En reflektion över livet som arbetslös (akademiker)

Min plan är att avsluta arbetslösheten någon gång under hösten, oavsett om jag hittar en ny anställning eller inte. Det betyder att jag är halvvägs in i den förnedring som det idag innebär att sakna en anställning och gå på a-kassa. Därför stannar jag upp och reflekterar över vardagen och konsekvenserna av mina tidigare chefers övertygelse om att det var nödvändigt för Högskolan Västs överlevnad att försätta mig i den prekära situation jag just nu befinner mig i. Ansvariga politiker, som vill försämra villkoren ytterligare för människorna som har det sämst i vårt land, säger att det inte ska vara fett eller najs att vara arbetslös, samtidigt som de cyniskt nog själva sett till att skaffa sig en position där de aldrig behöver oroa sig över konsekvenserna av att förlora sin försörjning. Men det kan jag lova er att det INTE är! Att gå på a-kassa idag är som att leva på socialbidrag på 1980-talet, och hur det är vågar jag inte ens tänka på.

Innan jag börjar reflektionen vill jag poängtera att jag vet att jag trots allt är oerhört privilegierad. Jag klarar mig, dels för att jag aldrig flyttade in i säkerheten i att ha ett välbetalt arbete, dels eftersom jag har förhållandevis små fasta utgifter. Och, så klart, för att jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Dessutom kan jag gå i pension om några år, vilket gör det jag tvingas gå igenom uthärdligt. Åren av meditation och yoga spelar naturligtvis också roll. Hade jag varit invandrare, tio år yngre eller haft ett instabilt psyke vet jag inte hur eller ens om jag hade klarat mig.

I onsdags kväll, den 3e juni fick jag ett mail från Arbetsförmedlingen. Jag fick en klump i magen direkt, för jag brukar inte få några meddelanden därifrån, annat än i slutet av månaden, i anslutning till utbetalningen av ersättningen. I måndags, första vardagen i månaden, hade jag som vanligt lämnat in rapporten över vad jag gjort i maj till Arbetsförmedlingen. Det är så mitt liv ser ut nu. Jag söker det antal anställningar som AF kräver, som inte bara får vara inom mitt kompetensområde och heller inte endast inom dagpendlingsavstånd. När jag lämnat in rapporten till AF ansöker jag om utbetalning från a-kassan. Efter strul initialt, det tog nästan två månader att få allt på plats på grund av hög arbetsbelastning på a-kassan, har det fungerat. Men det där mailet fick än en gång min värd att rasa samman.

Mailet är allmänt hållet och består till största delen av reglerna som jag redan har koll på via AF hemsida. Texten var alltså inte riktad till mig och det innehöll heller ingen förklaring till följande skrivning: "vi har idag informerat din a-kassa att vi bedömer att att du inte aktivt har sökt lämpliga arbeten i maj", vilket jag levt i förvissningen om att jag hade gjort. När jag gick in på a-kassans hemsida hittade jag ett liknande dokument, och när jag läser det nu får jag samma känsla, av att det är AI-genererat och inte skrivet till mig. Inte heller där får jag någon förklaring om vilket fel jag begått, och jag vet alltså fortfarande inte vad jag ska göra för att undvika att förlora ersättningen, vilket är enormt stressande. I både dokumentet från AF och det från a-kassan finns dessutom en passivt aggressiv underton, eller är det jag som övertolkar?

Vi behöver ditt svar
För oss är det viktigt att du får den ersättning som du har rätt till under arbetslösheten. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen som handlar om att du inte har varit tillräckligt aktiv i ditt arbetssökande, exempelvis inte har sökt tillräckligt många jobb, sökt samma jobb flera gånger eller inte sökt tillräckligt många jobb utanför dagpendlingsavstånd. Vi vill ta del av dina synpunkter på det som Arbetsförmedlingen har meddelat oss innan vi fattar beslut i ärendet.

Eftersom det är första gången som det här händer, kan påföljden bli en varning. En varning påverkar inte utbetalningen utan ska tydliggöra kraven som ställs på dig som arbetssökande.

Hur ser du på saken?
Som arbetssökande finns det krav som du ska uppfylla för att få ersättning. Nu har Arbetsförmedlingen meddelat att du inte har uppfyllt ett av kraven och vi vill veta varför. Beskriv kortfattat anledningen i formuläret i Mina sidor.

Jag sökte sex jobb i maj, vilket jag fått besked om att jag måste göra. Bara ett av dem gällde en anställning inom högskolan, övriga låg utanför mitt kompetensområde. Förra månaden och månaden innan det sökte jag bara två jobb i närområdet, men denna gång hittade jag lämpliga tjänster, utanför mitt kompetensområde, inom dagpendlingsavstånd, så jag sökte dessa, och kände mig nöjd eftersom jag även kunde rapportera att jag varit på en intervju. Jag trodde med andra ord att jag gjort rätt för mig, under perioden som helhet. Jag svävar alltså fortfarande i ovisshet om vari felet består och väntar fortfarande på svar från a-kassan, som jag omgående skickade mina synpunkter till. Samtidigt förväntas jag prestera på topp och vara mitt bästa jag i kontakterna med potentiella arbetsgivare. 

Redan i onsdags kväll satte jag mig vid datorn och gick in på Platsbanken och sökte sex jobb utanför dagpendlingsavstånd, och bara ett av jobben kan hjälpligt sägas vara inom mitt kompetensområde. Endast två av de 24 tjänsterna jag sökt har varit på pricken. En tredjedel av jobben är inom högskolesektorn, men jag kan bara ärligt säga att jag varit kompetent för ett par av dem. Det är så det ser ut just nu när alla högskolor skär ner och gör sig av med lektorer. En av tjänsterna anmodade AF mig att söka, trots att det redan i utlysningen framgick att jag inte uppfyllde kriterierna för att söka, vilket kändes minst sagt märkligt med tanke på vilka krav samma myndighet ställer på mig. Trots att jag (och även AF, antar jag) inser det hopplösa i företaget har jag för avsikt att söka minst sex jobb till här i juni, vilket är dubbelt så många som krävs. Och för att undvika att bli av med ersättningen från a-kassan kommer jag att söka alla dessa jobb utanför mitt kompetensområde och längre bort än på dagpendlingsavstånd. Planen nu är att fortsätta agera så fram till den dag då jag kan lämna denna Kafkalika tillvaro. 

Just nu är jag är inte i någon position att ifrågasätta AF som jag så klart vet bara följer Tidöregeringens nya och hårdare regler. Jag är livegen, det är så politikerna vill ha det, oavsett vad anledningen till arbetslösheten är. "Det ska löna sig att gå till jobbet" säger man, som om det existera någon människa sitter hemma vid köksbordet och väljer mellan att ta ett jobb eller leva på bidrag. Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv, först som bagare, fem år på heltid och sex år på deltid, parallellt med studierna. Sedan som doktorand och efter det som lektor. Att vara arbetslös har aldrig någonsin varit något alternativ för mig! 

Jag skriver om detta av lite olika skäl, dels för att jag finner ro framför datorn när jag formulerar tankar och jobbar med språket, dels för att dela med mig av mina erfarenheter av att som 61-åring leva som arbetslös akademiker i ett Sverige som knappt uppvisar några likheter alls med det samhälle jag först växte upp och studerade på universitetet, och sedan inledde min akademiska karriär, i. Även om det just nu är ett helvete påminner jag mig om att andra har det långt värre, att mina problem är en västanvind i jämförelse med hur många andra har det. Och just det tänker jag är det viktigaste skälet för mig att skriva om detta. Även den som liksom jag har en låååång högskoleutbildning i ryggen och dessutom har arbetat heltid har haft en kvalificerad anställning utan uppehåll under hela 2000-talet kan uppenbarligen drabbas idag. Det handlar absolut inte bara om outbildade, ointresserade och lata människor, vilket arbetsmarknadsministern vill göra gällande. Det som drabbat mig kan med andra ord drabba vem som helst, vilket borde oroa fler än vad som är fallet idag. Betänkt att vi bara är i början av omställningen till ett helt igenom digitaliserat samhälle där AI tar över allt fler arbeten och uppgifter.

I mina kontakter med facket har jag fått höra att chefer i statlig tjänst kan göra väldigt mycket som de vill. Därför finns inget stöd att hämta därifrån heller. Känslan av att vara övergiven tär på mig. Och jag blir nedstämd av att tänka på hur jag efter 23 år på samma högskola och 27 år i statlig tjänst, först tvingades inse att Lagen om anställningsskydd i praktiken inte innebär något som helst skydd. Och sedan kom till insikt om att man som drabbad inte får någon hjälp av Arbetsförmedlingen, och att A-kassan inte fungerar som den omställningsförsäkring det en gång i tiden var. Jag blir naturligtvis inte gladare eller hoppfullare av att som lök på laxen nu få uppleva den åldersdiskriminering som jag undervisade om när jag var lärare på högskolan och undervisade blivande chefer och administratörer. 

Jag försöker se det som händer med forskarens blick, och fram till i onsdags kväll gick det ganska bra. Men här i väntan på besked känns det som att jag kastats tillbaka till känslorna av oro och kampen mot uppgivenheten som jag kände i februari efter mitt första samtal med handläggaren på AF, och sedan igen i mars när a-kassan delgav mig beslutet att jag inte får utföra något arbete i det företag jag drivit som bisyssla vid sidan av min heltidsanställning sedan 2007. Jag vaknade klockan tre natten till torsdag och kunde inte somna om. 

Mitt liv är satt på vänt och det går till min bedrövelse allt mer upp för mig hur det faktum att jag valde bort min individuella karriär till förmån för Högskolan Väst nu ligger mig i fatet. Jag engagerade mig i högskolans profil AIL, tog på mig olika förtroendeuppdrag och sa ja till alla förfrågningar om att undervisa på högskolans olika utbildningar. Jag utförde arbetet med stöd i mina etnologiska kunskaper och kompetenser, men mitt skrivande har av förklarliga skäl inte varit strikt etnologiskt. Mitt val att vara lojal med högskolan och fokusera på kunskapen får som konsekvens att jag nu inte kommer ifråga för något nytt lektorat, varken i etnologi (för att jag forskat och föreläst om annat än rent etnologiska frågor) eller i företagsekonom som jag undervisat i sedan 2012 (eftersom min forskning bara till nöds kan sägas vara företagsekonomisk). Trots det ångrar jag inga av mina beslut, det var och är fortfarande för kunskapens och möjligheten att lära som jag går upp på morgonen. 

En anledning till att jag reagerade så starkt på mailen från AF och a-kassan är att jag förra veckan fick besked om att jag föll på mållinjen när jag sökte en av de två tjänsterna som jag är fullt ut kompetent för. Hade jag varit yngre hade beskedet om att jag rankades som nummer två för ett vikariat på sex månader som lektor i etnologi inspirerat gett mig hopp. Men i den ålder och belägenhet som jag befinner mig i blir beskedet istället en bekräftelse på det jag länge anat, att mina utsikter att hitta och ha en chans att få en liknande tjänst innan jag går i pension är i princip obefintliga. 

