mellanrummen betyder det allting. Jag har funderat massor på hur man utan att förenkla kan visualisera mellanrummen samt dess dynamik och betydelse för livet och vardagen. Ibland använder jag en PowerPoint som börjar med en vit sida där jag placerar ut en figur. Poängen är att mellanrummet finns där före figuren, men det är först när ytterligare en figur placeras i bilden som det är meningsfullt att tala om det som ett mellanrum. Det handlar om en öppen plats som saknar gräns och som båda parter har lika nära till, men ingen har tillgång till den fulla bilden eller den definitiva förklaringen, vilket blir tydligt när ytterligare en figur läggs till. Mellanrummens dynamik förändras än mer när en till, och en till och ytterligare en, eller ett, för även djur och objekt kan fungera som referenspunkter, läggs till helheten.

För att kunna förstå vad den här boken handlar om måste man acceptera att mellanrummen både är ingenting och allting på samma gång, och att deras inflytande över det som sker är större och viktigare än det som går att studera direkt. Och samma gäller för kunskapen om och förståelsen för kultur som alla har sin egen och högst legitima uppfattning om och som dessutom förändras hela tiden. Först när man släpper på kravet att veta något exakt eller bestämt om kultur kan förståelsen framträda. Det viktigaste i den här boken är med andra ord det som inteuttalas, det mest betydelsefulla innehållet står att finna mellan orden och raderna samt avsnitten och kapitlen, men framförallt mellan mina tankar och läsarens tolkningar av det som satts på pränt. Boken handlar om mellanrummen i eget namn, eller om ingenting, just eftersom allt det andra, det som går att fånga och beskriva, inte går att förstå på ett rättvisande sätt utan att mellanrummens skenbara tomhet och påstådda meningslöshet beaktas. Kunskapen om kultur finns i helheten och framträder först efter ett tag, därför kan förståelsen för mellanrummen per definition inte förmedlas genom en effektiv och logiskt stringent redogörelse som börjar med detaljerna och därifrån bygger upp en fungerande helhet. Mellanrummens filosofi är inte ett solitt bygge. Bokens titel är Omvägar till kunskap, just för att man aldrig når fram till mellanrummen trots att man har dem alldeles framför sig.

Jag vet inte om jag lyckas ro projektet i land, men boken är ett ärligt försök att klä mina förvärvade kunskaper och utvecklade förståelse för mellanrummen i ord. Hur tydlig och pedagogisk förklaringen än blir kommer den bara delvis att kunna fånga vad som krävs för att uppnå förståelse för kultur, därför går det inte att läsa passivt eller i jakt på fakta. På samma sätt som jag i min roll som lektor på högskolan ser mig själv som student, och mina studenter som lärare (Nehls 2020, 123ff), ser jag läsaren som medskapare till den kunskap och förståelse som boken syftar till att skapa förutsättningar för. Innehållet i den här boken kan per definition inte presenteras i form av en en linjär redogörelse för minakunskaper som via en kristallklar frekvens utan brus överför ett färdigt budskap till en passiv mottagare som förväntas lyssna och lära. Ambitionen är istället att skriva på ett sätt som gör att det uppstår resonans i överföringen, vilket är tänkt att skapa just den kontrastverkan som behövs för att se vardagen med nya ögon och ge perspektiv på det invanda. Texten är därför utformad för att bråka med grundläggande uppfattningar om hur saker och ting är och fungerar. Ibland blir det oundvikligen väldigt abstrakt och delar av innehållet i boken balanserar av nödvändighet på gränsen till obegriplighet. Tyvärr är förståelsen för och tålamodet med sådana texter dåligt i både vetenskapen och samhället idag. Inom den estetiska kulturvärlden ser det annorlunda ut, vilket är värt att reflektera över. Under en poesiuppläsning kan författaren utmana intellektet hos åhörarna eftersom det inte är tänkt att alla ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. I sådana sammanhang bejakas alltså mellanrummen och dess obestämbara öppenhet utgör en viktig och integrerad del av upplevelsen. Konstutställningar går man på för helhetsupplevelsens skull och man behöver inte förstå allt, i alla fall inte på exakt samma sätt som konstnären eller någon annan, för att få ut något av besöket. Mellanrummens filosofi är inte ett konstprojekt, men texten är medvetet utformad för att vara lika intellektuellt utmanande som experimentell poesi, avancerad jazz eller konceptkonst. Samma sak kommer att förklaras på många olika sätt och man måste inte förstå allt för att utveckla sådan kunskap om och förståelse för kultur som tar sin utgångspunkt i mellanrummen. Det som krävs för att förstå är framförallt tid och tålamod. Bokens titel är omvägartill kunskap delvis för att poängtera att det inte går att skynda på eller målstyra lärande, alla försök att effektivisera den typen av mellanmänskliga processer är dömda att misslyckas.

