söndag 5 december 2021

Excelarket vs vardagen och verkligheten

Den danske fysikern och Nobelpristagaren Niels Bohr lär ha sagt att människans största kognitiva problem är oförmågan att leta efter svar på viktiga frågor där svaren faktiskt finns. Istället letas det där det går att leta. Hans talande bild är mannen som tappat sina nycklar på vägen hem i mörkret, och som letar i ljuset av gatlyktan även om han vet att nycklarna ligger i mörkret. Det finns massor av exempel på detta inom vetenskapen. Många forskare har en favoritmetod som används för att producera resultat, som ligger till grund för artiklar som i sin tur används i konkurrensen med andra forskare om tjänster. Kan man bara säga något säkert blir man lyssnad på, oavsett om kunskapen är användbar eller inte. Fast när svaret anses viktigare än frågan är det inte längre kunskap man söker, utan trygghet och makt. Och det är ett allvarligt misstag som får problematiska konsekvenser för kunskapskvaliteten i samhället. Det går att skapa regler för ledningen av skolor och universitet och det är möjligt att utveckla system för kvalitetssäkring, men eftersom kunskapsutveckling och lärande inte går att styra eller kontrollera tar reglerna och systemen och blir viktigare. Detta leder i sin tur till att allt fler tar för givet att utbildning handlar om att producera resultat, vilket är en befängd tanke.

Det pratas glädjande nog idag allt oftare om behovet av tillitsbaserat ledarskap, men det kan bara fungera för att främja akademisk kvalitet om strävan efter kontroll över arbetet överges, och det finns det tyvärr inga tecken på. Så länge man försöker styra organisationen mot mål och ser på kvalitet som något som går att säkra blir det svårt att arbeta med lärande och utveckla ny kunskap. Eftersom lärande handlar om att tillägna sig något man ännu inte har och eftersom ny kunskap alltid ligger gömd i mörkret måste man kunna kasta sig ut i det okända för att kunna ha en chans att finna det man söker. Eftersom högskolan skapats för att ge förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling måste tilliten till lärarnas kompetens och forskares förmåga att arbeta självständigt och axla ansvar uppvärderas. Försöken att målstyra och metoderna för kvalitetssäkring är akademins motsvarighet till mannen som letar efter sina nycklar i ljuset, det ger en falsk känsla av kontroll. Lärande är en relationell, icke-linjär process som i hög grad försiggår i huvudet på människor. Utvecklingen går i skov och långa perioder av inaktivitet och i avsaknad av framsteg följs ofta av stora framsteg, som inte alls följer kursplanerna och deras detaljerade lärandemål. Forskning handlar om att undersöka världen och det finns inga garantier för att man finner det man söker. Trots att alla vet att det är så här som lärande och kunskapsutveckling fungerar införs allt fler och allt mer detaljerade system för styrning och kontroll av högskolans verksamhet, som därmed handlar mindre om lärande och kunskapsutveckling och mer om produktion av mätbara resultat och konkurrens om nyckeltal. 

Även om det inte var bättre förr, så finns det ända en poäng att jämföra organiseringen av högre utbildning idag med hur det var tidigare. Innan verksamheten började regleras anmälde sig studenterna till kurserna de ville gå och fick då en litteraturlista och uppmanades läsa böckerna. Och när de var klara fick de begära tid hos professorn för en muntlig tentamen. Undervisningen bestod i att det hölls regelbundna föreläsningar av forskarna på institutionen, som talade om sina projekt, inte om innehållet i böckerna som skulle tentas av. Dåtidens studenter bedrev verkligen självstudier, och lärarna la upp sitt arbete helt efter eget huvud. Ingen vill tillbaka till ett sådant läge, för mycket och för lite frihet är lika illa, men någonstans mellan borde det finnas ett jämviktsläge. Högre studier är inte HÖGRE om det inte handlar om självständiga studier med kunskap som mål, och därför måste detta vara grundprincipen för organiseringen av högskolans verksamhet.

Förr i tiden hade forskarna oinskränkt makt och insynen i verksamheten var minimal, vilket ledde till en rad problem. Men idag har linjen övertagit makten och styr forskarna och lärarna med hjälp av excelblad som lanseras som ett objektiv och transparent styrsystem. Dagens rigida kontroll, hårda målstyrning och minutiösa kvalitetssäkring är förödande för kunskapsutvecklingen eftersom det som går att kontrollera och mäta är något annat än kunskap och akademisk kvalitet. All tid och alla resurser som läggs på målstyrning och kvalitetssäkring är med andra ord slöseri. Och vad värre är, när tiden som läggs på kontroll och styrning av lärande och kunskapsutveckling, som är okontrollerbart, tenderar att öka från år till år minskar utrymmet för och möjligheten att värna högskolans akademiska kvaliteter. Och när detta får fortgå finns en uppenbar risk att förståelsen för hur viktigt det är för kunikapskapskvalieten minskar för varje generationsskifte i universitetsvärlden, vilket gör att kunskapssamhället långsamt urholkas. 

Idén att högre utbildning handlar om produktion av nyckeltal som går att målstyra är befängd av den enkla och självklara anledningen att själva syftet med all verkligt akademisk utbildning är att utveckla förmågan till kritiskt, självständigt arbete och kompetens att överskrida (lärande)målen. Kunskapsutveckling är en intellektuell och kreativ verksamhet och tar tid och bara kan bli bra om arbetet utförs i frihet. Om akademiker inte får använda sig av kunskaperna och förmågorna som utbildningen sägs handla om, vad är då poängen med högre utbildning och varför anses det viktigt att lärare på högskolan ska vara disputerade? Som lektor och docent har jag utöver grundutbildningen fortsatt studera och mertitera mig som forskare och jag fortsätter min utbildning även om mer och mer av min kompetensutveckling sker på fritiden eftersom arbetstiden fylls av allt mer administrativa uppgifter. Arbetet som jag är satt att utföra är idag så pass målstyrt och kontrollerat att snart sagt vem som helst kan leva upp till arbetets formella krav, det som kontrolleras. Och eftersom studenterna vant sig vid att det finns manualer och tydliga regler uppfattas dagens högskolelärare allt tydligare och oftare som ett hinder på vägen till deras examen. Lärare som dristar sig till att försöka främja kunskapens akademiska kvaliteter och studenternas intellektuella utveckling får åtminstone svårare att bli uppskattade, trots att deras ambitioner ligger helt i linje med högskolans syfte.

I samma stund som man inför excel som ett verktyg i den akademiska organisationen förändras allt i ett enda ögonblick. Det blir vardag och den som för fram kritik ifrågasätts och måste försvara sig, medan den som accepterar status quo är en integrerad del av (den nya) vardagen i akademin. Den som har makten över excelarket har på detta sätt tillskansat sig mer makt över högskolans verksamhet än forskarna och lärarna, vilket självklart påverkar den akademiska kvaliteten. Uppgifterna i excel går att kontrollera och styra, men inte det som händer i handledningar och på föreläsningar, mellan studenter och lärare. Litar man mer på kvalitets- och ledningssystemen än på lärarna och forskarna handlar högskolans verksamhet inte om kunskap, utan om produktion av och konkurrens om nyckeltal. Och så ser det tragiskt nog ut idag, därför är det bara en tidsfråga innan lärare kommer att (kunna) ersättas med algoritmer och teknik. 

Hur lång tid tar det att läsa en bok, eller skriva en text? Det beror på en hel massa olika faktorer och går därför inte att svara på. Det går möjligen att få fram ett genomsnitt, men det säger ändå inget om kvaliteten på det som produceras. I pappersvärden avsätts en exakt mängd tid, standardiserad och lika för alla och det används sedan som utgångspunkt i värderingen av lärares och forskares arbete. Den som producerar mer anses bättre än den som producerar mindre. Därför premieras tillämpad forskning framför grundforskning, trots att vi vet att det bara är den fria grundforskningen som leder fram till vetenskapliga genombrott som belönas med Nobelpris. Hur kunde synen på akademisk kvalitet förändras på så kort tid? Det är naturligtvis svårt att svara på, men en förklaring kan vara att mätbarhet, kontroll och effektivitet kommit att betraktas som mer värdefullt än kreativitet och intellektuell förmåga. Därför blir systemen för kvalitetskontroll viktigare än det som "kontrolleras", och eftersom akademisk kvalitet inte går att kontrollera löses den upp som dagg en varm sommarmorgon när kontrollsystemen blir allt mer omfattande. 

Tiden för administration har varit samma sedan jag började som lärare, men mängden detaljerade, tidsbestämda administrativa och standardiserade uppgifter har ökat dramatiskt. Samtidigt har timfördelningen på kurserna jag är inne på minskar vilket gör att jag måste ansvara för fler kurser och tillbringa mer tid i olika föreläsningssalar än tidigare för att fylla min tjänst. Och tiden för kompetensutveckling som finns, men som aldrig schemaläggs, tenderar därför att försvinna. Akademisk kvalitet är på många sätt en färskvara som måste uppdateras och hållas aktuell och i trim för att leva upp till förväntningarna, så när kompetensutvecklingstiden behandlas styvmoderligt inom akademin påverkas kvaliteten i hela verksamheten. Det sägs ibland att akademiker måste kunna hålla många bollar i luften, och det kan man eftersom det är en viktig intellektuell egenskap. Det är dock en helt avgörande skillnad mellan att själv kasta upp och hantera antalet bollar och att få bollarna kastade mot en samtidigt som cheferna och administrationen hetsar en att hela tiden prestera mer. Problemet är att allt ser ut att vara frid och fröjd pappersvärlden där siffrorna som förs in i excelarken pekar i rätt riktning.

Forskare avkrävs säkra svar och bevis, trots att forskning aldrig handlat om det. För forskare är tvivlet (och förmågan att hantera det) långt viktigare än säkerheten, som ändå alltid står i relation till och dikteras av den föränderliga verkligheten. Utan en väl utvecklad intellektuell förmåga och förståelse för komplexitet och det faktum att svaren på frågorna väldigt ofta ligger dolt i mörkret där det är svårt att leta och några garantier för framgång inte går att ge, kan ingen öppen och kreativ akademisk kultur utvecklas på högskolor och universitet. Det är inte graden av säkerhet och måluppfyllelse som avgör kvaliteten på kunskapen, utan förmågan att söka svar och hantera öppna frågor utan givna svar. Så länge vi envisas med att definiera kvalitet i den akademiska världen i termer av genomströmning och måluppfyllelse, det vill säga leta efter nycklarna i ljuset där det går att leta istället för i mörkret där de ligger, kommer högskolans akademiska kvaliteter att fortsätta utarmas. Hur mycket man än önskar kontrollera det okontrollerbara så går det inte, eftersom kunskap och intellektuell förmåga inte fungerar på det sättet. Om kartan inte stämmer överens med terrängen är det alltid kartan det är fel på, inte terrängen eller den som orienterar sig i den.

söndag 28 november 2021

Integritet och rationalitet

Integriteten är utsatt för hot både utifrån och inifrån idag, dels av okunskap, dels av rädsla, vilket är djupt oroande eftersom det handlar om ett essentiellt värde eller en unik och ömtålig kvalitet. Värnandet av människors integritet är vad som gör samhället mänskligt, så det är ingen liten sak att den offras på ekonomins, säkerhetens och visshetens altare. Exemplen på hot som möts med integritetskränkande åtgärder är många. Coronapass och övervakningskameror är två exempel, som införs och placeras ut för att skydda oss, men som i själva verket riskerar leda till en obehaglig tillvänjning av kontroll och styrning av allt fler aspekter av livet och tillvaron. Ett samhälle utan integritet är ett totalitärt och iskallt, rationellt samhälle där det inte finns utrymme för empati och respekt för oliktänkande och där makten tar sig innanför huden och in i människors hjärnor. Människan är inte en rationell maskin utan en komplex och sammansatt, varelse som styrs av både känslor och intellekt, vars trygghet står i direkt relation till hennes förmåga att förstå andra människor och respektera deras frihet samtidigt som hen tänker och agerar i enlighet med sina egna unika önskningar och kunskaper. Integriteten är en förutsättning för detta och därför måste hoten mot den tas på största allvar.

Ändamålen helgar medlen brukar man säga, men det är en farlig tanke. Möjligen går det att förhindra en (liten) andel av kriminaliteten genom att offra integriteten och friheten, men den tanken bygger på ett rationellt resonemang som går ut på att bara den som är skyldig har något att dölja, vilket inte tar hänsyn till hur människor faktiskt fungerar. Ingen är entydigt skyldig eller oskyldig, liksom inget är antingen helt igenom bra eller dåligt, rätt eller fel; bara maskiner och algoritmer är styrda enbart av logik. Kulturen uppstår i mellanrummen som ingen har full tillgång till eller kontroll över, och alla människor har ett inre liv som de inte ens själva förstår alla gånger. Därför är integriteten så viktig att värna. Den som tvivlar på integritetens värde behöver bara ta en titt på aktieägarnas värdering av företag som Google, Facebook, Amazon, Microsoft och andra företag som tjänar pengar på att sälja integritetskränkande information om användarna till "tredje part" som är ett öppet begrepp som kan betyda i princip vad som helst. 

