Visar inlägg med etikett Favoriter i repris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Favoriter i repris. Visa alla inlägg

söndag 11 september 2022

Till samtalets lov och postmodernismens försvar

Ända sedan den postmoderna rörelsen uppstod i Frankrike på 1950-talet har den utsatts för kritik. Kritiken har aldrig riktigt tystnat. På 1990-talet rasade ett vetenskapskrig mellan konstruktivister och positivister som kulminerade i Alan Sokals famösa publicering av sin bluffartikel i tidskriften Social Texts. Idag beskylls postmodernismen för snart sagt alla problem i samhället. Fast vems postmodernism är det som kritiseras egentligen, kritikernas eller postmodernisternas? För det första har det aldrig funnits någon enhetlig rörelse och ytterst få tänkare kategoriserar sig själva som postmodernister, även om de är överens om kritiken mot alla anspråkpå absolut sanning. Postmodernism är inte en relativistisk filosofi, det är ett missförstånd. Postmodernismen utgör bara ett hot mot forskare vars resultat inte håller för en kritisk granskning.

Hela debatten är märklig och bygger på en rad problematiska antaganden. Om sanningen är entydig och absolut, varför behöver den då försvaras? Sanningen därtill ett ämne synnerligen illa lämpat att debattera eftersom debatten är skapad för och anpassad efter just den syn på kunskap som kritikerna försvarar och postmodernisterna kritiserar. Liksom inom alla andra vetenskapliga fält finns det både problem och förtjänster inom postmodernismen, men det är inte skäl nog att avfärda hela fältet. Om postmodernismen gjorde anspråk på att undersöka samma typ av problem som naturvetenskapen hade kritikerna absolut en poäng, men så är det inte. Ett sätt att se på konflikten och försöka förstå hur den kan lösas är att fokusera på missförståndet att komplex och komplicerad är synonymer. Väldigt förenklat kan man säga att positivismen löser komplicerade problem; det vill säga problem som går att plocka isär i mindre delar som löses separat och sedan sättas samman till en fungerande helhet. Postmodernismen förfogar över verktyg skapade för att hantera komplexa problem, vilka är lika komplexa hur mycket de än delas upp i mindre delar. Postmodernister hävdar att det handlar om två olikatyper av problem medan kritikerna förnekar skillnaden. Postmodernismen utmanar alltså inte den konventionella vetenskapen, den för fram alternativ som breddar vetenskapen och gör den bättre. Postmodernismen ställer kritiska frågor och vill samtala men eftersom vi lever i en debattkultur tvingas båda parter gräva ner sig i skyttegravar för att därifrån kämpa om herraväldet över (synen på) kunskapen.

Gilles Deleuze, en av postmodernismens fixstjärnor, undersökte samtalet som en väg till kunskap och konstruerade verktyg att tänka med för att hantera komplexa problem och frågor utan givnasvar. Det är en bättre och mer vetenskaplig väg att undersöka verkligheten och olika vetenskapers vetenskaplighet än debatten eftersom samtalet leder till ömsesidig förståelse. I en debatt finns bara plats för en vinnare, men i ett samtal måste man inte ensas om ett svar, det bästa och enda. Deleuze är en okonventionell tänkare och det är lätt att missförstå hans texter, om man inte läser dem som de underlag till samtal som de är. Filosofin som Deleuze och Félix Guattari skapade har exempelvis avfärdats med hänvisning till några felaktiga uttalanden om matematik. Fast Deleuze och Guattari uttalar sig inte om matematik, de använde exempelfrån matematiken för att förklara sina analytiska verktyg, vilka även förklaras på en lång rad andra sätt. Deleuze och Guattari hävdar inte att sanningen är relativ, de undersöker hur sanningen kommit att uppfattas på det sättet. Kultur som analysverktygen är skapade för att förstå är komplext och därmed spelar felaktigheter i marginalen inte någon roll så länge helheten fungerar som helhet betraktad.

Det finns en text som på ett förhållandevis tydligt och lättbegripligt sätt visar hur Deleuze tänker om och ser på kunskap. ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?”, som ursprungligen publicerades 1977; översattes till engelska tio år senare och 2004 gavs ut på svenska i översättning av Kristina Ekelund i kulturtidskrifterna Ailos och Gläntas gemensamma utgåva om Deleuze. Därifrån plockas några belysande citat som förhoppningsvis kan gjuta olja på vågorna av den infekterade konflikten och upplösa den för kunskapsutvecklingen förödande debatten.
Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.
För kulturforskare är detta citat viktigt; men inte för att det bevisar något. Det är ingen hypotes som ska beläggas eller förkastas. Citatet kräver tolkning för att bli användbart. Postmodernistisk filosofi använder exempel från verkligheten för att förklara teorin och begreppen, inte tvärtom. Jag brukar använda ovanstående citat genom att hänvisa till min utbildning och akademiska titel docent. Under studiernas gång förändrades både jag, akademin och kulturen jag studerar. Även om det inledningsvis inte var mitt mål blev jag med tiden docent, vilket då betydde något annat än det gjorde när jag påbörjade mina studier. Akademin förändras hela tiden och därmed även innebörden i orden och begreppen som verksamheten kretsar kring. Idag ställs andra krav för att bli docent än när jag var student. Ändå bygger verksamheten på föreställningen om att man reser från en punkt till en annan och att sammanhanget man färdas genom är oföränderligt. Deleuze filosofi riktar blicken och hjälper en se verkligheten på nya sätt, vilket förhoppningsvis kan leda till fördjupad förståelse. Han skapar kartor att orientera sig med men leder inget i bevis.
Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.
Detta citat beskriver en relation byggd på omedvetet ömsesidigt beroende. Getingen och orkidén utgör varandras förutsättning. Inte minst i dessa klimatförnekartider behövs insikt om människans beroende av dels andra människor, dels resten av livet på jorden. Deleuze talar om a-parallell tillblivelse, vilket är ett okänt ord för något trivialt. Postmodernismens företrädare anklagas ofta för att skriva obegripligt, men allt handlar om hur man väljer att läsa texten. Tänker man sig att Deleuze skrivit en informerande faktatext där han leder något i bevis blir texten obegriplig. Med fantasins hjälp går det dock att överföra tankefiguren till vardagen, samhället och kulturen. Det är där filosofin får sitt värde; genom att tankarna omställs i handling. Deleuze initierar samtal om hur det är och hur det skulle kunna bli. Eftersom inget leds i bevis lämpar sig hans texter inte för debatt. Det viktiga i ett samtal är inte vem som har rätt utan vad som händer mellan och liksom i citatet ovan är det inte punkterna eller delarna som är det viktiga, utan helheten och det som händer mellan.
Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.
Deleuze stal friskt av andra och uppmuntrar sina läsare att göra det samma. Kunskapsutveckling är, för att tala med Deleuze, ett slags a-parallell utveckling, en resa genom en föränderlig terräng mot ett okänt mål. Deleuze kommenterade inte eller uttalade sig å någon annans vägnar, han samtalade med levande och döda, han skrev och tänkte tillsammans med Félix Guattari. 

Att samtala är motsatsen till att debattera. Samtalet är dialogiskt och handlar om att nå ökad ömsesidigförståelse. Om problemet man står inför är komplicerat kan frågans delmoment debatteras för att finna den bästa lösningen. Sedan kan svaren sättas samman till en fungerande helhet; kanske en rymdraket som flyttar människor från Jorden till Mars och tillbaka igen. Fast är det kunskap om kultur man söker, där svaret bara i undantagsfall är av karaktären antingen eller; oftast finns det flera olika svar som fungerarlikabra, är debatten förödande. Om postmodernister och positivister kunde mötas i samtal där alla lyssnar mer än man talar och där man tänker tillsammans ökar möjligheten att man förstår varandra bättre vilket gynnar kunskapsutvecklingen.

Debatten är en retorisk övning i övertygelsens konst och handlar om makt och inflytande. Den som vinner en debatt anses inte bara ha rätt utan får även makt att förklara varför, och förloraren avfärdas och tystas. Deleuze och Guattari må ha tagit sig vatten över huvudet när de använde matematik som inspiration, men de ledde inget i bevis, de skapade verktyg för att förstå kultur och förutsättningar för förändring. Varför väljer kritikerna att försöka förgöra hela deras filosofi och all postmodernism; varför inte samtala istället och bidra med kunskaperna på matematikens område för att på det sättet hjälpa till att förbättra begreppen och gynna kunskapsutvecklingen i samhället? Hur väl vetenskapen kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Om sanningen behöver försvaras är den inte en sanning i den mening som kritikerna hävdar.

tisdag 13 oktober 2020

Att lära sig älska ödet

För att kunna vinna kunskap och nå kvalitet samt arbeta tillitsbaserat måste man inse att det aldrig finns några garantier för att lyckas, och man måste förstå att framtiden är öppen och historien är oöverblickbar. Drömmar och visioner om hur det ska bli samspelar här och nu med ett selektivt minne om hur det var förr. Mellan då och sedan, i det föränderliga nu som är ett möjligheternas mellanrum, lever vi människor våra liv tillsammans. Nu är en upprepad serie av dynamiska tankar och handlingar som formar upplevelsen av det som varit och synen på vad som är önskvärt och möjligt i framtiden. Målet är aldrig det viktiga, det är vägen dit som rymmer all mening för oss människor. Fokuserar man för mycket på målet påverkas resan dit. Målstyrning och strikt kontroll av det som måste vara öppet och levande leder till alienation och växande känslor av tomhet eftersom mening aldrig går att fixera. I samma stund som man når sina mål måste man formulera nya. Minnet av gårdagens segrar kan man bara leva på en kort tid; det är drömmen om lycka framöver som gör dagen uthärdlig. Meningen med livet uppstår här och nu när minnena av det som varit slipas mot visionerna om det som kommer sedan. Nu är en upprepning, en evig återkomst av det samma, men det som upprepas i nuet är förändringen av perspektiv på såväl historien som framtiden. Allt är sig likt men inget är någonsin det samma eftersom upplevelsen både av det som varit och det som kommer att hända förändras i ljuset av vartannat.

Jag finner tröst i och tror vi behöver ta begreppet Amor fati, vilket är den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches uttryck för kärleken till det öde som rymmer tillvarons alla nyckfulla inslag av slump och tillfällighet, till heders igen. Att älska ödet är en livshållning, ett sätt att leva här och nu, mellan ett föränderligt då och ett öppet sedan. Närvaro handlar det om, om att minnas det som varit för att kunna dra lärdom och få inspiration i framtiden, och om att vara medveten om vad man gör samtidigt som man är öppen för att det kanske inte blir som man tror, men ändå vara övertygad om att det trots allt kan bli bra. Amor fati kan ses som motsatsen till NPM eftersom hela det tankebygget handlar om att bortse från slumpens oundviklighet; därför kommer det sättet att förvalta samhället förr eller senare att vändas mot människorna som verkar inom det. Den mänskliga faktorn handlar inte om mänskliga tillkortakommanden, utan om slumpens skördar. Och slumpen går inte att kontrollera, den är en interagerad del av den komplexa helhet som tillvaron utgör (se Taleb 2012). Därför är det så viktigt att inte bara acceptera utan även omfamna ödet och lära sig älska tillvarons fundamentala öppenhet. Ödet handlar om slump, inte om något slags gudomlig och outgrundlig ordning som styr tillblivelseprocessen utifrån. Ödet är en integrerad del av den helhet som livet utgör. Slumpen verkar på insidan och mellan; den gör livet levande. Utan slumpen vore livet, kulturen och samhället en linjär process; fast alla vet att det inte är så. Många vill dock att det ska vara så, att det ska gå att målstyra, kontrollera och därmed undgå ödet. Och viljan kan försätta berg, även om det i praktiken ofta handlar om att man i praktiken använder sig av fantasin för att skapa och upprätthålla föreställningen om att berget inte existerar.

Människans förmåga att föreställa sig saker, både om det som varit och det som skulle kunna bli, liksom om det som är och hur saker och ting verkligen fungerar, är en av många unikt mänskliga egenskaper som behöver förstås bättre. Föreställningarna om hur det var, hur det är och hur det kommer att bli spelar roll för tillblivelsens riktning och förändringens utfall. Tro och övertygelse är mäktiga krafter som kan styra samhället i olika riktningar och som under lång tid kan bortse från hur verkligheten verkligen fungerar. Det är fullt möjligt att bygga en politisk karriär på alternativa fakta och vinna många väljares stöd på en politik som bygger på känsla; fast det är aldrig någonsin långsiktigt hållbart. Det går också att under en tid sänka löner och öka vinster i enskilda företag, liksom det går att sänka skatten och öka statens utgifter. Ett tag går det, och det går att ytterligare en tid ge sken av att allt är frid och fröjd. Genom att skylla på utifrån kommande hot kan man tänja lite mer på gränsen. Förr eller senare kommer man dock till en punkt när det inte går att hålla det oundvikliga stången längre. Och då tvingas man hantera situationen vare sig man vill det eller ej.