söndag 7 mars 2021

Om våndan av att släppa taget om sitt livsverk

Skrivande är skapande, i alla fall för mig. Jag har ofta bara en vag idé i början, sen brukar jag ganska snabbt få ur mig ungefär den mängd text som i slutändan visar sig behövas. Sen går skrivandet in i en lång fas av redigering. Boken om mellanrummen har jag levt med länge nu. De första åren jobbade jag med dispositionen, jag kände mig för och la till och strök för att få ett bra flöde i texten och flyttade olika delar fram och tillbaka för att bygga upp en dramaturgi som hjälper läsaren förstå grundtankarna. Någon gång i våras, för ett drygt år sedan, började bitarna falla på plats och jag fick en annan blick för detaljerna och kunde fokusera mer på språket. Närmare femtio sidor har strukits sedan årsskiftet, vilket är svårt, men när man flyttat runt ett resonemang några gånger och testat tankarna i olika sammanhang utan att det känns riktigt bra måste man lyfta ut det. På slutet har en del resonemang tillkommit, men mestadels har jag jobbat med språket och rubrikerna. Nu har jag kommit till en punkt där känslan av att vara klar kryper sig på. Jag bestämde mig tidigt för att projektet får ta den tid det tar. Från början har jag sett på boken om mellanrummen som basen i en eventuell ansökan om professor och då går det inte att jobba mot en deadline. Jag brukar inte ha svårt att skiljas från mina texter, men denna bok har jag knutit an till på ett oväntat sätt. Det känns som en viktig text på riktigt. Nu på fredag släpper jag dock taget om texten och låter den leva sitt eget liv. Blir boken inte antagen på något av förlagen jag hoppas mest på ska jag gå igenom manuset en sista gång och sända den till några förlag jag tror kan vara intresserade. Och blir den inte antagen där heller lägger jag ut den på nätet. 

När jag skrev min avhandling hade jag bara en vag aning om vad jag gjorde och varför. Jag lyssnade på handledarna och alla som läste och kom med kloka synpunkter. Jag testade tankar, strök och ändrade på inrådan från andra, men det var som att orientera sig i ett mörkt rum med en blindkäpp. Den boken har av väldigt många olika skäl en särskild plats i mitt hjärta. När den kom från tryckeriet och jag öppnade kartongen med böcker var jag enormt stolt. Sedan, ett tag efter disputationen, skämdes jag för dess brister. Idag känner jag dock värme, både för boken och den jag var när jag skrev den. Och jag lärde mig enormt mycket under åren som doktorand. Även om jag inte hade planerat för eller ens tänkt på tiden efter disputationen visste jag hela tiden att jag ville fortsätta med något annat. Jag sökte mig till akademin för kunskapens, eller egentligen bildningens skull, inte för att göra karriär. Att bli expert på lastbilsförare, eller ens maskulinitet eller genus lockade aldrig. Jag skriver och utvecklar kunskap för att lära, och det är lärandet som ger mitt liv mening, inga uppnådda resultat eller titlar.