Jag har också lite svårt att släppa funderingarna över motiveringen till tjänstetillsättningen. Trots att vikariatet primärt handlar om undervisning och min pedagogiska kompetens av granskaren påstås vara "den längsta akademiska karriärutvecklingen inom etnologi" bland de sökande. I omdömet står det dessutom att jag i förhållande till den som fick tjänsten är överlägsen "när det gäller antal och tematisk mångfald av publicerade läromedel". Det enda jag saknar rörande pedagogisk skicklighet är handledning av doktorander, vilket jag aldrig fått någon chans att göra eftersom det först på senare år existerat några doktorander på den högskola där jag varit verksam, och det ingår heller inte i de uppgifter som ska utföras inom ramen för vikariatet. Skälet till att jag inte får tjänsten är att personen som rankades som etta är; "bättre förankrad på den internationella forskningsarenan." Jag vill vara tydlig med att inte har några invändningar mot bedömningen och det råder heller ingen som helst tvekan om att allt gått korrekt till. Men det är svårt att känna glädje över det fina omdömet när tjänsten gick till någon annan. 

Sorgen över att jag inte fick den där tjänsten blir inte mindre av jag här i vår sett att Högskolan Väst utlyst ett vikariat som (vad jag kan utläsa av beskrivningen) handlar om arbetsuppgifterna som jag utförde på kurserna som fortfarande ges, innan jag sas upp på grund av en arbetsbrist som prefekten, trots att jag bad om det och JO riktade kritik mot handläggningen av ärendet, valde att inte ge mig någon förklaring till. Motiveringen till nedskärningarna på HV var att man var tvungen att få budgeten i balans, och det verkar den redan vara för jag läser på sociala nätverk att man nu söker nya medarbetare, bara ett par månader efter att man sparkat mig och 28 andra medarbetare.

Det kanske låter som att jag är bitter, men så är det inte. Jag skriver som sagt för att bearbeta och dela med mig av hur det ser ut och fungerar på och utanför dagens arbetsmarknad. Politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet, och det gjorde jag med stolthet och tacksamhet under alla år, även när jag inte fick gehör för min oro eller uppskattning för omsorgen jag visade om den akademiska kvaliteten, och trots att jag kände mig som ett hinder för ledningens ambition om att producera pengar och publikationer. Jag kunde aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, tro att jag efter alla år först skulle få sparken precis innan pensionen, och sedan att AF och a-kassan skulle vara så hjärtlösa och oförstående inför den situation jag försatts i.

Jag ser inte fram emot denna den första sommaren utan semester sedan 1990-talet, men jag kan glädja mig åt att det trots allt finns tid att umgås med mina barnbarn. Och jag längtar efter hösten när jag förhoppningsvis kan meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Det ska även bli befriande att gå ur facket, som varken gett mig någon hjälp eller erbjudit stöd i samband med uppsägningen (de har inte ens visat någon förståelse utan bara hävdat att chefer i staten kan och får agera som de gjort på HV). Och jag slipper dessutom betala för en omställningsförsäkring som inte längre fungerar som en sådan. 

Insikten om att det finns ett ljus i tunneln och att jag klarar mig är jag oerhört tacksam för, men många är inte lika privilegierade och jag känner fortfarande djup olust över att leva i ett land som ser på arbetslösa och sjuka som ett problem och som behandlar människor som försatts i en hopplös situation med förakt.

Skattebetalarnas investering i (mig och min) utbildning

När jag började studera på högskolan på 1990-talet och ansökte om studiemedel såg jag lånet både som en förutsättning och en investering för framtiden. Och när jag tänker tillbaka på mina sex år på Göteborgs universitet, där jag läste så många kurser som möjligt inom hum/sam, med etnologi som huvudämne, är det med glädje och tacksamhet. Även om jag inte hade blivit antagen som doktorand vid Umeå universitet (och därmed fick lön för att fortsätta göra det jag älskade, alltså studera och utveckla kunskap) hade jag vaken ångrat studieskulden eller åren som student. Inte ens om det blivit som jag trodde, att jag skulle få betala ett slags akademikerskatt om 4 procent av min inkomst tills jag gick i pension, hade jag grämt mig över att jag tog det där lånet. Jag utbildade mig nämligen inte till något speciellt, det var möjligheten att få studera som lockade, och den lockelsen har inte blivit mindre med åren, tvärtom. En viktig anledning till att jag inte saknar anställningen som lektor på Högskolan Väst är att arbetsgivaren varken satte värde på min önskan att lära och utvecklas, eller uppskattade min erfarenhet, mina kompetenser och mitt engagemang för akademisk frihet och kunskapskvalitet. 

Länge trodde jag att det skulle vara omöjligt att betala tillbaka lånet innan jag gick i pension, men för några år sedan gjorde jag faktiskt min sista inbetalning. Och det är jag enormt glad för idag, det innebär nämligen 2000 kronor mindre i fasta utgifter. Även om jag har betalat tillbaka min skuld till staten känner jag stor tacksamhet gentemot skattebetalarna som finansierade både mina doktorandstudier och meriteringen till docent. 

Ett sätt att se på arbetslösheten är att jag nu går på bidrag igen. Skillnaden mellan studiebidraget som jag fick på 1990-talet och den a-kassa jag får nu är dock enorm. Som student ägde jag min tid och var betrodd att göra det jag ansåg var bäst för mig och min framtid, trots att jag då saknade utbildning. Även om jag idag är docent och har närmare 30 års erfarenhet av kunskapsarbete betraktar a-kassan och arbetsförmedlingen mig med en misstänksamhet som påverkar mig negativt på en rad olika sätt, inte minst i sökandet efter en ny anställning. Att inte få utnyttja mina kunskaper och min kreativitet tär på mig.

Under månaderna som gått sedan jag gick ut i arbetslöshet har jag ofta tänkt på att arbetet med att söka jobb är som att vara soldat i ett krig. 90 procent av tiden består nämligen av väntan – i mitt fall, som snart 61-åring, på meddelanden i stil med: "Tack för din ansökan, men denna gång har vi valt att gå vidare med andra sökande". Även om jag skulle söka ett jobb om dagen (vilket av uppenbara skäl skulle vara helt orimligt att tvinga arbetslösa till, dels av rent psykologiska skäl, dels av administrativa skäl. Att få så många avslag är knäckande för den sökande, och att hitta lämpliga kandidater när varje utlysning översvämmas av sökande blir kostsamt och ineffektivt för den som lyser ut tjänsten) återstår det en massa timmar av dagarna som ska fyllas med innehåll. Den tiden skulle jag önska att jag kunde ägna mig åt förkovran och kunskapsutveckling eftersom det är vad jag gjort i hela mitt vuxna liv, men det hindrar nuvarande regler mig från att göra. Jag ska följa order och kontrolleras just nu hårdare än när jag var anställd som lektor, trots att jag på skattebetalarnas bekostnad gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som finns. Alla arbetslösa behandlas på samma sätt och ingen hänsyn tas till att forskarutbildade dels lärt sig hantera frihet under ansvar, dels skaffat sig kompetens att utveckla den kunskap som alla moderna och demokratiska samhällen är beroende av. 

Som docent betraktas jag som överkvalificerad för de flesta jobb utanför akademin (som jag inte anses för gammal för), och eftersom jag i min karriär fokuserat mer på innehåll och kunskapskvalitet än pengar och produktion av vetenskapliga artiklar, anses jag inte, trots 30 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling, tillräckligt meriterad för lektoraten jag söker. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör och hur mycket jag vill göra rätt för mig. Så länge jag går på a-kassa är jag dömd till passivitet. Utan att det kostar staten ett öre mer skulle jag kunna göra mycket mer nytta än vad som är möjligt i den situation jag befinner mig nu. Det är nämligen fortfarande staten som försörjer mig på samma sätt som innan jag blev uppsagd från min statliga arbetsgivare. Skillnaden mellan då och nu är att jag inte får ägna mig åt det jag utbildats till. Till saken här även att om jag mot förmodan skulle få en ny anställning som lektor skulle skattebetalarna fortfarande betala lönen.

Eftersom det jag utsätts för ger mig underlag till analyser av den kultur som min forskning handlat om är jag kluven inför det som händer, samtidigt som det är påfrestade rent mentalt lär jag mig enormt mycket om samtiden och det samhälle som vi alla lever i. Eftersom jag inte tjänar några pengar på bloggandet och det inte hindrar mig från att söka anställningar kan jag fortsätta skriva och publicera texter här, vilket är en välsignelse för hade det tagits från mig hade jag gått under och då hade samhällets kostnader för mig ökat. 

Jag alltid sett bloggandet som ett sätt att förmedla kunskap till det samhälle som försörjt mig i alla år. Jag hade dock kunnat och vill också göra så mycket mer. Inte minst för att försvara den akademiska friheten som är förutsättningen för den kunskap som demokratin är beroende av. Konsekvensen av nuvarande regler för arbetslöshetsersättning innebär alltså att statens kostnader för mig inte sänks, och att skattebetalarna får mindre valuta för sin investering i mig och min utbildning. Hur klok och genomtänkt är en sådan politik egentligen?

En av anledningarna till att jag blev arbetslös är högskolornas försämrade ekonomi, som i alla fall på Högskolan Väst beror på en kombination av ledningens dåliga beslut och politiskt framtvingade nedskärningar. I ett samhälle där man verkligen satte värde på kunskapen hade man gjort tvärtom i tider av kris, nämligen satsat på fler lektorer och mer pengar till forskning och högre utbildning. Som det är nu tvingas även lektorerna som har en anställning (förutsatt givetvis att de bryr sig om hoten som kunskapen utsätts för idag) bedriva lobbyarbete för att försvara kunskapen, vilket inte bara tar tid och fokus från forskningen och undervisningen, det uppfattas dessutom som subversiv verksamhet. Alla som kritiserar Tidöregeringen betraktas som vänsteraktivister.

Risken med allt jag skrivit om här är att kunskapen förflackas och att efterfrågan på populistiska politiker som regerar mer med utgångspunkt i hur det känns än vad vi vet, ökar. Och detta är djupt oroande för det banar väg för nya nedskärningar i skola och utbildning. Jag skriver med andra ord inte detta av egenintresse, för jag personligen klarar mig tack och lov.

Arbetslös, men varken hoppplös eller sysslolös

När jag äntligen trotsade rädslan och övervann respekten för universitetet i början av 1990-talet upptäckte jag en fascinerande värld fylld av kloka och bildningstörstande människor. Allt var nytt och spännande. Och ju fler kurser jag klarade av desto större blev begäret efter kunskapen som både drev mig till universitetet och höll mig kvar där genom alla år. Än idag minns jag de flesta texterna jag läste som student och när jag ser böckerna i bokhyllan blir jag både ledsen och beklämd, för jag tror inte att dagens studenter känner så inför den litteratur som deras kurser bygger på. Det är svårt att säga när det där förändrades, men successivt har högskolans fokus flyttats från bildning till produktion av betyg och examina, vilket leder till att både undervisningen och studierna riskerar att bli instrumentella. 

I takt med att kollegierna avskaffades och NPM implementerades fick cheferna och administratörerna allt mer makt över universitetet, vilket gjorde att akademin förändrades i grunden. Just detta faktum gör det lättare att bära sorgen över att ha kickats ut från den akademi som jag betraktade som mitt hem, men det innebär samtidigt att jag och mina tankar om högskolan nu kan avfärdas som uttryck för nostalgi eller bitterhet. Min utbildning och mina kunskaper kan dock ingen ta ifrån mig. Jag är osäker på vad som händer med docenttiteln när man blir av med anställningen med jag är filosofie doktor och bedriver fortfarande forskning. Och oavsett om det jag gör räknas eller inte är jag inte ensam om att påstå att förutsättningarna för oss människor att lära och förstå inte har förändrats över tid, bara den kultur som dels präglar vardagen på högskolan, dels är mitt forskningsområde. Jag är inte nostalgisk och längtar inte tillbaka. Min omsorg om och engagemang för högskolan och dess akademiska kvaliteter handlar om en djupt känd oro över vad som håller på att hända med kunskapen generellt i dagens samhälle. 