Amor fati är en överlevnadsstrategi och ett sätt att vara i världen; en teknik för att uppnå varaktig tillfredsställelse. Det är ett aktivt sätt att vara och verka i världen och handlar inte om att uppgivet acceptera allt som sker eller ge upp alla drömmar om alternativa framtider. Ödmjukhet är ett annat ord. Amor fati handlar om att acceptera det man måste och förändra det man kan. Det är ett långsiktigt hållbart sätt att se på världen och att leva sitt liv, ensam och tillsammans med andra. Ett sätt att öka chansen till varaktig lycka och tillfredsställelse, liksom ett sätt att finna både tid och ro att dels fundera över vad som är viktigt och vad som fyller livet med mening, dels ett sätt att frigöra tid för att ägna sig åt dessa saker. Amor fati är en förutsättning för tillitsbaserat ledarskap. Amor fati är vägen fram och en belöning i sig, inte ett mål. Det handlar om en inställning till livet och tillvaron, om ett sätt att leva och se på sig själv och andra. Kan man lära sig älska och omfamna ödet och om den inställningen kan spridas i verksamheten eller organisationen växer en annan kultur fram än om man satsar på målstyrning och kvalitetskontroll.

NPM är en dödsdans kring en fiktiv guldkalv; en naken kejsare som regerar våra liv eller en magiker som förvrider synen på oss och får oss att jaga något som bara finns i fantasin; ett tomt löfte om lycka i framtiden. Det är en fåfäng förhoppning som bevisligen leder till mänskligt lidande idag eftersom livet hela tiden pågår här och nu. Det finns inga garantier för något och ju mer preciserade mål man försöker nå och ju snabbare man vill nå målen, desto större är risken att man misslyckas. Amor fati skulle kunna fungera som ledstjärna för politiken och samhällsbyggandet. Amor fati handlar om att lära sig se mer till möjligheterna än till hindren i tillvaron. Det handlar om att lära sig förstå hur människor fungerar och anpassa samhället efter det, istället för att driva upp förväntningarna och söka efter en lycka som även om man finner den ändå bara blir kortvarig.

fredag 23 augusti 2019

Blickar framåt, och bakåt

Arbetsårets två första veckor har varit minst sagt intensiva, men här, någon gång under dagen, ställer jag om och börjar arbeta mer metodiskt. Jag hade aldrig kunnat arbeta så hårt som jag gjort om terminen hade varit i full gång. Förutsättningen för att det har fungerat är att jag inte fått särskilt många mail, har bara varit på två möten och kraven på administrativa uppgifter har varit få. Nästa vecka är det kick-off och sedan kommer studenterna. Då splittras arbetstiden upp och kraven på prestation ökar. Under dessa två veckor har jag arbetat utan någon som helst extern press; jag har satt upp mina egna mål. De två senaste dagarna har jag arbetat fokuserat från tidig morgon till sen kväll, men med ett och samma projekt, min lärobok och på mina egna premisser. Och jag känner inte av någon som helst stress. Jag har njutit av tiden och får en flygande start på terminen eftersom jag är i full gång, men jag kommer inte alls att få lika mycket gjort och kvaliteten i arbetet blir lidande. Det är så extern press och krav på prestation fungerar, i alla fall om man har ett intellektuellt arbete och sysslar med lärande och kunskapsutveckling som är komplexa uppgifter som inte går att tvinga fram eller skynda på.

Det gör mig ledsen att konstatera detta, men jag tror på att en förändring är möjlig och att den kan komma snabbare än man hinner säga new public management. Situationen i Utbildningssverige är totalt ohållbar och kunskapen som samhället är i desperat behov av uteblir med nuvarande produktionstänk och fixeringen vid att SÄNKA kostnader. Kraven på effektivisering av skolan är huvudlös och visar hur illa ställt det är med kunskapen i vårt land. Jag tror inte min bok innehåller lösningen, men kanske kan den få någon eller några att inse vad som är problemet. Framförallt hoppas jag kunna nå fram till nyblivna och blivande studenter och även lärare som undervisar på gymnasiet och kanske även tidigare. Förändringen kommer underifrån och inifrån, så har det alltid varit. Och kunskap är en kraft som kan förändra, om och när tillräckligt många människor har den och kan använda den. Kunskap löser inget på egen hand, det krävs människor som engagerar sig och som bryr sig för att den ska få genomslag. Det som fyller mig med hopp är att det kan gå fort. Det ser mörkt ut nu, men det är då det brukar vända. Många har som jag fått nog av alla orimliga krav och hopplösa förutsättningar.

Synen på kunskap och värdet av vetande och bildning är aldrig statiskt, den har förändrats. Ganska många år nu har humaniora och dess bildningsarv hånats, men jag ser allt fler tecken på att det växer fram ett behov av sådan kunskap. Ett verkligt behov, inte ett marknadsföringstrick. Jag ser att idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit en bok där han talar om detta. På Adlibris hemsida presenteras boken, som ännu inte givits ut, så här:
Bildning gör att vi kan överskrida de instängningar som kan rymmas i klass, kön, religion, etniskt ursprung, nation eller andra kategorier. Bildning är nödvändigt i en tid som plågas av sanningens privatisering. Vi lider av insiktsförlust och riskerar instängningar i åsiktsburar. Paradoxalt nog vet dagens människor mer än någonsin men vet allt mindre tillsammans. Därför behövs en uppdaterad förståelse av bildning en kunskap som gör att vi kan tala om allt vi har gemensamt. En bildning som gör människor fria.
Min bok ser jag som ett försök att skapa förutsättningar för att utveckla ett förhållningssätt till kunskap och högre utbildning som banar väg för strävan efter bildning, som jag liksom Sörlin menar är vad vi behöver för att klara dagens och framtidens komplexa utmaningar. Det är ingen enkel lösning, för det finns inga sådana och heller inga garantier för att lyckas. Det är detta vi måste förstå, att det är försöken att kontrollera samt metoderna för mål- och kvalitetssäkring som leder till att kunskapens egenvärde urholkas. Jag måste skriva på boken nu. Vill använda den tid jag har så väl som som det bara går. Därför avslutar jag dagens post med en äldre post, som jag tänker mig i bearbetad form ska inleda nästa lärobok som tar tankarna i den första till nästa nivå. Nedan blickar jag bakåt och jämför hur det var en gång, hur man såg på och värderade KUNSKAP när jag växte upp.

Skolan är en integrerad del av samhället. Det som händer där händer samtidigt över hela linjen, det tar sig bara olika uttryck. Skolan är hanterbar, och alla har en åsikt om den. Alla har gått i skolan och vet hur den ser ut och fungerar, eller är i alla fall tillräckligt insatta för att ha en åsikt. Därför är det inte förvånande att debatten om skolan är så hetsig, för så har det varit väldigt länge. Jag minns hur det lät på bageriet där jag arbetade på 1990-talet, hur många av mina kollegor hade åsikter om lärarnas semester, som debatterades då. "Varför ska lärarna få vara lediga hela sommaren och på alla lov", muttrades det medan vi bakade. Var kommer intresset och missunnsamheten från, tänkte jag. Varför detta engagemang för att försämra för någon annan, som dessutom arbetar i med ett av de mest ansvarsfull arbetena som finns i ett samhälle? Idag är skolan mer i fokus än någonsin, och det handlar fortfarande om lärarna. Statusen måste höjas på läraryrket, sägs det. Även om jag har lättare att hålla med om det, är jag ändå inte säker på om det är rätt väg att gå. För hur höjer man statusen på ett yrke? Problemet är, som jag ser på det, att man sänkte statusen på läraryrket i och med kommunaliseringen och debatten om lärarnas "ledighet". Status är inget som någon kan höja eller sänka, den växer ur djupet av samhället och är en en aspekt av helheten, är en integrerad del av kulturen. Status kan öka och sjunka, men inte höjas eller sänkas. Det är andra faktorer som spelar roll, menar jag.

Igår roade jag mig med att titta på finalen i Vi i femman, från 1972. Det var samma år som jag började skolan. Jag valde det programmet för att jag inte står ut med Smartare än en femteklassare, som är ett vidrigt program. För mig är dessa båda program själva sinnebilden av skolan, ett slags samhällelig kunskapsbarometer, och där finns också förklaringen till krisen i skolan. Låt mig förklara vad jag menar.

Båda programmen handlar om just femteklassare, men där slutar också likheterna. För Vi i femman är ett allvarligt program med viss humor, medan Smartare än en femteklassare är ett flamsigt underhållningsprogram med visst allvar. I båda programmen ställs frågor, och i båda svarar elever. Skillnaden är att vuxenvärlden på 1970-talet engagerade sig i barnens kunskaper, hejade fram sitt lag och följde kampen i TV ända fram till finalen som lockade massor av tittare. Barnen då bemöttes med respekt och det var kunskapen som stod i centrum. Barnen idag agerar mest som statister, som den fond mot vilken de vuxna deltagarna förnedras och tvingas säga in i kameran: Jag är inte smartare än en femteklassare. Och det där ordet är det jag stör mig mest på. Kunskap har inget med intelligens att göra, man blir inte smart av att gå i skolan, intelligens har ingenting med utbildning att göra.

Vi i femman engagerade hela Sverige, för alla skolor deltog i uttagningarna, och de klasser som visade bäst resultat gick vidare till lokala uttagningar, regionala och slutligen till den nationella uttagningen som visades på bästa sändningstid, på helgen. Jag minns hur vi satt där hemma och tittade och hur det för varje år som gick blev mer spännande, för snart skulle ju jag gå i femman. Jag minns också när vår klass skrev provet. Vi gick inte vidare, men TV-programmet engagerade fortfarande. Och det är poängen här, att Vi i femman var en nationell angelägenhet, som engagerade vuxenvärlden. Samma vuxenvärld som idag flamsar och gör bort sig genom att visa hur lite de kan i TV, på samma sändningstid och tillsammans med samma årskull elever. Kunskap är en kulturell angelägenhet och skolan kan aldrig bli bättre än vi som medborgare tillåter den att bli genom vilka förväntningar vi har, hur vi ser på kunskap och genom hur vi faktiskt agerar med eller mot barnen.

Smartare än en femteklassare går ut på att den vuxne tävlanden ska säga att hen inte är smartare än en femteklassare, för det är detta som är programmets idé. För att uppnå den effekten lockas med storvinster som gör att deltagarna tar risker. Barnen som deltar får säkert betalt för sin insats, men pengarna handlar här annars bara om att skapa den eftertraktade effekten som programmet bygger på. 1972 fick laget som vann, det vill säga hela klassen, dela på 10000:- och laget som kom tvåa fick dela på 7500:-. Vinnarlaget säger att de ska åka till England, för "hela klassen har ju nytta av det." Den som delade ut priset var radiochefen Otto Nordenskiöld. Andra priser delades också ut, bland annat böcker. Som sagt, Vi i femman var en NATIONELL angelägenhet och ett program som togs på allvar. Domaren Lennart Edberg, som medverkade i programmet fram till 1997, arbetade först på Skolöverstyrelsen och vid sidan av programledarskapet översatte han över 100 böcker. Vi i femman var med andra ord ett program med mycket hög bildningsfaktor och även om det inte var poängen engagerade det hela befolkningen. Smartare än en femteklassare är på punkt efter punkt Vi i femmans motsats. Båda programmen är ett slags spegelbild av sin tid.

Det går så klart inte att upprepa historien. Vi i femman finns dessutom kvar, i barnradion. Det sändes som sagt med Edberg som domare fram till 1997, men redan då hade programmet tappat sin magiska status, liksom skolan slutat vara en angelägenhet för hela landet. Vi i femman kan med andra ord sägas vara ett slags barometer på kunskapens och bildningens status i samhället. Det är detta jag vill säga med resonemanget och kopplingarna mellan då och nu. Problemen i skolan är inga skolproblem, det är vi som har problem, vi som samhälle betraktat. Och att lägga ansvaret för problemen på lärarna riskerar att än mer förvärra problemen, för det leder till att ingen vill bli lärare. Idag vill unga bli kändisar, eller mäklarekonomer som är det program på min högskola som har ett av de högsta söktrycken. Idag vill unga kränga lägenheter och hålla i budgivningar liksom Sigge Eklund i New York. Att vara bildad är närmast en belastning idag ... Hejdar mig där, innan jag tappar kontrollen över min ilska och besvikelse.

