söndag 12 september 2021

Hur får man ut mesta möjliga av en föreläsning?

Nästa vecka ska jag tala på Karlstad universitet om min bok Hur blir högre studier högre, vilket jag är väldigt tacksam för. Att få dela med sig av sina tankar om studier och vad som gör högskolan till en HÖGskola känns hedrande. Jag har alltid varit ödmjuk inför läraruppdraget, och kanske är det just därför jag oroas över utvecklingen, eller kanske snarare avakademiseringen av den akademiska världen. Nåväl, här kommer ett litet smakprov från boken, där jag ger min syn på vad en föreläsning är och hur man som student kan (eller jag tycker att man bör) göra för att få ut mesta möjliga av sin studietid. 

Undervisning är en lika komplex mänsklig verksamhet som lärande. Det är inte så att en (läraren) kan och förmedlar fakta till en annan (studenten), som ska lära sig förstå vad som sägs och upprepa det som står i böckerna. Lärande är en ömsesidig verksamhet – det handlar om en samverkan mellan lärare och student – och det som händer mellan lärare och student är lika viktigt som det som händer inom var och en under sökandet efter kunskap. Undervisning är ett mänskligt möte som förändrar. Alla som går in i ett klassrum eller en föreläsningssal går ut som en ny människa. Det gäller både läraren och studenterna, förutsatt givetvis att man är där för att lyssna och lära och engagerar sig i mötet. Det är varken studenterna eller lärarna det kommer an på om undervisningen ska bli lyckad – ansvaret är delat. Men den som inte gör sin del av arbetet kan inte skylla på någon annan.

Studier är en process och utbildningssystemet en dynamisk helhet, och därför är det så viktigt att uppmärksamma relationen mellan parterna och vad som krävs av vem i de olika stadierna. För att utvecklas som student kan det vara bra att sätta sig in i vad man gjorde bra och vad som kunde ha gjorts bättre tidigare i utbildningssystemet som man rör sig genom. Därför handlar resonemanget här om både skolan och högskolan och om både elever och studenter samt lärare. Undervisningens tre delar är förberedelse, utförande och efterarbete, och för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre är det avgörande att både studenter och lärare förstår hur viktigt det är att alla delarna finns med och att det råder balans mellan dem.

Förberedelse

För eleverna i grundskolan handlar det inledningsvis, i de längre stadierna, om att vara nyfiken och intresserad. Detta är något man måste lära sig innan man kommer till skolan, för undervisning har svårt att konkurrera i underhållningsvärde med fotboll eller datorspel. Här har föräldrarna och samhället ett stort ansvar att locka till lärande och visa på vikten av kunskap för att lyckas i livet. Det kan aldrig vara lärarens uppgift att axla det ansvaret, för då förändras läraryrket till att handla om överföring av information. Av eleverna på högstadiet och gymnasiet är det rimligt att kräva lite mer. Läxor kan se olika ut, men de bör handla om att skaffa sig en grund att stå på för att tillgodogöra sig innehållet i lektionerna framöver. Kanske finns en film att titta på, som sedan diskuteras under lektionen, eller så kan det handla om att läsa före i boken för att läraren ska kunna fokusera på hur innehållet kan förstås. Man kan få i uppdrag att leta på nätet efter information och alternativa uppgifter för att kunna sätta det som tas upp under lektionen i perspektiv.

På högskolan handlar det för studenterna om att läsa, läsa, läsa, så mycket som det bara går och finns tid för, helst mer text än den litteratur som är knuten till kursen. Arbetar man heltid vid sidan av studierna borde man i rimlighetens namn få svårt att få livet att gå ihop eftersom även arbetet kräver viss förberedelse; ett socialt liv vid sidan av studierna är också en viktig del av förberedelsen och kräver sin tid. Studenter som släntrar in till föreläsningssalen utan att ha öppnat boken, som förväntar sig att läraren ska vara underhållande och peka på allt som är viktigt, och som dessutom smiter i sista rasten för att hinna med ett tidigare tåg hem, är inte mogna för högre utbildning och behöver verkligen fundera över vad de gör på högskolan. Det sättet att agera som student är att betrakta som slöseri både med egen tid och pengar och med samhällets resurser. Den kultur som växer fram i olika studentgrupper kan antingen främja eller hämma kunskapsutvecklingen, och den är alla ansvariga för att värna, både för sin egen skull och för utbildningen och dess rykte bland potentiella arbetsgivare.

Graden av självständighet måste öka hela tiden i utbildningssystemet om högre utbildning verkligen ska kunna bli högre. Kunskapsmål ska inte nås, de ska överskridas – ju mer desto bättre för alla inblandade. Det gäller lika för både lärare och studenter. Det är de krav som kunskapen ställer som det måste finnas såväl tid som förståelse för. Om alltför mycket annat krockar med utbildningen blir det svårt att lära. Och om lärarna störs av ovidkommande frågor från studenterna går det ut över tiden som krävs för att förbereda undervisningen ordentligt, vilket påverkar studenternas förutsättningar för lärande negativt. Om lärarna ska undervisa mer krävs mer förberedelsetid eftersom lärare inte bara arbetar med lärande när de står inför klassen. Lärande är en livslång process. Läraryrket handlar inte om att hitta en metod som fungerar och sedan upprepa den, inte om att förmedla ett fastställt och standardiserat innehåll. Lärare måste hela tiden utvecklas, särskilt lärare på högskolan. Kvaliteten i den högre utbildningen står i direkt relation till tiden som finns både för att planera föreläsningarna och för att kontinuerligt kunna fortbilda sig i ämnet. Lika viktigt som det är att lärarna möter studenterna där de är och ger dem vad som behövs för att utveckla kunskap är det att studenterna förstår och respekterar lärarens behov av att arbeta ostört. Stör man lärarna med ovidkommande frågor eller sådant man klarar av själv går det ut över lärarens möjlighet att göra ett så bra jobb som möjligt.

Utförande

Även undervisning handlar om samverkan. Ansvaret för att undervisningen fungerar är delat. Givetvis har lärarna störst ansvar, men utan intresserade elever och studenter kan ingen lärare göra ett bra jobb. Vill man som student bli underhållen är det inte till högskolan man ska gå utan till teatern, och är det publikfrieri som läraren vill ägna sig åt är högskolan fel plats att vara på och verka i. Därmed inte sagt att undervisning behöver vara tråkig. En förutsättning för att studierna ska vara både roliga och kunskapsutvecklande är att man lyssnar uppmärksamt och intresserat, att man ställer frågor och tar aktiv del i undervisningen samt ansvarar för sitt eget lärande. Gör man det blir studierna roligare och föreläsningarna kommer att kännas mer meningsfulla för alla inblandade. Lärare som tvingas hantera onödiga störningsmoment eller möts av sovande studenter (det händer, alldeles för ofta) eller ointresserade åhörare som sitter i föreläsningssalen och snackar med varandra, de blir sämre lärare och det drabbar alla studenter som är där för att lära. Alla lärare är olika, men jag blir väldigt störd och tappar tråden, närvaron och engagemanget om jag tvingas påpeka det uppenbart oacceptabla i ett sådant bemötande. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska utvecklingskurser lärarna genomgår eller hur duktiga de är. Lärande är ett samspel, i alla led och delar av den dynamiska processen. Ska en högre utbildning kunna växa fram måste det gemensamma ansvaret för lärande axlas av både lärare och studenter.

Efterarbete

Lika viktigt som förberedelserna och utförandet är efterarbetet. Och även här har både studenter och lärare saker att göra för att lärande ska komma till stånd och kunskapskvalitet ska kunna utvecklas. För elever i de lägre stadierna handlar efterarbetet om att få tillfälle att röra på sig, om att få utlopp för den rastlöshet som byggs upp hos de flesta som håller på att fostras till lärande subjekt. För att orka med nästa lektion behöver nybörjaren ha roligt och vara ute och leka – det är så kunskapen bearbetas och tar sig in och förkroppsligas. På högstadiet och gymnasiet handlar efterarbetet om att få möjlighet att förstå och hantera alla hormoner som far runt i kroppen. Skolan är en mångfasetterad plats, och för att lärande ska kunna uppstå och kunskap ska kunna utvecklas krävs att både intellektet och känslorna beaktas och hanteras. Lärarna och de som ska lära är människor som måste visa ömsesidig förståelse för varandra och var de befinner sig i livet och lärandet.

Studenter som läser på högskolan är och måste behandlas som vuxna människor, på samma sätt som de måste behandla sina lärare som medmänniskor och samarbetspartners i lärandet. Av både lärare och studenter krävs det efterarbete. Det som händer efter lektionen är lika viktigt som det som händer i föreläsningssalen. Om det växer fram en kultur bland studenterna där det inte känns viktigt att närvara, om man inte talar om kursernas innehåll och det man förväntas lära sig eller om man bara är på plats (och knappt det) vid obligatoriska moment, ja, då går det ut över lärandet och kunskapsutvecklingen. Visst kan man reflektera på egen hand över innehållet i texterna och det som tagits upp på föreläsningen, men det är i samtal med andra man verkligen växer och fostras in i en lärande kultur.

Till studenternas efterarbete hör att renskriva anteckningar och reflektera över kursernas innehåll och hur den nya kunskapen förhåller sig till det man redan lärt sig. För läraren handlar efterarbetet om att reflektera över vad som fungerat och vad som behöver utvecklas till nästa gång. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig en fördjupad uppfattning om undervisningen. Det är också viktigt att det finns tid och möjlighet att ställa om till nästa uppgift, att det finns marginaler och luft inbyggt i systemet.

söndag 5 september 2021

Patafysiken, de imaginära lösningarnas vetenskap

Under sommaren uppmärksammades jag på en term jag aldrig hört och fick jag ett boktips. Termen är patafysik och boken heter Segla i ett såll. Det är antologi sammanställd av Claes Hylinger, fylld av korta biografier och utdrag ur texter skrivna av en rad olika människor. Antingen kallar de sig själva patayfsiker eller också har de tillskrivits detta epitet. Som alltid när jag stöter på något som är nytt för mig sökte jag på nätet. Där finns inte mycket men det jag fann väckte lusten att läsa mer, så jag köpte antologin, läste med växande intresse, och tänkte här dela med mig av mina tankar.

Patafysikens grundare, Alfred Jarry, definierar den som vetenskapen om de imaginära lösningarna. En av sakerna som fascinerar är oklarheten om hur mycket allvar som ligger bakom. Framförallt är det en konstriktning, men det patafysiska sällskap som grundades i Frankrike runt mitten av 1900-talet har vetenskapliga ambitioner, samtidigt som det handlar om ett slags intellektuell lek. Mest rättvisande är nog att säga att det handlar om ett konstprojekt. Och det är detta, allt sammantaget, som gör patafysiken så intressant; i alla fall för mig som kulturvetare. Det är inte bara ett studentikost projekt, där finns också ett allvar i botten, eller det är i alla fall så jag läser texten och det som står mellan raderna i boken.

Jag hittar massor av begrepp och olika typer av uppslag att tänka vidare med i antologin. Till exempel begreppet clinamen, som jag tidigare läst om hos Deleuze (i Differense and repetition) utan att uppmärksamma det. Begreppet är hämtat från den gamle greken Epikuros atomlära, där det beskriver en "icke lagbunden omärklig kursförskjutning hos atomen under dess fall genom tomrummet, en nyckfullhet, ett misstag om man så vill, som inte desto mindre möjliggör skapelsen, ty om inte atomerna kom ur kurs och kolliderade med varandra skulle världen aldrig bli till." Citatet är hämtat från en uppsats skriven av Mélanie le Plumet. Min forskning om kultur handlar om förändring, och clinamen skulle kunna fungera som verktyg för att förstå slumpen och dess roll i kulturens tillblivelse.

Patfysikern Oktav Votka skriver att "i centrum av all tanke liksom av all verklighet [vilken aldrig någonsin är något annat än en tanke om verkligheten] finns en oändligt liten aberration, en ofantlig böjning, som likväl orienterar eller desorienterar allt". Under arbetet med min kommande (hur den nu kommer att publiceras. Jag väntar fortfarande på besked från förlaget) bok, mitt livsverk, om kultur, spelar den här typen av påpekanden och insikter en helt avgörande roll. Genom åren har det nämligen blivit allt tydligare och mer uppenbart att kulturell förändring är icke-linjär, och för att förklara dess (avsaknad av) logik måste man söka efter verktyg på okonventionella platser. Patafysiken är en sådan plats och eftersom jag här under hösten inleder arbetet med nästa bok om kultur, ett slags syskonbok till den första, kunde boktipset inte kommit lägligare.

Patafysiken, skriver Jarry, undersöker "vad som är sken, inbillning, fantasi och lek i den lösningar som den mänskliga tanken föreslår." Hyinger skriver i inledningen att Jarry "utvecklar en klar blick för hur mycket som är imaginärt i det som synes verkligt och vice versa. Och han går ett steg längre än gemene man i det att han medvetet och frivilligt bidrar till framställningen av imaginära lösningar, han som har insett deras skönhet och deras verkliga roll i universum." Jag använder dessa ord som inspiration till vidare tankar om människans föreställningar och dess betydelse för kulturens vara och tillblivelse. Även om vi människor ser oss själva som och gärna vill uppfattas som rationella är våra liv och samhällen fyllda av önsketänkande och rent hittepå. Efterfrågan på populistiska politiker som uteslutande talar till känslorna och i hög grad bygger sin politik på lögner är ett växande problem i dagens samhälle, som inte kan mötas med mer eller bättre vetenskap, för efterfrågan på populismen grundar sig i ett missnöje med just vetenskapen. Populisterna får inte de svar de önskar av vetenskapen och därför tar de saken i egna händer. Det faktum att världens mäktigaste ämbete under fyra år uppbars av en populist säger en hel del, både om styrkan i och förekomsten av imaginära lösningar, som liksom allt annat varken är onda eller goda. Patafysiken förfogar med andra ord över verktyg och insikter som kan användas för att undersöka kultur på kulturens egna premisser.