Docentboken skrev jag mycket mer på egen hand och med ett lite större självförtroende, fast jag var fortfarande inte riktigt säker på ifall jag hade något att tillföra. Där kunde jag ta ut svängarna mer och jag såg projektet som ett sätt att lära mig förstå och hantera teori. Om det starkaste minnet knutet till avhandlingen är när jag öppnade bokkartongerna är motsvarande minne kopplat till boken om alkohol och droger när Daidalos svarade att de ville ge ut den. Det var en mörk och regnig hösttag i Trollhättan. Jag öppnade mailet med vånda. Beskedet om antagning kom under en jobbig tid i livet och känslan av lycka och lättnad var enorm. När jag tittar tillbaka på boken är jag fortfarande stolt över budskapet, men sättet det presenteras på besvärar mig lite. Idag hade jag skrivit annorlunda, men när en bok väl är publicerad får man leva med den. Tankarna har nått viss spridning, boken finns fortfarande att köpa och över 30 bibliotek har den till utlåning, men den faller tyvärr lite mellan stolarna. Tanken var att skriva akademiskt för en bredare allmänhet, men boken uppfattas nog för akademisk för allmänheten och för trivial för forskare. Dessutom finns det en stark föreställning i samhället om hur kunskap om droger ska presenteras, vilken jag tydligt bryter mot -- inte för sakens skull utan för att jag såg och fortfarande ser ett behov av den typen av text och ett annorlunda sätt att se på och samtala om droger.

Boken om mellanrummen har jag skrivit i en mycket tryggare förvissning om att jag faktiskt har något viktigt att säga som jag dessutom själv tror fullt ut på, vilket är ganska skrämmande för en sån som jag. Men med ålderns och erfarenhetens rätt kan jag hantera känslan av svindel, och jag känner mig mer än redo att möta kritiken. Jag är inställd på att bli refuserad, men hoppas så klart att boken ska antas på något förlag och att den ska nå spridning. Jag vet att det jag har att säga är viktigt för samhället, demokratin och kunskapen och bildningen. Docentbokens intentioner, som jag där inte riktigt lyckades förverkliga, har jag jobbat massor mer. Det betyder dock fortfarande inte att läsarna är mottagliga för budskapet eller förstår vad jag menar och varför jag skriver som jag gör. Möjligen lyckas jag här skriva fram de akademiska aspekterna lite tydligare och jag tror att innehållet kan och kommer att uppskattas av mina forskarkollegor och kanske även en del studenter. Ambitionen har varit att skapa förutsättningar för en bättre förståelse för det mellanmänskliga och till synes triviala, alltså det som tas för givet och därför inte uppfattas som relevant, trots att det är just dessa aspekter av tillvaron som formar samhället och skapar förutsättningarna för förändring. Omvägar till kunskap. Försök till formulering av en mellanrummens filosofi, är mitt livsverk och mitt bidrag till kunskapsutvecklingen i kulturvetenskap i allmänhet och etnologi i synnerhet.

Anledningarna till att det är svårt att släppa taget om boken är många. Prestationsångest eller perfektionism har dock inget med saken att göra, vilket det faktum att jag publicerat tre ganska ofärdiga skisser till boken på nätet, som jag dessutom marknadsfört på sociala nätverk, visar. Jag har aldrig varit rädd för att blotta eller göra bort mig. Däremot har det gått upp för mig här under de sista veckornas intensiva arbete att boken kommit att representera ett slags drömvärld för mig. När jag skriver är jag precis där jag vill vara och både kan och får göra det jag vill och tror på helt och hållet på mitt eget sätt, vilket allt mer kommit att bli en förutsättning för att jag ska orka med förändringarna av högskolan, som blir allt mindre akademisk och intellektuellt utmanande för varje år som går. Att skriva är att kasta sig ut i ett akademiskt samtal som kräver min fulla uppmärksamhet och där jag måste prestera på toppen av min intellektuella förmåga. När jag sätter punkt nästa fredag och skickar iväg mitt livsverk vet jag att oddsen är små att boken ska antas. Det är ju ingen lärobok som kan krängas till studenter, och jag är inte känd, dessutom är boken teoretisk och innehållet bitvis ganska abstrakt. Det kommer att bli tomt på samma sätt som när barnen flyttade hemifrån, men jag har nya projekt på gång och ska fokusera på läroboken om kunskapsteori, så det känns inte oöverstigligt jobbigt. Men det är inte utan att jag drabbas av studentens allvar. För första gången i livet skickar jag iväg något som jag vet att jag bottnar i på riktigt, det är både skrämmande och tillfredställande.