Det är sorgligt att titta på finalen i Vi i femman från 1972, för det blir smärtsamt tydligt med vilket allvar och vilken respekt man ägnar sig åt kunskap. Och ställer man det i kontrast till Smartare än en femteklassare råder det ingen tvekan om vad som är problemet, eller att krisen i skolan inte kan lösas med några enkla åtgärder som högre lön, mer pedagogik, mindre klasser eller ökad lärarauktoritet. Kunskap är ett alldeles för komplext ämne för att det ska gå att fixa till problemen genom externa åtgärder. Så länge synen på kunskap inte ändras i samhället kommer skolans problem att leva kvar och troligen förändras, medan vuxenvärlden skrattar åt och tjänar pengar på sin egen okunskap.

Vad drömmer du om att bli när du blir stor? I den frågan finns svaret på frågorna som rör skolan, dess status och kunskapsutvecklingen i landet. Man ska vara noga med vad man önskar sig, för det kan mycket väl bli så att önskan slår in. Samhällets syn på lärare och på kunskapens värde säger också en massa och detta är saker som inte kan tvingas eller lockas fram, det är saker som växer upp mellan människor, i samhället. Eller för att sammanfatta vad jag vill säga här: Vi får den skola vi förtjänar!

måndag 21 maj 2018

Allt kan vända snabbt

Osäkerhet, konkurrens och korta, målfokuserade projekt. Det är den riktning som utvecklingen pekar. Det är vad som antas driva kvalitet och leda till effektivitet och lönsamhet. Höga löner för alla i ledande positioner. Valfrihet för den som har råd. Individfokus och brist på solidaritet. Digitalisering som tar död på handeln i stadskärnorna. Ledare som på några få år blir ekonomiskt oberoende för resten av livet och anställa längre ner i hierarkin som slavar för reallöner som för allt fler ökar allt mindre när verksamheterna ska effektiviseras. Barn och unga som allt tidigare tvingas välja bana i livet, som redan på högstadiet slås ut i konkurrensen i både skolan och idrottslivet. Ökande klyftor och krav på stängda gränser. Samtidigt är det högkonjunktur; ekonomin går bra.

Inget enkelt svar på hur det är och ser ut i Sverige idag finns, bara olika scenarion. Bara skilda uppfattningar och befarade/förväntade utvecklingslinjer. Kampen om framtiden är polariserad, kortsiktig och fylld av förenklingar. Vetenskapliga rapporter till stöd för olika läger och åsikter fladdrar förbi. Koncensus är ingen intresserad av, för det gynnar andra sidan. Polarisering, renodling, hot om systemkollaps och löften om lycka och välgång. Smutskastning och misskreditering av motståndarna. Det är vardagen i politiken, om medierna får bestämma. Det ger rubriker och klick. Ökad försäljning ger ökad vinst och ekonomisk utdelning.

Under tiden pågår livet, för alla. Vardagen tuffar på. Kultur förändras, samhällsmaskineriet rullar vidare. Livsförnödenheter köps och säljs, pengar byter ägare. Det pensionssparas, lyxkonsumeras och vänds och vrids på slantarna. Beroende på vad man gjort och hur man har det ser bilden av Sverige olika ut. Och förslagen på lösningar påverkas av vilket perspektiv man har och vilken position man utgår från.

Så här har det alltid varit. Det är ingen nyhet. Det som är nytt är att en så pass stor andel av befolkningen har utbildning nog och tillräckligt med tid och möjlighet att sätta sig in i och förstå helheten. Aldrig har möjligheten varit bättre att bygga ett land på vetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet. Aldrig har det funnits ett mer gynnsamt utgångsläge för att bygga ett hållbart samhälle, för alla. Det är aldrig kört. Så länge det finns liv finns det hopp. Inget är dock gratis, och allt vi gör idag får konsekvenser framöver. Det som raseras kommer att kräva möda för att bygga upp igen, och satsningar är ingen garanti för framgång. Allt och alla hänger ihop. Livet och världen är ett slags organism, ett system. Allt och alla har ett ansvar för helheten. Både det man gör och inte gör leder till konsekvenser.

Vad vill jag få sagt med detta? Egentligen vill jag nog bara mana till eftertanke, peka på vikten av ödmjukhet och visa att allt inte är nattsvart, inte än i alla fall. Förhållandena kan emellertid snabbt komma att ändras. Kunskap är en färskvara. För att klara utmaningarna som vi alla står inför och har att hantera krävs att man rör sig framåt med varsamhet. Inte minst behöver man lära sig se och förstå kulturen. Tyvärr ser jag allt fler tecken på förnekelse; för att slippa behöva överge drömmen om att det går att få mer trots att man betalar mindre skyller man på budbäraren.

Den kunskapstradition jag företräder och förvaltar är ömtålig, men nödvändig i ett hållbart samhällsbygge. Därför lyssnar jag med oro, och ser med fasa, på när ansvariga politiker inte tar sitt ansvar. När kortsiktiga vinster utan tvekan hämtas hem och när snabba lösningar konsekvent väljs framför lite dyrbarare, men mycket mer hållbara arrangemang. Jag skräms av populismen och politiker som säljer ut sina partier själar i en fåfäng jakt på väljare. Visst är jag orolig, men inte uppgiven! Trött, men inte utmattad. Jag tror på en annan värld och ett annat samhälle. Och ju fler som tror och agerar i enlighet med sin vision, desto större blir chansen att den realiseras! Det ser mörkt ut, men allt kan vända snabbt.

måndag 22 maj 2017

Kulturvetenskapligt ingenjörskap: Vägen fram?

Socialt ingenjörsskap förknippas med makarna Myrdal, 1930-tal och ett samhälle som gick under namnet Folkhemmet. Vilandes på vetenskaplig grund skulle ett nytt samhälle byggas, där alla människors individuella behov tillgodosågs, på vägen mot uppfyllandet av samhällets övergripande mål. Ett idealsamhälle, där det byggdes studentkorridorer för att de mest lämpade och dugliga skulle kunna umgås, för att öka chansen till att tycke uppstod och barn producerades. Rasbiologin ansågs ännu inte belastad, framtiden var ljus och inga problem var för stora eller komplexa. Ingenjörerna kunde lösa allt. Det omöjliga tog bara lite längre tid.

Denna tanke levde kvar länge. Ända in på 1970-talet går det att hitta spår av detta tänkande, även om det under oljekriserna fick sig en törn. Sedan hände något. Med Reagan och Thatcher lanserades en annan tankemodell för ledning och organisering av samhället. Ekonomin luckrades upp, och ingenjörerna ansågs inte längre behövas. Under 1980 och 1990-talen var nyliberalism och avregleringar svaren på alla frågor. Det var vägen som mot lycka och välstånd bar. Frihet att tjäna pengar. Individuell frihet. Om alla ser om sitt eget hus kommer det gemensamma välståndet att växa och sippra ner till till de mindre bemedlade. Alla bitar skulle falla på plats, om man bara lät bli att reglera. Det var vad Milton Friedman lovade världen, och Riksbankens pris i ekonomi till Nobels minne instiftades, för att rätta till den irriterande missen i Nobels testamente. Ekonomins osynliga hand ersatte allt vad ingenjörsskap hette. Så gick det som det gick, och nu sitter vi här, i spillrorna av det som en gång var.

Det går inte att bygga ett samhälle på egoistisk grund, för det är bara ytterligare ett uttryck för den urgamla drömmen om kakan som finns kvar även efter att den ätits upp. Perpetum mobile är en fysisk omöjlighet, och det visar på brister i ekonomernas logik. Skrämmande brister uppdagas och problemen kommer nu slag i slag. Jasså, går det inte att låna pengar för att få ekonomin (och välståndet) att växa. Måste lån betalas tillbaka? Sköts inte underhållet automatiskt? Hur kunde mänskligheten gå på detta? Obegripligt, men lika fullt ett faktum. Människor har enorma förmågor, men är lika mycket drömmare. Det är så människor och kultur fungerar. Inget konstigt alls.

Här en tanke att diskutera, ett förslag på lösning: ett kulturellt ingenjörsskap. Ett halvt steg tillbaka, skulle man kunna säga. Vad har vi att förlora på att prova? Ingenjörer behövs, liksom ekonomi, men det behövs också något slags förmedling, en reglerande funktion, mellan. Och det skulle kunna utgöra grunden för ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap, som utgår från tanken på att en hållbar utvecklingsprocess behöver såväl struktur/trygghet som nytänkande och frihet. Jag har här många gånger och på olika sätt visat hur ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Förstår man kultur förstår man ekonomi. Ekonomer ska ägna sig åt att räkna på olika scenarios och ingenjörerna skall jobba med att hitta lösningar på olika tekniska problem, men det har visat sig förödande om man tänker sig att någon av dessa ensam skulle kunna ersätta alla andra funktioner. Vad som behövs är samverkan, mellan olika kompetenser och över gränser. Integrerad kunskap, utbyte och förståelse för olikhet. Medvetenhet om att lagarna som styr kulturella processer är icke-linjära, och att det oväntat oväntade inte är undantaget, utan regeln.

Kultur, lika lite som ett samhälle, går att styra mot bestämda mål. En resa till månen eller möjligen Mars går att realisera, med uppbådande av enorma resurser. Men ett samhälle går inte att hantera eller närma sig på samma sätt. Ett samhälle är väsensskilt från andra processer. Kultur är en öppen process av tillblivelse. Kultur går inte att tvinga in i en form, den lever sitt eget liv. Kultur går inte att styra, den kan man bara följa med, och reglera på marginalen. Kultur följer sina egna lagar, som är dynamiska och komplexa. Inte linjära och komplicerade, som tekniska processer. Detta har mänskligheten lärt sig den hårda vägen. Nu är det dags att ta in den kunskapen, och integrera den i arbetet med att organisera samhället. Dags att lyssna på humaniora, som tvingats se på medan samhället har fått falla sönder, för att män med makt har haft tolkningsföreträde. Dags att sätta ner foten, och säga stop. Det räcker nu. Innan det är för sent och vi har nått punkten då det inte finns någon återvändo.

Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap handlar som jag ser det om ett mer ödmjukt, nyfiket undrande, ledarskap. Det handlar om öppenhet, transparens och insikt om människan i hela sin vidd. Det handlar om att se potential, där och när den finns, och om att utnyttja möjligheter där och när de fungerar och så länge de fungerar. Ett kulturvetenskapligt ingenjörskap handlar om att följa med i rörelsen, likt en sjökapten på en segelskuta. Och alla vet att en träbåt kräver underhåll, samarbete och ödmjukhet inför naturen. Inte för inte brukar segling vara ett inslag i ledarskapsutbildningar eller när team skall byggas. Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap är inte något nytt och revolutionerande sätt att styra och reglera samhället, inte kungsvägen till välstånd och lycka för alla. Det handlar om ödmjukhet, och om att göra det bästa av det vi har. Det handlar om att sluta drömma om det som inte går att få, och om att istället resonera om vad ett gott liv och ett hållbart samhälle är eller skulle kunna vara. Och det handlar sedan om att lägga ut kursen och om att följa vindarna dit de bär oss.

Det handlar i grund och botten om att jobba med insikten om vad som går att förändra, och om att utarbeta metoder för att förändra det. Men lika mycket om att förstå vad man måste acceptera och rätta sig efter detta. Det handlar om att öppna ögonen, och om att se människan i HELA sin komplexa vidd. Både möjligheterna och problemen måste bejakas och tas med i den kulturvetenskapliga kalkylen för organisering av samhället.

söndag 5 mars 2017

Vasaloppet, en kulturanalytisk reflektion över ett klassiskt fenomen

Påminns på Facebook om att jag idag för sex år sedan låg på sjukhus. Det väcker en massa minnen. Under en knapp vecka låg jag inne för observation av en misstänkt hjärtinfarkt, som visade sig vara något annat. Jag skickades hem utan åtgärd, och utan förmaningar. En overklig vecka, med massor av tid att tänka och skriva. Vill dela med mig av texten jag skrev om Vasaloppet, dels för att den har en särskild plats i mitt hjärta (om det uttrycket passar här), dels för att jag idag är trött efter att det blev sent igår. Inte så att festen höll på till småtimmarna, men att ta sig först via två bussar och sedan tåg, från Ödsmål hem till Lerum tog sin tid. Missade därför starten till årets Vasalopp, men såg den rafflande spurtuppgörelsen. Nu behöver jag vila. Imorgon bär det av till Stockholm och jag har gott om tid att skriva på tåget. Laddar för det, och bjuder på denna text, skriven på Östra sjukhuset, i mars 2011, samma år som jag började blogga på allvar.

Vasaloppet har just startat. Tänker på det som en multiplicitet. Fokus i TV-sändningen är på täten. Potentiella vinnare är vad man talar om, följer med kameran och intresserar sig för. Kampen i täten tillför arrangemanget ett moment av spänning. Lätt då att få för sig att Vasaloppet är en skidtävling bland andra, med den skillnaden att detta samtidigt är en klassisk utmaning för amatörer. Vasaloppet är dock väldigt mycket mer, och ingen del är mindre viktig än någon annan. En blogggreflektion kan se ut som följer.