Enda sättet att värna integriteten är att utveckla och uppvärdera människors intellektuella förmågor. Problemet är att det finns ett utbrett begär efter visshet bland många människor och i samhället som helhet. Viljan att veta säkert och strävan efter kontroll och snabba svar tar sig olika uttryck. Önskan att effektivisera är ett och det är i ljuset av dessa insikter man bör se på digitaliseringen av samhället. Den rubbar inte bara balansen mellan rationell och intellektuell, den driver även på utvecklingen mot allt fler system och manualer för allt fler verksamheter, även komplexa och dynamiskt mångtydiga. När förståelsen för vad det innebär att närma sig världen och vetandet på ett intellektuellt sätt utarmas med hjälp av rationalitet blir det svårt att möta begäret efter juridifiering av allt fler aspekter av livet och tillvaron. Lagstiftning och framtagande av regler är en rationell lösning som bara fungerar om problemet är komplicerat, men människor och kultur och följaktligen även samhällen är komplexa och kan bara lösas med hjälp av intellektuell förmåga och bedömningskompetens, annars reduceras komplexiteten, alltså det unikt mänskliga, och förvandlas till något annat, något djupt obehagligt och potentiell riskfyllt.  Försöker man lösa komplexa problem genom att en gång för alla avgöra vad som rätt och fel på hjälp av juridiken kan problemet som skulle lösas mycket väl förvärras.  

Om balansen mellan rationalitet och intellektuell förmåga rubbas, och särskilt om rationaliteten överordnas eller uppfattas som det enda sättet att tänka, upphör människan att vara människa och det mänskliga förvandlas till ett problem eftersom det handlar om en dynamisk och svårkontrollerad egenskap. Länge talades det om singulariteten som den punkt i historien där maskinerna blivit så intelligenta att de tar över, men ett trovärdigare scenario är att människan ger upp sin autonomi och lämnar över makten över tänkandet och handlandet till maskiner och algoritmer samt gör dessa till norm även för det mänskliga, vilket förvandlar samhället till något annat än det vi vant oss vid att ta för givet. Den rationella förmågan kan sägas vara digital och den handlar om att avgöra vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, medan den intellektuella förmågan är analog och handlar om att förstå nyanser och analysera vad som är lämpligt. 

Förespråkarna för övervakningskameror och vaccinpass utgår från ett naivt och därför djupt problematiskt, ensidigt fokus på sina egna rättigheter, och bortser därför från alla risker som historiskt visat sig vara förknippat med strävan efter att kontrollera det okontrollerbara. Dessutom får det konsekvenser för individens skyldigheter efter vi alla lever tillsammans i samma samhälle. Ett illustrativt exempel på detta sätt att tänka är marknaden för bostadsrätter där "alla" identifierar sig med säljaren och därför jublar när priserna går upp, trots att de därigenom får köpa dyrare och dessutom försvårar för sina egna barn att komma in på marknaden. De enda som tjänar på detta tänkande i längden är mäklarna som likt ägarna till kasinon tjänar pengar på människors jakt på framgång och rikedom.

När integriteten väl offrats, och så kommer det att bli om vi inte drar i nödbromsen, stannar upp och tänker efter går något essentiellt förlorat. Det oroar mig att millenniumgenerationen, som inte har någon erfarenhet av hur det var innan internet och smarta telefoner, nu ut i vuxenlivet (samtidigt som generationerna i andra änden går i pension). I hela sitt liv har de aningslöst och utan att läsa klickat godkänner på finstilta avtal där de förhandlar bort sin integritet. Det gör vi alla, men vi som är äldre minns hur det var en gång och vet värdet av integriteten. Vi har dessutom egna minnen av Andra världskrigets konsekvenser och har en medfödd misstänksamhet mot alla totalitära tendenser. Det är djupt oroande att se att allt fler, inte bara unga och naiva människor ser diktatur som lösning och tänker sig att undantagstillstånd är en bra och enkel lösning på dagens komplexa problem. Marknadsskolan är delvis ansvarig för denna utveckling eftersom den fokuserar på effektiv produktion av resultat, inte på kunskap, livslångt lärande och intellektuell utveckling. Den som är för diktatur tänker sig att diktatorn står på samma sida som en själv, och det gör hen kanske, i alla fall så länge hen inte tagit makten. Den här typen av lösningar och önskningar är alltså en lek med elden.

söndag 21 november 2021

Ett allt mer polariserat och radikaliserat kunskapslandskap

Kunskap är inte en fråga om rätt eller fel; det är helt enkelt inte så som vetande fungerar. Vetenskapen är inte kategorisk av den enkla anledningen att forskning handlar om att söka pålitliga och användbara svar på olika typer av frågor. Det vi faktisk vet är dessutom alltid mindre än det vi inte vet, och eftersom kunskapen måste stå i relation till verkligheten som hela tiden förändras och dessutom aldrig är entydig kommer vetenskapligheten inte an på hur säkra forskarna är. Vetenskapens resultat kan helt enkelt inte vara tydligare och säkrare än det som undersökts. Trots det avkrävs forskare allt oftare entydiga svar och värderas vetenskapen utifrån graden av säkerhet, oavsett vilken fråga som undersöks. Kultur fungerar på det sättet, men eftersom kunskapen inte fungerar så blir förändringen i synen på vad som går att säga med stöd i vetenskap problematisk. 

Det är hoppöst svårt att uttala sig om vad förändringen beror på, men jämför man dagens akademiska kultur med den som präglade Högskolesverige under 1970-, 80- och 90-talen är det tydligt att den idag är allt mindre intellektuell och allt mer rationell. Vad som är hönan och ägget här går inte att uttala sig säkert om, men dagens fokus på mätbara resultat passar som hand i handske med en rationell syn på kunskap. Och begäret efter svar, som driver efterfrågan på effektivitet och entydiga svar får rationalitet att framstå som som bättre än analys och eftertänksamhet. Tecken på denna tendens finns överallt, inom vården av psykisk sjukdom till exempel, där psykoanalys fasas ut till förmån för mediciner och KBT. Det i sig är oproblematiskt, det är tanken på att det finns en best practice eller en enda väg som passar för alla människor och ändamål som är problemet.

Intellektuell bedömningförmåga handlar om att väga olika fakta, kunskaper och erfarenheter mot varandra. Den förmågan är särskilt viktig i alla sammanhang och när man står inför frågor där det saknas tydliga svar, men inte bara där. Utgår man från att det finns en bästa metod eller ett bästa sätt som alla ska använda sig av tas allt fler oreflekterade beslut i allt fler sammanhang där man först borde reflektera över vad det är för typ av problem man har att hantera. När detta tänkande sprider sig till skolans värld får det inte bara till konsekvens att lärare måste fokusera på produktionen av mätbara resultat och tvingas följa standardiserade manualer i sin undervisning, det innebär också och problematiskt nog att generation efter generation av unga människor utbildas till rationella och målorienterade samhällsmedborgare utan analytisk förmåga. Och i andra änden av det demografiska spektrat försvinner generation efter generation av äldre som fått sin utbildning i en skola där kunskapen och bildningen stod i centrum och där det fanns tid att lära på djupet. Den här utvecklingen drivs på av digitaliseringen som gör att allt fler beslut delegeras till algoritmer, vilket riskerar att leda till att den intellektuella bedömningsförmågan förflackas allt mer och kanske till och med uppfattas som ett problem, eller i alla fall som slöseri med tid. 

Resonemanget handlar inte om samhället egentligen, även om exemplen som diskuteras hämtas därifrån, utan om begreppen intellektuell och rationell, som utgör motsatta poler i tänkandet och lärandets kontinuum. Intellektuell förmåga behövs för att bedöma vad som klokt att göra medan rationell handlar om att komma fram till säkra och entydiga svar. För att kunna värna demokratin, som är ett komplext problem, och hantera samhället, som är en dynamisk helhet, behövs både intellektuella och rationella förmågor, men framförallt behöver det råda balans mellan. Annars finns en risk att det växer fram ett allt mer polariserat kunskapslandskap, vilket vi också ser allt fler tecken på idag. Inte minst inom politiken handlar det idag om rätt eller fel, vi eller dom samt höger eller vänster. Förståelsen för nyanser och komplexitet är idag skrämmande liten, liksom tålamodet med och respekten för trögheten i den demokratiska processen, vilket gör att undantagstillståndet, som är en totalitär tankefigur, framstår som allt mer lockande för allt fler samtidigt som det blir allt svårare att förstå riskerna med det sättet att styra ett land.

Inte minst här under pandemin och särskilt i synen på vaccin har det blivit skrämmande tydligt att väldigt många närmar sig dessa högst komplexa frågor på ett instrumentellt sätt -- antingen är man för eller mot, vän eller fiende och det finns inget som helst utrymme för tveksamhet eller nyansering. Alla som visar tvekan till en allmän vaccinering eller införande av drastiska åtgärder klumpas ihop med anitvaccare och konspirationsteoretiker. Och oppositionen tar sig rätten att inte visa någon som helst förståelse för komplexiteten i regeringsuppdraget. Om samhällsklimatet varit mer intellektuellt och om väljarna hade tagit sig tid och utvecklat förmågan att analysera hade vi kunnat hantera problemen och utmaningarna på bättre, det vill säga mer långsiktiga sätt. Nu blir samhället istället mer polariserat och radikaliserat, vilket underminerar demokratin och riskerar att slita isär samhället inifrån eftersom det är komplext, inte komplicerat. 

Allt fler vill inte eller anser sig inte ha tid att läsa böcker idag. Kanske uppfattas det som ett krasst och rationellt konstaterande, men det är i själva verket en ignorant och kunskapsfientlig syn eftersom lärande faktiskt bygger på eftertänksam, kritisk läsning och kvaliteten i verksamheten som utförs i skolan och på universitetet är helt avhängig tiden som ägnas åt studier. Vad det beror är naturligtvis svårt att uttala sig om, men allt mer fokus riktas idag mot det som går att mäta om kontrollera, men vad någon faktiskt vet och förstår är svårt att avgöra, så mätandet handlar om resultaten på prov och andra inlämningar. Och produktionen av resultat går att "effektivisera", särskilt av den som är övertygad om att akademisk kvalitet går att säkra. Fast vi får då en högre utbildning som bygger på en rationell kunskapssyn där det handlar om att avgöra frågor av karaktären antingen eller, inte om att lära sig förstå och hantera frågor som bara går att besvara med varianter av mer eller mindre av både-och. Tyvärr framstår denna kritiska reflektion, i dagens genomekonomiserade och produktionsfixerade, samhälle som ett angrepp på föreställningen om att NPM är liktydigt med en klok förvaltning av skattebetalarnas pengar. 

Ingen har den fulla bilden av något fenomen eller företeelse beroende på att kunskap om samhället och människors liv aldrig kan vara heltäckande eller definitiv. För att förstå det och inse vad man kan göra av insikten krävs intellektuell förmåga, som tyvärr håller på att rationaliseras bort eftersom den förmågan inte leder till tydligare och mer otvetydiga svar (även på frågor som inte går att besvara på det sättet), vilket visar hur mycket ett samhälles kunskapssyn påverkas av kultur.

söndag 14 november 2021

Det singulära och specifika

Även om vi människor delar genetik är vi som individer unika. Ingen annan har varit med om exakt det var och en av oss erfarit, och alla tolkar vad de ser, hör, läser och upplever olika och våra drömmar och definitioner om ett gott liv skiljer sig åt. Vi är alla del av en och samma mänsklighet, men i vardagen möter vi varandra som individer. Det finns massor av viktig kunskap om människan i det generella och statistiskt säkerställda, men där finns ingen kunskap att hämta om dig eller mig som subjekt. Detta är ett faktum som många bortser eller inte förstår konsekvenserna av. Och om begäret efter säkra svar blir allt för starkt och om kravet på säkerhet och evidens drivs allt för långt kommer kunskapen om det unika, individuella och kontextrelaterade på sikt att nedprioriteras och kanske till och med uppfattas som problematisk, eller i alla fall inte tas på det allvar den här typen av kunskap förtjänar.

Vetenskap handlar om att undersöka olika aspekter av tillvaron och verkligheten, ju fler desto bättre, och forskarens uppgift är att göra allt som står i hens makt för att resultatet av arbetet, alltså kunskapen, ska bli så pålitligt och användbart som möjligt, oavsett vad forskningen handlar om. Långt ifrån allt som undersöks av forskare går att säga något säkert om, så om säkerhet uppfattas som eller görs till en kvalitetsmarkör inom vetenskapen, kommer mänsklighetens samlade kunskap att utarmas och innebörden i begreppet vetenskap att förändras. Kunskap är något annat än fakta (som antingen är korrekt eller ej), och det är just KUNSKAP som är VETENSKAPENS mål. Till skillnad från fakta är kunskap alltid relaterad till ett syfte. Forskning handlar om att söka kunskap om något, och det är detta något (syftet med studien) som avgör kunskapens värde. Det är alltså bara i relation till studieobjektet som resultatet av forskningen kan utvärderas, inte i relation till hur säker forskaren är i något slags objektiv mening. Det går nämligen aldrig att som forskare vara säkrare än undersökningsobjektet tillåter. Trots att alla vet att det är så håller vetenskapens uppdrag på att omvandlas, från att undersöka tillvaron och verkligheten med så pålitlig och användbar kunskap som möjligt som mål, till att producera så statiskt säkerställda och allmängiltiga svar som möjligt. 