En sak jag finner befriande är att patafysikens företrädare inte missionerar och gör inga ansträngningar för att sprida "läran"; många som nämns i antologin vet inte ens själva om att de tagits upp i den patafysiska gemenskapen. Anledningen till det är, liksom ifråga om kulturen, att man anser att patafysiken "redan är spridd och dagligen praktiseras över hela världen, om än omedvetet." Det är nästan kusligt att läsa dessa rader så jag under så lång tid arbetat med liknande tankar för att förstå vad kultur faktiskt är och hur den verkligen fungerar. Allt och alla både påverkas av och påverkar kulturen, och den är som den är och fungerar som den gör oavsett om människorna som lever i den är medvetna om den eller ej. Även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt.

Jag finner det befriande att läsa och inspireras av patafysikern Julien Tormas ord: "Våra kännetecken är den skeva uppfattningen, repliken på fel ställe, det misslyckade skämtet, det maliciösa allvaret, den lama vitsen, den subtilt grova, dåliga smaken ...". Kulturforskning handlar vardagen så som den levs och fungerar, om det som uppfattas trivialt i tillvaron, men som ändå spelar en avgörande roll för människors liv och samhället. Kulturen uppstår i mellanrummen och den är inget i kraft av sig själv; den är ingenting, skulle man kunna säga, men ett ingenting som (liksom gravitationen) betyder allting. Därför går det inte att använda den så kallade vetenskapliga metoden för att undersöka kultur, det krävs andra metoder och angreppssätt. Vetenskap är nämligen en mänsklig verksamhet som liksom alla andra mänskliga verksamheter påverkas av kultur. Patafysiken ser jag som en uppsättning tankar och strategier för att att uppnå förfrämligande, vilket är ett sätt att betrakta det invanda och därför till synes osynliga (kulturen) ur nya och konsekvent alternativa perspektiv. Bara så kan kunskap och förståelse om kultur utvecklas, så att säga indirekt. Ett känt citat från Jarry handlar om perception och hur mycket den bygger på vana och kultur:

Varför påstår varenda människa att ett fickur är runt, vilket bevisligen är falskt, alldenstund det sett i profil bildar en smal, elliptisk rektangel, och varför i helvete har man lagt märke till formen bara för det ögonblick urtavlan var intressant?

Patafysiken handlar om livet och tillvaron i sina unika uttryck, inte om det allmänna, det generella eller lagbundenheter. Jag är jag och du är du, och byggnaderna runtom oss liksom datorerna som idag tar över allt mer, må uppfattas som isolerade och oföränderliga entiteter. I själva verket blir allt och alla ständigt till genom misstag och ständig förändring. Identitet formas i mötet med andra, inom ramen för ett kulturellt sammanhang. Både min egen uppfattning om mig själv och andras påverkar tillblivelsen av det jag ser som mig själv och den värld jag lever i. Tänk på en biografi som beskrev personen den handlar om in i minsta detalj, det skulle bli en omfattande bok. Det som vanligtvis behandlas och tas upp i biografier är förenklingar och tolkningar, och det är också så som vetenskapen närmar sig världen. Patfysik handlar om verkligheten som som den är och fungerar på riktigt, i all sin mångfald, paradoxer och oöverblickbarhet.

Marcel Schwob är en av de som nämns i antologin och han skriver klokt och vackert om det som jag vill se som kulturens unika egenskap eller kvalitet, vilken är svår att förstå och förklara med hjälp av vedertagna vetenskapliga metoder, men som patafysisken erbjuder verktyg för att begripliggöra. Vad kommer du fram till, är en fråga som ställs till forskare. Fast all kunskap passar inte i det rigida formatet. Och allt vetande om alla livets, tillvarons och verklighetens alla olika aspekter går inte att presentera på det sättet, i termer av något man kommer fram till. Kultur är något komplext, dynamiskt och ständigt föränderligt och detta måste vetenskapen om den förhålla sig till, annars vore den inte vetenskaplig.  

Den historiska vetenskapen lämnar oss i osäkerhet angående individerna. Den avslöjar bara de detaljer som hade samband med allmänna händelser. [...] Konsten står i motsatsställning till de allmänna idéerna, beskriver bara det individuella, eftertraktar endast det unika. Den klassificerar inte; den upphäver klassificeringarna. Våra allmänna idéer kan vara lika dem som gäller på planeten Mars, och tre linjer som skär varandra bildar en triangel på alla punkter i universum. Men betrakta ett löv, med dess nyckfulla nerver, dess färg som varieras av skuggan och solen, svullnaden som en regndroppe har åstadkommit, hålet som en insekt har lämnat, det silvriga spåret av en liten snigel, den första dödliga gulnaden som förebådar hösten; sök ett exakt likadant löv i alla stora skogar på jorden: jag försäkrar att ni inte kommer att lyckas. Det finns ingen vetenskap om ytan på ett litet blad, om fibrerna i en cell, om böjningen hos en åder, om manin i en vana, om labyrinterna i en karaktär. Att en man hade sned näsa, ett öga högre än det andra, knotiga armbågar; att han hade för vana att äta kycklingbröst vid ett visst klockslag, att han fördrog Malvoise framför Château-Margaux, det är utan parallel i världen. [...] Stora mäns idéer är mänsklighetens gemensamma arv: var och en av dem ägde i själva verket bara sina nycker. Den bok som beskrev en människa med alla hennes anomalier skulle vara ett konstverk likt ett japanskt träsnitt, där man för evigt ser bilden av en liten larv, som observerats en gång vid en speciell tidpunkt på dagen. 

Som kulturvetare både kan och bör man skriva målande och vackert. Vägs inte varje ord på guldvåg och lägger man sig inte vinn om hur man uttrycker sig går läsaren miste om poängerna och nyanserna. Fast läsaren har ett minst lika stort ansvar för hur man läser texten; det krävs en aktiv läsning, som tillför mening till textens innehåll för att en kulturvetenskaplig text ska fungera som det är tänkt. Detta har patafysikerna gjort till en konstart. För en ovan läsare ser texterna ut som rena rappakaljan, men det är bara i ljuset av normalvetenskapliga texter och om man tänker sig att all vetenskaplig kunskap kan och ska presenteras på samma sätt, enligt samma mall, där innehållet kan sammanfattas i ett abstract (så man slipper läsa hela texten). Patafysik och den kulturvetenskap jag ägnar mig åt ryms inte inom så snäva ramar, istället handlar det delvis om att ifrågasätta de där ramarna och visa på problemen med dem, som i exemplet med den "runda" klockan ovan. 

Vad står ordet patafysik för? Jean-Hugues Sainmont påpekar att "ordet består av en vetenskaplig del, fysik, föregången av en komisk del, pata, och [säger] att det är av största vikt att ordet uttalas med värdigt allvar." Han förklarar vad Alfred Jarry menade så här, han "ville rädda denna löjliga glosa från skolpojksjargongen och dessutom upphöja och förhärliga den" och han gjorde det "framförallt för att det var viktigt för honom att bevara ett visst sinnestillstånd." Jag tar kunskapen på blodigt allvar och har vigt mitt liv åt vetenskapen. Tyvärr är kärleken inte besvarad, för akademin blir allt mer andefattig, kontrollerad och avintellektualiserad för varje år som går. Forskning betraktas idag som en tjänst, och vi som sysslar med vetenskap behandlas som vilka tjänstemän som helst på vilken statlig myndighet som helst. Inte minst därför blev jag så glad när jag upptäckte patafysiken, som är levande och intellektuell på det sätt som universitetet var när jag började studera. Jag lever på hoppet om att det ska kunna gå att vända utvecklingen. Vill vi även i framtiden ha kunskap kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen, med kvalitetssäkring och målstyrning; det är inte så verkligheten och framförallt inte kultur fungerar, så tvingas kulturforskare arbeta efter sådana principer kan resultatet inte bli kunskap, bara meningslösa publikationer och värdelösa nyckeltal.

Ett fint sätt att se på patafysiken är att den ger tillvaron ett intellektuellt mervärde. Det kan då sägas handla om ett sinnestillstånd och ett sätt att se på, förstå och ta sig an tillvaron i hela sin skiftande och mångfacetterade mångfald. Patafysikerna menar att alla redan är det och att man kan vara medveten eller omedveten, och den tanken tilltalar mig också. Det krävs inget medlemskap och är inget man behöver göra något väsen av. Har man väl blivit medveten om medvetenheten och det unika i tillvaron går det att börja i liten skala och sen växa in i sinnestillståndet. Ser man patafysiken som ett humorprojekt så handlar det om intellektuell humor; det finns ett allvar i botten. Skrattet går därigenom sakta över i eftertänksamhet och fördjupad insikt om och förståelse för tillvaron. Slap-stick-humor lämnar en känsla av tomhet efter sig, medan patafysiken och den intelligenta humorns värme dröjer sig kvar i kroppen länge.

söndag 29 augusti 2021

Linjär, och dynamisk akademisk karriär

När publiceringarna och citeringarna tickar in, och i takt med att pengarna för projekten som söks blir accepterade, närmar sig dagens akademiker stadigt nästa nivå i sin akademiska karriär. Har man bara tid och tålamod och följer man bara gällande regler och gör vad handledaren och/eller projektledare och anslagsgivare kräver så belönas man förr eller senare med, först en doktors-, sedan en docent och därefter en professorstitel. Allt fler blir idag professorer allt tidigare i karriären, vilket är en konsekvens av den allt snabbare avakademiseringen av akademin som den här bloggposten handlar om och varnar för. Problemet är synen på hur man gör karriär och vad man uppnår genom att tänka och agera på olika sätt.

Tidigare fanns det bara ett fåtal professorsstolar och dessa anställningar gällde till pensionen oavsett vad personen ifråga gjorde eller forskare om, alltså även om inget producerades; men det var en hederstitel som tilldelades de mest aktade forskarna inom respektive fält. Idag när lärosäten konkurrerar med varandra om vilket universitet/högskola som kan visa upp de bästa nyckeltalen anses det önskvärt att "producera" så många titlar som möjligt, och för att underlätta detta har det skapats tydliga karriärvägar där pinnar, poäng och pengar vägs högre än kvaliteten på den nya kunskap som arbetet resulterar i. Kunskap och kvalitet är subjektiva mått, sägs det, och objektivitet anses vara det högsta goda. Därför ser formeln för framgång ut som följer: Antalet publiceringar och citeringar gånger tidskriftens impact fator plus storleken på erhållna forskningsmedel (inklusive over head, på drygt hälften, som går till högskolans administration). Modellen är linjär och tar inte någon hänsyn till kvaliteten, även om det naturligtvis inte finns någon motsättning mellan en linjär karriärutveckling och den dynamisk, som helt och hållet fokuserar på kvaliteten i den nya kunskap som forskningen resulterar i. När jag började min akademiska bana var karriärutvecklingen dynamisk, men sedan hände något och på senare år har det blivit allt tydligare att det linjära (ointellektuella) sättet att tänka blivit allenarådande. Förändringen är så genomgripande och historielösheten så utbredd att många tror att det alltid varit som det är idag. För mig har förändringen dock inneburit att karriären (som jag i och för sig aldrig varit särskilt intresserad av) stannade upp efter att jag blev docent för i dagarna exakt tio år sedan.

Det som driver mig och min (grund)forskning framåt är sökandet efter kunskap (om kultur och förutsättningar för förändring). Och eftersom böcker, som är det medium jag valt, i sin tur eftersom det är det bästa mediet för förmedling av insikterna som forskningen resulterar i, inte riktigt räknas, blir karriären lidande. Men det var som sagt inte för att göra karriär jag stannade kvar i den akademiska världen efter att jag disputerat, utan för att få möjlighet att forska, undervisa och sprida kunskap. Jag vill vara med och utveckla ett kunskapssamhälle och bildning är vägen dit, inte fakta eller information (overload). Idag vet vi mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia, men förmågan att använda kunskaperna är sorgligt underutvecklad, och när allt fler lever i okunskap om att de förstår allt mindre växer dumheten, vilket utgör en allvarlig och stadigt växande risk. Det faktum att vi idag premierar linjära akademiska karriärer driver på denna utveckling. Och mer av samma kommer inte att kunna lösa problemen, så ett bra första steg är att se över synen på hur akademiker ska meritera sig och varför det kan anses viktigt att akademier gör karriär. Vad vinner skattebetalarna på att fler forskare utses till professorer, allt tidigare i karriären? 