Fortsättning följer ...

söndag 28 februari 2021

Kontrollera inte det okontrollerbara

Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är dömda att misslyckas, men det är inte för att det är meningslöst att försöka som man ska låta bli. Framhärdar man och inför hårdare kontroller av det som per definition är okontrollerbart vänds nämligen kontrollen mot den som kontrollerar. Virus är ett aktuellt exempel på ett okontrollerbart fenomen som politiker och andra mot bättre vetande försöker kontrollera, framförallt för att visa handlingskraft. Eftersom virus är äldre än både människorna och vår kultur har vi ingenting att sätta emot, så det enda som händer när politiker inför drakoniska åtgärder är att kontrollerna blir det nya normala, vilket tvingar politikerna som väljer den vägen att kräva ännu hårdare kontroll nästa gång ett virus sprider sig, vilket det oundvikligen kommer att göra. Eftersom det saknas stöd i forskning och beprövad erfarenhet för att den här typen av åtgärder fungerar, kommer politikernas framhärdande och påståenden om att munskydd och lock-down fungerar att handla om spridande av osanning, vilket upphöjer lögn och okunskap till norm. Och skyddet mot kontrollens lockelser urholkas därigenom ytterligare och den destruktiva processen påskyndas.

Kontroll och krav på hårdare tag mot, till exempel, kriminalitet, som är ett annat okontrollerbart fenomen, leder oundvikligen till att allas frihet kringskärs och att demokratin urholkas. Enda sättet att undvika smitta och minska kriminaliteten är att hålla avstånd och göra det mer attraktivt att inte syssla med brott, även om det saknas garantier för att det blir som man önskar. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Krav på mer kontroll är en populistisk tankefigur, det är känslorna som talar, inte förnuftet. Den typen av åtgärder lanseras som "medicin" men förvärrar i själva verket sjukdomen som populisterna säger sig kunna bota, vilket tragiskt nog leder till att efterfrågan på populistiska lösningar ökar ju sämre lösningar som införs. Paradoxalt nog kan man alltså nå politisk makt genom att lova hårdare straff och starkare kontroll trots att det är ett omöjligt löfte, och makten kan dessutom stärkas genom att skylla på andra om resultatet uteblir. Populism banar därför alltid väg för totalitarism -- det är i princip en drog lika farlig som heroin eftersom den tenderar att bli sitt eget självförbrännande syfte. Har tanken på kontroll och hårdare straff väl slagit rot är det oerhört svårt att bryta trenden, och den som investerat sin ära i den typen av förslag kommer att göra allt för att slippa erkänna att hen hade fel.  Det blir förfärande lätt ett ond cirkel.

Som tur är finns det ett botemedel: Kunskap! Fast den fungerar bara om, när och där den förstås och respekteras. Kunskap är själva antitesen till kontroll och hårdare straff. Kunskap kan upplösa grunden för problemen, men den tar tid att tillägna sig. Lärande går inte att stressa fram. Kunskap består av både fakta- och bildningsaspekter, av såväl det man kan återkalla med hjälp minnet och det som finns kvar när man glömt vad man en gång lärt sig. Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en lista på fakta eller något slags kanon. Eftersom kultur och samhällen är komplexa är det inte mer eller bättre fakta som behövs, utan förståelse för och kompetens att hantera kunskap, bildning och vishet. 