Vasaloppet har en mytologi knuten till sig. Alla känner till historien om den blivande monarkens öden och äventyr, på 1500-talet, mellan Mora och Sälen. Även loppet som sådant, i termer av antalet arrangerade lopp sedan starten, är en aktör i denna multiplicitet. Och betydelsen av loppets klassiska hjälte kan inte underskattas. Mora Nisse, med sina nio segrar, förkroppsligar alla konnotationer som en åkare, elit såväl som motionär, har att förhålla sig till. Viktigt att lägga märke till i sammanhanget är dock att Vasaloppet inte HAR en historia, uppfatta fenomenet så leder tanken i en annan riktning än vad jag vill peka på nu.

En annan central, immateriell aspekt av multipliciteten Vasaloppet är alla de berättelser om loppet, dess vedermödor och taktiska finesser, erfarenheter och tips av allehanda slag, som sprids i Sverige och över världen av alla tidigare åkare. Med så många åkare spridda över så stora områden når Vasaloppet långt, långt utanför den smala strimman av land mellan Sälen och Mora. Och berättelserna om loppet håller intresset vid liv och händelsen aktuell, över året. Genom förkroppsligade föreställningar, minnen och förväntningar som överförs mellan alla med erfarenhet av och intresse för arrangemanget blir Vasaloppet ständigt till, inte bara på tävlingsdagen.

Vasaloppet tar cirka fyra timmar för eliten. TV-sändningen är någon timme längre och följer händelser både innan och efter elitens vedermödor. Men loppets moment av skidåkning pågår mycket längre, inte bara på tävlingsdagen. Under hela veckan som leder fram till första söndagen i mars arrangeras öppet spår. Men för att klara av de nio milen krävs naturligtvis att åkaren, innan tävlingsdagen, har utsatt sin kropp för många, många timmars träning. Hur många mil skidor sammanlagt som åks och som kan relateras till Vasaloppet vore intressant att försöka bestämma, men det är naturligtvis ingen lätt uppgift. Hit räknas även alla de mil som körs av alla de åkare som aldrig dyker upp vid starten, alla de mil som åks av dem som inte är anmälda men som tänker att de kanske ska åka. Många mil blir det, på snö och andra underlag. Vasaloppet pågår härigenom på ett eller annat sätt, i princip hela året. Vasaloppet är på ett eller annat sätt alltid aktuellt.

Åkarna utgör en viktig del i assemblaget, men de är inte viktigare än alla andra delar. Det är viktigt att förstå och göra sig medveten om, för det glömmer man ofta. Utifrån en oreflekterad syn på och uppfattning om Vasaloppet är det lätt att få för sig att tävlingen är begränsad till åkarna i spåret. Möjligen förstår man att blåbärskokarna och alla andra funktionärer är viktiga, också. Men betänk att utan en väl utvecklad infrastruktur som förflyttar alla åkare till och från tävlingsplatsen blir det inget lopp. Och arbetet med arrangemanget, både före, under och efter, är minst lika omfattande som åkarnas.

Räknar man alla som anmält sig, som tänkt anmäla sig och de som planerar eller bara drömmer om att anmäla sig till Vasaloppet, då blir det många människor. Och om man dessutom räknar deras anhöriga, som på ett eller annat sätt påverkas av loppet, då ökar antalet betänkligt. Och som sagt, räknar man på samma sätt rörande arrangörerna och funktionärerna, då blir summan ännu större. Vasaloppet mobiliserar. Antar att det är möjligt att räkna ut ungefär hur många kalorier som loppet totalt förbränner, om man bara skaffar sig rätt underlag för operationen. Kanske man även kan räkna ut hur många värmegrader dessa vedermödor representerar? Fascinerande tanke!

Men multipliciteten Vasaloppet består av väldigt mycket mer än vad som angivits ovan. Utan media och den utvecklade teknologi som möjliggör TV-arrangemanget i den form det idag har, förändras loppet i grunden. Och här har det hänt mycket på senare år, inte alltid till det bättre. Jag minns till exempel med saknad stunderna av stegrad spänning i studion, under passagerna i loppet som för inte alls speciellt länge sedan inte täcktes av kamerorna som idag registrerar allt som händer i täten, när experterna spekulerade om vad som hände ute i spåret. Viljan att veta är stark! Den går nog inte att hindra om möjligheter att få information finns, men den påverkar arrangemanget, på gott och ont. Teknologin är med andra ord inte bara ett passivt verktyg för överföring av information. Mediateknologierna påverkar i högsta grad blivandet av multipliciteten Vasaloppet.

Det går att fortsätta. Alla tittare som utspridda över världen följer loppet via TV eller andra medier är också en del av multipliciteten. Och alla dem som på ett eller annat sätt påverkas av att en del av att befolkningen för en dag frångår sina vanliga rutiner och sitter vid TVn en hel förmiddag. Uppräkningen av allt och alla de materiella, teknologiska och virtuella aktörer som deltar i blivandet av Vasaloppet blir lång. Jag avslutar bloggposten med att inleda en sådan lista. Fyll gärna på. Det är bara fantasin som sätter gränsen.

Snö, Gustav Vasa, skidor, Mora Nisse, Andre Pops, åkarna som åker, åkarna som bryter, åkarna som inte dök upp, åkarna som drömmer om att åka, blåbär, tittarna, arrangörerna, funktionärerna, medierna, företagen (vilka också utgör multipliciteter) som gör reklam i samband med tävlingen, minnen av genomförda lopp, minnen av upplevda lopp, minnen av lopp som inte blev som det var tänkt (jag sitter till exempel på Östra sjukhuset och tittar, istället för hemma i soffan som planerat), skidvalla, väderförhållanden, publiken på plats, kranskullan och kransmasen, vinnarna från tidigare år, alla som inte vann men som bidrog till spänningen genom att bryta sig loss tidigt från klungan eller som inte höll på upploppet, föreställningarna om vad som krävs för att vinna, all den mat som måste passera genom åkarnas, tittarnas, publikens, funktionärernas (och så vidare) kroppar, alla galningar som söker uppmärksamhet (tänker just nu på killen som bestämt sig för att åka loppet på slalomskidor, men det finns ju andra), och så vidare, och så vidare, och så vidare ...

Vasaloppet är ett sammanhållet fenomen i ständig tillblivelse. Det blir till i mellanrummet mellan alla aktörer som är en del av helheten, ett icke-linjärt organiserande av floden. Vasaloppet är en multiplicitet som blir till mellan territorialiserande och deterritorialiserande krafter. Vasaloppet består av såväl materiellt och teknologiskt innehåll som av immateriella uttryck. Allt sammantaget möjliggör och resulterar i arrangemanget Vasaloppet, och ingen del av multipliciteten är viktigare än någon annan. Vilken är din roll?

fredag 29 juli 2016

Svåra ord, och dess förklaringskraft

Har lite svårt att hitta inspiration idag. Renoveringen av vardagsrummet tar tid och energi. Jag är urusel på tålamod, om och när jag väl satt igång något. Har lite för lätt att slarva, även om jag vill att resultatet ska bli bra. Tvingar mig därför att skriva lite, men jag har varken kraft eller förmåga att skriva en helt ny bloggpost. Jag återvänder till en gammal, och redigerar den och gör den aktuell. Snart är det arbete igen och livet återgår till sin normala lunk. Då tar jag tar i filosofin igen, vilket jag längtar efter. Och här kommer en försmak av sådana tankar.

Haecceity är ett ovanligt ord som Deleuze och Guattari använder för att fånga innebörden av ting eller fenomens karaktär, på nya sätt. På sätt som inte i onödan låser fast. Haecceity beskrivs på Wikipedia som ett begrepp hämtat från den medeltida filosofen Don Scotus. Det beskrivs där som "dettahet", eller det är i alla fall så som jag översätter ordet thisness. De utmärkande egenskaper som gör något, till något.

Sådana definitioner och tankar väcker i alla fall min fantasi. Innebörden i begreppet Haecceity, liksom i Deleuze och Guattaris övriga arbeten är aldrig direkt tillgängliga. Det krävs alltid något av mig för att avlockas mening och betydelse. Definitionen är aldrig given, men just därför värd att arbetas med. Finns inget tråkigare än att få något serverat på fat, tycker jag.

Deleuze och Guattari själva anger följande, som beskrivning på vad de menar att Haecceity betyder.

There is a mode of individuation very different from that of a person, subject, thing or substance. We reserve the name haecceity for it. A season, a winter, an hour, a date have a perfect individuality lacking nothing, even though this individuality is different from that of a thing or a subject. They are haecceities in the sense that they consist entirely of relations of movement and rest between molecules or particles, capacities to affect and be affected.
Vad som beskrivs i citatet, så som jag läser det, är realiseringen av ett slags sammansättning som under en begränsad tid fungerar som en individ eller aktör, men som egentligen är ett sammanhållet fenomen som kan delas upp och vars beståndsdelar samtidigt kan kopplas samman med andra för att bilda andra sammansättningar.

Detta gäller allt. Skrivbordet jag sitter vid, datorn och köttbullarna jag nyss åt. Även jag är sammansatt av mindre delar, vilka hålls samman för en begränsad tid. Allt fast förflyktigas, inget är beständigt. Det finns bara rörelse, och repeterad skillnad.

Söker man på nätet hittar man många olika poster som berör, bearbetar och därmed bygger vidare på begreppet (se här, här och här). Begreppet lever sitt eget liv, och blir på det sättet till ett slags illustration av sin egen innebörd. Det finns och verkar i världen genom relationerna det skapar och upprätthåller, i och genom vilan och rörelsen. Och det har kapacitet att affekteras och att bli affekterat.

Det kan beskrivas som ett slags essens, en entitets unika egenskap. Det som gör mig till mig. Min iPad till just min iPad, för att visa att det inte handlar om ett allmänt begrepp. Varje entitet är unik, har sin haecceity.
It is the entire assemblage in its individuated aggregate that is a haecceity; it is this assemblage that is defined by a longitude and a latitude, by speeds and affects, independently of forms and subjects, which belong to another plane. 
Vad betyder det? Kan inte svara på det så här på rak arm. Det har en innebörd, men den undflyr mig när jag ska sätta fingret på den. Inte så speciellt vetenskapligt, jag vet. Men vilken vetenskap talar vi om då? Den som utövas på universitet, eller den som försöker förstå världen i dess komplexitet. Den vetenskap där man kan göra (och måste, efter konstens alla regler, göra) karriär för att få säga något som tas på allvar. Eller talar vi om vetenskap i termer av sökande efter svar, för nyfikenhetens skull? Det spelar roll.

Vilken position vi talar från, och vad vi vill uppnå med det vi säger. Det spelar roll för vad vi kommer fram till. Vetenskap är skapat vetande. Vetenskap är också en karriärväg. Men sökandet efter kunskap är något annat. Det är en ständigt pågående verksamhet, vars utövare går in i och ut ur. Det är en haecceity som hålls samman av alla som har något konstruktivt att bidra med. Och den finns och verkar i världen bara så länge som den just finns och verkar.

Så vill jag se på denna blogg. Flyktlinjer är ett slags haecceity. Ett assemblage eller anordning bestående av all den teknologi som gör bloggandet möjligt samt av läsarna som dagligen, av olika anledningar, söker sig hit. Jag har ingen aning om hur mycket som blir läst, eller hur länge man stannar. Men några lämnar kommentarer (tack!). Alla är en del av Flyktlinjer, som bara finns så länge som det händer något här. Aningen på mitt initiativ, eller någon annans. Ingen av delarna är mer betydelsefull än någon annan.

Sensmoral: Svåra, ovanliga och tankeväckande ord är bättre än enkla och tydliga för att förstå den komplexa och föränderliga värld vi lever i..

måndag 18 juli 2016

Tankar som tänkts 7

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Under drygt ett år har jag sakta men säkert jobbat mig igenom Nietzsches samlade verk. Jag läser på morgonen, innan tåget. För att kicka igång tankemaskineriet. Inte alla dagar, men de dagar då jag kan och hinner läsa är bra dagar. Har svårt att tänka mig en bättre start på dagen än en dos filosofi. Och det är med växande fascination och tacksamhet jag jobbar mig genom texterna, aforismerna och tankarna. Fram till dess att jag började läsa Tragedins födelse, hans förstlingsverk, för lite mer än ett år sedan hade jag bara ytlig och indirekt kunskap om Nietzsches filosofi. Nu vet jag mer. Nietzsche har kommit att bli en värdefull vän och en viktig inspiratör.