Till vad ska studenters och lektorers intellektuella kraft och förmåga ägnas och vart ska energin riktas och hur ska tiden (som bekostas av skattebetalarna) användas? Ska forskare arbeta med ansökningar, eller skapa kunskap? Är administrationen av vetenskapen verkligen lika viktig eller viktigare än forskningen, (alltså kunskapsutvecklingen)? Eftersom over-head-kostnaden är minst lika stor som kostnaden för forskningen antar jag att det är så det ska vara. Men kan man då säga att det är forskning och kunskapsutveckling som är högskolans huvuduppgift? Jag blir allt mer tveksam till det och det tär på mig. Delvis eftersom jag vigt mitt liv åt vetenskapen, delvis eftersom det i mina ögon är ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Och problemet, som jag ser det, är att vi okritiskt anammat en linjär syn på akademisk karriär, där det "bara" är en tidsfråga innan man får nästa titel, och där forskning blir en formalitet som man inte behöver fokusera till ett hundra procent på. 

Att sätta sig in i och lära sig knäcka koderna i världen av ansökningar tar tid och kräver en hel del energi samt inte minst ett brinnande intresse för jakten på framgång i sökandet. Och för att ha en chans att vinna framgång i den mördande konkurrensen om medel måste man ha eller utveckla dessa egenskaper. Idag anställs dessutom allt fler människor på högskolan enbart för att arbeta med just ansökningar. På vilket sätt främjar det kunskapsutvecklingen i vårt land att kompetensen att SÖKA pengar håller på att bli viktigare än forskningskompetensen? Det finns massor av kompetenta forskare i akademin, men bara det lilla fåtal som lyckas få medel får forska. Det finns en uppenbar risk här att vetenskapen faller i den fälla som överlevnadsbias utgör, att man förväxlar framgång med kompetens, trots att alla vet att slumpen spelar en stor roll för vilka ansökningar som vinner bifall. Är man mindre bra på att skriva ansökningar -- kanske, som i mitt, fall för att jag vill ägna all tid och allt fokus åt lärande och kunskapsutveckling, och för att jag inte är i behov av någon dyr maskinpark, min forskning handlar i princip endast om tid -- kommer man inte att få möjlighet at forska, oavsett hur bra, kreativ och nytänkande man än är. Dessutom premieras inte nytänkande idag eftersom måluppfyllelse anses vara helt centralt, i sin tur eftersom risktagande betraktas som slöseri med allmänna medel. Fast vad är poängen att forska om man redan på förhand vet vad man ska komma fram till?

Hur skulle ett alternativt sätt att se på och organisera karriärer inom akademin, som sätter kunskapen och utvecklingen av den i centrum, kunna se ut? Om bildning värderas högre och om kunskapen placerades i centrum för det akademiska arbetet samt ifall forskare fick ägna sig åt forskning istället för administration och arbete med ansökningar, det vill säga om pengar fördelades efter andra principer, kanske tidigare forskningsmeriter, skulle andra egenskaper spela roll och påverka arbetet och framväxten av den akademiska kulturen. Om ledningen och linjen LITADE på att forskarna gör sitt allra bästa och anstränger sig till sitt yttersta för att utveckla ny kunskap skulle forskarnas intellektuella förmåga spela en större roll för karriären än dagens fokus på framgång med ansökningar, som bygger mer på ett linjärt och strategiskt tänkande.

söndag 22 augusti 2021

Identifikationens makt över tanken

Ett intellektuellt utbyte förutsätter att känslorna lämnas utanför, dock inte helt utanför, eftersom känslorna är en del av det som gör människor till just människor. Känslorna måste hållas i schack, annars tar de över och då handlar utbytet inte längre om kunskap. Vi människor har förmågan att tänka rationellt, men idag används förnuftet allt mindre i den offentliga debatten. En kultur har utvecklats där den offentliga debatten handlar antingen om utbyte av mer eller mindre genomtänkta åsikter, eller om iskallt logiskt resonerande. Inget av detta är intellektuellt och det leder heller inte till kunskapsutveckling, tvärtom bidrar båda sätten att debattera till upplösningen av kunskapen och i förlängningen även av förståelsen för vad som kännetecknar ett sant vetenskapligt förhållningssätt till världen. Forskare reduceras till en synonym för expert, och innebörden i ordet expert är idag någon som är säker på sin sak och som kan leverera slagkraftiga förklaringar till det som sker i TV eller i någon kanal på nätet. 

Om inte kunskapen och förståelsen för vad vetande är och fungerar värnas utlämnas människan och även livet på jorden åt känslorna som är en kraft som övertrumfar det mesta. Problemet är som sagt att känslorna är en del av det som gör människan mänsklig. Det handlar alltså inte om antingen känslor eller rationalitet, utan om en lyhörd kombination av både och; där uppstår och utvecklas kunskapen. Snille och smak är ett av många uttryck som fångar kunskapens unika kvaliteter. Inom människan uppstår den i samspelet mellan känslorna och förnuftet, men lika viktigt för kunskapsutvecklingen är det som händer mellan människor och i kulturen som växer fram genom interaktionen. Fast nu förlorar jag mig lite i kunskapen och dess unika väsen, vilket är naturligt eftersom jag just blivit färdig med en bok om kunskapsteori, men här ska det handla om vad som händer när människor IDENTIFIERAR sig med en idé eller föreställning, en vetenskaplig metod eller ideologi.

När tankar och idéer tar sig innanför huden, när de tas upp och blir en del av personligheten eller när man identifierar sig med en åsikt eller ett politiskt parti, kommer all kritik som riktas mot tankarna och partiets agerande att uppfattas som kritik mot ens egen person, vilket gör det svårt att värja sig från känslorna som väller upp inom en. Människans kognition har inte förändrats sedan tiden på savannen, och rädslan för att uteslutas ur den sociala gemenskapen är existentiell och övertrumfar intellektet hur enkelt som helst, även om man är medveten om hur man fungerar. Känslorna spelar en allt större roll i allt fler diskussioner idag eftersom utbytet av tankar går allt snabbare när efterfrågan på snabbare och snabbare information hela tiden ökar. Intellektuella analyser och fördjupning tar tid, men när det arbetet är klart har uppmärksamheten riktats någon annanstans. Det är inte så att människor önskar att samhället ska fördummas, men utan förståelse för den mänskliga kognitionen blir det så. För att experter ska kunna agera som experter i den ursprungliga mening av ordet krävs tid för eftertanke och reflektion både hos experterna och allmänheten, men den tiden finns inte idag, därför kallas någon slagkraftig tyckonom eller upprörd oppositionspolitiker in som har en bestämd och tydlig åsikt som kan ställas mot någon med avvikande åsikt, för dramaturgins skull. Är det kunskap man söker är det sättet att tillgodose människors behov av svar (vilket är enkelt då alla har en åsikt eller kan uttrycka sig säkert) helt förkastligt, ändå är det precis så det ser ut. Det är inte bara olyckligt, det är potentiellt riskabelt.

Fenomenet kognitionsbias eller bekräftelsejäv sprider sig som en löpeld i dagens samhälle och det är en minst lika allvarlig pandemi som Covid-19. I det samhälle som växer fram är det bara den kunskap som ger stöd för det man redan "vet" som används, inte den kunskap som visat sig hålla för en noggrann vetenskaplig granskning, för det finns inte tid för det idag. Inte ens forskarna får tid att tänka tankar till slut. Kravet på att dra in pengar och publicera artiklar gör att andra saker än kunskap prioriteras, vilket i kombination med att bara den som är säker på sin sak och i princip "vet" vad hen ska komma fram till vinner i den stenhårda konkurrensen om medel gör att forskare och andra i princip tvingas identifiera sig med sin metod, sina resultat och texterna som produceras. Och när det är fallet kommer all kritik att uppfattas som den riktas mot ens person och försvaret handlar då inte längre om resultaten utan blir en existentiell fråga om liv och död. Under sådana förhållanden blir det omöjligt att utveckla kunskap eftersom alla som verkligen vill veta något om något måste vara mentalt förberedd på att överge även grundmurade övertygelser, om det visar sig att dessa inte håller streck. Om det uppfattas som ett tecken på svaghet att ändra uppfattning blir vetenskap en tävling i vem som är säkrats, inte en en kollektiv strävan efter användbara kunskaper som behövs för att bygga långsiktigt hållbara samhällen.   

Som vetenskapen är organiserad idag växer antalet forskare som identifierar sig med sina teorier, metoder eller ämnen och som må vara kritiska och noggranna i sin forskning, men som uppfattar eventuell kritik mot resultaten, som alltid bygger på tolkning, som kritik mot dem själva som person. Och det är fullkomligt förödande för framväxten av ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle. När forskare tvingas profilera sig och konkurrera med andra forskare om medel och uppmärksamhet ökar risken för identifikation och därmed ökar risken att kunskapens betydelse i samhället minskar. Eller ännu värre, när aningslösa forskare skaffar sig konton på sociala nätverk och utan att förstå vilka mekanismer som kan triggas igång och vilken stark psykologisk kraft jakten på klick och följare utgör, kan det mycket väl leda till att forskare blir till nyttiga idioter för nationalistiska, högerextrema rörelser, som vet precis hur de ska göra för att locka in människor i sina nät och underblåsa spridningen av sina åsikter. Som forskare har man ett ansvar att INTE identifiera sig med något annat än vetenskapen som sådan. Kunskapen måste försvaras i alla lägen, men aldrig några (tolkningar av) vetenskapliga resultat, någon metod eller en vetenskaplig disciplin. Denna princip blir svår att leva upp till när allt fler forskare och andra drabbas av IDENTIFIKATIONENS makt och blir hjälplösa offer för psykologiska processer som övertrumfar kunskapen.

Det är svårt och går inte alltid, men jag lägger en stor del av min intellektuella energi på att hålla medvetenheten om problemet aktuell och aktar mig noga för att inte identifiera mig med någon idé, teori eller åsikt. Jag menar allvar med att jag engagerar mig i såväl forskningen som den allmänna debatten för kunskapens skull, jag vill lära mig mer och bli bättre på att förstå människor, kultur och demokrati samt hållbarhet. Under åren som student och forskare har jag lärt mig massor, men lärandet och kunskapsutvecklingen har alltid handlat lika mycket om att avlära eller överge sådant som visat sig inte fungera som om att försöka förstå och integrera nya tankar i den föränderligt dynamiska kropp av KUNSKAP som jag använder som orienteringsredskap i arbetet och vardagen. Ska ett kunskapssamhälle kunna växa fram är det helt nödvändigt att fler tänker och agerar så, och för att det ska kunna bli så måste akademin reformeras och kunskapen (som INGEN äger och som aldrig går att kontrollera) placeras i centrum för verksamheten. 

söndag 15 augusti 2021

Marknadsskolans kunskapskonsekvenser

Hur skulle det bli om skolan och utbildningssystemet samt forskningen verkligen placerade kunskapen i centrum och anammade en syn på lärande som utgår från att det är individens ansvar? I dagens marknadsskola är valfrihet viktigast och det är skolor man väljer, alltså utförare av tjänsten undervisning. Den skola som har rykte om sig att eleverna går ut med bäst betyg framstår med denna syn på utbildning som mest attraktiv, trots att betyg inte självklart är samma sak som kunskap och även om det finns tydliga indikationer på att det råder betygsinflation inom nuvarande utbildningssystem. Skolan drivs idag allt mer och allt tydligare av multinationella aktörer vars mål är kundnöjdhet och ekonomisk vinst. Det är så långt ifrån den ursprungliga tanken med friskolereformen man kan tänka sig, den lanserades nämligen som ett sätt ge föräldrarna möjlighet att välja pedagogiskt upplägg för sina barn. Idag handlar det om att välja bort skolor man av olika anledningar inte gillar och om att göra vad man kan för att ens barn ska få så bra betyg som möjligt, vilket är förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. 

Skolorna lägger enorma summor på marknadsföring och lobbying. När skolor kämpar för sin ekonomiska överlevnad på en marknad där betyg är hårdvalutan är och kan inte kunskapen vara i centrum, istället läggs ansvaret för resultaten (läs betygen) på lärarna och rektorerna. Ekonomerna gör i ena änden vad de kan för att kapa kostnader genom att bara göra precis vad man måste för att inte dra på sig kritik från skolinspektionen, och i andra änden bedrivs arbete för att dölja problem och visa på nöjda kunder; uppgifter som överhuvudtaget inte hör hemma inom kunskapsskolans värld. Det värsta och dessutom helt huvudlösa är att kommunala skolor tvingas driva sin verksamhet på helt andra premisser än privata aktörer. Här liksom på andra områden inom välfärden privatiseras vinsterna och kommunaliseras/förstatligas förlusterna, och det är inga små summor som försvinner från det allmänna. Vinsterna som de privata aktörerna plockar ur verksamheten är en uppenbar kostnad, och räknar man dessutom in kommunernas utgifter för ansvaret de har att erbjuda alla elever undervisning (även när privata aktörer lägger ner sin verksamhet för att den inte genererar tillräckligt med vinst) samt alla skolors påtvingade kostnader för marknadsföring och lobbying blir summan hisnande. Privatiseringen av skolan motiveras med att det blir mer effektivt, men vad är poängen med det om samhällets kostnader ändå är de samma?

Det talas om skolpengen som en fast kostnad i budgeten, som om det handlar om att samhället bestämmer sig för att lägga en viss del av skatteunderlaget på utbildning och att denna summa sedan delas med antalet elever, som får använda pengarna efter eget huvud och att detta förfarande leder till att kvaliteten i lärandet ökar och kunskapsutvecklingen främjas. Trots att det är uppenbart för alla det inte stämmer lever myten vidare, delvis beroende på att så många ser valfrihet som en viktig fråga, delvis för att friskolornas ägare lägger stora summor på lobbying. När skolan var statlig gick ALLA pengar som satsades på utbildning till just utbildning, men idag går en växande andel av utgiften till annat, som vinst, administration, kontroll och marknadsföring, och det är pengar som alltså INTE läggs på undervisning. Samhällets kostnader för utbildning ökar inte, men andelen kunskap och lärande som skattebetalarna får för pengarna har minskat dramatiskt.