söndag 21 februari 2021

Min publiceringsstrategi är att inte ha någon

I dagens akademiska värld förväntas man ha en publiceringsstrategi. Det anses vara en kvalitetsindikator. Trots att det står i högskolelagen att forskaren är fri att välja syfte, metod och sätt att sprida resultaten av forskningen avkrävs den som vill göra akademisk karriär en strategi för publicering. Om man verkligen var fri att tänka och handla som man vill vore det oproblematiskt, men så är det inte. Man förväntas tala om vilka tidskrifter man siktar på och hur många artiklar man planerar att skriva. Ju fler publikationer desto bättre, i så högt rankade tidskrifter som möjligt, är principen. Min publiceringsstrategi är att inte hålla mig med någon sådan. Jag är forskare och kunskap är mitt mål. Först när jag utarbetat ett resultat som jag anser värt att sprida väljer jag form för publicering och börjar söka efter en lämplig utgivare. Jag valde Under Strecket som medium för att sprida mina tankar om etnologins (problematiska) framtid, och mina tre inledande försök rörande mellanrummets filosofi valde jag att publicera open access på nätet. Bloggar gör jag för att komma vidare i mitt tänkande och för att jag lär mig massor om hur kultur fungerar genom att publicera hugskott och även mindre genomtänkta tankar här på Flyktlinjer. Artiklar skriver jag, om jag skriver några, efter att boken, som är det medium som passar bäst för kunskapen jag producerar, publicerats, eller om jag blir inbjuden. På samma sätt som syftet alltid avgör vilken metod man ska använda är det kunskapen som styr vilket medium som är bäst.

Just nu står jag i begrepp att kontakta några utvalda förlag för eventuell utgivning av min bok om mellanrummen som blir färdig inom de närmaste veckorna. Blir den antagen blir det mitt tredje steg upp på den akademiska trappan, eller snarare min egen intellektuella utveckling (eftersom detta idag är två olika saker). Första steget tog jag i och med avhandlingen som gjorde mig till filosofie doktor. Andra steget tog jag med min bok om alkohol och droger som låg till grund för ansökan om docent. Boken om mellanrummen ser jag som mitt bidrag till kulturforskningen. Ska jag någon gång bli professor kommer den boken att ligga utgöra basen i ansökan, tillsammans med mina tre läroböcker. Här nedan ska jag försöka visa hur den boken hänger ihop med övriga böcker. Vid en ytlig betraktelse ser det ut som min forskargärning saknar röd tråd, men det är inte så jag ser på saken.

När jag arbetade med avhandlingen visste jag inte riktigt själv vad och varför jag gjorde som jag valde att göra. Som doktorand var jag fortfarande student och gick en utbildning. Jag följde konventionerna och mina handledares kloka råd och tog tacksamt till mig deras förslag. Det blev en konventionell, empiritung avhandling. Jag samlade underlag till analysen med hjälp av metoderna deltagande observation, livsloppsintervjuer och samlade därutöver även in en massa olika typer av skriftligt material. Syftet var att undersöka förutsättningar för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och teorin hämtade jag från maskulinitets- och genusforskningen. Även om jag som sagt inte riktigt hade koll på vad det innebär att uttala sig som forskare med stöd i resultatet av en empirisk undersökning lärde jag mig enormt mycket under åren som doktorand. Arbetet med avhandlingen gjorde mig till forskare.