Det finns otroligt mycket klokskap mellan raderna och ibland glimmar det till ordentligt. Då har det blivit en bloggpost i serien Dagens Nietzsche. Titeln på serien är vald med omsorg, för jag vill visa att det inte är en kuriös och överspelad filosof vi har att göra med. Nietzsche är i högsta grad aktuell och talar till oss idag lika mycket som till den samtid som aldrig riktigt förmådde uppskatta hans visdom. Vi har oerhört mycket att lära, om vi bara förstår att inte läsa honom bokstavligt. Nietzsche är en filosof som är mer intresserad av sina läsares väl och ve än an sin egen ryktbarhet och ära. För att förstå texterna krävs att man jobbar med dem och relaterar dem till sitt liv och det problem man för tillfället jobbar med. Nietzsches filosofi fullbordas först när läsaren fyller i och använder tankarna och orden, omsätter tolkningen i handling. Därför har texterna fortfarande aktualitet, för de fylls ständigt med ny mening. Nietzsche är sig därför aldrig lik. Varje läsning är på många sätt unik. Min Nietzsche är kanske inte din, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi gör något av innehållet. Det nyttar inte att strida om vem som har den rätta tolkningen.

Idag började jag på Den glada vetenskapen. Band 5 i den utgåva av hans samlade verk som är under utgivning av bokförlaget Symposion. Har än så länge bara läst det förord som Nietzsche skrev några år efter att boken gavs ut första gången. Men det räcker mer än väl, för där finns så mycket vishet, så mycken klokskap. Glider in i helgen tillsammans med Nietzsche, ett glas vin och reflektionerna kring hans tankar om boken, filosofin, kunskapen och livet. Inspirerad, tacksam och lycklig över att ha världens bästa arbete, där det går att kombinera arbete med intellektuell utveckling, lärande och kunskapssökande. Nietzsche skriver,
Jag inväntar fortfarande att en filosofisk läkare i den sällsynta meningen av ordet - en sådan som gör det övergripande hälsotillståndet hos folk, tid, ras, mänsklighet till sitt problem - en gång ska ha modet att driva min misstanke till dess spets och våga satsen att i allt filosoferande har det hittills inte alls handlat om "sanning" utan om någonting annat, låt oss säga hälsa, framtid, växt, makt, liv ...
Sanningen är en bräcklig grund att bygga vetande på, för den förändras tillsammans med resten av världen. Eviga sanningar existerar inte, bara mer eller mindre beständiga utsagor. Nietzsche ifrågasätter sanningen, för vetandets och i kunskapens skull. Som han skriver, för hälsans, framtidens, växandets, maktens och livets skull. Hans filosofi handlar om att bygga något, om att söka nya vägar upp, fram, ut. Han tänker och skriver för oss och dem som kommer sedan. Han skriver för livet, hållbarhet och det som kan bli friskt. Hans filosofi bejakar lusten att leva och viljan att veta, vilket är sanningssökandets motsats. Den som sitter inte med sanningen äger den, stänger in och bevakar misstänksamt alla försök att använda kunskapen. Sanningen är död och förintelse, för den stoppar rörelsen som livet är beroende av.

Sanningen är för Nietzsche ett problem, en svår nöt. En utmaning som tvingar honom att slipa argumenten och prestera på topp. Han räds inte det som är svårt, för han har ingen ambition att lösa problemet en gång för alla. Han jobbar med det när han har tid och lust och inspiration. Han försöker, försöker, försöker och han uppmuntrar oss att göra det samma. Problem är inte problematiska, problem lockar fram det bästa hos människan. Tänk om fler kunde se på studier och intellektuella utmaningar på det sättet ... Jag känner så och Nietzsche får mig att inse att jag inte är ensam. Därför är han en väl och inspiratör. För att han hjälper mig fram, för att han ger mig verktyg, mod och kraft.
Men lockelsen inför allt problematiskt, glädjen inför X är hos sådana andligare, mer förandligade människor för stor för att inte denna glädje ständigt på nytt ska lägga sig som en ljus glöd över all nöd och fara som problemen och osäkerheten vållar, ja till och med över den älskandes svartsjuka. Vi har lärt känna en ny lycka ...
Lyckan i att vara på väg. Lyckan att befinna sig på resa, intellektuellt. Utbildning är en resa, en svindlande resa längs vetandets väg. Kunskapssökande handlar om att röra sig i okänd terräng, utan karta, på känsla. Vetande går inte att planera, bara förbereda sig på och för. Ingen kan veta vilka kunskaper som framtiden kommer att kräva av oss och därför är det galet att skapa en supereffektiv skola där allt är fastlagt och målen är spikade. Verkligt vetande kräver rörlighet, i såväl kropp som sinne. Verklig kunskap får man, vilket Karin Boye förstod och bejakade; I rörelse. Och Deleuze och Guattari skapade sin nomadologiska vetenskap i samma anda och med likande mål för verksamheten. Inte sanningen, utan sökandet. Lycka är att vara på väg, ständigt på jakt efter nya utmaningar och problem att slipa sitt intellekt mot.

Filosofi och vetenskap handlar inte bara om att veta och veta säkert, det handlar lika mycket om allt det vi inte vet. Kunskapsutveckling handlar om att kasta sådant vetande över bord som inte längre behövs. Intellektuell utveckling är ingen kumulativ process. Bildning brukar man ju säga, är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Detta visste Nietzsche. Inget är nytt under solen, allt snurrar runt och är en evig återkomst av det samma. En upprepning och ständig variation av kända teman. Det är livet, kulturen. En evolutionär process som utspelar sig i mellanrummen, i det dunkla, det som ännu inte har tagit form. Därför står sanningen i vägen för kunskapen, det användbara vetandet.
Åtskilligt vet vi alltför väl, vi vetande; nu gäller det att lära sig glömma väl, att inte-veta väl, som konstnärer! Och vad vår framtid beträffar: man kommer knappast att återfinna oss som efterföljare till de egyptiska ynglingar som nattetid gjorde tempel osäkra, omfamnande bildstoder och absolut ville avslöja, blottlägga och sätta skarpt ljus på allt som med goda skäl är höljt i dunkel. Nej, denna dåliga smak, denna vilja till sanning, till "sanning till varje pris", detta ynglinga-vansinne i kärleken till sanningen - har vi fått nog av: för sådant är vi för erfarna, för allvarliga, för muntra, för brända, för djupa ... Vi tror inte längre på att sanning förblir sanning om man drar slöjan av den; vi har varit med för länge för att tro något sådant.
Dessa ord fyller mina lungor med luft och hjälper mig att andas i den akademiska världen. Jag söker inte yttre tecken på kunskap, jag vill veta och jag följer vetandet dit det tar mig. Även om den stelbenta akademiska strukturen ibland hindrar mig. Fast det väljer jag att se som en utmaning, med inspiration från Nietzsche, hur världen än ser ut kommer den ändå aldrig att vara alla till lags. Vi lever i den bästa av världar, för det är denna värld vi lever i. Ingen mening med att klaga, men det betyder inte att man måste bejaka det som är. Det går att hitta vägar fram. Makten och jakten på sanning är aldrig perfekt. Det handlar om människor, på gott och på ont. Visst är det frustrerande ibland, men på morgonen, tidigt. Med en kopp kaffe och några ord av Nietzsche går det alltid att hitta tillbaka upp på banan igen, in i (kunskaps)matchen. Det dunkla är inte av ondo, för det är så världen ser ut och fungerar. Sanning är ett mänskligt påfund. Att påpeka det handlar inte om att ljuga eller om att relativisera, det handlar om att närma sig världen och kunskapen på världens och kunskapens villkor.
I dag ser vi det som ett tecken på god ton att man inte vill se allt naket, inte vill hänga med överallt, inte förstå och "veta" allt. "Är det sant att den gode guden är med överallt?" frågade en liten flicka sin mamma: "men det tycker jag är oanständigt" - en vink för filosofer! Man borde hålla mer på den skamkänsla med vilken naturen har dolt sig bakom gåtfullhet och brokiga oklarheter. Kanske är sanningen en kvinna, som har goda motiv för att inte låta sina motiv bli synliga? Kanske, för att tala grekiska, är hennes namn Baubo? …
Kanske kan dessa ord uppfattas som misogyna, men den kvinna som åsyftas är en kvinna som skiljer sig från mängden, en stark kvinna som bejakar livet. En kvinna som gör det män brukar, en kvinna som tar för sig och som inte accepterar att sättas på plats. Och detta med Nietzsches syn på kvinnor brukar debatteras och han har fördömts. Mycket kan sägas om detta, men när jag läser finner jag ingen besatthet vid frågan. Han skriver för män, som man gjorde i hans samtid. För att man helt enkelt inte förstod bättre. Citatet här är inte självklart fördömande och Nietzsche är inte mer sexistisk än en Taube eller någon mer samtida. Och eftersom hans texter, i enlighet med Nietzsches egen syn på filosofin, aldrig ska läsas bokstavligt faller kritiken. Det går helt klart att kritisera honom för en unken kvinnosyn, men varför. Varför inte bejaka det som ger liv och pekar framåt. Det mesta gör det, misogynin finns där som en strimma, men den träder aldrig fram i ljuset. Betänk att Nietzsche kastar ur sig tankar. Allt är inte bra och det ärt han de förste att erkänna. Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det finns andra tänkare som är mycket mer otvetydiga i sin kritik eller sitt hat mot kvinnor.
Å dessa greker! De förstod sig på att leva: då krävs det att man tappert håller sig kvar vid ytan, vecket, huden, tillber skenet, tror på former, toner, ord, på skenets hela Olymp! Dessa greker var ytliga - av djupsinne! Och är det inte just dit vi kommer tillbaka, vi andens våghalsar som bestigit den samtida tankens högsta och farligaste topp och därifrån sett oss omkring, därifrån sett ner i avgrunden? Är vi inte just därigenom - greker? Tillbedjare av formerna, tonerna, orden? Just därför - konstnärer?
Ytlighet, av djupsinne. Gillar den tanken. Allt som händer sker på ytan, inget händer i det dolda. Det är vetenskapens uppgift att lära oss se och förstå detta. Det är i grund och botten enkelt, men just däri ligger utmaningen. Världen och kulturen, kunskapen och livet, ter sig gåtfullt, men det är i själva verket ytfenomen. Det är vi som krånglar till det. Låt oss sluta med det. Låt oss bejaka sökandet, rörelsen. Tillsammans är vi ändå på väg, hur mycket vi försöker att borrtränga det. Det finns ingen utsida, allt som sker utspelar sig på insidan. Livet är här, livet är nu och vill vi förstå det måste vi acceptera att det är så, även om det är svårt. För denna typ av insikter går på tvärs mot det sunda förnuftet. Därför måste vi inte-veta, väl.För vetandets skull! Tack Nietzsche, tack för inspirationen och verktygen.

söndag 17 juli 2016

Tankar som tänkts 6

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av. 

Sitter vid skrivbordet. Stirrar på skärmen. Har börjat jobba, men kommer inte riktigt igång. Mailen i inboxen är besvarade, och mailen jag skickat väntar ännu på svar. Första dagen efter semestern är svår, på många sätt. Svårt att ställa om och jobbigt att tänka på kommando. Behöver en utmaning, intellektuell stimulans, ett projekt som kan dra mig upp och in i ett arbetstempo. Ett projekt jag väljer själv, utan andra krav än intellektuell inspiration. Tar tag i Deleuze och Guattari igen. Förundras över rikedomen i deras texter. Kastar mig än en gång in i och brottas med ett kapitel eller en platå från boken A Thousand Plateaus. Platå nummer fyra, som har följande titel.
NOVEMBER 20, 1923: POSTULATES OF LINGUISTICS 
Datumet är historiskt. Den 20 november 1923 beslutade man i Tyskland att ersätta den tyska marken med Rentenmark, och därmed stoppades i ett slag den hyperinflation som startades som en direkt följd av skrivningen i det fredsavtal som skrevs under i Versaille 1919 och som avslutade det första världskriget. Texten handlar nu varken om fredsavtalet eller om Tysklands valuta, den handlar om olika sätt att så på och förhålla sig till språk. Den texten använder jag som karta för vägen in i det akademiska året 2013/2014, och den inleds på följande sätt.
I. "Language Is Informational and Communicational"
When the schoolmistress instructs her students on a rule of grammar or arithmetic, she is not informing them, any more than she is informing herself when she questions a student. She does not so much instruct as "insigne," give orders or commands.
Dessa ord väcker kanske många pedagogers vrede eller indignation. Skulle vi lärare tvinga studenterna till lydnad? Aldrig! Vårt uppdrag är att locka eleverna till studier och lärande. Så är det säkert, om lärarna själva tillfrågas, men här handlar det inte om pedagogik, det handlar om kulturell förändring. Kunskap är till stor del ett resultat av följande efter auktoriteter, och hur mycket den som ställer inför en klass än försöker förneka det så är hen en auktoritet. Vem sätter betyg och bedömer prestationen? Läraren. Då så, saken borde vara avgjord. Tanken skall dock inte läsas som en kritik mot lärare, och texten innehåller inga förslag på alternativa pedagogiska metoder. Här handlar det som överallt annars i texter av Deleuze och Guattari om lansering av begrepp och tankeverktyg som kan användas för att förstå kultur.
A teacher's commands are not external or additional to what he or she teaches us. They do not flow from primary significations or result from information: an order always and already concerns prior orders, which is why ordering is redundancy.
När läraren talar och det som sägs i klassrummet eller föreläsningssalen har inget med information att göra. Ingen kunskap förmedlas från en sändare till en mottagare. Rollförelningen mellan parterna och ansvaret liksom makten är givet på förhand, i och genom respektive parts position i utbildningssystemet. Det spelar ingen roll hur läraren talar till sina elever, allt som sägs kommer att fungera som ett slags order, indirekt eller direkt. Detta kan man som lärare välja att förneka eller så kan man förhålla sig aktivt till det och integrera tanken i sin pedagogiska gärning och undervisningsvardag.