Den syn på vad som är vetenskapens uppdrag, som håller på att växa fram och allt mer tar över, är problematisk på en rad olika sätt, men den är också inkonsekvent eftersom den bygger ett begär efter säkerhet, som är en känsla, vilket försvararna av nyordningen menar inte hör hemma i vetenskapen. Ger man efter för begäret efter säkra svar och om bara de forskare som är helt säkra på sin sak och som presenterar invändningsfria svar får uttala sig, förvandlas forskningen i grunden. Det är svårt att uttala sig om vad förändringen beror på, men den sammanfaller i tid med att forskarkollegiets på landets högskolor allt mer förlorar makten över forskningen och undervisningen. Komplexitet är svårt att förstå och forskar man om komplexa fenomen går det inte säga något säkert; däremot kan man sätta ord på vagheten, vilket tenderar att uppfattas som flum av de som bara godkänner säkra svar. Problemet är att det krävs både förståelse för detta sakernas tillstånd och ödmjukhet inför osäkerheten för att värna denna typ av forskning och kunskap. Linjens krav på mätbara resultat är oförenligt med vetenskapens uppdrag att utveckla ny kunskap även om det som inte går att säga något säkert om, men idag har linjen mer makt än kollegiet, vilket gör att allt som inte passar in i den rigida mallen för ledningens målstyrning och krav på kvalitetssäkring betraktas som problematiska och oönskade inslag i högskolans resultatorienterade verksamhet.

Ett sätt att se på och försöka förklara den förändrade synen på kunskap och forskningens uppdrag är att analysera skillnaden mellan rationell och intellektuell. Rationalitet bygger på logiskt tänkande och handlar ofta om att söka statistiska samband som kan användas för att göra prediktioner, medan den intellektuella förmågan är mer intuitiv och handlar om att förstå det unika och specifika. Påvisande av kausala samband som kan användas för att göra prediktioner, som är positivismens signum, tillfredställer begäret efter säkra svar, men det är inte det enda sättet att bedriva forskning. Hermeneutik bygger på tolkning, vilket är den metod man måste använda om man söker kunskap om och förståelse för det singulära och unika, alltså det som är utmärkande för oss människor som individer. Båda sätten att bedriva vetenskap är lika viktiga och kunskapen som behövs för att bygga och förvalta samhällen som är långsiktigt hållbara uppstår i samverkan mellan forskare som arbetar på olika sätt. Jag värnar inte den intellektuella förmågan av egoistiska skäl, utan för att jag oroas över att den håller på att trängas undan från den akademiska världen, vilket går ut över kunskapen och förståelsen.

Utifrån ett organisatoriskt och ekonomiskt perspektiv -- särskilt om kraven på effektivitet är högt ställda -- är enskilda individer möjligen utbytbara, men var och en av oss är unika och vi behöver alla bli sedda för dem vi faktiskt är för att trivas både med oss själva och tillvaron. När vi går till läkaren gör vi det för att vi vill veta hur vi mår och vad vi kan få eller göra för att bli friska, och läkaren måste givetvis utgå från det generella för att kunna bota oss, men möts vi inte som unika individer utan som utbytbara kuggar i ett samhällsmaskineri vars uppgift är att producera vinst till aktieägare får vi ett kallt och instrumentellt samhälle där allt som är singulärt, individuellt och unikt, i alla fall om det avviker från normen (det statistiskt säkerställda), betraktas som ett problem för den målstyrda och kvalitetssäkrade produktionen av mätbara resultat. 

Rationell förmåga behövs för att utveckla kunskap om det generella, medan intellektuell förmåga är nödvändig, dels för att förstå det unika, dels för att kunna jämka mellan dessa båda aspekter av verkligheten och tillvaron. Den som enbart fokuserar på rationalitet och som ser den förmågan som kungsvägen till kunskap behöver bara fokusera på arbetet med att skapa säkra och entydiga svar, medan den som värnar den intellektuella förmågan måste utveckla ett slags dubbel kompetens, vilket gör det svårt att hävda sig i det högt uppdrivna tempot som präglar samtidskulturen och den hårda konkurrens som råder idag. Den dubbla kompetensen handlar om att man måste lära sig leva i en värld som inte accepterar en och de förmågor man har, samtidigt som man utvecklar en förmåga som inte uppskattas eller är användbar i den värld och de organisationer man lever och verkar i. Antingen-eller är en tankefigur som gör det enkelt att ta beslut och leda organisationer, men kunskap växer ur reflektion och förståelse både för det generella och det unika samt förändring, komplexitet och allt det man inte vet något om, vilket kräver intellektuell förmåga.

Konsekvensen av att allt mer fokus och intresse riktas mot det generella och allmänna leder gradvis till att synen på vad det innebär att vara människa förändras och det finns en risk att detta sätt att tänka leder till att en allt mer tvingande norm om likriktning av människor, tankar och visioner. Begäret efter säkerhet och allt tydligare prediktioner leder till att det anses viktigare att följa kartan än terrängen, och individualitet kan med tiden komma att betraktas som ett problem. Vad händer då med integriteten, individualitet och det unika? Skyddet av individen, liksom öppenheten och demokratin, är svårt att hantera och värna redan som det är, och det blir inte lättare i en värld där medborgare ses som identiska och utbytbara kuggar i ett (ekonomiskt) maskineri vars syfte är att generera vinst till aktieägare. När det generella blir det nya individuella finns inte längre något behov av personlig integritet, som handlar om att skydda det unika och singulära, vilket mycket väl kan komma att uppfattas som ett problem eftersom det gör prediktionerna osäkra.

söndag 7 november 2021

Tänka utanför boxen

Tänka utanför boxen är ett lika förnumstigt och uttjatat begrepp som Carpe diem. Sanningen är den att det  inte finns någon box, följaktligen går det inte att tänka utanför den. Däremot finns det (mer eller mindre) osynliga normer och strukturer och att tänkande utanför dessa görs inte ostraffat. Den som uppmanar andra eller själv säger sig tänka utanför boxen gör det i själva verket inom boxens givna ramar, eller möjligen tänjer hen något på dessa. Tänkande utanför boxen existerar inte, ordstävet ger snarare uttryck för en längtan bort från en allt mer kontrollerad tillvaro. Det finns nämligen normer för hur man ska tänka utanför boxen för att resultatet ska godkännas. Att det kommit att uppfattas som en synonym för kreativt tänkande är minst sagt olyckligt eftersom kreativitet är en konstnärlig och intellektuell förmåga, medan det tänkande som utspelar på insidan av den där boxen är rationellt. Det handlar alltså om två helt olika förmågor som är lika svårt att blanda ihop till en tilltalande mix som olja och vinäger, utan något slags emulgeringsmedel går det inte.

Samtalet vill jag se som ett slags emulgering, som en plats eller arena för möten mellan de båda kunskapskompetenserna. Genom att mötas i samtal behöver ingen försvara något och syftet är inte att nå konsensus. Debatten kan förstås som ett slags box där det bara finns utrymme för ett enda sätt att tänka, medan samtalet är en gränslös arena för utbyte av olika tankar, ju fler desto bättre eftersom det är ur överflödet som ny kunskap uppstår, och den kan bara utvecklas i frihet från krav och normer.

Talet om tänkande utanför boxen är ett försök till appropriering, eller ett uttryck för känslan av instängdhet som allt rationellt tänkande bygger på. Det går inte att bryta mot regler samtidigt som man följer dem, men det går att tämja den kreativa förmågan, fast då måste man acceptera att den där boxen är en social konstruktion och bara existerar människors huvuden. Den kvalitet som talet om tänkande utanför boxen försöker fånga är värdefull, men för att den ska kunna komma till sin rätt krävs intellektuell förmåga och förståelse för världen och vetande, liksom insikt om att det inte finns någon box. Det går bara att närma sig den där kvaliteten från utsidan, eller genom att bortse från boxen, som alltså är en uppsättning kontingenta regler.

Tänkande utan hänsyn tagen till någon box går bara att hantera med hjälp av principer, det går inte att styra mot mål och resultatet går inte att kvalitetssäkra. Kreativitet är en bångstyrig förmåga som följer sina egna dynamiska lagar vilka saknar logik och därför ger den upphov till överflöd. Utan marginaler och i avsaknad av förståelse för att detta sätt att tänka tar tid och bara i undantagsfall leder till konstruktiva resultat går det inte. Alla försök att effektivisera intellektuellt arbete leder oundvikligen in i den där boxen som man säger sig vilja göra upp med. För att förstå varför det blir så måste man inse skillnaden mellan rationell och intellektuell. Det handlar om två tendenser inom tänkandets kontinuum, rationell handlar om sökande efter lagbundenheter och tänkandet är strikt kontrollerat, medan intellektuell handlar om frihet och upplösning samt om att hela tiden söka nya och alternativa vägar fram. Inget av tankesätten finns renodlat i akademin, det handlar överallt om blandningar och tendenser av mer eller mindre av det ena eller andra.

Talet om tänkande utanför boxen är ett försök att säga att man är kreativ, men för alla som vet vad kreativitet är och hur den fungerar signalerar uttrycket bristande insikt om hur tänkande fungerar. Det finns paralleller till talet om en åsiktskorridor, som är ett sätt att försöka kontrollera tänkandet, fast på ett annat sätt än det rådande sättet som man upplever hindrar en att uttrycka problematiska politiska åsikter. Menar man allvar med tanken att det är positivt att tänka "utanför" den där boxen måste man släppa taget om den helt och hållet och kasta sig ut i det okända, vilket kan upplevas skrämmande, men det är bara så man kan få utlopp för en kreativitet värd namnet. 

söndag 31 oktober 2021

Att skriva är att leva

Som student upptäckte jag hur mycket skrivandet betydde för mig. Även om jag liksom alla andra studenter våndades över inlämningarna var det möjligheten att skriva som jag insåg att jag skulle sakna allra mest om jag inte blev antagen som doktorand, där runt mitten av 1990-talet. Därför påbörjade jag ett romanprojekt, för att ha något konkret att fokusera på. Jag ville skriva om mina upplevelser av uppbrott, åren i bageriet och klassresan. Sen blev jag doktorand och förväntades skriva en avhandling. Fast det där bokmanuset följde med mig genom byten av datorer och uppgraderingar av program. Det blev ett rum för meditation och en möjlighet att bearbeta erfarenheterna av livet. För en tolv, tretton år sedan korrekturläste jag manuset och skapade en fungerande helhet av texten som skickades till några förlag. Jag blev (så klart) refuserad men var ändå nöjd med vad jag åstadkommit. Något år efter fick jag min bok om alkohol och droger antagen på Daidalos, vilken gjorde mig till docent. Efter det påbörjade jag arbetet med en bok om kulturteori som jag tänkte mig skulle ligga till grund för en eventuell framtida professorsansökan, men det manuset fick jag inte riktigt till. När 2011 började blogga hjälpte båda mina opublicerade bokmanus mig att hålla igång flödet av texter här på Flyktlinjer.

2019 fick jag kontrakt på min första lärobok och just innan Corona slog till på våren 2020 kom den ut. Sen när högskolan gick in distansläge öppnade sig en fantastisk möjlighet som för mig kom precis rätt i tid. Resultatet av det akademiska året 2020/21 blev ytterligare två läroböcker (varav den senaste ges ut i januari nästa), och så har jag sänt mitt manus till boken om kulturteori till ett akademiskt kvalitetsförlag. Besked får jag senast 1e december. Och här under terminens första tio veckor har jag kunnat ta ut intjänad arbetstid, vilket gjort att jag bara haft sex föreläsningar och några möten som stört skrivron. Oron över att inte ha skrivuppgifter har jag lämnat bakom mig. Nu våndas jag mer över vad som ska hända här om en vecka, när läsperiod två drar igång och undervisningen intensifieras. Jag har verkligen kunnat utnyttja tiden på bästa sätt.

Efter semestern var det lite svårt att dra igång maskineriet, men jag insåg att jag aldrig kommer att kunna räkna med att få en sån här chans igen, så jag satte ribban högt och påbörjade arbetet med två nya böcker; en lärobok och en fortsättning på kulturteoriboken. Och så tog jag tag i romanprojektet igen, som jag med tio års distans till och nya livserfarenheter att bearbeta ville ge en ny chans. För mig är det perfekt att inte behöver fokusera på ett projekt och här under de senaste veckorna har jag hittat en rytm i skrivandet som fungerar korsbefruktande i så motto att flyt i ett projekt spiller över på de andra. Dagen börjar med att kockan ringer vid fem, och sen arbetar jag en eller två timmar med kulturteoriboken. Efter en promenad och frukost arbetar jag med läroboken fram till eftermiddagen, och resten av dagen och delar av kvällen ägnar jag åt romanen, som nu närmar sig 400 sidor. 