Det som händer med skolan (och att det är i just skolan det händer) är på många olika sätt djupt tragiskt och potentiellt förödande eftersom det är där grunden för kunskapssamhället läggs, och när grunden blir allt mer instabil kan den högre utbildningen inte fungera som den behöver fungera för att tillgodose samhällets behov av kunskap. Demokratin hotas också när efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än förnuftet växer, vilket är fullkomligt förödande, särskilt som mänskligheten står inför en klimatutmaning som saknar motstycke i världshistorien. Ju längre det huvudlösa och världsunika skolexperimentet får fortsätta desto mer urholkas grunden för kunskapssamhället, vilket försätter oss alla i en situation som mycket väl kan leda till katastrofala konsekvenser.

Lärande och kunskapsutveckling handlar inte om att få eller ge betyg, utan om att bygga upp förståelse för och kompetens att hantera livet och samhället. Lärande är och kan därför bara vara individens ansvar. Kunskap är inget man får, det är frukten av hårt individuellt arbete och kunskapskvaliteten är direkt avhängig intensiteten i och dedikationen för det arbete som elever och studenter lägger på studierna. Lärarna kan bara skapa förutsättningar för lärande och bedöma resultatet, åläggs de ansvar för elevernas betyg och tvingas stå till svars för betygen de sätter (eller ännu värre, om deras lön står i relation till vilka betyg de sätter) leder det oundvikligen till betygsinflation. Det kan inga administrativa metoder eller kontrollsystem i världen förhindra. 

Att lägga ansvaret för lärandet på lärarna och jämföra dagens kunskapsresultat med den svenska skolan på 1970, -80 och -90 talen, är oförskämt och minst sagt missvisande eftersom förutsättningarna idag, som en konsekvens av nedskärningar och den utveckling som skissats ovan, är helt annorlunda. Sökandet efter syndabockar är kunskapsfientligt och förödande för klimatet i skolan, men det är den väg som politikerna slagit in på, eller låst fast sig vid. Valfriheten och marknadsskolan har blivit en helig ko som inte får ifrågasättas oavsett vad som händer, vilket i sig är en indikation på hur långt bort vi idag har rört oss från den kunskapsskola som en gång i tiden, för inte särskilt länge sedan, betraktades som ett föredöme i världen.

Det är bara i skolan som populismen kan bekämpas, och en skola värd namnet kan inte drivas som ett företag!

söndag 8 augusti 2021

Utbildning är inte en linjär och kontrollerbar process

Problemet med dagens skola är att den utgår från en orealistisk syn på kunskap som bygger på en definition av vetande som värderar målet högre än vägen dit och som anpassats efter administrativa krav på mätbara resultat snarare än det vi vet om kunskap och hur lärande faktiskt fungerar. Resultaten, alltså betygen, det som går att mäta och kontrollera, ses idag som viktigare än lärandet, vilket är både tragiskt och djupt problematiskt. Att lärarna hålls ansvariga för att skolan når sina mål, alltså att betygen blir höga, gör det hela än mer problematiskt. Upplägget bygger inte på att eleverna kommer till skolan för att lära, utan för att få betyg. Skolpengen gör dem till kunder, lärarna till tjänsteutövare och skolorna till produktionsenheter. Marknadsskolan sägs ge föräldrarna valfrihet, men friheten att välja kostar skattebetalarna enorma summor varje år eftersom privata ägare plockar ut vinst ur verksamheten, vars villkor de privata aktörerna i princip dikterar själva, samtidigt som den kommunala skolan tvingas ta hand om problemen och de mer kostnadskrävande eleverna. Idag kallas nedskärningar inte längre för nedskärningar, utan för incitament för effektivisering. Mindre pengar betyder dock oundvikligen mindre tid, i alla fall i skolans värld. Lärande är inte en linjär process som går från okunskap till visshet, utan en dynamiskt öppen och därför okontrollerbar process. Allt tal om effektivisering är därför lögn och hör inte hemma i en kunskapsskola! Kunskap är inget man tillägnar sig på samma sätt som man lägger pussel, det liknar mer skapandet av mosaik där man gör det mesta och bästa av de skärvor och fragment man har tillgång till. Kunskap KRÄVER tid och engagemang, den uppstår mellan intresserade medmänniskor som hjälper varandra, därför leder den påtvingade konkurrensen mellan skolor till utarmning av både kunskapen och samhällsekonomin, vilket på sikt utgör ett hot mot demokratin.

På nätet finns enorma mängder fakta, men för att finna och utveckla relevant kunskap krävs helt andra förmågor än källkritik, som idag lanseras som det enda man behöver eftersom man antar att det sunda förnuftet alltid leder den som söker kunskap rätt. Det som går att kontrollera på ett rättssäkert sätt är emellertid inte kunskap, det är fakta som antingen är rätt eller fel. Och även om kunskap bygger på fakta är det inte skolans uppdrag att överföra kontrollerade fakta från utbildningssystemet till eleverna, kunskapsskolans uppdrag är långt mer komplext än så av den enkla anledningen att kunskapen är det. Lärandets lag liknar fysikens på det sätt att vad man vinner i kraft förlorar man i väg. Det finns med andra ord inga genvägar till kunskap, allt verkligt viktigt vetande går bara att nå via omvägar eller genom att öppna upp sig för slumpen. 

Skolan och utbildningssystemet måste inspirera och utmana för att undervisningen och studierna ska kunna leda till kunskap. Ett målstyrt system leder inte till kunskapsutveckling, bara till överföring av fakta och undfallenhet gentemot auktoriteter, vilket är förödande för demokratin. Och de utmaningar och problem mänskligheten står inför kräver kunskap, så en fungerande skola är viktigare nu än kanske någonsin tidigare eftersom vi lever i ett högteknologiskt, globaliserat samhälle. Utan förståelse för vad kunskap är, hur kunskap fungerar och vad det innebär att lära och utveckla kunskap blir skolan något annat än det den är tänkt att vara. Förändringen av den svenska skolan har gått fort och är monumental, och den breda allmänheten samt politikerna varken förstår eller tar problemen på tillräckligt allvar eftersom de saknar kunskap om kunskapen som sådan.

Betyg i de lägre årskurserna är fullkomligt förkastligt för allt vad lärande och kunskapsutveckling heter eftersom det ger sken av att kunskap är en resa där man tar sig från station till station tills man når målet och sedan kan ägna sig åt annat. Eftersom lärande är en icke-linjär process kan man ramla över helt avgörande saker av en slump och på ett ögonblick. År av tröstlös övning och tragglande kan i ett enda slag förvandlas till kunskap när poletten en dag trillar ner, ofta när man är upptagen av annat. Ett ord i en TV-serie, på nyheterna eller i en roman eller ett samtal med en vän över en öl i solen kan vara det som gör att kunskapen blommar ut. Vetande kommer i individuella skov, därför är det så viktigt att lärare inte tvingas underkasta sig någon evidensbaserad best practice, för sådana fungerar bara i teorin, inte i en klass med 30 elever som alla kommer till skolan av olika skäl och med skilda förutsättningar, ofta utan egna mål, bara för att de är dittvingade. Kunskapen kommer också i många olika former och är alltid mer eller mindre abstrakt. Och den finns överallt, inte bara i evidensbaserade och kontrollerade, pedagogiska läroböcker. Betyg bygger på standardisering och på tanken att vägen fram kan brytas ner i tydliga delmål, vilket alltså går på tvärs mot det vi vet om kunskap och lärande och leder till en successiv fördumning av samhället som banar väg för populism.

söndag 1 augusti 2021

Komplexa problem kräver ett helt annat tankesätt

Innan man påbörjar arbetet med att lösa problem måste man bilda sig en uppfattning om vad det är för typ av problem, och grovt förenklat kan man säga att det finns två typer av problem: komplexa och komplicerade. Tyvärr präglas dagens samhällsdebatt av en fördummande ignorans rörande detta, alla problem behandlas problematiskt nog på samma sätt och antagandet är att det finns enkla lösningar. Och det är dessa som debatteras, vilket gör att problemen stadigt förvärras och får som konsekvens att tonläget i debatten höjs. Vi rör oss med andra ord längs ett sluttande plan där kunskapen får allt svårare att hävda sig. 

Det vi vet om kriminalitet, till exempel, är att den alltid uppstår i ett sammanhang och att det är en effekt av rådande förhållanden. En rad (framförallt sociokulturella) faktorer spelar in, och enda sättet att råda bot på problemet är att arbeta långsiktigt för att förändra samhället så att incitamenten för att välja en kriminell bana undanröjs. Det krävs med andra ord en lång rad olika åtgärder, varav de flesta riktar sig mot andra än de kriminella av den enkla anledningen att kriminalitet är ett av många symptom på den underliggande sjukdomen. Ingen är genetiskt eller kulturellt predestinerad att bli kriminell, det är en valmöjlighet som uppstår i olika sammanhang samt hos och för vissa. Talar man om kriminalitet som ett "importerat" problem far man med osanning och om det accepteras av allmänheten fördummas samhället, vilket drabbar alla. Eftersom kriminalitet är ett problem som utvecklas över tid, inget som uppstår här och nu, kan regeringen inte ställas till svars för enskilda skjutningar, och kraven på radikala och snabba åtgärder som hårdare straff (alltså enkla lösningar som talar till känslorna) leder bara till att problemen förvärras. Populismen (det vill säga efterfrågan på politiker som lovar mer än de kan hålla) är således en viktig del av problemet, och kan inte på något sätt bidra till lösningen. Mer populism leder snarare till mer kriminalitet. 

Bara kunskap om problemet och möjliga lösningar kan leda till minskad kriminalitet, och eftersom det inte finns några enkla lösningar måste samhället utrusta sig med tålamod. För att kunna lösa den här typen av problem måste demokratin fungera, och för det krävs att skolan utvecklas till en kunskapsskola. Inget av detta görs i en handvändning, så precis som i fråga om klimatet finns det en tidsfaktor att beakta här; ju längre vi väntar med att inleda det långsiktiga arbete på en lång rad olika fronter desto värre kommer symptomen att bli, och desto mer lockande blir det för allt fler att lyssna på populisternas förföriskt enkla lösningar eller deras försök att förlägga skulden hos invandrarna eller regeringen. INGEN tycker att skjutningar eller gängkriminalitet är bra. ALLA tar avstånd från kriminalitet. Därför leder oppositionsindignation och tävlingen om vem som fördömer nästa skjutning snabbast och mest känslomässigt till att arbetet med att faktiskt komma till rätta med problemen fördröjs, vilket spelar populisterna i händerna.

Om kriminalitet accepteras som ett KOMPLEXT problem skapas förutsättningar att diskutera en rad åtgärder som man på goda grunder kan anta leder till att incitamenten att välja den kriminella banan minskar. Vi vet till exempel att ett mer jämlikt samhälle är mer hållbart och att kriminaliteten där är både mindre och inte lika våldsam. Och arbetet för att främja jämlikhet kräver mer av de privilegierade. Förutsättningen för att förstå detta är att skolan fungerar och att samhället är ett kunskapssamhälle, det vill säga ett meritokratiskt samhälle där det viktiga är vad man kan och vet, inte vad man heter eller varifrån man kommer. 

söndag 25 juli 2021

Lite tankar om vad platser gör med en

Någonstans måste man börja, det gäller även livet. Ingen föds som ett blankt blad, så platsen där jag kommer från har präglat mig, men ändå inte. Jag formades av den men gick också min egen väg. Platsen jag kommer från både hindrade och höll mig tillbaka, men jag bröt mig loss och sökte mig bort. Utan en plan, men med många drömmar. Länge var mitt enda mål att bli fri från platsen där jag kommer från. Den och det jag fick med mig därifrån hindrade mig att (försöka) förverkliga drömmarna som med tiden tog allt tydligare form. Platsen finns inte längre, inte den plats jag flydde från. Liksom alla platser förändrades den. Nya människor flyttade in och byggde nya hus. Samhället växte, så även om de flesta av de gamla husen finns kvar är det en annan plats nu. Jag bestämde mig för att göra platsen jag kommer från till min egen plats, så efter några år i exil flyttade jag tillbaka. Det är nu många år sedan. Både jag och platsen är förändrad. Mitt liv har både mening och mål och det finns massor av saker jag vill göra, och som jag idag också kan göra och gör. 

Det är som jag kämpade så hårt för att bryta banden att jag av bara farten kastades iväg längre jag vågade drömma om. Det var inte för att ta revansch som jag kom tillbaka, utan för att bevisa för mig själv att jag kunde mer och var bättre än platsen där jag kommer från försökte få mig att tro. Jag ser på de så, som att det är platsen, inte människorna, som påverkade mig; eller för att tala klarspråk, som pekade ut mig som annorlunda. Jag lämnade platsen stukad och besviken, men långt ifrån uppgiven. Och jag växte genom beslutet att bryta. Det var svårare än jag trodde att komma tillbaka, men det har varit mödan värt.