Den bärande tanken genom hela platån är att ord ger upphov till effekter som inte går att förutse eller planera för, bara förhålla sig till och vara mottaglig för. Det ska som sagt inte läsas som en kritik mot någon specifik pedagogik. Detta är en analys av kultur och av språkets olika roller i och för kulturell förändring.

Deleuze och Guattri utgår från en posthumanistisk syn på människan och subjekten genom vars interaktion kultur skapas. Förståelsen eller utgångspunken bygger på tanken att människa är ett resultat av processer som försiggår på ett strukturell plan, ett slag dubbelriktad process av ömsesidig tillblivelse. Människa är för Deleuze och Guattari ett emergent fenomen, en interaktiv helhet bestående av olika delar som först i efterhand går att identifiera. Människa är inget som går att bestämma på förhand, utan ett resultat som först i efterhand går att förstå med hjälp av en analys av"det" som gjorde skillnad i just detta sammanhang. Och det är just så som filosoferna ser på språkets roll i undervisningen, som någon underordnat. Makten som finns i relationen mellan lärare och elev reglerar utfallet långt mer än språket, vilket alltså kan och bör uppfattas som redundant. Tanken om lärande som synonymt med transferering av information, på effektivast och snabbast möjliga sätt, är därmed oförenlig med den filosofi som här skrivs fram. Och det är även mitt argument mot den förvandling av skolan och Sveriges högre utbildning som håller på att genomföras. Även i min roll som forskare och disputerad lärare på högskolan påverkas jag av den maktrelation jag tvingas in i av systemet. Utbildningsministern må säga en sak och beskriva sina visioner i ord, men besluten som tas får helt andra effekter när de omsätts i handling på landets högskolor och universitet.
The compulsory education machine does not communicate information; it imposes upon the child semiotic coordinates possessing all of the dual foundations of grammar (masculine-feminine, singular-plural, noun-verb, subject of the statement-subject of enunciation, etc.).
Makt finns överallt. När vi talar om något så pass trivialt som att vi är uppåt innehåller uttalandet en värdering, för upp är mer värt och bättre än ner. Trivialt som sagt, men tänk då i termer av genus. Manligt har ett högre värde än kvinnligt, oavsett vad vi säger oss mena egentligen. Ordet manligt är obegripligt utanför det språkliga system som ger innebörd åt ordet, och därför tvingas även den som vill bryta mot rådande maktordning till underordning. Makten innehas inte av någon, den är en effekt av den aktuella relationen. Makten, kanske man kan säga, finns och reglerar utfallet av kollektiva handlingar mellan orden och mellan människorna som kommunicerar. Orden blir härigenom devis överflödiga. Orden och språket effektuerar bara den ordning som redan finns där och som uppstår i samspelet mellan aktörerna som interagerar med hjälp av orden och språket. Visst spelar orden roll, men inte alls lika stor roll som man till vardags tror. Även detta kan man välja att bortse från, eller, vilket jag ämnar göra här, använda som ett analytiskt redskap för att se på och förstå kultur.
The elementary unit of language - the statement - is the order-word. Rather than common sense, a faculty for the centralization of information, we must define an abominable faculty consisting in emitting, receiving, and transmitting order-words. Language is made not to be believed but to be obeyed, and to compel obedience. "The baroness has not the slightest intention of convincing me of her sincerity; she is simply indicating that she prefers to see me pretend to agree."
Exemplet här ovan med den överordnade som inte är intresserad av vad den underordnade anser om eller hur man uppfattar uppmaningen från den överordnade är talande och intressant. Det visar på språkets redundans, informationen är inte det viktiga när ett direktiv kläs i ord, det är effekten. Det centrala är att ordens intention efterlevs, att den överordnades vilja utförs. Och så länge det blir som det var tänkt är allt i sin ordning, då spelar valet av ord ingen som helt roll. Språket utgör därmed bara en del av många andra i ett komplext samspel, en relation bestående av olika parter som inte bara är människor. Och för att visa på att det är sammanhanget och inte individerna som är vad som ger upphov till effekter kan man tänka sig att baronessan en stund senare tillrättavisas på liknande sätt av sin man baronen, vars ord ger upphov till andra effekter.

Att begränsa analysen av kultur till språk är som synes meningslöst, för språket är bara en delaspekt av det långt mer komplexa sammanhanget som kultur utgör, eller åtminstone här och med hjälp av dessa tankeverktyg förstås och analyseras som. Vill här liksom i tidigare bloggposter som handlar om Deleuze och Guattaris texter påpeka att varken jag eller dem talar om hur det är. Här och deras texter är det tankeverktyg som presenteras, används och reflekteras över.
We see this in police or government announcements, which often have little plausibility or truthfulness, but say very clearly what should be observed and retained. The indifference to any kind of credibility exhibited by these announcements often verges on provocation. This is proof that the issue lies elsewhere. Let people say...: that is all language demands. Spengler [Läs mer här] notes that the fundamental forms of speech are not the statement of a judgment or the expression of a feeling, but "the command, the expression of obedience, the assertion, the question, the affirmation or negation," very short phrases that command life and are inseparable from enterprises and large-scale projects: "Ready?" "Yes." "Go ahead."
Språk uppfattat på detta sätt, eller kultur förstått med hjälp av dessa tankeverktyg, blir till något redundant. Språk och kultur har ingen egen verkan utan är mycket mer ett resultat av det sammanhang vari det som kan iakttas som språk och kultur finns och verkar. Det är språk och kultur som skapas, i och genom interaktion mellan människor och andra aktörer som samverkar. Och det är i och genom sammanhang som makten ger upphov till effekter. Människa är ett resultat av kultur och av språk samtidigt som språk och kultur är ett resultat av interaktion mellan människor. Därför är inget, allt blir till i och genom handling.
Words are not tools, but we give children language, pens, and notebooks as we give workers shovels and pickaxes. A rule of grammar is a power marker before it is a syntactical marker. The order does not refer to prior significations or to a prior organization of distinctive units. Quite the opposite.
Tänker ibland på min dotter, på det som hände en sommar för länge sedan nu. Det var när hon höll på att bli vuxen. Sommaren när hon fått bröst och var mitt i den kroppsliga förvandling som alla barn genomgår i puberteten. Kroppsligen var hon vuxen, men inte intellektuellt. Den sommaren påpekade hon vid upprepade tillfällen, med obehag i rösten, hur olika män "tittade" på henne, på ett helt nytt sätt. Och hon visste inte hur hon skulle hantera detta. Tänker vidare på hur hon några år innan detta hände kämpade med språket, och på de skyltar man hade i henne skola, där man visa mjuka och hårda vokaler. Det var två barn som höll i orden, en pojke och en flicka. Och, surprise, surprise, det var en pojke som höll i de hårda vokalerna och en flicka höll de mjuka. Min dotter, liksom alla i hennes klass, och alla andra elever som gått i en skola som använt samma undervisningsmaterial, lärde sig inte bara att tala och hantera ord och bokstäver. Det lärde sig även att förknippa hårdhet med manlighet och mjukhet med kvinnlighet. Vidare lärde sig pojkarna överordning och kvinnorna underordning. Den där sommaren är för länge sedan förbi. Idag har min dotter inte bara lärt sig hantera männens blickar, hon har även inordnat sig i det kulturella system som gör det svårare för henne att få sin röst hörd och som underlättar för hennes bror. Språket är redundant och makt har väldigt lite med vad någon säger att göra, makten finns inbyggd i kulturen. Ingen har makt, makt är resultatet av interaktion och ligger djupt inbäddad i de sammanhang som interaktionen mellan aktörer ger upphov till.
Information is only the strict minimum necessary for the emission, transmission, and observation of orders as commands. One must be just informed enough not to confuse "Fire!" with "Fore!" or to avoid the unfortunate situation of the teacher and the student as described by Lewis Carroll (the teacher, at the top of the stairs, asks a question that is passed on by servants, who distort it at each step of the way, and the student, below in the courtyard, returns an answer that is also distorted at each stage of the trip back).
Språk är inget i sig själv, dess mening och effekterna som språkanvändningen ger upphov till, kräver ett sammanhang för att kunna effektueras och iakttas. Och handlingen föregår alltid språket som uppmaningen kläs i. Språket är ett slags efterhandskonstruktion, eller något i sammanhanget redundant. Om man som lärare, politiker, företagsledare eller medmänniska glömmer det eller förnekar att det skulle vara så. Om man utgår från att det är viktigare vad man säger än vad man gör eller hur ens ord uppfattas, så kommer den uppfattningen så klart att påverka hur man ser på världen och vad som är möjligt att göra eller hur det som händer skall uppfattas. Utfallet av interaktionerna man som människa deltar i bestäms av den rollfördelning som kulturen består av, det har inget med vilka ord man använder att skaffa.
Language is not life; it gives life orders. Life does not speak; it listens and waits. Every order-word, even a father's to his son, carries a little death sentence—a Judgment, as Kafka put it.
Det går inte att tala neutralt om något, allt som sägs bär på och kanaliserar effekter av rådande maktordningar. Visst kan man försöka använda alternativa ord för att försöka visa på makten, men det är trots allt vad man gör som är det viktiga. Vad man menar med sina ord eller handlingar har ingen betydelse för utfallet. En handlings värde kan bara bedömas utifrån dess effekter.

lördag 16 juli 2016

Tankar som tänkts 5

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Det sker omorganiseringar på jobbet, som ett led i omställningen av akademin och som en konsekvens av nedläggningen av kulturvetarprogrammet och rådande besparingskrav. Organisationen tightas till och effektiviseringsåtgärder genomförs enligt direktiv uppifrån, från högsta ort. Akademin liknar, i enlighet med Björklunds vision, allt mer en produktionsenhet, en väloljad (kunskaps)industri. Marginalerna minskas och vardagen regleras allt mer i detalj, tidsvinster görs överallt. Därför finns idag allt mindre tid för eftertanke. Kvalitetssäkringsprogram ersätter allt mer eftertanken, kritiskt tänkande och marginaler. Ansvaret för upprätthållande av kunskap delegeras därigenom till systemet, vilket innebär att ingen har eller kan ta ansvar. Effektivitet är ledordet och alla offentliga organisationers mantra ärsnabbare, mer, billigare. Kunskap mäts idag framförallt med kvantitativa mått, antalet artiklar och var man publicerar sig är viktigare än innehållets kvalitet. Det är som om väggarna och taket tränger sig på. Platser och tid för att andas blir allt svårare att finna på jobbet. Tänka, läsa och fördjupa kunskaper, förkovra sig och studera för lusten att lära, får man göra på fritiden idag.För det är naturligtvis inte så att behovet av kunskap och kvalitet har minskat. Tvärt om! Insikten om behovet har däremot minskat i samhället, skrämmande fort.

Tron på kvalitetssäkringens tillförlitlighet och målsäkringsarbetets precision är utbredd och motiverar effektiviseringsivern ytterligare. Åtgärderna och omorganiseringen påverkar inte kvaliteten och kunskapen, utfallet av det akademiska arbetet. Det är den allmänna åsikten, tills motsatsen bevisats. Det finns ingen möjlighet eller något intresse hos någon att resa invändningar, inifrån akademin. Utvärdering av verksamheten genomförs av externa aktörer och styrningen sker från Utbildningsdepartementet. Ansvaret sprids härigenom ut på ett sätt som gör att alla kan svära sig fria eller skylla på andra. Konsekvensen blir att ingen styr och ingen tar ansvar, och kvaliteten blir lidande.