Nyckeln till framgång är friheten att lägga upp arbetet helt efter eget huvud och med hänsyn tagen till omständigheterna och dagsformen. När jag kan arbeta på det sättet känns det inte som jag ARBETAR, utan som ett sätt att ge livet mening. Att skriva är att leva för mig. Som dyslektiker med usla betyg från grundskolan är det ett slags revansch att kunna titulera sig både forskare och författare. Här under terminens första nio veckor har jag fått läst och skrivet mer än under någon nioveckorsperiod tidigare i livet och det är en vecka kvar innan allt återgår till det normala. Ingen av böckerna kommer att bli färdig, men jag har lagt grunden och planen är att ha i alla fall två bokmanus klart innan nästa sommar.

Oavsett om böckerna blir antagna eller inte känner jag att timmarna framför datorn varit värt mödan. Skrivandet i sig är belöningen och allt annat är en bonus. Skrivandet ger livet mening. Utan Flyktlinjer hade jag aldrig varit där jag är idag, vilket gör att jag utan problem kan skaka på huvudet åt högskolans syn på vad som är meriterande. Hade jag försökt mig på att skriva artiklar och ansökningar hade jag slutat vara lektor för länge sedan, nu känner jag mig istället allt mer redo att axla ansvaret som en professorstitel innebär, alldeles oavsett om jag kommer att kunna ansöka om det eller ej.

Att skriva var aldrig en dröm, inte på riktigt, men idag lever jag i en drömtillvaro.

söndag 24 oktober 2021

Evolutionen är ett kvalitetsdrivande kunskapssystem

New Public Management bygger på tanken att man med en kombination av tydliga målformuleringar, styrning, ledarskap, kontroll och ansvarsutkrävande kan sänka kostnaderna utan att kvaliteten påverkas. Eftersom kunskap inte är fakta utan en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet spelar det ingen roll hur effektivt och integrerat systemet är, det leder inte till bättre kunskaper, bara till sänkta kostnader, vilket gör det berättigat att ställa frågan: om systemets viktigaste uppgift är att effektuera besparingar, varför då inte lägga ner skolan och låta medborgarna ansvara för sina egna kunskapsbehov? Är det kunskap vi vill ha måste vi dels veta vad vi talar om, dels anpassa utbildningssystemet efter kunskapen, inte göra tvärtom. Ingen vet hur framtidens samhälle kommer att se ut och vilka utmaningar dess medborgare har att hantera, därför vet man heller inte vilka kunskaper och färdigheter som behövs där och då, så med vilken rätt begränsar vi som lever idag deras möjligheter genom att formulera mål för forskningen och utbildningen som utgår från våra önskningar och övertygelser samt dagens förhållanden?

Kunskapen pressas i dagens forsknings- och utbildningssystem genom en tratt och bryts ner till det som antas vara vetandets minsta betydelsebärande och därmed avgörande elementet. Om det var så kunskap såg ut och faktiskt fungerade vore det klokt och bra att tänka och agera på detta sätt, men så är det inte. Dagens kunskapssyn och systemen för forskning- och utbildning bygger på övertygelsen att sanningen finns nedlagd i världen, att den går att formulera i detalj på förhand och att den med hjälp av standardiserade metoder går att upptäcka. Det är långt ifrån självklart att hela mänsklighetens behov av kunskap går att tillfredsställa med utgångspunkt i den definitionen och med ledning av detta antagande. Bara för att det finns ett imponerande maskineri som sysselsätter tusentals människor och bara för att maskinen effektivt producerar mätbara resultat betyder inte att resultatet är kunskap. Tänk om man därför gjorde och tänkte tvärtom, tänk om sökandet efter kunskap började i enskildheter och sedan, därifrån öppnade upp frågan. Tänk om vi vände på tratten och vidgade perspektivet; om vi öppnade upp frågan. Dagens målfokuserade system leder till ett slags tunnelseende och den som kritiserar målen avfärdas, det enda man kan och får diskutera är metoderna och vägen dit. Det finns en uppenbar risk att vi letar efter svar där det går att hitta något, snarare än där svaren som behövs faktiskt finns. Orsaken till detta är att vi tar för givet att det går att veta på förhand vad som är det rätta svaret på alla frågor och att forskning sedan är ett slags formalitet som handlar om att effektivt söka efter bekräftelse på det vi redan vet.

Det finns mycket lära av evolutionen som också är ett kunskapsgenererande system. Evolutionen bygger på två principer: Ett överflöd av förslag som kastas ut, och miljön som förslagen kastas ut i. Det är ett självstyrande och målsökande system som saknar ledning, styrning, kontroll och utvärdering, men som ändå alltid står i relation till verkligheten. Överfört till skolan och forskningen handlar det om att skapa ett system där kunskapen placeras i centrum och lärarna och forskarna är fria att söka sig fram på sina egna sätt, där, när och så länge det går. Fokus i arbetet ligger på det som fungerar (och det vet man först i efterhand) vägen fram (modifieringarna av det som hålls för sant), inte på målet och måluppfyllelsen (som bygger på historiska data). Det råder ingen tvekan om att kunskap kan utvecklas evolutionärt, det är vi människor och vårt samhälle ett bevis på. En evolutionär kunskapssyn bygger på följande komponenter och principer: Kreativitet, frihet, utkastande av idéer, lyssnande, reflektion, utvärderingar av resultat och konsekvenser samt ständigt upprepade omtag. Evolutionen är ett väldigt enkelt system där kunskapen står i centrum på riktigt; kunskapen är det enda som räknas i evolutionen, det som fungerar överlever och det andra förkastas. Skillnaden är att ingen kan veta vad som ska fungera på förhand, det avgörs där och då och är aldrig givet eftersom miljön där förslagen till svar kastas ut ständigt förändras.

Idag tvingas forskare, för att leva upp till systemets förväntningar och den rådande synen på kunskap och kvalitet, hålla sig a jour med vad som händer på det (allt smalare) område man vill göra sig en karriär inom, genom att läsa så många artiklar som möjligt inom just det specialiserade ämnet man forskar inom. För att kunna säga något, eller snarare för att bli tagen på allvar av kollegorna inom området, vilka man konkurrera om makt och medel med, måste man visa att man har koll på det som gjorts på området och man tvingas även acceptera alla förgivettaganden som forskningen bygger på. Dagens system för utbildning och forskning bygger på lydnad och lojalitet gentemot systemet och auktoriteterna på området, som har makten att dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet samtidigt som man stänger alla alternativa vägar och i vissa fall aktivt motarbetar den som vill testa nya och oprövade idéer. Vill man studera eller forska tvingas man med andra ord läsa enorma mängder upprepande och föga innovativa texter, bara för att hålla systemet igång. I ett mer evolutionärt kunskapssystem läser man istället intressanta, välskrivna och innovativa texter av olika slag och utan mål; man bara kastar sig ut och läser det som kommer i ens väg i sökandet efter kunskap. Det som fungerar behåller man och allt annat lämnas därhän. Utgångspunkten för arbetet i ett evolutionärt kunskapssystem är att inget var svaren finns eller vart man är på väg; man söker sig fram tillsammans genom att läsa, tänka, samtala och analysera texterna som läggs fram för granskning. Allt är potentiellt bra initialt och ju fler alternativ man kan testa desto bättre.

Tiden och resurserna man har till sitt förfogande används i ett evolutionärt system så klokt som möjligt, alltså bara till det som leder kunskapsutvecklingen framåt. Även här strävar man efter att öka effektiviteten, men effektivitetsvinsterna används inom systemet för att öka chansen att finna mer och bättre kunskap, inte för att sänka kostnaderna. Inom ett evolutionärt kunskapssökande system fokuserar alla på att nya perspektiv, möjliga lösningar och innovativa förslag och man reflekterar över alternativa sätt att gripa sig an frågan. Evolutionärt kunskapsarbete bygger på att man inte accepterar detaljerade målformuleringar, tydliga kvalitetskrav, rigida kontroller och den där boxen som bara existerar i människors medvetande; här aktar man sig noga för att inte följa auktoriteter, och därför öppnas tänkandet upp, kunskapen bereddas och fördjupas.

Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar i systemet (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på pengarna och tiden som idag läggs på ansökningar, plus en del av dagens forskningsanslag, och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Evolutionen är ett levande bevis på att det fungerar och det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med den helt onödiga administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek, till ingen som helst kunskapsnytta och vars syfte är att flytta kunskap från forskare till systemet för att kunna standardisera forskningen och i förlängningen låta färre forska (för att ”tjäna” pengar). Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet togs bort genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera kommer kunskapskvaliteten att förbättras kontinuerligt. Evolutionen saknar nämligen mål och dess enda syfte är ständiga förbättringar i relation till den föränderliga miljön.

Ett evolutionärt kunskapssystem är ett kvalitetsdrivande system för administration av utbildning och forskning, till skillnad från dagens system som fokuserar på att sänka kostnaderna och producera kontrollerade resultat utan hänsyn tagen till människors behov och verklighetens fundamentala öppenhet samt tillvarons oöverblickbarhet.

söndag 17 oktober 2021

Kunskap och lärande går inte att styra

Jag har varit på många konferenser genom åren, men en sticker ut på ett synnerligen positivt sätt och det är FEKIS, en av företagsekonomernas konferenser. Det är inte en strikt forskarkonferens där man träffas för att positionera sig eller meritera sig. FEKIS är ett sammanhang där man möts för att lyssna på och lära av varandra. Utan tvekan är det där jag lyssnat på de intressantaste presentationerna och paneldebatterna. Konferensen flyttar runt hos de olika institutionerna och jag har varit i Uppsala, Stockholm, Södertörn, Malmö. Årets konferens var digital, men skulle hållits i Göteborg. Och för första gången deltog jag inte bara som åhörare, jag var även med i en paneldiskussion vars titel var: Vetenskapligt tänkande, forskande och skrivande: Normativ enfald och/eller kritisk mångfald?

Ansvarig för panelen var professor Daniel Ericsson från Linnéuniversitetet och jag, Berit Hartman och Maria Norbäck samtalade med utgångspunkt i följande skrivning:
I den ymniga floran av metodböcker förekommer många olika föreställningar om vad det innebär att tänka, forska och skriva på vetenskaplig grund. De flesta av dessa föreställningar är normativa såtillvida att de närmar sig metodområdet som om det finns ”ett bästa sätt”. Ibland ges också uttryck för uppfattningen att det inte finns några alternativ utan att det endast finns ”ett enda sätt”. Hur ska vi som lärare, handledare och forskare förhålla oss till sådan normativitet? Finns det överhuvudtaget något utrymme för studenter att tänka, forska och skriva utanför metodlitteraturens snäva ramar?
Vi inledde med var sitt statement, och jag presenterade följande tankar om kunskap, lärande och vetenskapligt skrivande som utgångspunkt för samtalet i panelen och med åhörarna.

Genom åren har jag funderat massor på vad kunskap är och hur lärande fungerar, och jag var länge frustrerad över hur akademin utvecklades och störde mig att studenternas förväntningar på mig som lärare och deras sätt att ta sig an studierna inte stämde överens med min bild av vad som kännetecknar högre utbildning. När studenterna inte förstod vad jag menade, på den korta tid jag hade till mitt förfogande för att förklara i undervisningen, klagade jag på studenterna, vilket inte leder till något positivt för någon. Det var en jobbig tid i mitt liv och jag kämpade mot väderkvarnar, för den akademiska kulturen är lika svår att förändra som all annan kultur. Jag drev mig själv till en punkt där jag var tvungen att välja väg och när jag inte hade något att förlora slängde jag iväg en idé till en bok till Studentlitteratur, som nappade. För mig blev det en vändning och av bara farten blev det två böcker till, varav den senaste handlar om kunskapsteori och kommer ut i januari. 

När jag började arbeta på mina böcker Hur blir högre studier högre och sedan fortsatte med Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, kände jag omgående att det var positivt för mig och min mentala hälsa eftersom jag fick utlopp för min kreativitet. Genom att uttrycka sig i bokform finns det tid att förklara på djupet och med hjälp av olika exempel. Ambitionen med båda böckerna är att hjälpa studenterna hjälpa sig själva, att utveckla förmågan att förstå och hantera kritisk mångfald, vilket jag menar kännetecknar vetenskapligt tänkande. Målet med all forskning är KUNSKAP, och kunskap är något annat än fakta och resultat. Utan tolkning kan ingen empiri eller evidens bli kunskap eftersom det inte är synonymer. Vetenskapligt tänkande kännetecknas av att man arbetar med öppna frågor utan givna svar och därför är den akademiska friheten, som kräver (förmåga att ta) ansvar, så viktig. Utan tillit och eget ansvar kan texterna som skrivs i namn av vetenskap aldrig bli akademiska.

Forskning handlar om att följa principer, inte regler! Om forskare och lärare på högskolan okritiskt förväntas följa order är högskolan inte längre en högskola och forskningen blir ovetenskaplig, dessutom är det oetiskt att tvinga människor att okritiskt följa regler. Vetenskapen är en komplex helhet vars syfte är att skapa kunskap; den går inte att detaljstyra eller kvalitetssäkra eftersom det man söker efter är okänt och ingen vet var eller ens om svaren finns. Metod är inte en uppsättning regler, utan ett antal principer. Och för att arbetet ska kunna leda till kunskap måste man som sagt kunna tänka fritt, kritiskt och självständigt, vilket är intellektuella förmågor som behöver balanseras mot, inte ersättas av rationalitet.