Min före detta arbetsgivare kunde ta jobbet och min ekonomiska trygghet ifrån mig. Prefekten hade makten att plocka mig ut ur högskolan – och hen valde att göra det utan att ge mig en rimlig förklaring och trots att den kompetens och erfarenhet som jag byggt upp genom åren fortfarande behövs på institutionen (uppenbarligen eftersom man tar in vikarier för att driva kurserna) – men ingen annan än jag själv kan ta högskolan ur mig. Det blir ännu tydligare för mig här efter första veckan som arbetssökande. 

Jag väljer att se a-kassans 300 dagar som ett slags utbildning, som en möjlighet att lära mig saker, dels om mig själv, dels om samhället vi lever i och inte minst om synen på kunskap, kompetens och erfarenhet samt inte minst sättet vi behandlar arbetslösa idag. Jag har äntligen vunnit den akademiska frihet som jag kämpade för i rollen som lektor, och den friheten är mer värd än lönen jag fick på högskolan. Jag är med andra ord ingen förlorare, även om jag (högst troligt) inte hittar en ny anställning. Och jag är definitivt inte sysslolös. Nästa vecka ska jag ha mitt första möte med handläggaren på Arbetsförmedlingen. Då hoppas jag att bilden ska klarna och att jag får koll på förutsättningarna och vad som förväntas av mig. Just det där oroar. Det är nämligen inte självklart att jag får bestämma hur och vad jag ska göra av de där 300 dagarna. Att inte få ta eget ansvar för mitt liv vore förödande.

Oron över att Sverige inte längre är en kunskapsnation utan ett land där allt fler politiker blir allt mer populistiska och opportunistiska har jag levt med länge och den blir inte mindre av att jag nu tvingas underordna mig Tidöegeringens syn på arbetslösa. När jag tittar på listorna med regler som finns på AF hemsida får jag uppfattningen att alla som saknar jobb betraktas, dels som hjälplösa offer, dels med misstänksamhet. Och eftersom jag vet att efterfrågan på en 61-årig docent i etnologi i dagens Sverige är minimal är jag rädd för vad man kan komma att tvinga mig till för försöka undvika att ge mig den ekonomiska ersättning som jag har rätt till.

Känslan av att a-kassan – som jag varit med i sedan 1996 när jag fick min doktorandanställning och gick med i facket – idag inte betraktas som den omställningsförsäkring det faktiskt är, utan som ett slags socialbidrag, är påtaglig. Skillnaden mellan idag och slutet av 1990-talet, när jag var arbetslös en period mellan två projekt, är enorm. Då fick jag ta i princip helt eget ansvar för dagarna med ekonomisk ersättning. Den gången visade jag att jag hade vad som krävdes för att hitta ett jobb som jag kunde växa i, trivas med och dessutom bidra till kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag kanske jag tvingas gå en söka-jobb-kurs eller lära mig ”vässa” CV. Det vore en mardröm.

Det var just eftersom jag fick gå min egen väg som det löste sig senast jag var i behov av a-kassa. Idag är jag långt mer erfaren, kan otroligt mycket mer och har dessutom skaffat mig den näst högsta akademiska titel som finns. Jag har alltså visat att jag är kompetent. Frågan är dock hur vi ser på kompetens idag, alltså vilka kompetenser som räknas och efterfrågas. Svaret på den frågan ber jag att få återkomma till för det räknar jag med ska visa sig när jag kommit igång med produktionen av de jobbansökningar som från och med nu och i 295 dagar till (som mest) kommer att vara min huvudsakliga syssla eftersom det är den typen av mät- och jämförbara nyckeltal som Arbetsförmedlingen förväntas leverera.

För varje år som gått sedan jag började studera har jag allt mer och allt tydligare kommit till insikt om hur lite jag vet (i relation till allt som går att veta) och hur lite som faktiskt är möjligt att utveckla relevant kunskap om. Och den insikten ger mig fortfarande kraft och mod att fortsätta ägna en stor del av min vakna tid åt lärande.

Offboarding eller ghostning? Sak samma på Högskolan Väst

Idag har jag en diger lista på saker att göra. Mitt nya liv har börjat och även om jag inte ser fram emot arbetslösheten så har jag haft gott om tid att ta in och bearbeta det faktum att det är vad jag är från och med idag. Sysslolös vägrar jag dock bli! Dagen började på samma sätt som alla mina arbetsdagar brukat börja; klockan ringde halv fem och jag promenerade ner till Centralstationen och satte mig för att skriva en timme på EspressoHouse. Det kommer jag att fortsätta med, för att få stadga i livet och för att hålla ångan uppe. 

Från om med idag och (minst) 300 vardagar framöver kommer arbetssökande att vara min huvudsyssla, sen får vi se. Även om det ser minst sagt mörkt ut på arbetsfronten hyser jag gott hopp om framtiden. På något sätt kommer jag att klara mig fram till pensionen. Jag är dessutom kulturforskare i själ och hjärta och väljer att betrakta interaktionen med Arbetsförmedlingen och a-kassan som ett slags fältarbete. Kanske skriver jag en bok om erfarenheten av att vara arbetslös i Tidösverige, vi får se.

Jag ska inte älta min förra arbetsgivare, men Högskolan Väst har spelat en enormt stor roll i mitt liv så det är svårt att bara klippa rakt av. Och eftersom det är en statlig myndighet anser jag att det är min skyldighet att skriva om hur man förvaltar skattebetalarnas investering i verksamheten. Även om jag är besviken över att bli uppsagd är det något jag måste acceptera. Och tydligen behöver arbetsgivaren inte förklara varför man valde att utmana LAS för att bli av med just mig. Det där är jag färdig med. Men själva avslutet är jag mitt uppe i och håller på att bearbeta, och det är dessutom mer än lovligt taffligt, vilket rubriken på bloggposten indikerar, så det vill jag skriva om.

Även om min erfarenhet av offboarding är i princip obefintlig har jag undervisat i över tio år om ledarskap, organisering och företagskultur. Och jag har varit slutseminarieopponent på en avhandling som handlade om HR. Jag trodde ända fram till igår eftermiddag att någon representant för arbetsgivaren skulle höra av sig för att meddela vad som gäller i samband med att jag lämnar högskolan, men jag hörde ingenting. När jag mailade min närmaste chef fick jag beskedet att daton och telefonen ska lämnas på Servicecenter, så det får jag göra nästa vecka.

Det finns en HR-funktion på Högskolan Väst, men vad de gör vet jag ärligt talat ingenting om. Det satt med en representant för HR-avdelningen vid ett möte mellan prefekten och avdelningen, men det enda hen sa var att ledningen på grund av sekretess inte behövde svara på medarbetarnas frågor. När anställningen upphör hos många privata arbetsgivare har man en väl genomtänkt process för övergången. Man brukar till och med tala om anställningen i termer av en medarbetsresa och HV har en rektor som kommer från näringslivet, så det saknas inte formell kompetens. Praktiken lämnar dock en del övriga att önska. 

Jag minns min onboardingprocess 2003, på Högskolan Trollhättan Uddevalla som organisationen hette då. På den tiden var administrationen minmal och kollegiets inflytande stort. Efter några dagar fick jag besök på kontoret av en sekreterare (en riktig, gammaldags sådan) som hälsade mig välkommen och lämnade över en hel bunt med dokument rörande anställningen. Jag vet inte hur man gjorde när någon slutade, men högskolan höll å andra sidan fortfarande på att byggas upp på den tiden och behovet av uppsägningar var litet. Idag ser allt annorlunda ut, och eftersom högskolor drivs som ett företag borde man dra lärdom från det privata näringslivet. Inte minst på HV som är så stolt över sin profil med arbetsintegrerat lärande (AIL). 

När jag googlade ordet offboarding fann jag en checklista på saker arbetsgivare rekommenderas göra för att avslutet ska bli så bra som möjligt, både för organisationens och medarbetaren. Jag går igenom den listan punkt för punkt, och sedan lämnar jag högskolan som jag gav mina 23 bästa år i arbetslivet och fokuserar mig och min egen framtid. Det känns viktigt att skriva om följande saker, inte minst med tanke på syftet med listan:

En väl genomförd offboarding-process kan säkerställa en smidig övergång, bevara relationer och skydda företagets rykte.

Jag vet inte hur ledningen på HV tänker, men min före detta arbetsgivare bryr sig uppenbarligen inte särskilt mycket, varken om sitt rykte eller relationen till före detta medarbetare. Eller det är kanske bara mig de ghostar? Trots att HV har ett prisbelönt kvalitetssystem känner jag mig tvingad att påminna om följande:

Det första steget för att lyckas med offboarding är att ha en strukturerad process på plats. För att hjälpa dig har vi sammanställt en checklista att utgå från för att säkerställa att inget viktigt steg glöms bort och att processen är rättvis och konsekvent för alla anställda. Använd checklistan som utgångspunkt och en källa till inspiration, och anpassa den efter ditt företags specifika behov och policyer.

Första punkten på checklistan handlar om hur man delger beslutet om uppsägning, och jag önskar verkligen att mina chefer hade levt upp till det som står där, men ni som följt processen via mina inlägg på Flyktlinjer vet att så inte är fallet:

Visa empati och gå tydligt igenom vad som kommer att ske nu och vilket stöd medarbetaren kan få från er som arbetsgivare. Meddela sedan uppsägningen skriftligen och säkerställ att ni uppfyller er avtalsdel.

Att som prefekt vända i panik i korridoren när man ser medarbetaren som man just står i begrepp att säga upp och sedan låta avdelningschefen meddela beslutet samtidigt som man sitter med armarna i kors, (och dessutom inte erbjuda medarbetaren som fick ta emot beskedet ensam och befinner sig i chock något annat stöd än ett samtal på tu man hand på prefektens kontor), är så långt ifrån ett korrekt och empatiskt sätt att meddela att man valt att sparka en lojal medarbetare som arbetat 22 år i organisationen man kan komma, det tror jag de flesta kan hålla med om. Att rektor skriver på hemsidan att hen är nöjd och stolt över prefekten som agerar på detta sätt och dessutom vägrar förklara grunden för beslutet att placera mig som lektor i samma krets som en adjunkt, där båda sägs upp, säger en del om kulturen på HV.

Schemalägg ett möte för att diskutera avslutet med medarbetaren.

Detta är nästa punkt på checklistan, och där finns en del att jobba på, om man säger ... Punkt tre handlar om intern kommunikation.

Informera teamet och andra relevanta avdelningar om medarbetarens avgång. Se till att medarbetaren som slutar först är informerad om hur informationsplanen ser ut så att denne känner sig bekväm med upplägget. 

Jag har som sagt blivit ghostad, så även här brister man. Trots att man lovat JO att man sett över sina rutiner. Men än finns det punkter kvar att beta av på listan.

Planera in och genomför en exitintervju med medarbetaren för att samla in feedback. Exitintervjun kan med fördel äga rum när sista arbetsdagen närmar sig för att medarbetaren även ska kunna inkludera feedback om sin sista tid som anställd. 