När jag efter disputationen fick en anställning på Högskolan Väst, på institutionen för Omvårdnad, hälsa och kultur, tog jag upp ett gammalt intresse för alkohol och droger. Jag skrev min C-uppsats i etnologi om nyktra alkoholisters strävan efter nykterhet i Länken och AA. Tanken var i början av projektet att jag skulle använda samma metod som i avhandlingen, det vill säga göra ännu en klassisk etnologisk studie av ett vardagligt (sic) fenomen, men mitt intresse för teori (och min önskan om att bli bättre på att förstå och hantera den) tog överhanden och studien om alkoholen och drogerna i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna blev en i princip helt teoretisk studie. Jag samlade i alla fall inte in någon egen empiri som analyserades på något systematiskt sätt, mycket beroende på att jag under arbetet med boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer, allt mer kom till insikt om hur problematiskt det är, utifrån ett kunskapsperspektiv, att tänka och agera så. Verkligheten går inte att dela upp i mindre, avgränsade delar eftersom det inte finns några vattentäta skott inom kulturen och mellan olika fenomen. Teorin som jag använde och studien som helhet handlar inte om att bekräfta eller förkasta en hypotes, det handlar om en uppsättning verktyg jag använder för att skapa kunskap om ämnet. Verktygen är dock inte bara något jag använder i analysen, de förklaras på sätt som är tänkta att göra det möjligt även för en bred och intresserad allmänhet att själv använda verktygen för att bygga upp förståelse för alkoholens och drogernas roll i vardagen och tillvaron, vilket jag under arbetet med den boken allt mer kom att inse är viktigare än det resultat som studien resulterade i.

Mitt akademiska skrivande har alltid handlat om både kunskapen jag sökt och min egen intellektuella utveckling. Jag har alltid tyckt att det är mitt ansvar att inte bara leverera svar på olika frågor, och absolut inte att producera resultat för resultatproduktionens skull, utan hela tiden lära mig mer. Strävan efter bildning är absolut personlig, men eftersom det är en förutsättning för kunskapsutvecklingen i samhället är min kunskapsutveckling inte bara ett personligt projekt. När jag blev docent tänkte jag att jag har ett ansvar att inte bara fortsätta producera texter för min egen meriterings skull. Jag bestämde mig för att syftet med mitt nästa projekt skulle vara att skapa ett substantiellt bidrag till kunskapsutvecklingen inom etnologin i synnerhet och kulturforskningen i allmänhet. Och för att kunna utveckla teorin om mellanrummen, som min nästa bok handlar om, var bildning och förmågan att tänka utanför ramarna en förutsättning. Bildning är inget man någonsin blir färdig med, vilket passar mig perfekt. Jag ser inte mina egna studier eller forskningen som ett mål, det är vägen som är målet och även förutsättningen för att kunskapen inte ska gå i stå och den akademiska världen ska bli en självrefererande bubbla utan kontakt med omvärlden.

Jag har ingen aning om ifall boken om mellanrummen blir antagen på något förlag eller ens om jag har något viktigt att säga, men min ambition har varit att skapa verktyg som kan användas för att utveckla förståelse för kulturen som alla lever i och både påverkar och påverkas av. Både arbetet med att utforma teorin -- som jag ser som ett verktyg som alla ska kunna (och även behöver) använda för att lära sig se och förstå tillvarons komplexitet -- och skrivandet har varit enormt utvecklande och lärorikt. Dilemmat med denna bok är samma som med förra boken, innehållet riskerar att uppfattas som lite för trivialt för akademiker och lite för abstrakt för allmänheten. Boken om mellanrummen riskerar alltså att hamna mellan stolarna. Så kan det mycket väl bli, men jag gick in i projektet med öppna ögon och med siktet inställt på ny kunskap, och nu är jag där jag är. Hade jag tagit kravet på en publiceringsstrategi på allvar hade jag varken vågat ge mig i kast med eller sett värdet med ett så pass osäkert och långvarigt projekt som arbetet med boken visat sig vara. Söker man kunskap finns nämligen aldrig några garantier för någonting, det arbetet är intellektuellt och går inte att styra mot några på förhand definierade mål. 

Det var för kunskapens skull jag sökte mig till akademin och som jag ser det är det för kunskapens skull som skattebetalarna investerar i forskning, och därför är min publiceringsstrategi att inte ha någon.

söndag 14 februari 2021

Är din uppfattning verkligen din?