Vetenskaplig frihet tillsammans med personligt ansvar för besluten man tar när man forskar och studerar, liksom att man möts i ömsesidig respekt för varandra och olika sätt att tänka, är en förutsättning för framväxten av en akademisk miljö och en vital och angelägen vetenskap. Om metodböckerna ser ut och används, samt uppfattas, som manualer eller recept som ska följas till punkt och pricka leder studierna av böckerna bort från vetenskapligt tänkande och resultatet blir ovetenskapligt. Målstyrnings- och kvalitetssäkringstanken, övertygelsen om att det går att effektivisera lärande och vetenskapligt tänkande, liksom jakten på en best practice som antas kunna implementeras överallt, går på tvärs mot allt jag lärt mig genom åren i akademin om lärande och kunskapsutveckling. Ny kunskap handlar om det vi INTE vet och den är okänd tills den upptäckts eller utvecklats, därför måste processen vara öppen och sökandet fritt.

Under den första dagen på konferensen sa Bengt Kristensson Uggla att disputationer idag alltmer kommit att utvecklas till en angelägenhet för familjen, inte för vetenskapen och den akademiska miljön. Jag har inte tänk på det, men det slog mig att det ju är helt sant, djupt tragiskt och ett allvarligt tecken på att akademin förändrats och att den blivit allt mindre akademisk. Det är omöjligt att säga vad som är hönan och ägget, men möjligen skulle denna olyckliga utveckling kunna förklaras med att forskning blivit en resultatorienterad och målstyrd verksamhet, där man förväntas tänka rätt snarare än fritt, för att travestera Thomas Thorild och devisen ovanför stora hörsalen i Uppsala; som länge (och med rätta) kritiserats för att vara oakademisk, men som idag tyvärr håller på att bli en allt mer korrekt beskrivning av högskolans verksamhet.

söndag 10 oktober 2021

Att läsa snabbt tar tid

Läshastigheten är i princip konstant över tid, men det går att lära sig läsa översiktligt för att på det sättet öka mängden text man konsumerar, med behållning. Den förmågan tar dock tid att utveckla, för det är egentligen inte en förmåga man övar upp. Vem som helst kan svepa med blicken över en sida och sen vända blad. Läsning handlar om att tillägna sig innehållet, inte bara ta sig igenom texten. För att kunna LÄSA snabbt måste man först ha byggt upp ett referensbibliotek. För att utveckla snabbläsningsförmåga behöver man öva upp blicken för vad som är viktigt i texter, man behöver lära sig urskilja mönster och öva upp blicken för bärande resonemang och betydelsefulla detaljer.

Man skulle kunna säga att bildning är en förutsättning för snabbläsning. Det handlar om att först skaffa sig breda och djupa kunskaper på många olika områden, sedan om att skaffa sig perspektiv på kunskaperna; och det handlar även om att hela tiden testa kunskaperna mot verkligheten samt ständigt ompröva insikterna i ljuset av ny kunskap. Saknas grunden, alltså breda och djupa kunskaper samt en väl utvecklad förmåga till analytiskt- och kritiskt tänkande, går det inte att läsa snabbt utan att kvaliteten i läsningen blir lidande. Därför tar det tid att läsa snabbt och det är också anledningen till att lärande inte går att effektivisera.

Inget som är viktigt i livet går att effektivisera, och varför skulle man vilja göra det? Livet är en tidsrymd och dess mening står i direkt relation till vad man fyller tiden med. Den som jagar kickar och försöker maximera upplevelsen av att vara vid liv bränner ut sig och är aldrig riktigt närvarande, hen dör i språnget, utan att ha uppskattat vägen fram. Kunskap är en förutsättning för kvalitet, som är en förutsättning för kunskap, så den onda cirkel vi hamnat i behöver brytas. Jakten på effektivitet handlar inte om något annat än en fåfäng önskan om att få mer för mindre, vilket är en omöjlig dröm. Önskningar om det som inte går att få är som virus, som sprider sig och tar sig in i och tar över kroppen, med skillnaden att drömmar tar sig in i hjärnan och påverkar tänkandet. 

För den som liksom jag läser långsamt är detta extra viktigt att förstå och ta till sig. Man måste helt enkelt acceptera förutsättningarna och utrusa sig med tålamod. Känner man sig stressad för att andra läser snabbare och därför slarvar med grunden kommer det oundvikligen att gå ut över kvaliteten i det intellektuella arbetet under resten av livet. Belöningen är inte direkt för någon, den kommer med tiden och ju noggrannare man är i början av sin karriär desto större blir den. Och när man väl har skaffat sig förmågan fungerar den som ett turboaggregat eller en överväxel på en bil. Man både kan och bör fortsätta ta sig tid att läsa långsamt, dels för läsupplevelsens skull och njutningen i att ta del av ett vackert språk och väl genomtänkta resonemang, dels för att det är enda sättet att ta till sig ny kunskap och utveckla fördjupad förståelse.

söndag 3 oktober 2021

Hur kan man främja intellektuell utveckling och varför behöver man göra det?

Sedan ett tag arbetar jag på en ny bok, om (vad som främjar) intellektuell utveckling. Kraften i skrivandet kommer från den frustration jag känner över att och hur den akademiska världen blir allt mindre akademisk. Jag försöker tänka positivt och fokuserar på uppmuntran och verktyg som kan användas för att bygga upp både förståelse för vad intellektuell utveckling betyder och varför det är viktigt samt och kompetens att hantera intellektuell förmåga. Nedan finns ett första utkast till bokens inledning.

Inledning

Det finns inga genvägar till kunskap och i jakten på vetande finns heller inga garantier för att man finner det man söker, det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore annorlunda för det är ett faktum att det är så här det ser ut och fungerar. Det är själva förutsättningen för all forskning och allt lärande. Ibland sägs att viljan kan försätta berg och att vill man bara nog mycket och sätter upp tillräckligt tydliga mål kan man uppnå i princip vad som helst. Det stämmer i en del fall, men långt ifrån alla och den här boken handlar om just de fallen.

Jag som skrivit boken har över tio års erfarenhet av kroppsarbete i bageribranschen. När jag arbetade som bagare fanns det normala dagar, och så fanns det arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut av arbetstiden åt produktion. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss då till det yttersta och gjorde vad vi kunde för att effektivisera arbetet. Arbetar man med tillverkning går det att dela upp arbetet i enklare moment och planera verksamheten för att nå största möjliga effektivitet. Och tänker man bara på det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet. Det går att röra sig snabbare, arbeta fortare och trimma samverkan i arbetslaget i ett bageri utan kvalitetsförlust. Jäsningsprocessen går dock inte att påskynda, och tiden brödet måste stå i ugnen är konstant. Dygnet har bara 24 timmar och för varje ny sak som ska hinnas med under den begränsade tiden minskar utrymmet för allt annat som också måste göras för att få livet och tillvaron att gå ihop. Även om det aldrig gick att helt koppla bort tankarna på arbetet i bageriet fanns ett stort mått av frihet i tanken medan man arbetar, även under intensiva arbetsperioder. Tröttheten satt i kroppen, men fick jag bara sova återhämtade sig musklerna till nästa dag trots att det tidvis var mycket att göra. Det som fick mig att söka mig bort från bageriarbetet var inte att jag föraktade arbetsuppgifterna eller yrket som sådant utan en växande känsla av att inte få utlopp för min önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. Mitt problem var att jag efter åtta timmar i bageriet inte orkade läsa eller skriva, och arbetskollegorna var inte alltid intresserade av att diskutera filosofi och litteratur. Det var inte för att arbetet var fysiskt som jag tröttnade på bageriarbetet, det var lusten att studera som till slut tog överhanden. Orsaken till att jag slutade var att jag sökte intellektuellutmaning, och det gör jag fortfarande.

Kunskap, bildning och klokhet är samhällsbyggande egenskaper som är omöjliga att effektivisera, och det är också det första som ges upp när tiden (upplevs) krympa. På högskolan ser arbetet och förutsättningarna därför helt annorlunda ut än i bageriet. Det går att springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre. Läshastigheten kan påverkas marginellt, och visst går det snabbare att skriva när man har vanan inne, men det är på marginalen och tidsvinsten är dessutom svår att använda till något annat. Tystnad och mellanrum samt tid för reflektion och eftertanke, är nödvändigainslag i all intellektuell verksamhet som förväntas hålla något slags kvalitet. Och människans kognitiva processorkraft har varit i princip konstant genom hela mänsklighetens historia. Idag ”läser” allt fler ljudböcker, vilket är ett effektivt sätt att ta sig igenom texter, men eftersom lyssna och läsa är två helt olika saker är det olyckligt att jämställa dessa båda saker. Ljudböcker är ett komplement, men grunden för all intellektuell utveckling är långsamt och eftertänksamt läsande av svåra och utmanande texter som förmedlar tankar. På nätet kan man hålla sig a jour med det viktigaste genom att scrolla, men all intellektuell verksamhet kräver tid och är mödosam. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. Intellektuell och akademisk är inte synonymer, men det som kännetecknar akademiska miljöer är att de är intellektuellt stimulerande. Och intellektuell utveckling är motsatsen till effektivitet, fakta och googlande efter snabba svar. Den här boken är skriven i akt och mening att värna det som är akademiskt i högskolevärlden och med ambitionen att främja intellektuell utveckling. Det är ingen lärobok i traditionell mening, utan snarare en inspirationsbok och den vänder sig till alla som vill bygga upp förståelse för hur man kan utvecklas som tänkande och kunnande människa.

Jag vill ha ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet, ett arbete där jag hela tiden befinner mig på gränsen till min intellektuella förmåga; ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. Bageriarbetet krävde min fysiska uppmärksamhet och i början fann jag det utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags mättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna mig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, och jag förknippar det med obehag. På högskolan har jag aldrig känt så. Jag vill aldrig bli fullärd och anser inte heller att akademiker ska bli det, för då är det akademiska arbetet inte akademiskt längre.

Ett ord kan sägas fånga samtiden; effektivitet, som genomsyrar hela samhället och påverkar alla beslut och allas liv. Effektivitet lanseras som en magisk universallösning på väldigt många problem. Genom att effektivisera får man ut mer av investeringarna och antas kunna producera mer på kortare tid. Och i teorin fungerar det, i alla fall ett tag, men på samma sätt som våra liv är ändliga finns det en gräns för hur mycket man kan effektivisera. Problemet är att effektivisering har blivit normaltillståndet, det är idag inte något man tar till för att lösa tillfälliga problem, det är så samhället förvaltas. Förr eller senare drabbar därför jakten på effektivisering alla, utan undantag. Även de framgångsrika och lyckade blir sjuka om de inte får sova tillräckligt eller utsätts för konstant stress. Eftersom problemet är konstruerat och bygger på ett tankefel är det lätt att göra något åt det, men det kräver eftertanke och analytisk förmåga – alltså intellektuella egenskaper, vilket den här boken handlar om. När jag kände leda i bageriet handlade det endast om mig och mina känslor, men när samma känsla kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig. Skolan, utbildningssystemet och samhället behöver nämligen kunskap; idag mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia eftersom vi lever i ett komplext samhälle som kräver en väl utvecklad intellektuell förmåga. Om högskolans akademiska kvaliteter utarmas eller till och med betraktas som problematiska, eftersom de är så svåra att målstyra och kvalitetssäkra rör vi oss snabbt ut för ett sluttande plan.

För att mitt arbete som akademiker ska kunna sägas vara intellektuellt måste jag få arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda jag skaffat mig genom åren. Det som gör intellektuella arbeten intellektuella är att det saknas på förhand definierade mål som ska nås. Arbetet handlar om att ta sig till gränsen och sedan försöka förskjuta den, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. Intellektuella utmaningar uppfyller den som är utbildad för att ta sig an dem helt och hållet, och det är just denna kvalitet jag söker. När jag lämnade bageriet stämplade jag ut och kunde ägna mig åt annat, men det har aldrig intresserat mig. Jag vill gå fullt upp och vara närvarande i arbetet hela tiden. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det ineffektivt it. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig med en bok på ett café; utåt sett ser ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet. Ibland behöver jag ta en hel eller halv dag ledigt, men jag är fortfarande på jobbet eftersom mitt arbete är intellektuellt och hjärnan ständigt arbetar. Vissa dagar går det i ett från halv fem till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det trögt, men när bilden klarnar, problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär absolut inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Den missuppfattningen sprider sig när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och intellektuellt. Och kraven som dyker upp ibland, om att vi lektorer ska vara på kontoret varje dag, nio till fem, är rent förkastligt. Poängen med mitt arbete är att jag inte jobbar på specifika tider, att jag kan anpassa insatsen efter dagsform. Det är själva förutsättningen för allt intellektuellt arbete. Det är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför ens fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. Det är problemen man arbetar med som definierar arbetets innehåll och som avgör vad som krävs av den som uppbär den här typen av anställning. Som akademiker är man hela tiden i eller i alla fall nära sitt jobb. Det är så jag vill ha det även om jag bara får betalt för åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan, trots att jag oftast jobbar mer än så och ibland mycket mer. Att jag inte bränner ut mig beror på att arbetet är belönande, inte trots utan just för att jag kan och får gå fullt upp i det. Men, och det är ett viktigt men, förutsättningen för att detta är att den administrativa bördan är minimal och att jag får arbeta i frihet under ansvar.