Om jag hade kallats till en exitintervju hade jag sluppit blogga om processen, men min före detta arbetsgivare såg uppenbarligen inget behov av att lyssna på mig. 

Be medarbetaren att dokumentera pågående projekt, processer och arbetsuppgifter och säkerställ att information som ska vara tillgänglig för kollegor inte ligger sparade i personliga mappar som inaktiveras vid medarbetarens avslut.

Kunskap rörande arbetet med kurserna jag skapat och undervisat på är man heller inte intresserad av, trots att studenterna på de två sista kurserna varit mycket positiva, både till kursernas pedagogiska upplägg och till mig som lärare. Och datorn som jag får åka till campus för att lämna tillbaka nästa vecka är nu rensad.

Följande två punkter handlar om lön och pension. Utbetalningen av lönen har aldrig klickat, så det räknar jag med att man sköter, men någon information om hur uppsägningen påverkar pensionen har jag inte fått. Jag har inte hört ett ord från någon lönehandläggare.

Beräkna och utbetala eventuell innestående lön, bonusar och semesterersättning.

Informera om vad som gäller avseende pensionsförmåner och andra långsiktiga förmåner.

Information rörande a-kassa och ett eventuellt intyg från arbetsgivaren har jag heller inte fått. Kanske har man delegerat den uppgiften till Trygghetsstiftelsen?

Informera medarbetaren om hur denne ska gå tillväga för att få ett arbetsgivarintyg för a-kassan.

På Högskolan Väst är man inte ens intresserad av att ha en rutin rörande utrustningen som är statens egendom, vilket säger en del om allvaret i de problem jag pekar på.

Samla in företagsutrustning (ex. passerkort, ID-kort, dator, telefon) och dokumentera att det återlämnats.

En enda punkt på listan har man lyckats med:

Avsluta åtkomsten till företagsnätverk, e-postkonton och andra system.

Tragiskt nog var det bara avslutandet av åtkomsten man klarade av. Kommunikationen kring rutinerna rörande detta lämnar en hel del övriga att önska. För några veckor sedan fick jag nämligen detta automatgenererade mail:

Högskolan Väst/University West

Ditt konto kommer att stängas / Your account will be closed

 

Hej / Hi Eddy Nehls.
Ditt datorkonto på Högskolan Väst kommer att stängas 2026-02-12.
Till och med den dagen kommer du att kunna logga in i våra datorer/websystem/e-post.
Om du vill spara ner dina filer och din e-post och behöver instruktioner om hur du ska göra kontakta då Servicecenter på servicecenter@hv.se i god tid innan ditt konto stängs.
Har du frågor eller funderingar angående din anställning kontakta din närmaste chef.
Mvh Servicecenter\n\n
Your computer account will be closed at 02/12/2026. To and including that day you will be able to log on to our computers/websystems/e-mail.
If you want help with copying files from H: and to save your e-mail, you are welcome to contact Servicecenter, 0520-223000 or servicecenter@hv.se, to set an appointment.
For any questions about your employment please contact the Head of your department.
Regards Servicecenter\n\n" 

Och när jag mailade Serviccenter och bad om de instruktioner som utlovades i mailet fick fick jag följande svar:

Hej,

Tack för din förfrågan gällande meddelandet om att ditt konto kommer att avslutas.

Det stämmer att det i det automatiska utskicket hänvisas till Servicecenter för hjälp med filer. Vi behöver dock förtydliga att eftersom material som skapats i tjänsten formellt räknas som statens egendom, har vi inga officiella rutiner eller instruktioner för att bistå vid export av data till privata lagringsytor.

När det gäller hanteringen av ditt konto fram till den 12 februari ser det ut enligt följande: 

Tillgång: Du har full tillgång till din e-post och dina filer fram till slutdatumet. 

Hantering: Hur man som medarbetare väljer att disponera och gå igenom sitt material under den sista tiden är upp till var och ens eget omdöme. Från IT-avdelningens sida ligger vårt fokus enbart på att genomföra den tekniska avstängningen vid det angivna datumet.

Vi kommer alltså inte att vara särskilt behjälpliga med själva överföringen, men du har möjlighet att själv förbereda ditt konto inför avslutandet på det sätt du finner lämpligt.

Om man nu inte vill lämna ut information, varför skriver man då som man gör i mailet som gick ut? Detta är alltså de enda mail och den enda kontakt jag haft med högskolan inför uppsägningen. 

Följande två punkter på listan är jag glad att man inte levt upp till för jag vill aldrig mer i hela mitt liv ha något att göra med varken prefekten eller rektorn.

Planera en avtackning eller lunch för att tacka medarbetaren för dennes insats.

Köp en avskedsgåva enligt bolagets policy och överlämna vid avtackningstillfället.

Eftersom jag arbetat på en avdelning där man forskar och undervisar om ledarskap och organisation antar jag att ledningen har koll på de sista punkterna på listan, men jag tar med dem ändå eftersom jag hade tagit upp det på den där exitintervjun som jag aldrig kallades till:

Uppdatera interna register och organisationsschema för att reflektera medarbetarens avgång.

 

Följ upp med teamet för att hantera arbetsbelastning och engagemang efter att medarbetaren slutat.

 

Analysera feedback från exitintervjun för att identifiera förbättringsområden.

 

Jag ångrar bara en enda sak

För två veckor sedan blev jag klar med bedömningen av de sista tentorna på den sista kursen som jag undervisar och ansvarar för på Högskolan Väst. Och förra måndagen gjorde jag – i och med att jag skrev min sista respons på en kursvärdering och skickade in den sista kursrapporten – min allra sista insats på den högskola jag varit anställd på sedan 2003. Just den där sista kursen har betytt väldigt mycket för mig, dels eftersom jag skapat den, dels eftersom den handlar om saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det som gör det särskilt svårt att skiljas från kursen är att det dessutom är en av mest uppskattade kurserna som jag varit inblandad i. Jag har aldrig varit intresserad av att göra några kunder nöjda, men den typen av respons som studenterna ger i utvärderingen av just den här kursen handlar inte om att de tycker att den är rolig eller att jag som lärare underlättar för dem. Så här skrev en av studenterna i ett mail:

... vill bara ta chansen här att tacka för väldigt intressanta kurser, med bra upplägg gott samarbete. Speciellt har jag uppskattat din inställning till att det som för studenter är viktigt att lära sig är att leda sig själv, att välja väg och argumentera för sitt val, snarare än att söka svar hos er lärare. Det är precis det jag tycker att högre utbildning handlar om, men allt för ofta finns tendenser till att halka in i att fokusera på att följa instruktioner till punkt och pricka. 

Det är så här som jag alltid sett på lärande och det är den typen av lärare jag alltid försökt vara. Det har långt ifrån alltid uppskattats, vilket säger en hel del om hur dåligt vårt svenska utbildningssystem fungerar. En viktig anledning till att jag fortsatt ställa krav, trots att en del studenter klagar (och även om mina chefer vill att kunderna ska vara nöjda), är att det nästan alltid finns några studenter som tänker och agerar som mailskrivaren. Och jag vet dessutom av erfarenhet att om och när jag når fram till studenterna och lyckas få dem att förstå vad det innebär att bedriva högre studierna, då kommer resultaten och då blir studenterna nöjda. Tyvärr motarbetas den här typen av lärarambitioner av det produktionsfokuserade, så kallade, kvalitetssystem som man är så stolt över på Högskolan Väst.

Nu får någon annan ta över, inte bara den kursen utan alla andra av mina kurser också. I år är första gången sedan millenieskiftet som jag inte får möjlighet att handleda studenter som skriver uppsatser. Den sysslan har man tagit in en vikarie för att sköta. Jag har svårt att dölja min besvikelse, men jag har accepterat mitt öde. Förra onsdagen besökte jag campus för näst sista gången (jag antar i alla fall att jag förväntas komma och lämna tillbaka datorn och telefonen) för att rensa ur det sista på kontoret, och då fick jag tillfälle att säga hejdå till kollegorna som får vara kvar. Även om det tog på krafterna och var sorgligt kändes det bra att tala med människor på HV som bryr sig om och säger sig sakna mig. Det tillsammans med studenternas vänliga och uppskattande ord gör att jag orkar ta mig genom detta. 

Nästa torsdag är min sista dag som anställd på HV. Vad jag vet och befarar just nu kan det mycket väl vara min sista anställning i livet, i alla fall i den akademiska världen. Det känns rent ut sagt för jävligt, särskilt med tanke på hur mina chefer, HR och facket har hanterat uppsägningen. Anledningen till oron över att det kan bli så är att nästan alla lärosäten idag löser sina ekonomiska problem genom att säga upp lektorer och adjunkter (cheferna och administratörerna får vara kvar eftersom det är den nya kärnverksamheten), vilket leder till att konkurrensen om de tjänster som lyses ut (och som bara den som varit framgångsrik i sökandet efter externa medel och som har satsat på internationella publikationer i högt rankade tidskrifter har en chans att få) är mördande. Och som det verkar är prognosen för framtiden mörk. Jag läser i tidningen Curie att man i England, som brukar ligga före oss, har lagt ner över 4000 kurser och avskedat 15000 universitetslärare på grund av politiskt beslutade nedskärningar. Den som liksom jag har valt att ägna sig åt grundforskning vid sidan av undervisningen, som tagit på sig kollegiala förtroendeuppdrag och värnat den akademiska friheten och kvaliteten, blir i dagens högskolevärld en förlorare. Just det orkar jag inte tänka på just nu, det är jobbigt nog att leva i ovisshet över min egen framtid. 

Livegenskapen som det innebär att vara beroende av Arbetsförmedlingen och A-kassan för sin försörjning gör mig rädd. Det som skrämmer mig mest är att jag ska tvingas in i passivitet och hjälplöshet. Den så kallade arbetslinjen innebär nämligen att den som blir arbetslös (oavsett anledning, och utan hänsyn tagen till ålder, kompetens och erfarenhet) idag tvingas underkasta rigida regler som inte bara handlar om vad man måste göra, utan framförallt vad man INTE får göra. I hela mitt vuxna liv har jag haft ett fritt arbete där jag kunnat följa kunskapen och min kreativitet dit de tar mig. Även om jag jobbat heltid har jag alltid gjort saker vid sidan av, som inte går att leva på men som bidragit till att ge mitt liv mening. Om jag tolkar Arbetsförmedlingen regler rätt kan jag mycket väl tvingas avstå från allt sådant, även om jag söker de mellan 6 och 20 jobb i månaden som man tvingas till. Jag har haft min F-skattsedel sedan 2007, och riskerar nu att tvingas avregistrera firman trots att den främst används för att ta emot royalties för mina böcker, vilket känns fruktansvärt orättvist.

När jag stannar upp och reflekterar över det som varit och det nya liv (eller snarare icke-tillvaro) som öppnar upp sig nu på fredag i och med att jag blir arbetslös, inser jag å ena sidan hur dåligt jag har mått på grund av den gradvis försämrade arbetsmiljön på HV och på institutionen och avdelningen där jag tillbringat så stor del av mitt liv. Förändringen av förutsättningarna att upprätthålla den akademiska kvaliteten i arbetet har på senare år gradvis men allt snabbare försämrats, vilket gjort att jag känt mig instängd och deprimerad. Det jag sörjer att jag tvingas lämna har alltså redan lämnat mig. Lättnaden jag kände när jag blev färdig med de sista tentorna överraskade mig. Nu är jag äntligen fri från allt det där och det är naturligtvis skönt. Samtidigt sörjer och oroas jag av avakademiseringen av högskolan, vilket underminerar både kunskapen och demokratin. Och jag kan inte skaka av mig känslan av att uppsägningen inte gått rätt till, vilket bekräftas av ledningens vägran att ge mig en rimlig förklaring till beslutet att sparka mig.