Att vara forskare idag liknar på många sätt arbetet på något av tillverkningsindustrins löpande band. Akademin levererar artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut som tagits i ett tidigare skede. Överflödet av artiklar gör att makten kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet, och tid för att kontrollera relevansen i valet finns inte och dessutom antas alla artiklar som publicerats hålla samma klass. Kritiskt granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma ekonomiska krav på avkastning som tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt. Samhället består av kommunicerande kärl. Ingen människa eller organisation är en ö, allt och alla hänger ihop.

Samhället urholkas på detta sätt inifrån, av sina egna krav. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns därför att skylla på. Alla är vi medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i och genom att leva i vardagen, i samhället. Ingen ändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Av krav som uppstår som en konsekvens av inre spänningar kan en helt ny syn på saker och ting utvecklas och behov av nya sätt att organisera akademin skapas, fort. Hoppet är det som håller en uppe och det enda man har att klamra sig fast vid. Det kan bli bättre, det måste bli bättre.

Av ovanstående skäl var det oerhört befriande att igår, som en konsekvens av omorganiseringarna på jobbet, få träffa en människa som lever och verkar helt på tvärs mot rådande samhällsnorm. Vi avtackade några kollegor genom att åka till en plats utanför Vara. Där träffade vi Sivan, som jobbar med ost. Hennes passion är ost och hennes mission är kvalitet. Den enda smolken i glädjebägaren är att hon vittade om hur svårt det är att få tag i högkvalitativa råvaror. Hennes möjligheter att leverera kvalitetslagrad ost minskar för varje år som går, för att bönderna inte har tid eller ekonomiska möjligheter att ta hand om sina djur och marker. Effektivseringens konsekvenser är som sagt inget isolerat fenomen. Alla drabbas, på ett eller annat sätt.

Sivan är helt unik! Hennes företag Sivans ost drivs med ett enda mål för ögonen och det är kvalitet. Verksamheten ska gå runt och överleva, det är som jag förstod saken det enda ekonomiska kravet man har satt upp för sig och företaget. Härigenom kan all kraft och energi läggas på att skapa och upprätthålla kvalitet. På hemsidan står följande att läsa.
I ett garage på västgötska Vara slätten finns ett himmelrike för alla ostälskare. Här lagrar Sivan, och hennes familj, sina ostar som har blivit uppskattade av så väl krögare och politiker. Sivan har mottagit flera utmärkelser för sina unika kunskaper om att lagra ost. Hennes specialiteter är långlagrade svenska hårdostar. Gastronomiska Akademins Diplom 2011 tilldelades Sivan Johansson för att noggrannt och länge lagrat och lyft fram svenska ostar.
Det finns inga genvägar till kvalitet. Inga system eller modeller, koncept i världen kan skapa det som Sivan och hennes familj i generationer har byggt upp. Under många år var hon bara känd i närområdet. Hennes intresse var riktat mot osten och kvalitet, inte mot marknadsföring, profit eller publicitet. Därför tog det tid innan ryktbarheten spred sig, men när väl krögarna i landet, som också drivs av passion och som aldrig kompromissar med kvaliteten, nosat rätt på Sivan fick hon både uppmärksamhet och utmärkelser. Hon skulle kunna sälja sitt varumärke och dra sig tillbaka. Istället väljer familjen att fortsätta driva verksamheten i liten skala, för att upprätthålla kvaliteten. Passionen för ost och möjligheten att få fortsätta med det man gör går inte att mäta i pengar. Respekt och vördnad är vad jag känner, och tacksamhet för att jag fick uppleva

Kvalitet går inte att beställa fram eller skapa modeller för. Kvalitet växer alltid underifrån, ur passionen för, vad det nu är man brinner för. Kvalitet kräver en del, men betalar mångfalt igen. Effektivitet och lönsamhet däremot lovar en massa, men ger sedan långt mindre tillbaka än det kostar.

Sivan ger mig hopp. Hon visar att det går och kompromissar inte med kvaliteten, drivs av passion. Därför var det extra sorgligt att lyssna på henne när hon berättade hur svårt det är att hitta bra råvaror. Bönderna som drivs av ekonomiska effektivseringskrav tvingas till stordrift, vilket i sin tur gör det svårt att hinna med att kontrollera kvaliteten på foder och annat. Konstgödning och antibiotika vill man inte använda, men man tvingas av ekonomiska och effektiviseringsrelaterade krav till det. Och Sivan, samt i förlängningen alla som värnar kvalitet och som har en passion för god mat, blir förlorare. Betänk här att det fortfarande finns många som kan och är beredda att betala för kvalitet, men eftersom kraven omfattar alla och slår över hela linjen är det idag svårt att överhuvudtaget få tillgång till råvaror.

Jag ser ett tydligt samband här. Tänk om akademin var en plats där dem som fanns och verkade där fick drivas av sin passion för kunskap och lärande, och tänk om kvaliteten sattes i första rummet? Tänk om. Tänk vilket samhälle som skulle kunna växa fram som en konsekvens av ett sådant perspektivskifte. Tänk vilka möjligheter, till ökad folkhälsa, bättre kunskap och förutsättningar för långsiktig hållbarhet som ligger däri. Det krävs inga stora insatser för att vända utvecklingen, inga kostsamma reformer, bara en tankemässig omsvängning hos fler av oss, i vardagen.

Höjer på hatten och böjer på nacken, i vördnad för Sivan och alla där ute som drivs av passion och som brinner för äkta kvalitet!

fredag 15 juli 2016

Tankar som tänkts 4

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Läser SvD på nätet och hittar en artikel om caféerna i Wien på 1800 och det tidiga 1900-talet. Har alltid trivts på café och sörjer det faktum att jag allt för sällan har tid att få kontinuitet i besökandet. Det är bara den allt för korta stunden på morgonen, på Centralen i Göteborg, innan tåget till Trollhättan, som det finns tid att sitta ner och läsa med någon typ av regelbundenhet. Annat var det när jag var student. Då tog jag spårvagnen på morgonen, från Kortedala, ner till Brunnsparken och promenerade bort till Ahlströms. Där satt jag sedan ett par timmar och läste, medan lokalen sakta fylldes med folk. Sedan drog jag vidare. På lunchen promenerade jag, i väntan på lediga bord, och smälte den inhämtade kunskapen. För det lärde jag mig snabbt, att man kan inte sitta hur länge med en kopp kaffe som helst. Inte om det är fullt. Ägaren bedriver så klart inte välgörenhet. Men när lunchgästerna återvänt till sitt arbete fanns det plats för en fattig med kunskapshungrande student igen. Jungrens hamnade jag ofta på, innan jag tog mig an backen upp mot Humanisten. Där jag förberedde mig för kvällens föreläsningar.

Det var så mina dagar som student såg ut, när jag väl hittat ett upplägg som passade mig. Läsning, på café, på dagen, och föreläsning på kvällen. Det var mitt sätt att få ut mesta möjliga av den dyrbara tid jag köpte mig för pengar från CSN. På café upptäckte jag att sorlet hjälpte mig att hitta koncentration och hålla fokus. Hemma, ensam eller i en tyst läsesal på UB, får jag panik. Tankarna far som blixtar genom huvudet och intrycken är svåra att sortera. På café där det är lagom stimmigt lägrar sig ett lugn och kunskapen som böckerna ger kan sorteras och bearbetats. Tänk om jag förstått det när jag gick i grundskolan. Nu är det inte så, och bättre sent än aldrig. På café, alltså, hittade jag vad jag behövde för att förlösa min potential. Därför är det med glädje jag läser Lisbeth Lindeborgs artikel, som avslutas så här.
En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”.
När jag satt mer regelbundet på café var det på anrika ställen med tillhörande konditori och egna bagare. Idag är det i princip bara Ahlströms som håller stilen. Braütigams, Petterssons, Palays, Pettersens har försvunnit eller förvandlats till oigenkännlighet. Med dem försvann också den cafékultur som jag förknippar med lärande. Jag läser som sagt fortfarande, men det är på en annan typ av plats än dem jag hittade och trivdes på då. Visst finns Ahlströms kvar, men det ligger lite utanför mina vägar idag, tyvärr. Liksom Jungrens, fast dit går jag oftare. Idag trivs jag nog allra bäst på fiket som ligger i Nils-Erikssonsterminalen. På Espresso House, inne på Centralen, där trivs jag inte alls. Hög musik och klämkäck personal som instruerats att alltid fråga, alla om de vill ha något mer. Fast man står med jämna pengar, och uttryckligen har sagt att det var en kopp, svart, bryggkaffe man ville ha. Ändå får man frågan: Skall det vara något mer?

Synd att det har förändrats, i den riktningen. För därigenom har en kultur försvunnit, eller vad är hönan och vad är ägget, egentligen? Kontentan av det som hänt är att det finns allt färre platser kvar i världen för läsning, samtal och kunskapsutveckling. När man bara får en stund här och där, på tåg, i väntan på tåg eller på något eller någon annan. Då går något viktigt förlorat. Tid och plats för eftertanke och reflektion. Jag är privilegierad som kan ägna mellandagarna åt just det, reflektion och eftertanke. Vart är vi på väg, som värld och som samhälle? Vad skall hända med Humaniora, på Högskolan Väst och i akademin? Vad är en människa, kunskap och makt? Sådana frågor hör inte hemma på, eller trängs undan (mer eller mindre medvetet) på ställen som är byggda för snabba möten, hastiga energitankningar eller två minuters vila innan man drar vidare till nästa affär. Är det skiftet från en arbets-/kunskapsetik, till en konsumtionsetik som slagit igenom i det offentliga rummet?

Olyckligt att det blivit så, att tiderna och platserna för eftertanke och reflektion har krympt. Vet inte om det är därför som Björklund och andra fått för sig att det går att effektivisera utbildning. En treårig utbildning tar tre år, varken mer eller mindre. Och det spelar ingen roll hur mycket man läser under de där tre åren, det är tiden i utbildningssystemet som räknas. Läser man mindre får det så klart konsekvenser, men den som läser mer fördjupar bara eller kanske vidgar sitt vetande. Men en treårig utbildning tar tre år. Utbildning är inte det samma som ett antal kurser, böcker och föreläsningar. Det är först och främst en mognadsprocess. Tid, eftertanke och något att reflektera över. Det är vad utbildning handlar om och går ut på. Effektivitet är därmed omöjligt att införa i utbildningssystemet. Effektivitet utarmar kunskaperna, försämrar förmågan till reflektion och leder till ett dåligt rustat samhälle. För att möta framtidens utmaningar och problem vilka ingen idag kan ana (och det handlar inte om brist på fantasi, det är en fundamental egenskap i världen. Att den inte går att förutse på sikt), krävs att befolkningen har tillräckligt med kreativitet, nog med kunskaper och en väl utvecklad kollektiv förmåga att reflektera över tillvaron. Det får man inte om man har sitt primära sikte inställt på shopping och beställer en latte, to go.

Fler caféer, mer tid till eftertanke, samtal och kritisk reflektion. Det är vad långsiktiga samhällen byggs ifrån. Det går inte att återkalla det gamla Wien och dess kultur, men det går att låta sig inspireras av det som fungerade då. Det går att skapa en ny cafékultur, om tillräckligt många tar sig tid och vill. En ny syn på kunskap och en akademi där innehållet överordnats formen kan skapas genom politiska beslut. En annan värld är möjlig

torsdag 14 juli 2016

Tankar som tänkts 3

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Inspiration och kraft kommer ur möda och uthållighet, inte av sig själv. Det har jag lärt mig. Perioder av oflyt avlöser stunder av ohämmad produktivitet. Bara att sitta här framför datorn och vänta. En viljekamp. Så är det med kultur också, tänker jag. Den är inte, den blir. Ständigt. Och den uppstår som ett resultat av ett slags samspel mellan kontinuitet och rörelse. Idag talas det ofta och på olika ställen och i olika sammanhang om vikten av utbyte med andra. Om betydelsen av att resa och knyta kontakter. Det talas också om att det finns en risk att utbytet får som följd att man förlorar kompetens, att det bara är de dugliga och ambitiösa som flyttar. Det finns med andra ord inga enkla lösningar. Studentutbyte är bra, så länge det sker i balans.

Kultur är en process, och den måste vårdas. Kulturen måste vårdas som just process. Kultur är förändring, varken mer eller mindre. Men det handlar om en gradvis förändring, om kontinuitet i rörelse. Det handlar om ett oavslutat utbyte av komponenter, om ett kontinuerligt inflöde som sätts i samspel med det stationära. Utan kontinuitet finns ingen kultur, bara kaos. Men kontinuiteten kan och får inte ta överhanden, då dör processen. Rörelse och förändring är essentiellt. Kultur har med hastighet att göra, handlar om omsättning och variation. Detta är utgångspunkten för studier av kultur, som är ett fenomen i ständig rörelse. Förändring är vad man studerar som kulturvetare. Eller kanske samspelet mellan det rådande och det nya.