Det finns de som menar att högkvalitativt intellektuellt arbete bara kan utföras fyra timmar per dag. Efter år av erfarenhet känns det som det nog är ett ganska bra, generellt mått på vad som är rimligt att förvänta sig av en akademiker, om arbetet ska hålla akademisk klass. Kvalitet och kvantitet går hand i hand och är relaterade till varandra. Är det kvantitet man vill ha går det ut över kvaliteten, annars vore det inte kvalificerat arbete. Jag ser det som resursförstöring av gigantiska mått att staten som bekostat min utbildning och meritering till docent inte använder mig och den resurs jag och mina kollegor utgör klokare. Vi får en bra lön, men sätts att utföra arbetsuppgifter som inte alls ligger i paritet med vår kapacitet. Det sker till priset av sänkt kvalitet, för det är omöjligt att effektivisera lärande, tänkande och intellektuell utveckling. Högkvalitativ forskning intellektuella topprestationer kräver fokus, förberedelse och marginaler. Det finns aldrig några garantier. Jämför till exempel med elitidrottare. Ingen kan tvinga fram toppresultat. Träningsbördan kan naturligtvis regleras och ökas, i alla fall till den fysiska gränsen. Resultaten kan dock aldrig garanteras, de är en nåd att bedja om. Zlatan vet vad Zlatan behöver för att prestera på topp, och han får det. Landets professorer och docenter vet också vad det behöver för att prestera på topp, men vi får inte själva bestämma över hur och när vi utför vårt högkvalificerade arbete.

Livet och verkligheten är inte ekvationer som går jämnt upp. Likt talet Pi är det meningslöst att söka efter perfektion eftersom det är som att jaga sin egen skugga eller den där krukan med guld som sägs finnas vid regnbågens slut. Samhället och tillvaron kan aldrig bli perfekt, det är och kommer alltid att handla om kompromisser. Ju förr vi inser och accepterar dessa facts of life desto bättre. Den som äger intellektuell förmåga och inser att tänkande tar tid och kunskap kräver ödmjukhet kan förundras över tillvaron och lära sig bejaka osäkerheten och öppenheten. Hen kan ta vara på det som är bra och finna ro i övertygelsen som att det som är dåligt kan förändras till det bättre. Genom att fokusera på nuet och utveckla strategier för att hantera osäkerheten istället för att jaga lyckan i framtiden eller någon annanstans än här och nu, utvecklas man intellektuellt samtidigt som samhället blir mer hållbart. Eftersom människan inte är en maskin är det inte exaktare eller snabbare rationalitet vi behöver, utan en mer utvecklad förmåga att hantera både och. Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens. Artisten Leonard Cohen insåg detta och fångade insikten i sin låt Anthem, i raden: ”Det finns en spricka i allt, det är där ljuset och livet kommer in.” Citatet anförs här som en påminnelse om att kunskap och livsavgörande insikter finns överallt och därför är det viktigare att lära sig förstå och känna igen kunskaperna när man stöter på dem, antingen av en slump eller som ett resultat av systematiskt sökande.

söndag 26 september 2021

Hur blir den akademiska kulturen akademisk?

Kultur äter strategier till frukost brukar man säga. Den går inte att styra eftersom den utvecklas i mellanrummen och både påverkas av och påverkar förändringen som är dess enda konstant. Kunskapen om kulturen kan därför per definition aldrig vara annat än daterad och den går bara att nå indirekt. Det är inget problem utan själva förutsättningen för forskningen om kultur, som är ett ämne som angår alla. Kulturvetenskapens Moment 22 är att även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt. Problemet är att kunskapen som kulturvetare och många humanister skapar bara kan utvecklas, spridas och komma till sin rätt i en AKADEMISK och INTELLEKTUELL miljö, och idag förändras kulturen i högskolevärlden snabbt, vilket i sig är oproblematiskt. När själva grunden för det som gör akademin akademisk och intellektuell raseras blir utvecklingen oundvikligen exponentiell. Det är inte av illvilja akademin förändras, det sker av (missriktad) omsorg om kunskapen och fungerar som ett slags björnkram. Grundproblemet är att allt fler idag, även inom akademin, sätter likhetstecken mellan fakta och kunskap. Fakta kan produceras och kontrolleras, och vägen dit kan målstyras och resultatet kvalitetssäkras. Fakta kan ordnas och jämföras, men så fungerar inte kunskap och uppmärksammas inte detta finns en risk att akademin på sikt avakademiseras helt. Tänker man sig att akademiskt arbete handlar om att producera fakta går det att skapa tydliga och förutsägbara karriärvägar. Efterfrågan på snabba och tydliga svar är stor, vilket försvårar arbetet med att försvara akademins akademiska kvaliteter. När forskningen inriktas på fakta och den misstas för kunskap blir nämligen alla nöjda och arbetet ser dessutom ut att kunna effektiviseras på samma sätt som arbetet i resten av samhället och näringslivet. Kulturen gör det med akademin och människorna, samhället. Frågan är hur klokt och långsiktigt hållbart det är?

Om akademin avakademiseras och arbetet där allt mer liknar vilket jobb som helst påverkas kulturen lika mycket som den påverkar utvecklingen. Den som liksom jag värnar akademins AKADEMISKA kvaliteter för KUNSKAPENS skull kan inte göra något annat än att påpeka detta och på olika sätt försöka driva opinion för en förändring. Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset och göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, och att jag uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit -- men det gör det inte utvecklingen mindre problematisk eller plågsam att bevittna. Sen, när kon är borta och båset är tomt, säger man: Vi visste inget, varför varande ingen oss? Det är kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför som humaniora och kulturvetenskap är det man skär ner på först när den akademiska verksamheten (i strid mot allt vi vet om intellektuella arbetens särart) ska effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen och förändringshastigheten accelererar. Först när det är för sent och det är svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur, blir misstaget uppenbart för det stora flertalet, men då är det som sagt för sent eller kräver massor av tid och resurser att vända utvecklingen.

En viktig förklaring till att det blir som det blir är att allt fler aspekter av arbetet i högskolevärlden förpappras. När kunskap flyttas från forskare och lärare till de administrativa systemen ökar möjligheterna till kontroll och styrning av verksamheten, liksom det fiktiva behovet av fler administratörer och utökade befogenheter och makt för linjen. Kollegiet krymper och de som är kvar belönas för sin lojalitet gentemot systemet med hög lön och fina titlar. Tomheten triumferar, för att tala med organisations- och ledarskapsforskaren Mats Alvesson. När akademikerna blir allt färre och de som är kvar fokuserar på annat än kunskapsutveckling och värnande av intellektuella kvaliteter riktas fokus mot pengar, pinnar och annat som kan produceras i enlighet med tanken om lean production av nyckeltal. Risken är att det blir viktigare och uppfattas oproblematiskt att bevaka det egna lärosätets position i förhållande till andra, konkurrerande lärosäten. Marknadsskolan fungerar på samma sätt. Skyddade bakom murar och med hänvisning till företagshemligheter sprider respektive enhet i utbildningssystemet, via medietränade kommunikatörer en blankpolerad bild av just deras organisations förträfflighet. Med en ökad förpappring ökar kommunikationsavdelningarnas och bibliotekens makt över akademin, och forskarna förvandlas allt mer till utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri vars uppgift är att bli bäst i världen, trots att alla vet att bäst är ett relativt och subjektivt begrepp. Bra däremot är ett absolut mått.

Det lyser säkert igenom hur förtvivlad jag är, men uppgiven är jag inte. Min intellektuella låga brinner starkare än någonsin, liksom mitt engagemang för kunskapen och den intellektuella utvecklingen. Jag tror på strykan i kunskapen och hyser hopp inför framtiden. Även om jag lika lite som någon annan äger kunskapen och trots att jag vet att den är lika svår att styra som kultur är jag övertygad om att den förr eller senare kommer att tas till heder igen. Jag bidar min tid och tar alla chanser jag får att skriva, läsa och hålla kunskapens eld vid liv. Glöden finns där, likt en brinnande mosse som rätt som det är kan flamma upp, om och när förhållandena är de rätta. Hur mycket klimatförändringarna och rasismen som växer och sprids i samhället än oroar mig närmar vi oss oundvikligen den punkt där det blir uppenbart för alla att kunskap är det ENDA som kan rädda oss. Då är jag redo och kan, tillsammans med mina akademiskt sinnade och intellektuellt drivna kollegor från olika ämnen och med olika intressen, kliva upp ur katakomberna där vi bidar vår tid och möts för att utbyta tankar och erfarenheter, för att sprida kunskapens ljust över det kulturella landskap som där och då förhoppningsvis inte är helt förött. Så länge det finns liv finns det hopp, och det är också det sista som överger oss människor. 

Jag hoppas och tror det blir bra, förr eller senare, även om det just nu ser mörkt ut. Ingen vill egentligen leva i den strikt kontrollerade, andefattiga och repressiva värld som marknadskrafterna leder till om de släpps fria. Demokratin och det öppna samhället kan bara värnas med hjälp av intellektet, och demokratin är det enda långsiktigt hållbara styrelsesättet, alltså det enda system som kan hantera klimatförändringarna. Därför är jag hoppfull, för jag vet att det jag kan och den kunskap jag har är användbar. Just nu uppskattas den inte efter förtjänst, men när vi vaknar upp på andra sidan av pandemin och klimatförändringarnas och rasismen och populismens konsekvenser blir allt tydligare är jag övertygad om att fler kommer att inse vad som behövs och behöver göras, och då kommer en annan kultur att växa fram, som liksom den vi lever med nu äter strategier. Utvecklingen går varken att målstyra eller stoppa. Den som förstår det står alltid bättre rustad inför framtidens fundamentala öppenhet än den som tror sig veta och vara på den rätta sidan, bland likasinnade. Det kommer inte an på hur många man är som tänker samma, utan på hur användbar kunskapen är som man förfogar över. Den högre utbildningens akademiska kvaliteter är unika och ett lika viktigt världsarv att förstå och respektera som till exempel den romerska rätten. Högskolans bildningsambitioner går hand i hand med strävan efter intellektuell utveckling. En oakademisk akademi är bara ett förlängt gymnasium, så detta är ingen liten sak.

söndag 19 september 2021

Prestationsskolor och inspirationsskolor

Den svenska skolan befinner sig i fritt fall, och hindras inte utvecklingen drar den oundvikligen med sig även den högre utbildningen, och eftersom vårt högteknologiska, demokratiska och högst komplexa samhälle bara kan förstås av intresserade och kunniga medborgare och bara kan värnas av kunskap som är utspridd i samhället förstår alla som sätter sig in i ämnet att vi leker med elden i närheten av ett bensinlager. Kulturen kan buffra en hel del dumhet, liksom havet kan buffra koldioxid, men bara till en gräns och passeras den tar dumheten över och då spelar det ingen roll att man själv skaffat sig kunskap, då styrs utvecklingen av en anonym och okontrollerbar massa. USA balanserar på gränsen och vi ligger inte långt efter så det som hände i januari i år i samband med att Trump tvingades bort från makten borde mana till eftertanke. Om inte kunskapsskolan återupprättas inom en snar framtid kan det liksom ifråga om klimatet mycket väl vara försent. Eftersom kunskap, liksom kultur och samhällsbyggande, är ett kollektivt projekt är det den generella nivån det kommer an på, inte enskildas kunskaper.

Löftet om valfrihet i skolans värld är det egentligen inget fel på, men den ursprungliga tanken var inte att man skulle välja bort skolor man av olika anledningar inte gillade utan att man skulle kunna välja det pedagogiska upplägg man trodde mest på och reformen var definitivt inte tänkt att göra den svenska skolan till ett slagfält för utländska kapitalägare som bara bryr sig om hur mycket vinst man kan krama ur verksamheten. Gör vi inte upp med aningslösheten och accepterar det faktum att vi var naiva nog att sälja ut den stolta svenska kunskapsskolan till aktiemarknadens anonyma girighet kommer inte kunskapen i vårt land att kunna värnas, och det är den som är själva syftet med skolan. Valfrihet förutsätter inte privata aktörer och konkurrens mellan skolor, det är en av alla villfarelser vi måste göra upp med. Om skolan förstatligas och alla lärare har samma arbetsgivare får alla skolor samma ekonomiska förutsättningar, vilket de måste ha för att kunna fokusera på och värna kunskapskvaliteten. Med en sådan reform skulle i ett slag alla kostnader som idag läggs på marknadsföring kunna kapas helt och läggas på undervisning, och vinsten som idag plockas ut ur systemet skulle också kunna gå oavkortat till åtgärder som gynnar lärande. Dessutom skulle skolan som organisation plattas ut rejält när rektorerna slipper underordna sig företagsledarna som idag styr privatskolornas verksamhet och indirekt tvingar den kommunala skolan att anpassa sig efter marknadens lagar. Det fina med en sådan reform är att kostnaderna för skolan inte skulle behöva öka. De som säger att privata aktörer är mer effektiva bortser från (eller mörkar) att alla eventuella effektiviseringsvinster endast kommer ägarna till godo, skattebetalarna får fortfarande betala lika mycket.