Det finns så klart en förklaring, men när ber prefekten om det hänvisar hen till en obegriplig sekretess och möter mig med iskall tystnad. Mina fackliga företrädare vet hur tankarna gick när beslutet togs, men de svarar inte på mail och har inte en enda gång under året som gått sedan jag fick beskedet kontaktat mig. Att som lojal och ansvarstagande medarbetare bli behandlad på det här sättet efter 23 år på samma arbetsplats gör ont och jag vet inte om jag någonsin i livet känt mig så ensam som jag gör just nu. Jag har alltid ställt upp när det har krisat. Jag har skrivit sex läroböcker och har satt en ära i att ge studenterna så bra förutsättningar som möjligt att bedriva studier. Trots det rundade ledningen LAS genom att placera mig i en minimal krets. 

Problemet, som inte borde vara något problem, är att jag har varit mer lojal med det vetenskapliga uppdraget och kunskapen än med mina chefer. Men anledningen till det har varit att det är skattebetalarna som bekostar alla högskoleanställdas löner. Jag kan försvara allt jag gjort med goda argument och jag ångrar ingenting. Eller, det finns en sak som jag ångrar. Och det är att jag skickade in nedanstående debattartikel till mitt fackliga organ Universitetsläraren just i samma veva som ledningen satt i hemliga möten och diskuterade vilka medarbetare man skulle göra sig av med. Och jag är helt säker på att texten beseglade mitt öde. 

Pengar som mål eller medel i den akademiska världen?

 

Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar genom att leva våra liv i samhället, fullt upptagna av att få ihop våra livspussel. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1 000 år sedan som den blir synlig. Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer. Sammantaget formar alla olika individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som i sin tur påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom. 

 

Vad händer när synen på högskolornas samhällsbidrag förändras – från att handla om att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt (alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier), till att handla om att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet? Det är en avgörande skillnad mellan att betrakta pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning som ett medel och att se dem som ett mål. Om pengarna betraktas som ett mål kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet alltför komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.

 

Min bestämda uppfattning är att universitetets uppgift är att använda de medel som samhället investerar i forskning och högre utbildning för att skapa förutsättningar för studier och forskning, vilket ligger i linje med både högskolelagen och yttrandefrihetsgrundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är klokt och önskvärt), men synen på vad som är högskolans uppdrag håller idag på att förändras, just eftersom den allmänna uppfattningen påverkas av kulturen. Min uppfattning är alltså en bland många, och jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen kontrollerar kulturen eller kunskapen. Problemet är att just den insikten är dåligt utvecklad och spridd i samhället, vilket gör det svårt att diskutera den här typen av frågor på ett akademiskt sätt.

 

För inte särskilt länge sedan värderades högskolans så kallade tredje uppgift mycket högre än idag när fokus läggs mer på samverkan. Man kan se på kunskapsspridning och samverkan på olika sätt, och jag tycker mig se en tydlig betydelseglidning här, som blir särskilt tydlig i synen på och arbetet med uppdragsutbildning vid landets högskolor och universitet. Jag har egentligen inga problem med att ett universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer, särskilt inte om det handlar om samverkan eller är ett led i det livslånga lärandet. Det strider heller inte mot lagen, men det är en avgörande skillnad om högskolan säljer utbildningar som annars ges kostnadsfritt för att tjäna pengar, och att göra det som ett led i strävan efter att investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap i samhället på bästa sätt. Om högskolor börjar kränga kurser till högstbjudande finns en uppenbar risk att kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande. 

 

Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukar säga att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället, men idag är känslan snarare att många journalister undviker att granska makten, eller i alla fall att det anses viktigare att publicera avslöjanden som får så mycket uppmärksamhet som möjligt, eftersom det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare.

 

Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.

 

Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Därför är det så viktigt att uppmärksamma och påminna sig om att vi inte får den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, vi får det samhälle vi skapar förutsättningar för, alltså det samhälle vi förtjänar.

Ett annorlunda år i kunskapens och lärandets tjänst

Nytt år, nya utmaningar! Det är så jag försöker tänka och agera även om det är svårt och jag känner mig ensam och tvingas kämpa med både självförtroendet och självkänslan. Även om allt talar för att jag går ut i arbetslöshet i februari väljer jag att tro på framtiden. Så länge jag levt har jag närt en önskan om att förstå mig själv, mina medmänniskor och sammanhangen jag levt i. Det har inte förändrats i och med att cheferna på Högskolan Väst valt att säga upp mig utan att ge mig någon vettig förklaring. Just nu famlar jag i mörkret och ser inget ljus i tunneln, men lärandet och sökandet efter kunskap är min Ariadnetråd. Cheferna har makten att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Så länge jag lever och oavsett om de som har makten över akademin uppskattar det jag gör eller ej kommer jag att ägna återstoden av mitt liv åt fortsatt sökande efter och spridande av kunskap. 

Det akademiska året har sin lunk och följer sin logik. Under alla mina år i den akademiska världen har jag betraktat augusti som årets första månad. Jul och nyårshelgen har fungerat mest som en välbehövlig paus från undervisningen och forskningen. I år blir nyåret början på något nytt.

Lärandet och kunskapsutvecklingen ställer speciella krav på alla som vill följa den vägen. Är det kunskap och förståelse man söker måste man acceptera att det aldrig finns några garantier för att man får det man önskar sig. Forskning handlar inte om att avtäcka eviga sanningar utan om att undersöka verkligheten och den högst föränderliga värld som vi människor lever i. Om kunskapen inte stämmer överens med det den antas handla om är resultatet inte kunskap. Även om alla förstår att det alltid är terrängen som gäller, inte kartan, visar kulturvetenskaplig forskning att människor har svårt att hantera den insikten. Kognitionsvetenskaplig forskning visar att vi tenderar att lyssna mer på vem som talar än på det som faktiskt sägs. Och den där typen av kunskaper är viktiga, för de behövs för att förstå användarna och producenterna av kunskapen.

För mig var 2025 ett mörkt år, och det blev inte ljusare av det som händer ute i världen och här hemma. Jag hoppas att 2026 blir bättre, men det finns inga garantier för att det blir så och här i helgen försämrades världsläget allvarligt. Utan förståelse och respekt för kunskapen kommer det aldrig att kunna bli bättre. Och avsaknad av just det finns det tyvärr massor av tecken på. Fredrik Hertzberg skrev till exempel en debattartikel i Expressen om förändringen av högskolan som institution. Vill vi även i framtiden ha en högskola värd namnet måste kunskapen och den akademiska friheten respekteras. Jag skrev min bok En svanesång för universitetet, dels för att sätta ord på min oro, dels för att väcka debatt. Att jag och andra forskare känner sig tvingade att försvara universitetets grundläggande idéer och akademins unika kvaliteter är i sig ett tecken på vart vi är på väg. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men att jag blev uppsagd på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten borde oroa alla som vill leva i ett kunskapssamhälle. 

Akademisk frihet är en fråga som idag håller på att kidnappas av högskolornas ledningar som vill vara fria från politisk styrning. Jag vet varför jag har vigt mitt liv åt kunskapen och varför jag kämpar för friheten, men varför gör det växande antalet chefer i akademin det? Resultat och nyckeltal går att kontrollera, men inte kunskap och lärande. Därför menar jag att debatten om akademisk frihet mycket tydligare måste handla om forskares och lärare frihet att följa kunskapen dit den tar dem, utan att behöva vara rädd för att bli av med jobbet. Om kollegiets makt över undervisningen och forskningen inte försvaras kan det inte växa fram en akademisk miljö på landets högskolor och universitet. Hur ska kunskapen i resten av samhället då kunna försvaras?

Kunskap och demokrati är varandras ömsesidigt förutsättningar, och utan frihet och ansvar blir det omöjligt att få det vi önskar oss. Som jag ser det handlar akademisk frihet om avsaknad av målstyrning, inte om tydligare mål och bättre styrning. Friheten kan inte växa och frodas i en miljö där antalet chefer och administratörer ökar, där reglerna blir fler och kontrollen mer detaljerad. Om vi inte anser oss kunna lita på att landets högst utbildade människor förvaltar ansvaret som lärare och forskare på bästa sätt utan att behöva kontrolleras av chefer som både får högre lön och har mer makt än lektorerna, och som dessutom kan undvika att få sina beslut kritiskt granskade genom att hänvisa till sekretess, är högskolan inte längre en högskola.

Hejdå 2025!

Nu lämnar jag ett av de märkligaste åren i mitt liv bakom mig. Det är lätt att ta till överord och jag har mer än en gång under året tänkt på 2025 som det värsta hittills, men det stämmer inte. Jag har mått sämre, känt mig mer övergiven och har haft värre saker att brottas med, dessutom under sämre ekonomiska förutsättningar, än det jag utsatts för och har tvingats gå igenom här under 2025. Med åren får man perspektiv och skaffar sig erfarenhet, man blir luttrad. Det är så det känns. Även om jag nog inte kommer att fatta att det är sant att jag faktiskt är uppsagd förrän i slutet av februari när jag lämnar in datorn och jobbtelefonen och blir av med min e-mailadress, räds jag inte arbetslösheten som min arbetsgivare tvingar ut mig i utan att ge mig en rimlig förklaring. Och trots att jag är ledsen och besviken över att den akademiska värld som jag investerat så mycket av mig själv i och fortfarande känner mig lojal med inte anser sig ha behov av mina erfarenheter och kompetenser kommer jag aldrig att ge upp mitt engagemang för kunskapen.

Jag går in i det nya året med vacklande självkänsla och ett självförtroende som är kört i botten eftersom jag här under hösten kommit till insikt om att det inte spelar någon roll att jag har arbetat i princip oavbrutet sedan jag var 19 år. Att jag som 60-åring ska få en ny anställning i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons Sverige är nära noll. Att jag fick högsta betyg när jag gjorde lumpen och skaffade mig tio års erfarenhet från bagerivärlden innan jag började studera på universitetet, vilket jag gjorde i 12 år, betyder ingenting. Och trots att jag meriterat mig till docent anses forskningen jag utfört och mina närmare 30 års erfarenhet av undervisning på flera högskolor och universitet idag helt sakna meritvärde. Att jag har skrivit 11 böcker är närmast en belastning. 

Det som hänt mig själv och det som händer här i Sverige och ute i världen är obegripligt, och att få sparken från arbetet som lärare och forskare, samtidigt som behovet av kunskap är större än någonsin, känns overkligt. Men allt hänger så klart ihop. I en värld där känslorna styr och pengar är det enda som räknas betraktas givetvis forskare som försvarar den akademiska friheten och universitetslärare som värnar akademins unika kvaliteter, som ett problem. Och i en högskolevärld där kollegiet saknar makt och linjens chefer kräver lydnad är det så klart lektorer som jag man gör sig av med. Hur smärtsamt insikten om allt detta än är blev uppsägningen en bekräftelse på det jag länge misstänkt; att både samhället och högskolevärlden har förändrats till oigenkännlighet, vilket gör det lättare att repa mod. Det är inte mig det är fel på.