Idag börjar jag känna mig redo att inom några år i alla fall lämna platsen igen, denna gång på helt andra premisser, med tydligare mål och högre ambitioner. Hade jag inte återvänt hade jag kanske fortfarande jagat efter något jag inte visste vad det var. Nu känner jag mig mer landad än någonsin, och mer fylld med tillförsikt. Jag känner och är ödmjuk inför mina begränsningar och vet både mitt värde och vad jag kan och vågar mig på. 

Oklart vad jag vill säga med texten, men jag hade en idé som visade sig svårare att göra något med än jag trodde. Tillåter mig ändå att publicera. För det är sommar, ledigt och behovet av vila från alla krav är viktigt.

söndag 18 juli 2021

I väntans tider

Att hålla igång bloggandet känns viktigt. Det är ett sätt att kanalisera tänkandet, även om jag här under sommaren tar mig friheten att inte tvinga fram något. Jag har planer och finner jag bara ron ska jag skriva något mer substantiellt på temat kultur, som är den fråga jag ständigt återkommer till. Innan jag gick på semester var det som tankarna bubblade över och uppslagen exploderade, men det finns så mycket jag också vill göra, som jag inte riktigt kan under resten av året, så dagarna försvann. Jag läser, promenerar och tar mig tid att stanna upp och tänka. 

Generellt sett är jag dålig på att vara ledig. Semestern blir därför ett slags projekt som handlar om att bara vara, vilket är svårt. Och i år är det särskilt svårt eftersom jag befinner mig i ett slags brytningstid. Till hösten har jag väldigt lite undervisning, i alla fall under terminens första tio veckor. Då ska två nya skrivprojekt påbörjas, vilka i och för sig inte står och faller med de två böcker som jag avslutade arbetet med innan sommaren, men som ändå påverkas av hur det går med dem. Läroboken om kunskapsteori kommer ut under hösten eller i början av nästa år, och jag väntar på besked från förlaget rörande boken om mellanrummen som de ska börja läsa efter semestern. Planen är att påbörja arbetet med ny lärobok, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om än, bara att jag vill ge mig själv lite mer tid denna gång. Fortsättningen på mitt eviga kulturprojekt (där mellanrummsboken utgör en viktig del) är redan halvklar, men det känns svårt att gå upp helt och fullt i det arbetet innan jag vet vad som händer med boken om mellanrummen. Tankarna om dessa projekt pockar på och jag måste aktivt styra undan dem för att kunna vila, vilket är nödvändigt för att hitta nya perspektiv och uppslag till tankar att utveckla. Det kanske låter som jag klagar, men så är det inte. Livet som helhet är bättre än någonsin och att det är svårare att hantera ledigheten än arbetet ser jag som en ynnest.

Kultur är ett ämne som aldrig blir uttömt; inget man blir färdig med. Man säga att kulturforskningens uppgift ytterst handlar om att förklara detta på olika sätt och med hjälp av olika exempel, det är i alla fall vad jag kommit fram till i mitt över tjugoåriga arbete att försöka förstå vad kultur är och hur kultur fungerar samt hur man kan se på och förhålla sig till kulturell förändring. Nästa kulturteoretiska bok ska dels handla om språkets roll, dels om det underliggande hotet från fascismen. Problemet och det som gör det så svårt att komma igång med skrivandet är att kulturforskning inte handlar om att tala om hur det är, utan om att skapa förutsättningar för förståelse. Kunskapen om kultur är och kan bara vara indirekt och den går inte att använda för att göra förutsägelser eller prognoser, vilket särskit i dessa prestationsfixerande dagar ofta uppfattas som slöseri med tid och resurser, vilket paradoxalt nog är en kulturellt upprätthållen föreställning. Det är med andra ord en evig vandring i en hermeneutisk spiral där man är i princip lika förvirrad hela tiden, men på en ständigt högre nivå.

Det jag brottas med just nu, och som denna bloggpost kan sägas handla om, är hur man inleder en text och ett kunskapsprojekt som har som syfte att sprida kunskap om och öka förståelsen för kultur. Det är så mycket som behöver sägas först, innan man kommer till den viktiga, och allt kan inte sägas först. Det är också anledningen till att jag fastnade för och genom åren har hållit fast vid bloggandet, även efter att jag slutade uppdatera den dagligen. Här på Flyktlinjer kan jag ständigt börja om och tankarna kan ta sig vilka vägar de vill. Det är i efterhand jag ser mönstren och kan arbeta vidare med tankar som verkar fungera. Det är en form av skrivande som passar synnerligen väl för undersökningar av kultur och kunskapsutveckling. Jag har också under åren med bloggen stärkts i övertygelsen om att det är så som lärande fungerar. Kunskap utvecklas genom att utsätta sig för en massa olika intryck och sedan leta efter mönster, inte om att sätta upp mål och arbeta systematiskt för att nå dessa. Världen och verkligheten förändras hela tiden och det måste även kunskapen göra, annars är det inte kunskap man förfogar över utan en uppsättning dogmer som måste försvaras mot alla som anmäler avvikande åsikt. Ytterst leder synen på kunskap som ett slags kanon till faktaresistens eftersom kartan blir viktigare än terrängen man rör sig i, och när man väl tagit det steget blir man ett offer för antidemokratiska rörelser. Det är så jag tänker kring och motiverar upplägget på nästa bok, som jag hoppas att jag snart ska kunna fokusera fullt ut på.

Några dagar till av fritt tänkande och läsning av skönlitteratur ska jag tillåta mig, sen så.

söndag 11 juli 2021

Vad vill folket?

Fast vi lever i en demokrati där makten utgår från folket som består av alla som är medborgare i Sverige älskar politikerna att tala om sina väljare och allt de lovat dessa. Väldigt många folkvalda bryr sig dock bara om det politiska spelet. Moderaternas Hanif Bali verkar ha partiets uppgift att locka väljare med alla till buds stående medel i sociala nätverk, för det är där han är aktiv, inte i riksdagen. Poltik är inte längre något som huvudsakligen utförs av representanter för folkvalda partier i utskott och kammaren, den bedrivs lika mycket på ledarsidor och på Twitter, Facebook, Instagram. Och medierna rapporterar tacksamt om olika utspel och kontroverser. Demokratin tas helt uppenbart för given idag, vilket är ett lika allvarligt problem som klimatkrisen som bara kan lösas med demokratiska medel. Det parlamentariska läget under innevarande mandatperiod är hopplöst och det är vi väljare som försatt vårt land i den situation vi har att hantera ett år till, men som mycket väl kan fortsätta efter valet 2022. 

Folket förfogar tillsammans över en enorm kraft, som skulle kunna leda till något konstruktivt men som idag vänds mot vårt land genom att föröda möjligheterna att förvalta samhället, som alla är mer eller mindre beroende av, på ett långsiktigt hållbart sätt. Folket är vi, men det handlar om en helhet som inte består av summan av våra tankar och handlingar och som heller inte går att bryta ner i sina delar och behandlas separat. Folket är en koloss som ingen kan styra eller kontrollera, vad man än tror om den saken. Därför är populismen så oerhört farlig, vilket inte minst visade sig i Washington i januari när Kapitolium stormades. Folket kan påverkas och processer kan sättas igång, men ingen vet vilka konsekvenserna blir. 

Rasismen som yttrar sig på olika sätt, inte minst i Kristerssons tal om att invandring/invandrare är en belastning, är en glöd som som SD hållit liv i länge och som M, KD och obegripligt nog även L nu försöker blåsa liv i eftersom de tror att elden (folkets vrede) går att kontrollera. Historien och allt vi vet om hur människor och kultur fungerar anmäler avvikande åsikt. Alla som förstår och är genuint intresserade av hållbarhetsfrågan inser att alarmklockorna lyser ilsket röda, precis som i kontrollrummet på kärnkraftverket i Chernobyl. Utvecklingen kan ändras och elden går att kyla ner, men det kräver aktivitet från alla som ser faran och vill se en annan utveckling. Det handlar inte om höger eller väster, folket är alla vi tillsammans och vi får det samhälle vi förtjänas. Om vi inte vill ha det som i Ungern måste vi höja våra röster och protestera mot alla förslag som pekar det minsta i den riktningen. Inte bara i kommande val, utan i vardagen och på sociala nätverk. 

Om folket inte vet sitt eget bästa är det bara folket som kan göra något åt saken.

söndag 4 juli 2021

Utbildning är varken en vara eller tjänst

Ibland snabbt, ibland långsamt förändras samhället och kulturen. Inget är för evigt och alla framsteg och förbättringar måste därför ständigt bevakas och fortsätta försvaras, både för att det alltid finns sådana som vill se en annan utveckling och för att omvärlden också förändras hela tiden. Synen på kunskap och vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift, till exempel, har förändrats dramatiskt sedan jag började första klass 1972. Då betraktades svensk skola som ett föredöme i världen. Kunskapen stod fortfarande i centrum även om en allt större del av uppmärksamheten riktades mot pedagogiken som förändrades snabbt under mina år i grundskolan. Lärarna åtnjöt hur som helst stor respekt, av både elever och föräldrar, och de hade därför mandat att lägga upp undervisningen efter eget skön och med utgångspunkt i både sina kunskaper, erfarenheter och eleverna som undervisades utan att någon annan la sig i. Tanken på att utbildning så sent som bara några tiotals år senare skulle komma att betraktas som en vara eller en tjänst föresvävade ingen.

Mina betyg blev av olika anledningar inte särskikt bra, vilket helt och hållet berodde på mig själv, men det jag lärde mig under åren i grundskolan har jag haft nytta av sedan dess, och många av läroböckerna som vi på den tiden fick som en gåva har jag fortfarande kvar och minns med nostalgisk värme. Och när jag sent omsider var mogen och redo att ta eget ansvar för mitt lärande fanns KomVux där och tog emot mig och mina ambitioner med öppna armar. Sedan gick jag vidare till universitetet där jag blev kvar. Anledningen till att jag trivdes så bra i den akademiska världen var att jag hade eget ansvar för mitt lärande och var fri att söka de kunskaper som intresserade mig. Det viktigaste jag lärde mig under åren i grundskolan var nämligen att ansvaret för mitt eget lärande låg helt och hållet på mig själv. Mina lärare bedömde mina prestationer och gav mig de betyg jag förtjänade, vilket gjorde oss till jämbördiga parter i lärandet och kunskapsutvecklingen som är själva anledningen till att samhället investerar i avgiftsbefriad utbildning för alla. 

Skolan och den högre utbildningen reformerades under 1990-talet. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, men konsekvensen av reformerna blev att fokus i verksamheten försköts och kunskapen allt mer kom att betraktas som ett slags formalitet. Från att tidigare ha ansetts vara en möjlighet och en (demokratisk) skyldighet kom lärande och kunskapsutveckling (eller egentligen betygen) nu allt mer att betraktas som en rättighet. Trots att kunskap inte är något man får och lärande är något som kräver hårt och ihärdigt eget arbete riktades allt mer fokus mot betygen, och synen på lärarna förändrades också. När skolan i valfrihetens namn förvandlades till en marknad där vinstdrivande företag fick möjlighet att konkurrera om eleverna (läs skolpengen) började man tala om betyg i termer av prestation, och ansvaret för resultaten lades allt mer på lärarna (vars lön förfärande nog allt mer kollades ihop med "prestationen"). Trots att Sverige i början av förändringsprocessen hade ett av världens bästa skolsystem började man tala om vikten av kvalitet och man gjorde det i termer av styrning och kontroll. När skolorna började konkurrera med varandra om vem som presterade bäst resultat (högst betyg) förlorade lärarna makten över klassrummet och den dagliga verksamheten. Marknadsstrateger och kommunikationsansvariga satte upp mål och ekonomer och administratörer fick allt mer makt över utbildningen. Det gick inte över en dag, men med lite perspektiv på förändringarna är det uppenbart att både skolan och den högre utbildningen idag styrs av en ekonomisk logik snarare än behovet av kunskap.

Utbildningssystemet styrs idag mot mål som företagsledare sätter upp för att tillfredsställa aktieägarna, och det är marknaden som avgör vad som är och hur man mäter kvalitet i verksamheten. Kundnöjdhet är idag viktigare än kunskap och därför betraktas betyg som en vara och lärare som tjänsteutövare eller servicepersonal som ansvarar för att produktionsmålen nås och att fler elever söker sig till skolan eftersom det är så ägarna tjänar pengar. Vinsterna privatiseras och förlusterna kollektiviseras när den kommunala skolan inte får konkurrera om eleverna på samma villkor som de privata aktörerna på skolmarknaden. Och det är inte bara pengar som samhället och ytterst skattebetalarna förlorar på nuvarande upplägg, när kunskapen urholkas och allt fler lämnar skolan med en skev bild av vad lärande är och vad som krävs av den som vill utveckla kunskap och förståelse, luckas den solida bas av kunskap som skolan och det svenska samhället fram till 1990-talet vilade på. Efterfrågan på populistiska lösningar som talar mer till känslorna än till förnuftet ökar liksom kunskapsresistensen, vilket blir en ond cirkel som gör att kunskapen får allt svårare att hävda sig i det allmänna bruset.