Valfrihetsskolan har utvecklats, från att vara en inspirationsskola där kunskapen och lärandet stod i centrum, till att bli en prestationsskola som fokuserar på betyg och andra mät- och jämförbara nyckeltal. Det är idag varken kunskapskvalitet eller pedagogiska modeller som skolorna konkurrerar med, utan betyg och teknisk utrustning. Skolan har blivit som vilken marknad som helt och det man säljer är tillgång till attraktiva högskoleutbildningar, som i sin tur antas öppna dörrarna till prestigefulla anställningar på framgångsrika företag. Förändringen märks på högskolan genom att allt fler av dagens studenter ser sig som kunder som förväntar sig att få utbildning, istället för att komma dit med motivation att bedriva självständiga studier och utveckla kunskap tillsammans med lärare som bedriver forskning vid sidan av undervisningen. Och eftersom högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen och lärare som underkänner eller anmäler "för många" för fusk betraktas som ett problem påverkas kunskapen i vårt land. När fler och fler går ut i samhället med det självförtroende som en högskoleexamen ger, utan att nödvändigtvis har kunskaperna som borde motsvara nivån på examen utarmas skyddet mot dumheten som ständigt lurar under ytan i alla samhällen.

Tanken på att skolor presterar resultat och att ansvaret för kvaliteten i lärandet vilar på lärarnas axlar går helt på tvärs mot vad vi vet om kunskapsutveckling. Det har alltid varit, det är fortfarande och kommer alltid att vara individens ansvar att lära. Och det gäller från förskolan till forskarutbildningen och inom vetenskapen. Ingen annan kan göra det åt en. Det är ett faktum och är inte samma sak som att säga att barn ska vara utelämnade åt sig själva i skolan. Skolans och lärarnas uppgift är att skapa förutsättningar för lärande, inte att producera resultat. En prestationsskola kan aldrig bli en kunskapsskola, det kan bara en inspirationsskola. Och i ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum konkurrerar varken skolor, lärare eller elever, där samarbetar alla och hjälper varandra att utvecklas och bli bättre. I dagens konkurrensutsatta prestationsskola där alla bevakar varandra ökar stressen och pressen vilket gör att förutsättningarna för lärande blir allt sämre. Lärande kan varken pressas eller stressas fram. Konkurrens kan aldrig leda till kunskapskvalitet. Den mänskliga hjärnan har inte förändrats på tusentals år, därför är det inte nya metoder som behövs för att återupprätta kunskapsskolan utan mer frihet, tid, samverkan och tillit, och mindre stress, press och krav på mätbara prestationer.

Skolan kan bara organiseras av rektorer och undervisningen kan bara bli kunskapsinriktad och leda till lärande om lärarna ansvar för det som händer i klassrummen. Alla försök att standardisera undervisningen i enlighet med föreställningen om att det finns en best practice, för att på det sättet uppnå likvärdighet, är kunskapsvidriga för så fungerar varken människor, lärande eller kunskap; det är en tanke hämtad från tillverkningsindustrin och som passar som hand i handske för den vinstdrivande friskolesektorns lobbyister. Dessutom går den tanken helt på tvärs mot talet om valfrihet, vilket är talande. Det handlar inte ge elever möjlighet att välja mellan olika pedagogiska modeller, utan om att göra vad man för att hjälpa sina barn att lyckas i livet. Och eftersom prestationsskolan uppenbarligen inte håller vad den lovar borde det inte vara kontroversiellt eller svårt att förändra skolan och skapa förutsättningar för framväxten av olika inspirationsskolor som samverkar med varandra och det omgivande samhället för att värna och utveckla kunskap. 

söndag 12 september 2021

Hur får man ut mesta möjliga av en föreläsning?

Nästa vecka ska jag tala på Karlstad universitet om min bok Hur blir högre studier högre, vilket jag är väldigt tacksam för. Att få dela med sig av sina tankar om studier och vad som gör högskolan till en HÖGskola känns hedrande. Jag har alltid varit ödmjuk inför läraruppdraget, och kanske är det just därför jag oroas över utvecklingen, eller kanske snarare avakademiseringen av den akademiska världen. Nåväl, här kommer ett litet smakprov från boken, där jag ger min syn på vad en föreläsning är och hur man som student kan (eller jag tycker att man bör) göra för att få ut mesta möjliga av sin studietid. 

Undervisning är en lika komplex mänsklig verksamhet som lärande. Det är inte så att en (läraren) kan och förmedlar fakta till en annan (studenten), som ska lära sig förstå vad som sägs och upprepa det som står i böckerna. Lärande är en ömsesidig verksamhet – det handlar om en samverkan mellan lärare och student – och det som händer mellan lärare och student är lika viktigt som det som händer inom var och en under sökandet efter kunskap. Undervisning är ett mänskligt möte som förändrar. Alla som går in i ett klassrum eller en föreläsningssal går ut som en ny människa. Det gäller både läraren och studenterna, förutsatt givetvis att man är där för att lyssna och lära och engagerar sig i mötet. Det är varken studenterna eller lärarna det kommer an på om undervisningen ska bli lyckad – ansvaret är delat. Men den som inte gör sin del av arbetet kan inte skylla på någon annan.

Studier är en process och utbildningssystemet en dynamisk helhet, och därför är det så viktigt att uppmärksamma relationen mellan parterna och vad som krävs av vem i de olika stadierna. För att utvecklas som student kan det vara bra att sätta sig in i vad man gjorde bra och vad som kunde ha gjorts bättre tidigare i utbildningssystemet som man rör sig genom. Därför handlar resonemanget här om både skolan och högskolan och om både elever och studenter samt lärare. Undervisningens tre delar är förberedelse, utförande och efterarbete, och för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre är det avgörande att både studenter och lärare förstår hur viktigt det är att alla delarna finns med och att det råder balans mellan dem.

Förberedelse

För eleverna i grundskolan handlar det inledningsvis, i de längre stadierna, om att vara nyfiken och intresserad. Detta är något man måste lära sig innan man kommer till skolan, för undervisning har svårt att konkurrera i underhållningsvärde med fotboll eller datorspel. Här har föräldrarna och samhället ett stort ansvar att locka till lärande och visa på vikten av kunskap för att lyckas i livet. Det kan aldrig vara lärarens uppgift att axla det ansvaret, för då förändras läraryrket till att handla om överföring av information. Av eleverna på högstadiet och gymnasiet är det rimligt att kräva lite mer. Läxor kan se olika ut, men de bör handla om att skaffa sig en grund att stå på för att tillgodogöra sig innehållet i lektionerna framöver. Kanske finns en film att titta på, som sedan diskuteras under lektionen, eller så kan det handla om att läsa före i boken för att läraren ska kunna fokusera på hur innehållet kan förstås. Man kan få i uppdrag att leta på nätet efter information och alternativa uppgifter för att kunna sätta det som tas upp under lektionen i perspektiv.

På högskolan handlar det för studenterna om att läsa, läsa, läsa, så mycket som det bara går och finns tid för, helst mer text än den litteratur som är knuten till kursen. Arbetar man heltid vid sidan av studierna borde man i rimlighetens namn få svårt att få livet att gå ihop eftersom även arbetet kräver viss förberedelse; ett socialt liv vid sidan av studierna är också en viktig del av förberedelsen och kräver sin tid. Studenter som släntrar in till föreläsningssalen utan att ha öppnat boken, som förväntar sig att läraren ska vara underhållande och peka på allt som är viktigt, och som dessutom smiter i sista rasten för att hinna med ett tidigare tåg hem, är inte mogna för högre utbildning och behöver verkligen fundera över vad de gör på högskolan. Det sättet att agera som student är att betrakta som slöseri både med egen tid och pengar och med samhällets resurser. Den kultur som växer fram i olika studentgrupper kan antingen främja eller hämma kunskapsutvecklingen, och den är alla ansvariga för att värna, både för sin egen skull och för utbildningen och dess rykte bland potentiella arbetsgivare.

Graden av självständighet måste öka hela tiden i utbildningssystemet om högre utbildning verkligen ska kunna bli högre. Kunskapsmål ska inte nås, de ska överskridas – ju mer desto bättre för alla inblandade. Det gäller lika för både lärare och studenter. Det är de krav som kunskapen ställer som det måste finnas såväl tid som förståelse för. Om alltför mycket annat krockar med utbildningen blir det svårt att lära. Och om lärarna störs av ovidkommande frågor från studenterna går det ut över tiden som krävs för att förbereda undervisningen ordentligt, vilket påverkar studenternas förutsättningar för lärande negativt. Om lärarna ska undervisa mer krävs mer förberedelsetid eftersom lärare inte bara arbetar med lärande när de står inför klassen. Lärande är en livslång process. Läraryrket handlar inte om att hitta en metod som fungerar och sedan upprepa den, inte om att förmedla ett fastställt och standardiserat innehåll. Lärare måste hela tiden utvecklas, särskilt lärare på högskolan. Kvaliteten i den högre utbildningen står i direkt relation till tiden som finns både för att planera föreläsningarna och för att kontinuerligt kunna fortbilda sig i ämnet. Lika viktigt som det är att lärarna möter studenterna där de är och ger dem vad som behövs för att utveckla kunskap är det att studenterna förstår och respekterar lärarens behov av att arbeta ostört. Stör man lärarna med ovidkommande frågor eller sådant man klarar av själv går det ut över lärarens möjlighet att göra ett så bra jobb som möjligt.

Utförande

Även undervisning handlar om samverkan. Ansvaret för att undervisningen fungerar är delat. Givetvis har lärarna störst ansvar, men utan intresserade elever och studenter kan ingen lärare göra ett bra jobb. Vill man som student bli underhållen är det inte till högskolan man ska gå utan till teatern, och är det publikfrieri som läraren vill ägna sig åt är högskolan fel plats att vara på och verka i. Därmed inte sagt att undervisning behöver vara tråkig. En förutsättning för att studierna ska vara både roliga och kunskapsutvecklande är att man lyssnar uppmärksamt och intresserat, att man ställer frågor och tar aktiv del i undervisningen samt ansvarar för sitt eget lärande. Gör man det blir studierna roligare och föreläsningarna kommer att kännas mer meningsfulla för alla inblandade. Lärare som tvingas hantera onödiga störningsmoment eller möts av sovande studenter (det händer, alldeles för ofta) eller ointresserade åhörare som sitter i föreläsningssalen och snackar med varandra, de blir sämre lärare och det drabbar alla studenter som är där för att lära. Alla lärare är olika, men jag blir väldigt störd och tappar tråden, närvaron och engagemanget om jag tvingas påpeka det uppenbart oacceptabla i ett sådant bemötande. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska utvecklingskurser lärarna genomgår eller hur duktiga de är. Lärande är ett samspel, i alla led och delar av den dynamiska processen. Ska en högre utbildning kunna växa fram måste det gemensamma ansvaret för lärande axlas av både lärare och studenter.

Efterarbete

Lika viktigt som förberedelserna och utförandet är efterarbetet. Och även här har både studenter och lärare saker att göra för att lärande ska komma till stånd och kunskapskvalitet ska kunna utvecklas. För elever i de lägre stadierna handlar efterarbetet om att få tillfälle att röra på sig, om att få utlopp för den rastlöshet som byggs upp hos de flesta som håller på att fostras till lärande subjekt. För att orka med nästa lektion behöver nybörjaren ha roligt och vara ute och leka – det är så kunskapen bearbetas och tar sig in och förkroppsligas. På högstadiet och gymnasiet handlar efterarbetet om att få möjlighet att förstå och hantera alla hormoner som far runt i kroppen. Skolan är en mångfasetterad plats, och för att lärande ska kunna uppstå och kunskap ska kunna utvecklas krävs att både intellektet och känslorna beaktas och hanteras. Lärarna och de som ska lära är människor som måste visa ömsesidig förståelse för varandra och var de befinner sig i livet och lärandet.

Studenter som läser på högskolan är och måste behandlas som vuxna människor, på samma sätt som de måste behandla sina lärare som medmänniskor och samarbetspartners i lärandet. Av både lärare och studenter krävs det efterarbete. Det som händer efter lektionen är lika viktigt som det som händer i föreläsningssalen. Om det växer fram en kultur bland studenterna där det inte känns viktigt att närvara, om man inte talar om kursernas innehåll och det man förväntas lära sig eller om man bara är på plats (och knappt det) vid obligatoriska moment, ja, då går det ut över lärandet och kunskapsutvecklingen. Visst kan man reflektera på egen hand över innehållet i texterna och det som tagits upp på föreläsningen, men det är i samtal med andra man verkligen växer och fostras in i en lärande kultur.