För att inte förlora mitt förstånd och min tro på framtiden kommer jag att hålla fast vid skrivandet och läsandet. Att sätta ord på tankarna hjälper mig både att få distans till det jag utsätts för och hjälper mig hitta vägar fram. Här under våren ska jag fokusera på att bygga upp självförtroendet. Det finns några saker kvar som jag vill säga rörande uppsägningen och förändringen av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet, men det väntar jag med. 

Nu ska jag göra det bästa av årets sista dag. Jag har bestämt mig för att lämna detta bedrövliga år in style, och sedan börja mitt nya liv med ett leende på läpparna.

Gott Nytt År!

Jag är trött på att vara i opposition

Så länge jag minns har jag aldrig helt kunnat frigöra mig från känslan av att vara missförstådd och ifrågasatt. Länge tänkte jag att det var mig det var fel på, och därför tvingades jag ut på en lång omväg. Sen hittade jag till universitetet. Där kunde jag vara jag och kände mig uppskattad, vilket kändes som att komma hem. Under åren som student, när jag var fri att följa kunskapen dit den tog mig, kunde jag bevisa för mig själv att jag är en klok, kompetent, omtänksam och pålitlig människa. Den där känslan höll i sig under mina första år som lärare och jag gick till jobbet som lektor med ett leende på läpparna. Det var aldrig min plan, men eftersom kunskapen och lärandet ger mening åt mitt liv fortsatte jag studera och forska med utgångspunkt i en fruktbar kombination av egen nyfikenhet och allmänt kända behov av kunskap och förståelse för olika saker, vilket gjorde att fick ynnesten att meritera mig till docent. Men ju närmare jag kom den där titeln, och allt mer efter att jag fått den, desto mer smög sig känslan på mig, att jag återigen var missförstådd och ifrågasatt. Jag kände mig därför allt mindre hemma i den värld som gett mig så mycket och som jag fortfarande är lojal med.

När Högskolan Västs dåvarande rektor, som det första hon gjorde när hon installerats, för att rädda högskolans ekonomi, la ner det kulturvetenskapliga utbildningsprogram som jag undervisade på, utreddes jag tillsammans med mina kollegor för övertalighet. Den gången fick alla behålla sina anställningar, men lärarlaget splittrades och jag hittade till min stora glädje en ny avdelning där man behövde mina kunskaper och kompetenser. Där fick jag under en tid återigen uppleva känslan av tillit och uppskattning. Även om företagsekonomi var ett nytt vetenskapligt sammanhang var det ändå bekant och det kändes inspirerande att lära känna nya kollegor och möta andra studenter. Efter ett tag insåg jag dock att den akademiska världen i allmänhet och kulturen på Högskolan Väst i synnerhet hade förändrats. Jag fortsatte göra sådana saker som tidigare räknades meriterande och parallellt med undervisningen började jag dessutom skriva läroböcker, men det blev med tiden allt svårare att skaka av sig känslan av att det jag gjorde inte uppskattades av mina chefer, som nu var långt fler än tidigare. Signalerna från ledningen, om att jag läroboksförfattande var slöseri med tid och att jag istället förväntades söka pengar för projekt jag inte trodde på och skriva artiklar som ingen läser, blev allt tydligare. Därför insåg jag att jag aldrig skulle (tillåtas) bli professor.

Jag har visat mig vara docentkompetent och märker att texterna jag skriver blir lästa; bloggen är välbesökt och nätpublikationerna som jag la ut här 2016, 17 och 18 har både blivit nedladdade och uppskattade av många. Mina läroböcker används på många högskolor och på olika utbildningar. Därför valde jag att fortsätta följa kunskapen dit den tog mig och lät mig ledas av den inre motivation som gör mig uthållig och engagerad i uppgifterna jag tar mig an, vilket främjar kvalitet på ett helt annat sätt än jakten på titlar och pengar. Jag accepterade att den akademiska karriären inte skulle ta mig längre, men eftersom jag alltid betraktat arbetet som lärare som ett privilegium hade jag inga problem med att undervisa och skriva på fritiden. 

Jag tog förändringen av den akademiska världen med jämnmod, men det var det med sorg jag såg på när högskolan steg för steg avakademiserades. Och jag kunde inte skaka av mig den växande oro för konsekvenserna av den allt sämre ekonomin och nedskärningarna som detta gav upphov till på HV. Trots det kunde jag inte tro att jag efter 23 år av lojalt arbete i vetenskapens tjänst skulle bli uppsagd. Jag kunde och kan fortfarande inte begripa att min prefekt, med stöd av högskolans nya rektor och utan invändningar från facket, valde att sparka mig utan att ge mig en förklaring till beslutet.

Hade jag inte genom livet haft nära vänner som trott på och stöttat mig hade jag aldrig orkat ta mig dit där jag är idag. Och hade jag inte gång på gång fått det bekräftat för mig själv att jag – tillräckligt ofta för att jag ska känna att det inte finns någon anledning för mig att ändra mitt sätt att tänka, vara och agera – har rätt, hade jag förlorat tron, både på mig själv och framtiden och gett upp för länge sedan. Jag har alltid velat väl och mitt engagemang för kunskap, min strävan efter bildning och min omsorg om kvalitet är äkta och djupt känd. Därför känns det orättvist att bli ifrågasatt, misstänkliggjord och nu även dumpad av den organisation som jag gav mina bästa år i arbetslivet. Samtidigt är det något jag tvingats vänja mig vid och jag har lärt mig den hårda vägen att jag kan hantera den där typen av negativ uppmärksamhet. Hur jobbigt det än är att leva i det limbo jag tvingas till här under uppsägningstiden finner jag tröst i insikten att sökandet efter kunskap och förståelse, både för mig själv och den värld jag lever i tillsammans med alla andra, fortfarande ger mitt liv mening.

Orsaken till att jag trivs så bra i rollen som forskare och att jag alltid älskat att arbeta som lärare, är att jag både har möjlighet att lära mig saker för egen del och får äran att sprida insikter och hjälpa andra att skaffa sig kunskap och förståelse för den värld vi har att gemensamt förvalta. Att jag blir av med min anställning som lektor på Högskolan Väst ser jag därför som en bekräftelse på att högskolan förändrats och att kunskap och akademisk kvalitet inte längre betyder något. Vill jag fortsätta göra det jag gjort i alla år och fortfarande både tror på och menar är högskolesektorns kärnuppdrag får jag troligen göra det utanför akademin eftersom universitetsvärlden som helhet har förändrats i grunden. Universitetet är idag en organisation där man som lektor förväntas konkurrera om pengar och prestige istället för att samverka för kunskap och tillsammans med intresserade medmänniskor lära för livet.

Anledningen till att jag skriver om förändringen och sätter ord på mina upplevelser är att jag aldrig kommer att sluta bry mig om kunskapen och den akademiska kvaliteten. Jag kommer att fortsätta lära, läsa och skriva så länge jag lever, och just nu känns det viktigare än någonsin. Allt jag ser och upplever i akademin säger mig att det bara är en tidsfråga innan bubblan spricker och illusionen krossas. Akademisk kvalitet och verkligt viktigt vetande har nämligen ingenting eller ytterst lite med nyckeltal att göra, kunskap är helt enkelt inget man kan tvinga fram. Min känsla av instängdhet och synen på mig som en oppositionell säger mer om den akademiska kulturen och prioriteringarna som görs där än om mig. 

I det långa loppet är jag en vinnare, det har jag fått bekräftat för mig så pass många gånger genom livet att jag finner ro och kan vila i tryggheten om att det bara är en tidsfråga innan människorna som pekat ut mig som ett problem eller tvingat in mig i rollen som oppositionell blir varse att deras seger i det långa loppet kan komma visa sig vara en Pyrrusseger. Är man chef i statlig tjänst har man makt och den kan man använda för att avskeda en sån som jag, men den dagen när det går upp för allmänheten och skattebetalarna att högskolan riskerar att eller redan har förvandlats till en maskin som producerar tomhet är det inte jag som kommer att ställas till svars för besluten som tagits. Jag har ju redan ställts till svars, och jag vet ända in i märgen att jag alltid gjort vad jag trott på och har goda argument för. Jag går därför stolt vidare och njuter av friheten som jag just nu känner. Hur trött jag än är på det, varken kan, vill eller behöver jag bry mig om att andra betraktar mig som oppositionell. Det verkar vara priset man får betala för att följa kunskapen och lärandet snarare än ledare med auktoritära ambitioner.

Friheten jag känner och friheten vi behöver

Jag behövde verkligen semester. Vårterminen detta år var den jobbigaste jag varit med om under mina år i den akademiska världen. Jag gick in i 2025 överlastad med jobb och fylld med oro. Och eftersom jag fick det definitiva beskedet om uppsägning i februari, just när arbetet med årets uppsatshandledningar drog igång och allt sedan rullade på som "vanligt", fanns det ingen riktig tid för att acceptera, smälta och hitta vägar fram. Det faktum att det dröjde till sent i juni innan JO konstaterade att min arbetsgivare brutit mot lagen, men också eftersom det ärendet slutade i ett meningslöst konstaterande om att så var fallet och jag dessutom tvingats inse att jag helt saknar stöd från facket bidrog till att hålla såret öppet. Det tog säkert tre veckor in i semestern innan jag kunde känna ro inombords och börja återhämta mig på riktigt, vilket jag nu verkligen känner att jag har gjort. Under sommaren har jag njutit av kravlösheten, läst, promenerat och tänkt så lite som möjligt på jobbet. Att vara tillbaka känns helt okej, särskilt som jag den här hösten är friare och kommer att ha mindre tvingande arbetsuppgifter än på väldigt många år. Planen är att arbeta mer än heltid fram till uppsägningen, dels på de kurser jag nu ger för sista gången, men framförallt med mina egna projekt. 

Jag ser denna bloggpost där jag reflekterar över begreppet frihet, både i filosofisk och rent personlig mening, som inledningen på mitt nya liv. Just nu känner jag mig fri på ett sätt jag inte upplevt sedan åren som student när jag ägnade mig på heltid åt lärande och kunskapsutveckling utan några andra hänsyn än kvaliteten i det vetande jag sökte (och sedan dess har fortsatt att söka). Jag vaknade i måndags när klockan ringde halv fem, med ett leende på läpparna. Det kommande halvåret är det sista jag vet säkert att jag har en tryggad försörjning och jag ska ta vara den tiden, vilket känns inspirerande. Allt förberedelsearbete inför kurserna jag ansvarar för är klart, så fram till kursstart kan jag fokusera på skrivandet. Jag arbetar parallellt med två böcker om kultur, en lärobok och så mitt magnum opus om mellanrummen. Men jag ska även ta tag i det halvfärdiga manus till en bok om (Nietzsches) moral som jag tvingades släppa taget om i våras för att inte riskera att bränna ut mig, och snart är den samförfattade boken om Deleuze klar.

Jag hade så klart velat avsluta min karriär på Högskolan Väst, men friheten (att följa kunskapen dit den tar mig) och min egen hälsa är viktigare än den där anställningen. Hur jobbigt det än har varit att acceptera ledningens beslut att utmana LAS och säga upp mig med hänvisning till en pressad ekonomi och en arbetsbrist som jag inte förstår – eftersom kurserna jag skapat och arbetat på under många år ska fortsätta ges och man dessutom annonserar efter nya lektorer – njuter jag nu av friheten. Planen är att jag ska fortsätta göra det jag utbildats för och under alla år i akademin velat göra även efter att jag lämnat Högskolan Väst. Jag vägrar acceptera mina chefers syn på mig som överflödig och oönskad! Jag vet att jag är en värdefull tillgång i alla sammanhang där kunskap och kvalitet är mer än bara ord. 