Ska vi kunna komma tillrätta med klimatförändringarna och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle med utgångspunkt i kunskap måste skolan reformeras i grunden och kunskapen måste placeras i centrum. Andelen lärare behöver öka, liksom lärarnas makt och inflytande över det som händer i klassrummet. Kunskap är något som uppstår mellan människor och den är helt och hållet avhängig det man gör. Kvaliteten i lärandet går inte att mäta och utfallet går inte att styra. Detta vet alla lärare, och därför är det så viktigt att inte tvinga lärarna att följa order från ekonomer och marknadsstrateger. Administrationen ska stötta och hjälpa lärarna, inte ställa krav och hitta på nya och allt mer betungande arbetsuppgifter, vars enda syftet är att öka mätbarheten. Låter vi inte lärare arbeta uteslutande med lärande och om inte skolans mål är kunskap kommer den högre utbildningen att utarmas, vilket leder till att lärarutbildningen utarmas, och därifrån lutar det brant neråt för samhället.

söndag 27 juni 2021

Marknadslogiken och kunskapen

Företag håller sig ofta med en kommunikationsavdelning som för organisationens talan och som får svara på journalisters kritiska frågor om det uppstår problem. Ansvariga är tränade att svara på det sätt som gynnar företaget mest. Vad som händer bakom fasaden sker i skydd av företagshemligheterna som kommunikationsansvariga ofta hänvisar till. För lönsamhetens och den heliga tillväxtens skull anses det ligga i allas intresse att företag har hemligheter och att kommunikationsansvariga får presentera företaget på samma sätt som mäklarna presenterar lägenheterna som läggs ut till försäljning på nätet, genom att försköna bilden.

Om det bara handlade om företag som säljer varor vore det inte särskilt problematiskt, men när tjänsteföretag vars affärsidé antingen bygger på att man kringgår och utmanar hävdvunna lagar och regler på arbetsmarknaden, eller genom ett osolidariskt skatte(smitar)upplägg, urholkas gemenskapen i samhället och demokratin på sikt. Företagens ägare kanske blir rika, men de bor inte självklart i samma land som företaget opererar, och ofta handlar det om multinationella bolag. Eftersom köparna av tjänsterna handlar på samma marknad som de själva arbetar på drabbas de oundvikligen av sin egen jakt på låga priser eftersom den leder till press på lägre löner. Om allt fler medborgare i ett samhälle inte kan leva på sin lön kommer samhället att slitas isär inifrån när det växer fram en underklass som aldrig kan ta sig ur sitt prekära läge. Om man inte ens genom att arbeta dubbla pass kan tjäna mer än precis vad man behöver för att överleva lever man under slavliknade förhållanden.

Marknadssamhället som på senare tid allt mer aggressivt implementerats är en skenvärld där kommunikationsansvariga bestämmer vilken bild som ska målas upp av de varor och tjänster som bjuds ut på marknaden. Där anses det allmänt vara lätt att vinna (på spel), och där tror man att det går att få mer genom att betala mindre och övertygelsen om att framgång endast handlar om vilken inställning man har och vilka val man gör är levande. Yta är allt och ingen bryr sig om vad som händer bakom fasaderna som alla håller upp som skydd mot varandra eller med livsbetingelserna på jorden, som är den enda plats i hela universum där människor kan överleva. 

I Sverige anses det önskvärt att även skolor drivs som vinstdrivande företag inom multinationella koncerner vars ägare är anonyma, med hemligheter och kommunikationsansvariga. Marknadens logik leder till att kunskapens verktyg ställs mot girighetens vapen och skolföretagen vill ge sken av att betyg är en vara som kan köpas på en marknad. Därför talar man om skolor i termer av prestationsenheter, utbildning betraktas som en tjänst man köper och lärarna tvingas arbeta mer "effektivt", trots att lärande är något som elever och studenter själva gör. 

Med hjälp av mäklarspråk förvandlar företagens kommunikationsansvariga, i skydd av företagshemligheterna, nedskärningar till effektiviseringsvinster, betygsinflation till en fråga om prestation och vinstuttag (som Sverige är det enda landet i världen att tillåta) till en rättighet. Trots att Sverige hade en av världens bästa skolor såldes valfrihetsreformen in med argumentet att skolan skulle bli ännu bättre; fast man sa aldrig för vem. Eftersom en välfungerande skola är en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling, vilket i sin tur är en förutsättning för demokratin och en långsiktigt hållbar samhällsutveckling, sitter vi alla, så länge marknadslogiken inte granskas kritiskt, fast i en destruktiv spiral där allt fler slutar samarbeta och ser alt fler andra som ett hot.

söndag 20 juni 2021

Medveten närvaro, i akademin

I den akademiska världen idag är det svårt att vara närvarande här och nu för att fokusera fult ut på det man gör. Paradoxalt nog är detta en konsekvens av synen på och arbetet med kvalitet. Innan kusen ges finns en massa saker som måste göras, och efter att kursen är klar ska den utvärderas. Eftersom den ena kursen följer på den andra tvingas man arbeta med förberedelserna under kursen före och utvärderingen under kursen efter, vilket gör att man aldrig kan fokusera fullt ut på den kurs man faktiskt är mitt uppe i. 

Att aldrig fullt ut kunna fokusera på det som är här och nu tär inte bara på den som ständigt måste skifta fokus, det går också ut över kunskapen eftersom den kräver eftertanke. Dagens syn på kvalitet är inte anpassad efter kunskapens krav, istället är det kunskapen (eller egentligen kursernas innehåll) som anpassas efter definitionen på kvalitet. Jag skriver för att bearbeta min frustration över dessa sakernas tillstånd. Kvalitetsarbetet har blivit ett självändamål och en egen syssla som tar allt mer tid och kräver allt mer uppmärksamhet och resurser, vilket går ut över kunskapen och lärandet.

Vetenskapliga problem är ohyggligt komplexa och kräver ens fulla uppmärksamhet, så när arbetsdagarna fylls med massa olika uppgifter, alltså förberedelser och efterarbete, kommer det oundvikligen att gå ut över den akademiska kvaliteten. Vill man värna kunskapen tar det idag längre tid att uppnå samma resultat som tidigare eller också förlängs arbetsdagen (trots att man inte får betalt för de extra timmarna). Så där ser min vardag ut. Eftersom jag sökte mig till akademin för kunskapens skull är den jag lever för. Jag skulle kunna göra bara det jag får betalt för, det som min arbetsgivare kontrollerar att jag gör och bara arbeta de timmar jag får betalt för, men då skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln. 

Jag känner mig allt mer som ett slags gisslan. Att producera nyckeltal är inte vad jag på skattebetalarnas bekostnad utbildats för. Jag har gått en lång utbildning för att lära mig lära och utveckla kunskap, trots det behandlas jag som vilken handläggare som helst och högskolan betraktas som en myndighet bland andra. Vill vi bygga ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle är det inte hållbart. Synen på vad som kännetecknar och hur man når kvalitet i den akademiska verksamheten måste ändras och anpassas efter kunskapen. Lärarna måste få och kunna fokusera helt och fullt på det som är här och nu i undervisningen. Forskare måste på samma sätt kunna fokusera till 100 procent på forskningen, annars blir resultatet något annat än kunskap.

söndag 13 juni 2021

Min kommande bok om kunskapsteori

Dagarna innan semestern är hektiska och en av alla sakerna som ska bli klara är boken om kunskapsteori som jag ägnat en stor del av min tid i tjänsten för kompetensutveckling åt att skriva på. Jag har länge saknat en bok om kunskap som fungerar för studenter, vilket jag inte riktigt tycker att befintliga böcker gör. Om min bok kommer att fungera vet jag så klart inte, men jag har i alla fall fått skriva den bok jag menar behövs och jag hoppas att den kommer att tas emot väl när den kommer ut någon gång under hösten. Här kommer ett litet smakprov från bokens inledande kapitel:
Kunskap är ett begrepp som förenar den dynamiskt föränderliga kropp av användbara insikter som mänskligheten samlat på sig genom historien med förmågan att förstå och hantera det man lärt sig samt kompetensen att kritiskt granska det som hålls för sant i olika sammanhang. Syftet med alla vetenskapliga studier och även studentuppsatser är vidare att bidra med ny kunskap, alltså vetande som inte hämtats någonstans ifrån. Lärande handlar inte om att upprepa det lärarna säger eller memorera innehållet i kurslitteraturen – kunskap är något annat än det man minns. Skillnaden mellan att vara elev i grundskolan och student på högskolan är att på grundskolan lär man sig vad forskarna är överens om, medan man som student närmar sig kunskapsfronten där det sällan råder konsensus, vilket gör att man måste ta ett mycket större eget ansvar för svaren man väljer och förklaringarna man tar till sig och använder. När man väl inser att kunskapsteori inte (bara) handlar om att nå fram till svaretutan om att utveckla förståelse för olika typer av frågor ökar chansen, dels att studierna blir roligare, dels att resultatet (som är något annat än betygen) blir mer användbart. Kunskap om kunskap är ett slags nyckelkompetens. Ett examensbevis öppnar dörrar i samhället och arbetslivet men en förutsättning för att lyckas i livet är att man kan använda det man lärt sig i nya och olika sammanhang liksom att man fortsätter lära och både utvecklar ny och granskar äldre kunskap kritiskt. Kunskapsteori studerar man för att utveckla förståelse för kunskapens möjligheter och begränsningar.

Liksom med så mycket annat som är viktigt i livet och samhället är epistemologi, som är ett annat ord för kunskapens teori, svårt. Det finns nämligen inget enkelt och entydigt svar på frågan: Vad är kunskap? Det är varken meningen eller möjligt att nå fram till svaret på den frågan. Filosofihistorien är fylld av olikaförsök att förstå och förklara verkligheten, alla med sina problem och förtjänster, men det råder inte konsensus om vad kunskap är egentligen. Kunskapsteori är inte ett ämne där man är överens, det är snarare ett ständigt pågående samtal om olika sätt att förstå och definiera begreppetkunskap. Den här boken går att se som en inbjudan till det samtalet. Mellan människor råder oundvikligen delade meningar om det mesta, men eftersom vi är hänvisade till varandra och tillsammans ansvarar för samhället vi lever i och är beroende av behöver vi lära oss förstå och hantera både kunskapen som sådan och varandras olikheter samt skilda uppfattningar om vilka svar som är bäst. Och eftersom demokratin och kunskapen är varandras förutsättningar kommer även den aspekten att beröras i boken. Filosofiska termer som episteme, techne och fronesis, som förklaras i nästa kapitel, används inte i vardagsspråket och upplevs kanske onödigt tillkrånglade, men det handlar om termer som behövs för att kunna diskutera kunskapen som sådan. Kommer man bara över det initiala motståndet och lär sig hantera osäkerheten inför det okända inser man att kunskapsteori inte är så svårt som det verkar, samt att studierna i det ämne eller den utbildning man läser underlättas betydligt.

Man kan se på kunskap på lite olika sätt, men det går en tydlig skiljelinje mellan synen på kunskap som ett måloch kunskap som en process(där vägen fram är målet). Om man ser kunskap som ett mål utgår man omedvetet från att det finns ett facit, något externt att jämföra svaren på frågorna med, vilket är en tankemodell som bygger på att antingen är påståendet rätt eller också fel. Något utrymme för tveksamhet finns inte med denna syn på kunskap. Ser man kunskap som ett mål griper man sig an lärandet och uppgifterna man ställs inför på ett annat sätt än om man ser kunskap som en process. Målinriktade studier blir ofta resultatorienterade, vilket leder till att fokus flyttas från kunskapen till betygen och att lärande kan uppfattas som en formalitet eller en transportsträcka. Det kan också bli så att lärare som värnar kunskapen betraktas som ett hinder på vägen mot examen, som man vill nå så snabbt och effektivt som möjligt. Ser man kunskap som ett mål finns en risk att man väljer en studieteknik som går ut på att råplugga inför tentor och inlämningar, vilket inte främjar det fördjupade lärande som behövs för att kunna utveckla förståelse för ett så pass komplext och abstrakt ämne som kunskapsteori. En förutsättning för att förstå kunskapens teori och meningen med att studera denna aspekt för sig är dels att man ser kunskap som en process, dels att man intresserar sig minst lika mycket för och lär sig hantera det man inte vet och det som inte går att veta något om.

Kunskap är en mänskligegenskap som både påverkar och påverkas av den som söker efter och använder vetandet. Det ena går inte att skilja från det andra. Vi vet till exempel att påståenden som yttras av någon som säger sig veta och dessutom utstrålar säkerhet och uppvisar tecken på pålitlighet tas på större allvar och når större spridning och få mer genomslag än förklaringar som förs fram av någon som är osäker eller av olika anledningar inte uppfattas vara tillförlitlig. Det faktum att den som har karisma och äger retorisk skicklighet lättare och oftare bli lyssnad på är viktigt att känna till eftersom det påverkar (synen på) kunskapen. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på kommer nämligen att kunna utöva inflytande över andra människors uppfattningar om vad som är rätt och riktigt (Fexeus 2008). Det finns med andra ord en inte obetydlig maktaspekt att beakta i arbetet med att utveckla förståelse för kunskap. Den som har makt tenderar nämligen att bli tagen på större allvar än den som saknar makt, oavsett vad han eller hon säger. Idag finns också starka krafter i samhället som på olika sätt försöker underminera förtroendet både för olika meningsmotståndare och för vetenskapen. Utan hänsyn tagen till såväl psykologi som kultur blir det svårt att förstå hur kunskap blir kunskap och hur vetande används i samhället.