Till studenternas efterarbete hör att renskriva anteckningar och reflektera över kursernas innehåll och hur den nya kunskapen förhåller sig till det man redan lärt sig. För läraren handlar efterarbetet om att reflektera över vad som fungerat och vad som behöver utvecklas till nästa gång. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig en fördjupad uppfattning om undervisningen. Det är också viktigt att det finns tid och möjlighet att ställa om till nästa uppgift, att det finns marginaler och luft inbyggt i systemet.

söndag 5 september 2021

Patafysiken, de imaginära lösningarnas vetenskap

Under sommaren uppmärksammades jag på en term jag aldrig hört och fick jag ett boktips. Termen är patafysik och boken heter Segla i ett såll. Det är antologi sammanställd av Claes Hylinger, fylld av korta biografier och utdrag ur texter skrivna av en rad olika människor. Antingen kallar de sig själva patayfsiker eller också har de tillskrivits detta epitet. Som alltid när jag stöter på något som är nytt för mig sökte jag på nätet. Där finns inte mycket men det jag fann väckte lusten att läsa mer, så jag köpte antologin, läste med växande intresse, och tänkte här dela med mig av mina tankar.

Patafysikens grundare, Alfred Jarry, definierar den som vetenskapen om de imaginära lösningarna. En av sakerna som fascinerar är oklarheten om hur mycket allvar som ligger bakom. Framförallt är det en konstriktning, men det patafysiska sällskap som grundades i Frankrike runt mitten av 1900-talet har vetenskapliga ambitioner, samtidigt som det handlar om ett slags intellektuell lek. Mest rättvisande är nog att säga att det handlar om ett konstprojekt. Och det är detta, allt sammantaget, som gör patafysiken så intressant; i alla fall för mig som kulturvetare. Det är inte bara ett studentikost projekt, där finns också ett allvar i botten, eller det är i alla fall så jag läser texten och det som står mellan raderna i boken.

Jag hittar massor av begrepp och olika typer av uppslag att tänka vidare med i antologin. Till exempel begreppet clinamen, som jag tidigare läst om hos Deleuze (i Differense and repetition) utan att uppmärksamma det. Begreppet är hämtat från den gamle greken Epikuros atomlära, där det beskriver en "icke lagbunden omärklig kursförskjutning hos atomen under dess fall genom tomrummet, en nyckfullhet, ett misstag om man så vill, som inte desto mindre möjliggör skapelsen, ty om inte atomerna kom ur kurs och kolliderade med varandra skulle världen aldrig bli till." Citatet är hämtat från en uppsats skriven av Mélanie le Plumet. Min forskning om kultur handlar om förändring, och clinamen skulle kunna fungera som verktyg för att förstå slumpen och dess roll i kulturens tillblivelse.

Patfysikern Oktav Votka skriver att "i centrum av all tanke liksom av all verklighet [vilken aldrig någonsin är något annat än en tanke om verkligheten] finns en oändligt liten aberration, en ofantlig böjning, som likväl orienterar eller desorienterar allt". Under arbetet med min kommande (hur den nu kommer att publiceras. Jag väntar fortfarande på besked från förlaget) bok, mitt livsverk, om kultur, spelar den här typen av påpekanden och insikter en helt avgörande roll. Genom åren har det nämligen blivit allt tydligare och mer uppenbart att kulturell förändring är icke-linjär, och för att förklara dess (avsaknad av) logik måste man söka efter verktyg på okonventionella platser. Patafysiken är en sådan plats och eftersom jag här under hösten inleder arbetet med nästa bok om kultur, ett slags syskonbok till den första, kunde boktipset inte kommit lägligare.

Patafysiken, skriver Jarry, undersöker "vad som är sken, inbillning, fantasi och lek i den lösningar som den mänskliga tanken föreslår." Hyinger skriver i inledningen att Jarry "utvecklar en klar blick för hur mycket som är imaginärt i det som synes verkligt och vice versa. Och han går ett steg längre än gemene man i det att han medvetet och frivilligt bidrar till framställningen av imaginära lösningar, han som har insett deras skönhet och deras verkliga roll i universum." Jag använder dessa ord som inspiration till vidare tankar om människans föreställningar och dess betydelse för kulturens vara och tillblivelse. Även om vi människor ser oss själva som och gärna vill uppfattas som rationella är våra liv och samhällen fyllda av önsketänkande och rent hittepå. Efterfrågan på populistiska politiker som uteslutande talar till känslorna och i hög grad bygger sin politik på lögner är ett växande problem i dagens samhälle, som inte kan mötas med mer eller bättre vetenskap, för efterfrågan på populismen grundar sig i ett missnöje med just vetenskapen. Populisterna får inte de svar de önskar av vetenskapen och därför tar de saken i egna händer. Det faktum att världens mäktigaste ämbete under fyra år uppbars av en populist säger en hel del, både om styrkan i och förekomsten av imaginära lösningar, som liksom allt annat varken är onda eller goda. Patafysiken förfogar med andra ord över verktyg och insikter som kan användas för att undersöka kultur på kulturens egna premisser.

En sak jag finner befriande är att patafysikens företrädare inte missionerar och gör inga ansträngningar för att sprida "läran"; många som nämns i antologin vet inte ens själva om att de tagits upp i den patafysiska gemenskapen. Anledningen till det är, liksom ifråga om kulturen, att man anser att patafysiken "redan är spridd och dagligen praktiseras över hela världen, om än omedvetet." Det är nästan kusligt att läsa dessa rader så jag under så lång tid arbetat med liknande tankar för att förstå vad kultur faktiskt är och hur den verkligen fungerar. Allt och alla både påverkas av och påverkar kulturen, och den är som den är och fungerar som den gör oavsett om människorna som lever i den är medvetna om den eller ej. Även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt.

Jag finner det befriande att läsa och inspireras av patafysikern Julien Tormas ord: "Våra kännetecken är den skeva uppfattningen, repliken på fel ställe, det misslyckade skämtet, det maliciösa allvaret, den lama vitsen, den subtilt grova, dåliga smaken ...". Kulturforskning handlar vardagen så som den levs och fungerar, om det som uppfattas trivialt i tillvaron, men som ändå spelar en avgörande roll för människors liv och samhället. Kulturen uppstår i mellanrummen och den är inget i kraft av sig själv; den är ingenting, skulle man kunna säga, men ett ingenting som (liksom gravitationen) betyder allting. Därför går det inte att använda den så kallade vetenskapliga metoden för att undersöka kultur, det krävs andra metoder och angreppssätt. Vetenskap är nämligen en mänsklig verksamhet som liksom alla andra mänskliga verksamheter påverkas av kultur. Patafysiken ser jag som en uppsättning tankar och strategier för att att uppnå förfrämligande, vilket är ett sätt att betrakta det invanda och därför till synes osynliga (kulturen) ur nya och konsekvent alternativa perspektiv. Bara så kan kunskap och förståelse om kultur utvecklas, så att säga indirekt. Ett känt citat från Jarry handlar om perception och hur mycket den bygger på vana och kultur:

Varför påstår varenda människa att ett fickur är runt, vilket bevisligen är falskt, alldenstund det sett i profil bildar en smal, elliptisk rektangel, och varför i helvete har man lagt märke till formen bara för det ögonblick urtavlan var intressant?

Patafysiken handlar om livet och tillvaron i sina unika uttryck, inte om det allmänna, det generella eller lagbundenheter. Jag är jag och du är du, och byggnaderna runtom oss liksom datorerna som idag tar över allt mer, må uppfattas som isolerade och oföränderliga entiteter. I själva verket blir allt och alla ständigt till genom misstag och ständig förändring. Identitet formas i mötet med andra, inom ramen för ett kulturellt sammanhang. Både min egen uppfattning om mig själv och andras påverkar tillblivelsen av det jag ser som mig själv och den värld jag lever i. Tänk på en biografi som beskrev personen den handlar om in i minsta detalj, det skulle bli en omfattande bok. Det som vanligtvis behandlas och tas upp i biografier är förenklingar och tolkningar, och det är också så som vetenskapen närmar sig världen. Patfysik handlar om verkligheten som som den är och fungerar på riktigt, i all sin mångfald, paradoxer och oöverblickbarhet.

Marcel Schwob är en av de som nämns i antologin och han skriver klokt och vackert om det som jag vill se som kulturens unika egenskap eller kvalitet, vilken är svår att förstå och förklara med hjälp av vedertagna vetenskapliga metoder, men som patafysisken erbjuder verktyg för att begripliggöra. Vad kommer du fram till, är en fråga som ställs till forskare. Fast all kunskap passar inte i det rigida formatet. Och allt vetande om alla livets, tillvarons och verklighetens alla olika aspekter går inte att presentera på det sättet, i termer av något man kommer fram till. Kultur är något komplext, dynamiskt och ständigt föränderligt och detta måste vetenskapen om den förhålla sig till, annars vore den inte vetenskaplig.  

Den historiska vetenskapen lämnar oss i osäkerhet angående individerna. Den avslöjar bara de detaljer som hade samband med allmänna händelser. [...] Konsten står i motsatsställning till de allmänna idéerna, beskriver bara det individuella, eftertraktar endast det unika. Den klassificerar inte; den upphäver klassificeringarna. Våra allmänna idéer kan vara lika dem som gäller på planeten Mars, och tre linjer som skär varandra bildar en triangel på alla punkter i universum. Men betrakta ett löv, med dess nyckfulla nerver, dess färg som varieras av skuggan och solen, svullnaden som en regndroppe har åstadkommit, hålet som en insekt har lämnat, det silvriga spåret av en liten snigel, den första dödliga gulnaden som förebådar hösten; sök ett exakt likadant löv i alla stora skogar på jorden: jag försäkrar att ni inte kommer att lyckas. Det finns ingen vetenskap om ytan på ett litet blad, om fibrerna i en cell, om böjningen hos en åder, om manin i en vana, om labyrinterna i en karaktär. Att en man hade sned näsa, ett öga högre än det andra, knotiga armbågar; att han hade för vana att äta kycklingbröst vid ett visst klockslag, att han fördrog Malvoise framför Château-Margaux, det är utan parallel i världen. [...] Stora mäns idéer är mänsklighetens gemensamma arv: var och en av dem ägde i själva verket bara sina nycker. Den bok som beskrev en människa med alla hennes anomalier skulle vara ett konstverk likt ett japanskt träsnitt, där man för evigt ser bilden av en liten larv, som observerats en gång vid en speciell tidpunkt på dagen. 

Som kulturvetare både kan och bör man skriva målande och vackert. Vägs inte varje ord på guldvåg och lägger man sig inte vinn om hur man uttrycker sig går läsaren miste om poängerna och nyanserna. Fast läsaren har ett minst lika stort ansvar för hur man läser texten; det krävs en aktiv läsning, som tillför mening till textens innehåll för att en kulturvetenskaplig text ska fungera som det är tänkt. Detta har patafysikerna gjort till en konstart. För en ovan läsare ser texterna ut som rena rappakaljan, men det är bara i ljuset av normalvetenskapliga texter och om man tänker sig att all vetenskaplig kunskap kan och ska presenteras på samma sätt, enligt samma mall, där innehållet kan sammanfattas i ett abstract (så man slipper läsa hela texten). Patafysik och den kulturvetenskap jag ägnar mig åt ryms inte inom så snäva ramar, istället handlar det delvis om att ifrågasätta de där ramarna och visa på problemen med dem, som i exemplet med den "runda" klockan ovan. 

Vad står ordet patafysik för? Jean-Hugues Sainmont påpekar att "ordet består av en vetenskaplig del, fysik, föregången av en komisk del, pata, och [säger] att det är av största vikt att ordet uttalas med värdigt allvar." Han förklarar vad Alfred Jarry menade så här, han "ville rädda denna löjliga glosa från skolpojksjargongen och dessutom upphöja och förhärliga den" och han gjorde det "framförallt för att det var viktigt för honom att bevara ett visst sinnestillstånd." Jag tar kunskapen på blodigt allvar och har vigt mitt liv åt vetenskapen. Tyvärr är kärleken inte besvarad, för akademin blir allt mer andefattig, kontrollerad och avintellektualiserad för varje år som går. Forskning betraktas idag som en tjänst, och vi som sysslar med vetenskap behandlas som vilka tjänstemän som helst på vilken statlig myndighet som helst. Inte minst därför blev jag så glad när jag upptäckte patafysiken, som är levande och intellektuell på det sätt som universitetet var när jag började studera. Jag lever på hoppet om att det ska kunna gå att vända utvecklingen. Vill vi även i framtiden ha kunskap kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen, med kvalitetssäkring och målstyrning; det är inte så verkligheten och framförallt inte kultur fungerar, så tvingas kulturforskare arbeta efter sådana principer kan resultatet inte bli kunskap, bara meningslösa publikationer och värdelösa nyckeltal.

Ett fint sätt att se på patafysiken är att den ger tillvaron ett intellektuellt mervärde. Det kan då sägas handla om ett sinnestillstånd och ett sätt att se på, förstå och ta sig an tillvaron i hela sin skiftande och mångfacetterade mångfald. Patafysikerna menar att alla redan är det och att man kan vara medveten eller omedveten, och den tanken tilltalar mig också. Det krävs inget medlemskap och är inget man behöver göra något väsen av. Har man väl blivit medveten om medvetenheten och det unika i tillvaron går det att börja i liten skala och sen växa in i sinnestillståndet. Ser man patafysiken som ett humorprojekt så handlar det om intellektuell humor; det finns ett allvar i botten. Skrattet går därigenom sakta över i eftertänksamhet och fördjupad insikt om och förståelse för tillvaron. Slap-stick-humor lämnar en känsla av tomhet efter sig, medan patafysiken och den intelligenta humorns värme dröjer sig kvar i kroppen länge.