Jag har aldrig upplevt forskningen och undervisningen som betungande. Så har det varit sedan första dagen på universitetet, för 34 år sedan. När jag arbetar i frihet med det jag är intresserad av, tror på och är engagerad i känner jag ingen stress eller press och därför orkar jag göra mer samtidigt som resultatet av arbetet håller högre kvalitet. Förutsättningen för att arbetet som utförs i högskolesektorn ska kunna resultera i kunskap av hög kvalitet är den akademiska frihet som – trots att den står inskriven i högskolelagen – idag kringskärs allt mer. Mitt engagemang, både för kunskapen och högskolan som institution minskade aldrig trots att friheten i arbetet successivt gjorde det, tvärtom. Och nu när jag inte längre behöver förhålla mig till ledningens syn på vad en högskola är och slipper sitta i meningslösa möten får jag tid att utveckla kunskap med stöd i vetenskapliga argument istället för med hänsyn tagen till det som ger enskilda högskolor fördelar i kampen med andra högskolor om vem som kan producera mest tomhet och flest nyckeltal. 

Akademisk frihet innebär inte att jag eller någon annan får sina önskningar uppfyllda, bara att lektorer kan och får söka efter kunskap – som är själva syftet med samhällets investering i forskning och utbildning – utan några andra hänsyn än vetenskapliga kvalitetskriterier. Idag tvingas dock den forskare som vill leva upp till Högskolelagens paragraf 6 att säga upp sig — men det gör ju få, av lätt förståeliga skäl — eller, som jag, bli uppsagd. En gång i tiden var anställningstrygghet ett sätt att garantera forskare friheten att följa kunskapen dit resultatet av deras arbete tog dem. Den akademiska friheten sågs tidigare som en hörnsten i högskolans kvalitetsarbete, och så länge det var fallet litade man på lektorerna. Det var innan NPM implementerades och det skapades behov av styrning och kontroll av forskare och lärare. När jag studerade på universitetet och under mina första år som lärare på högskolan hade kollegiet reell makt över innehållet i arbetet. Idag existerar den akademiska friheten bara på pappret. Forskarna ansvarar inte längre för kvaliteten, det gör en kvalitetsansvarig chef, vilket reducerar landets högst utbildade till tjänsteutövare (vilket jag skrivit om i en tidigare bloggpost). På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i vårt land av detta?

Jag är stolt över det jag åstadkommit under mina år i akademin. Min avhandling och böckerna jag skrivit läses fortfarande, vilket fyller mig med tacksamhet eftersom det aldrig var för att göra karriär jag sökte anställning som lektor. Uppsägningen slog mitt liv i spillror eftersom den innebär att jag förlorade min ekonomiska trygghet, men om mina chefer valde att göra sig av med mig på grund av mitt engagemang för kunskap och kvalitet är tankefriheten jag nu känner värd umbärandena. Fast när jag ser hur demokratin av okunskap och ointresse håller på att monteras ner och hur allt fler forskare idag accepterar att deras frihet kringskärs, blir jag orolig, inte så mycket för min egen skull som för mina barns och barnbarns. Kunskap är nämligen en ömtålig kvalitet och ett kollektivt projekt. Akademisk frihet är en förutsättning för den kunskap som krävs för att värna och förvalta demokratin, vilket i sin tur krävs för att bygga öppna och långsiktigt hållbara samhällen. 

Friheten som många människor kämpade och gick i döden för under 1900-talet är totalitarismens antites, det är därför den upplevs så hotfull av människor med makt. Frihet och kunskap är motsatsen till allt vad Donald Trump och den nuvarande administrationen i världens största och (än så länge) mäktigaste land står för. Frihandeln (som nu bekämpas med känsloargument och kunskapsvidriga tullar) är en meritokratisk ordning som innebär att de bästa förslagen vinner, vilket alla i längden tjänar på. I avsaknad av kunskap och med bristande respekt för forskningens förutsättningar kan multinationella, kapitalstarka företag (ägda av ett fåtal ofattbart rika män) använda sin makt för att utmana demokratin och kringskära medborgarnas frihet för att värna företagsledningarnas egoistiska drömmar om total kontroll över ekonomin. Kunskap är ett vaccin mot den fördumning som skapar efterfrågan på starka ledare som lovar att visa resultat om väljarna bara ger upp sin frihet.

Vi lever i ett rättssamhälle, men …

Idag fick jag äntligen utlåtandet från JO. Därmed ser jag ärendet (som inleddes i december 2024) rörande HVs sätt att hantera mig som avslutat. Det blev (som väntat) ett antiklimax, men nu kan jag släppa oförrätten och gå vidare. JO konstaterar att mina chefer och högskolans jurist gjorde fel, och deras ursäkter underkänns! Men det visste jag ju redan. Och eftersom JO inte gör något, bara påpekar vad som gäller och ger ett utlåtande rörande högskolans agerande, landar allt i ett torrt konstaterande. HV får kritik för oförmågan att leva upp till grundlagens skrivningar, men får även beröm för att man sett över sina rutiner.  

Vi lever (fortfarande) i ett rättssamhälle, men det är bara i teorin allt fungerar som det ska. I praktiken kan chefer i staten göra ganska mycket som de vill utan deras makt och kompetens ifrågasätts. Jag blir av med jobbet trots att jag inte misskött mig och mina chefer kan fortsätta som om ingenting hänt. Precis som studenter som fuskar frias trots att det är uppenbart att de fuskat, slipper cheferna undan med ett torrt konstaterande om att de gjort fel – trots att de inte följer sina egna regler och även om organisationen har ett kvalitetssystem som kostar massor med pengar. Genom att uttala de magiska orden: Vi ska se över våra rutiner, kan allt fortsätta som vanligt.  

Bedömning

Av utredningen i ärendet framgår att Högskolan Väst den 4 februari 2025 bedömde att endast vissa av de e-postmeddelanden som E.N. hade begärt att få del av kunde lämnas ut. Samma dag begärde E.N. att få ett överklagbart beslut. Beslutet meddelades den 20 mars 2025, dvs. drygt sex veckor senare. Det är självklart inte förenligt med skyndsamhetskravet i tryckfrihetsförordningen och Högskolan Väst förtjänar kritik för den bristfälliga handläggningen.

Högskolan Väst har fört fram att skälet till dröjsmålet bl.a. var att handläggaren under en period var sjukskriven och att ärendet på grund av myndighetens storlek inte kunde handläggas av en annan medarbetare. Jag vill med anledning av detta påminna om att JO tidigare uttalat att en begäran om handlingsutlämnande ska prioriteras framför den löpande verksamheten och att en myndighet har en skyldighet att se till att den är organiserad på ett sätt som säkerställer att framställningar kan hanteras rättsenligt, även under t.ex. enskilda personers frånvaro. (Se bl.a. JO 2015/16 s. 665, dnr 6276-2012 m.fl., och JO 2020/21 s. 317, dnr 7896-2019.)Dnr 2440-2025 Sid 3 (3)

Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen och ett fundament i vår demokrati. Det är därför mycket viktigt att myndigheter ser till att principen får genomslag. Det är positivt att Högskolan Väst har vidtagit åtgärder för att säkerställa att en liknande situation inte uppstår igen.

Det som i övrigt har kommit fram i ärendet ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.

Jag fick rätt, men lämnas med en känsla av tomhet. Visst känns det surt och självklart är jag besviken! Fast nu kan jag släppa detta och gå vidare. Min tro på kunskapen och övertygelsen om att arbetet med lärande och kunskapsutveckling är viktigare än någonsin är intakt, men känslan av att vi verkligen och i praktiken lever i ett rättssamhälle har fått sig en törn. Regelverk och kvalitetssystem som bara fungerar i teorin och när de inte behövs, är meningslösa. 

Är det dags att släppa taget, eller har jag redan gjort det?

Förra veckan fick jag höra att jag borde släppa uppsägningen och gå vidare. Jag har tidigare fått höra att jag borde lämna HV omgående. Sedan beskedet kom i december har jag funderat en massa på vad som är bäst och jag lyssnar på allt som alla säger till mig. Jag försöker verkligen att inte älta, men vet ärligt talat inte om jag lyckas i mitt uppsåt. Jag är ödmjuk inför det, och egentligen skulle jag nog vilja lämna HV åt sitt öde. Men det är nu inte så enkelt. Därför skriver jag ännu en post om ämnet, inte för att blicka bakåt utan för att komma vidare. Att sätta ord på tankarna som snurrar i huvudet är mitt sätt att bearbeta, och eftersom jag vet att jag inte är ensam om att som disputerad med mångårig erfarenhet bli uppsagd från en fast anställning på en högskola kan mina ord kanske vara till hjälp för fler än jag.

Varför jobbar jag kvar? För mig var det aldrig bara en anställning eller ett sätt att tjäna pengar. När jag disputerat och fått en tjänst på det som då hette HTU 2003 var jag enormt tacksam för att jag fick chansen att arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Och den känslan har jag fortfarande. Redan som student upplevde jag att lärande (till skillnad från pluggande) och kunskapsutveckling ger mitt liv mening. Den känslan förstärktes när jag började undervisa och forska, och den växte sig ännu starkare när jag märkte att andra ville läsa det jag skriver. Jag är en tänkande och analyserande människa, och jag vill inte bara ge upp det jag har byggt upp genom åren på grund av av bitterhet eller för att det är jobbigt att gå som en levande död i korridorerna på högskolan när jag måste åka dit i något ärende.

När jag fick beskedet att prefekten i samråd med rektor hade bestämt sig för att säga upp mig var det inte bara min försörjning jag blev av med. Det var också en vital del av mitt liv och min personlighet som sköts i sank. Det var en chock att bli uppsagd från tjänsten som jag alltid tagit på största allvar. Och att bli av med arbetet som jag under alla mina 22 år på HV har satt en ära i att utföra på bästa sätt, just innan jag ska fylla 60 — precis när jag laddat upp för att lägga in överväxeln i mitt skrivande för att på det sättet skörda frukterna av alla åren av studier och forskning — var ett förödande slag som träffade just där jag alltid varit som mest sårbar. Det där har tagit tid att bearbeta och jag inser att jag inte är färdig med det ännu på ett tag. 

Jag är fortfarande arg, besviken och ledsen, och det tycker jag att jag har rätt att vara. Men jag har inte tappat tron på mig själv och framtiden. Jag är inte uppgiven, tvärtom tror jag att det kommer att bli bra med tiden. Det är därför jag stannar kvar och fortsätter göra det jag gjort i alla år. Hade jag bytt jobb omgående hade jag tvingats bli nybörjare i en organisation med andra chefer, nya administrativa system och kollegor; då hade jag inte fått tid och möjlighet att bearbeta det som hänt. Dessutom är det ett fåtal individer med makt på HV som valt att hantera mig som skit, och det var aldrig för deras skull jag gick till jobbet. Jag har alltid varit lojal mot studenterna, skattebetalarna och HV som institution. Det är för min egen heder och självkänslas skull jag stannar kvar och avvecklar mitt engagemang successivt.