En viktig utgångspunkt för samtal om och studier av epistemologi är att ingen har direkt tillgång till verkligheten. Kunskapen är förbindelselänken mellan människorna och världen och den går därför att likna vid blindkäppen som används av den som inte kan se för att orientera sig i rummet. För att kunna använda en blindkäpp måste man upparbeta kompetens att förstå verktyget och utveckla vana att orientera sig i tillvaron med hjälp av det. Vem som helst kan inte bara plocka upp en käpp, binda för ögonen och förvänta sig att kunna röra sig obehindrat med hjälp av den. Samma gäller för kunskapen, för att kunna använda vetande på ett kvalificerat sätt behöver man lära sig förstå och utveckla kompetens att hantera verktyget, vilket är syftet med denna bok.

söndag 6 juni 2021

Juridikens bedrägliga tydlighet

I den förpapprade världen är allt enkelt, där blir det som man bestämt. För att skapa progression väljer man bara en lämplig taxonomi och ordnar de aktiva verben rätt så är man i hamn. Tanken är att man med hjälp av konstruktiv länkning uppnår målen som bestämts på förhand. I teorin följer det ena sömlöst efter det andra helt utan problem. Problemet är bara att det inte är där vi människor lever och det är heller inte så som vi fungerar. Världen som vi befolkar är komplex och vägrar underordna sig någon plan. Människor interagerar med andra människor som är fullt upptagna med att få det allt mer pressade livspusslet att gå ihop, i en allt hårdare konkurrens med andra människor. Förpappringen av allt fler områden och aspekter av levt liv kan ses som ett uttryck för drömmen om eller kanske snarare begäret efter det perfekta, alternativt som ett uttryck för förakt för det mänskliga. Vill vi fortsätta leva i ett samhälle som anpassats efter levande varelser måste förpappringstrenden brytas och systemen anpassas efter människorna istället för tvärtom. Vi och den värd vi lever i är och kommer alltid att vara imperfekt; det kan inga drömmar om eller management-strategier i världen ändra på.

En variant av förpappring är det juridiska tänkande som antas kunna ordna allt till det bästa eftersom det gör det möjligt att utkräva ansvar om det inte blir som det var tänkt. Tanken bygger på att man med hänvisning till ett tydligt regelverk kan lösa alla problem. Problemet med den tanken är att juridik liksom konkurs är en nödlösning, ett sätt att hantera i grunden olösliga problem, inte en universalmetod för att undvika att problem uppstår. Juridiken är den sista utvägen när alla andra försök till lösningar misslyckats. Genom att fälla ett avgörande med hänvisning till lagen kan man gå vidare, men någon gudomlig rättvisa handlar det inte om. Det finns idag en övertro på juridiska "lösningar", som bara leder till efterfrågan på fler jurister och mer detaljerade lagar, vilket blir en ond cirkel eftersom ingen lekman kan tolka lagen. Likt byråkratin tenderar systemet att växa och bli till en gökunge som äter allt mer resurser och suger livsluften ur och tar död på inspirationen.

Paradoxalt nog leder ett allt tydligare fokus på juridik till att problemen ökar, vilket leder till att det fiktiva behovet av mer juridik ökar. Det är som att jaga den där berömda krukan med guld vid regnbågens slut. Likt horisonten når man aldrig fram, av den enkla anledningen att det inte finns någon punkt som allting kan föras tillbaka på. Jakten på klarhet är dömd att misslyckas. Det är inte så juridik kan eller ska användas. Juridik är inte ett sätt att styra den akademiska verksamheten, den kan bara användas för att avgöra tvister som inte går att lösa på andra sätt. För att högskolan ska kunna vara akademisk måste den utgå från och styras av intellektet och bedömningsförmågan. Både högre studier och forskning handlar om frågor utan givna svar. Det finns inget facit, därför måste både lärare och studenter motivera sina ståndpunkter. Kunskap är inte information som överförs från en sändare till en mottagare, den uppstår och utvecklas mellan människor som söker förståelse. För man in juridiken i relationen förändras den och undervisningen handlar inte längre om kunskap, utan om vad som är och hur man gör rätt. Och då är akademin inte akademisk längre.

Det som föranleder mig att skriva denna text är den ständigt aktuella frågan om fusk, som sägs ha ökat här under pandemin och den påtvingade övergången till distans. Det som händer när fusk görs till en juridisk fråga är att fokus riktas mot vad man måste och inte får göra. Utbildning handlar därmed inte längre om kunskap och lärande och absolut inte om intellektuell utveckling. Vi lärare är anmodade att anmäla fusk, och om det räckte med det, att man påtalade misstanke om fusk och frågan sedan utreddes, hade det inte blivit den stora och laddade fråga det är idag. Problemet är att avstängning för fusk betraktas som en juridisk fråga, vilket gör att anmälande lärare i princip måste bevisa att studenten fuskat för att ärendet ska kunna leda till avstängning. Och för att kunna bevisa att studenten fuskat måste lärarna tydligt, på varje kurs, tala om vad som är fusk och vad som inte är fusk. Om informationen är det minsta otydlig frias studenten av juristerna som avgör, och lärarens omfattande arbete med att samla in underlag till ärendet blir ogjort, trots att det är uppenbart att underlaget som studenten lämnat in för bedömning är författat av någon annan. Om KUNSKAPEN stod i centrum i den akademiska världen hade frågan om fusk aldrig kommit upp. Om bildning var målet med högre studier hade helt andra saker ansetts viktiga. 

Även forskningen påverkas på liknande sätt och där fuskas det också. Även vetenskapliga meriter bedöms efter efter en juridisk måttstock, snarare än med utgångspunkt i intellektuell bedömningsförmåga. Vetande måste alltid stå i relation till verkligheten, och den förändras hela tiden. På en del områden långsamt och på andra snabbt. Förstår man inte det och om kunskapen inte anpassas efter det den är tänkt att förklara är det inte kunskap man söker. Vad vi vet och vad som står i olika vetenskapliga artiklar är med andra ord två olika saker. Utan förståelse för detta och i brist på förmåga att hantera insikten finns en uppenbar risk att besluten som tas och lösningarna som förs fram förvärrar problemen som vetenskapen är tänkt att lösa. 

Tankarna ovan handlar om ett generellt problem, nämligen den omöjliga drömmen om att utplåna all osäkerhet, om begäret efter sanning och strävan efter effektivitet. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på detta sätt, men det är ovetenskapligt och potentiellt farligt att ge efter för känslan. Komplexitet och osäkerhet är fundamentala byggstenar (i brist på bättre ord) i verkligheten. Osäkerheten som samhällets och tillvarons icke-linjära tillblivelse ger upphov till är inte ett problem utan själva förutsättningen för allt. Det okontrollerbara går per definition inte att kontrollera. Kunskap är inte information som effektivt kan överföras från någon ursprungskälla till alla som vill veta. Vi lever helt enkelt i den värld vi kastas ut i, och den är annorlunda är pappersvärlden. Därför är det den världen och dess förutsättningar vi måste lära oss hantera, och sådan kunskap är vad högre utbildning och forskning handlar om.

söndag 30 maj 2021

ADHD-dagboken: I prövningarnas tid

Snart är ännu ett läsår slut och det är dags för semester. Och det känns i hela kroppen och behövs verkligen. Det akademiska året fungerar nämligen som så att arbetsbördan blir tyngre och tyngre mot slutet, och just i dessa dagar kulminerar det med examinationer av uppsatser samtidigt som alla administrativa uppgifter ska hanteras innan sommaren och planerna för hösten ska läggas fast. Många mail fram och tillbaka blir det, och en hel del möten. Dessutom måste vi lärare hantera studenternas känslomässiga reaktioner, som ofta kan vara starka och ibland riktas mot oss som individer. Över tid har stressen och pressen ökat och omställningen till distansarbete här under pandemin har gjort att arbetsbördan ökat ytterligare, vilket lett till att kollegor gått in i väggen. Därmed blir det ännu mer att göra och hålla reda på för lärarna som (fortfarande) är friska. Det är i sanning en prövningarnas tid.

Jag har varit nära gränsen några gånger, men räddats av semestern. Fast det var länge sedan nu. Erfarenheten gör att jag både känner mig själv bättre och klarar av mer än tidigare. Tyvärr är det dock så att arbetsbördan ökar generellt över tid, så jag håller ändå bara näsan just ovanför vattenlinjen. Det är så all utbildning "effektiviseras", genom att inte ge full täckning för kostnadsökningarna. Kvaliteten påverkas inte, sägs det. Tragiskt nog stämmer det till viss del. Priset för det är dock fler sjukskrivna lärare, så samhällsvinsten är obefintlig, om den nu inte är negativ (med tanke på kostnaderna för sjukvård och konsekvenserna på sikt av betygsinflation). Jag är tacksam över att jag var student i en annan tid, och att jag inledde min lärargärning innan New Public Management fick fullt genomslag. Det innebar att jag fick möjlighet att vänja mig långsamt och växa in i rollen. Idag känner jag mig trygg och vet vad jag kan ta på mig utan att riskera något. Samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet hur det var en gång, när kunskapen stod i centrum och akademin var långt mer intellektuell än idag. För varje år försvinner äldre kollegor med samma minnen och erfarenheter som jag har, och det tillkommer nya som inte vet något annat.  

Detta är inte en klagande bloggpost, så jag släpper det spåret och tar tag i det jag tänkte. Det är nämligen inte erfarenheten som gör att jag känner att jag kan hantera den pressade situationen, utan ett fantastiskt verktyg som jag fann för några år sedan och som efter ett tag gav effekt, en effekt som bli större och större ju mer jag använder verktyget. Det var när jag började meditera regelbundet och avsatte tid i vardagen för övningar i mindfulness som saker och ting förändrades. Redan efter någon vecka kände jag skillnad, vilket motiverade mig att fortsätta. Efter ett år hade jag inte bara etablerat vanan att meditera, jag märkte också att känslan av medveten närvaro drabbade mig allt oftare, även när jag inte mediterade. Och här under våren har jag därför kunnat konstatera att jag både kunnat arbeta med större fokus och vilat mer och bättre än någonsin. 

Tidigare gick tankarna i spinn över allt jag hade framför mig och jag ältade det som varit, vilket blev en ond cirkel. Närvaron i nuet var periodvis obefintlig. Arbetet jag faktiskt utförde blev därför sämre, och det ledde både till att känslan av otillfredställelse i arbetet och oron över att inte leva upp till mina egna förväntningar ökade. Idag inser jag att det inte var arbetsbördan i sig som tog mig till gränsen för utbrändhet, utan oron, ältandet och känslan av att inte ha kontroll över tillvaron. Jag har idag lärt mig att det inte bara handlar om att vila, utan om hur man vilar. Avsaknad av arbete är inte självklart vila; det går faktiskt att vila i arbetet. Allt handlar om inställningen till det man gör och hur väl man lyssnar på sin kropps signaler. 

Efter ett år av daglig meditation och ytterligare ett år med lite mindre regelbundna övningar märkte jag att jag allt oftare hamnade i det där tillståndet av medveten närvaro, även när jag inte mediterade. Ute på promenader, under möten, resor eller när jag läser kickar känslan in. Axlarna sjunker, andningen blir medveten och ljuden som omger mig upphör att vara störande brus. Den känslan är mer vilsam än de power naps jag ibland unnar mig. När jag praktiserar medveten närvaro är det inte bara så att jag vilar från arbetet, det känns även som jag får energi av det. Och den energin kan jag ta med mig in i arbetet, som därmed blir mer fokuserat och bättre utfört, vilket gör att jag har lättare att släppa taget om arbetet och kan vila bättre. Ställtiden blir mindre och jag får mer tid till både arbete och vila.

Det är på inget sätt någon quick fix jag beskriver här. Att utveckla förmågan tar tid och kräver uthållighet. Priset är högt, men eftersom det handlar om en långsiktig investering i ens egen hälsa ger det mångfalt tillbaka. Och även om det tar tid har man igen det den dagen då man väl kan njuta frukterna av sina ansträngningar. I grund och botten är det otroligt enkelt. Det handlar egentligen bara om att vara närvarande här och nu, i sin kropp och i den miljö man för närvarande befinner sig i. Ge det en chans, jag kan lova dig att du inte har något att förlora på att försöka.

söndag 23 maj 2021

Hur sociala är de sociala nätverken egentligen?

Jag är aktiv på sociala nätverk för att ta del av och dela med mig av tankar, bilder och tips av olika slag; på intressanta böcker till exempel. Tyvärr är de sociala nätverken inte särskilt sociala, för lägger man ut en bild på en bok och säger att man tycker den är intressant får man idag tydligen finna sig i att bli kritiserad och även anklagad för både det ena och andra. När jag tipsade om Kajsa Ekis Ekmans bok: Om könets existens, fick jag höra att jag är transfob och att boken borde förbjudas. Jag visste att den rört upp känslor, men kunde inte föreställa mig att mitt tips i all välmening skulle leda till att jag drog på mig kritik. Jag skrev att den är intressant och att den ställer en rad viktiga frågor som behöver diskuteras, inget anat. Jag uppfattar den som ett försvar av feminismen, som jag också anser behöver försvaras. Om det inte går att föra en sansad diskussion om en bok, var hamnar vi då som samhälle? Vad händer med demokratin och kunskapen om vi inte kan lära oss respektera varandra på nätet?