För att man skall kunna bege sig ut i världen och resa krävs att det finns platser att resa till. Och en plats, för att kunna kännas igen som en specifik plats måste vara sig lik, annars är det ju inte New York man besöker eller vad man nu är nyfiken på och vill uppleva. Platsers unika karaktär uppnås genom kontinuitet, genom att det finns individer som vill vara kvar och som vill upprätthålla det rådande. Även kontinuitet kräver rörelse, handling och görande. Att bevara är ett verb. Inget är, allt blir. Alla ställs alltid inför val. Ska jag fortsätta med, vad det nu är? Eller ska jag göra något annat? Och det är summan av dessa val, dessa handlingar, som ger upphov till kultur.

Men kultur består inte bara av tankar och mänskliga handlingar. Kultur består även av teknologier, materialtet och immateriella artefakter som traditioner, tysta överenskommelser, praxis och lagar. Kulturrörelser präglas således av en inneboende tröghet. Och det är denna tröghet som får en att se och uppfatta orörlighet där det bara finns förändring och tillblivelse. Hastighet måste tas med i beräkningen.

Kultur är med andra ord en synvilla. Den finns inte, inte som en storhet i eget namn. Likt en virvel i badkaret när vattnet tappas ut finns kultur bara så länge som processen tillförs komponenter och energi. Bara så länge som den utförs.

Detta är tankar som präglar alla mina studier, av jämställdhet, genus, makt, alkohol och droger och kunskap. Det är utgångspunkten för allt jag säger och hävdar om kultur. Viktigt att man förstår det, för gör man inte det då förstår man inte mitt ämne kulturvetenskap.

onsdag 13 juli 2016

Tankar som tänkts 2

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Har tänkt skriva om följande ämne länge, men det har blivit liggande. Och eftersom detta är en tid på året då saker som blivit liggande måste tas tag i gör jag det väl då, skriver om de båda filmerna The Wrestler och Black Swan. Redan på väg ut ur biografen efter att jag sett Black Swan, fylld av dess visuella kraft och klaustrofobiska stämning, tänkte jag på parallellerna mellan den filmen och The Wrestler av samma regissör. Darren Aronofsky, som även gjort Requiem for a dream, som inte är helt väsensskild från de båda jag nu ska skriva om.

Regissören själv säger att han på många sätt ser dem båda som en film, och håller med om att det finns en hel massa kopplingar mellan dem.
I’ve always considered the two films companion pieces. They are really connected and people will see the connections. It’s funny, because wrestling some consider the lowest art — if they would even call it art — and ballet some people consider the highest art. But what was amazing to me was how similar the performers in both of these worlds are. They both make incredible use of their bodies to express themselves. They’re both performers. At one point, way before I made The Wrestler, I was actually developing a project that was about a love affair between a ballet dancer and a wrestler, and then it kind of split off into two movies. So I guess my dream is that some art theater will play the films as a double feature some day.
Kopplingarna som Aronofsky själv lyfter fram är dock inte dem jag är intresserad av och vill diskutera här. Jag ämnar granska filmerna med genusglasögon eftersom den feministiska kritik (se här, här och här, till exempel) som förts fram mot dem är lite orättvis och onyanserad. Eller kritiken kanske snarare är lite för förutsägbar. Visst ser jag det som kritikerna ser, och visst håller jag med på många sätt. Självklart går det att göra sådana läsningar, också. Det går att kritisera Black Swan, men jag vill nyansera den typen av läsning som jag finner allt för defensiv.

Det finns aldrig ett sett att se en film, bara en hel massa olika sätt. Detta är mitt sätt att se på två filmer, genom varandra. Analysen som följer är varken mer rätt, eller helt fel. Bara ytterligare ett sätt att se och förstå. Kommentera gärna, komplettera. Tillsammans bygger vi en ny värld, ständigt. Varje dag, genom att iaktta, analysera och tänka kritiskt kring de bilder vi möter. Mening produceras relationellt och i kommunikation, och den kan och får ingen ha eller tilldelas monopol på. Det är en central princip rörande alla analyser av medier och dess innehåll.

Kritiken som riktats mot Black Swan, från dem som väljer att göra en traditionell och renlärigt feministisk läsning av filmen väljer att se den som klichéartad och stereotyp. Men är inte det en ganska förutsägbar läsning, en defensiv uppfattning som än en gång gör kvinnan till offer. Lägger man filmen The Wrestler bredvid Black Swan ser man ju tydligt att han är ett precis lika tragiskt offer för omgivningens förväntningar. Allt människoblivande går genom och regleras av omgivningens förväntningar. Och även om det på ett generellt plan är så att kvinnor oftast drabbas och förpassas till en underordnad position är det i fallet med dessa båda filmer så att båda huvudrollerna är offer på samma sätt. Båda lever genom publiken, och båda får betala ett otroligt högt pris för att få fortsätta spela sina roller, vilka definierar karaktärerna som gestaltas i filmerna som människor. Som man respektive kvinna. Väljer man att se det så, och dessutom betraktar filmerna som en enhet är det inte längre lika lätt att säga att hon är ett stereotypt offer. Jag vill dessutom hävda att Randy är mer underordnad och tragisk än Nina. Han är hunsad och helt utan kontroll på alla ställen, utom i ringen.

Det går att se Nina som en kvinna som tar tag i sitt liv, som tar kontroll och som vinner framgång på egna meriter. Hon bryter med sin mamma, hon sätter koreografen på plats och vinner publikens hjärta, och hon gör det på egen hand. Målmedvetet! Dessutom i en film där hon är en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Detta är Natalie Portmans film och ingen annans! Hon är med i alla scener, handlingen skildras genom henne. Filmen handlar inte om en kvinna, det är ett kvinnoöde som gestaltas av en kvinna, utifrån hennes perspektiv. Den manliga blicken är inte alls lika tydlig som den brukar vara. Black Swan bryter därmed ett mönster. Så kan man välja att se den.

The Wrestler är på motsvarande sätt Mickey Rourkes film. Ingen skillnad där. Visst kan man se det som att han är en avdankad stjärna som på ålderns höst får en stor roll specialskriven för honom, men det kan i så fall förklaras med att det är så publiken vill ha det. Till syvende og sidst är det publiken, summan av alla dem (både män och kvinnor) som betalar för att se film, som bestämmer vad som fungerar och vad som inte fungerar. Att bryta mot konventioner är svårt, och ansvaret för dem är kollektivt och kan inte uteslutande läggas på regissören. Aronofsky är i händerna på producenten, som i sin tur har att svara gentemot filmbolaget och aktieägarna. Kontrollen är därmed utspridd och det är enkelt att kritisera, men svårare är det att faktiskt försöka förstå hur det blir som det blir, vilka mekanismer och logiker som styr och reglerar vad som är möjligt för män och kvinnor att göra och vad som går att skildra på film. Vill man verka för förändring är det långt viktigare att se detta, än att kritisera enskilda individer som verkar inom populärkulturen. Problemet med bristen på jämställdhet är mycket större och inte på något sätt begränsat till filmen. Dessutom väljer ju Aronofsky att skildra en tragisk man på botten, och en framgångsrik kvinna på toppen!

Båda filmernas handlingar fokuserar kroppen, den manliga i The Wrestler och den kvinnliga i Black Swan. Här kan man välja olika förståelser, offensiva och defensiva, både för Randy och Nina. Randy är sliten men kämpar ändå. Han driver sin kropp till dess yttersta gräns och drabbats av en hjärtinfarkt som tvingar honom till insikt och omvärdering. Först när han tvingas till det tar han tag i sitt liv och försöker hitta en plats på andra sidan av karriären. Men med detta misslyckas han kapitalt. Nina driver sig och sin kropp lika hårt, och även hon drabbas av kroppsliga symptom i form av psykotiska vanföreställningar. Men till skillnad från Randy använder hon psykosen konstruktivt. Hon lägger sig inte platt inför den och anpassar sig, hon omvandlar den till kreativitet. Vem är passiv och vem är aktiv, om man väljer att se det så?

I båda filmerna förkommer droger. Randy använder droger (en ansenlig cocktail av preparat) för att kunna prestera. Även här kan man se ett passivt förhållande hos mannen, till de främmande substanser som han använder för att kunna leva upp till sin roll som brottare och som man. Nina använder däremot drogerna aktivt, för att få kontakt med sin kroppslighet. Hon tar kontrollen. Drogerna blir ett slags verktyg i hennes jakt på sin egen kroppslighet, vilken hon behöver komma i kontakt med för att ta sin karriär ytterligare ett steg.

Både Randy och Nina är beroende av andra för att nå dit de vill. Nina måste vinna den manliga koreografens förtroende för att få huvudrollen i uppsättningen av Svansjön. Och Randy är i händerna på bokare av olika event för att kunna upprätthålla illusionen om att han fortfarande är den stjärna han en gång var. Randy är dessutom beroende av sin arbetsgivares välvilja för att få ekonomin att gå ihop, och han tvingas förnedra sig hos denne för att klara av att få ihop till hyran. Han är ett passivt offer. Nina kämpar också, men hon tar ingen skit från koreografen. Hon låter sig till exempel inte förföras av honom, vilket han tydligen har en vana att utsätta sina stjärnor för. Hon får med andra ord rollen utan att behöva förnedra sig, vilket Randy är tvungen att göra för att överhuvudtaget få något i livet (sex, kärlek, pengar och så vidare). Nina är inget offer, tvärt om!

Relationen Mor Dotter, i Black Swan är intressant att läsa mot relationen Far Dotter i The Wrestler. Ninas mamma lever genom sin dotter och utövar en rigid kontroll över henne, vilken Nina bryter sig fri från. Randy krälar i stoftet för att återfå kontakten med sin dotter. Han misslyckas och hon bryter med honom. Se där två exempel på kvinnlig handlingskraft, båda skildrade av samma regissör. Lägger man därtill det faktum att Randy får förnedra sig för att få möjlighet att visa sin kärlek till den prostituerade kvinna han älskar men som han också misslyckas att få kontakt med, hamnar man ganska långt ifrån en traditionell könsmaktsordning. Det handlar om vad man väljer att se. Nina tar kontrollen över sina relationer, agerar och ser till att komma dit hon vill. Randy reagerar, och misslyckas med att få det han önskar. Vem är offret, egentligen?

I Black Swan finns också en kvinnlig stjärna på dekis, Beth spelad av Winona Ryder (som liksom Mickey Rourke har sett sina bästa dagar som skådespelare). Beths agerande är väsensskilt från Randys. Hon tar heller ingen skit. Hon är lika självdestruktiv som Randy, men hon förnedrar sig inte utan tar kontrollen över sitt öde och väljer att själv sätta punkt för sin karriär. Man kan se det så, om man tar hänsyn till det omgivande samhället som sätter gränser för vad som är möjligt för män respektive kvinnor att göra. Tycker att man allt för ofta glömmer bort detta faktum när man analyserar film, speciellt med genusverktyg.

Slutet på de båda filmerna (sluta läs här om du inte vill veta hur det går) liknar varandra och är öppna för olika tolkningar. Dör Nina, överlever Randy? Det är två öppna frågor. Här finns utrymme för spekulation. Man kan förstå det som att båda dör, och att de offrar sig för konsten och att deras respektive roller tar livet av dem. Man kan se det som att de tvingats in i en roll (som man respektive kvinna), vilken driver dem till döden. Lika tragiskt för Randy som för Nina i så fall. Men man kan också se det som att Nina överlever. Betänk att hon är inne i en psykos, den skildras från hennes perspektiv där verklighetsuppfattningen är förvrängd. Vad säger att man måste se det som att hon dör i slutet? Det kan lika gärna uppfattas som att det är den vita svanen som dör, den traditionella hunsade och disciplinerade kvinnorollen. Det är den som Nina sätter punkt för och aktivt tar livet av. Den svarta svanen, vars iscensättning av kvinnlighet är mer offensiv, utlevande och bejakande, den kan sägas leva vidare. Randy däremot, han tvingas in i en förlegad manlig återvändsgränd och han väljer att dö med den. Båda tar med andra ord livet av (förlegade, unkna) könsroller på scen.

Väljer man att se det på detta sätt blir Darren Aronofsky en banbrytande regissör som bryter ny mark och bråkar med våra föreställningar. Och bråka med föreställningar och förgivettaganden, det är kulturvetenskapens uppgift. Bara så går det att få syn på logikerna bakom. Det är enda sättet att avslöja mekanismerna som gör att det vardagliga uppfattas som just vardagligt.

Detta är som sagt mitt sätt att se på de båda filmerna, dess handling, upphovsman och det omgivande sammanhang inom vilket de finns och verkar. Kommentarer, invändningar och alternativa läsningar tas emot, tacksamt!