Det är förförande enkelt och rikligen belönande att överta någon annans uppfattning, särskilt om den vars tankar man gör till sina är respekterad. Och både svårt och otacksamt att utveckla en egen syn på saker och ting. Men är det kunskap och intellektuell utveckling man söker finns bara en väg att gå — den smala, svåra och osäkra vägen mot fördjupad förståelse för tillvaron eller någon delaspekt av den. Vilken väg man väljer är delvis en samvetsfråga: Är det för att faktiskt lära, eller för att göra karriär eller imponera på andra? Var och en får naturligtvis gör som den vill, men ger man sig in i ett intellektuellt samtal borde det vara ett krav att man är öppen med vad man vill, var man står och hur man ser på det man tar med sig in i samtalet. Kanske är man inte själv medveten om dessa saker, men det är ingen legitim ursäkt för att inte försöka vara så ärlig man kan. Kunskap är viktigt, särskilt i ett så pass specialiserat samhälle som vårt.

Tar man till sig en ansedd tänkares syn på saker och ting och lär sig den utantill kommer man att kunna skörda framgångar. Men det blir inget intellektuellt utbyte om den ene tänker själv och den andre okritiskt upprepar något hen lärt sig. Vill jag samtala med Foucault, bara för att peka på ett exempel på en tänkare som många inspirerats av, är det honom jag vill möta, inte någon som försvarar (sin uppfattning om) hans filosofi. Även om verk och person är två olika saker så finns det ändå ett tydligt samband. Bara Foucault kan förklara hur man tänkte, vad han ville och varför han valde att skriva som han gjorde. Inte så att jag menar att han skulle ha monopol på tolkningen av hans filosofi, det är han själv tydlig med att han inte anser sig ha. Man kan absolut använda sig av hans verktyg på olika sätt, och dessa olika tolkningar och användningar går att samtala om, men bara om den man talar med är medveten om att det är just en tolkning man samtalar om. Problemet med människor som okritiskt tar över andras tankar är att de ofta inte är medvetna om det, eller att de inte vill erkänna det. Jag skulle vilja tala med Foucault om hans filosofi, men samtalar jag med andra om honom vill jag veta hur de ser på hans filosofi och varför de tolkar den som de gör, inte lyssna på deras utläggningar om hur det är.

Det blir närmast komiskt om två människor möts i ett samtal och båda kommer dit med en uppfattning de övertagit av någon annan, särskilt om tänkarna man övertagit sina tankar från utgår från olika grundpremisser -- då kan det bli så att parterna som samtalar blir ovänner trots att de egentligen är överens. Ett annat scenario är mötet mellan en senior forskare som gjort sig en karriär med utgångspunkt i någon berömd filosofs arbeten som möter en osäker doktorand som försöker utveckla ett eget tänkande. Om den äldre och etablerade forskaren sätter doktoranden på plats med stöd i argument hämtade från filosofen vars tankar hen övertagit förlorar doktoranden debatten, trots att dennes tankar mycket väl kan vara unika och långt mer användbara än den etablerade forskarens, som inte ens tänker själv. Risken är att ett sådan akademiskt (eller egentligen oakademiskt) möte dödar en potentiellt lysande karriär i sin linda, vilket i förlängningen leder till att utvecklingen av tänkandet och kunskapen går i stå.

Om ingen vågar tänka själv eller om det motarbetas kommer akademin att avakademiseras och när den kritiskt analyserande, argumentativa förmågan utarmas och allt fler därför granskar andras påståenden allt mindre utarmas samhällets skydd mot det oväntat oväntade. Här under pandemin har det blivit uppenbart att höjden i det akademiska samtalet är oroväckande lågt och respekten för komplexitet i många fall är närmast obefintlig, vilket oroar. Flera debatter om Corona och covid-19 är parodier på ett intellektuellt samtal där olika hobbyepidemiologer säger emot varandra, med hänvisning till olika studier som de hävdar visar att just de har rätt. Konsekvensen blir att kunskapen om virus smittspridning minskar i samhället, vilket riskerar att bli det nya normala som bidrar till ett urholkat skydd för nästa problem som det bara är en tidsfråga innan vi står inför och tvingas hantera.