Någon vecka senare delade jag ett annat boktips: Flocken av Johan Anderberg. Reaktionerna var något mer sansade, men får mig ändå att fundera på hur jag ska göra framöver. Jag vill inte censurera mina inlägg. Jag har aldrig sökt konfrontation, jag vill bara dela med mig och interagera med människor av olika slag och med olika uppfattningar. Inte minst för kunskapens skull; jag lär mig nämligen enormt mycket om människor och kultur genom att vara aktiv på sociala nätverk. Fast det kostar på. Klimatet på nätets (anti)sociala nätverk är brutalt skoningslöst. Hö-hö-högern använder sina plattformar och dirigerar sina hatsvansar för att driva opinion för stängda gränser, hårdare tag och mer individualism. Och moralvänstern är lika dogmatisk, men deras följare är i alla fall i högre grad öppna med vem som står bakom kontona och det finns ingen hatsvans.

Jag hanterar min frustration på olika sätt, ibland skriver jag blogginlägg och ibland tar jag vara på inspirationen och slänger ut något på Twitter.

Debattlogiken dominerar. Antingen eller, rätt eller fel. Inga nyanser. Världen befolkas av människor som håller med varandra eller är mot. Inte så konstigt då att allt fler allt oftare känner sig kränkta. Vad hände med samtalet, det intellektuella utbytet av tankar? Förståelsen och respekten för komplexitet; bildning? Vem lyssnar kritiskt och välvilligt, även på människor som inte tycker som de själva? Vad händer med demokratin, akademin och meritokratin? Den enda vägen leder alltid fel!
Utvecklingen rör sig oroväckande snabbt i en obehaglig riktning. Guilt by association är en farlig tanke för den öppnar dörren för angiveri och hotar integriteten. För några år sedan var jag på ett seminarium om klimatet i Järna, på antroposofernas anläggning. Minnet av två dagars mycket givande diskussioner grumlas av de faktum att mina inlägg på Facebook ledde till att jag anklagades för att vara antivaccare, bara för att jag var där. Min status som forskare ifrågasattes till och med. Det enda jag gjorde var att jag deltog på ett seminarium som hölls i antroposofernas lokaler, ett vetenskapligt seminarium som handlade om klimatförändringarna och hur man kan bruka jorden mer klimatvänligt.

För mig finns inga förbjudna böcker. Jag läser olika texter och lyssnar på olika röster för att utvecklas som människa och för att bilda mig en uppfattning om samtiden. Att läsa och rekommendera olika böcker betyder inte att jag håller med och är inget ställningstagande, det är mitt sätt att försöka främja en nyanserad samhällsdebatt. Det var nu ganska länge sedan jag slutade rekommendera böcker i undervisningen. Jag tröttnade helt enkelt på frågorna om jag verkligen förväntade mig att studenterna skulle läsa fler texter än de som fanns med på litteraturlistan; jag kände mig som ett problem. När jag själv var student uppskattade jag lärarnas tips på böcker väldigt mycket, och det var också något vi diskuterade i studentgruppen. 

Kanska är det inte så konstigt att sociala nätverk inte är särskilt sociala, för akademin och samhället som helhet är heller inte så socialt. Samtalen blir mindre intellektuella när kraven på prestation på livets alla områden ökar. Det är tragiskt, men utvecklingen går att vända; om bara tillräckligt många vill och gör vad som krävs.

söndag 16 maj 2021

Hur fria blir vi av all valfrihet?

Ett av tre försök att få en text publicerad på Under Strecket har lyckats, och fram till att jag fick besked här i veckan om att man tyckte texten var intressant men att man redan hade alldeles för många texter som väntade och därför valde att inte acceptera, hade hälften av försöken varit lyckosamma, så jag har inga problem att acceptera refuseringen. Nedanstående text tyckte jag dock blev bra, den känns aktuell och har ett viktigt och allmängiltigt budskap. Jag skulle kunna gå vidare och försöka på DN eller någon av kulturtidskrifterna, men det känns inte så viktigt. Är den verkligen bra och om innehållet faktiskt fungerar intalar jag mig att den kan nå spridning ändå. Tycker du den är läsvärd får du gärna dela den!

Valfrihetens disciplinerande kontroll

Förnuftets och rationalitetens försvarare älskar att hata Michel Foucault och Gilles Deleuze, men faktum är att många av texterna som skrevs av postmodernismens fixstjärnorfortfarande visar sig vara högst relevanta. I den nästan kusligt framsynta texten ”Postskriptum om kontrollsamhällena” visartill exempel Deleuze att även om det disciplinsamhälle som Foucault analyserade i många av sina arbeten förpassats till historien präglas vårt snabbt framväxande valfrihetssamhälle av minst lika mycket kontroll, inte trots utan just för att friheten ökat.

Postmodernismen är ett rött skynke för många och har anklagats för att vara relativistisk och ovetenskaplig, men det kan bara den hävda som inte själv satt sig in i tanketraditionen. Postmodernister undersöker samma verklighet och kraven på vetenskaplighet är lika höga, men man ställer andra typer av frågor och skriver om andra aspekter av tillvaron än positivistiskt skolade forskare. Deleuze och Foucault skapade analysverktyg tänkta att användas för att förstå tendenser i samtiden. Deras texter fungerar som kartor att orientera sig i verkligheten med. Syftet var inte att leda något i bevis ochtänkandet bygger heller inte på dikotomiska oppositioner. Deleuze analys handlar inte om valfrihet eller disciplinering, och inte om vad som är sant eller falskt. Utgångspunkten är att alla samhällen kräver någon form av struktur eller kontroll,samtidigt som det finns en gräns för hur mycket frihet en ordning kan härbärgera innan den löses upp och försvinner. Disciplinsamhällen och kontrollsamhällen är med andra ord positioner i ett samhällsbyggandets kontinuum.

Foucault intresserade sig för de disciplinära samhällen somväxte fram under 1700-talet och som nådde sin höjdpunkt vid början av 1900-talet, där människorna genom livet flyttade från en inspärrningsmiljö till nästa. Skolan följdes av militären som följdes av fabriken och sedan, för en del, sjukhuset. Avvikarna hamnade på asylen och upprorsmakarna i fängelse.Alla övervakades på olika sätt. I skolan satt man tyst och lyssnade, i det militära följdes order och på jobbet stod manvid sin maskin eller satt vid sitt skrivbord. Vår bild idag av disciplinsamhället är att det präglades av en rigid kontroll, men disciplinering är en utifrån kommande kraft, riktad mot kroppen, vilket gör att den aldrig kan bli total. Generationen som växte upp efter andra världskriget kände sig dock instängda och drömde om förändring och frihet, men Deleuze visar att valfrihetssamhället präglas av minst lika mycket kontroll som något annat samhälle i historien. Kontrollen är ett resultat av kulturens inneboende dynamik och en oundviklig effekt av begäret efter valfrihet.

Tidiga tecken på disciplinsamhällets upplösning var att psykiatrins slutna institutioner stängdes och att fängelset delvis ersattes med fotboja. Från 1970-talet och framåt accelererade utvecklingen och allt fler reformer infördes i syfte att öka friheten. Thatcher och Reagan avreglerade med stöd i ekonomen Miltons Friedmans teori om evig tillväxt allt fler samhällssektorer under 1980-talet. I Sverige avskaffadesPublic Services och Televerkets monopol, elmarknaden avreglerades och Posten konkurrensutsattes. I syfte att öka valfriheten öppnades område efter område upp för marknadskrafterna. Möjligheterna att välja är idag närmast oändliga, men vad är det vi väljer mellan egentligen? På TV finns idag fler kanaler att välja på än någonsin, men har bredden i utbudet verkligen ökat? Mataffärerna dignar av olika varor, men innehållet i produkterna består av variationer av ett fåtal ingredienser.

Deleuze skrev texten på 1990-talet och han befarade då att skolorna skulle överlämnas till företagen, vilket idag är en realitet i Sverige där skolan (tillsammans med vården)förvandlats till en marknad där kommunala skolor konkurrerar med privata om eleverna och den skolpeng de representerar. Valfriheten infördes som en reaktion på övervakningen och den påtvingade disciplineringen, men reformerna ledde inte till att kontrollen försvann, den bytte bara skepnad.

Disciplinsamhällets utbildningsystem satte kunskapen i centrum och byggde på tillit till kunniga och engagerade läraresom hade makt att tvinga eleverna att lyssna och lyda för att lära sig så mycket som möjligt. I dagens friskolesystem är maktordningen den omvända eftersom det bygger på att elever(eller i praktiken deras föräldrar) agerar som välinformerade, rationella kunder. När man var färdig med sin utbildning i disciplinsamhället började man arbeta, men kontrollsamhället präglas av en evig förhalning. Dagens betyg öppnarvisserligen dörrar – först till eftertraktade gymnasielinjer och sedan till högskolan, vars examen är inträdesbiljetten till arbetslivets tävlingsarena – men man blir aldrig färdig. Inte ens den som skaffat sig landets högsta utbildning och blivit professor åtnjuter friheten att forska med enbart kunskap som mål. I enlighet med New Public Management tvingas alla på högskolan underkasta sig den styrning och kontroll som konkurrensen om pengar, publiceringar och prestige innebär.

I disciplinsamhällenas fabriker övervakades alla minutiöst, men när fabriksvisslan ljöd var arbetarna trots allt relativt fria. Idag är arbetet en livsstil och identitetsmarkör och kontrollen har därigenom flyttat in under huden och blivit en del av medvetandet. Att vara lojal med arbetsgivarens värdegrund, även på fritiden, ses idag som en självklarhet. Individuell lönesättning och prestationsbaserade bonussystem lovar ökadvalfrihet men fungerar i praktiken som ett slags kontroll. Om disciplinsamhällets ordning upprätthölls genom att tvinga fram lydnad bygger kontrollsamhället på allas omsorg om sitt eget varumärke. Den som vill lyckas idag måste träna och ta hand om sin hälsa samt tänka positivt, annars blir det svårt att nå framgång i lönesamtalet med chefen, på banken när räntan ska förhandlas eller äktenskapsmarknaden. Ingen är tvingad att göra något, men det betyder inte att kontrollen försvunnit. Det är svårt att vara nöjd med vad man åstadkommer när det alltid finns något annan som kanske är bättre eller som man med lite ytterligare ansträngning kan pressa sig förbi. Och när kroppen med hjälp av kirurgi och humöret och sinnesstämningen med hjälp av medicin kan kontrolleras ökar möjligheterna att välja, men inte nödvändigtvis friheten. Sänkt skatt flyttar visserligen makt från samhället till individen, men eftersom människors och demokratiska samhällens grundläggande behov är konstanta och ingen annan betalar kostnaderna för att upprätthålla en godtagbar nivå på det skydd och den servicesom krävs, är det inte bara valfriheten som ökar, det gör även individens ansvar för saker som tidigare generationer kunde ta för givet och inte behövde ägna en tanke. Ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrollerad blir man eftersom det inte finns någon att skylla på om man misslyckas.Digitaliseringen gör att valmöjligheterna blir fler, men också att kontrollmöjligheterna ökar. Inget av detta var science fiction när Deleuze skrev texten, men idag är det inte bara verklighet utan vardag, vilket gör hans tankar fortsatt relevanta.

Även naturen, som disciplinsamhällets djärva upptäcktsresande och allmogen betraktade som ett gåtfullt väsen, blir idag alltmer kontrollerad. Valfriheten och efterfrågan på olika varor som den ger upphov till leder till att regnskogarnas mångfald allt snabbare ersätts med oljepalmodlingar och andra monokulturer. Risken att haven fiskas ut är överhängande när alla länder och aktörer ser till sina egna kortsiktiga ekonomiska intressen och ingen har det övergripande ansvaret. Ekonomin styrde även disciplinsamhället, men när förändringen går allt snabbareökar risken för suboptimering i kontrollsamhället. När alla hela tiden måste bevaka sin position, när kraven på prestation ständigt ökar och när allt fler ägnar en allt större av sin tid och sina liv åt konkurrens och kamp om marknadsandelar,krymper tiden som behövs där hemma vid köksbordet för attkunniga och välinformerade medborgare ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Friheten att välja håller allt mer på att bli ett tvång, minst lika disciplinerande som en aldrig så strikt övervakning. Samhällets inneboende krav på prestation och fokus på ekonomi leder dessutom till att människor förr eller senare först jämförs med och sedan ersätta av maskiner på allt fler områden. I enlighet med kontrollsamhällets inneboende logik framstår det som rationellt, men det leder också till att människorna tvingas anpassa både sina tankar och handlingar efter den nya normen. Det finns alltså en uppenbar risk att valfriheten leder till att oron över att misslyckas ökar, att misstänksamheten mot andra växer och att samhällsklimatet hårdnar.

Valfriheten och dess effekter liknar på många sätt ett klassiskt försäljartrick. Deleuzes poäng är att det inte finns någon försäljare, och han visar att valfriheten är ett slags nollsummespel. ”Freedom just another word for nothing left to loose”, sjöng Kris Kristoffersson i låten Me and Bobby McGee, alltså en fåfäng jakt efter något man egentligen inte vill ha. Möjligheten att välja har tveklöst ökat, men resultatet av alla avregleringar är att kontrollen idag är mer omfattande och genomgripande än någonsin tidigare i världshistorien, vilket för tankarna till en annan framsynt författare, George Orwell och boken 1984. Skillnaden är att kontrollsamhället saknar en storebror som ser allt. Den funktionen behövs helt enkelt inte eftersom medborgarna kontrollerar sig själva och bevakar varandra. Även om ingen vet någonting om framtiden talar med andra ord mycket för att Foucaults berömda ord om att det tjugoförsta århundradet kommer att bli Deleuzisktmycket väl kan komma att visa sig stämma.

Eddy Nehls