Jag känner helt enkelt att det vore idiotiskt att klippa banden i vredesmod, särskilt som jag har rätt till lön fram till februari 2026. Och jag har dessutom fått en helt okej deal, vilket gör att jag kan ställa om i lugn och ro. Jag vill ta alla chanser jag får att bygga en stabil grund att stå på innan jag släpper taget. Därför har jag bestämt mig för att ägna tiden fram till semestern åt att slicka såren, meditera och fundera på vad jag vill med mitt liv. Jag kan och skriver mer nu än jag någonsin gjort, och det skulle jag inte kunnat om jag slutade tvärt och bytte jobb. Det är en annan vinst.

Här i sommar ska jag vara helt ledig och ladda batterierna och när jag kommer tillbaka till hösten ska jag först köra två kurser parallellt, sedan en nätkurs som jag kört flera gånger innan. (Det faktum att alla tre kurserna, och även uppsatskurserna som jag ägnat större delen av vårarnas arbetstid åt, ska fortsätta ges, bidrar till overklighetskänslan, men det är inget jag ältar längre även om jag fortfarande tycker att det känns oerhört märkligt). På det här sättet får jag möjlighet att långsamt trappa ner engagemanget på HV samtidigt som jag trappar skrivandet och arbetet med att utveckla planer för framtiden. Att inte ta vara på den chansen till skrivande och förkovran som jag fått vore att bryta med allt det jag tror på.

Slutligen: Jag är långt ifrån säker på om jag vill och orkar stanna kvar i akademin. Jag tvivlar tyvärr på att det är bättre någon annanstans. Högskolan är inte som den en gång var. Avakademiseringen har jag ju skrivit en bok om. En svanesång för universitetet var inte tänkt som ett avsked, men om det blir så känns det som ett värdigt avslut på den delen av min intellektuella karriär. Hittar jag ingen tjänst där jag kan vara den forskare och lärare som jag utbildat mig till och har många års erfarenhet åt att vara kommer jag att fortsätta mitt akademiska arbete utanför högskolan, i egen regi. Och det känns allt mer lockande att tänka i de banorna, så när jag väl landat ordentligt kan det mycket väl vara detta jag satsar på. Oavsett hur det blir med den saken har jag, med tanke på hur hösten ser ut, ett gyllene tillfälle att bygga upp en plattform för det. Att vara sin egen chef och bara ta på mig uppdrag där jag inte behöver kompromissa med mina kunskaper och kompetenser vore en dröm.

Jag tror på framtiden, och den har jag genom hela denna process fokuserat (och trott) på! Jag ser det alltså som att jag släppt taget även om jag blir kvar ett tag till.

Det enda jag ville ha var en förklaring

När jag i december fick beskedet att jag placerats i en tvåmanskrets där övertaligheten var två och båda sades upp på grund av en arbetsbrist som jag fortfarande inte förstår (eftersom kurserna jag skapat, ansvarat för och undervisat på ska fortsätta ges) accepterade jag beslutet även om jag var ledsen, besviken och arg. Jag ville dock ha och bad om att få en förklaring till beslutet, vilket jag varken fick eller har fått. Jag tycker fortfarande inte att det är för mycket begärt att mina chefer, efter i 22 år av lojalt arbete på högskolan, förklarar hur de tänkte när de valde att utmana lagen om anställningssäkerhet och turordningsreglerna (som man ofta hänvisat till under omställningsprocessen). Och jag tycker att det är anmärkningsvärt att jag inte ens fått en förklaring till varför jag inte får någon förklaring. Det låter kanske som jag fastnat i detta och ägnar mina dagar åt att älta, men så är det inte. Detta är den sista bloggposten jag skriver om ärendet, och anledningen till att jag skriver detta inlägg är att jag här i veckan fått möjlighet att skriva en kommentar till högskolans svar till JO, på den anmälan som jag lämnade in i mars och som JO valde att gå vidare med. Den där kommentaren kändes som ett bra avslut, och arbetet med detta inlägg hjälper mig att rikta blicken mot framtiden som jag inte tappat tron på.

Processen har varit långdragen, men det är inte på grund av mig. Jag har alltid svarat på vändande och har lämnat in mina skriftliga underlag i god tid innan deadline. Det är min arbetsgivare som på olika sätt har förhalat processen. Jag har till exempel flera gånger fått svar på mina frågor, ibland efter över en veckas väntan, klockan fyra på en fredag, vilket knappast kan sägas vara en skyndsam behandling. Trots att alla statliga myndigheter är skyldiga att behandla alla ärenden så fort det går. Upprinnelsen till min JO-anmälan är att jag i december mailade prefekten och begärde partsinsyn. Efter det lämnades ärendet över till högskolans jurist, som först, sista dagen innan julhelgen, meddelade mig att det inte fanns något underlag att visa mig, och sedan efter helgerna skrev att det underlag som fanns inte kunde lämnas ut på grund av sekretess. Trots att jag bad om det, upprepade gånger dessutom, fick jag dock inget överklagningsbart beslut rörande beslutet, med hänvisning till de lagrum som arbetsgivaren byggde sitt beslut på, vilket jag enligt Förvaltningslagen har rätt till. Jag fick inte ens någon förklaring till varför jag inte fick ett formellt beslut, jag möttes bara av tystnad.

Eftersom jag tidigt såg vartåt det lutade begärde jag redan i mitten av december att få se prefektens maillogg för att på det sättet försöka få en inblick i underlaget till beslutet. Att det tog över en månad att få underlaget förstår jag, särskilt som det kom en jul- och nyårshelg emellan. Men att jag inte fick något överklagningsbart beslut till högskolans motivering att neka mig tillgång till mailen som jag ville läsa –  trots att jag begärde att få det, och dessutom vid upprepade tillfällen frågade varför beslutet (som jag lovats) dröjde – kändes som ett hån både mot mig och mot lagen. Därför lämnade jag in en anmälan till JO, som valde att ta upp ärendet och anmodade min arbetsgivare att svara JO på varför jag inte fått det jag enligt lagen har rätt till. Och då tog det plötsligt bara ett par dagar att få fram det formella beslut som jag väntat på i drygt en månad. Problematiskt nog uppfyllde det beslut jag fick dock inte lagens krav (jag fick till exempel ingen information om hur man överklagar beslutet, vilket alla myndigheter är skyldiga att lämna). Jag tvingas alltså konstatera att det var först när JO ingrep som mina frågor togs på allvar. 

Hade jag fått det jag har rätt till redan i december hade frågan varit utagerad för länge sedan. Det enda jag ville ha var en förklaring till beslutet att placera mig i en minimal krets. Jag vill fortfarande ha en förklaring, men jag inser att jag inte kommer att få någon. För det yttrande om ärendet som rektor och högskolans kvalitetsansvarig, samt två jurister lämnat till JO är fyllt av förklaringar och motiveringar till varför man inte levt upp till lagens krav om skyndsamhet. Min arbetsgivare väljer alltså att lägga tid och resurser (skattemedel) på att försvara sitt eget agerande (eller snarare brist på agerande), hellre än att ge mig en förklaring till varför jag efter 22 år av lojalt och dedikerat arbete för kunskapen, som är högskolans kärnuppdrag, blir uppsagt, trots att ytterst få av kurserna som jag undervisar på ska läggas ner. Jag vill inte ens vara kvar på högskolan, och jag har hela tiden varit tydlig med att jag inte ifrågasätter uppsägningen. Jag vill bara förstå varför man valt att agera som man gjorde. Eftersom vi alla arbetar på samhällets uppdrag och verksamheten bekostas av skattemedel anser jag att ärendet och hanteringen av det har allmänintresse, vilket bekräftas av att JO valde att ta upp ärendet.

Här kan den som önskar läsa min kommentar till yttrandet (som jag anonymiserat för att inte hänga ut någon enskild), som jag lämnade in till JO i början av veckan. Och därmed släpper jag taget om detta sorgliga ärende och går vidare i livet.

Dnr 2440-2525

 

Eddy Nehls

eddy.nehls@hv.se

 

Kommentar till yttrande lämnat av Högskolan Väst

Upprinnelsen till ärendet är att jag menar att arbetsgivaren har valt att utmana Lagen om anställningssäkerhet och reglerna om turordning genom att skapa en tvåmanskrets där båda sägs upp. Beslutet innebär att jag efter 22 år på HV och 26 år i statlig tjänst sägs upp från min anställning med hänvisning till en arbetsbrist jag inte förstår. Jag ifrågasätter inte beslutet om uppsägning, men eftersom arbetsgivaren vägrade ge mig en förklaring till det mailade jag den 12 december 2024 XXXX, prefekten för EI, och begärde partsinsyn i ärendet.

 

Eftersom beslutet om uppsägning leder till att jag efter 23 år på HV och vid en ålder av närmare 61 år (efter 12 månaders uppsägningstid) förlorar min fasta anställning, vilket är en personlig katastrof, anser jag mig vara parti i Förvaltningslagens mening. Med ledning av vad HV skriver i sitt yttrande förstår jag fortfarande inte varför min arbetsgivare inte delar denna uppfattning. Det jag begärt är ytterst en förklaring till beslutet, vilket jag enligt Förvaltningslagens skrivningar om saklighet och opartiskhet anser mig ha rätt till. Ärendet har gång på gång förhalats på olika sätt och det hänvisas till sekretess och allmänna handlingar (vilket inte är relevant i frågor som rör partsinsyn).

 

Anledningen till att jag i mitten av december begärde ut prefektens maillogg är att jag fick beskedet av HVs jurist XXXX att det inte fanns något underlag alls. I januari ändrade han uppfattning och meddelade då i ett mail att det underlag som fanns inte kunde lämnas ut. HV hävdar i sitt yttrande att man sekretessprövade mailloggen (som motivering till att det dröjde från den 2e januari till den 13 januari att lämna ut den), vilket jag tidigare inte fått någon information om. Jag fick dessutom tillgång till mailloggen i sin helhet och sekretessbedömningen (av de mail jag önskade läsa) skedde först efter att jag fått loggen och begärde ut de mail som jag med ledning av ärenderaden bedömde handlade om arbetet med kretsningen.

 

Av HVs yttrande framgår att myndigheten är medveten om att det dröjt orimligt länge innan jag fick ett överklagningsbart beslut. Därför måste det anses anmärkningsvärt att HV inte följt skrivningen i §11 av Förvaltningslagen som säger att om ärendet bedöms bli försenat ska detta omgående meddelas och orsaken till dröjsmålet förklaras, vilket man inte gjort i någon av de frågor jag ställt rörande detta ärende. Jag vill även påpeka att jag enligt §33 har rätt till en besvärshänvisning, vilket jag inte fick när det formella beslutet äntligen kom. Jag noterar dessutom att HV i sitt yttrande inte berör det faktum att jag fick det överklagningsbara beslutet först efter att JO anmodat HV att yttra sig i ärendet, vilket är svårt att tolka på något annat sätt än att HV agerade i enlighet med lagen först när JO ingrep.

 

HV erkänner i sitt yttrande att ärendet inte behandlats i enlighet med Förvaltningslagens skrivningar om skyndsam hantering (§9) och serviceskyldighet (§6), men enligt §32 framgår det även att jag (eftersom beslutet om kretsning innebär att min situation påverkas på ”ett inte obetydligt sätt”) har rätt till en klargörande motivering, vilket jag fick först i HVs yttrande till JOs beslut, och där handlar motiveringen endast om varför jag nekats partsinsyn. Jag har alltså fortfarande inte fått någon egentlig motivering till beslutet att säga upp mig.

 

Jag menar att behandlingen av ärendet i sin helhet vittnar om allvarliga brister i HVs myndighetsutövning.